Korsväg 2022 4

Taizé – mitt i världen Ulla Käll 32 Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna Monica Fryxelius 60 När behoven ökar får inte biståndet minska Erik Lysén 68

4 | 2022

Inger och Leif Stinnerbom:

Bra berättelser hjälper oss att förstå livet

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Min berättelse

V

Korsväg 4 | 2022

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Frida Blomqvist Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och K Unsplash.

POSTTIDNING B

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta att du har rätt adressupgifter i första hand din församling så registrerade i databasen Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrKyrksam. kan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Kyrkan är inte av världen,

men i världen

yrkan ska sprida evangelium.

Det en församling som firar oberoende var och hur människorgör hon gudstjänst och en helt är. annan som utövar diakoni Kyrkan ska finnas där människor eller driver förskola. finns: i Allt detta är en del i att kyrkan, på torget och på vara kyrka. Här kan internet. kyrkan möta motstånd Budskapet ska formuleras och förväntningar på på ett sätt som att tron ska vara en privatsak, förstås av nutidens människor. något som inte syns, medan kyrkans sociala Budskapet är evigt och arbete däremot är oföränderligt. Sättet välkommet. Dessa grenar att förmedla det är tidsanpassat. av vår verksamhet är invävda i varandra och Fornkyrkans kommunikation jag tror det är till skada är inte ”det för kyrkan att separera rätta sättet”, utan det sätt dem. Kyrkan är inte av som var rätt för sin tid. världen, men i världen.

På motsvarande sätt behöver formen för Den kyrka som är i världen kyrkans budskap anpassas är fortfarande till vår tid. kyrka, inte en avskild, ideell Samhällets och teknikens förening utan utveckling ställer koppling till den gudstjänstfi oss inför nya frågeställningar. rande försam­ Frågorna är nya, lingen. men företeelsen är det inte.

Om omvärldens förväntan Tidigt i kyrkans gudstjänstfirande församlingen är att den historia möter vi exempelvis ska vara en frågan om böcker sluten borde användas eller inte. sekt avskild från kyrkans I ”Stromata” av Cle­ sociala verk­ samhet är det viktigt att mens av Alexandria från framhärda i att den 100­talet använder diakonala verksamheten författaren flera sidor i är ett utflöde ur den inledningen åt att för­ kristna tron och en del svara att han använder i den. sig av det nya mediet En berättande kyrka är ”bok” trots att många hävdade mer än tal och att skrift. Den är sång, rörelse, ett stort hot mot kristendomen. böcker var ljus, livsföring och Pandemin har mycket mer. Hur Svenska påskyndat ställningstaganden kyrkan beter sig som kring digitala arbetsgivare, som skogsägare, möten, gudstjänster och nattvard på distans. som hyresvärd, som lokaluthyrare och mycket Även här får vi göra en bedömning utifrån annat är allt ett uttryck för hur vi är kristna. de förhållanden som råder Att stå upp för nu: antikens teknik systerkyrkor är inte facit utan de förhållanden i världen också när pandemin som rådde gör oss närsynta är att berätta just då. om människors lika värde. Både tal, skrift och Svenska kyrkan är Sveriges handlingar är delar största trossam­ av den berättande kyrkan. fund och möter människor i många samman­ hang. Det är viktigt att alltid vara kyrka sam­ tidigt som vi utför vårt uppdrag. Det är inte Jonas Ransgård

En berättande kyrka

2

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Korsväg 4 | 2022 Tema:

i är alla en berättelse, vår egen berättelse. När jag pre­ sentera mig, när jag till exempel håller utbildning eller föredrag, brukar jag säga att jag är född och uppvuxen i en prästgård på landet och att jag, förutom fyra år i bokhandel samt studier, har arbetat i Svenska kyrkan i hela mitt liv – i tre stift och tre länder.

Det jag vill förmedla är att jag är en del av kyrkan och kyrkan är en del av mig, och att uppväxten i prästgårdarna har präglat min syn på och tankar kring vad kyrkan är och gör. När vi barn kom hem från skolan visste vi aldrig vad vi skulle möta innanför dörren. Till höger låg pastors­ expeditionen, rakt fram stora salen som av och till var församlingshem och till vänster köket där det kokades ”kyrkkaffe”, och vår telefon var expeditionens telefon.

Svenska kyrkans kommunikationsplattform har tre värdeord; närvaro, öppenhet och hopp. Det var vad kyrkan var i den kontexten jag växte upp i och det är så jag verkar för att kyrkan ska vara i den kontext jag nu lever i – en närvarande och öppen kyrka som förmedlar hopp till människor.

Detta nummer blir mitt sista som redaktör för Korsväg.

Efter drygt sex år på stiftskansliet i Göteborg går jag nu i pension. Det innebär att jag lämnar det yrkesverksam­ ma livet i kyrkan, men jag lämnar inte livet i kyrkan. Det är fantastiskt att få vara del av Svenska kyrkan och den världsvida kyrkan och jag vet att det finns uppgifter att gå in i som församlingsbo och stiftsbo – jag är liksom du en del av kyrkan.

Tack för en rolig och inspirerande uppgift som redaktör för Korsväg och kommunikatör i Göteborgs stift. Att ha fått göra en papperstidskrift i dessa digitala tider har varit en förmån. Välkommen Johanna Frostensson som redaktör och pressekreterare i Göteborgs stift!

Temat för detta nummer av Korsväg är En berättande kyrka. Läs andras berättelser och lev din egen berättelse.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Taizé – mitt i världen Ulla Käll 32 Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna Monica Fryxelius 60 När behoven ökar får inte biståndet minska Erik Lysén 68 4 | 2022

Omslagsbild: Foto: Øyvind Lund

Inger och Leif Stinnerbom :

Bra berättelser hjälpe r oss att förstå livet

innehåll

Tema | En berättande kyrka – Att förmedla

evangeliet på ett tidsanpassat sätt

26.

40.

04. Ledare: Klagovisor och livsglädje 08. Messy Church ger en naturlig kontakt med småbarnsfamiljer 14. Messy Church – en rörig kyrka för alla 18. Bra berättelser hjälper oss att förstå livet 26. Kyrkorummet berättar 32. Krönika: Taizé – mitt i världen 34. Berättelsen om miraklet i Lourdes 40. I Håkan Nessers böcker är Gud närvarande 46. Berättelsen om barnen som kom med Kindertransport 50. Dopet innebär Guds bärande av mig 54. 2026 kommer NT26 60. Krönika: Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna 62. En dalsländsk berättelse 64. Klimatsorg inför framtiden 68. När behoven ökar får inte bistånden minska 72. Bibelstudium: Tron befriar 78. Vänligen, Sören: När kyrkan flyttade närmare folket 80. PS: Kyrkan är inte av världen, men i världen

46.

Ingrid Lomfors mamma Nina kom till Sverige med en ”Kindertransport” när hon var tolv år. Hon kom från en stor judisk släkt i Wien till en vänlig familj i Mellerud i Dalsland. I utställningen ”Jag kom ensam” på Dalslands konstmuseum berättas med foton, brev och annan personlig dokumentation, denna djupt gripande historia. Lika skrämmande aktuell idag.

Korsväg 4 | 2022

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Klagovisor och livsglädje

D

en unge prästen Muzi Dlamini tar emot oss utanför kyrkan i Mayflower i Sydafrika. Han är strå­ lande glad och förväntansfull. Idag är det fest. Förutom åtta tillresta svenskar från Göteborgs stift så är hans biskop Zwanini Shabalala på besök. Kyrko­ rådets ordförande berättar stolt om prästen och hans arbete. När Muzi kom som nyprästvigd 2019 brukade det sam­ las en handfull till gudstjänst i denna kyrka. Idag, och alla andra söndagar, samlas långt många fler. Med tanke på pandemin är det verkligen fantastiskt.

Den här hösten har jag haft förmå­ nen att resa både till södra Afrika och Indien. Med mig hem bär jag många berättelser. Solskenshistorier som den från Mayflower, men de flesta sorg­ kantade på grund av covid-19. Jag blir smärtsamt påmind om att vi i vår del av världen har kommit lindrigt undan. Jag möter prästen vars man dog och som nu lever ensam med tre barn. Försam­ lingen hon tjänade vägrade ta emot nattvard då man var rädd att hon var oren. Biskopen grep in och gav henne

4

Korsväg 4 | 2022

en ny placering. Men församlingen hon nu arbetar i är mycket mindre än den förra och det är svårt att få pengarna att räcka till både mat och skolavgifter.

Det är en stor gåva att få ta del av

andra människors livsberättelser. När jag lyssnar på de indiska prästernas umbäranden är det svårt att hålla tårarna borta. Senare på kvällen klär de sig i färgsprakande saris, sjunger och dansar. Det är uppenbart att deras berättigade klagovisor inte har berövat dem deras livsglädje.

Samma erfarenhet gör jag i vårt vänstift i södra Afrika. Den unga prästen leder frimodigt festgudstjäns­ ten. Klassiska lutherpsalmer blandas med traditionell musik och dans. Och den enkla kyrkan är välfylld. Men allt är inte frid och fröjd. Församlingen är mycket fattig och det saknas pengar till att underhålla hus vars tak är på väg att ramla in. De har inte råd att köpa utsäde till odlingslotten bakom kyrkan.

Arbetslösheten är stor och många i arbetsför ålder dog under pandemin.

Barn har förlorat föräldrar.

Biskop Zwanini Shabalala och prästen Muzi Dlamini tillsammans med biskop Susanneutanför kyrkan i Mayflower i Sydafrika. (Foto. Ulf Sjögren)

Tillbaka på svenska mark försöker jag sortera mina upplevelser. Jag är upprörd över världens orättvisor. Men jag är också djupt imponerad över hur dessa människor och kyrkor hanterar livet. Det finns en smittande livsglädje som är väl förankrad i tron på den

uppståndne Kristus. Detta är den vik­ tigaste gåvan jag har med mig hem och som jag försiktigt vill räcka till dig.

Må ni alltid vara fyllda av livsmod!

(Psaltaren 22:27) +Susanne

Korsväg 4 | 2022

5

EN BERÄTTANDE KYRKA Ge kyrkan kraft att sjunga i staden en ny sång med språk som kan förkunna bland asfalt och betong, att mitt i utsattheten finns det ett rum av ro att mitt bland stadens gator ett frö av tro kan gro.

Psalm 790, Text P. Harling

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

1 Thess 5:19–22

6

Korsväg 4 | 2022

Is this how it is?

Is this how it’s always been?

To exist in the face of suffering and death And somehow still keep singing?

Oh, like Christ up on a cross Who died for us, who died for what?

Oh, don’t you wanna call it off?

But there is nothing else that I know how to do But to open up my arms and give it all to you Florence + the Machine, Free

Åt mig har getts alla makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonen och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er.

Och se jag är med er in till tidens slut.

Matteusevangeliet 28:16-20, Missionsbefallningen

Korsväg 4 | 2022

7

8

Korsväg 4 | 2022

Grim är hemtam i både församlingshem och kyrka.

Och han gillar pyssel och sångstund.

Messy Church ger en naturlig kontakt med småbarnsfamiljer Nog finns det mycket hjärta i Hjärtum. Hjärtlighet och en varm gemenskap möter Korsväg när vi besöker församlingshemmet intill Hjärtums kyrka. Vi ska få vara med om Messy Church, en drop in-verksamhet på måndagskvällarna, en gång i månaden.

R

ör ihop lite kreativitet, mat, Jesus, mu­ sik och gemenskap i en stor gryta. Och vips så har du Messy Church, skriver Hjärtums församling på sin hemsida. ”Kanske kommer du direkt från jobbet, fritids eller förskolan. Då är det gott att veta att kvällen börjar med drop in-fika. Sedan presenteras temat. Det leder över i en stund då kreativiteten får släppas loss i några

workshops och fortsätter med att vi sam­ manstrålar i ett möte med Jesus, i bön och sång. Kvällen avslutar vi med lagad mat och god gemenskap. Allt är gratis, det är bara att komma.”

Antonie Hoffmann, Ingrid Antonsson, Henrik

Mossberg, Merja Elina Andersson, Christian Fehn, Ulla Koch och Ragnhild Abrahamsson Korsväg 4 | 2022

9

Vi har kommit till Hjärtum med

sina 375 invånare (Wikipedia, cirka 3 000 enligt Hembygdsföreningen), från inlandet, västerifrån. På slingriga, vindlande vägar, upp på höjder och ner i dalgångar. Det är vackert när solen glittrar genom höst­ granna bladverk och fåren betar på avlägsna kullar. Enklare är att komma österifrån, från den gamla vägen som förbinder Kungälv med Trollhättan och som följer Göta Älv. Till Hjär­ tum, som 1273 omnämns som Hiærtheimi, och avser kyrkbyn. Ordet innehåller djurbeteck­ ningen hjort och hem ’boplats’, ’gård’.

Hjärtumsbygden är bebodd sedan urminnes tider. Fornfynden visar att människor redan under förhistorisk tid bodde i bygden. Här har vikingar och andra sjöfarare färdats på älven och dragit sina skepp förbi de båda svårpasse­ rade vattenfallen lilla Edet och stora Edet (nu­ mera Trollhättan). Fortfarande finns det spår 10

Korsväg 4 | 2022

sam lin gsas sistent

i markerna där man drog båtarna förbi fallen. Det finns omkring 350 kända fornlämningar i Hjärtum.

för n, a Under vikingatiden (800offm Antonie H talet) var Bohuslän danskt, och på

1200-talet blev det norskt under Ha­ rald Hårfager. Bohusläns befolk­ ning led sannerligen under århundradena av ständiga strider mellan svenskar, danskar och norrmän – särskilt under 1600-talet då både Uddevalla och Kungahälla brändes ner.

Oroligheterna slutade 1658 med freden i Roskilde då Bohuslän blev svenskt. e F an Hjärtums stenkyrkas äldsta isti r h C delar är troligen från 1200-talet, liksom dopfunten. Altaruppsatsen är från 1700-talets början och predikstolen från 1758.

För några år sedan gjordes en omfattan­ de renovering, bland annat för att åtgärda mögelproblem, byta el och värmesystem. Även invändigt gjordes förändringar och förbätt­ ringar som nu passar utmärkt för all verksam­ het för familjer och barn.

Ofta är det fascinerande att nysta i var en tråd började. Och ofta märker man att det är olika pusselbitar som fogas in. Ulla Koch minns att hennes dotter, som pluggade i Skåne, berättade att i hennes församling träffades de en gång i veckan för att äta tillsammans. Tänk om vi kunde göra så i Hjärtum, funderade Ulla och berättade för andra. hn , pr äs t

berättar. En del har varit med från start. Andra har kommit till under vägen.

En del är anställda, andra är ideella.

– Jag och min familj kom till Messy Church första gången som gäster, berättar Henrik som är kan­ tor. Vi hade hört om konceptet och ville testa. Vi tyckte verkligen om det. Nu, som anställd kantor får jag vara delaktig ännu mer.

– Det är ett fint sätt att lära känna andra människor. Och folk kommer hit också från Lilla Edets centrum och Västerlanda.

När Marcus Stille (numera kyrkoherde) kom till församlingen som komminister

Diakon Merja Elina tillsammans med Grim och Mio, vilka båda är trogna deltagare i Messy Church i Hjärtums församling. I församlingshemmet är det pyssel, sång, mat och fika, i kyrkan är det gudstjänst med drama.

introducerade han begreppet Messy Church.

Och det som Ulla velat blev nu verklighet.

Successivt har verksamheten utvecklats och formerna blivit tydligare. Idag finns femtio personer på församlingens sändlista och antalet besökare har givetvis skiftat, men ofta mellan trettio och femtio personer. Under pandemin var det ju svårare att upprätthålla verksamheten, men nu har den kommit igång igen.

– Barnen växer ju, ler Antonie, som är för­ samlingsassistent. De små barnen som kom och hade pyjamas med sig är ju snart tonår­ ingar och kanske hellre vill spela fotboll. Då får vi hoppas på fler barnfamiljer i Hjärtum.

Sen försöker vi hitta uppgifter för de lite äldre, som de gärna vill testa. De kan bli medansva­ riga för pyssel och drama.

Antonie är nu ansvarig för Messy Church och

hon är väldigt förtjust i konceptet, bland annat för att det är så fritt att utforma och förändra.

– Annars så är det ju ganska ofta i kyrkan att det är väldigt regelstyrt. När vi ska stå upp, när vi ska läsa. Det här är så tillfredsställande för kreativiteten att få utforma. Jag känner att jag alltid kan möta människorna som de är och de kan välja hur mycket de vill integrera sig och engagera sig. Barnen har ju en egen frihet att vara med eller inte.

Korsväg 4 | 2022

11

David blickar upp mot Goliat, som ser gigantisk ut i predikstolen, i dramatiseringen av bibelberättelsen i Hjärtums kyrka.

Kvällen när Korsväg kommer på besök råkar sammanfalla med föräldramöte i skolan, som självklart prioriteras av de flesta. Men Malin Markarström kommer med sönerna Grim och Mio, som hon brukar. Killarna är hemtama, vet vad som ska hända och känner de flesta av de vuxna.

Killarna vet att pysselstunden kommer ha ett tema, som sen också kommer användas i gudstjänsten. Att gudstjänsten kan bli en dra­ matisering av temat. Idag kretsar temat kring en liten, liten sten.

Vem behövde en sten för att kunna segra? Jo, en liten pojke, David som behövde stenen för att besegra jätten Goliat.

– Det här är en påminnelse om att vi kan få styrka genom att vi tror att Gud är starkare, berättar Antonie. När vi är lite osäkra i våra beslut så kan vi tänka att Gud hjälpte David att vinna över Goliat. En påminnelse för oss

12

Korsväg 4 | 2022

att vi inte behöver vara ensamma i alla våra beslut. Vi kan lita på och luta oss mot något som är större än vi själva.

Merja Elina, som är diakon, gläder sig också åt Messy Church, även om den inte direkt ingår i hennes arbetsuppgifter.

– Jag får på ett enkelt och bra sätt en naturlig kontakt med småbarnsfamiljer. Deras liv är så hektiskt så de har svårt att komma ifrån, när vi bjuder in till samtalsgrupper eller föräldra­ cirkel. Men här är vi mitt i pysslet eller fikat och föräldrarna slappnar av. Barnen får mat och sen går de och leker. Vi vuxna kan få nära samtal, det tycker jag är otroligt fint. Den kon­ takten kanske vi sen kan bygga vidare på.

Henrik sätter sig vid pianot, alla sjunger med i sångerna de sjungit flera gånger tidigare.

Sångstunden blir en övning till stunden i kyr­ kan. Det är glatt, frimodigt och enkelt.

rss on, diak on

erg ,k ant or

de An a Elin Merja

b oss M k i Henr

När andakten är över går alla tillsammans tillbaka till församlingshemmet där två olika sorts soppa är framdukat. Har man svårt att välja är det bara att prova båda.

– Vi har varit med nu i många år, berättar mamma Malin.

Killarna tycker så mycket om att sjunga och pyssla, ja hela gemenskapen.

Messy Church har betytt mycket för oss!

– Vi som jobbar med Messy Church är över­ ens om att verksamheten leder till nya kontakter in i h c Ko annan verksamhet som bland Ulla annat vuxenkör, gudstjänstgrupper och barnverksamhet, avslutar Antonie.

Förhoppningen är att tröskeln till söndagens gudstjänst ska sänkas genom flera kyrko­ besöksvana. , id eel l

I den vackert nyrenoverade

kyrkan med bra ljud och ljus kliver alla in i sina roller. Henrik blir Goliat uppe i predikstolen och prästen Christian med krona på hjässan berättar och förklarar och frågar pojkarna.

Just dramaberättelserna har blivit allt viktigare för gruppen. Med barn med mycket spring i benen blir drama och agerandet ett bra sätt att fånga uppmärk­ samheten och inte tröttna.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2022

13

Det var i Cowplain i England Messy Church startade för 15 år sedan. Här förbereds årets skördefest i S:t Wilfrids Church.

14

Korsväg 4 | 2022

Messy Church – en rörig kyrka för alla Lesley Baker i Cowplain i Södra England var med och startade konceptet Messy Church 2004, som spritt sig bland annat till Sverige. Vi förstod att det var viktigt att involvera hela familjen och att äta tillsammans, berättar Leslie, för att barnen skulle komma, ha skoj och förstå vem Gud är.

