9 minute read
Från polis till politker
JÄMSTÄLLDHET OCH FRED
För några veckor sedan satt jag och skrollade på Aftonbladets nyhetssida, jag skulle nyss scrolla vidare men stoppades av något fruktansvärt. Det var en debattartikel med titeln Jimmie Åkesson om flyktingmottagandet. Åkessons citerade situationen i “Det är skillnad på flyktingar och flyktingar”.
Advertisement
I artikeln beskriver han situationen i Ukraina som betydligt mer annorlunda än exempelvis det rådande säkerhetsläget i Syrien. Det är två olika situationer, det skulle nog vem som helst säga. Men det var inte åtskiljandet på situationerna som upprörde mig. Det var Åkessons sätt att skilja på människa och människa.
Jämställdhet och Fred För att ett land ska nå fredstillstånd krävs jämställdhet. Och för att ett land ska nå jämställdhet krävs en lika människosyn. Det vill säga att det kvittar vilket kön du har, om du är homosexuell eller heterosexuell, svart eller vit, muslim eller kristen, inget av detta ska spela någon roll i vilka rättigheter du har. Om du flyr från ett land där det råder krig ska du vara lika välkommen oavsett om du är syrian eller ukrainare. Men det tycker inte Jimmie Åkesson. Jimmie Åkesson står inte för jämställdhet. För honom är det skillnad på människa och människa.
Varför är åtskiljandet på människor så problematiskt? För många låter denna fråga enkel, det är väl självklart att rasism och andra hets mot folkgrupper är dåligt, men det är faktiskt inte riktigt så enkelt. För att vi ska förstå frågan måste vi kunna se problemet från ett större perspektiv. Det vill säga att vi förstår hur motsatta parter i frågan tänker, och varför frågan är så komplicerad.
Sverige är ett väldigt sekulariserat land, det är därför frågan blir enklare för det flesta av oss att förstå. Men om vi kollar på ett betydligt mindre sekulariserat land, blir frågan genast mer oförståelig. Vi kan ta Indien som exempel;
Indien är ett land som styrs mycket av en dominerande religion, hinduismen. Trots detta är Indien ett av det länder där det bor flest muslimer och ett av det länder där muslimer är mest förtryckta och ligger i risk att drabbas av folkmord. I Indien bor cirka 1.4 miljarder människor, 14% är muslimer, det vill säga att det finns nästan 200 MILJONER muslimer i Indien. Ändå finns det många som ser ner på muslimer och inte tycker att dem borde få finnas. Dock finns det också sådana här situationer i extrema sekulariserade länder också, där man t. ex tycker att de kvinnor som vill ska få bära slöja, detta är ett nyttigt exempel på varför det aldrig är bra att vara för extrem åt något håll.
Men tillbaka till frågan, “varför är åtskiljandet på människor problematiskt” – Människor är och kommer alltid vara samt tycka olika. Vi kommer alltid ha olika kulturer och olika sätt att tolka, det som hänt, det som händer och vad som framtiden väntar, och det är bra. Olika åsikter skapar inte bara debatt, det skapar samhällen. Men i slutändan är vi alla människor, vi alla dör älskar och lever som jämlikar, kvinna som man, vuxen som barn, rik som fattig, människa som människa.
av Inga Avemo
Redaktör
NÄR SKA KRIGET MOT KVINNORS KROPPAR FÅ ETT SLUT?
Att ta del av händelseutvecklingen i Ukraina gör mig inte bara ledsen och förtvivlad - det gör mig förbannad. Kvinnor flyr ett förtryck för att bemötas av ett annat. Trafficking, våldtäkt och nekad abort tillhör bara några av de orättvisor de möter på vägen. De är förstås inte de enda som upplevt detta i samband med krig och konflikt - generationer av kvinnor har tystats. Det är först de senaste 30 åren som forskare och journalister börjat uppmärksamma de problem kvinnor utsatts för under århundraden.
