Korsväg 2021 4

Mat är en mänsklig rättighet Linus Hermansson 20 När skolan stängde ner Magda Engblom 41 Att vara en kyrka med blåmärken Inger Awenlöf-Ehrstedt 56

4 | 2021

Stödgruppen för efterlevande efter självmord:

Vi möttes i hopp om att få livet tillbaka

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Bra för andra!

S

Korsväg 4 | 2021

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Kristine Ålöv Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och V Unsplash.

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svensk akyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften adressen på baksidan. Returadress: med nya Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Hela människan

årtan är här! Det kändes som om orden komplettera med det hon ekade i väntrummet. Receptionisten av olika anledningar hade inte kan eller förstår sett läkaren i korridoren att skaffa sig själv. och ville upplysa Jag tänker att vi som kristna honom att nästa patient redan var har anledning att tänka på bägge dessa eftersom han låg före i tidsschemat.på plats betydelser. Menar vi Patienten allvar med alla människors i väntrummet fann sig snabbt lika värde förstår och vi också att alla människor ”Idag tog jag med hela kroppen, svarade: är hela människor faktiskt”. med hopp och farhågor, Det var en vardagshändelse intressen, talanger som får iloch brister – också de som lustrera hur hela människor har en eller flera blir reducerade egenskaper som påverkar till sin diagnos, sin sociala stora delar situation och begränsar vilka valmöjligheter av livet funktionsvariation. I väntrummet eller sin som i satt män praktiken finns. och kvinnor i olika åldrar men in till läkaren Vi har också anledning kom benbrottet, vårtan att fråga oss på vilket och örat. sätt vi kan bidra till att och ”benbrottet” är problemet För ”vårtan” utöka möjligheterna. kanske inte så Ett handikapp uppstår i stort. Sjukdomen är begränsad mötet mellan min både i tid och förmåga och min omgivning. i praktiska konsekvenser. Är omgivningen För den anpassad efter min förmåga livslång, försvårande omständighetsom har en – fysiskt, psykiskt är situaeller på annat sätt – uppstår tionen en annan. Att behöva inte handikappet. rullstol eller att Kanske finns det till och ha svårt att sortera bland med omgivningar många sinnesintryck eller sammanhang där min blir alltför ofta egenskaper egenskap inte är som lägger sig som en begränsning utan en en fi lt över resten av människan. tillgång. Kan vi visa Var är hen någon – eller oss själva intresserad av? Vad gör – vägen till det samhen glad eller ledsen? manhanget, sammanhanget Jag vet inte, men jag vet där en människa att hen är rullstolsbukommer till sin rätt? ren eller ”bokstavsbarn.”

En människa reduceSå vem är det vi möter? ras till att enbart vara sitt Är det en fattig eller handikapp. en människa som – just Hela människan är ett dubbeltydigt nu eller alltid – har begrepp brist på pengar? precis som biskop Susannes Är det en rullstolsburen valspråk ”Vår eller en människa som tar sig Gud bär sår.” Hela människan fram på annat sätt än kan vara ett de flesta? Människovärdet uttryck för en helhet, en är större. Det mamänniska med nar oss att se människan alla sina egenskaper, intressen, – hela människan. brister och förmågor. Hela människan kan också vara en uppmaning. Gör människan Jonas Ransgård hel! Ge henne det hon saknar för ett fullödigt liv. Hjälp till att

Omslagsbild: Foto: Joachim Lagercrantz

Mat är en mänsklig rättighet Linus Hermansson 20 När skolan stängde ner Magda Engblom 41 Att vara en kyrka med blåmärken Inger Awenlöf-Ehrsted t 56

4 | 2021

Gud bär sår

2

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Korsväg 4 | 2021 Tema: Diakoni – Vår

om kommunikatör får jag ibland frågan: Varför ska jag vara medlem i Svenska kyrkan?

Frågeställaren har inte sagt det rent ut, men mellan raderna anar jag att personen vet att hen får tillgång till kyrkans tjänster ändå, om behovet infinner sig. Kanske inte begravning i kyrkan med präst och musiker, men allt annat …

Ja, det är riktigt. Vi frågar inte efter medlemskap när vi välkomnar till gudstjänst, konsert, samtal, studiegrupp, ungdomsgrupp, gemenskapsträff eller den nödställde som vänder sig till församlingen för att få hjälp med mat och blöjor eller samtal i krisens stund.

I samband med olyckor och kriser har jag fått telefonsamtal från kommun och media: Kan vi skriva att kyrkorna är öppna, att människor kan komma och tända ljus? Ja, självfallet kan ni det. Kyrkan finns här och håller öppet, som vanligt!

En gång hade jag besök av en försäljare. Han hade med sig sin chef, som var ny på jobbet. Som det blir när man sitter och pratar glider samtalet ibland över från det som var anledningen till besöket till något annat. Då säger chefen: Jag hade tänkt gå ur Svenska kyrkan för jag kände att jag inte hade behov av den. Så hände det att en nära vän till mig förlorade sitt barn och då såg jag hur mycket kyrkan gjorde för dem. Då bestämde jag mig för att inte gå ur kyrkan!

Det fick mig att vända på frågan, från vad jag får till vad jag bidrar till som medlem i Svenska kyrkan. Och jag citerar gärna Peter Franke som skrev i förra numret av Korsväg: ”Det räcker gott och väl för att motivera min medlemsavgift”. Sedan är Svenska kyrkan också så mycket mer; en plats för oss som tror och oss som tvivlar och allt där emellan.

Detta nummer av Korsväg har temat: ”Diakoni – Vår Gud bär sår” och är inspirerat av biskop Susannes valspråk.

Korsväg handlar om olika perspektiv på att vara en sårbar kyrka i en sårbar värld.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Stödgruppen för efterlevand e efter självmord:

Vi möttes i hopp om att få livet tillbaka

innehåll

Tema | Diakoni – Vår Gud bär sår

34.

14.

04.

08.

14.

22.

20.

28.

34.

38.

42.

47.

52.

56.

58.

66.

70.

72.

78.

Ledare: Snart är det jul igen!

Att göra skillnad Från restvaror till måltider hos en behövande Gud möter oss både vid altarbordet och ”parkbänken” Mat är en mänsklig rättighet Du vet väl om att du är värdefull Unga som agerar med tron som drivkraft När skolan stängde ner Struktur och tydlighet är nyckelfrågor Vi möttes i hopp om att få livet tillbaka I kyrkan har sorgen en självklar plats Krönika: Att vara en kyrka med blåmärken Franciskus ville bära människors sår En brygga till ett fungerande arbetsliv Bensinstation för själen Bibelstudium: Johannesevangeliet på sju dagar Vänligen, Sören: Att vara jordens salt i en värld som kallnar 80. PS: Hela människan

08.

Nadim Ghazale är polisen i Borås som höll ett av de mest lyssnade avsnitten av Sommar i P1 2021. I sitt program berättade han om Eivor och Eva-Lena i Ljungskile församling som räddade hans sargade familj. ”Tänk att två damer i femtioårsåldern öppnar sitt hem och sina hjärtan för oss. De blir mina första svenska kompisar.”

Korsväg 4 | 2021

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Snart är det jul igen!

Ä

nnu en gång får vi stanna till inför undret; Gud har blivit människa.

Jag möter det värnlösa barnets blick och anar evighetens närvaro i vår värld. I brist på egna ord stämmer jag in i änglakören: Ära vare Gud i höjden och på jorden fred och åt dem han har utvalt!

Jag fram emot att få fira gudstjänst i kyrkan och sjunga julpsalmer. Det är fint att få mötas över generationsgränserna. Samtidigt är jag väl medveten om att många räds julen. Sällan blir saknad och ensamhet så tydlig som vid högtider.

När oron griper tag kan det vara värt att återvända till stallet i Betlehem. Det var inte en idyll. Två förstagångsföräldrar håller valhänt i sitt nyfödda barn.

De är långt hemifrån, utlämnade åt andra människors hjälp och omsorg.

Det är en viktig del av julevangeliet – Gud räds inte sårbarhet. Jesusbarnet tar emot och är helt beroende av andras kärleksfulla handlingar. I Jesu efterföljd vill vi som kyrka skapa en gemenskap där vi både får ge och ta emot – av Gud och av varandra. Barnet i krubban suddar ut de skarpa gränserna mellan Gud och människa, mellan himmel och jord. Det går aldrig mer att

4

Korsväg 4 | 2021

helt skilja dem åt. Jesu fotspår helgar marken vi går på och i varje enskild människa kan jag möta Kristus. Julens glada budskap är att Gud vill ha med det människliga livet att göra, i all sin skönhet och skröplighet.

Under snart fyra år har jag haft tillfälle att tala om mitt valspråk Vår Gud bär sår. Det är med stor ödmjukhet som jag har fått ta del av berättelser om vad det betyder för enskilda. I detta nummer av Korsväg fortsätter utforskningen av valspråket och inte minst vad det betyder för vårt diakonala handlande.

Min egen bön är att det ska hjälpa oss som kyrka, och Kristi kropp, att hålla ihop himmel och jord på det sätt som Jesu gör. Kyrkan erbjuder många mötesplatser och det är min förhoppning att de ska präglas av ömsesidighet, där vi både får ge och ta emot omsorg. Men också att våra sammanhang för Guds närvaro och de under som sker mitt ibland oss. När oroliga föräldrar ömt tar i sina barn, när den ångestfyllde orkar en timme till, när evighetens ljus lyser in i mörker och ger kraft att leva.

Med önskan om en välsignad jul! +Susanne

Korsväg 4 | 2021

5

DIAKONI – VÅR GUD BÄR SÅR

Han rör vid dig men inte för att äga.

Han väntar tills din egen tid är inne.

Han ser det barn som gråter under träden Men tröstar inte för att slippa lida.

I stället ser han ut en plats på jorden där ni kan gå tillsammans genom mörkret tillbaka för att hitta det som fanns där INNAN det gick sönder bröts ...

Det kan ta år. Ser ut som gråa dagar.

Det kan bli värre än det var förut.

Och hemmet som först väckte dina drömmar får också sopor som skall kastas ut.

Men en kväll när ni sitter där vid bordet och ingenting finns kvar att hoppas på och mörkret ligger tungt mot alla fönster då ser du att han ser på dig ... och då: Hans ansikte berättar om din smärta som han tagit in var dag i sig hans kropp har böjts och han har blivit sårad han är till döden trött men ger dig liv och aldrig har han skyddat sig emot dig ...

Då färdas allting hemåt vid ert bord: Du bor i honom och han bor i dig Och platsen där ni bor är en ny jord.

No other god has wounds – Ylva Eggehorn

6

Korsväg 4 | 2021

Om i ödslig skog ångest dig betog kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog Giva om vägen besked därpå skiljas i fred Sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå Alla människors möte borde vara så.

Människors möte – Hjalmar Gullberg

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Johannesevangeliet 3:16

Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand När min väg går genom täta dimmor nära branta stup och djupa vatten då finns du ändå, på alla sidor ja du leder genom natten När min tro är svag och modet sviktar och jag känner rädslans kalla vindar då vet jag ändå, att du är nära du har lovat vara med alla dar

Korsväg 4 | 2021

7

Boråspolisen Nadim Ghazale berättar om alla de människor som sträcker ut en hand.

8

Korsväg 4 | 2021

Att göra skillnad Nadim Ghazale, polis i Borås med rötter i Libanon, är en av de mest lyssnade sommarpratarna i år. Hans berättelse handlar om alla de människor som sträckt ut en hand, människor som gjort skillnad. Korsväg har träffat en av alla dessa människor, Eva-Lena i Ljungskile.

E

va-Lena Åkesson har med sig det stora som flyger långt borta vid bergen och stridsplan fotoalbumet när vi ses i Grinneröds som faktiskt närmar sig Zahle, byn i Bekaadalen i kyrka. Sida efter sida är fyllda av glada Libanon där vi bodde.

Flickan har ingenting med kriget att göra. Hon bilder med trädgårdsfester, matlagning och utflykter. Barn, ungdomar och vuxna från är svensk. Made in Sweden. Hon är min syster och Libanon, svenska vänner. hon är beviset på att våra rötter nu letat sig ner i På många bilder finns Nadim Ghazale, som svensk jord. trettio år senare är en av värdarna för Sommar En patchbaby, ett plåster på vår sargade familj. i P1. Så här inleder han sitt radioprogram: Den där lilla flickan är vår framtid. Samma dag Det ligger en bebis på sin mammas bröst i ett av hon föds kommer brevet till oss. Vi får det översatt rummen på Uddevalla lasarett. Hon är bara miför ingen av oss förstår riktigt vad det står. Men nuter gammal och hon vet ingenting om bomberna. snart fattar vi vad det betyder.

Hon var inte med där i skyddsrummet i källaren, Vi får inte stanna här. Vi var fyra som kom hit och nu är vi fem som ska återvända. hon lärde sig aldrig höra skillnaden på stridsplan Korsväg 4 | 2021

9

exakt det vi behöver, » Vivi harhar någon som hjälper oss.

Så hade den svenska berättelsen kunnat

sluta. Med att familjen utvisades. Om det inte varit för Eivor Strååt och Eva-Lena Åkesson i Ljungskile, två damer med engagemang i Ljungskile församling, Amnesty, Rädda Barnen, Röda Korset.

När brevet om utvisning kom hade vi bott på flyktingförläggningen Ljungskile i ett år. Jag är åtta år gammal och har två mål: Att lära mig prata svenska och att undvika att åka på spö. Det visar sig vara svårare än jag tänkt, för våldet är överallt. Överallt dessa arga, fulla, traumatiserade män som gapar och slåss. Knivar, vapen, knytnävar. Hemma i Libanon var det grönklädda soldater jag var rädd för. Men här verkar det vara alla mot alla. Det är kristna araber mot muslimska araber, libaneser mot syrier, muslimer mot judar, bosnier mot kroater. Ändå är det religionen som räddar mig. Min mamma är kristen och söker sig till kyrkan i Sverige.

Flyktingförläggningen ligger i Backamo

utanför Ljungskile, på gångavstånd till Grinneröds kyrka. Vid den tiden är Eivor (som inte lever längre) anställd på Ljungskile folkhögskola och Eva-Lena på Åh stiftsgård.

– Det fanns ett önskemål från Ljungskile församling att någon skulle kunna rycka in på halvtid för att hjälpa flyktingarna, minns Eva-Lena. Det fanns pengar avsatta, för diakonen hann verkligen inte med allt detta merarbete.

10

Korsväg 4 | 2021

Eva-Lena fick tjänstledigt på halvtid från Åh Stiftsgård och kavlade upp ärmarna.

När min syster föds och brevet med utvisningsbeslutet kommer försvinner marken under våra fötter, berättar Nadim vidare. Då är det Eivor och Eva-Lena som kommer till vår undsättning. De kommer till sjukhuset, fattar mammas hand och så säger de två saker som förändrar allt. Det här går att överklaga och vi kommer att hjälpa er med det. Överklaga, vi fattar inte ens ordet. Kan man säga emot staten? Be Sverige tänka om? Fullkomligt obegripligt. I Libanon fick man muta eller lura sig ur en sådan situation. Och här har vi ju varken röst eller pengar.

Men det visar sig att vi har exakt det vi behöver, vi har någon som hjälper oss.

Eva-Lena och Eivor läser in sig på Nadims familjs ärende, men också på många andras.

De ringer samtal, kopplar in advokater, skapar ordning och reda.

– Så många brev vi skrev, minns Eva-Lena.

Och det blev många resor till Stockholm för att uppvakta beslutsfattare och andra. Vi gick med i olika nätverk för flyktingar där vi fick hjälp av andra med kunskaper och kontakter.

Och vi delade med oss när vi kunde.

Eivor och Eva-Lena och alla andra i Ljungskile som var engagerade i flyktingarbetet lyckas få igenom att Nadims familj får stanna.

Alla är naturligtvis glada, speciellt Nadims familj.

Eva-Lena visar sitt fotoalbum och pekar ut Nadim och hans familj på flera av bilderna.

– Vi får stanna. Det var ett mirakel som sker, mitt framför mina ögon!

Men Nadim berättar i sitt sommarprat att det inte bara var uppehållstillståndet, som Eivor och Eva-Lena gav honom.

Tänk att två damer i femtioårsåldern öppnar sitt hem och sina hjärtan för oss. De blir mina första svenska kompisar, en lite udda vänskap kanske, men jag hade inte kunnat önska mig bättre förebilder. De gav mig tillträde till detta vackra, varma land Sverige.

Jag och min lillebror springer barfota i mjukt gräs i trädgården bakom deras villa, medan de dukar upp fika i köket. Det finns alltid nybakta bullar och småkakor. Mazariner och mandelkubbar som smälter i munnen.

Vi är fem hundra mil från kriget i Libanon och några kilometer från flyktingförläggningen men det känns som vi hamnat i himlen.

För Eva-Lena var det naturligtvis otroligt starkt att få lyssna på Nadims sommarprat.

Att få bekräftelse på att något man gjort verkligen har spelat så stor roll som det har.

När de var mitt uppe i arbetet kunde de ju inte föreställa sig vilken livsavgörande hjälp de gav.

– Tänk att han kom ihåg så mycket. Han var ju ändå väldigt liten.

– Det var så självklart för oss att hjälpa till, minns Eva-Lena. Vi skrev i församlingsbladet och citerade 3:e Moseboken: ”Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er.

Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju

Korsväg 4 | 2021

11

om alla de tusen » Enochberättelse åter tusen exemplen på godhet.

själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” – Sen var vi ju många som hjälptes åt, Ljungs­kile är en ideell bygd! Och på den tiden var det självklart för de flesta att flyktingarna borde få stanna!

Men allt var inte bara pappersarbete och

blanketter. De besökte gudstjänster inte bara i Grinneröd och Ljung i Ljungskile, på Åh och Pingstkyrkan i Uddevalla, följde med missionsbåten Elida, ordnade klädmarknader och kaffekalas. Eva-Lena lärde sig till och med lite arabiska.

– Det var fint när flyktingarna alltid kunde bidra med någon text på arabiska under gudstjänsterna. Och att de aldrig tog avstånd från de olika riktningarna inom kyrkan de kom i kontakt med, högkyrkliga, kvinnliga präster eller pingstvänner.

Tillbaka till Nadims sommarprat:

Jag är polis i Borås. Ibland syns jag också en del i media, bland annat som expert i SVT:s Veckans brott. Men vem jag är verkar bero på vem du frågar.

Om jag promenerar civilklädd från Stockholms central till SVT-huset så kan det hända att jag blir stannad av nån som undrar om jag säljer knark.

Så ser jag tydligen ut för de som inte känner mig.

Hemma i Borås där många känner mig kallar invandrarna mig hånfullt för en jävla svenne.

Svenskarna också, men de tänker att det är en komplimang när de säger att jag blivit så svennig.

Hus, bil, jobb och familj. Som att det vore nåt som inte ingår för invandrare? Jag är svensk. Jag är invandrare. Och jag är libanes.

12

Korsväg 4 | 2021

Nadims berättelse handlar om alla de människor som sträckt ut en hand. Som såg en möjlighet att hjälpa till och gjorde det. Att göra skillnad. En berättelse om alla de tusen och åter tusen exemplen på godhet, som inte syns i tidningarnas spalter.

En viktig uppgift, menar Nadim, som också är oroad för utvecklingen i Sverige nu, när det kommit så många invandrare hit som inte hamnat rätt. Jag vill att vi ska visa alla dessa invandrare det Sverige som visades för mig. Går det idag?

Drygt tre miljoner människor har lyssnat någon gång på sommarpratarna. Nadim ligger på andra plats av dem som lyssnat på radion.

Miljontals människor har alltså hört hans uppmaning: Du som lyssnar på det här, vad kan du göra?

Kanske kan du hjälpa nån med läxan? Har du plats i din sygrupp? Kanske du kan övningsköra med nån som inte känner en enda vuxen med svenskt körkort? Kanske bara skjutsa en unge till fotbollen? Kan du lära nån simma? Finns det rum för en praktikant i din firma?