I

Cowplain, en förort till Portsmouth i södra England, är det full aktivitet i den moder­ na kyrkan. Här finns barn, tonåringar, för­ äldrar och andra vuxna, alla i full färd med att förbereda dagens Messy (stökig, rörig) Church.

På borden finns grejer för att pyssla eller skapa, i en hörna kan man kanske snickra, några vill sjunga. Några finns redan i köket för att förbe­ reda måltiden. Innan måltiden samlas alla för en stund av lovsång.

När Korsväg besöker S:t Wilfrids Church har vi kommit med vänstertrafik på smala, slingriga vägar kantade av höga häckar. Vi har åkt genom turistparadisen Brighton, Hastings, Torquay, Penzance, S:t Ives som ligger som ett pärlband längs kusten i Devon och Cornwall.

Vi kommer dit en lördag i september när det fortfarande blommar i trädgårdarna. Det ska bli Skördefest i samband med söndagens mässa.

Många församlingsmedlemmar är redan på

plats, i full gång med att smycka sin kyrka.

Några karlar klipper häcken, några kommer med blommor, växter, frukter, svampar och grönsaker. En kvinna har med sig tavlor hon målat.

Alla kommer i tacksamhet för att smycka kyrkan till skördefesten, tacksamhet för allt vad jorden och naturen ger oss, tacksamhet över

vad kyrkan betytt för de här människorna – och fortfarande betyder.

Vi möts av ett varmt välkomnande av alla dessa frivilliga som visar glädje över vårt besök.

Lesley Baker var med när allt startade för fem­ ton år sedan och hon minns.

– Vi har ett så fantastiskt hus, vår kyrka, med så många möjligheter och utrymmen. Och så har vi många församlingsmedlemmar med olika gåvor, som kan olika saker. Så vi började fundera över hur vi skulle kunna ta allt detta tillvara. Hur skulle Gud kunna ta detta tillvara?

I England är många barn välkomna till olika ungdomsklubbar, Youth clubs, där de är en­ gagerade i olika saker. Så Lesley och en annan av initiativtagarna, Lucy Moore, tänkte att de skulle göra något liknande. Barnen skulle få komma på torsdagar en timme för att få ha skoj, ha trevligt och förstå vem Gud är. Men Lesley och Lucy ville involvera hela familjen.

Ganska snart förstod de att det skulle vara nödvändigt att också ha en gemensam måltid, om föräldrarna skulle kunna vara med. För barnen behövde ju äta efter skolan och innan de gick och la sig.

– Att äta tillsammans är ju verkligen bibliskt, menar Lesley. Det för människorna samman och visar att den kristna kyrkan är en familj.

Korsväg 4 | 2022

15

Så småningom utformades

Vi förstod att det var viktigt att involvera hela familjen.

ett hållbart koncept: Lek, pys­ sel, sång tillsammans, sen en gudstjänst och avslutningsvis en måltid.

– Det kom mycket folk redan från början, minns Lesley, mellan femtio och hundra personer. När det då gick så bra för oss i början kom andra försam­ lingar hit och ville se hur vi gjorde.

– I början var det ju inte en officiell rörelse som det är nu, men vi blev alltmer organisera­ de. Lucy tog kontakt med BRF, Bible Reading Fellowship som är en kristen välgörenhets­ organisation, som finansieras av donationer från privatpersoner, kyrkor och stiftelser samt välgörenhetsverksamhet.

Med BRF i ryggen blev nu rörelsen allt mer organiserad. Man började undervisa ledare, började ge ut böcker, berätta för andra och växa allt mer.

– Vi förstod att det var viktigt att involvera hela familjen, vi hade stadga och struktur och på så sätt kunde rörelsen bli både nationell och internationell.

Sakta men säkert blev det en framgångs­

saga, som spred sig till andra församlingar, till andra ställen i England, till Europa, till Australien, till Kanada, till USA. På många ställen kallas det för Messy Church – som kan översättas med en stökig, rörig kyrka, inte så ordentlig. På andra ställen har man anammat konceptet, men inte namnet, som inte är lika självklart på andra språk.

I Göteborgs stift och i Karlstad hittar vi Messy Church i många församlingar runt om, ibland under annat namn som till exempel Spa­ gettigudstjänst eller Himmel och pannkaka. I 16

Korsväg 4 | 2022

en annan artikel här i Korsväg besöker vi Messy Church i Hjärtum i Lilla Edet.

– Ibland har vi varit uppemot hundra personer, berättar Lesley. Under perioder har det minskat, några lämnar, men andra kommer in. Men nu har vi en verksamhet som fungerar.

– Många familjer vill att deras barn ska få växa upp med kyrkan, även om de själva inte är regelbundna gudstjänstbesökare. Vi möter familjer som inte vet hur de ska be tillsammans med sina barn eller att barnen kan ha med bö­ nen i alla aspekter i livet. De kanske inte vet att de kan be om de är ledsna i skolan, att de kan be Gud hjälpa dem på skolgården. Det är något Messy Church kan hjälpa till med. Vi vet ju inte vart detta leder, vi vet bara vad vi kan göra och att Gud gör resten!

Lesley berättar att under de första åren var de flesta vuxna så upptagna av alla sina göromål att de inte hade tid att prata med familjerna, men då organiserades det. En person började hälsa välkommen, en annan blev en ”lyssnare”, en medmänniska som lyssnade på problem och glädjeämne och erbjöd förbön. Detta blev väldigt uppskattat.

– Vi upptäckte hur viktigt det var att känna alla till namn och att acceptera dem för vilka de var.

Lesley har arbetat med barn hela livet. Som dagmamma, med egna barn och som medlem i Mothers Union, en internationell kristen välgörenhetsorganisation som försöker stödja familjer över hela världen. Medlemmarna är inte alla mödrar eller ens alla kvinnor, eftersom det är många föräldrar, män, änkor, singlar och morföräldrar som är involverade i dess arbete.

Lesley Baker var med när Messy Church startade i Cowplain för femton år sedan. Då vågade hon knappt vara öppen med att hon var troende. Nu vågar hon leda bönen inför både barn och vuxna.

– För mig handlar hela livet om en slags till­ bedjan. Vi sitter här och talar med varandra och Gud är närvarande i det. Jag lagar kanske mat för andra och då är Gud också inkluderad i det.

Så i allt jag gör i Messy Church är Gud när­ varande. Om du gör något fantastiskt, om du målar en fin tavla, om du sjunger en sång, om du lyssnar till en berättelse, om de ber, om du äter – i allt vad du gör blir det som en tacksägel­ se till Gud. Så det är så jag tillber Gud, genom att prata med dig, dela detta med dig. Och dela det med Gud. Har du alltid trott på Gud på det sättet?

– Nej inte alls. När jag var barn gick vi till kyrkan på söndag som alla andra. Och gick till söndagsskolan. Många kristna säger ju att den dagen blev jag frälst, men så är det inte alls för mig. Detta har gradvis växt fram. Hela trons pussel har liksom lagts till rätta.

– Så det var inte ett speciellt ögonblick, det har bara vuxit fram.

Hur känns det för dig att ha bidragit, att ha varit delaktig?

– Jag känner mig välsignad, naturligtvis, och priviligierad att få ha varit med från början och se det växa. Men jag är bara som ett litet sandkorn i allt detta och lycklig över det. Nu är

vi många som hjälps åt, vi har olika kunskaper och gåvor som vi kan använda. Ett bra team.

Någon sticker till mig ett papper när jag kommer, det är församlingens bönelista. Här finns böneämnen för månadens alla dagar, personer som bett om förbön, bön för deltagare i gudstjänster, bön för Ukraina, bön för barnen i skolan, bön för namngivna människor. En bön för månadens alla dagar.

När Messy Church startade var Lesley mer försagd, vågade knappt vara öppen med att hon var troende.

– Men sen har jag ju förstått att Gud är med mig överallt, oavsett om jag leker med barnen eller lagar mat. Och allt är lika värdefullt.

Så nu vågar Lesley stå inför hela församling­ en, vuxna och barn och med stora, och med öppna gester leder hon bönen. Hon står inför alla och lyfter frimodigt armarna mot skyn och ber: Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

Text & foto: Agneta Riddar

Korsväg 4 | 2022

17

Allt börjar i berättelsen och måste hänga ihop. Att enbart gå på lust funkar inte, säger Inger Hallström Stinnerbom.

18

Korsväg 4 | 2022

Bra berättelser hjälper oss att förstå livet Musiken, dansen och dräkterna är lika viktiga som orden.

Det gäller oavsett om de tar sig an Selma Lagerlöf, Kalevala eller Bibeln. Kan kyrkan lära av Västanås arbetssätt?

Kanske skulle kyrkan må bra av att få mer liv i sina texter – genom att gräva djupare efter det som ligger bakom själva orden. Det tror Inger och Leif Stinnerbom.

B

ra berättelser hjälper oss att förstå livet.

Sagorna, myterna, liknelserna, de ärvs av generationer och har ett omistligt

värde.

– Jag har inget nytt att berätta, skriver Selma och jag förstår henne, säger Leif Stin­ nerbom. Människan har sina existentiella utmaningar och har inte förändrats på flera tusen år. Det nya kommer ur det gamla, men är likafullt nytt.

Västanå fördjupar myterna, berättar dem om och om igen men med nya tolkningar. För att hålla budskapet angeläget och levande. Ste­ get till folkkyrkans ambition är inte så långt.

Men i Västanås lada är det fullsatt, sommar efter sommar. Publiken längtar.

Hur gör ni?

– Vi går alltid in i berättelsen och börjar där. Tittar på psykologin, tolkar och proble­ matiserar och söker dramatiken. Vissa delar passar bättre att berätta med dräkter, dans och musik, andra med ord.

Helheten är grunden.

Att Selma Lagerlöf är den författare som

betyder mest i Berättarladan råder det ingen tvekan om.

Korsväg 4 | 2022

19

Vi fick frågan om vi ville göra påskberättelsen utifrån Barnens Bästa Bibel.

Under årets jubileumsföreställning stod hon till och med själv på scenen i ”En saga om en saga”.

– Selma är så bra på att göra karaktärer och väjer inte för något. Hon förstår männi­ skorna och förlåter dem, säger Leif.

Men berättelserna under hans snart tre decennier som teaterchef och konstnärlig ledare kommer också från Eddan, Kalevala, Shakespeare och Bibeln. Det kristna och judiska arvet har inte tidigare varit källa till inspiration. Tills i år.

– Vi fick frågan om vi ville göra påskberät­ telsen utifrån Barnens Bästa Bibel.

Och det ville de.

Biskop Sören Dalevi och Leif Stinnerbom har vid flera tillfällen, både i podd-format och på kyrkliga konferenser, mötts och diskute­ rat berättandets betydelse och möjligheter.

Under pandemin fanns tillfället och tiden att fördjupa samarbetet. När folk inte fick komma fysiskt, varken till teatern eller kyrkan, var det naturligt att tänka i digitala produktioner.

Leif skrev manus utifrån Sörens texter i Barnens Bästa Bibel. Ett urval om pås­ ken, både från Gamla och Nya Testamen­ tet, dramatiserades och filmades. Västanås

20

Korsväg 4 | 2022

föreställning finns på Youtube och är tänkt att bland annat användas i grundskolans under­ visning.

– Sören vill gärna att vi även gör julberättel­ sen. Och kanske, vi får se om tiden finns, säger Leif.

Att närma sig livets frågor genom den kristna

tron skiljer sig inte från det Västanå gjort tidigare.

– Vi tog oss an Bibeln som vilken berättelse som helst.

Leif och Inger Stinnerbom beskriver den nödvändiga närkampen med texten. Orden är som havens isberg. Vad finns där under ytan?

Och hur kan dramatiken tas fram?

Jesus i Getsemane, hur känner han sig, hur ser hans rädsla ut? Och Pilatus, vad brottas han med?

– Man måste in och titta på psykologin, plocka upp det som inte sägs och problemati­ sera, säger Leif.

Han tycker att de bibliska karaktärerna generellt sett skulle må bra av att gestaltas mer och bättre.

– Varför gör de som de gör? Ta Farao till exempel. Det blir så lätt svartvitt. Jag tror det är viktigt att komma bort från det.

Allt det vi håller på med är jordat här i Värmland, säger Leif Stinnerbom, regissör och konstnärlige ledare vid Västanå teater.

Inger har svårt för det kyrkligt stela och formella, det alltför högtidliga. Och för slent­ rianmässigt höglästa texter som inte når fram.

Dels är högläsning en konst, dels lämpar sig olika delar i en berättelse för olika uttryck, resonerar hon.

Eftersom människor deltar och lyssnar på olika sätt behövs också olika ”språk” i rum­ met. Det gäller både i kyrkan och på teatern.

– Fantasin måste få näring. Allt kan inte sägas i ord. Musik, rytm, dans, kostym, gester … så många uttryck kommer före orden, säger Leif.

Men de ord som används måste tas på allvar.

Den som förmedlar dem behöver förstå och ta till sig innehållet.

– Berättaren måste också verkligen vilja något med dem, måste tro på sitt budskap och drivas av det i mötet med varje publik.

Dialog krävs, aldrig monolog.

Det har blivit sen eftermiddag på stadshotellet i Karlstad. Inger och Leif pausar i vinter­ trädgårdens mjuka fåtöljer. Därute smyger mörkret över Klarälven. Om några timmar är det middag hos landshövdingen med prins Carl-Philip och prinsessan Sofia, hertigparet av Värmland.

Korsväg 4 | 2022

21

Jag känner att vi fortfarande är förankrade i Men vinden vände och i dag är Berättarladan i Sunne en det folkliga självklar, nordisk mötesplats

Flaggan på residenset mitt emot är hissad och på menyn står värmländska delikates­ ser. Makarna Stinnerbom tillhör en liten utvald skara av prominenta gäster.

– Jaa, vi har nog blivit en del av etablisse­ manget. Men jag hoppas att vi inte har ändrat oss, säger Leif.

– Jag känner att vi fortfarande är förankra­ de i det folkliga, lägger Inger till.

Trots, eller kanske tack vare, triumferna.

Inte minst under det gångna jubileumsår­ et då Västanå fyllt 50 har utmärkelser och hyllningar avlöst varandra. Så sent som förra veckan utnämndes Leif till hedersdoktor vid Karlstads universitetet och i september mottag paret Kungliga patriotiska sällskapets kultur­ arvsmedalj i guld.

Sen tidigare har de kungliga medaljen av 8:e storleken i högblått band. De har utsetts till Årets värmlänning respektive Årets kulturmappie. Arturpriset, från Skansen och Nordiska museet, finns också i samlingarna.

Bland mycket annat.

– Vi har fått massor av uppskattning genom åren. Det värmer i hjärtat. Men det har inte alltid varit rosor.

Tvärtom. De berättar om tuffa tider då pengar saknades och få trodde på visuell, kroppslig, poetisk och musikalisk berättar­ teater – det sceniska kulturarv som de sen prisats för.

– Det har funnits många chanser att ge upp.

Inget har varit gratis och vi har arbetat jämt.

Under en period övervägde Inger och Leif att emigrera till grannlandet i väster. Intresset för folkkultur var betydligt större i Norge.

22

Korsväg 4 | 2022

för en stor och bred teater­ publik.

Inger och Leif har följts åt sedan unga år.

Folkmusiken och dansen förde dem samman.

Det var sjuttiotal och de präglades av tidsan­ dan, en längtan efter identitet och rötter.

– Vi träffade spelemän, dansare och vissång­ are, kom in i hemmen och satt runt köksbord, fick berättelser och sägner. Vi ville lära oss.

Och de ville föra den folkliga kulturen vidare. Leif blev riksspelman och akademiker.

Inger blev arbetsterapeut.

– Musiken och dansen var viktig för oss båda, säger Inger. Till en början stod även jag på scen men det låg inte riktigt för mig.

Däremot har hon alltid intresserat sig för kläder, mode och material. Hon pratar lyriskt om tygerna, om kvaliteter och allt som går att skapa med händerna.

– Att sy är det bästa jag vet.

Sömnad förblev länge ett fritidsintresse.

Inger jobbade som chef för arbetsterapin på sjukhuset i Arvika. Med två små barn och en man som reste större delen av året gick det till slut inte. Peter Oskarsons folkteater i Gävle hade kommit in Leifs liv och han tillbringade mer tid där än hemma med familjen.

– Jag var borta 283 nätter det där året.

Inger blev sjuk.

– Kraven var för stora. Jag kraschade och var nere på botten.

Vändningen kom när Leif rekryterades till Västanå av dåvarande chefen Yvonne Rock.

INGER HALLSTRÖM STINNERBOM Ålder: 71 Uppväxt: Född och uppväxt i Torsby Bor: Östra Ämtervik Jobbar som: Kostymdesigner vid Västanå Teater Inger gör helst en dag … på jobbet: Packar upp tyger och jämför mot skisserna. … med vänner: Middag med dans, gärna polska. … ensam: Syr för nöjes skull.

Det spelar ingen roll om berättelsen är samisk, fornnordisk, biblisk eller lagerlöfsk utgår alltid från kärnan.

Kunglig middag på residenset med hertigparet av Värmland, prins Carl-Philip och prinsessan Sofia.

LEIF STINNERBOM Ålder: 66 Uppväxt: Född i Lund och kom till Arvika som sjuåring.

Bor: Östra Ämtervik Jobbar som: Regissör, teaterchef och konstnärlig ledare för Västanå Teater

För första gången har Västanå teater även tolkat bibliska berättelser. Under pandemin fanns tiden, förklarar de.

Leif gör helst en dag … på jobbet: Analyserar en ny berättelse tillsammans med hela ensemblen. … med vänner: Följer gärna med Inger på den där middagen. Eller går ut i naturen, eller på hockey. … ensam: Sitter i trädgården och läser.

Korsväg 4 | 2022

23

Teatern saknade en kostymdesigner. Leif före­ slog att Inger skulle ta hand om dräkterna.

– Men är du inte klok, var hennes svar.

Fast lockelsen fanns. Hon började i liten skala hemma i Arvika under sjukskrivningen, gick till tygaffären i 107:an, ritade kostymer och sydde sig frisk.

– I kombination med en hel del terapitim­ mar. Men det finns något i hantverket, känslan av att göra … det är läkande.

De första skisserna var solitärer. Inger, som är självlärd i kostymering, förklarar hur den konstnärliga design hon så starkt förknippas med växte fram.

– Under arbetet med Gösta Berling saga blommade allt upp, som i ett fyrverkeri. Jag tänkte ut ett system med färger och skärningar.

Att enbart gå på lust funkar inte.

– Jag börjar i berättelsen, allt måste hänga ihop.

Inger har passerat 70-strecket men någon

pension planerar varken hon eller Leif för.

– Det här är det roligaste som finns. Vi hål­ ler på så länge det går.

De befinner sig redan i den samiska sommar som följer. Nästa stora föreställning ”Solens dotter – sägner från Sameland” har premiär på midsommar 2023.

– Västanå tar sig an människorna och gudarna i den samiska mytologin. Det blir många väsen och massor av djur, lovar de.

Men först prinsen och prinsessan, i den här världen, de som väntar på andra sidan gatan.

Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Västanås tolkning kan ses här: Berättelser om påsken ur Barnens bästa bibel – YouTube Barnens Bästa Bibel är skriven av Sören Dalevi, med illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson, utgiven på Speja förlag 2020.

24

Korsväg 4 | 2022

Västanå är ett kulturellt familjeföretag. Leif ansvarar för manus och regi, Inger för kostymerna. Sonen Magnus komponerar musiken och sonhustrun Sophia är orkesterchef.

Korsväg 4 | 2022

25

Kyrkorummet berättar Våra kyrkorum är fyllda av symbolik. De speglar gångna tider med dess stilideal och konstnärliga influenser.

Här finns också lokal och internationell hantverksskicklighet i gestaltandet av kyrkans berättelse.

I

gudstjänsten får vi del av den kristna för­ kunnelsen i både ord och ton; i textläsning, bön, predikan, musik, kör och psalmsång.

Och det är inte bara det vi tar in genom öronen som förkunnar för oss, även det vi tar in genom ögonen är en del av förkunnelsen, bland annat hur kyrkorummet är utformat och utsmyckat.

