Förebilder i hopp

När jag söker hoppets gestalter i mitt liv tänker jag på gamla människor jag mött. Letar vi bland kända namn finns det många. Jag har valt att lyfta fram Sankt Seraphim av Sarov – ett helgon i den rysk-ortodoxa kristna traditionen.

Text: Andreas Gunnmo, präst

Vi behöver alla förebilder i hopp – människor som bär hoppet åt oss när vi misströstar. Vad tycker du karaktäriserar en människa som symboliserar hopp?

Frågan kanske bäst besvaras genom att tala om vad hopp är, och så här tänker jag: Hoppet blundar inte för lidande, utan förmår göra lidandet begripligt och meningsfullt. Hopp är inte samma sak som lösningar - hoppet ger oss kraft att vara där vi är och orka vidare. Hoppet är nära förbundet med framtiden. I Jeremia 29:11 står orden: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp”. Det två hänger samman nästan som synonymer. Men hoppet är inte att veta något om framtiden, utan att tro på framtiden, vilket är något mycket större. Tro, hopp och kärlek – tillsammans är de en oskiljaktig trio. Hopp kan inte finnas utan kärlek. Hopp är en djup inre frid mitt i den rasande stormen, och hoppet bär oss genom allt.

Hoppets människor är de som genom sina liv förmår ingjuta något av detta i andra. De är människor som pekar ut denna väg och själva går den. De visar för mig att livet jag längtar efter är möjligt, inte bara för dem eller för andra, utan även för mig. Hoppets människor är enkla och ödmjuka och utmärker sig framförallt genom sin utgivande kärlek till allt levande.

Den störste av alla hoppets gestalter är för mig Jesus. Han är Hoppet själv. Alla andra som lyckas lysa med hoppets ljus gör det för att de återspeglar hans ljus. Men jag tror att vi även behöver förebilder i ”vanliga människor” som konkret illustrerar hur ett liv som reflekterar ljuset kan se ut.

Personliga möten När jag söker hoppets gestalter i mitt liv tänker jag på gamla människor jag mött som efter ett långt liv av prövningar lever i kärlek, utan bitterhet eller rädsla, försonade med sin egen död. Dessa förebilder vittnar för mig om att det går att ta sig igenom detta jordeliv med hoppet och ett mjukt hjärta i behåll.

En av de bilder jag får upp är min farfar vid sin elorgel. Efter att farmor dött och huset sålts bodde han en del av sin sista tid hos oss i mitt föräldrahem. Jag minns honom vid sin orgel, nästan helt blind vid det laget, spelandes de psalmer han kunde utantill. Detta är i all sin enkelhet en av mina bilder av hur hopp kan se ut. Ett litet barn är ju också en självklar symbol för hopp. Ett spädbarn har inga erfarenheter, kloka ord eller lösningar att komma med. Ändå bär barnet framtiden och hoppet inom sig. Barnet är framtiden. När man tänker efter är det så genialiskt och självklart att Gud kommer till oss i Jesus Kristus som ett spädbarn.

Kända personer som de flesta känner till Letar vi bland kända namn finns det många jag skulle kunna lyfta fram: Franciscus av Assisi, heliga Birgitta, Moder Theresa, Nelson Mandela, Dag Hammarskjöld, Lina Sandell, för att nämna några få exempel, utan inbördes ordning. Bland nu levande svenskar tycker jag att Tomas Sjödin är en hoppets människa. Men jag gissar att alla dessa är personer du redan känner till. Därför tar jag tillfället att lyfta fram någon du kanske inte känner till.

Sankt Seraphim av Sarov – ett helgon i den rysk-ortodoxa kristna traditionen. Han är mest älskad i Ryssland och Grekland men känd över hela världen. Han levde mellan 1754 och 1833, med andra ord under Napoleonkrigens tid. Han var samtida med författaren Alexander

Pushkin. I kyrkohistoriskt perspektiv är han ett modernt helgon. Men Sankt Seraphim lät sig inte definieras av sin samtid eller omvärld, och därför är hans föredöme tidlöst och globalt relevant.

När jag läser om hans liv väcks en djup längtan till Gud. Sankt Seraphim avbildar Gud som oemotståndligt vacker och tilldragande. Han är motsatsen till dem som presenterar kristendomen som en tung börda som måste bäras under allvar och lidande. Han erbjuder inga lätta vägar att gå, varken för sig själv eller för andra, men hans Gud är på intet sätt hotfull eller nedstämd. Berättelserna om Sankt Seraphim vittnar om hans skämtsamma och glada sinne, något som han själv såg som en viktig del av det andliga livet.

Världen som en tunn plats Han var munk och eremit och bodde i avskildhet i den ryska skogen, men såg själv inte någon större skillnad mellan munk och lekman. Han såg att vi alla har samma kallelse och andlighet. Hans liv karaktäriseras framför allt av hans närhet till den andliga världen. Man hör ibland människor tala om heliga platser som ”tunna platser” där det inte finns så mycket emellan människan och Gud. För Sankt Seraphim var hela världen en tunn plats. Han upplevde Guds närhet i vardagen, i allt omkring honom, i varje människa han mötte. Han var avskild från världen men förenad med allt.

Hans liv är fullt av mirakler som de flesta av oss moderna människor kan ha svårt att tro på. Evigheten bröt ständigt igenom i hans vardag. Han var nära evigheten, men också så nära människor. Under hans sista åtta år öppnade han sin tillvaro för besökare och dagligen sökte sig mängder av människor till honom för vägledning och helande. Trots att det måste ha varit en belastning för honom såg han varje besök som en gåva. Han mötte alla sorters människor med kärlek och tilltalade dem med tillgivna smeknamn, såsom ”min glädje”.

Enkla och livsnära råd Råden Sankt Seraphim gav var enkla och livsnära. Några av hans bevarade ord som jag tycker mycket om lyder (enligt min egen översättning):

”Drick vatten från källan hästarna dricker ur. Hästar dricker aldrig dåligt vatten. Lägg din bädd där katten sover. Ät frukt som masken vidrört. Plocka frimodigt svamparna som insekter sitter på. Plantera träd där mullvaden gräver. Bygg ditt hus där ormen ligger och värmer sig. Gräv din källa där fåglarna gömmer sig för hettan. Gå till sängs och vakna vid samma tid som fåglarna och du kommer att skörda dagens alla gyllene grödor. Ät mer grönt och du kommer att få starka ben och tåligt hjärta, som skogens varelser. Simma ofta och du kommer att känna dig som fisken i vattnet på marken. Se på himlen så ofta du kan och dina tankar kommer att bli lätta och klara. Var tyst och prata lite, då kommer tystnad fylla ditt hjärta och din ande kommer att bli lugn och fridfull.”

Men hans mest kända ord är ändå dessa: ”Uppnå frid i din ande och tusentals omkring dig kommer att bli räddade.” Vägen till denna frid var för honom bönen. En enkel bön som han ständigt bad är en bön djupt förankrad i klostertraditionen: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig en syndare.” Den bönen förankrar mig i hoppet, och jag vet – nej, jag till och med tror – att också du och jag, genom Guds kärlek, kan bli hoppets människor.