6 minute read
Redaktionen
PEACE ON EARTH
Advertisement
Vi pratar inte ofta i termer om frihet i det här ungdomsförbundet. Solidaritet är mer vårt ledord. Detta är självklart inte konstigt när vi nu mer eller mindre positionerar oss som ett vänsterförbund. Frihetsbegreppet är självklart starkt kopplat till liberalismen, där liberal kommer från latinets liber, vilket i sin tur betyder fri. Men när vi i redaktionen vaknade upp den 24 februari var frid och fred självklara ord.
Egentligen är det alltid självklara och aktuella ord, men samtidigt framställs fred ofta som ett lite uttjatat ord och kanske ett naivt koncept. Fred på jorden kan kännas klyschigt. Antingen är det kändisar i Hollywood, alienerade från verkligheten, som sjunger in en skiva om hur bra världen skulle vara om alla bara kom överens. Eller så är det kanske ett välkänt humoristiskt klipp med Sven Melander som försöker få ur en flicka att det barn önskar allra mest till jul är fred på jorden. Den som önskar fred på jorden kan också lätt bli ihopkopplade med det generiska svaren givna under skönhetstävlingar.
Det är svårt att få till fred, ibland nästan omöjligt. Vi vill ha fred i Ukraina, fred i Palestina, fred i Afghanistan och dessa är inte lätta situationer att lösa. Men i samma vända som man förstår att fred är så svårt att uppnå och vidhålla så får fred också stå för något som är alldeles för enkelt och naivt. Fred har länge känts uppenbart i Västvärlden där våra krig och konflikter skett någon annanstans. Det kanske är därför slår det slår fel när tävlande i Miss America ber om fred på jorden.
Vackra kvinnor i högklackade skor som önskar fred på jorden ses som naiva, nästan som barn. Men i krig är barn och kvinnor några av de mest utsatta grupperna. De är utsatta om de stannar. Som alla de kvinnor och barn som vi nu hör har blivit våldtagna och mördade i Butja. Eller flickorna i Afghanistan som inte längre får gå till skolan eller resa ensamma i sitt eget land. De är utsatta på flykten och kan tvingas betala ”i naturum” för att få fly, det vill säga bli våldtagna. De är utsatta i länderna de kommer till, som i Sverige där vi fått rapporter om ökade risker för människohandel. Eller som polisen som senast tog fast 30 män som alla hade köpt sex av kvinnor som nyligen flytt från Ukraina. Kvinnor och barn i krig löper enorma risker vare sig de flyr eller stannar. Fred är nog inte ett naivt koncept för kvinnorna och barnen i Ukraina, eller i Palestina, Afghanistan, Syrien eller Yemen. Ja listan känns ändlös.
Vill vi inte också ha fred? Står vi över deltagarna i en skönhetstävling, eller barnen som sjunger we are the world på skolavslutningen? Fred känns kanske för enkelt, men det är inte för att det är naivt eller okomplicerat. Det känns enkelt för att det är en självklarhet. Och det kan kännas tufft, eller rent ut sagt konstigt att behöva kämpa för det som borde vara uppenbart. Vi använder inte ofta termer som fred och frihet i det här förbundet, det är inte orden vi leder med. Men ingenting i världen är nog mer solidariskt än att värna om fred och frihet för alla dem som inte har det.
av Elinor Ziegler
Chefredaktör
FRÅN POLIS TILL POLITIKER
Intervju med Martin Marmgren
Korridorerna på Miljöpartiets riksdagskansli påminner om en labyrint. Medan vi passerar kontor, fikarum och sorteringsstationer dyker ett gult flipperspel upp. “Jag tror det är Gustav Fridolin som skänkt det, men jag har aldrig sett någon spela på det.” säger Martin Marmgren, nytillträdd rättspolitisk talesperson för Miljöpartiet. Med varsin kopp kaffe slår vi oss ner i en soffgrupp, där en enorm version av partisymbolen står lutad mot väggen i bakgrunden. I den lugna kontorsmiljön kan de stora samhällsproblemen tyckas avlägsna, men Martin har under de senaste åren arbetat mitt i ett utav dem. Som tidigare gruppchef för polisen i Järvaområdet har han fått en unik inblick i gängbrottsligheten.
“Den nattsvarta bild som målas upp idag har givetvis kopplingar till verkligheten, men det finns också ljusglimtar.”
Martin växte upp i Kållered utanför Göteborg och beskriver att han alltid haft ett samhällsintresse, vilket så småningom lett honom in på polisyrket. Men vägen dit var inte spikrak. Efter att ha funderat på att bli journalist utbildade han sig till civilingenjör och arbetade på Ericsson i några år, innan han bestämde sig för att bli polis. “Jag ville ha något mer handfast, och därför blev det polis.”.
När jag ber Martin beskriva situationen inom gängbrottsligheten idag skruvar han lite på sig. Det finns givetvis inget enkelt sätt att beskriva ett så stort problem på. Men under sin tid som polis säger han att våldet framför allt blivit grövre, “förut sköt man kanske någon i knät, idag skjuter man i huvudet”. Tillgången till vapen har också blivit större och en god skolgång behöver inte i sig självt skydda någon från att dras in i gängen. Barnen i de segregerade områdena möter gängkriminella vid lekplatsen eller på vägen upp i trapphuset. “Indragningskraften” beskrivs som stark och förekomsten av gängkriminella förebilder i ens omgivning ökar risken att dras in i den kriminella verksamheten - framförallt för unga killar. Men han betonar också att vissa saker blivit bättre. Den öppna narkotikahandeln på gator och torg har minskat, skolresultaten har börjat vända i vissa områden och arbetslösheten likaså. Även om det senare troligen är sådant vi kommer se effekter av på längre sikt.
För att denna utveckling ska komma till nytta för samhället är det dock viktigt att polisen lyckas ta fast och lagföra de människor som begår brott. Martin berättar att dagens rättssystem gör det svårt att få människor dömda och att polisen behöver mer resurser för att kunna arbeta effektivt mot gängen.
Han beskriver hur barn i 13-årsåldern kan begå mycket grova brott och tas hand om socialtjänst, för att sedan komma tillbaka och begå ännu grövre brott. Det kan börja med stölder och bråk på skolgården, för att sedan övergå till taxirån, grov misshandel och mord. “Det är bara att titta bakåt, det här duger inte.”, säger Martin. Han menar att dessa skulle ha behövts frihetsberövats mycket tidigare och att man behöver utgå från ett brottsofferperspektiv, där det först dras en tydlig gräns och sedan sätts in stödjande insatser för att motverka att personen begår brott igen.
“Det kanske inte är klassisk miljöpartistisk retorik, men det är vad jag har sett.”
Arbetet för att förändra detta är redan på gång. I november beslutade riksdagen att slopa straffrabatten för unga mellan 18-20 år som begår allvarliga brott. Fler under 18 kommer även att behöva placeras på LVU, ett slags ungdomshem för barn som lever i kriminalitet och behöver tas om hand.
I samband med detta hoppas Martin att vi även kan lägga större resurser på det förebyggande arbetet. “Det är otroligt mycket effektivare att komma in tidigt och ha med sig familjen än att behöva placera” menar han, samtidigt som han betonar att placering på LVU i vissa fall kan vara nödvändigt i de fall barnen utgör en fara för sin omgivning. “Svaret är alltid både och. Det förebyggande arbetet är otroligt
