Korsväg 2021 3

Det räcker gott och väl för mig Peter Franke 14 Världen som ung och kristen Ebba Larberg Eriksson och Mira Nilsson 22 Kom som du är – bli som oss!

Frank Lorentzon 42

3 | 2021

I yttersta kustbandet ligger Hållö med fyr och kapell:

Kapellvärdar håller öppet

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Som vi längtat

F

Korsväg 2 | 2021

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Camilla Arnäs-Nielsen Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Kristine Ålöv Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och E Unsplash.

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svensk akyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften adressen på baksidan. Returadress: med nya Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Helena Jonsson

Hembakt och kaffe – enhetens

tecken

tt av de uppdrag jag hade som diakon Samman oss bind med fridens när jag var ny i min tjänst, band, var att göra hjälp oss att älska varandra. hembesök. Anledningarna skiftade, inte sällan Styr våra steg i Jesu spår, besökte jag de som inte längre hade möjlighet lär oss att bedja Fader vår. att ta sig till kyrkan. Kanske hade ålderdomen Kärlekens Ande, led oss. gjort någon skröplig och trött. Jag minns flera personer som hade svårt med det sociala Allt detta far igenom mitt och som blev nervösa av sinne när jag nu att vara bland andra tänker på enhet och enhetens människor. Och så var det tecken. Jag naturligtvis männtänker på kärlekens Ande iskor som på olika sätt blivit som förenar oss drabbade av sorg, människor svårigheter eller sjukdom. med varandra och vikten och värdet av vår mänskliga Ofta var det uppskattat gemenskap. att jag Men också på hur mysteriet med kassettband med inspelningar tog med Guds närvaro hos från de senaste oss och i oss gestaltas i det veckornas gudstjänster alldeles vardagliga. i församlingskyrkan.

På hur kaffebrödet och På sin egen kammare kunde nattvardsbrödet möts, de jag besökte få hur kyrkorummet och köket stämma in i sin församlings förenas. På hur sång, få dela bön mänskligt liv och kyrkans och förkunnelse. Under liv hör ihop när det det senaste året, när brustna livet möter det vi har fått försöka gestalta brutna brödet. och erfara vår förDet är en annan tid nu samlingsgemenskap med än det tidiga 90-tal, hjälp av inspelningar som jag tänker tillbaka och digitala sändningar, på. Både själva tiden har jag tänkt på de och våra sätt att arbeta där kassettbanden … Att och umgås har förändförlänga församlingrats. Men, kanske är uppgiften ens gemenskap på detta sätt är inte nytt. Men, och utmaningen att tydligt, klokt, vilket tekniksprång som varmt och vardagligt skett! uttrycka och gestalta enheten När jag kom var kaffebordet än ofta dukat. idag? I en tid då individualismensmer viktig Samtalet gick gradvis från vardagligt till frihet – men också dess ensamhet påverkar väsentligt och förtroligt. oss. När våra liv Och så bibeltext och bad tillsammans. läste vi någon verkar dras isär och till det yttre skilja sig allt Ibland kom vi mer från varandra. I en överens om att jag skulle tid då de existentiella ta med mig församfrågorna tränger sig på, lingens präst för att vi skulle men gudstjänstfirankunna få fira det minskar. mässa tillsammans. En av de jag besökte, ville Uppenbara för oss ditt bords precis varenda gång att hemlighet: Ett enda vi skulle sjunga den bröd och en enda mänsklighet. fjärde versen på psalm 161 i psalmboken: Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra.

Helena Jonsson, stiftsdiakon

synlighet

2

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Korsväg 3 | 2021 Tema: Enhet – Trons

örsta gudstjänstbesöket efter att restriktionerna lättat, från åtta deltagare till 50, kändes stort, högtidligt och samtidigt lite ovant. Efter lång tid med digitala gudstjänster var dock känslan överväldigande. Att få sitta i kyrkbänken och känna atmosfären under kyrkvalven, att få möta blickar och uppleva kära återseenden, att få be och sjunga tillsammans motsvarade förväntningarna.

Visst har vi varit del av den gudstjänstfirande församlingen under pandemin, genom att delta digitalt. I början bänkade vi oss för att se gudstjänsten live-sändas och dricka kyrkkaffe efteråt. När vi förstod att andra drack kyrkkaffe under gudstjänsten hände det att vi också gjorde det.

Vi tittade in på några gudstjänster i Karlstads stift och njöt av igenkänning. Så började vi se gudstjänsterna i efterhand, när det tidsmässigt passade oss bäst. Och det hände att vi efter predikan sökte upp en ny gudstjänst och bara valde predikan. En härlig valfrihet, men det var något som saknades. För det där med psalmsång hemma i fåtöljen är inte så enkelt när man som jag är beroende av bänkgrannarnas sång för att våga ta ton.

Det var delaktigheten som vi saknade! Nu är vi åter, om än lite trevande. Och nu ser vi fram mot gemenskapen vid kyrkkaffet efteråt. Det är också en viktig del av att vara församling.

Det har även varit en nyttig erfarenhet att stå i periferin av gudstjänstgemenskapen. Alla som vill har inte möjlighet att delta fysiskt i gudstjänsten och genom det digitala språng vi gjort har tillgängligheten ökat. Både för de som inte kan delta och för de som inte riktigt vågar delta fysiskt.

Detta nummer av Korsväg har Enhet – Trons synlighet som tema. Enhet till skillnad från enighet, att vara del av något större och att det finns det som förenar oss. För i Svenska kyrkan är vi en bordsgemenskap och inte en åsiktsgemenskap.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Det räcker gott och väl för mig Peter Franke 14 Världen som ung och kristen Ebba Larberg Eriksson och Mira

Nilsson 22

Kom som du är – bli som oss!

Frank Lorentzon 42

3 | 2021

Omslagsbild: Hållö kapell, foto: Shaif Sulaihi

I yttersta kustbandet ligger Hållö med fyr och kapell:

Kapellvärdar håller öppet

innehåll

Tema | Enhet – Trons synlighet

66.

48.

04.

08.

14.

16.

22.

26.

30.

36.

38.

42.

48.

53.

56.

62.

66.

68.

72.

77.

80.

86.

88.

Ledare: Att se och verka i nuet Att vara kyrkvärd är att vara delaktig Krönika: Det räcker gott och väl för mig Andakt, reflektion och högtid i yttersta kustbandet Världen för unga kristna idag – fördomsfull eller tillåtande Vi gläntar på dörren till Heliga rum Ett tecken på kyrkans kontinuitet Krönika: För att världen ska tro Att lära och ta emot av den andre Kom som du är – bli som oss!

Bibelskoj med barn i Degerfors Bibelns berättarhjältar finns i församlingarna Det är så viktigt att bli tillfrågad Jag ber till Gud, men jag ber också till mig själv Krönika: Vikten av din röst Svenska kyrkan flyttar tillfälligt in på köpcentret Vänstift – våra vänner runt om i världen Sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut …

Bibelstudium: Lukasevangeliet på fyra dagar Vänligen, Sören: Protestantism och politik PS: Hembakt och kaffe – enhetens tecken

8.

– Jag blev förvånad och glad när jag fick frågan om att bli kyrkvärd, berättar Josefin Odin som varit kyrkvärd i Kastalakyrkan i Kungälv i sju år. Jag visste att jag ville ha en uppgift i kyrkan. Jag var visserligen med i kören, men jag ville mer.

Korsväg 2 | 2021

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Att se och verka i nuet

H

östen är här och vi är många som håller andan. Är pandemin över eller kommer det ännu en våg? Hur ska vi tänka och agera framöver?

Pandemin har gett oss många erfarenheter. En del hade vi gärna varit utan, men andra har varit värdefulla.

I skrivande stund längtar jag särskilt efter möjligheten att samlas många, sjunga så att kyrktaket lyfter och utan oro stå nära varandra. I min egen kropp känna att vi människor hör ihop, att det finns en samhörighet som inte har med åsikter att göra utan detta enkla att vi delar vår tid på jorden här och nu.