Det minsta du kan göra är att le mot någon på stan som inte ser ut som du. Och är du en av de som känner igen dig nu när du hört mig berätta, och har någon som krattade vägen framför dig.

Plocka upp telefonen då. Skicka ett sms. Bara gör det. Säg tack. Bara gör det.

Även om alla inte kan få ett så fantastiskt tack, som Eva-Lena fick.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén och pressbilder

Eva-Lena Åkesson i Ljungskile, en av de hjälpande händerna … … som Nadim Ghazale berättade om i sitt sommarprogram 2021.

Korsväg 4 | 2021

13

14

Korsväg 4 | 2021

Eva Clarängen, diakon i Bergsjöns församling under tjugotalet år, numera pensionär.

Från restvaror till måltider hos en behövande Många människor har svårt att få ekonomin att gå ihop så att det alltid finns ett mål mat på bordet, och därför delas mat ut till behövande på olika platser i Göteborg. Möt Bergsjöns församling som delar ut matkassar och Göteborgs Stadsmissions matcentral som förmedlar mat till behövande, från bland annat från Findus.

E

va Clarängen har jobbat i Bergsjöns församling i tjugo år och lika länge har församlingen haft matutdelning på olika vis. Samarbetspartnerna har ändrats med tiden och formen har skiftat: från först endast caféverksamhet, till att ha en gratisbutik i församlingens lokaler som varje vecka delade ut mat till hundra personer, och till dagens variant med utdelning av matkassar.

– För ungefär fem år sedan hade vi ett stort möte med andra kyrkor i stan och Stadsmissionen, Räddningsmissionen och stadsdelens resursförvaltning. Det har länge funnits ett

uppdämt behov av att dela ut mat, men då plötsligt tog det fart! säger Eva. Ett samarbete inleddes då med både Stadsmissionen och Räddningsmissionen. När pandemin kom våren 2020 så tog Göteborgs Stadsmissions matcentral kontakt med Bergsjöns församling och föreslog att de skulle köra ut färdiga matkassar. I början packades kassarna av volontärer på Matcentralen, men idag sker det hos församlingen. Kassarna anpassas både utifrån antalet personer i familjen som tar emot den och utifrån speciella

Korsväg 4 | 2021

15

Vi är en kristen kyrka och just därför hjälper vi alla.

önskemål eller behov hos familjen.

– Till exempel om det är en muslim som då ska få kyckling och inte fläsk, eller om det är flera barn i familjen så lägger vi i extra bröd och mjölk om vi har det.

I Bergsjön jobbar mellan 10-15 personer med matutdelningen, både timanställd personal och volontärer. Det krävs koordination i lokalen där omkring femtio matkassar på kort tid ska omfördelas i kassar till familjer och ensamstående.

– Denna glädje som blir av att jobba här är en pulserande glädje! Det är ett teamwork! Att det finns en mening med det vi gör och att vi har vår tro som är grunden.

Bergsjön är en öppen kyrka för alla som vill komma dit och människor från alla religioner.

Till exempel finns det muslimer såväl som volontärarbetar med matutdelningen, som bland de som tar emot matkassarna.

– I Bergsjön finns runt 100 nationaliteter och 150 språk. Vi lever sida vid sida, och till slut tänker man inte på om det är en muslim eller en kristen man möter. Det finns ett bra citat för detta: vi är en kristen kyrka och just därför hjälper vi alla. Och öppen kyrka är det bästa ord jag vet! säger Eva. Matutdelningen sker två gånger i veckan, på onsdagar för flyktingar och på torsdagar för människor som har uppehållstillstånd eller kommer från Sverige men som lever på försörjningsstöd eller har ett annat stort behov av maten.

– I somras hade vi hundratals människor som vi delade ut till, men det går inte i längden när det blir så stort och okontrollerat. Nu får vi varje vecka in mat som ska räcka till

16

Korsväg 4 | 2021

50 matkassar, men kan ofta göra 60 eller 70 påsar av det, säger Eva. Matkassen kan vara en

livsviktig skillnad för de som tar emot den, och det är också något som Eva har sett med egna ögon.

– Jag har hjälpt så oerhört många flyktingar genom åren, och det är sån skillnad när man sett på ett barns kropp hur det har ändrats när barnet har fått i sig vitaminer, säger Eva. Maten räcker dock aldrig till alla som skulle behöva det och därför behöver kyrkan göra ett val angående vem som får en kasse. Församlingen är då mån om att beslutet för vem som får hjälp ska vara så väl grundat som möjligt, så att det kan ske solidariskt och opartiskt. De försöker därför se till helheten och bedöma personernas ekonomi, hur många barn som finns i familjen och andra omständigheter som påverkar som till exempel om något barn eller förälder har ett funktionshinder som påverkar. Utifrån det bedöms vem som har störst behov av matkassen. Eva beskriver dock hur svårt det är att neka folk den mat de ber om: – Det är en fruktansvärt svår situation att säga nej till folk. Det är det svåraste som finns, och sedan att försöka göra det på ett bra sätt, säger Eva. Viljan att hjälpa är stor, liksom behovet. När Eva får frågan vad hon tycker om temat för detta nummer av Korsväg, Diakoni – vår gud bär sår, svarar hon: – Det är en stark gudsbild! Precis så upplever jag det här. Vi är många som är sårade och skadade, även vi som lever och jobbar här har många sår och ett hårt liv bakom oss – och därför kan vi leva sida vid sida. Vi vill vara en del här, tillsammans.

Det är puls och rörelse i Bergsjöns kyrka när maten anländer på stora pallar för att sorteras upp i matkassar till behövande. Personalen och volontärerna har full koll på vad som ska göras och arbetet går både snabbt och smidigt, medan kön för uthämtningen fylls på en trappa upp.

Maten som levereras till Bergsjöns försam-

ling kommer främst från Göteborgs Stadsmissions Matcentral, som började som ett projekt 2018 då Elisabeth Andréas anställdes för att göra en förstudie på behovet av matcentralen och om det fanns stora mängder mat att ta hand om.

– Det fanns det ju verkligen! En tredjedel av all mat som produceras i världen kommer aldrig ut till folk, utan slängs av olika anledningar, berättar Elisabeth.

Tre år senare har projektet vuxit sig stort och Elisabeth tar stolt emot oss på lagret där mat forsar in och slussas ut. Matcentralen tar i dagsläget emot mat från såväl lager och e-handelsföretag som vissa butiker. Maten skänks av organisationerna, som också oftast ordnar leveransen till lagret. I den relativt lilla lagerlokalen packas pallar med mat in i förråd, kyl och frys för att inom de närmsta dagarna packas om och levereras ut. Maten kommer till nytta i många olika sammanhang och för många människor; den skickas till församlingar som delar ut matkassar och till Göteborgs Stadsmissions egna organisationer som till exempel skyddade boenden och Restaurang Svinn – en restaurang som drivs tillsammans med människor i arbetsträning.

Bakom arbetet med Matcentralen ligger stor kunskap och en noggrann organisering. Alla regler och lagar inom livsmedelsbranschen ska efterföljas och alla leveranser ska gå att spåra.

Därför scannas varje vara både när den kommer in och skickas ut, samt registreras i ett digitalt system som talar om varifrån varan kom och vart den skickades. Genom en samlad matcentral så effektiviseras också arbetet så att inte varje församling eller enhet behöver åka ut till butiker, såsom arbetet ofta såg ut

Korsväg 4 | 2021

17

Elisabeth Andréas, Daniel Hagström och Felicia Vargas, några av de medarbetare på Stadsmissionens matcentral i Mölndal som varje vecka distribuerar 10 ton mat som blir matkassar till behövande.

tidigare. Matcentralen möjliggör också att ta emot större leveranser, till exempel många pallar samtidigt med en och samma vara.

Bakom arbetet står fyra anställda och ett stort gäng arbetstränande, som får en chans att öva på att ta sig tillbaka till arbetslivet genom deltidsarbete hos matcentralen.

– Syftet med matcentralen är tre saker: vi vill minska matfattigdomen, bidra till att minska matsvinnet och vara med på resan att få personer i arbetsträning på en reell arbetsplats. På så vis gör vi både något akut genom maten som ges bort, och något som kan göra långsiktig skillnad; för det som verkligen hjälper folk i längden är att få ut dem i arbete, säger Elisabeth.

Matcentralen har möjlighet att ta emot tio

personer på heltid för arbetsträning, men då många arbetar halvtid har de oftast kontakt med fler än tio individer samtidigt. De som arbetstränar får testa arbetslivet i en organisation som är mycket lik ett vanligt pack- och plocklager. Målet är att hjälpa människor att kunna gå ut i arbete, eller förflytta sig närmare det i sin process.

När matcentralen började hade de hand om ett ton mat per vecka, idag är det uppe i tio ton 18

Korsväg 4 | 2021

per vecka. De tar emot över tusen olika registrerade artiklar och har en ständig ruljangs på varorna på lagret.

– Vi har också fått öka från ungefär 100 kassar i veckan det första året till nästan 600 kassar nu. Vi trodde inte att vi skulle hamna här där vi är idag, där så många behöver maten vi delar ut. Förut var det mer guldkanten på tillvaron som vi delade ut, möjligheten att få gå på bio eller så, som många aldrig har råd med. Men nu är det inte guldkanten utan det absoluta basbehovet.

För att möta behovet är drömmen framöver att matcentralen ska växa ytterligare – både gällande lokalens yta och för att kunna ta emot fler arbetstränande.

– När vi startade upp kunde vi inte drömma om att hantera så mycket som vi gör idag. Då var målet tre ton i veckan, nu är vi uppe i tio!

Men vi har begränsade möjligheter, och vi skulle önska att också få ett tajtare samarbete med branschen. Tänk om vi kunde fokusera ännu mer på innehållet, och få mer hjälp av branschen med saker som lagerlokal, truckar och lagerutbildningar.

Samtidigt som önskan finns att växa, så är den förhoppningen tudelad:

Anna Jarleman på Findus berättar att det kostar mer att förstöra mat än att donera den: ”Så det finns ingen anledning att inte göra det”.

– Egentligen skulle vi ju såklart inte vilja finnas alls! Helst skulle vi inte ha personer som har behov av det här, men nu är vi där vi är idag. Och då behöver Göteborgs Stadsmission göra det vi kan för att stötta upp. Tillsammans kan vi göra skillnad både för människa och miljö.

Elisabeth drivs också själv av viljan att få göra skillnad: – Det är människorna såklart, som driver mig allra mest. Jag är ju inte i så nära kontakt med de som tar emot maten, men att veta att man gör skillnad för så många olika delar och att jobba nära de som arbetstränar. Det är fantastiskt att se hur de utvecklas, och allra mest fantastiskt när man får se hur de kommer ut och får arbete. Att få följa en persons resa!

En av dem som skänker mat till Göteborgs Stadsmissions Matcentral är Findus, som har samarbete med Stadsmissionen i Skåne, Göteborg och Stockholm. Från dem kommer all slags mat som de har i sitt sortiment och under 2020 uppgick det till 125 000 portioner mat som skänktes.

– Att minska matsvinnet på det här sättet är bra för klimatet, det går till ett bra socialt ändamål och det är bra ekonomiskt. För det

kostar faktiskt mer att förstöra mat än det gör att donera det, så det finns ingen anledning att inte alla företag borde göra det. Alla har ju svinn på något sätt, säger Anna Jarleman, Communication and Sustainability Manager Nordics på Findus.

Eftersom frysmaten från Findus har lång hållbarhet kommer sällan svinnet från det som redan körts ut till butik. Däremot skänks mat från deras lager när hållbarhetstiden börjar närma sig, när en kartong gått sönder eller blivit felmärkt, och ibland donerar de extra mat exempelvis när ett nytt lager öppnas upp.

Idag går det till så att Findus lägger upp den mat som finns att donera i ett digitalt verktyg som heter Stockfiller, och där kan Stadsmissionens matcentraler gå in och klicka i vad de vill ha.

– Det är ett fantastiskt partnerskap, jag vill verkligen slå ett slag för det här samarbetet!

Det gör så mycket gott för så många, och våra anställda blir stolta att maten går till en bra sak.

Text: Agnes Hillert Foto: Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2021

19

Krönika | Linus Hermansson

Mat är en mänsklig rättighet

V

arje vecka delar församlingar och organisationer ut mat till mer än 1 500 hushåll i Göteborg, och ytterligare 3 000 hushåll besöker Räddningsmissionens butik för människor i ekonomisk utsatthet, Maträtt. Även på många andra platser söker sig människor till kyrkan när pengarna inte ens räcker till det mest grundläggande: att kunna äta sig mätt och slippa gå hungrig. Den begränsade forskning som finns visar att det kan röra sig om mer än 2 procent av befolkningen som periodvis upplever hunger.

De matfattiga människor jag möter som diakon har förbluffande lite gemensamt utöver sin marginaliserade livssituation. Någon lever med stora skulder, en annan är bostadslös och tvingas betala en extremt hög hyra, någon har nekats ersättning från Försäkringskassan, en annan lever med psykisk sjukdom, någon är pensionär, har sjukersättning eller lever på lägstanivån i föräldrapenningen, en annan är arbetslös eller har tillfälliga anställningar med låg lön, ytterligare någon är asylsökande eller papperslös. Några lever på försörjningsstöd. En stor grupp är ensamstående föräldrar. Stress, oro och desperation är gemensamt.

På inget sätt är fattigdom något nytt, inte ens i det svenska folkhemsbygget. Även under det vi ibland romantiskt ser

20

Korsväg 4 | 2021

tillbaka på som välfärdssamhällets bästa år fanns stor utsatthet. Men fattigdomen har ökat sedan neddragningarna på 90-talet, värderingar har förändrats och stora delar av skyddsnätet har urholkats. Klyftorna i Sverige har ökat mycket snabbt jämfört med andra rika länder.

Samtidigt är de fattiga märkligt

osynliggjorda i den offentliga debatten, forskningen och media. Ansiktslösa, som Judith Butler har beskrivit dem, blir de här människorna beskyllda för att själva vara orsaken till sina problem.

Debatt om fattigdom i Sverige tenderar att stigmatisera och skuldbelägga de enskilda fattiga, och förespråka hårdare krav på den fattiga, i stället för att diskutera strukturella politiska lösningar.

Antalet människor som lever i ekonomisk utsatthet har ökat i kombination med strukturella problem som bostadsbrist, en mer krävande arbetsmarknad och inte minst neddragningar i socialförsäkringssystemen. Det gör att den materiella nöden har ökat i Sverige, liksom avståndet till medelklassen.

Den allra största försämringen

har drabbat de fattigaste. Det går att beskriva det som inom akademisk forskning kallas ’food insecurity’ (på

svenska ungefär ’matosäkerhet’) som en glidande skala från att leva med oro för att pengarna ska räcka till matinköpen, att inte kunna köpa näringsriktig och varierad mat eller mat utifrån medicinska behov till att uppleva hunger på grund av minskad mängd mat i tilltagande grad. De hälsomässiga konsekvenserna även av mildare former av matfattigdom är allvarliga och även tillfälligt återkommande matfattigdom leder till kraftigt försämrad fysisk och psykisk hälsa.

Trots att civilsamhället, inte minst Sveriges Stadsmissioner, larmat om utvecklingen osynliggörs matfattigdomen även på politisk nivå. Talande är arbetet med Agenda 2030 i Sverige. FN har tagit fram 17 globala mål för hållbar utveckling som ska uppnås till 2030.

Mål 2 handlar om att utrota all hunger.

Delmål 2.1 lyder: Senast 2030 avskaffa hunger och garantera alla människor, i synnerhet de fattiga och människor i utsatta situationer, inklusive små barn, tillgång till tillräckligt med säker och näringsrik mat året om.

Sverige har tagit fram en nationell strategi för att uppnå Agenda 2030 och många kommuner och regioner har tagit fram egna dokument och strategier för att uppfylla målen. I Göteborg har stadsledningskontoret gjort en kartläggning som underlag för arbetet med Agenda 2030. När det gäller mål 2 menar stadsledningskontoret intressant nog att ”Hunger och undernäring är ingen stor utmaning för Sverige och Göteborg. Det är snarare vad vi äter som är problemet.”

Vi står mitt i en helt annan verklighet

i mitt pastorat. Vi delar ut mat till 120150 hushåll varje vecka, och har minst

lika många som vi måste säga nej till.

Vi ser inte att lösningen kan vara att än fler ska söka sig till civilsamhället och leva på välgörenhet. Att leva på välgörenhet är nedbrytande och stigmatiserande. När matfattiga intervjuats av forskare uppger de att det påverkat deras självkänsla och orsakar starka skamkänslor.

Mat är en mänsklig rättighet som finns stadgad i internationella konventioner och även om kyrkor och andra organisationer kan ge akut hjälp fråntar det inte staten dess ansvar. Samhällets resurser måste också fördelas till de allra mest utsatta på ett rättfärdigt sätt.

Profeterna i Gamla testamentet

påpekar gång på gång att den sortens orättfärdighet, där några går hungriga medan andra har allt, strider mot Guds vilja. Kyrkorna i vår tid behöver fatta mod och våga tala om orättfärdighet.

Vi har inte lösningarna på all ojämlikhet, men vi har ett ansvar att stå på de fattigas sida inför systemet, de priviligierade och makten.

Inför valet kommer vi tillsammans med andra kyrkor och organisationer synliggöra matfattigdomen och kräva att politiker i Göteborg tar fram en handlingsplan för att säkerställa att vår stad uppfyller det globala målet om att det inte ska finnas någon hunger i världen år 2030. Om du bor i StorGöteborg och vill delta i arbetet, eller om du vill få tips på hur du kan göra för att kunna lyfta frågan i din kommun får du gärna höra av dig!

Linus Hermansson Diakon i Hjällbo

Korsväg 4 | 2021

21

22

Korsväg 4 | 2021

Kyrkans diakoni är inte ett individuellt projekt utan behöver finnas i ett sammanhang, i en församling.

Foto: Alex Giacomini/Ikon

Gud möter oss både vid altarbordet och ”parkbänken” Diakoni – vad är det? Att tillfullo förklara diakoni är svårt, skriver Barbro Hjort. I snart trettio år har Barbro varit diakon och hon beskriver diakonens uppgift som att leda och uppmuntra till diakoni genom att vara röstbärare, själavårdare, ledare och undervisare.

H

ur är det med dig?

Hm, vill du ha det korta eller långa svaret på den frågan? Är det inte så med mycket, att det finns både korta och långa svar på frågor som är viktiga för oss i livet. Och ju mer involverad jag är, desto fattigare känns de korta svaren. Samtidigt som vi kan reagera på klyschor och alla ord som saknar förankring i verkligheten och ibland hellre vill ha svaren lite rakt av.

Det här är saker jag funderar över när jag ska formulera något om vad diakoni är. Det är något av de finaste jag vet, något som för mig hänger ihop med att jag är döpt och vill leva mitt liv tillsammans med Kyrkan och som jag för snart trettio år sedan också fick som

ett uppdrag i kyrkan att förvalta. Att tillfullo förklara vad diakoni är känns svårt. Jag växer ständigt i min förståelse och olika sidor av det träder fram som viktiga under olika perioder i mitt liv. Men jag vill öppna några dörrar att kliva in genom och erfara diakonins gåva, kraft, uppdrag och betydelse.

Allt startar i Guds diakoni. En erfarenhet av

att vara omsluten och buren av Guds kärlek och den store diakonen Jesus som läker, befriar och upprättar oss och som sänder oss ut i världen för att delta i Guds diakoni i arbetet för det goda. I Ett biskopsbrev om diakoni skriver biskoparna: ”Kyrkans diakoni vilar i och omsluts av Guds diakoni, Guds aktiva kärlek Korsväg 4 | 2021

23

totala utsattheten finns » Idendenstörsta erfarenheten av nåden.

till sin skapelse som ytterst kommer till uttryck genom Jesus Kristus. Guds sändning av Kristus får gå vidare i och genom oss som är kallade att vara Kristi kyrka. Vår kallelse är att i Kristi efterföljd, formade av den heliga Anden, låta Guds kärlek flöda vidare i det sociala samspel vi är skapade till. Det innebär att vi ställer oss till förfogande i allt arbete för det goda och kärleksfulla i världen och i kampen mot ondska och destruktivitet”.

