GOU #1 «Method»

144 inledningsvis, ”att vitsen inte på långt när ägnats de filosofiska ansträngningar, som dess roll i vårt andliga liv gör den förtjänt av.

Man kan bara nämna ett fåtal tänkare som mer ingående sysselsatt sig med vitsens problem. Visserligen befinner sig bland dem som behandlat vitsen briljanta personer som diktaren Jean Paul (Fr Richter) [’Frihet ger vits och vits ger frihet’; ’Vitsen är bara en lek med idéer’; ’Vitsen är den förklädde prästen, som sammanviger varje par’] och filosoferna Th Vischer [som supplerar Jean Pauls sats: ’Han viger helst samman par, vilkas förbindelse de anhöriga inte kan tåla’], Kuno Fischer [’[det lekfulla] omdömet som alstrar den komiska kontrasten är vitsen’, Über den Witz, 1889] och Th Lipps [vitsen som ’den alltigenom subjektiva komiken’, Komik und Humor, 1898]; men också hos dessa författare står vitsens tema i bakgrunden, medan undersökningens huvudintresse riktas mot komikens mer omfattande och lockande problem” (Vitsen..., s. 19).

Om Freud kort riktar läsarens uppmärksamhet mot dessa ansatser till reflektion över vitsen, är det bara för att desto starkare kunna avgränsa sig från dem som simpla brottstycken, medan han själv som den förste skulle tillhandahålla en vitsens helhetsteori: ”De av författarna angivna och tidigare sammanställda kriterierna och egenskaperna hos vitsen – aktiviteten, relationen till innehållet i vårt tänkande, karaktären av lekfullt omdöme, sammanparningen av olikheter, föreställningskontrasten, ’meningen i nonsens’, de på varandra följande momenten av överraskning och uppklarnande, framtagandet av det fördolda och den speciella kortheten i vitsen – förefaller oss visserligen vid första anblicken som så oerhört träffande och så lätta att belägga med exempel att vi inte behöver befara att underskatta värdet i sådana insikter. Men det rör sig om disjecta membra, som vi skulle vilja se sammanfogade till ett organiskt helt” (Vitsen..., s. 24).

Freud gör en tämligen fullständig inventering av olika former av kvickheter (vitsar, bonmots, ordlekar, tankelekar...), ledsagad av en analytisk kommentar av de verbala och retoriska tekniker som svarar mot dem. Till de viktigaste av dessa tekniker hör ”förtätning”, ”användning av samma material” och ”dubbeltydighet”, och de tillåter Freud att koncipiera all form av ludisk aktivitet utifrån ett schema som han nått fram till under sin forskning kring drömmarna. Det är detta sammanförande mellan drömarbetet och vad