Jag längtar framåt, men nog har längtan drag av nostalgi. Som om det funnes en tid när vi alla var ett och lätt samsades under himlavalvet. När livet väger och osäkerheten är stor är det kanske extra viktigt att fundera på längtans riktning. Inte minst för att hitta kraften att ta nästa steg, som oundvikligen går mot framtiden.

I början av sommaren fyllde Göteborgs stad 400 år. Jag hade förmånen att predika på inledningsgudstjänsten. Texten var hämtad från profeten Jeremia som skriver till sina landsmän i exil i Babylonien. Jeremia skriver

4

Korsväg 2 | 2021

ett brev som säkert väckte förhoppning om att de snart skulle få hjälp att återvända. Men Jeremias budskap är ett annat, nämligen att bo och verka på den plats där du är!

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre!

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. (…)

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp. (Jer 29:4-7, 11) Texten var väl vald eftersom Göte-

borgs historia är fylld av människor som kommit till staden mot sin vilja. Som drivits till staden på grund av fattigdom eller helt enkelt varit tvungna att följa med. Människor som likt judarna i Babylon slängt längtansfulla blickar bakåt, och i minnet målat hembygden i ljusare färger än den egentligen var.

Foto: Kristin Lidell

Situationen är inte helt olik vår egen.

Pandemin har tagit oss till en ny plats i tillvaron som vi själva inte valt. Många har gjort stora personliga förluster och som samhälle har vi påmints om både vår sårbarhet och vårt beroende av varandra. På vilket sätt kan Jeremias brev ge oss vägledning för framtiden? Då som nu är rådet att inte fastna i det förflutna utan att se och verka i nuet. Att bidra till den plats och den gemenskap där vi bor. Men för judarnas del innebar det inte att bli historielösa. Tvärt om, här samlar de ihop sina berättelser och heliga texter tar form. Situationen kräver också att de utvecklar en ny form av gudstjänst, långt borta ifrån templet.

Det finns mycket att lära av detta.

Först tänker jag på vikten av att vi som kyrka håller samman bön och arbete. Och sedan på hur förvaltandet av tron och traditionen sker genom att göra den levande i den situation som är – vilket betyder att den kommer att förändras. De digitala gudstjänsterna är här för att stanna. De kommer pågå samtidigt som gudstjänsterna i landsortskyrka och katedral, på samma sätt som att synagogans gudstjänst och tempeltjänsten i Jerusalem under en lång period levde sida vid sida. +Susanne

Korsväg 2 | 2021

5

ENHET – TRONS SYNLIGHET Lean on me when you’re not strong And I’ll be your friend, I’ll help you carry on For it won’t be long ’Til I’m gonna need somebody to lean on.

Lean on me. Text: Bill Withers

“Only humility will lead us to unity,

I en kall och kylig värld fryser den som jämt står still, men ett folk på pilgrimsfärd hinner aldrig stelna till.

Våra vägar har gått skilda där vi vandrat år från år, låt oss äntligen få bilda en gemenskap som består.

Ett enat folk på väg.

Ett enat folk med samma mål.

Guds rike är på väg, och redan finns det mitt ibland oss.

Psalm 793 Ett folk på väg. Text: Peter Carlsson & Tomas Hagenfors

6

Korsväg 2 | 2021

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.

Johannesevangeliet 17:21-23

and unity will lead to peace.” /Moder Theresa

Från öst och väst, från syd och nord.

Vi samlas Gud, omkring ditt bord.

Här är det plats för var och en.

Som brustna kärl, som vilsna barn.

Vi är välkomnade tillbaks.

Din famn vill aldrig släppa taget.

Vi är ett, vi har samlats i ditt namn.

Enade i den seger som du vann Vi är ett, vi har samlats i ditt namn.

Enade i kärlek.

Enade i kärlek. Text: Josefina Gniste

Korsväg 2 | 2021

7

Kyrkvärd Josefin Odin biträder tjänstgörande präst i Kastalakyrkan, Tord Nordblom, vid nattvardsfirandet.

8

Korsväg 2 | 2021

Att vara kyrkvärd är att vara delaktig Kyrkvärden är en viktig del av gudstjänsten. Josefin och Martin har båda varit kyrkvärdar länge. De berättar för Korsväg om sitt ideella engagemang som betyder mycket för dem själva, och för församlingen.

A

tt vara kyrkvärd är det allra viktigaste uppdrag jag har. Jag vill nog till och med att det står kyrkvärd på min gravsten!

Martin Magnusson har varit kyrkvärd i halva sitt liv, i 25 år. Kyrkan har funnits med honom under hela hans uppväxt så det var inte så förvånande att han fick frågan om att bli kyrkvärd i Kungälvs kyrka. Korsväg träffar honom inne i den imponerande barockkyrkan i trä från 1600-talet, en kyrka helt unik i sitt slag.

Vi möter honom tillsammans med Josefin Odin, kyrkvärd i den betydligt yngre Kastalakyrkan. Den kyrkan byggdes 1980 och är

sammanbyggd med församlingslokalerna. En kyrka byggd att passa barnfamiljer och för olika aktiviteter. Trots att Josefin bara är 27 år har hon redan varit kyrkvärd länge, sen hon var i 20-årsåldern.

Varför blir man då kyrkvärd? Vad är det som

gör att en människa, söndag efter söndag, lägger sin tid på att hjälpa till under en gudstjänst.

Vad betyder det för den ideelle medarbetaren att få vara ideell? Minns de hur de reagerade när de fick frågan?

– Visst var det roligt och spännande att få frågan, minns Martin. Det var jag och Karin Korsväg 2 | 2021

9

visste att jag ville ha » Jagen uppgift i kyrkan.

Bernhardsson, som också var i 25-årsåldern, som blev tillfrågade. Jag var väl lite rädd för att binda mig för ett uppdrag, men ville gärna gå in i detta. Lite senare valdes ytterligare tre personer in som kyrkvärdar och de var lika unga som vi var. Det var roligt.

– Jag minns när vi var på kyrkvärdskurs på Åh, då sjönk medelåldern betydligt, berättar Martin med ett leende.

darnas roll varje söndag och dessutom hade hennes bror varit det, men hon ville ändå tänka efter, ville själv bedöma om det var ett uppdrag hon ville ta.

– Jag visste att jag ville ha en uppgift i kyrkan. Jag var visserligen med i kören, men jag ville mer. Det var min bror som dragit med mig till kyrkan. Han hade blivit kristen vid sin konfirmation, så han ville ha mig med!

– Ett skäl till att det är så roligt att ha en uppgift beror på församlingen, menar Josefin.

Här finns alla åldrar, från den yngsta nyfödda till 90+ och många barn. Runt Kastalakyrkan finns både hyreshus och villaområden och det präglar församlingen. Före pandemin var det uppemot hundra deltagare i gudstjänsterna.

Martin menar att kyrkvärden representerar den gudstjänstfirande församlingen och är en del av gudstjänsten. Kyrkvärden kan hälsa välkommen, får läsa texter och på olika sätt vara delaktig. Martin berättar att han ibland också sjunger psaltarpsalmen. Och på min fråga, går han faktiskt och hämtar psalmboken och sjunger för oss: Vilken är då kyrkvärdens roll?

Kom och se vad Gud har gjort, – Innan pandemin hade vi ju den direkta konunderbara är hans gärningar takten med församlingen, säger Martin. Vi mot människors barn. står i dörren, delar ut psalmböcker, program, Halleluja säger välkommen och byter några ord med – Jag tycker mycket om det. Först sjunger varje besökare. jag en gång som försångare och sen sjunger – Det var likadant för oss, berättar Josefin. församlingen med i ett omkväde. Det kopplar Fast i Kastalakyrkan har vi en projektor som ihop bra. visar texter och psalmer på väggen, så alla vill inte ha en psalmbok.

Josefin håller med Martin om tillfredsstälVi byter några ord om klädsel. Behöver lelsen i att vara delaktig i gudstjänsten. När kyrkvärden tänka på sin klädsel? hon fick frågan om att bli kyrkvärd, blev hon Martin minns att mannen som var kyrkförvånad och glad. Hon hade ju sett kyrkvärvärd före honom, Ragnar Jansson, alltid hade

10

Korsväg 2 | 2021

Två av Kungälv-Ytterbys kyrkvärdar i glatt samspråk. Josefin Odin är kyrkvärd i Kastalakyrkan och Martin Magnusson i Kungälvs kyrka. Som kyrkvärdar representerar de församlingen och är en del av gudstjänsten.