I den gudomliga kärleken övar vi tillit. En plats där vi får vara mottagare av omsorg, där vår egen törst kan stillas och vi fyller på våra förråd av det goda som vi sedan kan räcka vidare till varandra och till hela skapelsen.

Genom dopet och nattvarden flödar Guds

kärlek genom Kyrkan över hela världen. Kristus betjänar oss och gör oss skickade att tjäna honom och varandra. Diakonins riktning är både in i församlingens gemenskap och utåt i den värld där vi lever och verkar. Diakoni vill lyfta av människor deras bördor och att förändra de villkor som orsakat bördorna.

Gud kommer till oss i dem vi möter, i den ensamme, i den slagne, i främlingen. I den totala utsattheten finns den största erfarenheten av nåden. Vi ska därför söka de utsattas position.

När vi vänder oss mot medmänniskan vänder vi oss mot Gud. Det kräver tålamod och uthållighet. Men Hjälparen, den helige Ande, 24

Korsväg 4 | 2021

stödjer oss och ger oss hopp att en förändring skall komma, att Guds rike ska utbredas. På det sättet hänger gudstjänst och diakoni samman. Guds kärlek är inte bara till några utan sträcker sig till alla. Kyrkans diakoni kan därför söka samverkan och tillsammans med andra arbeta för det goda i världen och skapelsen.

Kyrkans diakoni är inte ett individuellt projekt utan behöver finnas i ett samman-

hang, i en församling. Det är tillsammans vi fått uppdraget att utöva diakoni och det är i gemenskapen runt altarbord och kaffebord som diakoni kan utvecklas och fördjupas. I en församling som präglas av en öppen och kärleksfull gemenskap formas det diakonala förhållningssätt som är grunden för allt diakonalt arbetet.

Att själv veta sig älskad av Gud precis som man är, att själv ta emot Guds diakoni, formar oss till att försöka ge detta vidare. Vi behöver arbeta med de värderingar vi vill ska prägla en diakonal församling så att vi också upplever dem när vi finns i sammanhanget. Här är några exempel på värderingar, som kanske kan fungera som inspiration till värderingsarbete i din församling.

• Du är välkommen som du är.

• Alla människor har lika värde och är lika värdefulla.

Barbro Hjort, diakon och processledare i Nylöse pastorat i Göteborg.

• Visa respekt och var lyhörd för varandras olikheter, inkludera varandra.

• Dela på arbetsuppgifterna, alla har något att bidra med.

• Samverka.

• Be – förbön är en reell möjlighet till förändring.

• Vänd på maktperspektivet, sök medvetet den utsattes insikter och perspektiv.

• Vi är syskon i den världsvida kyrkan, med ansvar för varandra och vår jord.

människor så att Gud blir ärad och Guds rike blir synligt i världen. Handlingen betonas i ord som uppsök, hjälp, stöd, försvara männi­ skors rätt, stå på de förtrycktas sida, undervisa, uppmuntra och frigör människor.

Sändningen är tydlig från Guds hus till den sargade världen, där vi möter Gud i ”den andre”. Där förvandlas våra ofta enkla och tafatta handlingar av Guds förvandlande kraft.

Erfarenheten av det mötet bär vi åter fram i kyrkan som vår tacksägelse och bön. Berättelserna om att Gud möter oss både vid altarbordet och ”parkbänken” bygger upp kyrkan Diakonen är en del i vigningstjänsten. Att och ger ny frimodighet till tjänst i världen. På uppdraget som diakon finns med i vigningsdetta sätt blir diakonens tjänst att leda och tjänsten pekar på Gud storhet. Bredvid ordets uppmuntra till diakoni en omistlig del i arbetjänst finns alltid handlingens tjänst. Det är tet för Guds rike, genom att vara: som två händer som behövs tillsammans för att tjäna i vår värld i arbetet för Guds rike. Det • Röstbärare – tala för dem utan röst, eller våga höja rösten när rätten åsidosätts är ett tecken för oss på Guds omsorg om sin • Själavårdare – lyssna till den utsatte, befria kyrka. den nedtyngda, läka den sårade Var glad och tacksam för dina två händer! Vi behöver uppmuntra varandra och frigöra var- • Ledare – leda församlingens diakoni, göra analyser, utföra diakonalt arbete, utrusta till andra att vara till tjänst i världen. I vigningstjänst, uppmuntra till delaktighet tjänsten har varje del ett särskilt uppdrag. I • Undervisare – om diakonalt förhållningsvigningshandlingarna i kyrkohandbok och sätt, om kristen tro i praktisk handling, om kyrkoordning betonas kopplingen mellan att hoppet. ära Gud, bygga upp kyrkan och förverkliga Allt detta gör diakonen med Guds hjälp och Guds vilja i världen. i förtröstan på Guds nåd, som det står i vigDiakonens särskilda uppdrag är både att ningshandlingarna. vara och att göra. Varat betonas i att vara ett barmhärtighetens tecken, leva bland Korsväg 4 | 2021

25

Diakoni kan i församlingens gemensamma liv ha lite olika betydelser. Dels handlar det om att låta allt församlingsliv genomsyras av ett diakonalt förhållningssätt som bygger på respektfulla och omsorgsfulla relationer, dels om församlingens diakonala verksamhet.

Verksamheten kan kategoriseras i tre grupper som vill möta lite olika problematik.

• Livskvalité och ett gott samhälle, gemenskapsfrämjade verksamhet som till exempel café.

• Allmänmänsklig problematik, såsom relations och livskriser till exempel sorgegrupper.

• Allvarlig social och psykisk problematik, Stödsamtal i socialt arbete till exempel diakonimottagning.

De insatser som görs kan antingen vara inriktade på i första hand omsorg och gemenskap eller på förändring och problemlösning.

Församlingen kan verka i fler olika roller, såsom utförare, metodutvecklare eller röstbärare.

Ibland arbetar den diakonala verksamheten på individnivå, ibland genom gruppen men också genom att på olika sätt vilja påverka orättfärdiga strukturer. Det diakonala arbetet vill bygga broar och inspirera till kärleksfulla handlingar.

Diakoni vill uppmuntra och frigöra människor till att få tillgång till sina egna resurser och egenmakt. Att reflektera över maktförhållanden och försöka mötas ”i ögonhöjd”, är ett viktigt förhållningssätt i det diakonala arbetet.

Nöden är på många sätt stor och arbetet kan växa oändligt. Vi behöver därför ha vissa principer för hur vi prioriterar i vårt arbete.

Det kan vara sådant som poängterats i församlingsinstruktionen eller verksamhetsramen. Att identifiera syftet med verksamheten

26

Korsväg 4 | 2021

Utan diakoni stannar Kyrkan.

Foto: Johannes Frandsen/Ikon

utifrån ovanstående kategorier är också en hjälp för att få struktur i det stora arbetsfältet.

Syftet med det diakonala arbetet är inte att svara på alla behov som kan finnas, utan att leva som Kristi tjänare och leva ut vår tro i handling, i kärlek och omsorg. ”De fattiga har ni alltid ibland er” säger Jesus. Vårt uppdrag blir därför många gånger att dela nöden utan att kunna ge konkret hjälp. Vi får lämna nöden vi delar till Guds handlande. Vi vill vara människors tjänare men det är Gud som är vår Herre, och det är på Guds uppdrag vi handlar.

Diakonal verksamhet måste alltid vara kontextuell och utgå från den situation som är vid handen. Den behöver vara långsiktigt hållbar, söka delaktighet, uppmuntra och stärka till egenmakt.

Det är angeläget att återkommande ställa sig frågan om församlingens diakoni bygger upp och frigör människor. Lutherska världsförbundet har tagit fram förslag på sådant som bör ingå i en reflektion kring diakonal verksamhet (LWF, 2009, Diakoni i kontext). Här är en bearbetning av dem.

1. Bekräfta och försvara människors värde.

2 Skapa utrymme för människor att få tillgång till sina rättigheter, blir delaktiga och ta ansvar i samhället.

3. Initiera processer som ger människor makt över sina egna liv.

4. Bidra till att levandegöra och främja Guds rikes utbredande.

Utan diakoni stannar Kyrkan, sa en slogan för några år sedan. Du är indragen i denna rörelse!

Text: Barbro Hjort

Korsväg 4 | 2021

27

Du vet väl om att du är värdefull ”Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Jesu händer …” Lisa är bestämd när hon ber bönen Gud som haver. Det är i Jesu händer hon lägger sitt liv.

– Hela hennes ansikte strålar när hon kommer dit, säger mamma Monica.

28

Korsväg 4 | 2021

L

isa är en ung kvinna med Downs syndrom och med en självklar tro på Gud och en lika självklar hemhörighet i Sollyckans kyrka i Varberg. Även om hon inte har lätt att klä sin tro i ord, så finns det andra sätt.

För Lisas mamma Monica From har resan med en dotter med Downs syndrom varit lång och med många våndor, men också djup glädje och tacksamhet.

– Ja, det har varit mycket vånda, men hon är vår dotter. Trots allt som varit så är hon är min luftballong som lyfter mig, hon är min glädje, säger hon.

När Monica vid 43 års ålder fick besked att hon åter var gravid, ville hon först inte tro det.

– Jag hade ju fem pojkar redan, den förste fick jag när jag var 21 år, och det fanns inte på kartan att jag skulle bli gravid igen. Jag kunde inte tänka det, acceptera det. Trodde det var klimakteriet … Så jag sa nej när sköterskan sa att jag var gravid, det var omöjligt. Inte förrän vid ultraljudet såg jag att jag verkligen var gravid. Och abort finns inte i min värld.

Först när hon var i sjunde månaden hann verkligheten i kapp henne. Hon var på en konferens i missionsskolan i Örebro och satt och vilade i ett rum, när en kvinna med ett litet barn i barnvagn kom in. Kvinnan tog upp babyn och frågade hon Monica kunde hålla henne ett ögonblick.

– Javisst, svarade jag. Med det lilla barnet i famnen blev mitt barn verkligt … Jag väntade barn!

Eter fem pojkar fanns förstås en särskild längtan efter en flicka.

Familjen bodde vid den här tiden i Skene och var aktiva i Elimkyrkan, som då var en del

av Örebromissionen, nu EFK. Monicas egen mamma var aktiv i Smyrnakyrkan i Göteborg.

– Jag kom med i Smyrnakyrkan redan när jag låg i mammas mage, säger hon.

När hon var i 12–13-årsåldern ville hon bli döpt, men mamman tyckte det var för tidigt.

– Jag blev så djupt sårad, då lämnade jag kyrkan och försvann ut i världen. Jag kom tillbaka när vi bodde i Skene, då var jag 35. Åtta år senare var hon alltså gravid – för

sjätte gången.

– Det första jag gjorde när jag fick höra att jag var gravid var att gå till biblioteket i Skene och leta efter en bok om graviditet och barn, jag hittade inte den jag sökte men en annan med titeln Föda barn efter 30. Där fick jag se en rubrik ”Funktionshinder med anledning av moderns stigande ålder”, bland annat om Downs syndrom. Jag såg hur procenttalet ökade efter åldern, näst sista raden var vid 43 års ålder. Jag slog ihop boken och gick hem …

Under tiden som följde mötte Monica vid flera olika tillfällen människor med Downs syndrom.

– Jag började samtala med Gud: jag accepterar att det inte är en flicka, bara det inte är en med Downs syndrom.

Efter varje tillfälle samma bön – bara det inte blir en med Downs syndrom. Bara det inte blir …

– Jag dealade med Gud, köpslog med Herren, säger hon.

Så småningom var förstås tiden inne och Monica och Lisas pappa åkte till Sahlgrenska i Göteborg. Väl på förlossningen räckte det med en krystning.

Korsväg 4 | 2021

29

älsklingsuppgift i kyrkan är » Hennes att vara välkomnare och kyrkvärd.

– Hon kom ut som i ett stuprör, rakt ut, med hinnsäcken över huvudet, segerhuvan.

Navelsträngen var kort, så det gick inte att lägga Lisa på mammas bröst, utan hon lades vid sidan. Monica vände sig om och tittade.

– Jag såg direkt att hon hade Downs syndrom. Hela rummet blev som i en dimma.

Världen stannade, det blev en tryckt stämning i rummet. Jag tror att alla förstod fast hon såg så vanlig ut med ett runt ansikte, inte sneda ögon. Hon var jättefin.

När även pappan insåg hur det var och de satt och gosade med sitt barn, bad de.

– Det var ett samtal med Gud där jag sa: Vi vet att alla barn är dina barn, men nu är du verkligen hennes förälder, nu är vi tre föräldrar. Jag tror det betydde något att vi sa det.

Monica har idel goda ord att säga om personalen på förlossningen, de var ett stort och viktigt stöd, särskilt neonatalläkaren.

– Han blev som en klippa för mig.

Men prövningarna var inte över. På sin tredje levnadsdag fick Lisa åka till Östra sjukhuset med föräldrarna för kontroll av hjärtat.

Bilden som kardiologen fick fram på skärmen minns Monica och våndan som den skapade.

– Det var ett enda virrvarr med färger på skärmen, syresatt blod och icke syresatt blandades, det var ett stort hål mellan kamrarna, ingen vägg mellan förmaken, det fanns bara en klaff. Och det var vi som fick besluta om hon skulle opereras.

Man beslöt så – att operera. Lisa fick vänta några månader, men vid fyra månaders ålder gick hon igenom avancerad hjärtkirurgi. En ny vägg av goretex sattes in mellan kamrarna, den enda klaffen delades till två, en hjärtvägg byggdes mellan förmaken. Allt i ett hjärta stort som hennes lilla knutna hand.

30

Korsväg 4 | 2021

– En lyckad operation, sa läkarna. Sedan har hon aldrig behövt göra något med sitt hjärta, säger Monica.

Sju dygn låg Lisa nedsövd. Sedan smittades hon av salmonella på sjukhuset, strax efter fick hon lunginflammation med 42 graders feber.

Det tog lång tid innan hon fick åka hem.

– Vilken kämpe hon är! Sedan har hon sällan varit sjuk.

Syskonen hemma tog det hela med stort lugn, när de fick veta att Lisa inte riktigt var som andra. De hade sett barnprogrammet ”Joelbitar” på teve om en pojke med Downs syndrom, och barnen sa att ”det gör ju ingenting, hon är vår syster”.

– Deras reaktion var så befriande.

Monica och Lisas pappa gick skilda vägar när Lisa var tolv år, sedan dess har hon i huvudsak bott hos Monica.

Hur har ni blivit bemötta i kyrkans värld?

– Det är nog som i samhället i övrigt. Om jag blivit bemött väl, så har det även innefattat Lisa, och så har det ofta varit. Men det har även funnits de som inte vågar titta på henne, inte vågar tilltala henne. Och när de frågar ”vad heter du?” och hon säger Lisa, så vänder de sedan på huvudet och tittar på mig. Så gör folk mycket. Det är samma beteende i kyrkan som utanför.

– Hennes älsklingsuppgift i kyrkan är att vara välkomnare och kyrkvärd. Det finns många som blir glada av att se henne, andra ryggar tillbaka. Men hon har sådana tentakler, hon ser eller känner, att detta är någon som jag inte ska närma mig, och då tar hon ett steg tillbaka. Aldrig att hon går på någon som är osäker, hon är så sensibel.

Både Lisa och Monica har många positiva erfarenheter från församlingarna, och de önskar att det också fanns en mötesplats för Lisa och hennes likar.

Lisa har en särskild känsla för andra som är i samma situation som hon själv.

– Hon har alltid sett ”dessa mina minsta”.

Kommer vi till Liseberg och hon ser någon som är svårt handikappad, går hon lugnt fram och hejar, pratar och klappar lite på handen.

Hon tar alltid kontakt med dem som är mest utsatta.

Monica minns med värme en särskild hän-

delse som berörde många. Lisa var med en kontaktfamilj på nattvardsgudstjänst i Elimkyrkan i Skene.

– Pastorn gick runt i ringen och delade ut nattvarden. Efter honom kom Lisa, hon erbjöd alla, en efter en, en kram. Och när hon kramar gör hon det innerligt, hon kramar till det är färdigt. Och alla kramade henne. Folk log och grät, några fick sätta sig i bänkarna bakom.

Det var som att en ängel gick runt.

Det finns flera sådana tillfällen, som när Lisas favoritsång ”Du vet väl om att du är värdefull …” plötsligt blir verklig på ett särskilt sätt, säger Monica.

Lisa konfirmerades när hon var 17 år på ett

läger i Åhus, lett av prästen Sten Hallonsten, som ordnade särskilda läger för dem som inte kunde följa med i ordinarie konfirmationsundervisning.

– Hon var fyra veckor på läger, fyra ungdomar bodde i samma rum, två med funktionshinder och två ”normalstörda”. De sov till och med i tält på Ivön under en scoutvecka. Sten kände tvekan till att ta med Lisa då. Så här hemma bads det! säger Monica och skrattar.

– Sen ringde Sten och sa ”vilken underbar tjej!” Hon hade klarat det galant. Hon hade det så bra. Vi var i Åhus tre år till på uppföljning.

Hon älskade detta! Det var det bästa i deras liv.

Korsväg 4 | 2021

31

Lisa döptes också där, som liten hade hon barnvälsignats.

– De pratade med henne och berättade, vi närstående fick komma en stund före konfirmationen.

– Lisa var så andaktsfull, hon blev framkallad först, de hade övat och tränat, men när hon vid dopet böjde sig ned och Sten öste dopvattnet med stora näven, så var vattnet iskallt: Brrrrr sa Lisa och skakade på huvudet. Det var så befriande …

Att Lisa har svårt att sätta ord på sin tro och

sitt inre liv, innebär inte att hon saknar ett sådant. Det finns andra sätt att uttrycka sin tro.

Som att dansa när hon hör en lovsång. Och hennes bestämda uppfattning om ordvalet i bönen ”Gud som haver”. Ber man med bönens ord ”… står min lycka i Guds händer …” protesterar hon.

– Nej nej, i Jesu händer, säger hon. Det är så tydligt att Jesus är konkret för henne, det är inte ”Gud”, förklarar Monica. Men det är just i den bönen, i andra böner när vi ber till Gud säger hon inte stopp och belägg.

– Säger jag till henne, att du vet att Jesus älskar dig, gör hon så här – lyfter händerna och ansiktet strålar.

Ni har ju många positiva erfarenheter från era

liv i kyrkan under många år. Är det något ni saknat och önskar skulle finnas?

– Att vi i församlingen hade ett aktivt arbete, att Lisa och hennes likar ska få ett forum, en egen plats i kyrkan. Inte bara att man säger ”Välkommen till kyrkan”. Jag skulle önska en mötesplats, där de får spela och sjunga. De behöver verkligen en sådan mötesplats.

Text & foto: Lasse Bengtsson

32

Korsväg 4 | 2021

Kulturlabbet samtalar om sin konst och sitt kulturarbete tillsammans med Mia Ås på Sensus.

Kraftsamling för inkludering i praktiken Egentligen är det inte särskilt svårt. Att fokusera på människan i stället för en nedsatt funktion. Att tillvarata och synliggöra alla människors färdigheter och gåvor som bidrag in i det gemensamma. Ändå trampar vi fel ibland.

Som hjälp på traven för inkludering i praktiken satsar Svenska kyrkan i Göteborgs, Karlstads och Skara stift tillsammans med Sensus studieförbund och nationell nivå, långsiktigt på en återkommande digital mötesplats med fokus på mötet med barn och unga i behov av särskilt stöd.