Kanske ser jag bara det jag vill se, men jag tycker mig se en viss förändring i hur media rapporterar om krig och konflikt i samband med det som sker i Ukraina. Kvinnors situation har fått ett större gehör och frågor om sexuellt våld diskuteras nu i morgonsofforna. Det är förstås upplyftande för en enveten feminist, men det slår mig samtidigt att detta bara är det första steget på väg mot förändring. För även om trenden inom nyhetsrapporteringen kan tyckas ny, så är det sexuella våldet mot kvinnor i krig och konflikt långt ifrån ett nytt fenomen. Under 1990-talet skedde det som kan sägas vara en vändpunkt. De systematiska våldtäkterna under kriget på Balkan fick stor internationell uppmärksamhet, och i Sverige startades bland annat ett upprop som svar på de fruktansvärda vittnesmålen. Något som sedermera ledde fram till bildandet av nya kvinnoorganisationer, så som Kvinna till kvinna. Samtidigt pågick även folkmordet i Rwanda, där tutsiska kvinnor utsattes för systematisk våld i syfte att “dehumaniseras” och utrotas som folkgrupp. Det sexuella våldet fick med andra ord ett uppsving på den internationella arenan och arbetet för att kriminalisera våldet sattes igång.
För att återkoppla till det som sker i Ukraina bör det även sägas att ökningar av prostitution och trafficking snarare utgör regel än undantag i samband med krig och konflikt. För några veckor sedan uppmärksammades det exempelvis att 30 av 38 gripna män i Stockholm köpt sex av ukrainska kvinnor som flytt från kriget. Det som utmärker sexhandeln i Sverige idag menar polis Simon Häggström är att hallickarna arbetar mer organiserat. I en intervju med SVT säger han att människohandlarna blivit smartare på att “profilera ut grupper” och rikta sig särskilt mot de som kanske inte har något annat val - liksom fattiga, ukrainska kvinnor i det här fallet.
Något annat som slog mig när jag fördjupade mig inom det här ämnet var tystnaden efter de massvåldtäkter som skedde under andra världskriget. Mellan januari och augusti 1945 våldtogs uppemot två miljoner tyska kvinnor av sovjetiska soldater, i syfte att förnedra fienden. Detta var en uttalad strategi från sovjetisk håll, och effekterna av den sträcker sig långt längre än själva inträffandet av händelsen. I en uppsats skriven av Elena Grossman vid Malmö Universitet (2020) slås det bland annat fast att flera av de kvinnor som utsattes drabbats av något som kallas för “etisk ensamhet”, vilket innebär att bristen på respons och stöd från samhället runtomkring gjort att de inte kunnat bearbeta sina trauman. Den tyska staten befann sig själva i en slags “läkandeprocess” efter kriget, och delar av det hemska som hänt tystades ner. Något som i sin tur bidragit till att trauman gått i arv och skapat psykiska problem för nästa generation. Ett tydligt exempel på hur denna tystnad manifesteras är att det inte finns några minnesmärken för de kvinnor som utsattes eller tog självmord i samband med händelsen.
Det här tyder verkligen på vikten av att det som sker just nu är så enormt viktigt. Att kvinnor inte bara kliver fram och berättar om sina trauman - utan också får gehör i media. Det kommer påverka historieskrivningen och läkandet för framtida generationer. Tystnad dödar.
Kanske tyder den brutna tystnaden i mediebruset även på något annat. Att en större förändring är på gång. För kriget mot kvinnors kroppar är ett gränslöst krig och även om det är långt ifrån vunnet, vill jag ändå tro att detta är en delseger.
av Hedda Johansson
Språkrör Grön Ungdom Stockholm
Läs vidare:
Kvinna till Kvinna. 2022. “Sexuellt våld i krig och konflikt”. https://kvinnatillkvinna.se/om-oss/vart-arbete/sexuellt-vald-i-krig-och-konflikt/ Elena Grossman. 2020. “The Silent Aftermath of the Second World War: Ethical Loneliness of Rape Survivors”. Malmö Universitet. Human Rights Watch. 1996. “Shattered lives. Sexual Violence during the Rwandan Genocide and its Aftermath”.