Foto: Agneta Riddar

kostym och att han tyckte det såg propert ut.

– Eftersom jag hade en svart kostym i garderoben, så började jag att ha den – och det har jag fortfarande varje söndag. Det är absolut inte något tvång, men för mig handlar det om att visa respekt och högtidlighet. Det betyder nog mer för mig än för andra.

Martin och Josefin enas om att mycket hand-

lar om att visa omsorg om de som kommer.

Att ge dem som är äldre en extra dyna till en träbänk, eller att ställa fram vatten om det är varmt …

Josefin hälsar välkommen i respektabla, söndagsfina kläder.

– Jag hjälper gärna några av våra äldre till sin plats eller fram till nattvarden om de har svårt att gå. En kvinna vill ha en psalmbok med större text, så den får hon utan att behöva fråga om den. Ofta vill någon prata i väntan på taxin och det gör jag också gärna. Det finns en omsorg också i det.

– Det är fint, menar Martin, du gör detta för att du ser, du vet, du kommer ihåg. Det är en slags bekräftelse i detta, du är sedd!

Hur viktigt är då lokalen, kyrkan i sig?

– Jag tycker mycket om Kastala, säger Josefin, eftersom jag har haft en väldigt känslosam relation till kyrkan. Den har varit central för min tro, för min relation till Gud. Korsväg 2 | 2021

11

– Kyrkan här helig för mig, förklarar Martin, men så inbjuder ju också Kungälvs kyrka till högtidlighet. Den är en ceremonikyrka med många vigslar och begravningar. Sen betyder den mycket för mig eftersom jag är uppväxt i kyrkan sen jag var liten.

Vad betyder det för er själva att vara kyrkvärdar? Att vara en ideell medarbetare.

– Gemenskapen är viktig med prästen, organisten och vaktmästaren, förklarar Martin.

Den gemenskapen ger mig mycket. Sen naturligtvis att få vara en del av gudstjänsten, att få vara delaktig i dess utformning.

– Två gånger per termin har vi dessutom kyrkvärds- och förbönsledarträffar där vi diskuterar förändringar vi vill göra.

– Men för mig har det också gett en fördjupning i tron. Nu har jag ju läst texterna och de olika årgångarna några gånger. Jag minns att jag var väldigt nervös i början, för att läsa fel, för att betona fel. Nu tycker jag om att läsa texterna, jag tycker om att läsa förbön. Jag använder boken som bas och sen kan jag väva in något som är aktuellt. Det känns betydelsefullt.

Trots det stora engagemanget för kyrkan,

har Martin inte velat bli präst. Istället är han ingenjör på Volvo Personvagnar.

– Nej, jag hade aldrig klarat av att hålla i begravningar, till exempel. Det är bra nog att vara kyrkvärd.

Också Josefin menar att kyrkvärdskapet fördjupat henne och hennes tro.

– För mig är det viktigt att vara en del av en gemenskap. Att läsa texterna betyder också mycket. I mitt kommande yrke som förskollärare kommer jag läsa för små barn och det har

12

Korsväg 2 | 2021

jag med mig nu. Att läsa så alla förstår, att inte läsa så snabbt, att göra pauser.

– När jag gick på gymnasiet och läste teater, så hade jag scenskräck. Jag tyckte det var jättejobbigt att stå inför andra. Men det har ändrats, där har kyrkvärdskapet hjälpt mig också för andra sammanhang. Jag kan till och med tycka att det är roligt att gå fram och läsa inför klassen nu!

Jag känner att jag gör det bra och så får jag bekräftelse av de som lyssnar.

Att läsa texter, att vara delaktig i guds-

tjänsten, gör det något med er själva? Blir ni berörda själva av det ni är med om? Eller blir det mer som en roll att spela?

– Visst blir jag berörd och påverkad, säger Martin, annars skulle jag inte lägga tre timmar i kyrkan på söndagen. Det ger något mer än kyrkkaffet!

– Starkaste upplevelserna för mig är när jag sjunger. Ibland får jag sjunga litanian och jag tänker på människorna i den här bygden genom tiderna. Ord som pest och hungersnöd får en stark innebörd, också nu i pandemitider!

Kungälv, som periodvis gränsade till Danmark, Norge och Sverige blev svenskt i och med fredan i Roskilde 1658. Den första gudstjänsten i Kungälvs kyrka hölls 1682.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Kyrkvärden Martin Magnusson förbereder högmässan i Kungälvs kyrka, hela tiden i dialog med tjänstgörande präst Tord Nordblom. Det är mycket som ska förberedas och kyrkvärden är en viktig del av gudstjänsten.

Korsväg 2 | 2021

13

Krönika | Peter Franke

Det räcker gott och väl för mig

H

ur ska det gå för Svenska kyrkan när tron mattas av och antalet medlemmar stadigt sjunker? Vilken roll ska kyrkan spela i det svenska samhället om 50 år? Jag vet ärligt talat inte, men här följer en personlig betraktelse om hur det ser ut i min familj från 100 år tillbaka till nu.

Min mormor Lina kom tillbaka från USA i slutet av 1910-talet. Tillbaka till föräldrarnas lilla jordbruk vid Hällsjön, nordost om Sunne. Gården kunde inte försörja alla tio barnen och det var ont om jobb i Fryksdalen. Två av barnen avled i späd ålder, av de åtta som nådde vuxen ålder emigrerade sex till Nordamerika. Min mormor när hon bara var 16 år.

Jag har läst några brev som hennes far skrev till en yngre syster på andra sidan Atlanten på 1930-talet. Det var brev fyllda av en stark Gudstro. Även om skörden och fisket var dåligt lade de sina öden i Guds händer. ”Har vi bara förtröstan till vår Herre så blir det bra” löd budskapet.

Min mormor ärvde den starka tron och min mamma, 95 år, har den också kvar. Söndagsgudstjänsten på SR är obligatorisk och hon ber regelbundet,

14

Korsväg 2 | 2021

även om hon klagar på att ”Vår Herre inte lyssnar på mig”.

Min fru Gunilla är uppväxt i ett fri­

religiöst hem. Hennes föräldrar Erik och Maiken var starkt engagerade i Missionsförbundet i Östra Ämtervik. När Maiken dog redan vid 69 års ålder var Erik övertygad om att de skulle mötas igen. Gunilla frågade vad himlen är för något och Erik svarade: ”Jag vet inte, men jag vet att om man vill ha blommiga tapeter i farstun så får man det”.

Ja, så kan också tron uttryckas.

För egen del är jag både döpt och konfirmerad. Tron på Gud och ett liv efter detta är dock svag, men däremot tror jag starkt på Jesu varma kärleksbudskap om alla människors lika värde.

Dessutom är jag övertygad om att kyrkan behövs och gör goda gärningar, nu och i framtiden. Är till exempel väldigt glad över samarbetet som jag som chefredaktör på Värmlands Folkblad hade med Karlstads stift och biskop Esbjörn Hagberg genom den årliga återkommande temaveckan ”Livet värt att leva”. När antalet medlemmar och gudstjänstbesökare minskar får kyrkan byta position och

flytta ut i samhället. Precis som Karlstads stift gör med sina temaveckor.

Konkurrensen om uppmärksamhet är helt annorlunda i dag än för 100 eller 50 år sedan. Då hade kyrkan en central roll i de flestas liv. Så är det inte längre.

I vårt sekulära och alltmer individualistiska samhälle står kyrkan i praktiken inte längre mitt i byn. Jo, kanske i fysisk mening, men inte i människors medvetande.

Budordet om att inte ha några andra gudar vid sidan av Gud följs inte av särskilt många. Mammon, idoldyrkan, jakten på individuell framgång och självspegling i sociala medier kräver sin tid.

Men när krisen kommer och livet vänder på ett ögonblick finns ändå kyrkan där som en given mötesplats. Om ett flygplan med nio ombord störtar i Örebro öppnar kyrkan upp. När en polis skjuts till döds i Biskopsgården i Göteborg går det att finna tröst och gemenskap i kyrkan. Det gäller oavsett om du tror på Gud eller inte, och oavsett om du är medlem eller inte.

