GOU #1 «Method»

139 driva den ytterligare framåt genom att omkonfigurera och omformatera den...

Vi kallar boken Witz-bomber och foto-sken – en sprängd monografi dels eftersom den arbetar med en dubbel optik (vitsens respektive fotografins spräng- och lyskraft), dels eftersom den använder författaren, journalisten, vitsaren, poeten, fotografen, sällskapsmänniskan med mera Aron Jonasons multipla aktiviteter som ett prisma. Aron Jonason (f. 1838) var vid tiden för sin död 1914 en av de mest kända personerna i Sverige, men är idag sorgligt (?) bortglömd, i princip endast ihågkommen som ”Göteborgsvitsens fader”. Witz-bomber och foto-sken – en sprängd monografi flyttar in olika aspekter av Jonasons skrivande och fotograferande i en nutid (anakronisering) och låter deras ljus brytas dels mot andra estetiska praktiker från 1600-talet och framåt, dels mot en stor mängd teorier och reflektioner kring vitsar, revyer, ”snillelekar”, fotografi och montage från 1800-talet och framåt (”... det var nämligen jag som uppfann denna metod: låta det förflutna explodera i nuet, ex-plo-dera, uppvaknande, angenäm kall dusch, tre ägg och bacon...” [Olivier Cadiot]). ”Aron Jonason”, skriver C.R.A. Fredberg i Aron Jonason och Göteborgs-vitsen. Skisser och axplockningar från humorns och kvickhetens fält (1915), ”var vittbekant och – vitsbekant. För tusende sinom tusende hade han framstått som den eviga ungdomens, det glada skämtets, ordlekens och det spirituella vettets specielle representant. Och mänskorna, som älska livets solsidor, där skämtarna som bekant helst hålla till, hade i ett halvt sekel under goda löjen snappat upp de fyrverkeriartade lustigheterna och kvickheterna från den Jonasonska arsenalen i rikets andra stad” (s. 7). Och längre fram: ”De kvickheter, ordlekar och infall, som flugit över Aron Jonasons läppar, äro legio och de bästa av dem, de som föddes i hans bästa och lyckligaste stunder, ha gått land och rike omkring. [...] Det går en otalig mängd anekdoter om Aron som ordlekare och visst är att hans bästa kvickheter länge, länge komma att överleva honom. Och i sällskap, där man roar sig och berättar anekdoter, skall man alltid kunna rikligt ösa ur den Jonasonska kvickhetens friska källsprång – rikare än någonsin en Fahlcrantz’, en Svante Hedins, en Kalle Scharps” (Aron Jonason..., s. 58–59).

Vitsen, denna ofta mycket lågt värderade ”litteratur före littera-