Att tillverka en "huggare" är ett precisionsarbete som fordrar stor kunnighet av sin utövare - men även ett förstklassigt hornmaterial. Kniven till vänster tillverkad av Torsten Fankki, Kaitum och till höger Stig Lövbrand, Gammelstad. D e skickligaste slöjdarna signerar även läder holken - som ibland kan ha en artistisk design. Slidan kan även tillverkas av hom i sin helhet. Det är betydligt svårare. Kniven kallas då "helhomskniv". En av äldre tiders skickligaste tillverkare av helhom sknivar, var den under sin tid, m ycket hyllad och uppmärksammade svenske slbjdaren, Elis G ustaf Bergström (1881 - 1949) från M alå i Västerbotten - mera känd under nam net "Kniv-Elis". Han deltog i ett flertal stora utställningar, bland annat i Baltiska utställningen 1914, San Francisko 1914 - 15, Paris 1925, New York 1925 och Stockholm 1930. Han är i det närmaste bortglöm d i dag men förtjänar en betydligt mer framskjuten plats i konst historien. De två skickligaste samiska helhom stillverkam a, M artin Kuorak (fl9 4 0 ), Jokkm okk och Esse Poggats (fl 937), Gällivare, kan också sägas vara de ledande namnen inom den manliga träslöjden. På den kvinnliga sidan saknas knivslöjdare, även om det förekom m er att kvinnor tillverkar knivslidor i skinn utsm yck ade med tenntråd. Mera allm änt inom spinnsidans sameslöjd, toppas listan av systrarna M argit Kitok (f 1925), M almberget och Ellen Kitok (f 1932), Jokkmokk. Två av rotslöjdens främsta förgrundsgestalter och tillika det samiska konsthantverkets oöver träffade mästare. En rotkisa från någon av systrarna betingar i dag ett pris på 100 000 kr
Läs gärna om sista meningen, så förstår du att det inte längre handlar om vanlig bruksslöjd utan konsthantverk ur den högre skolan. Deras mor Asa Kitok (1894-1986), Allavare, räddade för övrigt den samiska rotslöjden till eftervärlden. Därmed åter till lappkniven: Kniven skall sitta stadigt i slidan, men inte för hårt så att den blir besvärlig att få loss. På den äkta lappkniven kan man ofta höra ett karakteristiskt knäpp när kniven skjuts ner i slidan. Sedan vidtar det kanske svåraste arbetet - gravyren. Med en skarp kniv skär slöjdaren skåror - oftast även uddstick i hom et som tillsammans bildar ett konstnärligt mönster. Skårorna färgas därefter med sot, blyerts eller rivet pulver av björknäver eller albark företrädesvis det senare - tillsammans med bindemedel som stryks över hom ytan. Dekoren framträder nu tydligt mot det ljusare hornet. Graveringen ställer mycket stora krav på slöjdaren och är mycket tidskrävande. De stora lappknivam a - huggarna - är stora som sm å machetes och tillverkas inte som en eftergift åt turistem as krav på stora knivar. De fungerar som de renskötande lapparnas yxor under sin vistelse på fjället. D är är brandvirket klent och huggs lätt ihop med hjälp av den stora kniven (av sam em a kallad Stour-N ii'pe) med tungt blad. Den används även vid slakt och är helt förankrad i den sam iska knivtraditionen. Sam m anlagt finns m inst tio olika typer av lappknivar 9