Varje år ges en fortbildningen På lika villkor med syftet att bidra till att bredda, berika och fördjupa våra verksamheter och kyrkliga gemenskaper så att fler får plats på sina villkor. En storkonferens ges 2022 och en fördjupningsdag ges 2023.

Beata Åhrman Eek, stiftskonsulent för lärande och undervisning Foto: Jan Renell

Vi frågar!

Vad betyder diakoni för kyrkan?

Erik Ekre

Birgitta Halvarsson

John Persson

Ugglarp

Karlstad

Hovsten i Koppom

Kyrkan har en fantastisk möjlighet och ett stort ansvar i att möta människor med frågan: vad vill du att jag ska göra för dig?

En diakonal uppgift som kyrkan har är att främja goda möten mellan människor, men även att finnas för dem som är i kroppslig och själslig nöd.

En gudstjänst som inspirerar till nya möten, det goda samtalet under en fikastund, en hjälpande och utsträckt hand som får en medmänniska att se nytt liv genom Jesus Kristus. Detta kan och gör kyrkan ända sedan Jesu tid och behovet bara ökar.

I Susedalens församling erbjuder kyrkan många av dessa tillfällen genom verksamheter för barn, unga, och äldre där man får möjlighet att vara i ett sammanhang med andra.

Kyrkans utmaning är att tänka nytt för att nå fler.

Diakoni är kyrkans omsorg, att gå med en bit på vägen när livet krisar.

Det är att ställa frågan; Vad vill du att jag ska göra för dig? (Mark 10:51) För kyrkan betyder diakonin att visa en särskild omsorg för dem som lider och är utsatta på något sätt. Eller som behöver stöd i sin vardag, till exempel i sorg eller isolering. Diakoni är också att tillsammans med andra i samhället bygga skyddsnät där så få som möjligt faller igenom. Och att vara en röst för dem som inte själva orkar påverka.

Med diakoni vill vi bygga ett bättre samhälle för alla, ett omsorgsfullt och gott samhälle där människor inte far illa. Diakoni är ett motsatt uttryck till ensam är stark. Ensam är inte stark och ska inte behöva vara det.

För mig är diakoni de goda handlingarna. Alla kan vi utöva diakoni, sträcka ut en hjälpande hand med frågan; Vad kan jag göra för dig?

Mer och mer, skulle jag nog säga. Behoven av diakoni ökar för varje år, det är min erfarenhet. Det finns sorgligt många trasiga människor som behöver stöd och hjälp. En del vänder sig till oss. Andra söker vi upp. Det största problemet är nog ändå ensamheten.

Ser så många som är ensamma och isolerade. Hästar och hundar får inte vara ensamma, men folk får det. Kyrkans diakonala arbete fyller en väldigt viktig funktion och jag tycker att det är ett område vi behöver satsa mer på.

Korsväg 4 | 2021

33

Unga som agerar med tron som drivkraft Ageravolontärerna är ett samarbete mellan Svenska Kyrkans Unga och Act Svenska kyrkan där unga vuxna mellan 16 och 30 år agerar lokalt för global rättvisa med tron som drivkraft.

K

orsväg har mött Maya Skagegård och Hanna Soldal och samtalat om Ageravolontärernas arbete, vilka delar som är viktiga för programmet och om hur de kan bli fler.

Maya arbetar som volontärsamordnare på

Act Svenska kyrkan med största fokus på ungas engagemang. Hennes arbetsuppgifter går ut på att på olika sätt ge unga möjlighet att engagera sig i globala rättvisefrågor och i det är Ageraprogrammet hennes största del.

Under uppväxten i Storvreta utanför Uppsala var hon konfirmand samt ung ledare på stiftsgården Undersvik.

– Jag upplevde det som en bra tid i mitt liv där och jag fick möjlighet att prata om frågor som berör global rättvisa. Sedan dess har jag velat komma tillbaka till kyrkan för att få arbeta med tron som drivkraft, berättar hon.

Via ett praktikprogram i Zimbabwe, studier i mänskliga rättigheter och statskunskap samt arbete med ungas engagemang för bland annat SIDA och UD, har hon kommit tillbaka till kyrkan.

34

Korsväg 4 | 2021

Hanna arbetar som samordnare för globala påverkansfrågor på Svenska Kyrkans Ungas förbundskansli. Under uppväxten i Knutby utanför Uppsala var hon engagerad i Svenska kyrkans arbete.

– Jag kom i kontakt med Act Svenska kyrkans och deras kampanjer via församlingen.

Men det var först när jag själv var Ageravolontär som jag fick mer insikt i vad arbetet faktiskt går ut på. Det var också då jag upptäckte Svenska Kyrkans Unga, berättar hon.

Hannas erfarenhet som lett henne till det arbete hon har idag är bred. Hon är utbildad biolog och antropolog och har en masterexamen i etnobotanik, vilket är relationen mellan människor och växter. Dessutom har hon arbetat med barn och unga i församling samt varit ekumenisk följeslagare genom Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd.

Vad är då Agera och hur fungerar arbetet?

– Vi brukar säga att det är ett nationellt nätverk med lokal förankring där unga vuxna mellan 16 och 30 år agerar lokalt för global rättvisa med tron som drivkraft, berättar Maya.

Maya Skagegård och Hanna Soldal är Ageravolontärer i ett nätverk av unga vuxna som agrar lokalt för global rättvisa, med tron som drivkraft. Foto: Magnus Aronson

– Den lokala förankringen innebär att du som Ageravolontär tillhör en lokalgrupp som några gånger per termin tillsammans planerar och genomför aktiviteter av olika slag, fortsätter Hanna.

Den nationella delen innebär att alla volontärer, som vill ses fyra gånger per år för fortbildning, inspiration och för att agera tillsammans. Kort sagt kan man säga att arbetet med Agera har fyra olika delar: • påverkansarbete i kyrkan och i samhället • utbildning av sig själv och andra • att vara föredömen i hur vi själva lever våra liv • insamling till Act Svenska kyrkan.

Påverkansarbetet går ut på att på olika nivåer försöka bedriva lobbyverksamhet i globala rättvisefrågor.

– I slutet av oktober uttalade sig biskoparna om klimatet i DN Kulturdebatt och det kom in arga kommentarer som respons på detta. Då var det många Ageravolontärer som stöttade upp och gick in och skrev om kyrkans roll och varför de här frågorna är viktiga för kyrkan, berättar Hanna.

Maya fortsätter och berättar om hur Ageravolontärerna var en viktig aktör i bildandet av ett ungt nätverk inom ACT-alliansen då de tryckte på i frågan om hur unga skulle kunna ta mer plats i det arbetet.

Korsväg 4 | 2021

35

Idag har vi cirka 80 volontärer vilket är jätteroligt.

– Vi får också mycket förfrågningar från nationell nivå, från stift och församlingar om att komma ut och berätta om vad vi gör. Det är också en stor del av påverkansarbetet, fortsätter Maya.

En annan del av påverkansarbetet är de aktiviteter som volontärerna gör lokalt.

– En aktivitet kan vara allt ifrån att hålla en workshop eller föreläsning i sin församling till att haka på något som vi anordnar, berättar Hanna.

I skrivande stund är exempelvis ett helt gäng av Ageravolontärerna på klimattoppmötet i Glasgow för att på olika sätt bedriva påverkansarbete där.

– De kan också välja vilken typ av frågor de väljer att lyfta i sin aktivitet, menar Maya. Det kan vara allt ifrån klimatfrågor, jämställdhetsfrågor och interreligiöst arbete till ungas plats i rummet och ungas rättigheter, fortsätter hon.

– Det är upp till volontärerna själva att hitta det de brinner för och det de vill agera för eller emot. Det är ju inte en homogen grupp utan alla kan göra det de själva vill, utifrån sina egna förutsättningar, hakar Hanna i.

Utbildning är en viktig del inom Agerapro-

grammet. För att bli Ageravolontär måste du gå en grundutbildning där du får en introduktion till alla de delar som Act Svenska kyrkan jobbar med. Anställda från olika avdelningar håller i workshops om bland annat bistånd, policyarbete, insamling, humanitärt stöd och politisk påverkan.

– Först efter utbildningen bestämmer du om Ageravolontärskapet är något för dig. Du kan

36

Korsväg 4 | 2021

alltså gå grundutbildningen utan att vara säker på att du vill ta dig an uppdraget, berättar Hanna.

– Idag har vi cirka 80 volontärer vilket är jätteroligt, fortsätter hon.

Om du sedan väljer att bli Ageravolontär, erbjuds du också flera utbildningsträffar varje år.

– Innan pandemin hade vi fyra träffar per år men nu har vi istället haft digitala träffar och då har vi kunnat ses oftare, berättar Maya.

– Träffarna har olika teman, vi har bland annat pratat om hållbart bistånd och engagemang. Och vi har haft en klimatambassadörsutbildning och mycket annat. Ibland erbjuder vi också andra typer av sammankomster, såsom att vi deltog i Pilgrims walk for future i somras, fortsätter hon.

Den här delen av volontärskapet handlar också om kunskap och utbildning, att förstå hur mina handlingar påverkar lokalt och globalt.

– Det är fantastiskt att se tidigare Agera­ volontärer som arbetar inom kyrkan idag, som har tagit med sig sitt engagemang in i sitt liv och i sin yrkesroll, berättar Hanna.

– Många pratar idag om klimatångest, att de känner hopplöshet inför de här frågorna.

Men vi tror ju att det bästa botemedlet mot klimatångest är att agera och engagera sig tillsammans med andra, att vara en del av något större. Och då är ju Agera en fantastisk plattform, fortsätter Maya.

Den sista delen av Ageras arbete handlar om insamling till Act Svenska kyrkans

verksamhet och de olika kampanjerna. Ett exempel på det är när Ageravolontärerna i Stockholm gick ihop kring julinsamlingen förra året.

– De skapade en adventskalender. De gjorde egna verk, några målade vykort, några virkade och massor av annat. Sedan fick folk buda på grejerna och pengarna gick till julkampanjen, berättar Maya. Samtidigt fick de tillfälle att informera om kampanjen, som då liksom i år var Bryt en tradition, om alla flickors rätt till ett värdigt liv, fortsätter hon.

Det är särskilt svårt att hitta vägar att nå

ut med information om Ageraprogrammet, berättar Hanna och Maya.

– Vi har kanaler både inom Act Svenska kyrkan och inom Svenska Kyrkans Unga. Sen har Ageraprogrammet en egen blogg där man kan läsa om olika saker som händer, menar Maya.

– Vi försöker vara där unga är. Vi har inga egna konton på sociala medier, men använder oss av våra respektive organisationers konton och syns där. Det ger bättre spridning tror vi, fortsätter hon.

Men varför ska man då bli Ageravolontär?

Både Hanna och Maya är överens om att det är en fantastisk möjlighet att få växa som männi­ ska och växa i tro, att få lära sig något nytt.

– Dessutom får man många nya vänner, berättar Hanna glatt.

– Vi skulle bli så glada om det fanns fler unga i Göteborgs stift och Karlstad stift som var sugna på att bli volontärer, menar både Hanna och Maya.

Unga vuxna vill ta plats i arbetet för klimaträttvisa.

Foto: Gustaf Hellsing/Ikon

– Vi får förfrågningar från både församlingar och andra sammanhang i båda stiften så ni behövs verkligen. Det vore kul att kunna hänvisa till lokala volontärer, säger Maya.

– Och om någon är nyfiken kommer vi gärna ut och berättar mer, fortsätter Hanna.

Maya tar vid igen.

– Man är också välkommen att gå vår nästa grundutbildning, inflikar Maya. Det är den 19 januari klockan 18.15 via Zoom och man hittar mer information på vår hemsida, svenskakyrkan.se/act/ageravolontar.

Text: Kristine Ålöw

Korsväg 4 | 2021

37

När skolan stängde ner Vuxenvärlden vande sig snabbt vid digitala möten.

Men hur gick det för skolungdomarna? Hur mådde de när de tvingades ”gå i skola” hemma i sängen och inte hade någon att prata med? Magda Engblom har undersökt hur ungdomar och lärare hade det under pandemins nedstängning av skolorna.

C

oronapandemin vände upp och ner på världen för många. Den överraskade oss alla och fick samhällen att ställa om totalt. Karantän, distansundervisning, reseförbud, munskydd är alla saker som tydligt markerade pandemins närvaro. Man har pratat och skrivit mycket kring vuxna som tvingas jobba hemifrån, men hur var det egentligen för våra unga?

En enkätundersökning med 62 högstadie- och

gymnasieelever, framförallt i åldern 15 till 20 år, som besvarades runt april-maj 2021 visar att majoriteten av deltagarna mådde dåligt vid tillfället, och för många pendlade måendet rejält mellan bra och jättedåligt. Många ansåg

38

Korsväg 4 | 2021

att detta berodde på distansundervisningen och att de hade det jobbigt hemma, men även skolstress, isolering och motivationsbrist var bidragande faktorer. Faktumet att inte heller kunna utföra sina fritidsaktiviteter eller upprätthålla sitt sociala liv på samma sätt som tidigare gjorde det inte heller bättre. Man blir så extremt isolerad.

Detta visar tydligt på att coronapandemin

och distansundervisningen har påverkat människor väldigt olika. Vissa tyckte till och med det var skönt att få en paus från vardagen och inte känna sig tvingade att gå ut hela tiden för att inte verka tråkig. Medan andra hade det för jobbigt hemma för att tycka att det

Magda Engblom har spenderat majoriteten av sin gymnasietid på distans.

var det minsta bra. När majoriteten av familjemedlemmarna ständigt är hemma upplevde många att de fick minskad egentid, sämre skolhjälp och att mängden bråk hemma ökade. För de flesta blev det även väldigt svårt att skilja på skola och fritid när dessa två nu båda skedde i hemmet. Många gillade egentligen att vara hemma, men inte att bli tvingade till att vara hemma. Nästan hälften av deltagarna i undersökningen ansåg även att distansundervisningen har påverkat deras skolresultat negativt.

När det kommer till motivationen så placerade majoriteten av enkätdeltagarna i mitten. Vissa av de övriga menade att de aldrig får gjort det de ska, medan andra ansåg att det går superbra. Många av eleverna framhävde även sin vilja att vara mer i skolan, men andra tyckte det var väldigt jobbigt med växelundervisningen; alltså att man pendlar mellan att studera i skolan och att studera hemma, exempelvis varannan vecka.

De som stack ut något var framför allt de elever som behöver extra stöd i skolan. De upplevde inte att de fick tillgång till det under distansundervisningen. Många av dem kände att det var svårt att faktiskt visa lärarna vad de hade lärt sig och faktiskt kunde. Därmed försvann även motivationen hos många av dessa elever. Varför kämpa när ens arbete och framgång ändå bara är förgäves?

Jag frågade eleverna som deltog i enkätundersökningen hur deras motivation hade kunnat höjas och vad de önskade av lärarna.

De populäraste förslagen var att läraren skulle ringa runt till varje elev under lektionen och ha enskilda samtal för att läraren och elevens kommunikation ska vara så bra som möjligt.

En annan önskning är att ha kamerorna på ska vara obligatoriskt så att man inte känner sig utpekad. Då anstränger man sig även och går upp ur sängen och gör sig redo för dagen.

Samt att läraren har någon form av återkoppling genom foto på ens arbete eller någon liten inlämning, då ökar motivationen hos många elever då de vet att det är något som ska lämnas in i slutet av lektionen.

Lärarnas respons på detta var att många av dem redan hade testat flera av dessa metoder tidigare, men att de inte har varit uppskattade av eleverna och därför har de försökt komma på nya lösningar. Det främsta problemet är också att det är väldigt svårt att tillfredsställa en hel klass på distans då varje elev har enskilda behov och ett unikt sätt att lära på som fungerar just för dem.

Edith Helsner och Helena Hellman, båda lärare i språk vid Nösnäsgymnasiet i Stenungssund, hade önskat att eleverna hade kameran på. De förstår oron kring att bli fotad eller filmad under lektionstid, men menar att denna

Korsväg 4 | 2021

39

självdisciplin när det kom till » Minstudierna rasade ganska rejält.

finns även hos lärarna och inte bara eleverna.

Hellman vill inte tvinga elever till att ha på kameran, men menar att det är något hon som lärare hade uppskattat. Hon menar även att det är väldigt svårt för lärare att ens veta vilka elever som lyssnar när man bara sitter och pratar med en skärm full av avstängda kameror. ”Distansundervisning är inte ett pedagogiskt redskap utan man får göra sitt bästa”, säger Helena Hellman, Nösnäsgymnasiet.

Charlotte Vadvik, lärare vid Mimers Hus i Kungälv påpekar även att eleverna borde passa på att prata eller chatta enskilt med lärarna då chattfunktionen är en möjlighet som för många kommer försvinna helt när när undervisningen drar igång på heltid. Vadvik tar även upp svårigheterna med lektionsplanering då coronarestriktioner kan tvinga till distansundervisning på väldigt kort varsel. De tre instämmer även kring att det är viktigt att man som elev tar steget och verkligen vågar fråga när det är något man inte förstår.

Lärarna är där för elevernas skull och det är omöjligt för dem att över ett digitalt samtal känna av vad eleverna hänger med på och inte.

Helsner menar att lärarna har lärt sig läsa av eleverna, men påpekar att under distansundervisningen får man som lärare inte den responsen och därmed vet man inte vilka elever som hänger med och inte, om de inte säger till.

Något som jag fick höra från en elev var att man på deras skola varje lektion utsåg en sidekick till läraren. Denna elevs uppgift var helt

40

Korsväg 4 | 2021

enkelt att bolla idéer och diskutera med övriga elever i klassen som kört fast eller behövde hjälp. På detta sätt rullade lektionerna på och betydligt fler fick hjälp i tid. Det var även nyttigt för sidekicken som själv lärde sig mycket på detta uppdrag.

Något annat som var en bidragande faktor

till fördömandet av distansundervisningen är att många elever inte har en miljö hemma som passar för skolundervisning. I köket är det för mycket rörelse och störningsmoment och i sovrummet finns bara sängen att sitta i, vilket inte ger en optimal arbetsställning samt bidrar till att man väldigt lätt tappar fokus.

Något som även jag själv upplevde är alla oändliga aktiviteter man kan ägna sig åt i hemmet istället för att plugga. Behöver man inte heller då ha kameran på under skoldagen är det lätt att man blir distraherad och ägnar sig åt annat.

När det kommer till att prata om sin mentala hälsa såg det väldigt annorlunda ut hos enkätdeltagarna. Majoriteten hade någon att prata med om det, men de flesta har inte vänt sig till kurator eller psykolog på grund av att de anser att det är svårare att få kontakt och prata över videosamtal.

Vi människor är sociala djur och mår ofta väldigt dåligt när vi blir isolerade från andra, så coronapandemins spår är inte konstiga.

Min egen erfarenhet från distansundervisningen och karantänen är lite av en berg-ochdal-bana. Jag tyckte det var väldigt mysigt att kunna äta lunch tillsammans med övriga

familjen och spendera mer tid hemma. Men min självdisciplin när det kom till studierna rasade ganska rejält. I början tyckte jag att det verkade spännande och att det skulle bli kul att testa på, men nästa läsår fanns det perioder då jag inte fick någonting gjort.

För mig som har spenderat majoriteten av min gymnasietid på distans (andra halvan av ettan och nästan hela tvåan) känns det lite konstigt att nu vara i skolan på heltid. Många tycker det är jätteskönt att äntligen få ha närundervisning igen, och jag håller med. Men dessvärre har jag inte lyckats vinna tillbaka min självdisciplin, så det där med att inte få så mycket gjort sitter kvar som en inpräntad reflex. Det blir som om prestationsångesten bygger upp en mur som bara inte går att ta sig igenom varenda gång jag försöker plugga, vilket är väldigt synd då detta är mitt sista år på gymnasiet. Men jag jobbar på det.

