form & design
Sedan år 2005 bor och verkar Gunila Axén på heltid i Norrlanda.
Grön, orange och svart är favoritfärger.
”Som bilder av mig själv” Färgstarka tyger lyser upp decembermörkret. Slingrande mönster får den frostbitna marken att blomma upp, brandgula fåglar att slå sig ner på snötäckta grenar. Därmed är vi inne på Gunilas områden: textilformgivning och trädgård. Text & foto: Marianne Westerlund
Snön ligger likt ett fluffigt täcke när jag besöker Gunila Axén i Norrlanda. En doft av nybakade pepparkakor slår emot mig när dörren öppnas som förstärker vinterkänslan. En stund senare sitter vi i hennes ateljé och plötsligt är det sommar. Hon växte upp i Stockholm, men loven tillbringades på landet. Redan som liten började hon gräva i jorden. – Jag kunde bli tokig av att vi inte bodde på landet. Känslan av att naturen behövde mig var så stark, minns Gunila medan hon blickar tillbaka. Hon byggde fantasiträdgårdar av mossa, gräs och sten, själsliga landskap som hon kunde gå in i. Hennes mamma lärde henne sy och hela världen öppnade sig den dagen hon lyckades dra i en rynktråd. De besökte ofta ett stuvlager där de kunde gå i timmar, känna på tyger, leta bland knappar, se olika kjolmodeller växa fram för sitt inre. – Jag sydde hela tiden. Att sy är ett uttryck för att hitta sin identitet. Vuxenlivet startade i USA vid tjugo, dit hon flyttade med förste mannen. Där sydde hon teaterkostym i två år innan hon flyttade hem igen och började på Beckmans och fick sitt första barn av fyra. Karriären tog fart. Hon ritade kappor för Seventeen, jobbade som modetecknerska för DN, formgav de barnkläder åt Polarn och Pyret som gjorde henne känd. Hon startade företaget Axén och Co och var verksam som professor på Konstfack under tio år. Hennes mönster är en protest mot det non figurativa, den ”havre160 gotlandsguiden.se
grynsdesign” som rådde i slutet av 50-talet. Varifrån fick japanerna sin inspiration? Hon gick till biblioteken, läste och funderade. – Sen var det som att blixten slog ner. Jag gick hem och skissade på moln, lejon, hundar och fåglar i stiliserad form. De blev en bild av mig själv. Moln är frihet. De svävar. Ingen säger år dem vad de skall göra. Fåglar stoppar man inte, hundar säger voff, men även grrr… I Gunilas ateljé dominerar tre färger. Grönt är den underbaraste färg hon vet. Orange uttrycker protest. Svart är grafiskt. Hennes bäddset ”Isberg” blev ett bästsäljande mönster. Kunderna fick en glädjechock när de såg det i turkos och rött. Själv föredrar hon det svartvita. – Det är som att gå och lägga sig i en stjärnbeströdd natt. Folk kallar det isberg. Själv säger jag öar. Jag var nyskild när jag ritade det och jag kände mig som en ensam ö. Sedan flytten till Gotland 2005 har hon bara ritat mönster från sin trädgård. Ofta blir de till efter den första frosten, med blad lite skrumpna i kanterna och spår av undergång i naturen. – Sommaren här på ön kan bli för explosiv. I frosten finns en skörhet. Man ser kretsloppet, anar den blivande knoppen, varseblir döden och livet. Hon visar mig ett mönster hon jobbat med i flera år. Det föreställer ärtskidor. Ärtans slingrande växtkraft fascinerar henne. Krumbukterna påminner om livsvägar. – Alla val man gör i livet. Spännande…