Stiftsantikvarie Elin Lif följde med Korsväg

till Björlanda kyrka på Hisingen i Göteborg för ett samtal om vad kyrkorummet berättar.

Vad berättar Björlanda kyrka för dig när du kommer in i den?

– Redan utanför kyrkan får jag vissa ledtrå­ dar, förklarar Elin Lif. Ledtrådar som också kan ge ett hum om vad som väntar invändigt i kyrkan. Björlanda kyrka är en av flera medel­ tida kyrkor i Göteborg. Troligen tillkommen vid 1100–1200-talet.

Elin förklarar vad hon ser när vi närmar oss Björlanda kyrka, genom en av de tre stigluck­ orna i kyrkogårdsmuren.

– De tjocka murarna, de stora stenarna i långskeppets yttervägg anas under den vita putsen liksom lutningen inåt av väs­ tra gaveln säger mig att detta är en gammal medeltida kyrkan. Däremot är tillbyggnaden 26

Korsväg 4 | 2022

av sakristian mer fyrkantig och under den släta putsen döljer sig en tegelvägg från 1914.

Vapenhuset kan däremot ge ett första intryck av att vara äldre än det är genom att putsen försöker efterlikna långskeppets lite buktiga vägg. Vapenhuset byggdes faktiskt så sent som 1989 vid en större renovering.

Väl inne i kyrkorummet pekar Elin på de djupa fönsternischerna, vilka visar att det är tjocka medeltida gråstensmurar i kyrkväggar­ na. Dock har de stora fönstren tillkommit se­ nare. Ursprungligen fanns det troligen endast mindre fönstergluggar i väggarna.

– Hur interiören i kyrkorna ser ut varie­ rar. Kyrkorummet har förändrats över tid.

Ursprungligen fanns det till exempel inte fasta bänkar annat än utefter väggarna i det med­ eltida kyrkorummet. Andra fasta inventarier har tillkommit, kanske hämtade från någon annan kyrka. Att återanvända material från tidigare kyrkor var inte ovanligt förr.

Kyrkorummet i Björlanda kyrka har varit

mindre än det är idag. Koret byggdes ut och förlängdes på 1700-talet.

– Under den katolska tiden var koret, som var prästens område, en avskild del i

Kyrkoantikvarie Elin Lif guidar Korsvägs läsare genom Björlanda kyrka och visar vad vi kyrkbesökare kan se om vi ser oss omkring i kyrkorummet.

Korsväg 4 | 2022

27

Predikstolen kom in i kyrkorummet efter reformationen, ofta dekorerad med bilder av evangelisterna.

kyrkorummet. Där firades mässan och det var prästen som drack av vinet. Församlingen fick endast ta emot brödet, förutom vid de stora högtiderna då de även fick ta emot vinet.

Det kan man till exempel se på de äldsta nattvardskalkarna som har en liten kuppa ef­ tersom det inte behövdes nattvardsvin till hela församlingen. I vissa fall har kuppan senare bytts ut mot en större, på den gamla foten.

Det är ett västsvenskt särdrag att kyrko­ rummet förlängs i östlig riktning. Man hade inte råd med stora nybyggen. Istället förläng­ des de gamla kyrkorna, när det blev fler folk i bygderna.

Efter reformationen förändrades kyrkorum­

men, koren öppnades upp.

– Då fick vi salskyrkorna med ett enda stort rum. Då kom predikstolen in i kyrkorna, liksom altarringen och den fasta bänkinred­ ningen. Skulpturer och målningar av evang­ elisterna och dygderna ersatte de medeltida helgonbilderna.

Evangelisterna återfinns på predikstolen i Björlanda kyrka. På ett epitafium, en minnes­ tavla, över häradsdomaren Erik Andersson Hofgards familj återfinns sju kvinnofigurer som troligen representerar dygderna. Epi­ tafierna i kyrkorna speglar också de sociala samhällsskikten som fanns på den tiden.

Under stormaktstiden kom även värjor och begravningsvapen in i kyrkorna.

Reformationen gjorde också att altarskåpen delvis blev otidsenliga med sina helgonbil­ der. Fanns det Mariaaltare och helgonaltare mot korväggarna i kyrkorna har de troligen försvunnit.

– Utifrån föremålen sett hade vi en ganska snäll reformation. Det var inte lika strikt att

28

Korsväg 4 | 2022

Helgonfigurer från ett tidigare altarskåp.

De snedskurna figurerna har varit placerade på trappan till predikstolen.

rensa ut alla de föremål som kunde uppfattas som katolska. Altarskåpet kanske flyttades till annan plats i kyrkan och annat hamnade på vinden, där det blev ståendes för att senare återupptäckas och flyttades ner. Inte med sin ursprungliga placering men kanske på någon vägg någonstans.

Det tidiga altarskåpet finns numera del­ vis på Göteborgs stadsmuseum och delvis i Björlanda kyrka. Ett antal helgonfigurer är monterade i ett senare snickrat väggskåp. Att några av figurerna har varit placerade på trap­ pan till predikstolen avslöjar de snedskurna nederdelen på figurerna.

I slutet på 1600 och under 1700-talet tillkom himlingar, takmålningar, som kan ses i många västsvenska kyrkor. Det är skildringar av bi­ belberättelser samt livfullt målade scener från både helvete och himmel. I Björlanda kyrka finns dock inte några himlingar. Troligen har det funnits, men tagits bort när innertaket byggts om.

Den nuvarande altaruppsatsen har ett van­

ligt återkommande motiv med korsfästelsen i centrum med Moses och Aron och de fyra evangelisterna på sidorna och med mycket förgyllt runt omkring. Altaskåpet står på predellan, en träfot, där det finns en målning av nattvarden.

– Bakom altaruppsättningen finns en dra­ perimålning. Den kan symbolisera förlåten i templet, men jag vet inte om det stämmer.

Det kanske bara ska vara snyggt. Man får vara varsam med tolkningarna.

Bilderna på vägar och tak gjordes i utbild­ ningssyfte. De berättade Bibelns historier för de som inte kunde läsa. På norrväggen finns flera medeltida målningar som tidigare varit överkalkade. Eftersom Björlanda kyrka är en Korsväg 4 | 2022

29

30

Korsväg 4 | 2022

Takmålningarna från 1954 har krigsscener från andra världskriget, dopfunten från 1200-talet är tillverkad av Mäster Thorbillus och den nuvarande altaruppsats har korsfästelsen i centrum.

Mariakyrka antas en dem vara Maria, men det är inte fastslaget.

– Med reformationen blev predikan och där­ med predikstolen viktig. Ljudtaken över pre­ dikstolen blev en del i att få bättre akustik. Nu skulle man lyssna. Och nu kom också orglar in i kyrkorna. På landsbygden först på 1800-talet.

Takmålningarna i Björlanda kyrka är målade av Kristian Lundstedt 1954 och har något så ovanligt som krigsscener från andra världs­ kriget.

– Det låg i tiden att man vill spegla sam­ tiden. Då var helvetet scener från slagfälten i Europa. Målningarna är inte upplyftande, men jag tycker de är ganska fantastiska ändå.

De börjar med skapelsen ovanför orgelläkta­ ren och går vidare till syndafallet med olika krigsscener för att närmare koret visa sam­ tidsmotiv från västkusten. Och färgmässigt smälter de bra in i kyrkorummet.

Dopfunten är, tillsammans med ett rökelse­ kar från 1200-talet, det äldsta föremålet i kyr­ kan. Det syns på uttömningshålet i botten på dopfunten. Vattnet skulle rinna ut i vigd jord.

I taket i koret hänger en basunängel och också en skeppsmodell.

– Votivskepp är vanligt förekommande här på kusten. Äkta votivskepp har skänkts som tack av någon som räddats i sjönöd.

Ljusbärare tillhör det som tillkommit på senare tid i kyrkorna. Den första ljusbäraren introducerades vid ett möte med Kyrkornas världsråd i Uppsala 1968. Sedan har de spridit sig till de flesta kyrkor i Sverige. Och de är välanvända.

– Det säger något om hur vi går i kyrkorna numera. Många besöker kyrkor och tänder

ljus när det inte pågår någon gudstjänst. Det är uttryck för både enskildhet och delaktighet.

Vid ljusbäraren i Björlanda kyrka hänger också en ikon, en helig bild i den ortodoxa traditionen. På senare år har det blivit vanligt med moderna ikoner i den gamla traditionen i våra kyrkor. Många gånger målade av någon lokal ikonmålare. De är bilder att stanna upp inför, att reflektera och be inför.

Framför altaret med sin altaruppsättning, innanför altarringen i Björlanda kyrka, står det ett löst flyttbart altare. Under lång tid firades mässan med prästen ”ad orientem”, som betyder mot öst, vilket beskriver den traditionellt östliga orienteringen av kristen bön och gudstjänst. Numera är det vanligt att prästen firar mässan ”versus populum”, som betyder vänd mot folket. Prästen företräder folket inför Kristus eller företräder Kristus inför folket.

– Altaret kan ses som en symbol för Kristi grav, och hade under den katolska tiden en relikgömma i sig. Altaret har också enligt tra­ ditionen en stenskiva med fem konsekrations­ kors som symboliserar Kristi fem sår.

Björlanda kyrka är en enda stor bilderbok,

står det i boken Medeltida kyrkor på 2000-talet: ”Nio underbara blad med var sin berättelse ur kyrkans nästan niohundraåriga historia.

Och varhelst betraktaren går in i bilden finns spåren av människan. Hennes trevande försök att måla Gud, hennes kärlek till livet, döds­ ångest och hopp om evigt liv. Hennes behov att i bild gestalta det outsägliga och – hennes ofullkomlighet.”

Text & foto: Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2022

31

Krönika | Ulla Käll

Taizé – mitt i världen

D

et bästa var tystnaden …

Så sa en 17-åring som hade varit en vecka i Taizé. Veckan hade varit fylld av möten med jämnåriga och an­ dra från hela världen, praktiskt arbete och gudstjänster. Han hade varit med om så mycket spännande, och så var det tystnaden som hade talat starkast till honom.

En ungdomsledare som jag mötte var så förvånad – samma ungdomar som hemma nästan inte klarar en kort andakt vill nu i Taizé vara med i gudstjänsterna och sitter stilla under hela tystnaden.

Det är tankeväckande att en grupp män som har valt att leva med kloster­ löften i så hög grad kan tala till unga som lever i ett så annorlunda univer­ sum. Jag har tänkt att det allvar som finns i att bröderna kommer till kyr­ kan i sina vita kåpor visar på allvaret i efterföljelsen av Kristus. Det kan inte skämtas bort. Deras liv är ett så tydligt tecken på lärjungaskap att ett visst allvar märks i kyrkan.

Tänk att allvaret i deras överlåtelse till Gud kan möta ungas frågor om liv, om mening, om tro. Det blir ett möte med ett djup, ett djup hos bröderna och

32

Korsväg 4 | 2022

hos de unga. Det finns en mening, det finns en tro som kan skapa grunden för hela vår existens.

Jag har länge haft kontakt med Taizé.

Det började 1989 när jag för första gången deltog i ett av deras europeiska möten. Det var i Wrocław i Polen. Mitt minne därifrån är brödernas guds­ tjänster i iskalla katedraler där min andedräkt blev till vit rök, polackernas stora gästfrihet och brödernas otro­ liga organisationsförmåga. Om jag minns rätt var vi 40 000 gäster. Alla fick bo hemma hos någon, alla 40 000.

Wrocław är en stad i ungefär samma storlek som Göteborg. Bröderna ord­ nade med all transport och varm mat åt oss alla. Imponerande.

Två år senare kom jag till själva Taizé,

och sedan dess har jag varit där varje år fram till att pandemin satte stopp.

Jag har också arrangerat bussresor dit i många år. En av mina drivkrafter har varit att ge unga upplevelsen av en levd tro som tar sig helt andra synliga uttryck än hemma. När de själva be­ stämmer sig för att tro eller inte hoppas jag att de har med sig erfarenheten från Taizé, både från brödernas liv och från möten med kristna från hela världen,

som en bild av hur tron kan levas. Kan­ ske kan de då välja friare.

Det starka jag själv får uppleva i Taizé är brödernas tro på livet. De möter oss besökare, och inte minst de unga, med stor tillit. Det strålar ett ljus över det liv som tron skapar i Taizé, tycker jag. Ett uttryck för detta är att bröderna väljer att se möjligheterna och inte det som stänger dörrar. En del bröder är protestanter, och andra är katoliker. Istället för att fokusera på det som skiljer väljer de att leva tillsammans, att leva ”gemenskapens liknelse”, som jag hör dem säga. Vi kan till och med dela nattvarden. Än är inte enheten total, men vi kan börja leva ut den, trots begränsningarna.

evangeliet men lever ut den, då kan stora ting ske.

En annan vacker sak är att Kristi föt­ ter och delar av hans arm är borta. Det är ett tecken på vördnad för Kristus i Egypten där ikonen målades på 700talet. Människor har kysst och vidrört Kristi fötter och hans arm på ikonen, och det är därför som hans fötter har försvunnit och hans vänstra arm har blivit smalare. Vännens, Abbot Menas, fötter är intakta. För mig är det ett tecken på att om du gör något för Kris­ tus, oavsett om det är mycket eller lite, så är äran hans. Vi får den stora äran att vara hans vänner. Vänskapsikonen säger mig mycket om Taizés inriktning och atmosfär.

Vänskapens ikon, eller ”Jesus och hans

Eftersom jag spelar klassisk gitarr har jag också arbetat mycket med sångerna från Taizé.

Taizés sånger är både milda och kraftfulla. De är hållbara, och man kan sjunga dem i alla sinnesstämningar. De bygger inte på känslor utan på evang­ eliska sanningar. Vi sjunger sångerna till vårt hjärta, vi sjunger tilliten in i vårt hjärta. De repeteras många gånger.

Det går fort att säga ”Jesus, Guds Son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ”, men det tar tid att få in det i livet. Därför behöver det upprepas.

vän”, eller ”Kristus och Abbot Mena”.

För mig symboliserar ikonen mycket av det som Taizé står för och lever ut.

Man kan se Vänskapens ikon på flera platser i Taizé.

Jesus står med armen runt sin väns axlar. Det finns en närhet och en tillit i deras relation. De tittar inte ängsligt mot varandra utan är fria att möta den eller det som kommer. Det finns också en yta av frihet mellan dem. Kristus håller inte vännen ängsligt intill sig – vännen kan röra sig fritt. Och Kristus bär på en stor bok, medan vännen bara håller en liten papperslapp i sin hand. Broder Roger i Taizé sa att om du bara har förstått en liten detalj av

Ulla Käll retreatledare och författare

Korsväg 4 | 2022

33

34

Korsväg 4 | 2022

Grottan i Lourdes dit pilgrimer från hela världen kommer för att bland annat dricka av vattnet som sipprat ut ur klippväggen sedan mitten av 1800-talet.

Berättelsen om miraklet i Lourdes En ung flicka möter 1858, i en grotta utanför Lourdes, Jungfru Maria. En källa springer upp, ett kapell byggs, helanden dokumenteras och människor börjar vallfärda dit. Idag är det stora skaror som vallfärdar till Lourdes, och det är inte bara katoliker.

D

et var den 11 februari 1858 som 14-åriga Bernadette gick med sin syster och en kamrat för att plocka vedbitar vid floden nära hemmet i Lourdes i Sydfrankrike.

Bernadette var, liksom många andra i den lilla staden, ganska fattig och veden behövdes för att värma upp deras stuga. Flickorna tog av sig skor och strumpor och gick ner i det kalla vattnet. Men Bernadette, som hade astma och ofta var sjuk, tvekade. Men när hon blev ensam bestämde hon sig ändå för att vada över.

Då hörde hon, berättade hon senare: ”ett starkt ljud som lät som en storm” och hon fick se: ”en kvinna i vitt som inte var så mycket längre än jag själv och som hälsade mig med att bocka sig lite mot mig”.

Den vackra damen stod i en urholkning av

berget, liksom en liten grotta. Hon log mot Bernadette och tecknade åt henne att komma över till hennes sida av floden. Då tog Ber­ nadette fram sitt radband som hon hade i en

ficka och damen tog fram sitt radband som hängde över armen. Bernadette lade sig på knä och bad rosenkransen och såg att damen följde med på sina kulor. Efter bönen försvann damen.

När hon kom hem berättade Bernadette om uppenbarelsen för sin familj; de trodde att hon antingen inbillade sig eller att hon sett något demoniskt.

Tre dagar senare gick Bernadette tillbaka och såg damen återigen. Den tredje gången hon kom tillbaka bad damen Bernadette att komma tillbaka femton gånger med jämna mellanrum. Damen sa också, ”Jag ger dig inga löften om lycka i den här världen men i den andra.” Damen bad Bernadette att ta med sig ett välsignat ljus och att hon skulle låta det vara kvar, tänt vid grottan (det är en sed som fortsätter i Lourdes också idag).

Fler och fler människor började följa med Bernadette till grottan trots att ingen annan

Korsväg 4 | 2022

35

ber för fred, fred på jorden och fred i » Vimänniskornas sinnen och i våra egna hjärtan.

såg uppenbarelsen. Många trodde på det hon sa. Andra inte. Både civila och kyrkliga myndigheter var i början mycket skeptiska mot Bernadette som ändå stod fast vid vad hon berättat.

Hon förhörs både av prästen och polisen och sätts i förvar under polisutredningen – hon blir djupt kränkt.

När damen visade sig den nionde gången sa hon till Bernadette att hon skulle dricka ur källan och bada i den. Befallningen förbrylla­ de flickan eftersom det inte fanns någon källa.

Hon började krafsa i gruset inne i grottan och vatten började sippra fram. Några dagar senare hade det bildats en bäck, en bäck som runnit sedan dess med hundratusentals liter varje vecka.

Enligt Bernadette bad damen också att det

skulle byggas ett kapell där grottan ligger och att folk skulle kom dit i procession. Bernadette bad damen flera gånger att tala om vem hon var. Till slut svarade hon ”Jag är den Obefläck­ ade Avlelsen”.

Allt fler människor vallfärdade till grot­ tan och källan och det började berättas om människor som blivit helade efter att ha badat i vattnet i Lourdes eller druckit av det. Ryktet om underverk spreds vida omkring och så har det fortsatt år efter år.

Vallfärder till Lourdes fick Katolska kyrkans

godkännande 1862 och idag är Lourdes en av de största vallfartsorterna i världen.

Sedan Bernadette Soubirous sett den 18:e och sista uppenbarelsen drog hon sig undan all offentlig uppmärksamhet och gick i kloster.

36

Korsväg 4 | 2022

Hon avled 34 år gammal. Hon är i dag ett kanoniserat helgon i katolska kyrkan.

Det här är berättelsen vi läst, när vi för Korsvägs räkning besöker Lourdes. En hän­ delse som inträffade för bara 150 år sedan och som nu har gett ofattbart stora avtryck, med flera miljoner besökare från mer än hundra länder – varje år! Med oss i minnesbagaget har vi också den Oscarsbelönade amerikanska filmen från 1943, Sången om Bernadette efter Franz Werfels bok med samma namn. Bil­ derna från filmen ger ett intryck av en fattig, mörk och enslig plats; så också den omtalade grottan.

En annan film, som är inspelad i nutid, Miraklet i Lourdes, fick 2009 en guldbagge i Cannes för bästa utländska film. En vacker film med stark närvaro.

Den handlar om den unga Christine som sitter i rullstol efter att ha drabbats av MS, något som gjort henne både isolerad och ensam. Hon åker på en gruppresa till Lourdes och man får ta del av ritualerna kring källan, förväntningarna på mirakel, gruppresornas inneboende mönster. En film med stark närva­ ro, som ger många tankar och känslor.

Så är det också för oss när vi närmar oss den

lilla staden Lourdes med sina 13 000 invånare, som ligger idylliskt ute på landsbygden vid foten av Pyrenéerna. Staden har uppemot 200 hotell – och är därmed ett av de hotelltätaste i Frankrike!

Allt finns i centrum som ringlar runt den lilla floden. Hotell, restauranger och otaliga souvenirbutiker. Mitt i gyttret leder en stor

I centrum av Lourdes finns, förutom hotell, restauranger och souvenirbutiker, också en stor park och inte mindre än tre stora basilikor.

väg in mot en park – och det är hit alla är på väg.