När jag gick med i Svenska Kyrkans Ungas

kring hur ungdomar faktiskt mådde, hur de hade velat att distansundervisningen skulle gått till och lärarnas synpunkt på det hela.

Undersökningens svar var ganska förväntade och jag kan själv relatera kraftigt till dem. Distansundervisningen har fört med sig många hinder som stannar kvar hos eleverna, men på något sätt tror jag även man har fått sig en funderare över sig själv och vad man klarar av. Om inte annat så har de som funderar på att välja en utbildning på distans i framtiden fått en rejäl insikt i vad det faktiskt innebär och hur bra självdisciplin man faktiskt behöver ha.

Coronapandemin har lärt oss en gång för alla hur viktiga vi människor är för varandra och hur beroende vi faktiskt är av varandra.

Text: Magda Engblom Illustrationer: Linnea Karlsson SKU:s ungdomsredaktion

ungdomsredaktion bestämde jag mig för att skriva en artikel kring ämnet. Därmed gjorde jag undersökningen för att jag var nyfiken Korsväg 4 | 2021

41

Struktur och tydlighet är nyckelfrågor Det som är bra för personer med funktionsnedsättning är bra för alla. Tydlighet i kommunikation och struktur hjälper till att förstå omgivningen och förväntningar på en själv, det har vi alla glädje av. Psykolog Kristina Darfeldt, reder ut begrepp och ger råd kring Autism och ADHD samt bemötande.

I

många sammanhang, i våra verksamheter i församlingarna, möter vi personer med neuropsykiatriska svårigheter. Det är olika sorters funktionsnedsättningar som utåt sett ofta är ”osynliga”. Då är det en hjälp att förstå de bakomliggande orsakerna till exempel till utmanande eller passivt och initiativlöst beteende, för att kunna ge ett bra bemötande.

Kristina Darfeldt är leg.psykolog, specialist klinisk psykologi och har under nästan hela sitt yrkesliv arbetat med barn och vuxna med neuropsykiatriska svårigheter, det vill säga främst personer inom Autismspektrat (Autism) och/eller ADHD. För Korsvägs läsare beskriver Kristina kortfattat och på ett vardagligt vis vad som kännetecknar diagnoserna för att sedan i slutet förmedla tips som kan underlätta ett bra bemötande.

42

Korsväg 4 | 2021

Autism Grunden i autism (Autismspektrumtillstånd)

är omfattande svårigheter med kommunikation, ömsesidighet och samspel, tillsammans med avvikande beteende såsom till exempel repetitivt/stereotypt beteende och /eller skillnader i hur olika sinnesintryck från omgivningen upplevs.

För att kunna förstå och bemöta personer inom Autismspektrat är det viktigt att förstå det autistiska tänkandet.

Personer med Autism har svårigheter med social intuition, att känna in hur man ska bete sig i olika sociala situationer och vad som förväntas av personen. Man har svårt med imitation,

att observera hur andra människor beter sig.

Personerna känner sig ofta osäkra och otrygga i framförallt nya sociala situationer.

Jag har träffat många personer som berättat om sin osäkerhet i olika sociala situationer till exempel hur man hälsar på varandra på en arbetsplats, om man ska hälsa varje gång man ser en kollega eller bara på morgonen, ska man hälsa på alla som kommer i en grupp eller säger man bara hej till hela gruppen. På fikarasten kan det vara svårt att avgöra när ett samtal är avslutat. Att veta när ett telefonsamtal är avslutat, kan också vara svårt. Många har frågat mig hur man gör för att få en vän.

Alla olika sociala situationer, som många andra intuitivt klarar av, är ofta en stor svårighet som kan ge oro, ängslan och även ett undvikande beteende.

Språket uppfattas ofta konkret även när en person med autism har en normalbegåvning, vilket innebär att det kan vara svårt att förstå underliggande budskap, dubbeltydighet, metaforer och ironi. Personer med autism säger ofta sanningar till andra personer, som kan upplevas sårande, man säger det man konkret ser och uppfattar, men avsikten är inte att såra någon person. Dessa svårigheter kan orsaka missförstånd och leda till osäkerhet i sociala situationer.

Det finns ingen konkret bild av ord som ”kanske”, ”vi får se” vilket därmed kan missuppfattas, som att det man sagt är ett löfte. Att förstå ordet lagom är svårt, till exempel ”torka av bordet lagom mycket”. Personerna kan bli osäkra på utförandet av olika uppgifter, vilket kan orsaka oro och stress i kravfyllda situationer.

Sinnesintryck upplevs ofta på ett annorlunda

sätt. Över- eller underkänslighet av ljud, syn,

smak, lukt och känselintryck kan orsaka oro och stress i vardagen. I en skolklass eller ett mötesrum kan alla ljud uppfattas lika starkt, personerna har inte samma ljudfilter som andra har. Vissa ljud kan upplevas väldigt starkt och/eller skarpt, att vända ett blad i häfte, ljud från ett element, en väggklocka eller skrapande stolar, vilket kan påverka koncentrationsförmågan och därmed uppmärksamheten och korttidsminnet i den aktuella situationen.

Lysrör kan vara besvärande för ögonen, dofter kan upplevas mycket starkt och konsistens av mat kan kännas annorlunda. Lätt beröring på en arm kan göra ont och upplevelser av kyla, värme och smärta kan vara annorlunda. Det är vanligt att ha svårt att hantera många olika sinnesintryck samtidigt.

Mentalisering innebär svårigheter att förstå att andra människor tänker, känner och har andra önskemål än vad personen själv har (Theory of mind). Personerna uppfattas ofta felaktigt som egocentriska och att allt skall utgå från den personens världsbild, tankar och vilja, men detta är en genuin tankemässig svårighet som är viktig att förstå.

Typiskt för Autism är att man har svårt att

utgå från helhet och sammanhang (Central Coherens) i sin upplevelse av omvärlden. Man tänker ofta tvärtom och utgår från detaljer och bygger därefter upp ett sammanhang i sina upplevelser. En detalj, i ett rum, kan ge ett sammanhang för personen men om detaljen försvinner kan förståelsen för sammanhanget gå förlorad. Det blir kaos i tankarna innan sammanhanget blir begripligt. Att flytta till exemel ett skrivbord i ett arbetsrum kan innebära att rummet inte längre får samma betydelse. Förändringar av miljön kan därför innebära stora svårigheter och stress.

Korsväg 4 | 2021

43

Att planera, organisera, komma igång och

genomföra olika uppgifter och handlingar kan ställa till problem (Exekutiva svårigheter) att städa, handla, planera skol/arbetsuppgifter och läxor. Personerna kan felaktigt upplevas som passiva och initiativlösa.

Svårigheter med föreställningsförmåga är vanligt, att föreställa sig något man tidigare aldrig har gjort som utflykter, möten, sociala tillställningar, skol/arbetsuppgifter mm.

Personen har svårt att få upp en bild av det nya och okända. Nya utmaningar kan innebära osäkerhet och att personen därmed säger ”nej” och undviker det nya/okända. Ostrukturerad tid såsom raster i skolan, lunch, fika på jobbet är ofta svåra att hantera.

Sammantaget är det mycket som hjärnan ska

tolka och förstå i olika sociala sammanhang samt att hantera alla sinnesintryck, vilket ofta leder till hjärntrötthet. Barn kan efter en skoldag rasa ihop eller få ett utbrott när de kommer hem och många behöver vila hjärnan efter en skol eller arbetsdag.

Många personer har också starka sidor så-

som att ha förmåga att fokusera länge över tid över ämnen som man har specialkunskaper i, är ofta väldigt noggranna, och har ett bra detaljseende mm.

ADHD ADHD kännetecknas av symptom som bristande uppmärksamhet och eller hyperaktivitet/impulsivt beteende. ADHD med primärt

44

Korsväg 4 | 2021

Starka sidor finns såsom att man ofta är spontan, nyfiken,

bristande uppmärksamhet kallades tidigare ADD, vilket fortfarande används i dagligt tal.

Många, både barn och vuxna, som jag har träffat har genom skolåren fått höra att ”bara du skärper dig så kan du” eller ”du kan om du vill”. I många fall är det precis tvärtom man vill men det fungerar inte. Om det är något personen är väldigt intresserad av fungerar koncentration och uppmärksamhet oftast

kreativ, energisk och kan hyperfokusera vid intressanta uppgifter.

väldigt väl och många har förmåga att hyperfokusera och kan ha en stor drivkraft. När personen däremot får krav på sig att utföra något som upplevs tråkigt och ostimulerande dalar koncentrationsförmågan, uppgiften känns omöjlig att utföra och det blir svårt att komma igång. Hjärnan vaknar inte upp vid ostimulerande uppgifter, vilket ofta förväxlas med lathet och initiativlöshet men det fungerar inte hur gärna personen än vill. Begränsning av

korttidsminnet hör till diagnosen, vilket bland annat medför svårigheter att komma ihåg muntliga instruktioner i flera led.

Barn har ofta svårt att sitta stilla, springer omkring och klättrar. Hyperaktiviteten brukar klinga av med åldern men vuxna upplever ofta en inre oro och rastlöshet och att hjärnan ofta är på ”högvarv”. Sömnsvårigheter är vanligt förekommande.

Korsväg 4 | 2021

45

pedagogiskt stöd är viktigt för » Rätt att personerna ska komma igång.

Vid ADHD har man svårigheter att kontrollera sina impulser, att kunna stoppa ett ord som inte är lämpligt eller hålla tillbaka en knuff eller ett slag. Beteendena uppstår på grund av funktionsnedsättningen och inte viljemässigt.

Vanligt är svårigheter med tidsuppfattning, att känna in och beräkna tidsåtgång i olika aktiviteter. Detta kan förväxlas med att man är slarvig och inte bryr sig om tider.

Starka sidor finns såsom att man ofta är

spontan, nyfiken, kreativ, energisk och kan hyperfokusera vid intressanta uppgifter.

Vad kan då underlätta i bemötandet?

• Att stötta personer med neuropsykiatriska svårigheter handlar mycket om ett tydligt pedagogiskt förhållningssätt. Tydligheten gäller skol/arbetsuppgifter, utflykter, resor, möten eller sociala tillställningar.

• Förutsägbarhet är ett nyckelord, framförallt vid Autism. Det underlättar för många att man förbereder det som ska hända både muntligt och skriftligt och vid behov med bilder som stöd. Ett skriftligt schema över dagen och aktiviteter underlättar och ger struktur, sammanhang och förutsägbarhet.

• Mycket information bör delas upp i flera delar. Det är bra att begränsa tråkiga uppgifter och ge möjlighet att göra något roligt och stimulerande efteråt.

• När det gäller exekutiva svårigheter (utförande) är det viktigt att ge både muntligt och skriftligt stöd med tydlighet, struktur och tidsangivelse i olika uppgifter. En sak i taget underlättar. Rätt pedagogiskt stöd är viktigt för att personerna ska komma igång, genomföra uppgifter och därmed ta tillvara på sin begåvning.

46

Korsväg 4 | 2021

Nyckelfrågor som är viktiga att få svar på

inför till exempel utflykter, möten, sociala sammankomster, resor, skol och arbetsuppgifter mm. är: När (början och slut)? Var? Vem/ vilka? Hur? Vad? Varför? Vad händer sen?

• Kallelser och inbjudan till möten och sociala sammankomster bör vara tydliga med information om när mötet börjar/slutar, var exakt man ska vara, vem/vilka kommer (målgrupp), hur upplägget är, vad som förväntas av personen/vad mötet handlar om, syftet med mötet/sammankomsten och vad händer sen.

• Aktiviteter i samband med möten/sammankomster bör också vara tydliga på samma vis. Det underlättar även om raster och annan ”fri” tid har struktur. Det är också viktigt att tänka på hur miljön är utformad på grund av att framförallt ljud och ljusintryck kan upplevas annorlunda och vara stressande.

• Det finns ett pedagogiskt hjälpmedel som heter ”sociala berättelser och seriesamtal” där man med en speciell struktur skriver ner och ger personen sociala ledtrådar på hur man kan bete sig i olika situationer och ge förslag på hur man kan lösa problem som personen hamnat i.

• För personer med neuropsykiatriska svårigheter och personer med andra tankemässiga svårigheter försvinner ofta det talade ordet snabbt men det skrivna finns kvar och kan läsas många gånger. Skriftlig information, struktur och tydlighet i många olika sammanhang minskar oro och ger trygghet i olika situationer.

Text: Kristina Darfeldt

”Här är alla känslor tillåtna. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Och fått förståelse för våra reaktioner.” Janna, Siv och Marie önskar att alla som drabbas av suicid skulle erbjudas stöd genom en leva-vidare-grupp.

Vi möttes i hopp om att få tillbaka livet Janna Dervisic, Siv Gustavsson och Marie Ekman delar den mörkaste av erfarenheter; att mista en familjemedlem genom självmord. I stödgruppen för efterlevande har de tillsammans fått hjälp att hantera sorgen.

Korsväg 4 | 2021

47

I Karlstad finns en samtalsgrupp för efterlevande vid suicid. Det är ett samarbete mellan Svenska kyrkan och Karlstads kommuns anhörigstöd.

48

Korsväg 4 | 2021

det nya livet. » DetDet tillhör som sakta går att bygga upp.

H

an sköt sig, en vanlig arbetsdag i februari. Hon försvann och hittades död av Missing people.

Kvinnorna i hörnsoffan beskriver fragment av det kaos som uppstår när en anhörig tar sitt liv. Chocken är jämförbar med andra plötsliga dödsfall. Men sorgen är annorlunda. Vid en olycka eller sjukdom finns inte skuld och skam på samma starka sätt som när någon väljer att dö.

– Om jag bara hade åkt hem till Trollhättan, om jag sett mammas hemlighet.

Janna minns hur hon anklagade sig själv.

Rädslan hade funnits länge, den psykiska ohälsan var känd, men det trauma som uppstår när värsta tänkbara scenariot inträffar, det går inte att förstå.

– Hon gick ut en onsdag. Missing people hittade henne på söndag. I skogen alldeles nära hemma.

För Siv och Marie kom självmordet oväntat.

De hade inte tänkt tanken.

Siv beskriver det grubbel som tar följe med sorgen: Varför förstod hon inte, vad var det hon hade missat längs vägen, varför orkade hennes man inte leva?

Den egentliga dödsorsaken är ju inte skotten i skogen. Att aldrig helt säkert kunna få svar på varför en människa väljer att dö och hur tankarna har gått innan beslutet är en tung sanning. Och den måste de närmaste lära sig att leva med. Det tillhör det nya livet. Det som sakta går att bygga upp.

Janna berättar hur hon distanserade sig från känslorna. Det var lättare att prata om själva händelsen än om saknaden och hur hon mindes sin mamma.

– Till slut hamnade jag i en existentiell kris, vad var meningen med allt?

Vid sidan av självförebråelser och obesvarade frågor finns också ilska och besvikelse. Hur kunde deras närmaste göra så här, lämna alla i en katastrof?

– Jag var arg och besviken på pappa, säger Marie.

Det ilskna är skamligt och har varit svårast att släppa fram. Det tycker alla tre. Men det behövs för att kunna bearbeta sorgen. Att få göra det utan att ta hänsyn, utan att tänka på hur orden faller eller riskera att såra någon är en av många fördelar med samtalsgruppen.

– Här är alla känslor tillåtna.

Att gruppen leds på ett professionellt sätt, av

personer med lång erfarenhet av att bearbeta sorg och med samtalsterapeutisk kompetens, är nödvändigt.

– Maria och My kommer med strukturen.

Och kunskapen. Nu ska vi prata om det här.

Det finns en ordning. Första träffen handlar om dödsfallet, den andra om begravningen, den tredje om tiden efter … deltagarna följer en plan under de nio månaderna. Var och en ges tid att i lugn och ro berätta. Tryggheten, bemötandet och tystnadslöftet i gruppen är grundläggande. Det som sägs i soffan stannar i rummet och den som inte vill prata behöver inte. Då räcker det att lyssna på de andra. Det kan ta flera träffar innan en person är redo.

Ledarnas roll är att ge grunden och ramarna. Men det behöver gå ett tag efter dödsfallet, minst tre till sex månader, innan den närstående är redo att börja bearbeta det som hänt.

Den första tiden omgärdas katastrofen av livsuppehållande måsten. Allt det praktiska som ska ordnas, från dödsannons till begravning, skapar en sorts stadga. Det går fast ingen vet hur. I backspegeln är tiden lite dimmig.

Korsväg 4 | 2021

49

Det är sen, när jobbet och vardagen ska återvända, och det onda finns kvar, men i en mer isolerad form, som behovet av att bearbeta gör sig påmint.

– Jag tror inte att någon tänker att man borde ha sörjt färdigt men känslan finns. Den uppstår inom en själv. Att ältandet inte längre har någon plats. Det stängs in.

Siv vet också att det behöver finnas ett rum där skrattet får återvända. Det går inte att enbart leva i sorgen. Samtidigt måste det som hänt tas om hand. Och det är svårt på egen hand.

Månaderna gick, för Jannas del blev de till år.

Från utsidan såg det ut som om de drabbade höll ihop. Livet fortsatte. Det gör ju det. Men bakom fasaden fanns förtvivlan.

– Jag kände mig så ensam i sorgen, säger Janna.

Hon hade behov av att prata men ville inte, som hon uttrycker det, ”tjata mer med vänner och familj” utan sökte istället aktivt på nätet efter andra att dela erfarenheterna med.

– Jag hittade stödgrupper på Facebook men behövde fysisk interaktion.

Därför valde hon kommunens och kyrkans samtalsgrupp. För Siv var beslutet att delta av mer akut karaktär – Det gick inte längre. Jag hade ingen utväg.

Något måste hända.

Så beskriver hon det tillstånd som fick henne att ta kontakt med anhörigstöd tolv mil bort. Hemma i Årjäng erbjöds inget liknande.

Vad som behövde hända kunde hon inte förklara just då men i dag, ett drygt år senare, vet hon att mötet med andra i samma situation,

50

Korsväg 4 | 2021

i kombination med kunskap om sorgens faser, har hjälpt både henne och dottern Marie.

– Jag känner mig mer trygg i hur jag hanterar sorgen. Den går att leva med.

De andra håller med. Svåra stunder fortsätter att finnas men kvinnorna tar hand om dem på ett bättre sätt. Paniken har släppt, och när den återvänder är de inte lika rädda för känslan. Den hör till och den går över.

Janna, Siv och Marie önskar att alla närståen-

de skulle ges möjlighet att delta i en grupp för efterlevande. Behovet är stort efter suicid.

– Och ge inte upp efter första gången, ge det en ärlig chans, uppmanar Marie, som från början inte alls var positivt inställd.

– Jag ville inte för att det var Svenska kyrkan, men följde med för mammas skull. Tänkte att det kommer någon präst som ska prata om Gud, att tron skulle presenteras som en lösning.

Så var det inte men jobbigt blev det ändå, fast av helt andra orsaker.

– Efter två timmar är man helt slut. Men det öppnar och leder någonstans. Den här gruppen har varit jättebra. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Och har fått förståelse för våra känslor och reaktioner, tycker Marie.

En insikt hon vill förmedla till andra i samma situation.

– Det finns hjälp att få, glöm inte det.

Text: Helena Söderqvist Foto: Joachim Lagercrantz

Maria Schnelzer, anhörigkonsulent inom socialpsykiatrin i Karlstads kommun och My Andrén, diakon i Västerstrands församling, samarbetar och leder samtalsgrupperna för efterlevande vid suicid. ”Att få sätta ord på den egna sorgen är bra. Vår roll är att ge grunden och ramarna”, säger de.

”Vi har fått hjälp att sortera och förstå. Samtalsgruppen har gjort att jag känner mig mer trygg i hur jag hanterar sorgen”, säger Siv Gustavsson som miste sin man genom suicid för snart två år sedan. ”Jag var arg och besviken på pappa”, säger Marie Ekman. Att släppa fram ilskan är svårt men behövs för att kunna bearbeta sorgen, vet hon.