Så klart det finns anledning att vara bekymrad över att antalet medlemmar i Svenska kyrkan stadigt sjunker.

Inte minst för dem som ansvarar för kyrkans ekonomi, med tanke på att medlemsavgiften står för två tredjedelar av budgeten på drygt 20 miljarder kronor om året.

På 30 år har antalet medlemmar dalat från 7,6 miljoner till 5,7 miljoner i dag.

1971 döptes 80 procent av alla nyfödda barn i Svenska kyrkan, i dag bara 27 procent. Samma trend för konfirmationer. Från 78 procent för 50 år sedan till 20 procent i dag.

Siffrorna känns igen i min egen familj. Våra tre söner födda på 1980-talet är alla döpta och konfirmerade. Inget av våra fem barnbarn är döpta och därför inte heller medlemmar. Det är högst osäkert om de kommer att bli det i framtiden.

Men sönerna är kvar som medlemmar

och när jag frågar varför svarar alla tre att kyrkan är en viktig del i vårt kulturarv och gör så mycket gott för utsatta människor.

Jag håller med. Att vårda kyrkorna är nödvändigt för att de inte ska förfalla.

Att stötta fattiga, jobba för försoning, hjälpa flyktingar och människor i kris är centrala uppgifter för kyrkan. Att stå upp för alla människors lika värde och arbeta mot förtryck och diskriminering är viktigare än någonsin i en värld som hårdnar och dras isär allt mer. Att väcka hopp om och jobba för en ljus framtid för planeten är också en viktig uppgift. Det räcker gott och väl för att motivera min medlemsavgift till Sveriges största förening.

Peter Franke Frilansande journalist

Korsväg 2 | 2021

15

16

Korsväg 2 | 2021

Andakt, reflektion och högtid i yttersta kustbandet Hållö, utanför Smögen, har en dramatisk historia, en vacker fauna och ett kapell vars altartavla är en obruten horisont. Här finns ideellt engagerade kapellvärdar som tar emot besökare samtidigt som de kan njuta av atmosfären och lugnet på ön.

D

en lilla gruppen samlas utanför Smögens kyrka för en kort promenad genom de smala gränderna ner till bryggan. Där ligger Hållöfärjan, som i årtionden skeppat över badsugna och naturälskare till ön med sin fyrplats, fyrvaktarbostäder, vandrarhem, kapell, Marmorbassäng och inte minst Bohusläns äldsta fyr!

Det är behagligt väder. En lätt bris med värmande solsken nu på morgonen, på eftermiddagen väntar regn. En karg natur möter oss på vår vandring över de rundslipade berghällarna som formats av inlandsisen. I skrevorna tittar talrika bestånd av käringtand, styvmorsviol och fackelblomster upp. Förvånande nog har ön, som bara är en knapp km stor 360 olika kärlväxter. Någon skog finns inte. Åt ena hållet en öppen horisontlinje, åt andra håller skymtar Smögen.

Vi promenerar mellan husen i fyrvaktar-

byn, på väg upp mot fyren och kapellet. Den mest kände fyrvaktaren i området här ute är Evert Taubes far, Carl Gunnar Taube, som var fyrmästare på Klövskär inte långt ifrån Hållö.

Han förälskade sig i sin hushållerska Julia Sofia som var syster till fyrmästaren på Hållö,

Edvin Jacobsson. Edvin och Carl-Gunnar var fyrvaktare på Klövskär. Julia, syster till Edvin, kom dit och träffade sin blivande man. Edvin blev senare fyrmästare på Hållö. Carl-Gunnar arbetade inte på Hållö.

De två gifte sig 1884 i Kungshamns kyrka och 1890 föddes Evert Taube. Evert bodde dock aldrig på Hållö, men han och hans tolv syskon kom ofta på besök till morbror Edvin.

Om detta kan våra värdar berätta. Gudrun Jonsson, Jan-Eric Larsson, Leif Johansson, Yvonne Hedberg och Eivor Andersson har alla lagt ned otaliga arbetstimmar på ön.

– Jag är alltid glad när jag åker hit, berättar Gudrun. Jag är kapellvärd och det betyder att jag håller kapellet öppet på mina tilldelade tider. Det är så roligt att träffa trevliga människor från hela värden, som kommer hit.

Jag tar emot och hälsar välkommen, också på engelska.

Gudrun har varit kyrkvärd i Kungshamns

kyrka i 22 år, hon sitter också med i församlingsrådet.

– Det ger mig så mycket tillbaka att vara ideell, att få arbeta med sådant som engagerar.

Atmosfären och lugnet här ute gör mig trygg!

Korsväg 2 | 2021

17

Så utan att det var planerat blir det en andakt.

Hållö Kapell har sedan starten 2009 utformats för att kunna ge andakt, reflektion och högtid i yttersta kustbandet. Klipporna, havet och himlen är den levande altartavlan. Det är Hållö Kapellförening som driver verksamheten och föreningen består av Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan (tidigare Missionsförsamlingen) och Utpost Hållö.

Vi slår oss ner i kapellet, altartavlan är stora

fönster som vetter ut mot västerhavet. Jan-Eric Larsson, pastor i Equmeniakyrkan ger oss några tankar och Daniel Petrén, från Sensus, som anslutit till gruppen, slår sig ner bakom tangenterna och vi sjunger om vår härliga jord.

Så utan att det var planerat blir det en andakt.

– Här ute på Hållö blir vi så lätt uppfyllda av den fantastiska naturen, av skapelsen, säger Jan-Eric. Men låt oss inte glömma Guds avbild, människan som sitter bredvid dig!

Jan-Eric ansvarar för planeringen av gudstjänster, vigslar och dop. Kl 15 varje söndag under sommaren är det andakt och de är ett antal personer som delar på detta.

– Hur många som kommer är väldigt väderberoende, vid regn och rusk söker sig folk inte hit. Men kapellet och ön är verkligen en lugn, kontemplativ plats. Under pandemin har jag faktiskt haft retreat via nätet. Då var jag ensam här, tros att det var full storm! Detta ger mig mycket tillbaka!

En gång var Hållö bebott året om. Från det att fyren stod färdig 1842 fram till 1969 då den automatiserades fanns fyrpersonal dygnet runt. Här bodde fyrmästare, fyrvaktare, fyrbiträden och deras familjer.

18

Korsväg 2 | 2021

Barnen på ön fick gå i skola för en ambulerande lärarinna anställd av Kungliga Lotsstyrelsen som undervisade dem i elementär matematik, språklära och Luthers katekes.

I fyren finns nu ett museum som berättar om livet på ön och hur fyren kunde fås att lysa, eller ge ljud ifrån sig.

– Det är många, många människor som lagt ner ett stort arbete på att göra Hållö till den fina plats den är, menar Leif Johansson, som är kapellvärd, kassör i föreningen och vice ordförande i kyrkorådet.

– Jag är samordnare och hjälper mest till med det administrativa. Det är så fint med all uppskattning vi får, det känns bra. Själv är jag uppväxt med att vara ideell, har varit det hela livet. Vare sig det gällt idrotten, företagande eller politiken.

– Egentligen är det märkligt, att en del människor inte alls är ideella. Medans andra vill uträtta något och engagerar sig helhjärtat.

Leif har tagit med en present till oss, en tjock, inbunden bok med vackra bilder.

Västerhavsblänk heter den. En skildring av livet på Hållö och Sotenäset under fyra sekel, skriven av det tidigare kommunalrådet Bertil Abrahamsson och med efterskrift av dåvarande landshövding Lars Bäckström. En bok som ges i present till alla brudpar på Hållö.

– Bertil skulle varit med idag, förklarar Leif, men eftersom han är nittio år fyllda, kanske vi istället kan hälsa på honom på väg hem?

Och det gör vi. Mitt i samhället bor han.