Det är slående vackert, när vi väl kommer fram, en vanlig dag, ingen högtidsdag. Men det är smått ofattbart. Parken sträcker sig över 52 hektar (en fotbollsplan är 0,54 hektar) med 22 andaktsplatser, gångar, statyer och gräsmattor. Det finns tre basilikor på platsen: Basilique de l’Immaculée Conception med målade fönster som berättar historien om uppenbarelserna, Basilique du Rosaire, där mosaikerna berättar rosenkransens mysterier, och slutligen den gigantiska Den helige Pius X:s basilika, som invigdes 1958 och är byggd helt under jorden och kan ta emot 25 000 personer!

Människor flanerar runt, läser på skyltar,

sitter ned en stund och mediterar på en bänk; många bär på vattenflaskor. Längst in i parken finns den omtalade grottan. Det är en stillsam

kö längs berget, in bakom altaret. Där finns källans ursprung. Många stannar upp en stund och lägger sin hand på berget. Det är fuktigt, här och var sipprar vatten.

Många sitter i bänkarna och ber. Ett medel­ ålders par är iögonfallande, de ligger på knä på avsatsen intill källan och ber länge, länge och intensivt. Jag funderar över om någon av dem är mycket sjuk, med tanke på hur länge de ligger där på knä, hopkurade tillsammans.

När de är klara vågar jag mig fram och det visar sig att de bor ganska nära Lourdes och ofta kommer just hit för att be.

– Det är en bra plats att be på, försäkrar de båda. Vi ber för fred, fred på jorden och fred i människornas sinnen och i våra egna hjärtan.

Jag berättar att vi kommer från Sverige och att vi inte är katoliker. Att vi inte brukar be till Jungfru Maria, som jag tror att de gör inför statyn av Damen i sin blå klädnad som står i urholkningen i berget.

Korsväg 4 | 2022

37

Vattnet som sipprar fram ur berget är friskt och välgörande.

– Men det gör inte vi heller, ler de. Vi ber till Gud, till Jesus Kristus och den heliga Ande.

Men vi tackar Maria!

Lite längre bort samlas människorna fram­ för kranar i berget, där besökarna kan dricka av vatten som kommer från källan, eller fylla sina medhavda flaskor eller tvätta sig i det 12-gradiga vattnet. Katolska kyrkan under­ stryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt. Över 100 000 sjuka per år tar man, enligt Wikipedia, emot i Lourdes, De får bo gratis på särskilt anpassade sjukhusplatser till en kostnad av cirka 800 miljoner kronor per år.

Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning av souvenirer samt testamenten.

Otaliga människor hävdar att de har blivit mirakulöst botade av vattnet från källan, och för att dokumentera detta inrättades efter Bernadettes död ett medicinskt centrum för att läkare skulle bedöma vad som skedde. För att ett tillfrisknande skulle betraktas som mirakulöst måste personen ifråga ha haft en organisk sjukdom som klart hade doku­ menterats, botandet måste ske omedelbart då personen druckit av eller badat i vattnet, och därefter måste personen vara fullständigt frisk från sjukdomen i minst tre år.

38

Korsväg 4 | 2022

Några tusental helanden har i dagsläget dokumenterats av det medicinska centret. Ka­ tolska kyrkan förbehåller sig dock rätten att kategorisera en händelse som ”mirakel” och medan man har erkänt cirka 7 000 oförklarli­ ga tillfrisknanden betecknar man endast 67 av dessa som mirakel. De flesta av dessa erkändes i början av 1900-talet när många idag hanter­ bara sjukdomar betraktades som obotliga.

Många av fallen gäller exempelvis olika for­ mer av tuberkulos, vilket var komplicerat att behandla innan man i hög grad började använ­ da antibiotika. Flera av helandena det senaste halvseklet gäller MS, multipel skleros. De sjukdomar som ska ha botats är dock enbart sådana som ibland kan gå tillbaka av sig själva.

En ung kvinna står borta vid tappstället och dricker av vattnet. Hon kupar händerna och dricker med djupa klunkar. Hon bor i Tysk­ land, men kommer ursprungligen från Sri Lanka.

– Vi var här många gånger när jag var barn, berättar hon. Platsen är så otroligt rofylld. Nu skulle jag göra en pilgrimsresa med min pap­ pa, men han dog under pandemin. Jag har sörjt honom så mycket, men nu är jag lugn.

– För mig är också detta ett helande, att jag har fått ro i själen.

Text & foto: Agneta Riddar

Vi frågar!

Vem berättar du för om din tro?

Fredrik Vedin Stenungsund

Jag berättar om min kristna tro för alla vänner och bekanta, eftersom jag tycker att det är en viktig del av min identitet.

Jag brukar inte försöka övertyga någon annan om min tro, utan respekte­ rar vars och ens rätt att tro på vad de vill. Men om de frågar varför jag tror, så berättar jag gärna om varför jag tycker att världen vore helt ologisk om det inte fanns en skapare, och att jag själv dagligen blir bönhörd och att bön faktiskt fungerar.

Mira Pereyra Karlskoga

Jag pratar med mina vänner, framför allt här i kyrkan. Vi är unga ledare och har tron gemensamt. Senaste tiden har min relation till Gud varit lite knepig och jag tror det är bra att hålla diskussionen uppe och höra hur andra tänker.

Eftersom pappa är präst blir det också mycket prat hemma. Han ger mig olika perspektiv på tron och är den jag pratar allra mest med. Så har det nog alltid varit men jag märker att vi diskuterat mer de senaste åren. Minns jättetydligt hur jag kollade på film om Jesus vid påsk, filmen påverkade mig mycket och jag har börjat fundera mer. Det kan vara svårt att formulera sina tankar i ord men jag tror att det är bra att försöka.

Jan-Erik Lundberg Arvika

Jag basunerar inte ut min tro, men försöker leva som jag lär. Kanske kan man säga att jag berättar om min tro genom handling. Och genom att lyssna på dem jag möter. Jag känner ett stort engagemang och är absolut inte rädd för att prata om min tro om någon frågar. Så har det varit genom hela livet och det har alla runt mig vetat. Tycker att det finns en annan öppenhet i dag för att människor kan tänka olika. Att vi bejakar mångfald i samhället tror jag har lett till att man blir mer accepterad också som kristen. Förr kunde jag bli ifrågasatt – om det jag tror på är sant – men det händer inte längre. I stället möter jag ett intresse för det existentiella, folk vill samtala om sina frågor och känslor. Det görs kanske inte på jobbet direkt, men där miljön är den rätta, till exempel i helgen på kyrkkaffet, under en nattvandring på stan eller ett läger på Sandvikensgården – tillfällen då det finns en öppenhet för livsfrågor. Därför är det jätteviktigt att finnas där, bjuda in till samtal och lyssna. Det är mitt sätt att leva som kristen.

Korsväg 4 | 2022

39

40

Korsväg 4 | 2022

I Håkan Nessers böcker är Gud närvarande Varför blir det aldrig några förtroendefulla samtal om tro på bästa sändningstid i TV? frågar sig författaren Håkan Nesser. Själv låter han tron få ta plats hos sin romanfigur Barbarotti. ”Ibland är det svårt att hitta tröst”, sa Barbarotti. ”Hur är det, det råkar inte vara så att du har en tro?”

Orden kom ur hans mun utan att han tänkte dem först, men till hans lättnad dök där upp ett blekt leende i Viktoria Lundes ansikte.

Kortvarigt och tveksamt, men ändå. ”Jo, faktiskt”, sa hon. ”Jag går aldrig i kyrkan, men jag tror det finns en gud. I alla fall ibland …! ”Han syns inte om man inte letar efter honom”, sa Barbarotti. ”Jag är själv också amatörtroende och jag har faktiskt träffat honom. Vill du att vi ber en bön för din pappa?. Jag menar …”

Han visste inte vad han menade, men några sekunder senare satt de bägge två med knäppta händer och slutna ögon. En halv minut, inte mer, inga uttalade ord, bara tystnad, och efteråt tänkte han att hans arbetsmetoder som kriminalpolis nog skulle ifrågasättas av en och annan.

G

unnar Barbarotti är en svensk kriminalpolis, verksam i den fiktiva staden Kymlinge och skapad av Håkan Nesser, en av Sveriges mest produktiva och populära deckarförfattare. Barbarottis tro och samtal med vår Herre finns närvarande i alla

böcker om honom, citatet kommer från den senaste boken, Schack under vulkanen.

Korsvägs reportageteam ska bli bjudna på eftermiddagskaffe hemma hos författaren själv i huset bortanför allfarvägen på Gotland. Vi åker genom höstanstruket landskap med de Korsväg 4 | 2022

41

Håkan Nesser på väg hem med sin häst på Furilden, en liten karg ö söder om Fårö på Gotland.

säregna, låga tallarna, på sina håll stora områ­ den med döda träd. Torkan 2018 har fortsatt påverkat tallarnas vitalitet. Stressade träd kan öka risken för angrepp av olika skadegörare.

Vi är på väg till Furilden, en liten karg ö söder

om Fårö, sammanknuten med fastlandet med en bro. Här är naturreservat med strandängar och knotiga tallar, men också ett sparsmakat hotell i den gamla kalkstensfabriken. Och Håkan Nessers ovanliga, arkitektritade hus i tre våningar.

På väg ner till havet (där vi nästan körde fast i rullgruset) möter vi en arbetsklädd, gänglig man, som leder hem hästen med en avslappnad töm. En trygg hund lufsar bakom.

– Jag går hem i förväg och sätter på kaffe, välkomnar Håkan Nesser.

Fotografen Stig får börja med att ta sig an Håkan, vi är välkomna att strosa runt i den omfångsrika örtagården, altanen som löper

42

Korsväg 4 | 2022

runt huset med sittmöbler, skulpturer, krukor – vackra ting. Vi tror vi är ensamma, men så hör vi ett barns klagande. Det är Wilson, bengalkatten i samma rödbruna tegelfärg som hunden Gaston. Wilson har teckning som en tiger och en skönhet som harmonierar med allt det övriga. Det är Håkans hustru Elke som skapar det utsökta, berättar Håkan senare.

Vi är också välkomna att strosa runt inomhus. Öppna ytor, stort kök, sittmöbler och en osannolikt stor bokhyllevägg, kanske 10 x 3 meter och som rymmer 1 500 böcker.

(Men det finns flera tusen andra böcker som väntar på att kunna plockas fram.) Det kliar i fingrarna att fotografera, men min välupp­ fostran avhåller mig från att dokumentera Hå­ kans privata hem, trots hans öppna, generösa välkomnande.

– Visst är Barbarottis tro min egen tro i mångt och mycket, berättar Håkan när vi väl kommit till ro med kaffe, bullar och biskvier.

Djävulen sover aldrig, men Gud måste man väcka varje morgon

Den är naiv men inte direkt kyrklig. Jag, och Barbarotti, är amatörer på trons vingliga stig.

Men trots allt, är det i ganska många år nu,

som Barbarotti och Håkan varit troende.

Barbarotti för protokoll över hur ofta Gud verkligen bevisar sin existens, men protokollet tar allt mindre plats när Barbarotti får ett fast förhållande med Gud. – Djävulen sover aldrig, men Gud måste man väcka varje morgon, säger Barbarotti, säger Håkan. Och med det menar jag att det är så lätt att glömma bort Guds existens, vi tar allt det goda för givet. Men att vara troende är också att vara aktiv.

Varje morgon går Håkan sin runda med hun­

den Gaston. Då ber han. Så kommer de till en speciell plats i skogen, en gravplats för tidigare hundar. På kullen som gömmer aska från tidigare hundvänner lägger Håkan lite godis, så Gaston kan vila där en stund. ”HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig”.

Så ber jag, berättar Håkan och väljer 2017 års version eftersom språket är så vackert.

Håkan började sin vandring mot tron för cir­ ka femton år sedan. Hans dotter blev troende, hans fru var det sen gammalt, hans mamma och andra i släkten hade varit det. Som tänk­ ande människa är det ofrånkomligt att förr eller senare ställa sig frågor om det finns en Gud eller inte, menar han.

I en intervju år 2014 berättar Håkan i boken Tro och andlighet, 16 livsberättelser att tron präg­ lat honom som medmänniska. Den har skänkt honom ett lugn och en klangbotten som ligger kvar också skakiga dagar. Den ger honom en återklang i en inre process där han försöker vara en god medmänniska. ”Det är så lätt att bli kränkt i olika situatio­ ner och fyllas av längtan efter hämnd, eller känslan av att du är förorättad – men om du låter de känslorna få fritt spelrum blir det bara en ond cirkel. Det finns skitstövlar som behandlar dig illa, men det betyder inte att du behöver röra dig på deras spelplan. Det är svårare att vara god än att vara ond.”

Därför behöver Barbarotti påminna sig varje morgon om Guds existens!

Håkan Nesser är en produktiv prisbelönt

författare som skrivit runt trettio böcker i olika genrer: novellsamlingar, brevromaner och kriminalhistorier. Många av berättelserna har också filmats.

För sin vackra och genomarbetade formule­ ringskonst har han hyllats och formuleringar­ na är något han jobbar länge med. Han börjar en bok med att skriva för hand i en anteck­ ningsbok. Skrivandet kan pågå var som helst; i det vackra hemmet i Furilden, på tåget, på ett hotellrum. Men sen ska berättelsen in i datorn och texterna nagelfaras. Många gånger. Ibland måste det ändras för rytmens skull. Ibland för någon formulering.

Ibland vet författaren själv om slutet och upplösningen på dramat han iscensätter, men inte alltid …

– Det är ju roligare att skriva om man inte vet vad som ska hända. Det blir som en berät­ telse som redan finns, jag kommer i samma nivå som läsaren. Både författaren och läsaren Korsväg 4 | 2022

43

»

Håkan Nesser berättar att tron präglat honom som människa. Den ger honom en återklang i en inre process där han försöker vara en god medmänniska.

undrar hur det ska gå! Så ibland kan jag fak­ tiskt lita på berättelserna, att det ska komma en upplösning. Ger jag mig då bara lite tid att vänta in rätt fortsättning eller till och med rätt slut, så kan det fungera!

Vårt samtal vindlar vidare, Gaston sover

lugnt och katten Wilson är osynlig. Håkan har gjort sitt arbetspass hos hästarna, kyckling­ arna pickar på i sitt rede. Friden ute på detta karga näs Furilden är påtaglig, men strax ska Håkan koppla upp sig på nätet för en engelsk pod han ombetts vara med i. Skrivandet har fört honom och hustrun till olika boplatser runt om i världen; Uppsala, Stockholm, New York, London, Exmoor. Men lika gärna kan han skriva om fiktiva platser som Maardam och Kymlinge.

Utlandsboende som också medfört att Håkan Nesser åtalas för grovt skattebrott för

44

Korsväg 4 | 2022

att ha tagit ut sammanlagt 7,3 miljoner kronor mellan 2013 och 2015.

– För mig är det ett obegripligt åtal. Det handlar om inkomster jag hade när jag bodde utomlands och inte var skattskyldig i Sverige, säger Håkan. Min juridiska rådgivare gjorde fel och också han är åtalad för medhjälp till brotten, eftersom han har upprättat de felakti­ ga deklarationerna.

– Hela historien gör mig väldigt ledsen. Vi har förstått att vi har gjort fel, vi har betalat cirka 8 miljoner kronor i kvarskatt – men att vi anklagas för att uppsåtligen ha försökt undanhålla skattepliktiga inkomster, det är obegripligt.

Det är som med böckerna, plötsligt händer något oväntat, som kan ställa allt på ända. Som börjar invadera din hjärna, tankarna kretsar alltmer kring det orättfärdiga man kan tycka sig vara utsatt för. Då gäller det att ha kanalen

till Gud öppen – som Barbarotti säger: Djä­ vulen sover aldrig, men Gud måste man väcka varje morgon.

Så många kommentarer från sina läsare om

Guds närvaro i böckerna har inte Håkan Nesser fått. Däremot har många intervjuer handlat om detta.

– Men många läsare tycker om Barbarotti, berättar Håkan. Det har nog mindre med tro att göra, utan mer att han är så öppen. Han ställer frågor. Ibland undrar jag, varför är män så fulla av svar och kvinnor så fulla av frågor?

Att män vet allting och högt talar om hur det ska vara. Medan kvinnor nyanserar och frågar.

Så Barbarotti är ju mer kvinnlig.

Vi funderar en stund varför kommentarerna och frågorna inte mer handlar om närvaron av Gud i Håkan Nessers böcker. Och minns

när Dag Hammarskjöld öppnar upp om sin tro i boken Vägmärken och blir förlöjligad i spal­ terna. Varför tro inte finns med i det offentliga samtalet, att det inte finns publika forum för att tala om tro.

– Åtminstone tio av Svenska akademins ledamöter är troende, berättar Håkan. Men trots det blir det aldrig ett samtal om tro.

Tänk dig ett förtroendefullt samtal på bästa sändningstid i TV om tro! Låt tron få ta plats!

Avslutningsvis, rekommendera en bok till

Korsvägs läsare: – Då väljer jag en dystopisk, viktig roman, Mörk flod av den Sydafrikanske författaren Deon Meyer. Av mina egna böcker tycker min hustru att jag ska rekommendera Skuggorna och regnet.

Text: Agneta Riddar Foto: Stig Hammarstedt

Korsväg 4 | 2022

45

Dalslands museum i Upperud där Ingrid Lomfors berättar om de judiska barnen som kom till Dalsland och där utställningen med brev från barnens föräldrar finns.

46

Korsväg 4 | 2022

Berättelsen om barnen som kom med Kindertransport För att kunna berätta måste någon lyssna.

För att kunna sätta ord på känslorna, upp­ levelserna, minnena, måste någon kunna och vilja ta emot berättelsen.

M

ånga som kommer från fasor av krig och förföljelser har inte något språk för att kunna beskriva. En del menar att den nya omgivningen inte vill höra, att det är bättre att vända blad och se framåt.

Ingrid Lomfors mamma Nina kom till Sverige med en ”Kindertransport” när hon var tolv år.

Hon kom från en stor judisk släkt i Wien till en vänlig familj i Mellerud i Dalsland.

– Hon pratade aldrig om att hon var judinna eller att hon förlorat sina föräldrar i Förintel­ sen. Det skulle dröja tills jag var 22 år innan jag fick veta, berättar Ingrid Lomfors.

Men Ingrid Lomfors har istället ägnat nästan hela sitt vuxna liv till att berätta. Hon växte upp med sina föräldrar och två syskon i en tvåa på Hisingen i Göteborg. Hennes pappa var chaufför och handelsresande i mattor.

Mamman kallskänka.

Ingrid visste att mamman var judisk flyk­ ting, men hon pratade aldrig om sin bakgrund.

Det var en ickefråga i hemmet. Så småningom kom Ingrid till Ljungskile folkhögskola.

– Det blev en vändpunkt i mitt liv. På Ljung­ skile folkhögskola började min bildningsresa.

Min mamma kom från en stor släkt med stark bildningstradition; politiker, jurister, konstnä­ rer, en bullrig släkt med stor sammanhållning.

Men de var ju utplånade. Mamma, pappa, syskon, mostrar, fastrar, farmor. Och min mamma var ju bara tolv när hon skickades från Wien.

På folkhögskolan kom frågan som Ingrid

undvikit i 20 år.

– ”Vem är du? Det måste du ta reda på”, sa lärarna till mig.

Så Ingrid började forska i sin egen historia.

– Mamma rådde mig att åka till en släkting i Israel som var med och startade en socialistisk kibbutz.

Så det gjorde Ingrid. I Jerusalem, på Hebrew University, pluggade hon judisk historia och hebreiska i ett år. 23 år gammal kom Ingrid hem från sitt år i Israel. Jobbade på judiska församlingen i Göteborg. Läste journalistik på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Skrev lite i GP, Handelstidningen och Bohusläningen.

Läste en kurs i invandrarkunskap på soci­ ologen och skrev sin uppsats om de judiska barnflyktingarna i Sverige.

Korsväg 4 | 2022

47

blir en stark kontrast till allvaret » Skönheten och fasorna som utställningen vittnar om.

Sen fick hon ett tvåårigt stipendium till ett universitet i Boston.