Korsväg 4 | 2021

51

52

Korsväg 4 | 2021

Janna Dervisic, Siv Gustavsson och Marie Ekman har deltagit i samtalsgruppen som Svenska kyrkan och Karlstads kommun bjuder in till.

I kyrkan har sorgen en självklar plats Förra året tog 1168 svenskar sitt liv, 46 av dem kom från Värmland. Runt varje person finns minst tio närstående som påverkas.

– De behöver stöd och hjälp att förstå sorgen. Och finna hopp. Men vem tar ansvar för att fånga upp den här gruppen? undrar My Andrén, diakon i Västerstrands församling i Karlstad.

I

Karlstad pågår sedan en tid tillbaka ett samarbete mellan Svenska kyrkan och kommunens anhörigstöd. En samtalsgrupp för efterlevande vid suicid leds av My Andrén och kommunens anhörigkonsulent, terapeuten Maria Schnelzer, som tidigare jobbat som diakon.

Det var hon som identifierade behovet och tog kontakt med mig.

Gruppen är i första hand tänkt för de som bor i Karlstad men eftersom det inte finns någon liknande verksamhet i övriga länet tar My och Maria även emot från andra kommuner.

Förra året nådde de tre anhöriga och i årets grupp deltar fem. Det är alltså en bråkdel av de drabbade som får samtalsstöd.

– Vi vet att det hjälper att träffa andra i samma situation. Men de här personerna är svåra att nå. Det finns inga rutiner för att fånga upp dem.

Ingen i samhället har ett tydligt ansvar att stötta närstående vid suicid – varken vården eller socialtjänsten. Där det finns bra verksamhet är det ofta tack vare enskilda personers engagemang.

Korsväg 4 | 2021

53

av sorgen, » Mandet ärgörettsjukdom dilemma.

My har jobbat som diakon på flera ställen i landet och vet att det ser väldigt olika ut.

– Vid självmord händer inget med automatik. Det finns inga regler eller praxis utan hanteras olika från kommun till kommun.

Ibland involveras Posom-grupperna, ibland tar polisen kontakt med kyrkan som följer med när dödsfall meddelas, ibland är det vårdpersonal som stöttar, ibland händer ingenting.

Gemensamt för de kontakter My haft med anhöriga är att det brister i omsorg.

– Uppenbarligen eftersom många inte känner sig bemötta och omhändertagna. Det finns inget självklart anhörigstöd i vårt samhälle, säger hon.

Hon vet att många vänder sig till vården.

– Man gör sjukdom av sorgen, det är ett dilemma.

My tycker att vården alltför ofta inte förstår skillnaden på existentiell sorg och depression.

– Att bli arg, förvirrad och oerhört ledsen är en rimlig reaktion. Den som är mitt uppe i sin sorg gråter, sover inte, orkar inte äta men det är inte samma sak som att man är utmattad eller deprimerad.

Om sorgen inte bearbetas kan den däremot leda till depression. Ännu en viktig anledning att tidigt erbjuda stöd och hjälp.

– Vi brukar prata om frusen sorg, människor kan bära den med sig hela livet.

54

Korsväg 4 | 2021

I kyrkan har sorgen en självklar plats. Leva-

vidare-grupper är en del av uppdraget.

– Vi är vana att möta sorg och vi är bra på det, men kan bli ännu bättre.

Det finns grupper för äldre, för familjer, för barn. Men för den som drabbats av självmord är sorgen specifik. Att komma till de ”vanliga” grupperna kan fungera men My föredrar särskilda stödgrupper vid suicid.

– Sorgen är delvis annorlunda. Självmord väcker fler och motstridiga känslor, det är min erfarenhet. Det finns också mer skuld och skam.

Det har hänt mycket de senaste åren men fortfarande är det svårt att prata om självmord. Att möta andra med samma erfarenheter är läkande.

– Självhjälpsmetoden funkar, att låta var och en berätta okommenterat skapar tillit och förståelse.

Det finns något verkningsfullt och gott i att delge andra sina erfarenheter, menar My. Hon jämför med Metoo och den sprängkraft som finns i berättelserna när människor delar.

– Det handlar om att sätta ord på det som hänt. När vi gör det synligt blir det också möjligt att förhålla sig till händelsen och bearbeta den.

Känslorna som följer behöver identifieras, erkännas och uttryckas. Men det måste också

finnas en vilja att bearbeta och förändra. Det gäller alla själavårdsdiscipliner.

– Vill du bli frisk? I mötet med andra blir det tydligare om svaret är ja eller nej.

My tycker att hon genom självhjälpsgrupper-

na ges möjlighet att visa en annan bild av vad kyrkan är. Bemötandet är diakonalt men tron tar ingen plats i form av religiösa riter eller samtal.

– Man kan missionera på olika vis.

Hon är noga med att inte presentera Gud som lösningen på problemen eller erbjuda tron som en öppning i sorgen.

– Jag vill fortfarande ha möjligheten att prata om Gud om det är aktuellt för någon, men inte missionera eller evangelisera påträngande för att deltagarna ska bli troende.

Hon tycker det är viktigt att kyrkan inte fastnar i invanda sätt att jobba. Behovet av det diakonala ute bland människor är så stort.

– För mig handlar det om ett förhållningssätt, hur man möter människor, att man ser den som kommer och inte bara vart den ska.

Hon skulle önska att det fanns diakoner i varje församling.

– Man behöver inte vara diakon för att jobba diakonalt men vi har mer kunskap om vad diakoni är i praktiken.

Text: Helena Söderqvist Foto: Joachim Lagercrantz

För hjälp och stöd, läs vidare på www.svenskakyrkan.se/fa-hjalp

I reportaget ”Vi möttes i hopp om att få

tillbaka livet” berättar Marie Ekman hur hon tvekade att delta när Svenska kyrkan stod som avsändare. Hon var rädd för att det skulle pratas om Gud och att någon skulle försöka pracka på henne en tro. Så var det inte. I dag uppmanar hon andra i samma situation att våga ta steget och delta i samtalsgrupper.

– Att jag kan få vara med och hugga huvudet av en och annan fördom är gott och fantastiskt fint, säger My.

Fakta om självmord • Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år.

• Kvinnor begår fler självmordsförsök än män.

• Bland 45-65-åringar är självmord den vanligaste dödsorsaken (gäller både kvinnor och män).

Källa: Suicid Zero

Korsväg 4 | 2021

55

Krönika | Inger Awenlöf-Ehrstedt

Att vara en kyrka med blåmärken

I

nnan Corona-restriktionerna slog till med full kraft hösten 2020 hade Mölndals pastorats nystartade diakonala team besök av Henrik Törnqvist, som delade tankar med oss om att vara kyrka i vår tid. Han har under lång tid arbetat som präst i Bergsjöns kyrka, en särskilt utsatt stadsdel i Göteborg.

Henrik delade med sig av en text skriven av påve Franciskus där han skriver ”Jag föredrar en kyrka med blåmärken, sårad och smutsig därför att den varit ute på gatorna.”

Detta grep tag i mig, att vara en kyrka

med blåmärken, därför att det på något sätt satte ord på vad det för mig innebär att vara kyrka. Det kostar på att möta människor i utsatthet, sårbarheten blir så tydlig i många möten. I vårt diakonala team möter vi människor i oerhört utsatta livssituationer. Vi möter människor som sitter i förvar, vi möter papperslösa, vi möter de som fått avslag på sin asylansökan, överklagat och väntar på besked.

Vi möter människor som är märkta av livet på olika sätt, av missbruk, psykisk ohälsa, ekonomisk utsatthet.

Vi möter förtvivlan, sorg, oro och rädsla. Vi möter frustration, vrede och ilska. Men mitt i allt det svåra så möter

56

Korsväg 4 | 2021

vi även mycket omsorg, omtanke och kärlek.

För mig innebär alla dessa möten att vara kyrka, att vara en plats dit människor vågar komma med sin skörhet och sin styrka. En plats som är både vardagsrum och helig plats, där man får tillhöra.

Det sliter på människor att inte få sin

vardag att gå ihop, att leva i ekonomisk utsatthet och leva med oro för hur framtiden ska bli. Det märker vi genom alla dem som kommer på våra matdelningar. Det är många idag som lever i matfattigdom, som inte själva kan välja den mat de vill ha. Så ser vardagen ut för de allra flesta av dem vi möter.

Många bär på upplevelsen av att inte få tillhöra, att räknas som otillhörig och illegal. Det sätter djupa själsliga spår och sår att inte få tillhöra. Självkänslan försvinner och man känner sig som skräp, som sopor, som någon andra kan trampa på utan att man vågar protestera. Det sliter att alltid vara den som tar emot.

Det är svårt men nödvändigt att vårt diakonala arbete försöker göra utsatta situationer så värdiga som möjligt.

Många gånger kommer jag på mig själv

med att saker har blivit vardag och att jag behöver tänka på hur svårt det kan vara för människor att behöva be om hjälp. Ofta måste jag påminna mig om att jag också måste våga be om hjälp stället för att bara köra på. Det är så lätt att fastna i rollen som hjälpare och att glömma sina egna behov.

Vi behöver självklart också hitta sätt att lyfta de problem vi möter och ställa de svåra frågorna. Är det denna samhällsutveckling vi vill se? Ska en del människor leva i matfattigdom?

Ska människor delas upp i tillhöriga och icke tillhöriga? Vad gör det med oss som samhälle?

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

Jesaja 53: 3–5 Min kollega Hanna Esping Östlin sätter ord på att vara kyrka med blåmärken med sin fina dikt.

Lilla Oro

Många av dem vi möter bär också på

erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld på olika sätt. Vissa möten är jätte­ tuffa och ofta blir jag påverkad både psykiskt och fysiskt av olika människors livsberättelser. Det är svårt att värja sig mot naken förtvivlan och rädsla som luktar. Upplevelsen av maktlöshet är stor och kan verkligen lamslå mig!

Jag behöver påminna mig om att det är Gud som bär. En klok kollega sa att vi måste komma ihåg att det var Jesus som bar sår först.

Jag är så tacksam över alla livsberättelser människor valt att dela med mig! Jag är imponerad över männi­ skors styrka och förmåga till omsorg och omtanke även under riktigt svåra livsvillkor.

Att vara en kyrka med blåmärken

innebär för mig att orka och våga ta emot människors utsatthet, att orka stå kvar. För att kunna göra det behöver vi veta vem som bär oss och som är vårt rotsystem, Gud själv.

En vilsen och rädd liten Oro far runt och söker förtröstan och frid Sitt skyddsnät hon ser virvla trasigt och tunt mot fjärran, sitt hopp strax bredvid Med gråten i halsen hon sträcker sig ut efter hjälp som hon ej känner till Så famlande känner hon något till slut som mjukt sluter upp tätt intill ”Kom hit lilla Oro, ta tag i min hand Vila och andas ett slag Du är inte ensam, det känns så ibland Känn lugnet i vart andetag Jag har inte svaren, ej heller nån bot men kärlek och tröst kan jag ge” Så vår lilla Oro satt lutad emot en trygg famn, och började le Inger Awenlöf-Ehrstedt Diakon Svenska kyrkan Mölndal

Korsväg 4 | 2021

57

Franciskus ville bära människors sår Fransiskus liv kännetecknas av radikal fattigdom och engagemang för de allra mest utsatta. 1209 instiftades hans orden och snart fanns 200 000 bröder spridda över hela Europa. Korsväg har mött en av Franciskus efterföljare i Assisi, danske munken Theodor.

S

om en solbelyst, gyllene krona syns den imponerande basilikan Sankt Franciskus i Assisi på långt håll. Högt upp på berget tronar detta grandiosa, religiösa komplex från 1200-talet. Med en självklar plats på Unescos Världsarvslista lockar staden inte bara pilgrimer utan också konstälskare från hela världen. Till att ströva runt i kyrkorna, trädgårdarna, torgen och kryptan som innehåller den helige Franciskus grav.

Assisi är från medeltiden, men med lämningar också från etrusker och romarriket.

Staden är fylld av kyrkor och kloster, munkar och nunnor. Utsikten ner mot dalen är svindlande.

Vi har kommit dit för att upptäcka denna vallfartsort, men också för att träffa svenska Eva Andersson-Poletti, som varit guide i Umbrien i trettio år och broder Theodor från Danmark, som varit Franciskanermunk lika länge.

Franciskus basilikan är anslående med sin storslagenhet och sina fantastiska målningar och fresker. Basilikan är uppdelat i en nedre kyrka som byggdes omedelbart efter att Franciskus hade blivit helgonförklarad 1228, och en övre kyrka som byggdes därefter. Längst ner finns Franciskus krypta.

58

Korsväg 4 | 2021

– 1986 var FN:s fredsår och då bjöd påven Johannes Paulus II in till en interreligiös bönedag för fred i Assisi, berättar Eva. Påven ville ge ett genuint religiöst bidrag till freden genom att samla kristna och alla människor av god vilja till bön för fred.

– Att människor från olika religioner kunde komma samman för att fasta, pilgrimsvandra på Assisis gator och be gjorde ett starkt intryck i samhället och i media. Efter det formligen exploderade besöken till Assisi, berättar Eva vidare. Idag bor det ca 27 000 människor i Assisi, men staden tar emot 4-5 miljoner besökare per år!

Upprinnelsen till allt detta är Franciskus

(1182–1226), ett helgon som är älskad som få inom den katolska kyrkan och andra kristna samfund, men även utanför kristenheten.

Hans liv kännetecknas av en radikal fattigdom och engagemang för de allra mest utsatta, samt vördnad för djur och natur. Men kärnan i Franciskus liv och lära var hans önskan att efterfölja Jesus helt och fullt genom att leva efter evangeliet.

Detaljerade biografier skrevs kort efter hans död och därför är mycket känt om honom.

Han kom från en rik familj och började sin

Korsväg 4 | 2021

59

När vi hör berättelsen om Franciskus, påminner det om biskop Susannes valspråk.

bana som en lättsinnig festprisse. Han växte upp i högmedeltidens Italien, riddarnas och korstågens tid och med en tid av rivalitet mellan påve och kejsare. Det var en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper.

När det blev krig mellan Assisi och grannstaden Perugia gav sig Franciskus ut som soldat. Det som skulle ha blivit ett segertåg blev ett nederlag och Franciskus togs till fånga.

Han satt ett år i fängelse i Perugia innan han fick återvända hem.

På insidan hade han nu förändrats. Han kände ångest inför det som skedde. Vad skulle han ta sig till?

Då hörde han rösten – som i en dröm: Franciskus, vem bör du helst tjäna: Herren (Gud) eller hans tjänare (påven som statsöverhuvud med soldater och vapen)?

Rösten rådde Franciskus att invänta sin kallelse. Franciskus gick på ensamma vandringar.

I ett övergivet kapell, Porziuncola, hängde ett krucifix (som ännu kan ses i Assisi). Från det tyckte sig Franciskus höra en röst som sa: Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som håller på att bli en ruin.

Franciskus tog uppmaningen bokstavligt

och började genast tigga byggmaterial och satte igång att reparera fallfärdiga kapell. Nu började också de första efterföljarna komma.

De gav bort sina ägodelar och började ett nytt liv i botgöring, lovprisning och glädje.

Snart bestod gemenskapen av tolv män – som Jesu apostlar. Det var inte enbart män som sökte sig till Franciskus gemenskap. En 60

Korsväg 4 | 2021

natt mötte han tonårsflickan Chiara, som rymt från rikedomen i hemmet, och tog emot hennes löften. Genom hennes orden kunde också kvinnor ansluta sig till Franciskus väg. Franciskus tog avstånd från sin fars rikedomar och valde istället extrem fattigdom i sin tjänst för utstötta.

Franciskus av Assisi dog vid solnedgången den 3 oktober 1226, 44 år gammal och svårt märkt av sjukdom.

När vi hör berättelsen om Franciskus, påminner det om biskop Susannes valspråk, Vår Gud bär sår. Att Franciskus ville bära människors sår, ville dela människors utsatthet med dem.

Vi har stämt träff med Eva för en snabb

espresso på ett café nedanför Basilikan. Vår guidning blir den första för henne på länge, besöken i Assisi har i princip upphört under pandemin. Hon berättar hur hårt Coronan slagit mot Italien, den första galopperande smittspridningen och därefter omfattande nedstängningar. Vi går förbi stängda restauranger och butiker och hon konstaterar att de inte klarat restriktionerna.

– Många, många människor har blivit fattiga.

Därför är det är så skönt att vi så smått kan börja öppna upp igen.

Vi klättrar uppför trappor, stenlagda gränder och en bred, bilfri esplanad upp mot kyrkan. I mängden av människor som redan samlats ser Eva ett huvud lite högre än de andra, broder Theodor från Danmark. Hans och Evas vänskap är lika lång som deras vistelse här. Det var osäkert in i det sista om vi skulle träffas, eftersom Theodor varit sjuk i covid.

Theodor släpper in oss i klostret, han visar oss snabbt

runt, han har ett annat möte efter oss. Vi ser munkarnas stora matsal, här har påven själv suttit till bords många gånger. Vi går förbi en inneträdgård och jag undrar om det är Theodor som sköter växterna. Han skrattar glatt men nekande: då skulle inte växterna klara sig.

Theodor valde ett liv som franciskanermunk i fyrtioårsåldern efter ett liv som bland annat bagare, kock, bartender, högskolelärare, socialpedagog och ganska vilt ungdomsliv med mycket festande.

Idag är han välkänd i Danmark som en ganska otraditionell och överraskande personlighet med talrika uppträdanden i tv, radio och tidningar och tusentals danskar har mött honom på sina reser till Assisi eller hans många föredrag i Danmark. Nu har det dessutom getts ut en bok om honom och hans liv: Broder Theodor: Vejen till et liv som munk i Assisi.

Vi hittar ett litet rum där han på ”skandina-

viska” kan berätta sin historia: ”Jag har ingen bakgrund för ett kristet eller religiöst liv. Vi var som många andra; gick i kyrkan för dop, konfirmation och begravningen. Jag kommer från Schleswig-Holsteins i gränsområdet Tyskland/Danmark och gick i dansk skola i Flensburg.

Jag flydde hemmet när jag var 15 år. Ja, jag flydde, inte flyttade! Jag hade en idé om att nu är jag gammal nog att klara mig själv. I trettioårsåldern, när jag redan hade varit med om väldigt mycket blev jag erbjuden att följa med på en resa till Assisi.

Jag förstod egentligen inte riktigt varför man skulle åka så långt för att söka en andlig upplevelse, det borde man väl kunna få på hemmaplan? Men jag fick en kallelse. Det var inte så att Gud sa till mig, nu ska du bli en kristen människa, men han rörde vid mig.

Gud tar inga beslut för dig, det måste du göra själv.

Jag kämpade med Vår Herre i fyra år. Jag

bodde här i Assisi, reste fram och tillbaka till Danmark. Jag visste att Vår Herre ville något med mitt liv, men jag visste inte vad det var.

Jag bodde på campingplatsen, det var pizza och öl på kvällarna och något äpple på dagen, jag hade inte så mycket pengar. Men så 1987, efter att ha kämpat länge utan att bli klar över vad jag skulle göra, gick jag till Santo Stefanokyrkan, fast besluten att få ett svar från Gud. Tanken på att ge upp hela projektet och resa hem till Danmark var inte långt borta.

Jag satte mig på den andra bänkraden vid altaret och sa högt: Hej Gud, nu är jag här. Då blev det mycket stilla, mycket länge. Det kom inte något. Jag satt där väldigt länge och fylldes mer och mer av raseri. Jag tyckte verkligen att jag hade varit tålmodig och jag tyckte inte Korsväg 4 | 2021

61

62

Korsväg 4 | 2021

Efter att Theodor väl bestämt sig tog en tvåårig prövotid vid.

att jag fick en bra behandling av Gud. Skulle det verkligen vara så svårt att säga till mig att flytta hem till Danmark och fortsätta som socialpedagog eller stanna i Assisi och bli franciskaner. Jag kände mig sviken och kände hur vreden bubblade i mig.