Mr Hållö himself. Det har han blivit kallad efter sitt hängivna arbete med denna pärla i kustbandet. Mycket utfördes under hans tid

Jan-Eric Larsson, pastor i Equmenia­kyrkan, delar några tankar framför altartavlan med sin obrutna horisont.

som kommunalråd, som sådan satte han rekord. Längst i landet, 27 år. Men efter att han avgått fortsatte arbetet.

– Det var roligt när vi (Smögens kommun) år 1970 kunde köpa Hållö och ett antal andra öar av Hvitfeldska stiftelsen, med fyren, förvaltarbostaden och alla de andra huset för 25 000:Köpeskillingen innefattade marken, dock inte byggnaderna.

Tillbaka till Bertil Abrahamssons vardagsrum

och en fråga. När du tänker tillbaka på hela din livsgärning, är då bevarandet av Hållö, skapandet av kapellet och stärkandet av besöksmålet något av det största?

– Ja, absolut, svarar Bertil, men också skapandet av Nordens Ark på Åby säteri, som

Margareta Hvitfeldt var en kvinna som än idag, mer än 350 år efter sin bortgång fascinerar och sägs vara en av Bohusläns mest sägenomspunna kvinnor. Hon var på sin tid en av de allra rikaste i Bohuslän. Margareta var änka till den danske adelsmannen Tomas Dyre, och tillhörde den bohuslänska högadeln när hon 1661 köpte Åby säteri och därmed blev en av de största jordägarna i Bohuslän.

Det var inte bara dessa gårdar Margareta förvaltade, hon hade gårdar på större delen av Tjörn och ner till strögods på Hisingen och norra Halland. Det sägs att hon förvaltade sina gårdar ”med klokhet, sparsamhet och minutiös

jag var delaktig i. Också det tillhörde Hvitfeldtska stipendiesällskapet som 1975 såldes till Hushållningssällskapet.

En reportageresa till en ö kan ge många infallsvinklar. Många som

hör ordet Hållö tänker nog på Evert Taubes vackra och sorgliga Ballad om Briggen Blue Bird.

Bakgrunden kan vara att Everts bror Gerhard Fredrik omkom i en båtolycka under fiske i farvattnen utanför Hållö, den 7 december 1906, tillsammans med en fyrvaktare och ett fyrbiträde. Det blåste hastigt upp till storm och deras båt bröts sönder. Varken kroppar eller båt hittades efter olyckan.

Balladen om briggen Blue Bird of Hull handlar om Karl Stranne från Smögen, som stod surrad till rors och sedan försvann med

noggrannhet”. Margareta var bosatt på sin gård på Tjörn, Sundsby säteri.

Margareta och Tomas Dyre fick tre barn. Det första barnet levde endast i tre veckor, deras andra barn dog redan vid åtta års ålder.

Fem år senare dog maken Tomas och Margareta som då var 43 år blev änka, ensam med sonen Ivar som vid faderns bortgång var 7 år.

Ivar avled endast 18 år i ”hetsig feber” då han var på utbildningsoch studieresa i universitetsstaden Montpellier i södra Frankrike. I ett brev från Ivars lärare hade Ivars sista önskan framförts till modern – att moder Margareta ”ville avsätta en del av sitt gods eller en

summa penningar, varav räntan årligen skulle givas till fattiga skolbarn och studerande ungdom efter hennes död” Januari 1664 hölls Ivars begravningsakt i Uddevalla kyrka och den 22 januari undertecknade Margareta sitt testamente, som i stora drag gick ut på att det samlade godset skulle doneras till en stipendiestiftelse. Det var då den största jorddonation som skett i Sverige efter Gustav II Adolfs donation till Uppsala universitet.

Avkastningen skulle delas ut som understöd till ungdomar från Bohuslän som ville studera vid gymnasiet, senare universitetet i Göteborg.

Korsväg 2 | 2021

19

fartyget under stormen. Riktigt så var det inte i verkligheten, men farorna som lurade blev till en bra grund för en ballad för en skicklig visdiktare.

Vi gör en paus i de dramatiska berättelserna. En klättring upp i fyrtornet är mödan väl värd. Utsikten är vidunderlig. Det gamla radiopejlingshuset söder om fyren har idag byggts om till vandrarhemmet Utpost Hållö, komplett med konferensanläggning, festlokal och café.

Vi bjuds på en utsökt hemgjord räksmörgås och kaka till kaffet.

– Även de som jobbar här gör det ideellt, berättar Leif. I utbyte mot en veckas vistelse på ön får du hjälpa till i vandrarhemmet utan lön.

Ett populärt sommaräventyr för många!

En annan dramatisk berättelse från Hållö hände en natt i november 1943. Ett Gripenplan hade lyft från Aberdeen i Skottland på väg till Stockholm. Fyra man fanns i besättningen och elva passagerare, varav fyra barn. I mörkret in över Bohuskusten blev de beskjutna av ett tyskt jaktplan på 6 300 meters höjd. Tyskarna kände till flygningarna och hade varnat Sverige för att fortsätta med dem.

Flygkaptenen tog snabbt ner planet till 3 000 meter, men det tyska stridsplanet följde efter.

Planet kraschade in i berget på Hållö 22 november 1943 och endast två av femton personer kunde krypa ut ur ett hål i flygplansvraket och överleva. Än i dag kan man ute på ön finna små bitar av bränd metall ifrån det störtade flygplanet.

En teori var att kaptenen, som kände till Hållö, tänkte försöka landa i den vackra marmorbassängen.

20

Korsväg 2 | 2021

Marmorbassängens vatten är kristallklart och skimrar i turkos. Den våghalsige kan dyka rakt ner från de branta klipporna, men det finns också en badstege. På ön finns också jättegrytor som bildades av inlandsisen, som är mäktiga att se på.

Flora och fauna på Hållö är något av det som Yvonne Hedberg, ideell cirkelledare för Sensus, berättar om. Hon guidar om blommor och träd, berättar om växter och om vad de kan användas till.

– Jag är en länk mellan kapellföreningen och kulturföreningen på land. Jag guidar också härute på Hållö och håller i vandringarna, berättar hon. Det är bra att kunna använda kapellet att berätta i, ibland kan grupperna bli stora. Man behöver inte anmäla sig. Vi räknar med att besökarna hjälper oss att vara rädda om naturen. Man får till exempel inte plocka blommor här ute.

Också Eivor Andersson är kapellvärd. Hon är även kyrkvärd och sekreterare i Smögens församlingshems vänner. Hon, precis som hennes kamrater, framhåller platsens betydelse, tystnaden, upplevelsen.

– Kapellet gör något med människor som kommer hit. En gång frågade någon, får jag sjunga – och det var otroligt vackert och starkt. En annan besökare sa: Här kan jag nog bli religiös.

– Jag tror att utsikten ut genom fönstren, bortom horisonten, ger en känsla av själva evigheten. Det är stort.

Text: Agneta Riddar Foto: Shaif Sulaihi

I Kapellföreningen finns det ett stort engagemang för Hållö och kapellet. Med ideella krafter hålls kapellet öppet och det ordnas gudstjänster, hålls förrättningar och ges guidade vandringar.

Korsväg 2 | 2021

21

22

Korsväg 2 | 2021

Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift har en ungdomsredaktion. I Korsväg berättar Ebba och Mira om samtal de haft med andra ungdomar om hur det är att vara ung och kristen. Foto: Alex Giacomini /ikon

Världen för unga kristna idag – fördomsfull eller tillåtande Familj, gemenskap och bemötande har betydelse för ungdomars tro och trygghet som kristna.

Utanför kyrkan möter de både fördomar och nyfikenhet. Ebba och Mira har talat med andra ungdomar i Göteborgstrakten och hur det är att vara kristen och visa det.

H

ur uppfattar kristna ungdomar bemötandet de får på grund av sin tro? På vilket sätt påverkar det dem?

Finns det en önskan om att faktumet att de är kristna ska tas emot på ett annorlunda sätt, eller känner de sig accepterade av omvärlden?

Unga kristna runtom i Göteborg delar med sig av sina upplevelser och tankar. Berättelserna visar på hur omgivningars olika agerande påverkar individerna på olika sätt.

Som unga kristna har vi reflekterat mycket över vårt eget agerande kring religionen och tron. Är vi verkligen alltid bekväma med att säga att vi går till kyrkan och tar vi på oss vår Svenska kyrkan-tröja i vilket läge som helst?