– Jag ville veta mer! Jag var så otrolig törstig på kunskap. Historia, sociologi, journalistik, judiska ämnen, allt var roligt. Jag kunde inte få nog. Och jag var törstig på världen!

29 år gammal kom så Ingrid hem med en master i judiska studier, en forskningsrapport och en unik brevsamling med anknytning till Göteborg, som hon hittat i USA. – Då ringde jag till Jörgen Weibull som var historieprofessor i Göteborg och fick två råd av honom: Att skriva en bok om brevsamling­ en och att göra en ansökning till forskarut­ bildningen. Så det gjorde jag.

Ingrid skrev en bok om nazismen i Sverige tillsammans med Ingrid Segerstedt Wiberg.

Blev rekryterad till Nordiska museet i Stock­ holm för att bygga upp norra Europas största minnesarkiv om förintelsen. Rekryterades till en statlig utredning för att reda ut hur Sverige fått betalt för den järnmalm landet sålde till Nazityskland under kriget.

Historia, forskning, museer, kultur, skrivan­

de och statliga utredningar har sedan varit delar av Ingrids liv och det mesta har skett parallellt.

Förra året avslutade hon sin tjänst som öve­ rintendent för Forum för levande historia, som är en myndighet som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen.

Därefter har hon åkt land och rike runt med utställningen: ”Jag kom ensam”, en utställning som har sin grund i hennes avhandling Förlorad barndom – återvunnet liv: de judiska flyktingbarnen från Nazityskland och som handlar om de judiska barn som kom till Sverige med 48

Korsväg 4 | 2022

en så kallad Kindertransport strax före andra världskrigets utbrott.

Korsväg finns på plats på Dalslands Museum i Upperud när Ingrid berättar om utställning­ en inför en grupp Amnestymedlemmar. Det är en förunderligt vacker dag med solen som glittrar i Upperudshöljens blå vatten och klara starka färger på lövens trädkronor. Skönheten blir en stark kontrast till allvaret och fasorna som utställningen vittnar om.

Ingrid har tidigare visat utställningen närmare trettio gånger för cirka sexhundra besökare. Skolklasser, lokalpolitiker, tjänste­ män, skolfolk, kvinnogrupper, människorätts­ grupper, vänner och familj.

Kindertransporten var en internationell räddningsinsats initierad av ideella hjälp­ organisationer och privata nätverk, framför allt kvinnliga. I Västsverige var Ingrid Seger­ stedt Wiberg och Marie-Louise de VylderLehman bland de drivande.

– Min forskning började som ett personligt sökande efter vad som hänt min mamma, sen övergick den till att bli alltmer professionell, berättar Ingrid.

Räddningsaktionen pågick 1938–1939.

Totalt evakuerades 20 000 judiska barn från Nazityskland. England tog emot 10 000 barn och Sverige 500. De kom med tåg till Malmö, Göteborg och Stockholm. De fick inget statligt eller kommunalt mottagande utan allt skedde med ideella krafters hjälp.

Efter ankomsten placerades barnen, som var

mellan 2,5 och 16 år gamla, på olika boenden i landet. Många kom till fosterhem på landsbyg­ den, några hamnade på barnhem och andra i kollektivboende. Runt femtio barn kom till

Bohuslän och Dalsland, ett tiotal av dem till Mellerud.

– Ingrid Segerstedt Wiberg och några andra kvinnor i Göteborg var väldigt duktiga på att hitta fosterhem. De hade starka nätverk och de annonserade i lokalpressen och då var det många i Dalsland som svarade. Det var famil­ jer som tyckte det var självklart att man skulle hjälpa till efter vad som hände i Tyskland.

Många var troende, för dem var det speciellt viktigt att hjälpa det judiska folket och stå upp för rättvisan. Sen var det lite egennytta också.

Ett barn kunde hjälpa till på gården och i hus­ hållet. De förväntningarna hade man ju också på de egna barnen, säger Ingrid Lomfors.

Via arkiv, brev, foton och inspelade intervju­ er har Ingrid kartlagt de femhundra flyk­ tingbarnens historier. Från att de lämnar sitt hemland till hur de hade det i Sverige och vad som händer dem efter krigsslutet. Ingen åkte hem, det fanns inget att återvända till.

Utställningen rymmer många brev. Från oroliga föräldrar som, så länge det är möjligt, upprätthåller en vardaglig rapportering om familjen och livet i hemlandet. Men efter hand blir breven glesare och alltmer desperata.

Föräldrarna ber i flera fall barnen om hjälp att komma till Sverige. Något som de svårli­ gen kunde bistå med. Sverige hade en mycket restriktiv flyktingpolitik. Det var snarare ett hinder att det redan fanns en familjemedlem i landet.

– För mig tog det ett tiotal år innan jag orkade läsa breven från min mormor och morfar. Det var hjärtskärande att läsa hur de hoppades, men samtidigt fick de det svårare och svårare … Det gick för dem som för nästan alla andra judiska föräldrar med barn i Sve­ rige. Antingen fördes de till utrotningsläger.

Eller, som i min familjs fall, fördes till skogar­ na i Vitryssland och sköts ihjäl.

Mer än 6 miljoner judar mördades av nazis­

terna.

– Det sista brevet till min mamma är inte från hennes föräldrar utan från en kusin som skriver: ”Kära Nina, vi måste meddela dig att igår reste din mamma och pappa och lille Kurt iväg, och vi hoppas att allt blir bra …”

– De gick ett fasansfullt öde till mötes. Sam­ tidigt känner jag tacksamhet för att barnen fick en fristad i Sverige, säger Ingrid Lomfors och menar att det finns mycket för samtiden att ta lärdom av, även om dagens flyktingsitua­ tion är mer komplex. Som att civilsamhället kan göra mycket mer.

– Vi måste alla fråga oss; Hur kan jag bidra?

Den historiska erfarenheten säger oss att om flyktingbarnen får rätt förutsättningar så är chansen stor att de ska klara sig i livet. Det gjorde de flesta av dessa femhundra barn.

I utställningen finns också berättelsen om Sverige som en del av ett Europa i krig. Ett Sverige med flyktingkvoter, tillfälliga uppe­ hållstillstånd och en tydlig målsättning att undvika en judisk flyktingvåg. Och ett Sverige där civilsamhället visar engagemang och bere­ der plats för flyktingbarnen.

– Jag var förvånad över att mamma var så tyst om vad hon hade varit med om. Men hon hade inte språket för det, hon trodde hon skulle gå sönder.

– Men jag ger dig nycklar, så du själv kan söka, sa hon.

Och det är vi tacksamma för!

Text & foto: Agneta Riddar

Korsväg 4 | 2022

49

Dopet innebär Guds bärande av mig Korsväg möter biskop Martin i Linköping, en tid innan han installeras som ärkebiskop i Uppsala, i ett samtal om ritens betydelse. Om riten med sina symbolhandlingar som markerar övergångar i livet och skiften under årets gång.

F

örst fick Martin Modéus lägga ned Linköpings stifts insignier (de fysiska föremålen), biskopskorset, kräklan (biskopsstaven), mitran (den toppiga, trekan­ tiga huvudbonaden, som är en symbol för de eldslågor som vid den första kristna pingsten stannade över apostlarnas huvuden) och ta av kåpan. Sen fick han en resekåpa, för resan till Uppsala där han den 4 december blev utnämnd till den främste bland jämlikar.

– Detta är en liturgisk symbolik, som visar att biskop Martin är på väg till något nytt, allt manifesteras i ritualerna, berättar Fredrik Lidé som är ärkebiskopens kaplan. En vecka senare är det dags för nästa ritual i Uppsala domkyrka.

Antje Jackelén har tidigare vid en mäktig och

direktsänd TV-gudstjänst knäfallit framme vid altaret och lagt ned föremålen som hör till Uppsala stifts biskopsämbete. Nu är det

50

Korsväg 4 | 2022

Martin Modéus som ska ta emot dem i en ce­ remoni ledd av domprost Annica Anderbrant inför alla biskopskollegor, inbjudna gäster och allmänheten.

– Detta är inte en vigning, eftersom Martin redan är vigd till biskop, förklarar Fredrik. Nu är det ett bejakande av den process som varit i val och utnämnande. Korset leder processio­ nen av präster och biskopskollegor.

Om halsen får nu Martin Modéus ärke­ biskopskorset som varje ärkebiskop burit sen början av 1800-talet. Hela ceremonin är genomtänkt och ritualerna tydliga.

– Vi människor är rituella, menar Fredrik Lidé. Vi skapar strukturer för vår samlevnad.

För kyrkan är det väldigt tydligt, många av ritualerna vilar på strukturer från 300-talet.

Korsväg möter Martin Modéus en tid innan det är dags att gå in i det nya ämbetet. Bi­ skopsrummet börjar så smått tömmas, kvar på

Biskop Martin Modéus framför Linköpings domkyrka. Foto: Royne Mercurio.

frågor. Ibland sägs det att bilderna finns där väggen finns bland annat ett fotografi på tre ”för att folk inte kunde läsa.” Men då vill jag biskopar med samma förnamn, Martin Lön­ nebo, Martin Lind och så Martin Modéus själv. protestera; de visuella bilderna är inte ”plan B”.

De är ett självständigt språk som nog ofta går Det blir ett avspänt och vänligt samtal om mycket djupare. De österländska kyrkornas berättelser, upplevelser, om ritens roll, bildens kraft, avsked och förväntningar. Han har varit ikon-tradition representerar något som vi haft präst hela sitt vuxna liv, biskop ett antal år och men tappat bort i vår kyrka …

För mig berättar allt det jag möter i natu­ har både gett ut böcker och en doktorsavhand­ ren om Gud. Och om medmänniskan som en ling. Verkar finna sig till rätta både med det del av skapelsen, och om mig själv. Livets tre akademiska språket och det ordlösa samtalet. grundrelationer: till Gud som är och andas i Den senaste boken är en vacker fotobok: allt, till medmänniska-och-skapelse, utan att Bildrikt talat med fantastiska naturbilder och skilja dem åt, eftersom människan är en del av underfundiga rubriker. I förordet skriver han: ”Jag är biskop i den evangelisk-lutherska kyr­ skapelsen, och till mig själv.” kan Svenska kyrkan. Vår tradition är en ordets tradition. I andra kyrkor ser det lite annor­ Martins bok om bön heter Finna bönen som lunda ut. Men också i vår historia finns de rikt redan finns och vill berätta att bön är något vi bemålade kyrkorna med färgsprakande bilder får, mer än vi gör. På samma sätt som bilden från den bibliska historien. Dessutom var kommer till oss, vi fångar den inte. Gud talar faktiskt de första utgåvorna av Martin Luthers genom allt, Gud vill dig väl, Gud söker ditt lilla katekes illustrerade – för att inspirera till sällskap, menar Martin.

Korsväg 4 | 2022

51

är inte mer närvarande i » Gud gudstjänsten än någon annanstans.

– Jag såg en skämtteckning för många år sedan på en liten pojke som sitter med en serietidning och är väl kanske fyra år. Vad gör du för någonting, frågar hans mamma. Jag läser, svarar han. Du kan ju inte läsa, säger mamman. Men mamma, texten är bara till för de som inte förstår bilderna, svarar pojken.

För en människa som intresserar sig för det ordlösa, för bilden, för relationen är det kanske signifikant att Martins prästmötesavhandling handlar om gudstjänsten som relation och rit. Denna rit upplever deltagarna olika. Det någon uppfattar som stillsamt och högstämt i gudstjänsten, kan för någon annan vara tråkigt och högfärdigt.

I kyrkan förekommer mycket som man kan kalla för riter. Symbolhandlingar som för den vane kan betyda mycket, men som för den ovane kanske går spårlöst förbi. Riten kan vara viktig både för den som sitter i kyrk­ bänken och prästen som ska utföra den. Blir prästen då själv påverkad av riten hen utför?

– Ja, menar Martin, men rollen är ett stöd och ibland ett skydd. När jag har en begrav­ ning av ett barn till exempel, då är ju kraften i prästrollen oerhört stark. Jag som präst är då den som har som uppgift att inte bryta sam­ man utan ledsaga de sörjande igenom det här fullständigt fasansfulla. Och det är rollen som gör att jag faktiskt klarar det. Sen kan jag gå ut i sakristian och gråta efteråt. Det är rollen som ger mig en stadga.

– En del präster brukar bli väldigt glada när folk säger att: ”du är ju precis som en vanlig människa”. Det handlar om att människor oftast möter prästen som en rituell person.

Men möter jag prästen i ett annat samman­ hang upptäcker jag ju, att det där var en vanlig människa.

52

Korsväg 4 | 2022

När en ”rituell person” är trygg med sin roll, vidarebefordras det till mig som deltagare, som får ta emot det som en gåva. Jag får lita till att nu är det du som tar hand om allt.

– Ja, prästen är en legitimerande person. Det betyder att prästen har en roll som garanterar att det som görs är socialt rätt. Det är därför det finns auktoriserade personer som genom­ för till exempel en vigsel.

Martin konstaterar vidare kyrkan innehar två av samhällets absolut starkaste legitime­ rande symboler och det är prästen och det är kyrkobyggnaden.

– Det är väldigt mycket i Sverige som är för­ bundet med dessa två legitimerande symboler.

Det är en gåva vi förvaltar för människor.

Alla riter inom Svenska kyrkan, har de verkli­

gen samma kraft idag som de har haft?

– Vi är ju ett samhälle som har blivit mer in­ dividualistiskt och mer historie- och framtids­ löst, menar Martin. Väldigt mycket handlar om att ha det bra här och nu, så att säga. Då lossnar man lite grann ifrån de starka riterna.

Vilken är den kraftfullaste riten för Svenska kyrkan?

– Det är nog när människor vill komma till kyrkan för begravningen. Men det handlar egentligen om alla skiften i livet, som dop, konfirmation och bröllop. Men också om årstidsriter som första advent. Första advent är det som skapar upplevelsen av att vi går in i advents- och jultiden.

– I det lilla sammanhanget fungerar riter också som markörer av övergångar. Så vi kan föra samma resonemang till exempel om att kura skymning. De flesta av oss har nog ett sätt vi vill ”göra kväll”. Vi sitter i en stol, ber kanske aftonbön, eller vi dricker en kopp te eller något liknande. En handling som avviker

Martin Modéus, Svenska kyrkans ärkebiskop sedan 4 december.

Foto: Daniel Lönnbäck /Ikon

från flödet under dagen och som markerar att nu går jag in i vilans tid.

Kommer du Gud närmare genom en rit?

– Man kan inte komma närmare Gud, och det behövs inte. Gud är redan här. Gud är inte mer närvarande i gudstjäns­ ten än någon annanstans. Men gudstjänsten kan hjälpa mig att bli mer närvarande och det är en helt annan sak.

Martin Modéus har varit troende sedan

barnsben och har ofta talat med värme om den öppenhjärtiga kyrkliga miljö som rådde i Jönköping, där han växte upp. Det var en naturlig väg för honom att gå in i kyrkan och prästvigas redan vid 23 års ålder.

Men hur vet du att då du är kristen? Hur vet du att Gud lyssnar på din på bön? Hur vet du att Gud är här och nu?

– Jag är döpt, där är basen för min tro. Det innebär att Gud har visat sin tro på mig innan jag visade min och det bejakar jag.

– Dopet innebär Guds bärande av mig, Guds bejakande av mig. Och en vigning till tjänst.

Jag står på fast grund i mitt dop och så litar jag på Gud. Så får Gud bära mig. Det är också en del av högmässoriten, jag sätter mig tillsam­ mans med andra människor som tror eller halvtror eller tvivlar, eller hoppas eller ber eller som inte kunde. Ibland så bär vi varandra på lite olika sätt.

Korsväg kommer ut i brevlådorna när du är ärkebiskop. Hur känner du inför ditt nya ämbete?

– Just nu så sörjer jag faktiskt mest att jag ska lämna Linköpings stift. Allt sker ju nu för sista gången och jag börjar plocka ihop saker

och rensa ut. Jag har trivts så oerhört bra här i stiftet och tycker om människorna som jag fått jobba ihop med.

– Men det ska också bli spän­ nande och genuint roligt med nya arbetsuppgifter – en del är ju också lite okända.

Martin har funnits med i olika nationella sammanhang redan och vet mycket om vad som väntar. Han kommer oftare vara inbe­ gripen i det offentliga samtalet, ärkebiskopen är ju den främste företrädaren för Svenska kyrkan.

Ibland har det blåst hårda vindar kring hans företrädare. Antje Jackelén har till och med stängt ner sin närvaro på sociala medier periodvis, på grund av hat och hot. Hur tänker Martin kring de sociala medierna, där han finns med. Hur tänker han på den kommande offentligheten och på att säga vad han tycker och att vara tydlig.

– Det är en del i arbetet så det är bara att göra.

Jag tror kyrkan har ett ansvar att tala tydligt framför allt.

– Jag brukar tänka att när skapelsen och människans värde och värdighet är hotade, då ska vi tala. Ibland frågar folk, vad har ni för mandat att tala? Jag tycker man kan vända på det, vad har vi för mandat att vara tysta?

Och så säger den blivande ärkebiskopen till mig, när vi tar adjö: – Om du har plats för mig i din aftonbön, blir jag glad!

Text: Agneta Riddar

Korsväg 4 | 2022

53

54

Korsväg 4 | 2022

Teologer, författare, översättare, docenter, professorer och en filolog ingår i den grupp som arbetar med nyöversättningen av Nya Testamentet.

2026 kommer NT26 Lagom till 500-årsjubileet för den svenska översättningen av Nya Testamentet 1526 kommer en nyöversättning av NT. Redan nu finns en pilotöversättning för nyfikna och intresserade bibelläsare, berättar översättningsdirektor Mikael Winninge.

O

m fyra år ska den ligga klar, den nya översättningen av Nya testa­ mentet, NT26. Senast det begav sig var 1981, NT81, som i fullbordat skick med Gamla testamentet kallas Bibel 2000. Då var det en statlig kommission som stod bakom översättningen. I dag sker det under Svenska Bibelsällskapets överinseende.

– En översättning är ett försök att fånga det ogripbara, säger Mikael Winninge, översätt­ ningsdirektor och den som ska hålla ihop arbetet.

och samtidigt ska den tolkas så att vi kan känna igen oss och låta texten tala till oss och beröra oss.

Bibeltexten ska fungera i flera olika sam­ manhang: vetenskapligt bland teologer och andra forskare, litterärt som referens i vår kultur, som en kristen urkund i liturgi och församlingsliv, och inte minst i enskild bibel­ läsning.

En vetenskaplig utmaning, alltså. Så har man också knutit en rad experter till sig.

Nu finns en ”pilotöversättning” utgiven med

fart 2015, då Svenska Bibelsällskapet firade 200-årsjubileum. Två ”försöksballonger” skickades då upp i form av nyöversättning av delar av Lukasevangeliet och Galaterbrevet.

Den nu utgivna översättningen kallas ”pilot­ översättning”, och skillnaden mot ballongen är att piloten nu har en riktning och ett mål för sin färd: en översättning klar 2026.

Håller tidplanen?

– Vi siktar på 2026, vi vill vara klara till 500-årsjubileet för den svenska översättning­ en av Nya Testamentet 1526. Så planen måste

titeln Här börjar evangeliet klar, där Markus­ evangeliet, Filipperbrevet och Första Johan­ nesbrevet finns med. Alla intresserade kan där ta del av bibelböckerna i en ny språklig dräkt, än så länge i en preliminär översättning. Och synpunkter välkomnas av översättarna.

Att översätta två tusen år gamla texter till ett modernt språk i dag är förstås en grannlaga uppgift. Trohet mot originalet ska vägas mot begriplighet, begrepp och bilder från en judisk och antik kultur fjärran från vår ska bevaras,

Tankarna på en ny bibelöversättning tog

Korsväg 4 | 2022

55

Mikael Winninge, översättningsdirektor och redaktionskommitténs ordförande, är präst i Svenska kyrkan och docent i Nya Testamentets exegetik vid Umeå universitet.

hålla, vi har inget alternativ. En första version ska vara klar till sommaren.

Denna version kommer att granskas av en rad referensgrupper, Kungliga Vitterhetsaka­ demin och Svenska akademin. De ekumeniska aspekterna är självklara, att översättningen ska kunna användas i alla de olika kyrkotradi­ tioner som är knutna till Bibelsällskapet är en grundläggande ambition.