Så utan att jag begrep det reste jag mig ra-

sande upp i kyrkbänken och ropade högt: OK, om du vill ha mig, så ska du sannerligen också få mig! Då fick jag också en klar förnimmelse av att Gud gav mig ett svar, ja, han ville gärna ha mig. Men det var jag som träffade valet.

Sen sprang jag ut ur kyrkan och sprang så fort jag kunde upp till Monte Subasio. Först däruppe gick det helt upp för mig att jag avgivit mitt första löfte till Vår Herre och till mig själv. Jag hade äntligen bestämt mig.

När jag sen i kvällningen vandrade ner mot campingen var det som en enorm börda lyfts från mina axlar.”

Efter att Theodor väl bestämt sig tog en tvåårig prövotid vid och han skulle givetvis också konvertera till katolicismen. Han fick leva i klostret med de andra bröderna, men utan att börja bära den grå munkkåpan.

Då Theodor inte varit gift och eller hade barn kunde han gå i kloster, eftersom han inte hade ett ansvar för andra människor. Nu har han varit halva sitt liv i klostret och aldrig haft tankar på att lämna det.

Efter att ha mött Theodor och efter att ha läst boken om honom inser jag att min bild av munklivet, åtminstone franciskanermunkarna, är fylld av okunskap och förutfattade meningar. Det är något som Theodor bekräftar,

att många som kommer på besök, tror att klosterlivet är som på medeltiden!

Klosterlivet i Assisi är inte speciellt regelstyrt, men klockan halv sju möts munkarna för morgonbön i kyrkan. Sen går Theodor ofta upp på rummet, med en caffe latte. Där har han yoghurt och müsli, som han blandat själv.

Under dagen har så Theodor visning för olika grupper, ofta från Danmark, eller enskilda samtal med människor som vill prata med honom.

Han dansar gärna fortfarande på sitt rum för att hålla igång kroppen. Musiken, gospel, klassiskt mm får han från cd-spelaren eller laddar ner från Youtube.

Theodors rum ligger högst upp i klostret med en vidunderlig utsikt över dalen och traditionella lantegendomar med vita stenväggar och röda tak som ligger spridda mellan vinodlingar, olivlundar och hagar med betande får.

På rummet har Theodor värmeelement för att klara kylan på vintern och på skrivbordet står hans Macdator. Den använder han för att läsa och skicka mail. Han har också samtal via FaceTime och Skype och ser på nyheter från Danmark på datorn. Men sociala medier håller han sig borta från.

Rummet, har som alla andra rum toalett och badrum och på de vitkalkade väggarna har Theodor hängt upp målningar och grafik.

I den bekväma läsfåtöljen ligger ett tjockt fårskinn.

Men hur stämmer då detta med fattigdoms-

löftet och att munkarna i princip inte ska äga Korsväg 4 | 2021

63

något. Theodor berättar att de inte får lön för sitt arbete, men att de får pengar för att köpa det som de behöver.

– Detta är också en del i den enorma frihet jag tycker att jag har. Jag behöver aldrig tänka på min privatekonomi. Jag betalar inte hyra eller lägger pengar på mat.

Brödernas liv idag skiljer sig markant från livet när orden instiftades. Då ägde en broder absolut ingenting. Han hade rätt till en klädnad, sov där det fanns möjlighet och fick tigga för att få mat.

– Så är det absolut inte idag. Det är inte meningsfullt i vår tid att leva som på medeltiden.

Theodor är glad över sitt livsval, sin väg i li-

vet. Nu när han är 74 år börjar han bli gammal och kan inte föreställa sig något annat. När han läser boken som skrivits om honom konstaterar han att han haft ett fantastiskt liv.

– Jag har fått lov till att vara den jag är!

Efter vår pratstund är det dags för fotografering i inneträdgården.

– Vet du vad knutarna i mitt midjerep symboliserar, frågar Theodor med ett underfundigt leende. Frukost, lunch och middag! (Rätt svar, ordenslöftena: fattigdom, kyskhet och lydnad) När pratstunden med Theodor är över, kvitterar Eva ut en mikrofon till sig och hörlurar till oss. Så går vi in i den stora fantastiska basilikan.

Eva, som kommer från Närke, kom till Italien som au pair 1968. Sen började hon läsa italienska och konstvetenskap, på universitetet i Perugia och i Uppsala. Sex år senare träffade hon sin man Guilio. Först blev hon översättare åt regionen och så småningom auktoriserad guide. I 30 år har hon varit guide åt Svenska Statens språkresor och resebyråer som Exodus och Klosterresor.

64

Korsväg 4 | 2021

– Alla blir lika tagna när de ser Giottos storslagna fresker i basilikan, berättar hon. Giotto utvecklade perspektivmålandet och freskerna är bilder ur Jesu liv och ur Franciskus liv. För människor som inte kunde läsa var de ju fantastiska berättelser att ta till sig.

En av Evas favoriter är en målning av Lorenzetti. Maria håller i Jesusbarnet som frågar henne: Vem ska jag välsigna först. Och då pekar hon med tummen bakåt, över axeln. Där står Franciskus (bild sid 62).

På väg hem, efter en intensiv dag med många intryck, tar vi vägen om en enorm kyrka, som ligger nere på slätten, Santa Maria degli Angeli. Inne i den stora kyrkan finns en pytteliten kyrka, Porziuncola. Det var här Franciskus tyckte sig få uppmaningen att bygga upp kyrkan och här han fick påvens tillstånd att instifta sin nya orden 1209. Ett litet stycke från kyrkan avled så Franciskus, 44 år gammal.

– Vår orden ska vara en integrerad del av samhället, avslutar Theodor och vi är en orden i förändring. Våra ideal är ändå fortsatt de livsideal som vi har från Franciskus, nämligen att fokusera på tacksamhet över Guds skaparverk, fred, kärleken till nästan och kärlek till livet och människorna omkring oss.

I Jonsered utanför Göteborg finns en Franciskusgård med sex franciskanerbröder under eviga löften, och en broder under tidsbundna löften. Bröderna lever i en kommunitet som tjänar både som konvent och gästhus.

Text & foto: Agneta Riddar

Vi frågar!

Vad betyder diakoni för kyrkan?

Ulla Johansson Frida Vikström

Eric Muhl

Lysekil

Göteborg

Askim

Den betyder allt! I diakonin möts vi och är nära människor i alla livets skeden. Vi får komma med hopp. Ibland kan närheten, vetskapen att det finns en annan människa som lyssnar, vara ett tillräckligt hoppets tecken. ”Barmhärtighet är församlingens livsluft” sa en fd kollega en gång och det tänker jag ofta på, själva livsluften vi andas.

Jag står mitt i ett stort socialt arbete, delvis tillsammans med människor som livet farit hårt fram med. Att som enskild diakon och som kyrka få ”stå kvar”, det är kyrkans otvivelaktiga svar. Vi står kvar och han som är kyrkans Herre står också kvar.

Diakoni är något som ofta doftar, smakar och känns gott i kroppen.

Kaffedoften som möter farbrorn på dagledigträffen, den grillade korven som en hungrig tonåring får ta emot en sen kväll på torget, en hand på axeln hos den sörjande änkan, en varm blick som möter den ensamma kyrkobesökaren en söndag.

Diakoni innebär att kyrkans tro blir synlig och konkret genom handling. Att Guds fullkomliga kärlek till människor gestaltas och får ett utlopp genom oss ofullkomliga människor som är kyrkan – Kristi kropp. Att människor får uppleva att Gud och kyrkan bryr sig om dem, att hela livet angår Gud. Utan diakoni skulle kyrkans tro på en kärleksfull Gud bara bli tomma ord, kyrkan skulle dö.

Kyrkans diakoni betyder att det finns en koppling mellan det inre och yttre livet i en församling.

Att församlingen är en gemenskap som för människor samman till stöd och för att ge stöd.

I längden är diakoni en del av kyrkans trovärdighet. Livets förutsättningar tydliggörs.

Korsväg 4 | 2021

65

Ingrid Bardon är en av ett trettiotal ideellt engagerade i kaféverksamheten.

”Luffarslöjd” i form av en gran tillverkad av Christer Strömberg.

En brygga till ett fungerande arbetsliv På ”Bryggan 30” i Varberg får människor träning för arbetslivet.

Det är en form av diakoni som blir allt vanligare. ”Det är ett sätt att värna människan” säger Daniel Kullenberg, diakon och verksamhetsledare.

66

Korsväg 4 | 2021

Mary Acheampong från Ghana virkar grytlappar.

S

På kaféet säljs även rättvisemärkta varor, här olivolja från Kanans land.

yateljé, snickarverkstad, bageri, odling, butik och café, möjligheterna är flera för dem som av olika anledningar kommer till församlingshemmet i Varberg för att arbetsträna. Och för dem som är nya i landet tillkommer språkträning, så kallad praktisk SFI. När strömmen av människor på flykt ökade dramatiskt sommaren 2015 startade Varbergs församling tillsammans med Helsjöns folkhögskola svenska för asylsökande, något som sedan växte till svenska för invandrare (SFI).

Då fick församlingen också frågan om man

Kanelbullar i mängd, både till försäljning och till kyrkkaffe, från Hanan Abdala i bageriet. Hon kommer från Syrien.

kunde ta emot praktikanter. Och på den vägen är det.

I dag har man satt ett tak på 30 deltagare i verksamheten. Utöver Daniel Kullenberg finns 1,5 tjänster som är anställda plus ett par med lönebidrag. Dessutom 30 ideella.

– Utan ideella hade vi inte kunnat starta detta, de gör en väldigt stor insats, säger Daniel.

Församlingen samarbetar med kommun, arbetsförmedling, försäkringskassa och

Korsväg 4 | 2021

67

Jihan Jumaa från Syrien kan numera baka äkta svensk äppelkaka.

Christer Strömberg ägnar sig åt bland annat ”luffarslöjd” och fågelholktillverkning.

psykiatrin. I kyrkorådet har det funnits en klar ambition att vända sig utåt mot samhället, och pusselbitarna har fallit på plats efterhand.

Senaste pusselbiten är caféet på Östra Hamngatan 30. Där säljs det som produceras i syateljén och bageriet, dessutom en mängd rättvisemärkta varor.

– Ambitionen har varit att vi ska producera varor av sådan kvalitet att det går att sälja, att det finns ett värde i dem.

Att caféet finns ”på stan” är en poäng, man syns och når fler än de som har ärende till församlingshemmet, påpekar Daniel.

Deltagarna i verksamheten är en blandad

skara – män/kvinnor, nya svenskar/födda i landet. Ambitionen är att man inte ska fastna i verksamheten, utan att den ska vara ett steg ut mot den vanliga arbetsmarknaden.

– Här kan man bygga upp självkänslan och kanske få ett arbetsbetyg för första gången.

68

Korsväg 4 | 2021

För dem som hänvisas hit av myndigheterna får församlingen betalt, men meningen är inte att församlingen ska tjäna pengar. Och man är noga med att inte dumpa priser för fika på caféet.

Nu är det inte bara bröd och kakor till försälj-

ning man bakar, utan allt fikabröd som bjuds till kyrkkaffe i församlingens tre kyrkor plus verksamheter av olika slag får gott och nybakat bröd från verksamheten. Även om det är en diakonal verksamhet är Daniel noga med att påpeka att det inte är mission.

– Men vi är tydliga med att det är Svenska kyrkan som står bakom, säger han.

En av deltagarna är Lucia Tewolde, 53 år:

– Jag kom till Sverige 2015 från Eritrea, där jag är född och uppvuxen, via Sudan, Turkiet och Grekland. Med hit kom också min man och

Möbler från second hand inreder kaféet.

en son. Sonen har gått ut gymnasiet här och arbetar nu som chaufför.

– I Eritrea arbetade jag 28 år som textillärare. Jag har gått SFI här, men jag vill lära mig mer och mer svenska. Jag vill kunna prata snabbt! Säger hon med ett skratt.

– Jag har varit här i fyra år, och det är mycket bra att jobba här. Vi hjälper varandra.

I syateljén tillverkar hon vid Korsvägs besök juldekorationer med virknålen, men mycket annat står på repertoaren, allt från babysockor till prydnadskuddar. Och allt säljs på Bryggan 30.

En helt annan bakgrund har Christer Strömberg, 63 år:

– Tidigare har jag arbetat som bildlärare och museitekniker, men jag fick problem med värk och var sjuk en längre tid. Jag försökte komma tillbaka till jobbet, men det funkade inte. Här började jag med arbetsprövning för två och

Lucia Tewolde från Eritrea virkar juldekorationer och babysockor.

ett halvt år sedan. Sedan ett halvår har jag sjukersättning men har stannat kvar här som sysselsättning, för att hålla mig i gång. Det är en plats som fungerar bra för mig. Det blir nog fram till pensionen … ”Luffarslöjd” är ett nytt hantverk Christer prövar på, ståltråd böjs i ”jiggar” till krokar och julgranar. Annars är träarbete i olika former vanligast; från fantasifulla fågelholkar till praktiska köksredskap i trä. Återbruk är en bärande tanke, virke får man från exempelvis kasserade lastpallar, ett virke som måste fuktas innan det går att snida i det.

– Men vi tar gärna emot färskt trä från exempelvis fruktträd som beskurits!

Text & foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 4 | 2021

69

Bensinstation för själen Motorvägskyrka, Vägkyrka, Sommarkyrka, begreppen är olika men syftet det samma; att ge både paus och kraft.

D

et är fri fart på sina ställen på motorvägen genom Tyskland. BMW och Mercedes ger en lätt ljudbang när de swishar förbi i vänsterfilen och snabbt försvinner i horisonten. Den nödvändiga koncentrationen för att köra på Autobahn blir utmattande.

En stor skylt dyker upp ”Autobahnkirche” och i fjärran, på en höjd, ett högt kyrktorn.

Vi har kommit till Trockau i Oberfranken, i Bayern och till en ”bensinstation för själen”.

Tyskland har drygt trettio motorvägskyrkor, alla placerade utmed Autobahn. De har

i allmänhet öppet mellan 8 och 20 varje dag.

Tanken är ett annorlunda sätt att locka nutidens människor som alltid är på väg att stanna upp en stund och bidra till säkrare bilkörning.

Kyrkan i Trockau är uppkallad efter en italiensk dominikanermunk från 1200-talet, St Thomas Aquinas. Byggstenen till kyrkan lades 1949 och 2010 fick man utnämningen Autobahnkirche. Kyrkan är också en församlingskyrka.

Det är alldeles stilla inne i kyrkan när vi kommer in, en stark kontrast mot bruset på motorvägen. Här kan man sitta ner en stund, tända ett ljus och kanske reflektera över reliefen där Jesus tvättar aposteln Petrus fötter.

70

Korsväg 4 | 2021

Jesus som vet att Petrus ska förråda honom tre gånger, Jesus som ”bär Petrus sår”.

Vägkyrka är en kyrka som dels ligger lätt

tillgänglig för vägresenärer, dels är av ett visst intresse historiskt eller arkitektoniskt.

Vägkyrkobegreppet växte fram i Tyskland, där den första kyrkan blev vägkyrka redan 1958.

I Finland uppstod vägkyrkorna i början av 1990-talet, då några kyrkor i norra landet började med dagliga öppettider. Även Norge, Danmark och Estland har ett system med vägkyrkor.

I Sverige har vägkyrkorna på senare år allt oftare kallats Sommarkyrka. En kyrka som har extra öppet, kanske under en begränsad tid på sommaren. På flera håll finns också ett kafé i anslutning till kyrkan.

Hammarö kyrka, en knapp mil utanför Karlstad, har tidigare kallats Vägkyrka, men kallas nu oftare för Sommarkyrka. Hela sommaren har kyrkan och församlingshemmets café hållit öppet, ett öppethållande man fortsatt med nu under hösten.

– Vi märker att det finns ett stort behov av att få komma in i kyrkan och sitta ner en stund, berättar kyrkoherde Regina Piscator. Eftersom vi har församlingshemmet i

guldram

Autobahnkirche i Trockau, Tyskland. Foto: Agneta Riddar

närheten och vaktmästare i tjänst så kan vi ha det öppet.

Hammarö kyrka är en av Sveriges elva medeltida träkyrkor med en vacker rödbrun spånbeklädnad. De äldsta delarna av den nuvarande kyrkan tillkom i början av 1300-talet.

Man vet att det funnits en kyrka redan på 1200-talet.

Kyrkan är också en pilgrimskyrka. Pilgrimerna kom till Hammarö med båt. Efter att ha stannat till vid Hammarö kyrka fortsatte de sedan sin färd längs Klarälven till den helige Olavs grav i Nidarosdomen (nuvarande Trondheim).

– Vi finns i ett livaktigt område, berättar Regina, många går och springer på leder i

Regina Piscator är kyrkoherde i Hammarö, Värmland, en kyrka som får många besökare under sommartid.

området. Dessutom har vi haft ökad inflyttning med nya bostadsområden. Här finns också ett skärgårdsmuseum, en hembygdsgård, konst och kulturförening.

Allt detta gör att Hammarö kyrka får många besökare, inte bara sommartid, utan också under hösten.

– I somras hade vi 140 besökare per dag, berättar Regina. Några köpte bara en glass, men andra kanske kom till just vårt café, för att de bar på smärta eller sorg. Då kan det kännas bra att sitta ner en stund i kyrkan.

Vill du hitta öppna kyrkor? Använd kyrkoguiden.se Text: Agneta Riddar

Korsväg 4 | 2021

71

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Johannesevangeliet på sju dagar

D

et brukar kallas för ”det johanneiska problemet”. Här har Matteus, Markus och Lukas berättat om Jesus på ett relativt likartat sätt, i en relativt likartad ordning och med ganska så många likartade berättelser.

Och så kommer Johannes och bryter hela upplägget.

De andra berättar i korta, självständiga berättelser (så kallade perikoper).

Johannes berättar i en längre, vävande stil, ofta kryddad med filosofiska dialoger där Jesusorden allt som oftast mynnar ut i kommentarer från evangelisten själv.

De andra berättar om en lidande Jesus som inte orkar bära sitt kors själv, och som upphängd på korset ropar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Markus 15:34 och Matteus 27:46). Johannes berättar om en triumferande Jesus som själv bär sitt kors (19:17) och som uppspikad på korset utbrister: ”Det är fullbordat”(19:30).

De andra placerar Jesus utrensning av tempelmånglarna i slutet av hans verksamhet. Johannes placerar den direkt i början.

De andra berättar att Jesus blev korsfäst strax före sabbaten (vår långfredag). Johannes korsfäster Jesus en

72

Korsväg 4 | 2021

dag tidigare (vår skärtorsdag), vilket för övrigt är skälet till att det inte finns med någon sista måltid hos Johannes.

Jesus korsfästs ju en dag tidigare hos honom och hinner således inte fira någon nattvard.

Jag kan fortsätta så här, men poängen är tydlig. Varför skiljer sig Johannesevangeliet så mycket från de andra evangelierna?

Vi vet inte riktigt, men kanske ska

man se det så här: Johannes kompletterar de andra evangelierna. Hos Johannes, och bara hos Johannes, finns nämligen några av de mest kända bibelberättelserna bevarade: Bröllopet i Kana (kapitel 2), Jesus och Nikodemus (kapitel 3), Jesus och den samariska kvinnan (kapitel 4), Jesus och äktenskapsbryterskan (7:53-8:11) … för att inte tala om evangeliets inledning (1:118) och dess avslutning (kapitel 21).

På tal om sjutal och andra tal. Ett särdrag i Johannesevangeliet är de sjutal som återkommer boken igenom.