Ibland kanske vi, medvetet eller omedvetet,

döljer den delen av oss själva. Det finns i vissa situationer en rädsla att bli ifrågasatt eller dömd, även om det inte alltid är verkligheten. För att bredda vårt perspektiv och höra andras funderingar kring ämnet sökte vi upp personer från olika delar av stan med olika kopplingar till kyrkan. ”Hela min släkt och hela min familj är kristen

så det är väldigt naturligt, vi har alltid gått i söndagsskola och så när vi var små med familjen” så beskriver Tilly, 17 från Öckerö sin väg in i kyrkan. Hon berättar om att hon hemma på ön aldrig blivit bemött på något speciellt sätt eftersom det är många kristna som bor där och att det på så sätt är helt naturligt.

Korsväg 2 | 2021

23

on Mira Nil ss

Ebba Lar

b er

gE ri

Även om inte många av hennes vänner är troende kristna har de ändå alltid en koppling till kyrkan.

Det var när Tilly började gymnasiet inne i stan som hon började uppleva ifrågasätson ks tande. ”De har ju någon bild av kyrkan som filmer visar, att det är helt crazy människor” säger hon. Att folk blev chockade och nästan kunde skratta åt henne när hon berättade att hon var kristen tyckte hon var lite jobbigt i början, men hon har kommit fram till att hon faktiskt inte går i kyrkan för någon annans skull än sin egen.

Från Carl Johans församling i Majorna pratade vi med Melissa, 15, och Ester, 17, som båda kom in i kyrkan genom konfirmation. Melissa har mycket religion i sin omgivning, hennes pappas sida är katolsk och hon har flera muslimska vänner. Även om många runt omkring henne inte delar hennes tro har hon vänner i kyrkan som hon kan dela tankar med. Hon känner sig ibland ifrågasatt, speciellt av nära vänner som hon anser har fördomar om kristna som inte stämmer. Melissa berättar att hon ofta måste förklara vad kristendomen innebär för henne, och att hon gärna gör det ifall det är av genuint intresse, men vill inte känna att någon dömer henne för något hon säger.

Melissa talar också om gemenskapen i kyrkan som en av de största anledningarna

24

Korsväg 2 | 2021

till varför hon stannat kvar. Detta menar även Ester, som nu har gjort sitt tredje år som ung ledare i församlingen. ”Jag får ofta frågan om jag är en ’riktig’ kristen”. Ester berättar att människor i hennes omgivning tänker att hon gillar att vara i kyrkan men egentligen inte är troende.

Enligt henne är det också många unga som verkar tro att alla kristna tar Bibeln bokstavs­troget och är väldigt konservativa. Ester har däremot accepterat att hon kommer att bli ifrågasatt och kan bortse från det eftersom hon känner som Tilly, att hon tror bara för sin egen skull. Något Ester märkt är att de som är religiösa ofta har en annan sorts acceptans medan ateister ofta vill få henne att bevisa Guds existens.

Efter att ha utfört de tidigare intervjuerna digitalt hade vi möjligheten att ta oss till Fässbergskyrkan i Mölndal. Där kom vi in mitt i ett ”häng” och fick prata med fyra ungdomar i församlingen: Jakob, Patricia, Marcel och Tilda som alla är mellan 15 och 18 år. Vi märkte då tydligt hur fyra ganska olika personer med olika bakgrund och uppfattningar om kyrkan, ändå tillsammans kan få en stark gemenskap när de samlas i detta sammanhang.

Patricia berättar att hon är uppväxt i en troende familj. De har däremot aldrig gått

andra som du » Behandla själv vill bli behandlad

så mycket i kyrkan så det var först när hon konfirmerade sig som hon kände att hon blev mer involverad i kristendomen, och har därför också valt att stanna kvar som ung ledare. Hon är, förutom sin familj, omgiven av många icke-troende men ser inte negativt på bemötandet hon får på grund av sin tro. Trots att det kan komma frågor, bland annat om hon tror på Bibeln bokstavstroget, och att det finns en del fördomar känner hon att det är av genuint intresse och hon berättar att hennes vänner tycker att det är spännande att höra.

Patricia har dock inte alltid varit lika säker i sin tro, som barn började hon tvivla på grund av det som lärdes ut och pratades om i skolan.

Ett tvivel som försvann i och med konfirmationstiden och bättre bemötande.

Alla fyra ungdomarna i Fässberg känner över-

lag att de blir bemötta på ett bra sätt, genom sakliga frågor och genuint intresse. Jakob och Marcel berättar att de inte känner sig dömda på grund av sin tro och har inte funderat så mycket på vad andra tycker. Till skillnad från detta uttrycker tjejerna att de enstaka gånger har fått stå till svars för tiden de spenderar i kyrkan. ”Vissa som inte är troende ställer frågan: Så du tror bokstavligen på allt som står i Bibeln.” säger Tilda och fortsätter: ”Men man behöver ju inte vara djupt troende och man gör ofta egna tolkningar av det”.

20-åriga Mirella kommer ifrån en katolsk familj, hon jobbar mycket och går till kyrkan på gudstjänster då och då. Mirella säger att kyrkan och tron ger henne trygghet och får henne att känna en närhet med Gud. Hon är bekväm med att prata om sin tro och tycker inte att det är något att skämmas över. Däremot känner sig Mirella ofta missförstådd och

som att det finns en roll att leva upp till som katolik, mycket fördomar och ifrågasättande av hennes val. Därav hade hon önskat ett mer respektfullt bemötande. Hon säger dock att hon aldrig tvivlat på sin tro på grund av andra och att hon har ett självförtroende i religionen som gör att hon kan vara öppen med den.

Så, efter att ha pratat med ungdomar från

olika delar av Göteborg ställer vi oss frågan igen: Hur uppfattar unga kristna bemötandet de får på grund av sin tro, känner de sig accepterade? Genom de olika samtalen har vi förstått att många idag känner sig säkra i sin tro och inte tycker att det är jobbigt att prata om. Men vi har känt att de flesta hade önskat en omgivning med annorlunda agerande. Tvivel har funnits och kanske fortfarande finns när personer i olika sammanhang ifrågasätter eller dömer. Alla ungdomar som vi pratat med är absolut villiga att berätta om sin religion och svara på frågor när genuint intresse finns, de dömer inte de som tror annorlunda eller inte alls och använder inte sin religion i ett negativt syfte.

På grund av en egen säkerhet i tron som många byggt upp själva skäms de inte för sin religion idag men vi tycker ändå att bemötandet borde förändras. Att tro på någonting som får en att må bra och spendera tid på en plats som gör att man känner sig trygg ska man aldrig behöva bli ifrågasatt för. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”, så lyder den gyllene regeln. De som behandlar andra med respekt förtjänar samma tillbaka.

Text: Ebba Larberg Eriksson och Mira Nilsson Foto: privat

Korsväg 2 | 2021

25

1.

2.

3.

4.

1. Bergsjöns Kyrka (Svenska kyrkan) 2. Dansk Sømandskirke i Göteborg (Den Danske Kirke) 3. Nasirmoskén (Ahmadiyya Muslimska Samfundet) 4. S:T Jakobs församling (Equmeniakyrkan)

26

Korsväg 2 | 2021

Vi gläntar på dörren till Heliga rum

N

är människor samlas för bön, andakt och gudstjänst sker det ofta i för ändamålet särskilda lokaler, i det som vi kan kalla heliga rum. Många av dessa heliga rum finns i stora byggnader väl synliga i omgivningen, men långt ifrån alla gör det.

Heliga rum finns också i mindre lokaler i mer anonyma fastigheter utan utsmyckning eller religiösa symboler.

De heliga rummen finns i våra omgivningar, i våra städer och på vår landsbygd. Många av de heliga rummen har vi sett från utsidan.

Men hur många av dessa har vi sett från insidan, eller rent av varit inne i själva?

Göteborgs religiösa historia är spännande.