Gruppen har ett antal rangordnade principer

man följer i arbetet. I korthet är det dessa som gäller: • Svenskan ska vara av god kvalitet och ha en naturlig, begriplig och nutida språkdräkt.

• Grekiska ord ska så långt möjligt översättas på samma sätt på olika ställen (konkordans­ princip).

56

Korsväg 4 | 2022

• Troheten mot dåtidens kultur är angelägen, dåtida seder ska inte nutidsanpassas.

• Inkluderande språk bör eftersträvas.

• Det bibliska bildspråket bör bevaras så långt möjligt.

• Rytm och retoriska drag i en text är viktiga för kommunikationen och bör bevaras.

• Ålderdomliga ord och uttryck som inte kommunicerar bör undvikas.

• Stilistiska skillnader i grekiska mellan olika texter bör återspeglas i översättningen.

• När grekiska är mångtydig och öppen för mer än en rimlig tolkning, bör denna öp­ penhet bevaras.

Vilken av dessa principer är den största utma­ ningen?

– En svårighet är att å ena sidan ge rättvisa åt de historiska miljöerna i Nya testamentet

MARK 1:14 –11

MARK 1:9

NT81: När Johannes hade blivit fäng­slad kom Jesus till Galileen

och förkunnade Guds budskap m Jesus den tiden ko och sade: ”Tiden är inne, Guds NT81: Vid t i Galileen och e rike är nära. Omvänd er och tro från Nasar an av Johannes. rd på budskapet”. t såg ne döptes i Jo tt va ur upp När han steg a sig och Anden del Pilot26: När Johannes hade han himlen m som en över hono r ne a utlämnats och fängslats kom från es komm rd ö h en röst n, Jesus till Galileen och förkunnade so e duva. Och MARK 9:42 ad sk u är min äl Guds evangelium. Han sa: ”Tiden himlen: ”D ” valde. är inne och Guds rike är nära. NT81: De du är min ut n som förleder en av Ändra ert sätt att tänka och var dessa en kom d ti n e små som tror, för d id V : 6 honom ch t2 trogna mot evangeliet.” o en Pilo ile al vo G re i det bättre att ha ka Nasaret stats till Jesus från nnes. Just havets botten med rdan av Joha en kvarnsten Jo i g es så pt t, dö ne tt om va ha ur lse p n. eg up Anden som han st dela sig och a till v u han himlen nd Pilot26: Den som ed som e förleder en från komma n av dessa små som röst hördes n, en ch O . tro r, för den so e honom ad sk människan skulle de u är min äl t vara bättre je.” (jfr himlen: ”D d lä g it n at n t ha fått en kvarn g fu sten om i dig har ja it behag”) halsen och blivit ka har jag funn stad i havet.

1918: ”i dig

och skapa förståelse för den kulturen, och å andra sidan jobba med ett inkluderande språk, det blir en rad avvägningar vi måste göra.

Just inkluderingen i språket är kanske

det som tydligast sätter en tidsprägel från 2020-talet på texterna. ”Bröder” översätts med ”syskon” eller ”bröder och systrar”, något som upplevs som helt naturligt i dag, kvinnorna synliggörs med andra ord. ”Han som” kan översättas med ”den som”.

När det gäller liknelser är det inte lika lätt att ersätta manliga pronomen, då det kan leda till en färglöshet, menar översättarna. ”Fadern” har behållits konsekvent, då den be­ teckningen speglar den särskilda relation som finns mellan Jesus och Fadern.

– ”Bröder” kan bli ”bröder och systrar”, men det fungerar inte alltid. ”Kära syskon” fung­ erar inte på svenska som ett tilltal, då skriver vi ”kära bröder och systrar”, säger Mikael Winninge.

– Texten ska inte ställa barriärer.

Förra gången orsakade ordvalen i bönen

Fader vår en lång och het diskussion och oenighet, som exempelvis skillnaden mellan frestelse och prövning. ”Inled oss inte i fres­ telse” blev ”utsätt oss inte för prövning”. Vad lutar ni åt i dag?

– Det är en knepig fråga som vi bollar med referensgrupperna. I dagsläget kan jag inte säga var det landar, men vi vill ta vara på det som är bra i Bibel 2000. Frestelse och prövning är samma ord på grekiska. Ordet frestelse Korsväg 4 | 2022

57

1 JOH 2:9–10 NT81

: Den som säger sig vara i ljuset men hata r sin broder är ännu kvar i mör kret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingentin g inom sig som leder till fall.

Pilot26: De som säger sig vara i ljuset med hata r sina syskon är ännu kvar i mör kret. De som älskar sina syskon förblir i ljuset, och där finns ing et som leder till fall.

FIL 3:12-14 1 JOH 3:13-14 , bli inte för­

NT81: Bröder en hatar er. de om värld

våna r gått över från Vi vet att vi ha ty vi älskar våra , et döden till liv bröder. te förvånade, världen hatar kära syskon, om r gått över ha vi t at er. Vi vet r , et liv för vi älska från döden till våra syskon.

Pilot26: Var in

har fått en annan betydelse i dag, som att vi frestas av njutningar, medan det tidigare var mer synonymt med påfrestning. Gud frestar ingen, enligt Jakobs brev, men Gud kan tillåta prövningar.

Bibeltexterna ska även fungera liturgiskt, alltså i gudstjänsten, och behöver därför en poetisk rytm som gör att den lätt kan läsas.

– Liturgin är olika i olika kyrkotraditioner, så det är viktigt att texten inte försvårar mötet i församlingen. Vi behöver veta vad det betyd­ de när texten skrevs.

Med åren har de olika bibelöversättningar­

na blivit ganska många. Så kom exempelvis Svenska folkbibeln ungefär samtidigt som Bibel 2000, detta delvis som en reaktion på den offi­ ciella, med ett ledigare språk men också med en dogmatisk färgad förståelse. Och biskop

58

Korsväg 4 | 2022

NT81:

Bröder, jag men ar inte att jag har de tta i min hand , men ett är säke rt: jag glömmer det som ligger bakom mig oc h sträcker mig m ot det som ligge r framför mig och möter m ot målet för att vin na det pris där uppe som Gud har kallat oss til l genom Kristus Jesus.

Pilot26:

Kära syskon, jag anser inte att jag reda n har det i min hand, men et t är säkert: jag glömmer det so m ligger bakom mig och sträck er mig mot de t som ligger fram för mig och jag ar mot målet, m ot det segerp ris som Gud har kallat oss till dä r uppe, i Kristus Jesus.

emeritus Bo Giertz (1905-1998) gjorde i början av 80-talet en egen översättning av NT, den var dessutom försedd med rikliga kommen­ tarer.

En av de senaste är The Message, en parafras av amerikanen Eugene Peterson som rönt stor uppskattning. Är det ett problem att det finns så många översättningar?

– Egentligen inte. Det finns en föreställning att det ska finnas en stadfäst version, fast det är naturligt att det finns olika översättning­ ar. The Message är mera en utläggning, det är annars predikantens roll.

– Men jag tycker att mångfalden är bra!

Text: Lasse Bengtsson Foto: Magnus Aronson

Välkommen Johanna!

Johanna Frostensson blir Korsvägs nya redaktör från och med nästa nummer. Sedan december är Johanna pressekreterare och kommunikatör vid Göteborgs stift.

J

ag är journalist i grund och botten, uppväxt på Österlen i Skåne, gift med Daniel och Göte­ borgsbo sedan drygt ett och ett halvt år, berättar Johanna.

Pappan fick sin första pastorstjänst i EFS i Sim­ rishamn på Österlen. Sedan 20-årsåldern har hon flyttat runt en del, både inrikes och utrikes.

– Jag har trivts bra med att flytta och hade precis flyttat till min farfars gamla hus i Jämt­ land, men så mötte jag kärleken. Då packade jag väskan en gång till och det blev Göteborg.

Och nu vill jag rota mig här.

– Jag är i högsta grad uppvuxen och känner mig hemma i Svenska kyrkan, och jag upp­ skattar också ekumenik. Jag har varit volontär i Taizé i Frankrike, jag har bott i en ortodox gemenskap i Anafora i Egypten och när jag bodde i Paris gick jag till en katolsk kyrka där jag trivdes bäst. Jag tycker om att se likheter istället för skillnader.

Johanna har velat bli journalist sedan hon var liten. Som barn gjorde hon egna tidningar, ra­ dioprogram och tv. Lilla nyheten var Johannas nyhetstidning som skickades ut till släkten.

Det är att få lyssna till människors berättelser och få föra dem vidare som Johanna tycker om.

Några år efter gymnasiet utbildade sig Johanna till journalist på Strömbäcks folk­ högskola, som hon blivit rekommenderad. Det var en allmän utbildning som omfattade både press, radio och tv med praktisk inriktning.

Det är en utbildning som hade gott rykte, där

både SVT och SR plockade journalister ifrån.

– Jag var mest inriktad på press och skivande men fick en praktikplats på Sveriges Radio, trivdes och blev fast där. Men det är ändå skrivandet som är grunden för mig.

Johanna kommer närmast från en tjänst som kommunikatör i Kungälv-Ytterby församling. Där har hon gjort lite av det mesta när det gäller kom­ munikation; digitala kanaler, sociala medier, hemsida och kyrkoblad.

– Där har jag fått se Svenska kyrkan som anställd, och inte bara som gudstjänstbesökare och ideell. Men med en pappa som kyrkoherde känner jag Svenska kyrkan ganska väl inifrån.

Utöver redaktörskapet för Korsväg kommer

Johanna att vara pressekreterare. Hon ser fram mot kontakterna med media, och tänker att det är lite som att vara journalist fast tvärt om. Det handlar om att snabbt förstå vad det handlar om och att hjälpa journalisterna att hitta rätt. Och Johanna vet vad journalisterna behöver av en pressekreterare.

– Jag gillar pulsen, att man får släppa det man har för stunden och gå in med fullt fokus för att lösa det som dyker upp här och nu.

Johanna avslutar med att säga att Korsväg har varit ett jättebra sätt för henne som ny i stiftet att lära känna Göteborgs stift eftersom Korsväg speglar både bredd och djup.

Text: Torgny Lindén Foto: Linus Åsemyr

Korsväg 4 | 2022

59

Krönika | Monica Fryxelius

Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna

D

et var viktigt att hitta rätt plats, när man ville skapa ett hem för Karl­ stads stift. Det handlade om geografiskt läge och kommunikationer. Det hand­ lade om lämpliga byggnader, omgiv­ ningar och vad platsen kunde erbjuda.

Valet föll på Dömle, en vacker herrgård med flygelbyggnader och park. Den låg centralt i stiftet, några mil norr om Karlstad. Där fanns badsjö, tennisbana och skidbacke och gården var redan pensionat. Det kunde ha blivit en annan plats. Men det blev Dömle.

Gården var viktig. Men det viktigaste var det som hände där. Under de år som Dömle var stiftsgård kom tusentals människor och var där under dagar eller veckor. Man deltog i utbildningar, möten och konferenser. Där kunde kyrkan möta olika grupper i samhället för att tala om svåra och viktiga frågor i en mjuk miljö.

Mängder av människor deltog i årliga kurser och läger. ”Barnledar­ veckan” i augusti gav tillfälle till ny kunskap och att genom åren odla gemenskap med andra ledare, Påsk­ lägren från Skärtorsdag till Annandag påsk, med allvar lek och bus, var något som många såg fram emot och laddade för i dagar och veckor. Dömles egna konfirmandläger gav minnen för livet

60

Korsväg 4 | 2022

hos tusentals ungdomar. Och så var det alla familjehögtider, gästhemsperioder och julhelger i gemenskap för många som kanske annars suttit ensamma.

Det kunde ha varit på en annan plats.

Men det blev på Dömle.

Min man Valter och jag som bott och arbetat på Dömle i många år fick uppdraget att skriva Dömle stiftsgårds historia. När det gått några år in på 2000-talet hade vi nästan vant oss vid att Dömle inte längre fanns som stifts­ gård. Ibland ser man tydligare ur en annan synvinkel. Kanske var det för att vår familj sommaren 2011 höll på att bli halvt norsk, som vi särskilt följde hän­ delserna när en ensam högerextremist attackerade det socialdemokratiska ungdomslägret på Utøya, Då påmindes vi om det vi ju så väl visste; hur viktigt det är, inte minst för unga människor, att få möta andra med samma tro och övertygelse på en egen trygg och vänlig plats.

Det är många som har bidragit med sina berättelser för att skriva Döm­ les historia. Där kan vi höra om hur viktigt det var att som ung få komma till en plats där man var välkommen och accepterad. Kajs-Mari berättar om hur det var att som ensam trettonåring

komma till stiftsgården, där hon fick möta andra ungdomar. Hemma fanns det inga jämnåriga i kyrkan.

Berättarna talar om att få vara i en miljö där kristen tro var alldeles naturlig och där det fanns äldre ungdomar och ledare som blev fö­ rebilder. Det var en miljö där tron kunde få testas och växa och där man fick ta ansvar.

Margareta talar om det ovärderliga i att som ung präst få träffa äldre kollegor och kollegor från andra delar av stiftet. Det blev inte bara hasti­ ga möten i en kaffekö, utan gavs tid till förtroliga samtal. Det blev till en stifts­ gemenskap. Många som skrivit om sina minnen kom från början till gården av någon anledning, kanske både osäkra och halvt motvilliga. Men det hände något mer. Flera av de som sedan valde att gå in i kyrklig tjänst säger att ”jag skulle inte vara där jag är i dag om det inte varit för Dömle”.

Människorna som vistades på stifts­

gården bar med sig erfarenheter och minnen därifrån. En del fick intryck som var flyktiga men kanske ändå viktiga i stunden. Andra bar med sig sådant som fick betydelse på sikt; en mångårig vänskap, upplevelser som ledde till mognad, till trons växt och ibland livsavgörande inriktning och beslut.

Gården blev laddad av det som hände där och det som människor upplevde.

Platsen skapade en förväntan och blev för många under en viktig period av livet något att längta till.

Det kunde ha blivit en annan plats.

Men det blev Dömle. Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna.

Boken När Dömle var stiftsgård är be­

rättelsen om Dömle, dess historia och dess betydelse under stiftsgårdstiden 1946–2004. Vi försöker sätta in gården i sin historiska kontext och reflektera över hur den kom till, dess betydelse för Karlstads stifts 1900-talshistoria och vad det betyder att vi inte längre har en stiftsgård. Många bilder gör den bläddervänlig. Men framför allt har närmare trettio personer med humor och allvar gett sina berättelser.

Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna.

Monica Fryxelius

Boken är utgiven av Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad. (monica@fryxelius.nu)

Korsväg 4 | 2022

61

En dalsländsk berättelse Att satsa på gemenskap och att skapa en gemensam berättelse, det var en viktig del i processen att lägga samman de två dalslandsförsamlingarna. Då är alla vinnare.

D

en började redan på 1800-talet, tävlan och konkurrens mellan närliggande socknar. Kanske ännu tidigare än så.

Då handlade det om hur järnvägen skulle dras och vem som kunde bygga den största kyrkan.

Senare har det handlat om andra ting. Mot­ sättningar har skapats som kanske egentligen inte har någon konkret grund, men som ändå funnits där. Människors tävlan, känslan av vi och dom. Mönstret går igen och är inte på minsta sätt unikt för Dalsland eller för Karl­ stads stift. Det är inte heller unikt för kyrkans värld. Både näringslivet och det offentliga är fullt av liknande exempel.

Den här berättelsen ska handla om hur det

gick till när man till slut landade i en lyckad sammanslagning av två församlingar i Dals­ land. Liksom i många andra delar av det kyrk­ liga Sverige så hade sammanslagningen av de här församlingarna, Högsäter och Färgelanda, varit på gång länge. Riktigt länge.

Nu står fyra personer, tre församlingsmed­ arbetare och en ordförande, framför stiftssty­ relsen redo att berätta. De har alla varit med på den svåra resan och tillhörde två separata organisationer för bara ett halvt år sedan.

Det handlar om fyra personer som varit rejält

62

Korsväg 4 | 2022

skeptiska, somliga mer än andra, och som tagit sig igenom en omfattande förändrings­ process.

– Javisst, jag erkänner, säger Anna-Karin Stråle Börjesson och höjer händerna, brett leende. För några år sedan sade jag faktiskt ’över min döda kropp’.

Och de är inte ensamma om sin upplevelse.

Runt om i landet finns många som känner igen sig. Nu ska vi försöka berätta historien med utgångspunkt från dessa fyra.

Det hade gått några år med ett medvetande om att den där sammanslagningen nog borde ske. Båda församlingarna hade stora kyrkor med fler bänkplatser än det finns innevånare på orten, båda slet för att kunna hålla en rim­ lig verksamhet i gång. Men processen ville inte riktigt ta fart. En av församlingarna hamnade till slut i skarpt läge, problemen var påtagliga.

Den verkliga förändringen kom när en av de båda församlingarnas ordförande övertalades att gå in och driva förändringsprocessen via en temporär anställning.

– Det var klokt. Jag var negativ men insåg efter hand att man kan ändra sig och särskilt när jag fick tydligt besked om att förändringen

När vi började lyssna på varandra på riktigt så vände det.

inte skulle vara ristad i sten. Man kunde backa eller ändra igen, berättar Anna-Karin.

Det är en koncentrerad stiftsstyrelse som sitter och lyssnar till berättelsen i den gamla prästgården, nu ombyggd till församlingshem.

Kaffet är urdrucket och blickarna är stadigt vända mot Anna-Karin och hennes kollegor.

Nu börjar frågorna komma. Det blir uppen­ bart att många av åhörarna känner igen sig.

De står inför liknande processer.

– När vi började lyssna på varandra på rik­ tigt så vände det. När vi mötte människorna bakom det där med ’vi och dom’ och började förstå deras situation, säger Anna-Karin.

Steg för steg rullas berättelsen upp om käm­

piga förhållanden, missförstånd som kommer i dagen, brister som inte kommit fram eller tagits på allvar. De fyra är öppenhjärtiga och ödmjuka. Och med en person som ägnar sig helhjärtat och systematiskt åt att leda proces­ sen och med relevant stöd från stiftskansliet fick förändringen slutligen styrfart och nu, flera år senare, har de tu blivit ett.

– Vi som jobbar med fastigheter och kyr­ kogårdar, vi hade faktiskt lite kontakt redan tidigare. Vi kunde ses ibland för att se vilka maskiner de andra hade, ge varandra råd. Nu är vi ett arbetslag som samarbetar, kan rycka in för varandra och är mycket flexiblare, be­ rättar Ove Magnusson.

– Jag som var ordförande i den andra församlingen måste medge att jag inte hade förstått vidden av våra problem. Jag var

lite hemmablind och hade inte riktigt tagit personalens signaler på allvar, medger Agneta Lindström.

– Vi ska erkänna att pandemin blev bra för oss. Det gav oss lite extra tid att verkligen planera, diskutera verksamheten i detalj och organisera oss, berättar Eva Andersson, när hon stolt presenterar den imponerande och breda verksamhet för både barn, unga och vuxna som nu bedrivs i församlingen.

Diakon och pedagog har kunnat anstäl­ las, glädje och trivsel har satt sin prägel på verksamheten. Så nu är allting frid och fröjd?

Kanske är det inte fullt så enkelt, men det tycks faktiskt som att arbetet med samman­ slagningen har blivit riktigt lyckat när fullt fokus sattes på förändringen och handfast stöd från stiftet gavs. Nu återstår bara de vanliga ’utmaningarna’ – att anställa en präst till, lösa fastighetsfrågorna och lite annat smått och gott.

Till slut låter vi församlingens kyrkoherde Andreas ’Sigge’ Widekärr, summera. Han säger att en viktig anledning till att de har lyckats genomföra denna sammanslagning är den tydliga satsningen på gemenskap och att skapa en gemensam berättelse. Det är inte någon som står i skuld till någon annan. Vi har alla vunnit på detta.

Text: Christine Vermcrantz

Korsväg 4 | 2022

63

»

Klimatsorg inför framtiden Skilsmässan mellan tro och praktik är den största utmaningen för alla som vill leva som kristna i ett konsumtionssamhälle, men liturgin är den plats där de kan kopplas ihop. Lasse Bengtsson har läst Göran Lindströms bok ”Profetisk liturgi i en tid av överkonsumtion och klimatkris”.