KLIMATET OCH KRIGET
På grund av klimatkrisen kommer vi framöver se fler och värre internationella konflikter. Kriget i Ukraina tar idag en central plats i det sociala samtalet, klimatet förs bakåt. För en fredligare värld krävs att vi agerar för klimatet, men för att lösa klimatkrisen krävs en fredligare värld.
Bomber faller över Europa. Ett land ligger i spillror, men ur spillrorna reser sig ett motstånd som redan gått till historien.
Vi är en del av det som händer hur långt borta det än må kännas vara. Genom vårt flyktingmottagande hjälper vi de som flyr, genom vårt stöd till Ukraina hjälper vi de som slåss på demokratins sida och genom vår konsumtion av Ryska bränslen göder vi tyranniets och diktaturens våld. Vår trygghet har gått förlorad för andra gången på två år. Först coronakrisen, nu detta. Till skillnad från tidigare kan vi inte räkna med att den tryggheten kommer tillbaka.
Den 4 april 2022 släpptes ytterligare en rapport från IPCC. Den tydliggör att vår chans är nu, att det redan 2030 är för sent. En IPCC-rapport tar ungefär sju år att arbeta fram, vilket alltså innebär att detta blir den sista innan det är för sent att förhindra katastrofala klimatförändringar.
Vi kommer landa över 1,5-grader och vår värld kommer att förändras. Vi kommer behöva tackla kriser på ett sätt vi sluppit sedan industrialiseringens intåg, när vi började ta kontroll över naturen. Kriserna i klimatkatastrofens spår kommer att drabba alla länder, men den bördan kommer inte att fördelas jämnt. De kriser som dyker upp kommer att göda konflikter. Att minimera skadorna klimatkrisen kommer att orsaka är att minimera framtida konflikter.
Som kriget i Ukraina visar innebär krig att klimatet prioriteras ned, både i och utanför aktiva konfliktzoner. Att säkra fred är på så vis att säkra möjligheten att agera för klimatet. Om vårt närområde blir än mer osäkert kommer klimatarbetet att försämras ytterligare. Att minska vår konsumtion av icke-förnybara bränslen innebär att vi minskar vårt beroende av Ryssland och stryper den ryska krigskassan, men också att vi på sikt minskar risken för ytterligare konflikter, om än på marginalen. Trots allt, strimmor av hopp. Ekonomisk tillväxt är idag inte lika bundet till koldioxidutsläpp som det en gång varit, vilket är unikt för tiden efter industriella revolutionen. Vind- och solenergi blir bara billigare och på lång sikt innebär självförsörjning av energi en större trygghet. Vi talar idag om en uppvärmning på över två grader vilket innebär katastrof, men på nittiotalet handlade det om åtta grader. Vi går åt rätt håll. Det går för långsamt men vi har kommit någonstans i arbetet mot en hållbar och levande planet. Vi kan inte sluta nu utan måste fortsätta arbeta. För att göra det måste vi ha en grundläggande trygghet i vårt närområde. Hur den säkerheten ska lösas måste idag besvaras då Rysslands oberäknelighet inte kan underskattas. Klimatpolitik och säkerhetspolitik är så pass nära sammankopplade att den ena inte kommer fungera utan den andra och vi måste kunna besvara båda i Miljöpartistisk politik. Gör vi det idag?
När vårt närområde förändras måste den interna diskussionen om säkerhetspolitik göra detsamma. Vi är ett parti sprunget ur fredsrörelsen. För att bibehålla freden krävs politik som tar oss i den riktningen. Arbetet med att strypa Ryska bränslen är ett mycket bra svar men det krävs mer av oss idag. Den gröna diskussionen om fred och säkerhet måste breddas.
av Julius Rosenlund
Redaktör