Talet sju är ju som bekant ett heligt tal i judendomen. En del av dessa sjutal är tydliga i evangeliet, som att Jesus genomför just sju underverk (eller

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

”tecken” som de kallas i Johannesevangeliet). Andra sjutal är lite mer dolda, som att Jesus anspelar på Gudsnamnet ”Jag är” sju gånger, eller att vissa berättelser består av sju symmetriskt upplagda scener (t.ex. 9:1-41).

Ett annat tal som orsakat många olika tolkningar är de 153 fiskar som lärjungarna fångar i slutet av evangeliet (21:11). Augustinus konstaterade till exempel redan på 400-talet i en tolkning

att 153 blir summan om man adderar siffrorna 1 till och med 17 med varandra. Vidare konstaterade Augustinus att 17 är summan av talen 10 + 7. Tio står här för tio guds bud, sju för Andens sju gåvor … så långt Augustinus.

Hieronymus, däremot, ansåg att de 153 fiskarna motsvarar de 153 folkslag som han menade fanns i världen. Texten blev på så sätt en sorts missionsbefallning. Men talet 153 kan ju i detta fall

Korsväg 4 | 2021

73

bara stå för att man fick många fiskar, och 153 behöver sålunda inte ha någon mer djupsinnig mening än att påpeka just det.

Ett annat särdrag är att Jesus på flera ställen refererar till kända judiska traditioner. Ett sådant exempel är när Jesus i anslutning till lövhyddohögtiden utropar ”Jag är livets ljus”, (för övrigt ett av de sju ställen där Jesus anspelar på Gudsnamnet i evangeliet). Jesus säger dessutom dessa ord i templet, där några av lövhyddohögtidens viktigaste ritualer ägde rum. Varje kväll tändes under lövhyddohögtiden enorma ljus i templet, som sedan fylldes på med olja så att de skulle brinna natten igenom.

Ljusen var en symbol för den gudomliga närvaron. Så när Jesus ställer sig i templet, just under lövhyddohögtiden, och proklamerar ”Jag är världens ljus”, ja, då fanns det många bottnar och tolkningslager för den judiske läsaren att anknyta till.

En av de mest kända Johannestexterna är annars den om äktenskaps-

bryterskan (7:53-8:11). I Bibel 2000 står texten inom parentes, eftersom den saknas i de äldsta handtexterna av Johannesevangeliet. Texten saknar också den språkliga egenart som

74

Korsväg 4 | 2021

Johannesevangeliet har, och mycket talar för att texten ursprungligen hörde hemma hos Lukas. Slå upp Lukas 21:38, och lägg in Johannes 7:53-8:11 här, så ser du att den passar in. Här är också texten placerad i vissa gamla nytesta­ mentliga manuskript. Förmodligen har texten ursprungligen funnits med i Lukas, men ansetts för kontroversiell (”är inte Jesus lite för slapphänt mot kvinnan”), och tagits bort. Först på 900-talet kommer texten in på den plats i Johannesevangeliet där den finns idag. Oavsett ursprung är det en av de mest kända Jesustexterna.

Sören Dalevi Biskop i Karlstads stift

Så läser du Johannes på sju dagar Johannesevangeliet har en tydlig introduktion (kapitel 1), samt ett tydligt tillägg, kapitel 21.

1. Kapitel 1: Introduktion 2. Kapitel 2-4: från Kana till Kana 3. Kapitel 5-8: Jesus är livets bröd 4. Kapitel 9-12: Ljus och mörker, liv och död 5. Kapitel 13-17: En sista måltid 6. Kapitel 18-20: Jesus dör och uppstår 7. Kapitel 21: Avslutning

aktuella böcker

Aktuella ledar­skapstankar

Möte mellan de tolv stegen och Bibeln

Det är en annorlunda ledarskapsbok som den förre stiftsdirektorn för Göteborgs stiftskansli, Per Starke, har skrivit. Boken är uppbyggd på tankar och reflektioner från Dag Hammarskjölds efterlämnade skrifter och annat material om honom, därav titeln Generalsekreteraren.

Per Starke för en fiktiv dialog med Dag Hammarskjöld omkring teman som verkar ha varit viktiga för generalsekreteraren i hans liv och ledarskap: kultur, natur, språk och diplomati. Genom dessa dialoger får vi ta del av spännande tankar som vi kanske inte vanligtvis hittar inom gängse ledarskapslitteratur. Här får också Dag Hammarskjölds och Per Starkes tankar om existentialism, andlighet, mystik och kristen tro ta plats.

Boken kan förstås läsas individuellt av alla som har ett ledaruppdrag eller är intresserade av ledarskapsfrågor, men lämpar sig särskilt väl för en studiecirkel eller gruppsamtal då varje kapitel avslutas med ett antal frågor. På så vis knyts kapitlen samman och man får själv möjlighet att bearbeta hur man ställer sig till det som sägs.

Det märks att Per Starke hyser en beundran för Dag Hammarskjöld och jag som läsare blir också väldigt intresserad av att lära mig mer om både människan och ledaren. Han hade osedvanligt många strängar på sin lyra, medlem i Svenska Akademin, doktor i Generalsekreteraren nationalekonomi, jurist Per Starke och blev lite otippat FN:s generalsekreterare 1953 Storge fram till sin död 1961.

Han ledde en freds­ organisation under kalla kriget. Tänk att hans tankar kan ha bärighet också idag vilket många röster i boken vittnar om.

Mary Philipsson, präst som tidigare arbetat i Allhelgonakyrkan i Stockholm, har i sin bok delat med sig av hur hon där kom i kontakt med Tolvstegsprogrammet.

Hon kände till programmet i teorin men inte i praktiken. Hon berättar att hon genomgick en svår skilsmässa som gjorde att hon tappade fotfästet och fick erfara vad en total maktlöshet innebar.

Vi människor försöker på olika sätt ta kontrollen över våra liv och visa upp en yta av perfektion, osårbarhet, framgång och lycka. Mary visar på vad detta gör med oss när vi inte vågar möta svärtan i vårt inre utan jobbar på vår image så att ingen skall upptäcka våra rädslor, skam och annat svårt vi bär inom oss.

De flesta har säkert hört talas om Tolvstegsprogrammet, många tror att det är något som endast används i behandling av olika beroende som drog och alkoholberoende, men dessa tolv steg används också i behandling av till exempel sexberonde, och spelberoende.

I boken lotsar oss författaren genom de tolv stegen och hon gör det enkelt och lättfattligt utan att det blir en ytligt quick fix.

Mary flätar in de tolv stegen med ord från Bibeln där nåd, förlåtelse, upprättelse och sanning får en djupare och levade betydelse.

De tolv stegen kan vara en hjälp för oss som individer att växa och mogna. Det vore spännande om vi i församlingarna vågade Gud kommer starta grupper där underifrån människor får möjlighet Mary Philipson att dela med sig av sina liv och få redskap att förArgument djupa sin självkännedom och sin andliga längtan Många längtar efter äkthet, befrielse och glädje i sina liv. Hur möter vi denna längtan?

Alexandra Cimbritz Chris Bruzelius

Korsväg 4 | 2021

75

aktuella böcker

I den offentliga dagsstriden Få teologer har en sådan medial tribun som Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria. Krönikor, kulturartiklar och ledare i tidningar som Expressen, Dagen, Axess och Focus. En bred och stor läsekrets, alltså.

Nu har han samlat ett antal texter från tiotalet i en bok. Det kan vara en risk att samla dagsaktuella texter från media med kort omloppstid, men Halldorf har samlat texterna tematiskt, något som gör att de håller ihop trots skrivna i olika skeden.

Begreppet kvällstidningsteologi är hans eget, han lutar sig mot Lewi Pethrus, som startade Dagen, när han citerar att ”han vill vara ute i den offentliga dagsstriden”.

Och det har han lyckats med, så till den grad att han retat upp storheter som Björn Ulvaeus och Ulf Lundell.

Joel Halldorf skärskådar den samtid som var tiotal med flyktingkris, klimatångest, ökande psykisk ohälsa och politiska kompromisser som suddat ut vissa gränser och skapat andra.

Han lyfter in teologin i samhällsdebatten – där den hör hemma. Och han raderar ut gränsen mellan privat tro och samhälle i en tid när beröringsskräcken med religion är stor, inte minst i media. Kristen tro är inte hänvisad till privata rum, den är något som berör hela våra liv, också som medborgare.

Som teolog rör han sig fri från politiska grupperingar och kan kritiskt granska såväl konservatism som Kvällstidningsteologi liberalism och socialism, inte minst när allt fler vill Joel Halldorf ”tjuvmjölka mörkret i jakt Libris på väljare och politisk momentum”.

Det är välkommet.

Lasse Bengtsson

Leva i tillit Hur kommer det sig att någon som velat bli hållen och buren och klamrat sig fast, inte gör det när det som bäst behövs? Varför höll han inte tag och sa: ”Pappa, hjälp mig att leva?”

Sexton år efter sonen Isaks självmord kan prästen, psykoterapeuten och författaren Göran Larsson berätta om sina upplevelser. Han låter oss få komma in i sin privata sorg och han delar generöst med sig av sin egen och sin hustru Solveigs resa genom sorgen.

Boken är pedagogisk och vi får efter Görans berättelse ta del av teoretisk kunskap om sorg och kris. Det är även en bok som handlar om livets storhet och om livets sårbarhet. Att leva är att bli drabbad och vi är olika rustade inför att möta sorg eller andra svårigheter i livet.

Göran talar om det som han kallar för t-trauman, det vill säga de tysta trauman vi bär med oss från uppväxten och som har påverkan på hur vi tar oss an livets påfrestningar. Författaren belyser även något viktigt när han säger att vi måste ge lidandet utrymme, något som vår tid inte tillåter. En annan viktig tanke är att vi inte endast kan leva i trygghet utan vi behöver även leva i tillit.

Tron är den fågel som anar gryningen, men som sjunger medan det ännu är mörkt.

Detta är en bok som vill påminna oss om att det finns vägar att läka. Man måste då möta istället för att mota rädslan. Att våga Man blir prata om svåra känslor människa igen och att våga be om hjälp.

Göran Larsson Kanske låter det simpelt men det krävs mycket Verbum mod. Man behöver tillåta sig att känna det man känner och tillåta sig att bli buren och bli rest av andra. De stora läkemedlen heter tid och kärlek.

Marie Pervik

76

Korsväg 4 | 2021

aktuella böcker

En kontroversiell brobyggare Göran Rosenbergs bok är en fortsättning på hans förra, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, för vilken han fick Augustpriset 2012. Nu går han bakåt i tiden för att beskriva den man som var överrabbin i Stockholm när hans far och mor kom till Sverige, Marcus Ehrenpreis.

Enligt Rosenberg har Ehrenpreis fått ett oförtjänt dåligt rykte. Främst för den roll han tillskrevs under andra världskriget, då han beskylls för att inte att gjort det han borde för att ge judar en fristad i Sverige. Enligt Rosenberg var Ehrenpreis bakbunden av den svenska regeringen.

Marcus Ehrenpreis ville vara en brobyggare mellan judendom och kristendom, men också se en andlig pånyttfödelse av den Judiska tron. Boken visar hur kristna teologiska idéer har gripit in i och påverkat ”kristna” hållningar till sionismen och Israel-Palestina, t ex hur ersättningsteologin (som hävdar att det judiska förbundet med Gud spelat ut sin rätt efter Jesus) fortfarande gör sig gällande även i Svenska kyrkan.

Ehrenpreis hade många tankar om Messias och messianska förväntningarna inom den judiska tron.

I dessa finns beröringspunkter till den kristna trons förväntan om Jesu återkomst. Inte minst vad det gäller hopp. Vad är detta hopp? Är det att Messias värnar den svages rätt och de maktlösas rättvisa, frågar sig både Ehrenpreis och Rabbi Marcus Rosenberg.

Ehrenpreis Bokens sista sida obesvarade kärlek bjuder på en text som Göran Rosenberg på få rader lyckas både Bonniers förneka och bejaka Gud. Kanske kan man se dessa rader som en trosbekännelse efter Auschwitz.

Det finns paralleller till Christina Löwestams psalm 766. Rosenbergs bok är en nyttig utmaning och ett historiskt viktigt dokument.

En klassiker Det är alltid vanskeligt att tala om vad som är eller blir en klassiker, men i detta fall är det befogat. Boken Svensk mission – och kyrkorna som växt fram kommer att bli en sådan inom svensk kyrko- och missionsvetenskap, utan tvekan. Boken ger en omfattande historisk framställning av svensk mission som inkluderar både dess framgångar och tillkortakommanden under närmare 200 år.

Boken ger en bred ekumenisk översikt av de svenska samfundens missionsinsatser. Därmed fyller den luckan som var kvar efter biskop Jonas Jonsons bok 2019 om Svenska kyrkans dryga 100 åriga missionshistoria. Även om svensk mission bara är en mindre del av en internationell rörelse kan det ändå noteras att den svenska missionen varit ovanligt omfattande i internationell jämförelse. Den var en folkrörelse som bar upp ett starkt engagemang. Över tolvtusen missionärer sändes ut till över hundra länder. Många satsade hela sina yrkesverksamma liv på detta arbete och under lång tid var majoriteten av dem kvinnor.

I många länder har stora och numera självständiga kyrkor växt fram som ett resultat av den svenska missionsrörelsens initiativ. Boken skildrar inte framväxten av dessa kyrkor i ett romantiskt skimmer utan belyser också de problem och bekymmer som kyrkorna ställts inför under senare tid.

Svensk mission – och kyrkorna Sammanfattningsvis som växt fram kommer boken med all säkerhet vara ett Klas Lundström, red standardverk om svenskt Artos&Norma kyrkolivs missionsar­ bete, men också ge stark inspiration för alla som vill vara en del av och reflektera kring missionsuppdraget här hemma i Sverige i idag.

Ulf Sjögren

Mikael Ringlander

Korsväg 4 | 2021

77

Vänligen | +Sören Dalevi

Att vara jordens salt i en värld som kallnar Diakoni är ett komplext begrepp. Det slog mig inte minst när jag som helt ny biskop under mina första år stötte på ett antal föreläsningar på temat ”Vad är diakoni” i olika sammanhang. Det var en fråga som ställdes i stiftssammanhang, i rikskyrkliga sammanhang liksom ute i församlingar. Ett skäl till detta är kyrkoordningen. Till skillnad från prästen, vars arbetsuppgifter tydligt definieras av kyrkoordningen, så säger ju inte kyrkoordningen speciellt mycket om diakonin eller om diakonens roll. Detta skapar ibland frustration och spänningar.

Så jag gick till mitt grekiska lexikon, och slog upp de grekiska orden för diakoni. Det grekiska ordet diakonos betyder tjänare, hjälpare, ordet diakonia betyder tjänst, hjälp, stöd, och de båda orden går i sin tur tillbaka på verbet diakoneo, som på grekiska betyder att servera någon eller att hjälpa någon.

Så långt kunde jag komma genom att slå i mitt grekiska lexikon. Men jag funderade vidare: diakoni är väl inte främst ett teologiskt begrepp, visst handlar det om kristen tro i praktiken?

Att diakonin är kyrkans händer?

Våra handlingar är som bekant goda komplement till de ord vi säger.

78

Korsväg 4 | 2021

Frågan är viktig, för jag tänker att det hela ytterst handlar om uppdragsförståelse. Varför utövar kyrkan diakoni, vad ska diakonin arbeta med, och kanske viktigare, vad är det diakonin inte ska arbeta med? Det handlar om såväl inriktning, avgränsning som strategi. ”Task is master” som engelsmännen uttrycker det. För om vi inte jobbar med att specificera uppdraget är risken stor att vi jobbar med omedvetna, icke-reflekterade uppgifter som bara hamnar där för att ”det ska vara så” eller ”det var ju så förra året” eller ”så gjorde ju förre diakonen”. Gallring blir därför viktigt: vilka är de strategiskt avgörande frågorna?

Den tyske teologen Jörg Lauster har här ett spännande bidrag att ge. Han har visat att det han kallar för ”kristliga kärleksgärningar” var ett utmärkande drag för den tidiga kristna kyrkan.

I antiken var det annars vanligt att religion och etik inte hörde ihop, dvs tron fick inte nödvändigtvis några konsekvenser för hur man handlade. Men kristendomen kom ju ur judendomen – där handling var en viktig grundsten. Här skilde sig kristendomen från de andra kulterna och religionerna i romarriket. Kristliga kärleksgärningar

– det jag menar att diakoni är – var helt enkelt ett av skälen till kristendomens tidiga framgångar.

Jag tänker att frågan vi ska ställa oss är: ”Vilken skillnad kan vi göra?”

Ska vi möta framtidens behov måste vi också få tid till att tala om dem. Vad ser vi ske i det som till synes sker i vårt samhälle? Så att vi på sikt kan generera en gemensam teori utifrån den kontext vi står i. Det handlar om att återvända till triaden se-analysera-handla. Alltför ofta går vi ju direkt från se till handla,

men analysen blir extra viktig när uppdraget kan synas diffust. ”Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner” brukar man säga, och just därför är analysen extra viktig. Men det är samtidigt viktigt att vi inte stannar i analysen, utan att vi sedan också handlar. Se-analysera-handla.

För diakonin är kyrkans händer, tro omsatt i handling, jordens salt i en värld som kallnar. +Sören

Korsväg 4 | 2021

79

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Hela människan

V

årtan är här! Det kändes som om orden ekade i väntrummet. Receptionisten hade sett läkaren i korridoren och ville upplysa honom att nästa patient redan var på plats eftersom han låg före i tidsschemat. Patienten i väntrummet fann sig snabbt och svarade: ”Idag tog jag med hela kroppen, faktiskt”.

Det var en vardagshändelse som får illustrera hur hela människor blir reducerade till sin diagnos, sin sociala situation eller sin funktionsvariation. I väntrummet satt män och kvinnor i olika åldrar men in till läkaren kom benbrottet, vårtan och örat. För ”vårtan” och ”benbrottet” är problemet kanske inte så stort. Sjukdomen är begränsad både i tid och i praktiska konsekvenser. För den som har en livslång, försvårande omständighet är situationen en annan. Att behöva rullstol eller att ha svårt att sortera bland många sinnesintryck blir alltför ofta egenskaper som lägger sig som en fi lt över resten av människan. Var är hen intresserad av? Vad gör hen glad eller ledsen?

Jag vet inte, men jag vet att hen är rullstolsburen eller ”bokstavsbarn.” En människa reduceras till att enbart vara sitt handikapp.

Hela människan är ett dubbeltydigt begrepp precis som biskop Susannes valspråk ”Vår Gud bär sår.” Hela människan kan vara ett uttryck för en helhet, en människa med alla sina egenskaper, intressen, brister och förmågor. Hela människan kan också vara en uppmaning. Gör människan hel! Ge henne det hon saknar för ett fullödigt liv. Hjälp till att

komplettera med det hon av olika anledningar inte kan eller förstår att skaffa sig själv.

Jag tänker att vi som kristna har anledning att tänka på bägge dessa betydelser. Menar vi allvar med alla människors lika värde förstår vi också att alla människor är hela människor med hopp och farhågor, intressen, talanger och brister – också de som har en eller flera egenskaper som påverkar stora delar av livet och begränsar vilka valmöjligheter som i praktiken finns.

Vi har också anledning att fråga oss på vilket sätt vi kan bidra till att utöka möjligheterna.

Ett handikapp uppstår i mötet mellan min förmåga och min omgivning. Är omgivningen anpassad efter min förmåga – fysiskt, psykiskt eller på annat sätt – uppstår inte handikappet.

Kanske finns det till och med omgivningar eller sammanhang där min egenskap inte är en begränsning utan en tillgång. Kan vi visa någon – eller oss själva – vägen till det sammanhanget, sammanhanget där en människa kommer till sin rätt?

Så vem är det vi möter? Är det en fattig eller en människa som – just nu eller alltid – har brist på pengar? Är det en rullstolsburen eller en människa som tar sig fram på annat sätt än de flesta? Människovärdet är större. Det manar oss att se människan – hela människan.

Jonas Ransgård