Staden grundades av reformerta holländare och befolkades tidigt av tyska, nederländska, svenska och skotska protestanter. Stadens internationella prägel gjorde att den religiösa enheten utmanades och Göteborg var en av de första städer där judar under 1700-talet fick tillåtelse att bosätta sig. Under 1800-talet ledde frikyrkorörelsen i form av metodism och baptism till konfrontationer med konservativ

lutherdom och statskyrklighet. På 1970-talet byggdes i Göteborg den första moskén på svensk mark.

Idag finns det hundratals och kanske ännu

fler heliga rum i Göteborg. De är knutna till olika religiösa traditioner; kristna, muslimska, judiska, sikhiska och buddhistiska med flera. I trettiotre bilder presenteras ett urval av dessa religiösa lokaler i utställningen Heliga rum på Göteborgs stadsbibliotek och i en bok med samma namn.

– Utställningen och boken Heliga rum vill vara en inspiration till att besöka varandras rum, säger Mikael Ringlander. Att mötas och tala med varandra, för att stänga in sig är inte ett alternativ. Vi vill inspirera och stimulera till dialog mellan människor, att tala om det som är heligt och viktigt i livet.

– Som ärkebiskop Desmond Tutu utrycker det: ”Jag behöver dig för att vara jag och du behöver mig för att vara du”.

Text: Torgny Lindén Foto: Mikael Ringlander

Korsväg 2 | 2021

27

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

28

Korsväg 2 | 2021

12.

13.

14.

15.

5. Wat Pha Göteborg (Sveriges Buddhistiska gemenskap) 16.

6. S:T Paulus Av Korset (Romersk-katolska kyrkan) 7. S:T Gabriela Syrisk-Ortodoxa Kyrka 8. Ärkeängeln Mikaels och S:T Guirguis Kyrka (Koptiska ortodoxa kyrkan i Sverige) 9. Smyrnakyrkan (Pingströrelsen i Sverige) 10. Al Anwar Islamiska förening (Islamiska Shiasamfunden i Sverige) 11. Lutherska Missionskyrkan (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) 12. Frälsningsarmén Centrumkåren Haga Mölndal 13. Islamiskt Centrum (Sveriges Muslimska Förbund) 14. Göteborgin Suomalainen Helluntaiseurakunta (Finska Pingstförsamlingen) 15. Judiska församlingen i Göteborg (Judiska centralrådet) Korsväg 2 | 2021

29

Foto: Magnus Aronsson

30

Korsväg 2 | 2021

Ett tecken på kyrkans kontinuitet Enhet i kyrkan handlar inte om något vi ska göra.

I stället handlar det om vad vi är. En Guds gåva som är kyrkans kallelse att leva i.

– Enheten är redan skapad i Kristus, säger biskop Susanne. Bilden av kyrkan som Kristi kropp tycker hon om. En sårmärkt kropp.

E

n av biskoparnas många uppgifter är att ”vårda och värna kyrkans enhet”, enligt kyrkoordningens åttonde kapitel. Och Susanne Rappmann har uppgiften som ett av sina fokusområden i uppdraget att vara biskop för Göteborgs stift.

– Det är inget jag valt, det är något som hör till uppgiften att vara biskop, säger hon.

Vad lägger du själv i begreppet att vara ett enhetens tecken?

– Att vara ett tecken på kyrkans kontinuitet i tid och rum, och ett tecken på den världsvida kyrkan.

Hur tar det sig uttryck konkret?

– Jag tänker på ett tillfälle när jag just vigts till biskop i Uppsala domkyrka, där var den världsvida kyrkan på plats, den ekumeniska kyrkan var där, de andra biskoparna men också församlingsbor och medlemmar. När jag tittar på fotot som togs utanför domkyrkan ser jag allt detta, men det som inte syns på bilden

är att bakom fotografen står folk från Värö, Fässberg och Mölndal. Jag tänker att det är en bild av mångfalden, en bild av min uppgift att hålla samman stiftet, Svenska kyrkan och den vida gemenskapen.

– Enheten är redan skapad i Kristus, det handlar inte så mycket om att göra som att vara, påpekar hon.

Göteborgs stift har historiskt sett haft svårt med enheten, tvisterna har varit många, åsikterna i lärofrågor har spretat och vållat strid. I dag är det betydligt lugnare.

Susanne Rappmann har själv varit med i den utvecklingen. Då hon i januari 1992 prästvigdes i Göteborgs domkyrka av då nyvalde biskop Lars Eckerdal, var det första gången kvinnor vigdes till präster i stiftets katedral av stiftets biskop, den tidigare biskopen vägrade viga kvinnor.

Men i dag är det annorlunda. Motståndarna

Korsväg 2 | 2021

31

Biskop Susanne viger Victor Tedeman till präst i Svenska kyrkan och Göteborgs stift. När biskopen viger präster och diakoner är det ett synligt tecken på kyrkans kontinuitet. Foto: Torgny Lindén

bildade eget 2003 i Missionsprovinsen, och även om de ansåg sig vara en del av Svenska kyrkan, så sa överklagandenämnd och biskopsmöte nej: man kan inte viga egna biskopar och präster och ändå tillhöra Svenska kyrkan. Den organisatoriska enheten har en gräns.

– Kyrkan har ju varit tydlig och fattat beslut, det får man förhålla sig till, säger hon.

Möter du motstånd och ifrågasättande?

– Det är klart att det finns enskilda personer som menar att kvinnor inte ska bli präster eller biskopar. Men det är ganska perifert och jag möter det inte särskilt ofta. Det dominerar inte mitt biskopsliv.

32

Korsväg 2 | 2021

Skillnaden mellan enhet och enighet, hur ser

du på det? En tidigare biskop brukade säga att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en bordsgemenskap.

– Det är ett väl funnet uttryck som ligger i linje med att enhet inte primärt är något vi har till uppgift att skapa. Vi tror att kyrkan hålls samman genom att vara Kristus kropp.

Kristus skapar enheten, men det förutsätter inte enighet i varje fråga. Så har det varit i kyrkans historia. Sedan måste man skilja på stora och små frågor, precis som i en familj.

Sin teologiska grund har enheten dels i Jesu

bön att lärjungarna ”må bli ett”, och kanske det

Vi måste också möta de vanor som har brutits, som de barn som inte blivit döpta.

svåraste, att vi ska älska varandra ”så som jag har älskar er”. Dels i bilden av kyrkan som en kropp med många lemmar, där vi kan vara olika men ändå tillhöra samma kropp. Vad tänker du om den bilden?

– Jag upplever att Kristi kropp som en bild av kyrkan är en bra bild. Ska en kropp fungera behövs olika delar med olika funktioner. Vi behöver även andra bilder, exempelvis kyrkan som Guds folk. Kyrkan är organisk, ständigt i rörelse.

Kyrkan som Kristi kropp har Susanne haft anledning att fundera djupare på. Hennes doktorsavhandling, hon disputerade 2005, har titeln Kristi kropp som kritisk metafor: teologisk reflektion kring funktionshinder.

Vad var dina slutsatser i avhandlingen?

– Vi måste bejaka att människors kroppar ser olika ut, att vi behöver skapa gemenskaper där alla kroppar får plats, också kroppar med funktionsvariation. Det finns en fara i att organisera sig utifrån en modell utan skavanker.

Har vi den välbyggda 30-åriga kroppen, som kan uppfattas som odödlig, som ideal, eller rymmer kroppen också sår och sårbarhet? Även om kyrkan har brister är hon fortfarande Kristi kropp. Kyrkan måste bilda gemenskaper där fler människor känner sig hemma och kan trivas.

– Kristi kropp som en biblisk bild av kyrkan är något som kyrkan alltid burit med sig och en grund för självförståelsen; en kropp med många lemmar. Och precis som Kristi kropp är det en sårmärkt kropp.

Hur har pandemin påverkat

kyrkan ur denna synvinkel?

– Alla samhällsgemenskaper har utmanats av pandemin, särskilt kyrkan som är så mycket av en kroppslig gemenskap med närhet till varandra. Att då tvingas hålla distans är en stor utmaning.

Vad tror du att det får för konsekvenser?

