Även de sam iska slöjdorganisationem a har reagerat negativt på den svenska "sameslöjden". De menar att sameslöjden ska vara förbehållen dem som är samer, samt att representanter för "storsamhället" inte ska kunna slå m ynt av deras ned ärvda traditioner och konsthantverk. För att återgå till lappkniven, så kan man i stort dela in den i två grupper den nordlapska och den syd-samiska. Den nordlapska kniven är kraftigt vinklad i slidböjen, har ofta trä tillsam m ans med horn och näver i skaftet och har en fri, ofta lokalt bunden typ av dekoration ofta försedda med stiliserade hjärt, blom och geom etriska motiv, samt ibland med dekorativt utskurna hålm önster över kniv slidan. Den genom brutna slidan har även en praktisk betydelse: ett fuktigt knivblad som stoppas i slidan torkar snabbt genom god ventilation. Den sydsam iska kniven är mindre vinklad i böjen, ofta med skaftet tillverkat av enbart hornstycken och är graverade med olika typer av effektfulla flätmönster. En välgjord lappkniv ställer även stora krav på materialet - del är fram förallt hornet som skall väljas omsorgsfullt. Det bör helst ha tagits från en höstslaktad rentjur. M ärgen bör fram träda så lite som möjligt - helst inte alls. En m ärgyta är omöjlig att slipa slät. Den samvetsgranne horn - och träslöjdaren putsar och polerar gärna sina slöjdalster, så att tanken osökt förs till mjukt och lent sammet, när hand en sm eker över föremålet. K nivbladet kan vara hem sm itt eller fabriksgjort. Det hem smidda bladet ser naturligtvis m er "äkta" ut och är ofta signerat av upphovsmannen, men det fabriksgjorda behöver inte vara sämre i kvalitén. Huvudsaken är att man får ett ordentligt bett på kniven, om man har tänkt använda den som brukskniv - vilket de flesta dock inte har råd med idag. Tekniken när knivskaftet tillverkas, är att de olika m aterialbitarna slipas jäm na i ändarna, förses med hål för knivbladets av smalnande skaftända och varvas på skaft ändan sedan bitarna försetts med läm pligt lim. M aterialet kan vara en blandning av hom och trä, ibland även tenn- eller silver plåtar eller enbart hom bitar. M ellan de olika bitam a läggs ofta skivor av näver.
De limmade bitarna sätts i press och får torka ordentligt. Sedan slipas skaftet till lämplig form. Grovslipningen kan ske med maskin, men finslipningen måste ske för hand. Detta är en av anledningarna till att tillverkningen av äkta lappknivar aldrig kan rationaliseras till löpande band. De snabbaste slöjdarna - som Tore Sunna (f 1942), Kiruna - kan i bästa fall åstadkomma två knivar om dagen, när till verkningen sker i serier om tio eller fler. Ingen äkta lappkniv är den andra exakt lik. V ar och en har sin personlighet, även om tillverkaren har gett kniven sin speciella karakteristik i form och dekoration. Knivbladet nitas sen i toppändan. Ibland döljs nitningen med ytterligare en hombit. Slidan görs i två delar horn som limmas och nitas ihop och formas med maskinslip eller för hand. I äldre tid grovformades hom et oftast med yxa. Slidans överdel förses med en hylsa av läder. Den skall vara tillverkad av hemgarvat renskinn och sydd med sentråd för att vara riktigt äkta.
Två av våra mest kända sameslöjdare, Martin Kuorak, Jokkmokk och Esse Poggats, Gällivare, har tillverkat de här utsökta helhornsknivarna.