V

i lever i en tid med många orosmoln.

Krig, svält, orättvisor – och en galop­ perande klimatkris. Vad kan vi göra för att inte förlora hoppet? En början kan vara att fira speciella klagomässor, där vi får tala sant om oss själva och tillståndet i världen.

Där vi får ”tro gråtande”. Och berättelsen om Jona har något att säga oss: vi flyr från vårt ansvar.

I skrivande stund pågår klimatmötet i Egyp­ ten, COP27. Vad resultatet blir får vi låta vara osagt. Men allt fler klimatforskare tvivlar på att 1,5-gradersmålet kommer att nås. Ska målet nås måste utsläppen av klimatgaser minska med 43 procent till år 2030. Klimatprofessorn Johan Rockström säger, att ”tyvärr är vi inte på väg åt rätt håll”. (DN 6/11 –22).

Samma dag lockar en resebyrå oss att resa till Thailand och njuta av ”värme, stränder och gästfrihet i världsklass – långt borta från regn och räkningar”. Inte ett ord om flygresans påverkan på klimatet. Vi uppmanas att sticka huvudet i den varma sanden på Thailands stränder.

64

Korsväg 4 | 2022

Hur ska vi då hantera denna komplexa fråga

i kyrkan, i liturgin? Vad är vårt uppdrag, vår mission, i klimatkrisens tid?

En som tagit sig an dessa frågor är teolo­ gen och prästen Göran Lindström. I boken Profetisk liturgi i en tid av överkonsumtion och klimatkris (Argument 2022) vill han lyfta in hela komplexet i liturgin, i gudstjänsten, både för att få sörja och klaga men också för att finna hopp och kraft till mot­stånd. ”I dag är mitt intryck att gudstjänster­ na i svensk kristenhet oftast kretsar kring individens relation till Gud, och naturligtvis är den viktig. Gudstjänstens relation till vårt gemensamma liv i samhället och världen tenderar däremot att hamna i skymundan”, skriver Lindström.

Han menar att det finns ett nära samband mellan liturgi och etik, mellan liturgi och politik/ekonomi. ”Att över tid delta i kyrkans liturgi kan forma en spiritualitet som förändrar världs­ bilder och hjälper oss att agera i världen på ett nytt sätt.”

Bildtext Ju längre vi fortsätter att leva i förnekelse, desto större och mer akuta förändringar kommer vi att tvingas till.

Liturgin är kopplad till den kontext vi lever

i. Och vi i den rika delen av världen lever i en tid av våldsam överkonsumtion, grunden i vårt ekonomiska system är att konsumera så mycket som möjligt, systemet kräver ständig tillväxt för att vara stabilt.

Förre påven Benedictus XVI talar om ”den brutala konsumtionen av Skapelsen”.

En hotad skapelse är i dag liturgins kontext, men frågan är om dagens liturgi låser fast gudstjänstfirarna i tanke- och handlings­ mönster, i status quo, undrar Lindström. ”Men det är så förtvivlat svårt att leva trons konsekvenser. Vi vet att vi borde ändra livsstil, i en samverkan mellan politiska och privata beslut, för att värna och trygga livsbetingelser­ na på jorden, men vi gör det inte. Varför?”

I stället fortsätter vi att leva i förnekelse, men vi kommer att tvingas till förändringar.

Och ju längre vi väntar, desto större och mer akuta förändringar.

Författaren Anita Goldman fångar våra lås­

ningar i en text om det judiska firandet av Yom Kippur, försoningsdagen:

”Om detta stora existentiella hot, den skug­ ga som växt sig så stark just i vår tid och som nu hotar våra barnbarns levnad på denna vår jord, om det talar de flesta av mina vänner och kollegor – ett kulturbärande skikt i vårt land – så gott som aldrig. Och jag håller inne med min sorg och min växande oro. Jag tystnar.

Jag vill inte framstå som en enögd fanatiker, en svavelosande profet. Jag vill inte förstöra stämningen.”

På Yom Kippur läser man texten om Jona och valfisken i synagogan. Goldman drar en pa­ rallell till Jona-syndromet, syndromet består i en psykologisk process att fly sitt ansvar, och hon ser det mönstret både hos sig själv och det samhälle vi lever i. ”På hebreiska betyder namnet Jona duva.

Samma duva som Noak skickade ut för att undersöka om arken snart kunde nå fastland efter syndafloden. Den gången gav Herren människorna en andra chans att bygga upp en ny värld. Men den duva vi läser om på Yom Kippur, han spys bokstavligen talat ut på fastlandet, ovillig att lämna sitt gömställe. Kan inte Jona i valfisken ses som ett uttryck för Korsväg 4 | 2022

65

Profeterna stör, de skapar dålig stämning på festen, men samtidigt har de en vision, en dröm.

klassisk regression, en önskan tillbaka till ansvarslösheten i livmodern?” skriver Gold­ man. ”Men vi kommer alla att obarmhärtigt spottas ut på land och då kan vi bara, så här inför Yom Kippur, hoppas på att få möta en Herre som har förbarmande. Inte endast med människorna utan med alla djuren och allt levande. Och då, om inte förr, ska vi axla det kall som Herren har lagt på våra axlar.” (Valv nyhetsbrev 7/10 2022)

Innan vi tar ett första steg mot att övervinna

rädslan och våga se verkligheten sådan den är, måste vi erkänna sorgen. En klimatsorg som kan infinna sig när vi inför framtiden behöver förändra vår livsstil, vilket kommer att medfö­ ra förluster av olika slag och avstående. För denna typ av klimatsorg har vi ingen etablerad praktik, ”vi famlar”, skriver Lindström och citerar forskaren Nina Wormbs. ”Klimatsorg kan bli en politisk kraft, en insikt som kan omvandlas till handling”.

Lindström citerar även Luther, i nummer 21 av sina berömda teser skrev han: ”Härlighetens teologi kallar det onda gott och det goda ont.

Korsets teologi säger som det verkligen är”.

Då är det tillåtet att klaga, att klaga är att se verkligheten som den är. Klagan är ärlighet inför Gud och människor, ett lidandets språk,

66

Korsväg 4 | 2022

en protest som ropar till Gud efter rättvisa och hoppas på befrielse. ”Att tro gråtande”, som den judiske författaren Clarice Lispector uttrycker det.

När vi i kyrkan predikar kärlekens evangeli­ um, är det inte bara en fråga om en känslomäs­ sig välvilja. Kärlek är konkret handling, rättvi­ sa, skriver Lindström och citerar 1 Joh 3:17: ”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom.”

Jesus sänder sina lärjungar, sina vänner, för att kärleken ska bli till handling i världen.

Det finns gott stöd att hämta för denna handling bland profeterna i GT. Profeter­ na stör, de skapar dålig stämning på festen, men samtidigt har de en vision, en dröm: Världen skulle kunna vara annorlunda. Fred, barmhärtighet och rättvisa är Guds dröm för mänskligheten och hela skapelsen i alla dess relationer.

Hur ska vi då finna vägar ut ur konsumismen

– och våga ta steget? Och vad är kyrkans roll?

Att känna osäkerhet är naturligt. Lindström menar att vi måste passera ett liminalt rum, mellan en gammal och ny identitet, och detta

rum präglas av just osäkerhet, förvirring och maktlöshet innan det nya föds. I detta nya rum kan den heliga Anden röra sig och skapa nytt. ”Där kan mötet med Kristus ske, ett möte som stör, förvirrar och utmanar men också ger tröst, förlåtelse, nya perspektiv, engagemang och tro”, skriver han.

Tappar religionen sin makt och förmåga att

utmana, blir den lätt en konsumtionsvara, en feel good-religion som vill få oss att ”må bra”.

Men gudstjänsten kan vara en fristad, där vi för en stund kan lämna det dominanta konsumtionssamhället bakom oss och komma in i ett rum som sätter oss i rörelse mot en levande Gud, ett liminalt rum där Gud möter församling och individ. Ett möte som både bör skaka om och utmana och samtidigt ge hopp, tröst och förlåtelse.

Skilsmässan mellan tro och praktik är den största utmaningen för alla som vill leva som kristna i ett konsumtionssamhälle, men litur­ gin är den plats där de kan kopplas ihop. Att delta i liturgin skulle kunna forma en spiri­ tualitet som förändrar våra världsbilder och hjälper oss att agera i världen på ett annat sätt.

Liturgin är främst en gåva som Gud ger oss, påpekar Lindström.

Jesus Kristus avslöjar och ifrågasätter våldets och orättvisans mönster i världen. För

ur & Kultur

Gå rds äte r, Na t

o: J ose fin Cast eryd

t Fo m. ö r t s Göran Lind

r kto : Vi o Anita t o F Goldman.

alla sådana mönster och system är evangeliet farligt och omstörtande, eftersom det inspi­ rerar till solidaritet med den lidande jord som ropar i födslovåndor.

Att ta ansvar för Guds kärlek till sin skapelse kan då ses som en bekännelsefråga. ”Med dopet som utgångspunkt kan, söndag efter söndag, Ordet, måltiden och bönen rikta om våra liv och förändra våra världsbilder, vårt sätt att se på världen och rusta oss till vittnen för den treeniga Gudens omsorg om sin älskade och sårade jord”.

Med det i våra hjärtan sänds vi ut – till människorna, till världen.

Text: Lasse Bengtsson

Profetisk liturgi i en tid av överkonsumtion och klimatkris Göran Lindström Argument Korsväg 4 | 2022

67

Mitu, 15 år, sitter och bläddrar i några skolböcker tillsammans med sin mamma. En god utbildning är vägen ut ur fattigdom och många föräldrar i Indien kämpar hårt för att deras barn ska få bättre möjligheter än de själva fått i livet.

När behoven ökar får inte biståndet minska Krig, extremväder och andra kriser gör att behovet av internationellt bistånd är större än någonsin. Samtidigt överges det långvariga åtagandet om en procent till världen, när regeringen drar ned budgeten med sju miljarder för nästa år. Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan, reflekterar över kyrkans roll när den svenska biståndspolitiken läggs om.

68

Korsväg 4 | 2022

I

september 2022 står en tredjedel av Pakistan under vatten efter extrema monsunregn och rekordstor avsmältning i Himalaya. Åtta miljoner människor evakueras.

På Afrikas horn saknar mer än 20 miljoner människor tillräckligt med mat på grund av konflikter och att fem regnperioder i rad har uteblivit.

Samtidigt meddelar den nya regeringen att Sveriges långsiktiga åtagande om att bidra med en hundradel av landets välstånd i internationellt bistånd överges. Biståndet ska också fokuseras på Sveriges närområde och användas för att öka återvandring och minska migration. Detta väcker flera grundläggande frågor: Varför ska Sverige ge internationellt bistånd, och vad bör biståndet användas till?

Och hur hänger biståndspolitiken ihop med kyrkans uppdrag att bedriva internationell diakoni?

Ingen kan förneka att internationellt bistånd

behövs mer än någonsin. En grundläggande del av svaret på varför Sverige ska ge bistånd handlar helt enkelt om solidaritet, att vi som människor och land har en skyldighet att hjälpa vår nästa även när hen befinner sig i utanför Sveriges gränser. Vi är en del av en världsvid kyrka som inte finns till för sin egen skull, utan för att världen ska leva. Dagliga vittnesbörd från våra samarbetskyrkor och partner runt om i världen vittnar om hur svår situationen är på många olika håll. Det gör solidariteten än mer angelägen.

Utvecklingssamarbetet och den roll det kan spela har förändrats och utvecklats. I många länder är det inte bara brist på resurser, utan också orättvisa maktstrukturer som hindrar människor att resa sig ur fattigdom. Där

handlar ett bistånd som gör skillnad genom att stödja demokratiaktivister, antikorruptions­ myndigheter, människorätts- och miljöför­ svarare som kämpar för en positiv utveckling i sina länder. I det här sammanhanget har vi många kyrkligt och interreligiöst baserade förändringsaktörer som agerar tillsammans med andra goda krafter för att förändra sina samhällen i riktning mot ökad hållbarhet, i såväl demokratisk, social, ekologisk och andlig mening.

För Act Svenska kyrkan är strävan efter positiv samhällsförändring viktigt. I årets jul­ kampanj, med temat Bryt en tradition stödjer vi människor som vill förändra skadliga traditio­ ner för kvinnor och barn. Att religiösa ledare och samfund i de flesta länder har makt över kvinnors och barns utrymme och rättigheter i familjer, församlingar och samhällen ger oss som kyrka ett särskilt ansvar – och möjlighe­ ter.

Därför stödjer Act Svenska kyrkan kvinnor som organiserar sig och arbetar mot barn- och tvångsäktenskap i Indien, ett land där nästan var fjärde flicka gifts bort som barn. Därför stöder vi lutherska kyrkan i Tanzania när den utbildar om farorna med könsstympning, bedriver sexualundervisning och arbetar för att flickor ska kunna gå i skolan också när de har mens.

Det handlar om att bryta tabun som rör jämställdhet och sexualitet och stå upp för alla människors lika värde. Det handlar inte om att i kraft av våra pengar tvinga på andra ”västerländska värderingar”, utan om att stödja modiga kvinnor och män som i sina egna sammanhang arbetar för förändring och alla människors lika värde och rättigheter.

Korsväg 4 | 2022

69

Act Svenska kyrkan har fått förtroendet

att vidareförmedla en del av Sveriges statliga bistånd, men enskilda givare och församlingarnas engagemang är basen för arbetet. Det ger oss en frimodighet att granska och påverka Sveriges politik, utifrån såväl våra samarbetspartners erfarenheter som vår egen teologiska grund och ställningstaganden för utsatta människor.

Genom åren har vi gett svenska regeringar både beröm och kritik.

I våras kritiserade vi den förra regeringens dramatiska användande av biståndsmedel för att finansiera väntade (men senare kraftigt nedskrivna) kostnader för mottagande av ukrainska flyktingar. Inför riksdagsvalet drev Act Svenska kyrkan tillsammans med andra kristna biståndsorganisationer frågan om att hålla fast vid enprocentmålet efter valet.

Den nya regeringen visar på kontinuitet i biståndspolitiken genom ett fortsatt fokus på demokrati, jämställdhet, fattigdomsbe­ kämpning och mänskliga rättigheter och ökar stödet till civilsamhällesorganisationer. Men det kommer också ske en rad förändringar som väcker frågor och farhågor: • Regeringen överger enprocentmålet.

Sveriges löfte om en procent i bistånd har gett långsiktig stabilitet och bidragit till att ge Sverige anseende, auktoritet och infly­ tande i det internationella samarbetet. Att bestämma en fast summa för biståndet inne­ bär över tid en urholkning och innebär att biståndsnivån kan vara nere på 0,7 procent inom några år.

70

Korsväg 4 | 2022

• Nedskärningar i stödet till FN. Civil­ samhället kan inte ersätta det ansvar som ligger på de stora globala institutionerna.

I många svåra sammanhang är det just samverkan mellan FN och civilsamhället som kan göra skillnad.

• Humanitärt stöd prioriteras högre. Fler människor än någonsin är beroende av hu­ manitärt bistånd, och behoven är större än resurserna. Då kan en ökning av stödet låta som en god idé, men att öka det humanitära biståndet på bekostnad av det långsiktiga utvecklingssamarbetet är ingen lösning, lika lite som att lägga ned vårdcentraler för att satsa på ambulanser och akutmottagningar.

Det humanitära biståndet fungerar inte utan långsiktiga och förebyggande insatser.

• Biståndspolitiken ska vara ett verktyg för att öka återvändande och minska migration. För Act Svenska kyrkan är svaret enkelt: Biståndet ska inte användas till annat än att nå biståndsmålen, det är till för människor som lever i fattigdom och förtryck. Vi måste låta bistånd vara bistånd.

Det för oss tillbaka till frågan om varför vi

ska ge bistånd. Är det bara för mottagarens skull? Samtidigt som vi ska stå fast vid att biståndet alltid ska utformas så att det ger bra resultat för mottagaren, kan vi inte bortse från att det indirekt är bra för Sverige. För i en värld där allt hänger samman så tjänar vi alla i slutändan på att hjälpa varandra. Sverige är inte isolerat. Vår utveckling påverkas av det som händer i omvärlden – konflikter,

I årets julkampanj, med temat Bryt en tradition, stödjer vi människor som vill förändra skadliga traditioner för kvinnor och barn.

pandemier och klimatförändringar är bara några exempel.

Att verka för minskad fattigdom i andra län­ der bidrar till en långsiktig säkerhet, utveck­ ling och välfärd även i Sverige. Som kristna talar vi om att alla människor är del av en och samma kropp. Lider en kroppsdel så lider också de andra. Vi lever alla under samma himmel och på samma jord och är beroende av varandra.

Tillsammans med andra religiösa traditioner

delar vi erfarenheten av att ge, att delande av resurser, gör gott även för den som delar med sig. Och att viljan att göra gott för andra i ett sammanhang smittar av sig till andra sam­ manhang.

Svenska kyrkans diakonala arbete för människors rätt till ett värdigt liv i Sverige

berikas av, och stärker, det internationella samarbetet genom Act Svenska kyrkan. På samma sätt finns ett positivt samband mellan politiken för människors välfärd i Sverige och det internationella biståndet. Det finns ingen motsättning mellan dem, utan respekten för och solidariteten med människor i olika sam­ manhang stärker varandra. Vi ser också detta tydligt hos alla engagerade i Svenska kyrkans församlingar, som inte gör skillnad på att hjälpa den utsatta flyktingen eller bidra till en rättvisare värld genom Act Svenska kyrkans verksamhet. Det är bara olika uttryck för en kyrka som vill vandra i Kristi efterföljd.

Text: Erik Lysén Chef för Act Svenska kyrkan

Korsväg 4 | 2022

71

Bibelstudium | Otfried Czaika

Tron befriar

D

en blinde får synen tillbaka. Det finns flera berättelser om det i Nya Testamentet. Den mest kända av dessa är antagligen berättelsen om den blinde Bartimeus (Mark 10:46-52). Den blinde tiggaren Bartimeus sitter på gatan i Jeriko och ropar efter Jesus, ”Davids son”. Bartimeus önskar sig att få synen tillbaka och Jesus gör honom seende – eftersom han blev räddad av sin tro. ”Gå, din tro har hjälpt dig” (Mark 10:52).

Samma berättelse läser vi i Lukas 18:3543. I det tredje synoptiska evangeliet berättas däremot om två blinda män som blir botade i Jeriko (Matt 20:2934). Namnet Bartimeus förekommer enbart i Markusevangeliet, det äldsta av evangelierna.

Också evangelisten Johannes berättar

om en blind man som får synen till­ baka. Till skillnad från de synoptiska evangelierna berättar Johannesevang­ eliet dock varken om platsen där det skedde eller anger ett namn på den som botades. Johannesevangeliets berättelse är också den mest utförliga berättelsen som vittnar om att en blind man blir seende: den utgör ett helt kapitel, med­ an berättelserna hos Markus, Lukas och Matteus enbart omfattar några verser.

72

Korsväg 4 | 2022

Om vi jämför Bartimeus-berättelsen (samt parallelltexterna i Matteus och Lukas) med Johannesevangeliet 9, så be­ rättar alla fyra evangelierna om bety­ delsen av trons kraft: ”Jag tror, Herre” (Joh 9:38). ”Gå, Din tro har hjälpt Dig.” (Mark 10:52). Men som (nästan) alltid: I Johannesevangeliet är hela berättelsen mycket mera stringent genomarbetad så att författarens egen teologi tydligt träder fram. Guds aktivitet och Guds verk understryks: ”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom” (Joh 9:3).

Uppenbarelsen kopplas här ihop med möjligheten att kunna se – att bli seende betyder att kunna få insikt om vem Jesus egentligen är: Guds son. Hela kapitlet handlar i första hand om inget annat än att förstå, nå insikt – bli seen­ de i en symbolisk mening. Men kapitlet handlar också om dem som inte kan se, inte kan förstå att Jesus är Guds son, människosonen (Joh 9:35-39). Allt detta, insikten om att Jesus är Guds son, människosonen, men också domaren, (Joh 9:39) är samtidigt sammanvävd med Jesu självidentifikation i början av kapitlet: Så länge jag är i världen är jag världens ljus (Joh 9:5). Med detta relaterar Jesus till de diskussioner­ na han hade med sina motståndare

Illustration: Maria Ia Sköld

(”fariséerna”) som Johannesevange­ liet 8:12-59 berättar om. I Johannes­ evangeliet 8:12 säger Jesus nämligen ”Jag är världens ljus.” Johannesevange­ liet 9:5 reformulerar alltså det som Jesus sade vid ett tidigare tillfälle. ”Jag är världens ljus” är nog ett av de mest kända bibelcitaten – och antagli­ gen dessutom den mest kända självi­ dentifikationerna där Jesus använder orden Jag är (grekiska ἐγώ εἰμι). Utsagor där Jesus berättar om sig själv med or­ den Jag är finns i alla evangelier – men enbart Johannesevangeliet använder metaforiskt tal såsom här i kapitel 8 och 9 (grammatikaliskt sett motsvarar det metaforiska talet i Johannesevange­ liet en predikativ satsdel).

Traditionellt talas om sju (ibland åtta eller nio) sådana självdefinitioner

i Johannesevangeliet där Jesus talar i metaforer om vem han är. De metafo­ riska Jag är-fraserna i Johannesevang­ eliet illustrerar kanske på det mest handfasta sättet evangelistens mycket väl utvecklade kristologi: Jag är livets bröd (Joh 6:35).

Jag är världens ljus (Joh 8:12).

Jag är grinden (Joh 10:9).

Jag är den gode herden (Joh 10:11).

Jag är uppståndelsen och livet (Joh 11:25).

Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren (Joh 15:1) Till dessa sju Jag är-fraser räknas ibland också två andra ställen i Johannese­ vangeliet som Jesu självdefinitioner: […] jag är den jag är (Joh 13:19). […] jag är kung (Joh 18:37).

Korsväg 4 | 2022

73

Alla dessa ”Jag är”-fraser har ett gemensamt: de formulerar ett abso­ luthetsanspråk. Utan föda respektive bröd, inget liv (Joh 6:35). Utan ljus inget liv (Joh 8:12). Utan en öppen grind, ing­ en väg framåt (d.v.s. ingen väg framåt, ingen räddning och inget liv, Joh 10:911). Utan den gode herden som ger sitt liv för fåren finns bara död (Joh 10:11).

Utan honom varken liv nu, men inga framtidsperspektiv för de döda heller (uppståndelsen) (Joh 11:25). Utan en väg bara en återvändsgränd, utan sanningen bara lögner och alternativa fakta utan liv bara död (Joh 14:6). Utan vinstocken – samt vinodlaren – inget liv i paradisets lustgård och på jorden heller (Joh 15:1).

bli botade till skillnad från dem som är intellektuellt förblindade, korkade, som inte vill se det uppenbara. Den blinde i Johannesevangeliet, Bartimeus i Markusevangeliet, ja de blir seende eftersom de tror.

I berättelsen om den blinde som blir

seende ligger sist men inte minst en helhetlighet: Kropp, hjärna, ande, själ – som berörs av tron. Den blinde förstår vem Guds son är – han lämnar den spirituella blindheten, men den blinde blir också faktiskt seende, ögonen öpp­ nas. Tron befriar – kropp, hjärna, ande och själ. Det är budskapet vi möter i Johannesevangeliet 9.

Otfried Czaika

Jesus som Guds son beskriver sig inte

bara här i Johannesevangeliet 9 utan på många ställen som det mest grundläg­ gande – det som människan inte kan undvara. Och metaforerna han använ­ der pekar med hela handen på det abso­ lut uppenbara, det som – om man följer Johannesevangeliets retoriska program – egentligen alla borde förstå. Men det finns de som inte vill förstå och de som inte kan förstå. Det finns de blinda som kan se – de kallas här för ”fariséerna” – och det finns dem som varken kan se ljuset, brödet eller vinstocken eftersom de är fysiskt handikappade, blinda.

De som är fysiskt blinda, de kan dock

74

Korsväg 4 | 2022

Stiftsteolog i Karlstads stift

Vi frågar!

Vem berättar du för om din tro?

Ann-Louise Klason

Viktoria Milcendeau

Mats Enander

Länghem

Skärhamn

Ytterby

Jag och min sambo pratar väldigt mycket om existentiella frågor. Om min pappa hade levt hade jag nog pratat med honom.

Eftersom jag vuxit upp i en ateistisk familj har jag svårt att prata öppet om min tro. Jag pratar endast om den i en avslappnad situation med en icke dömande person.

Jag har en stark tro på en högre makt men känner mig inte tillräckligt stark för att prata om den.

Som präst får jag många tillfällen att berätta om min tro för människor. Ändå är det roligast och mest spän­ nande när jag gör det mer som ”ano­ nym”, som Mats. På bussen, caféet, och i mötet med studenter.

Vänner som ännu inte upptäckt Je­ sus är också fint att få prata med. Det kan bli livliga diskussioner.

I mötet med bekännare av andra religioner eller ateister öppnar sig nya perspektiv. Min egen tro fördjupas och ödmjukheten för andra männi­ skors val och ställningstaganden blir större.

Korsväg 4 | 2022

75

aktuella böcker

Våga tvivla

Underskatta inte barn

Hur ska vi förhålla oss till tvivlet, till brottningen om trons grundvalar? Tror inte att vi särskilt ofta talar om det. Kan det vara så att vi ser tvivlet som en svaghet som vi inte gärna visar upp?

Den amerikanske teologen A J Swoboda vill att vi ska finna en väg Bortom tvivlet, som hans bok heter, med undertiteln Att våga ifrågasätta sin tro utan att den går förlorad.

Berättelser om tvivlare har det funnits i den teologis­ ka litteraturen allt sedan evangeliernas Tomas, otaliga helgon har brottats med tvivel och mörker, på Luthers tid kallades det anfäktelser. Alltså – inget nytt.

Med vad nytt är i vår tid är att så många lämnar tron efter tvivel. ”Barnatron” räcker inte för ett vuxet kristenliv.

Swoboda gör skillnad mellan tro och trosuppfatt­ ning, de senare kan se tämligen olika ut beroende på vilken tradition vi hör till. Ett nyckelbegrepp i boken är dekonstruktion; att vi vågar plocka isär trossatserna och se vad som är gott och vad som inte är det, och genom urskiljning sedan rekonstruera vår teologi och gå vidare, i stället för en borttappad tro kan vi få en fördjupad.

Swoboda ger många bra inspel i denna process, även om hans amerikanska kontext med en bred församlings­ flora är lite främmande. Jag saknar också en sakramen­ tal dimension i hans resonemang; i nattvardens bröd och vin möter jag en verklighet bortom alla Bortom tvivlet trossatser: den Gud som älskar mig och hela sin A J Swoboda skapelse.

Libris Men hans slutsats delar jag; våga tvivla, våga tro.

Det är svårt att förklara krig för barn så att de förstår men inte blir rädda. Nu finns det många elever som fått en ny klasskompis ifrån Ukraina i sina klassrum. Annie Hagvall Einarsrud och Hanna Ingvarsson har i ord och bild försökt förklara utan att skrämma.

Ella får en ny klasskompis mitt i terminen och Andreij får ta över Omars stol bredvid henne. Omar har flyttat till en annan stad i förra veckan. Hans pappa har blivit rektor på en skola. Hon förstår inte vad Andreij säger men de leker bra ändå på rasterna. Andreij klättrar lika bra som spindelmannen.

Fröken förklarar för klassen att Andreij kommer från ett land som varit i krig men kriget är slut men staden Andreij kommer från har gått sönder.

De skriver inget om Ukraina som är aktuellt just nu och det gör att boken kan användas när det kommer flyktingar från andra oroshärdar runt vår jord.

Ella funderar kring hur man löser konflikter på olika sätt. Tänk om mamma och pappa skulle slåss som hon och lillebror Henrik gör. Ella och Henric får samla ihop leksaker som de växt ifrån och pappa kör iväg dem till ett ställe där man tar emot flyktingar.

Jag har testat boken på mina barnbarn och den är för svår för 5-åringen men fungerar bra på 8- och Ett dumt krig i 11-åringen.

Andreijs land Vi vuxna ska inte underskatta barn och Annie Hagvall Einarsrud Hanna Ingvarsson undvika att prata om krig och konflikter. Barn ser, Idus förlag hör och känner mycket mer än vi tror. Om vi utgår från deras frågor så hamnar vi oftast rätt.

En bra bok att utgå ifrån.

Lasse Bengtsson

Gunilla Lindén

76

Korsväg 4 | 2022

aktuella böcker

Prästernas historia

Med förundran

Gunnar Wetterberg är känd som vinnare av På spåret tillsammans med Parisa Amiri. De var ett oslagbart par med hans breda allmänbildning och historiska kunskaper och hennes kunskap om nya företeelser.

Nu har Gunnar, som är historiker, skrivit en bok om präster och kyrkans historia i Sverige. Han börjar med prästämbetets ursprung från presbyterns (grekiska), de äldsta i de första församlingarna, som fick hjälpa biskoparna och diakonerna i att sprida evangeliet och ta hand om de växande församlingarna.

Vi fick lära oss att det var Ansgar som kristnade Sverige när han kom till Birka kring 830-talet. Men han kom troligtvis dit för att det redan fanns kristna där. Bir­ kaborna hade mött kristendomen på sina handelsresor i Europa och många slavar som togs hit var kristna.

Sedan beskrivs hur kristendomen anpassar sig till gamla traditioner så att de gamla riterna som offerkäl­ lorna blev heliga källor, midvinterblot blev till jul, för­ sommarens bestyr blev St Hans och höstens skördefest blev till böndagar.

Så småningom är kyrkan etablerad och blir en maktfaktor. När Gustav Vasa reformerar kyrkan tar han över makten och blir kyrkans överhuvud. Denna ordning bryts inte förrän år 2000. På 1600-talet inträffar häxbränningarna och på 1700-talet kommer upplys­ ningstiden då kyrkan och Gud ifrågasätts. På 1800-talet utkämpas kampen om själarna mellan statskyr­ kan och frikyrkorörelsen.

Prästerna Gunnar beskriver också Gunnar Wetterbergi prästerna och deras var­ Bonniers dag ute i församlingarna, prästfruarna och deras betydelse.

Detta är några axplock ur en innehållsrik och spännande bok och som bonus är den rikt illustre­ rad med fina bilder.

Jag är glad att det i vår tid finns präster som också är poeter. Anders Ingmår har just utkommit med sin andra diktsamling, Sprickan. I en tidigare volym, Du väntar mig (Nomen förlag, 2016) visade han sitt andliga släktskap med en sådan som R S Thomas, den walesiske prästen som i sina dikter bearbetar spänningen mellan Guds förmenta tystnad och Hans mystiska närvaro i världen.

Den nyutkomna volymen skildrar författarens förtro­ genhet med och kärlek till djur och natur, inte minst fåg­ larna. Ingmår skildrar skapelsen just som skapad, med stor förundran i blicken: Ditt halleluja korsar luften,/ Stigmatiserande, rörelser uppåt/en liten uv söker föda/i mystiken finns inga fakta om skapelsen varför./Som att vi går en annan väg än skogssnigelns.

Här finns något av Tomas Tranströmers underi­ från-blick och något av dennes pregnans. Ibland under läsningen tror jag att Ingmår är på väg mot, men ännu inte framme vid, haikuns koncentration. Därmed inte sagt att det borde vara idealet för all poesi! Dock, stundtals verkar texten tyngas av lite för många ord än vad som hade varit nödvändigt. Ingmår prövar sig fram och det är, för att återigen anknyta till Tranströmer, som det skall.

Det är alltid lurigt för kristna konstutövare, de riskerar att hamna i ett fack just som sådana. Som om deras kristna tro Sprickan diskvalificerar dem från Anders Ingmår möjligheten till kvalitet Ekström & Garay för kvalitetens egen skull. Ingmårs poesi är personlig utan att vara påträngande, tankeväck­ ande och lågmäld – i en tid när så mycket kultur är högljudd och övertyd­ lig. Just därför behövs den desto mer.

Anna Sophia Bonde

Gunilla Lindén

Korsväg 4 | 2022

77

Vänligen | +Sören Dalevi

När kyrkan flyttade närmare folket

D

en 27 juli 1647, alltså för 375 år sedan, så hände det. Drottning Kristina skrev ett brev där Karlstad gjordes till stiftsstad. Innan dess styr­ des stiftet från Skara, och mer specifikt från Mariestad. Så Karlstad stift fyller alltså 375 år i år.

Men Karlstads stift fyller också 250 år. För även om stiftet – som bestod av landskapen Värmland och Dalsland – på många sätt blev ett eget stift år 1647, värderades det som mindre betydel­ sefullt jämfört med de äldre stiften.

Skara stift, från vilket Karlstads stift avknoppades, var trots allt Sveriges äldsta, grundat år 1014 av Olof Sköt­ konung. Bland annat fick stiftschefen i det nu avknoppade stiftet inte kallas för biskop, utan ”superintendent”.

Till skillnad från rikets biskopar blev superintendenterna inte vigda till sin tjänst, dvs. de var ”bara” prästvigda.

Detta åtgärdades först år 1772, då kung Gustav III beslöt att alla stift skulle vara jämlika, och de tre stiften i Här­ nösand, Visby och Karlstad nu skulle vara helt självständiga, också de styrda av en biskop.

Kronan beslöt dessutom, i samband

med förändringen 1772, att bygga en biskopsgård i Karlstad; en gård som

78

Korsväg 4 | 2022

än idag står kvar i Karlstad. Sedan den byggdes har 16 biskopar med familjer bott i biskopsgården. En konsekvens av Gustav III:s beslut var att det blev betydligt svårare att hävda någon hierarki mellan ”gamla” och ”nya” stift.

Därför firar Karlstads stift både 375 år och 250 år i år.

Oavsett vilket vi firar är det värt att

fira. Beslutet innebar nämligen också att Karlstad nu blev stiftets centrum, och de konsekvenser det fick för staden Karlstad går knappast att överskatta.

Liksom de konsekvenser det fick för Mariestad, stiftets tidigare centrum. Än idag sörjer man nämligen att stifts­ staden flyttades från Mariestad, något jag blev varse när jag som relativt ny biskop besökte Mariestad domkyrka och bjöds på en timmeslång musikal som behandlade det hemska trauma det innebar när stiftsstaden flyttades från Mariestad. Innan det hade jag knappt skänkt en tanke åt att Karlstads stift de facto styrdes från Mariestad, eller för den delen att kyrkan i Mariestad fortfarande får kallas för domkyrka (begreppet ”domkyrka” är annars re­ serverad för huvudkyrkan i ett stift).

Den förste superintendenten i Karl­

stads stift hette Sven Elfdalius, och var

som namnet antyder född i Klarälv­ dalen. Han tillhörde en prästsläkt som varit präster i Ekshärad i tre generatio­ ner. Han utsågs när stiftet styrdes från Mariestad, men fick således vara med när stiftsstaden flyttades till Karlstad år 1647. Man kan tänka sig att Sven Elf­ dalius inte hade något emot den flytten.

Han kom sedermera att få tilltalsnam­ net ”Värmlands apostel”.

2022 är således ett märkesår för

Karlstads stift. Även om Mariestads­ borna nog inte är lika glada. Apropå Mariestad … det finns ett litet myste­ rium här. För varför flyttades stifts­ staden till Karlstad – egentligen? Här verkar en hund vara begraven … Från och med sommaren 1646 och fram tills början av 1647 bad nämligen konsist­ oriet och prästerskapet i Mariestad hos drottning Kristina om att få en ny superintendent utnämnd i Mariestad.

Det föreslogs då att magister Sveno Benedicti Elfdalius Camoenius från Fryksdalen skulle få tjänsten som superintendent. Under de politiska förhandlingarna under våren 1647 påminde Axel Oxenstierna om sitt tidigare förslag att flytta stiftsstaden till Karlstad. Men drottning Kristina ansåg att superintendenten skulle fort­ sätta ha sitt säte i Mariestad. Så Sveno Benedicti Camoenius – Sven Elfdalius – utsågs den 8 april 1647 till superin­ tendent i Mariestad och Mariestad var således fortfarande stiftsstad.

Vad som skedde därefter är höljt i

dunkel. För bara några månader se­ nare, i slutet av juli, bestämde drott­ ning Kristina att ”superintendentis i Wermelandh, som här till hafwer warit i Mariaestadh, skall här effter wara och blifwa i Carlstadh.” Vad hade hänt? En sak vet vi: Sveno Benedicti Camoenius anklagades från Mariestad för att han hade gått konsistoriet och borgerskapet där bakom ryggen; att han skulle ha uppvaktat drottningen och fått henne att flytta stiftsstaden. Möjligen ligger det mer än ett korn av sanning i detta eftersom Sveno Benedicti Camoenius år 1648 i sin prästmötesoration för Karlstads stift berättade att han år 1646 uppvaktade drottningen och bad henne om att inte bli utnämnd till superin­ tendent.

Min tolkning är att Sveno Benedicti Camenius helt enkelt ville vara i när­ heten av sina hemtrakter, och att han hotade drottningen med att inte till­ träda om stiftsstaden inte flyttades till Karlstad. En sak kan vi med säkerhet säga: flytten till Karlstad innebar att den kyrkliga representationen flyttade närmare människorna i Värmland och Dalsland.

Och det är ju precis där som kyrkan ska vara – nära människorna. +Sören

Korsväg 4 | 2022

79

POSTTIDNING B ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam.

Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Kyrkan är inte av världen, men i världen

K

yrkan ska sprida evangelium. Det gör hon oberoende var och hur människor är.

Kyrkan ska finnas där människor finns: i kyrkan, på torget och på internet.

Budskapet ska formuleras på ett sätt som förstås av nutidens människor.

Budskapet är evigt och oföränderligt. Sättet att förmedla det är tidsanpassat.

Fornkyrkans kommunikation är inte ”det rätta sättet”, utan det sätt som var rätt för sin tid.

På motsvarande sätt behöver formen för kyrkans budskap anpassas till vår tid.

Samhällets och teknikens utveckling ställer oss inför nya frågeställningar. Frågorna är nya, men företeelsen är det inte. Tidigt i kyrkans historia möter vi exempelvis frågan om böcker borde användas eller inte. I ”Stromata” av Clemens av Alexandria från 100-talet använder författaren flera sidor i inledningen åt att försvara att han använder sig av det nya mediet ”bok” trots att många hävdade att böcker var ett stort hot mot kristendomen. Pandemin har påskyndat ställningstaganden kring digitala möten, gudstjänster och nattvard på distans. Även här får vi göra en bedömning utifrån de förhållanden som råder nu: antikens teknik är inte facit utan de förhållanden som rådde just då.

Svenska kyrkan är Sveriges största trossamfund och möter människor i många sammanhang. Det är viktigt att alltid vara kyrka samtidigt som vi utför vårt uppdrag. Det är inte

en församling som firar gudstjänst och en helt annan som utövar diakoni eller driver förskola.

Allt detta är en del i att vara kyrka. Här kan kyrkan möta motstånd och förväntningar på att tron ska vara en privatsak, något som inte syns, medan kyrkans sociala arbete däremot är välkommet. Dessa grenar av vår verksamhet är invävda i varandra och jag tror det är till skada för kyrkan att separera dem. Kyrkan är inte av världen, men i världen.

Den kyrka som är i världen är fortfarande kyrka, inte en avskild, ideell förening utan koppling till den gudstjänstfirande församlingen. Om omvärldens förväntan är att den gudstjänstfirande församlingen ska vara en sluten sekt avskild från kyrkans sociala verksamhet är det viktigt att framhärda i att den diakonala verksamheten är ett utflöde ur den kristna tron och en del i den.

En berättande kyrka är mer än tal och skrift. Den är sång, rörelse, ljus, livsföring och mycket mer. Hur Svenska kyrkan beter sig som arbetsgivare, som skogsägare, som hyresvärd, som lokaluthyrare och mycket annat är allt ett uttryck för hur vi är kristna. Att stå upp för systerkyrkor i världen också när pandemin gör oss närsynta är att berätta om människors lika värde. Både tal, skrift och handlingar är delar av den berättande kyrkan.

Jonas Ransgård