– Ja, säger hon och funderar en stund. Det är väl med pandemin som med alla kriser, att de förstärker de tendenser som finns i ett samhälle. Det utmanar oss som kyrka med ett sviktande medlemsunderlag. Men tendenserna är också lite motstridiga. Det finns ett ökat andligt intresse, frågan är då om vi förmår möta detta intresse på ett bra sätt. Vi måste också möta de vanor som har brutits, som de barn som inte blivit döpta. Hur har den kyrkliga seden förändrats? Det är en utmaning att åter­erövra den; en utmaning vi har framför oss som kyrka.

Kan man säga att enheten är konkretiserad i

kommunionen, när ”vi alla får del av ett och samma bröd”?

– Det är nog ett både och … Ta detta att vi inte har kommunion tillsammans med katolska kyrkan, det är en utmaning för kyrkans enhet att vi inte förmår överbrygga det.

I samband med reformationsjubileet 2016 och påvebesöket i Lund, ordnades en rad gemensamma samtalsgrupper med katolska församlingar kring ett dokument Från konflikt till gemenskap. Hur gick det sedan?

– Jag har inte den överblicken att jag vet vad Korsväg 2 | 2021

33

Ekumenik och samarbete över samfundsgränserna är ett tecken på enhet inom den kristna kyrko­ familjen. Biskop Susanne medverkar bland annat i rollen som biskop som en representant för Svenska kyrkan i ekumeniska sammanhang och gemensamma manifestationer.

Foto: Torgny Lindén

man då gjorde här, säger hon, men påpekar att hon har regelbunden kontakt med den katolske diakonen i Göteborg.

Ekumeniken är ju också ett tecken på att kyrkor söker enhet. Hur ser det ut i Göteborg?

– I samband med att Göteborg firar 400 år bildade kyrkorna här ”Hjärta Göteborg”, och där sker det mycket spännande. Nu siktar man på pingsthelgen 2023, allt har ju blivit framskjutet på grund av pandemin, då det ska bli ett brett ekumeniskt evenemang.

Kan man tala om enhet när det gäller andra religioner, i första hand judendom och islam?

– Nej … Det är helt nödvändigt med religi-

34

Korsväg 2 | 2021

ösa ledares kontakter i ett mångreligiöst samhälle, i synnerhet när som nu religionsfriheten ifrågasätts. Ingen försvarar den om inte vi gör det, och det måste vi göra tillsammans.

– Kontakterna är också ett sätt att skaffa sig kunskap, man kan fördjupa sin egen tro i mötet med den andre. Vill vi ha ett samhälle som fungerar behöver vi också delta i detta samtal, det finns en förväntan från samhällets sida att vi hjälper till.

– Men kalla det inte enhet. Det handlar mer om dialog, om flerpartssamtal.

Text: Lasse Bengtsson

Vi frågar!

Vad betyder enhet för dig?

Sven-Olof Blomqvist

Joel Mattsson

Ola Bojestig

Torslanda

Göteborg

Varberg

– För mig innebär enhet att man är – Enhet är ett väl sammansvetsat lag – För mig innebär enhet visionen om överens, att man tror samma sak. Jag som gör framsteg och tar motgångar en hel kyrka utan vi och dom, innanför tänker en grupp, ett sammanhang, där tillsammans. eller utanför. Den odelade kyrkan för man är i en enhet. Först tänkte jag att världen ska tro. på en måttenhet, men det är väl inte riktigt samma sak.

Elin Sternberg Göteborg

– Familj, vilken enhet jag tillhör. Vi kommer alltid att vara en ovillkorlig enhet. Det finns en trygghet i det.

Korsväg 2 | 2021

35

Krönika | Sofia Camnerin

För att världen ska tro

N

är vi talar om och beskriver ”enhet” i kyrkliga sammanhang så använder vi ofta två traditionella bilder.

Trädet och floden. Båda förutsätter enhet som just enhet, antingen som en ström eller som en stam. Trädbilden brukar illustrera hur alla olika kyrkor och samfund en gång kom från en stam och därefter har förgrenat sig i de olika kyrkliga sammanhang som finns idag.

Flodbilden illustrerar hur vi från början var olika strömmar och riktningar som därefter runnit ut i en gemensam flod.

Jag tror dock vi behöver andra bilder om vi ska djupna i vår förståelse av vad enhet betyder och varför det behövs, hur det levs, och var. Bilder av trädet och floden kan låsa oss i ett tänkande som förutsätter enhet som någon form av entydighet eller gemensam samstämmighet. Bilderna kan också knyta oss till en linjär syn på tid. Ett slags före och efter, då, nu och sedan. Då en gång var vi eniga, alternativt, sen, någon gång, ska vi bli eniga.

Enhet behöver gå djupare och ska inte fokusera på organisation, gemensam tanke, gemensam praktik eller ens gemensam tro. Enhet börjar i relation och överlåtelse och handlar om vara och liv, förhållningssätt och anda. En annan

36

Korsväg 2 | 2021

bild jag vill pröva är därför ”enhetens vägar”. Med detta uttryck betonas rörligheten och de olika platserna.

Enhet behöver tas emot och levas i alla olika sammanhang. Förhoppningsvis kan enhet som ”enhetens vägar” förlösa oss att se enhet som ett här och nu, ett pågående och något som i varje stund och i alla sammanhang behövs.

En nyckelvers i den ekumeniska rörelsen är såklart Jesu förbön om att vi ska bli ett Joh 17:21. Vi läser raderna och inser att vi är kallade att bli ett. Den kristna trons kärna handlar om gemenskap, enhet, med Gud, med andra människor, med hela skapelsen. Enhet som gemenskap är både medel och mål.

Frågan är dock hur ofta vi mediterar över den andra delen av versen: ”också de skall vara i oss”. Alltså enhet som ett varande.

Ytterligare en fråga är hur ofta vi besinnar syftet med detta varande, att världen ska tro: ”Då skall världen tro att du har sänt mig”. Det är alltså inte för kyrkornas egen skull vi ska leva och gestalta enhet, utan för att världen ska tro.

Och enhet handlar alltså inte om varken stam eller flod utan om ett varande, ett förhållningssätt, relation. Det är svaret på allt, skulle jag vilja påstå, möjligen

naivt och med alldeles för höga anspråk.

Om vi besinnar vad enhet är, så är det svaret på allt. Det kommer åt grundproblematik. Det är motsatsen till polarisering, girighet, egoism, dödsrädsla, hat, rasism, sexism, våld, exploatering av naturen osv. Det är att vilja leva i samklang, försoning, se hela den här världen som älskad av Gud. Det är att förtrösta på Gud, låta Gud vara Gud och lita på löften som ”varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre”. (Rom 8:38f) Enhet är att vilja arbeta för rättvisa

och hållbarhet, kärlek och gemenskap.

Det är att uthålligt tro att det är Gud själv som är gemenskap, som vi skall vara i. Det är att tro att Gud fortsatt sänder sin Ande för att allt ska kunna leva och det är att lita på att det Gud sänder är kärlek. Kärlek är alltså innehållet i enheten.

I Bibelsällskapets provöversättning av första Johannesbrevet lyder raderna ur kapitel fyra som följer: Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken är av Gud och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud …

Mina älskade, om Gud har älskat oss så, är också vi skyldiga att älska varandra.

Ingen har någonsin skådat Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss och hans kärlek har nått sin fullkomning i oss … (v, 7, 11)

Istället för att vi ska känna kramp för att vi ska arbeta för enhet på någon slags organisatorisk nivå (jo, jag tycker att den organiserade ekumeniken är viktig, men inte viktigast), och känna krav att vi borde svara på och kommentera samtidens alla händelser och utspel, så ska vi söka och leva enhet i de sammanhang vi finns, här och nu. Inte sen, inte då, utan nu. Var finns misstron som behöver helas, utanförskapet, vem längtar efter sammanhang och gemenskap? Vad behöver försonas, läkas, också i oss själva? Hur kan vi ta emot och peka på Guds gränslösa kärlek, som inte uddlös utan passionerat medlidande och engagerad.

Vi tror på en Gud som i Jesus delar all smärta, alla förluster, alla sjukdomar och all övergivenhet och som med sin kärlek besegrar döden. Vi tror på en Gud som inte överger utan fortsätter att skapa liv, fjärilar och humlor, djurungar och människor. Så där vi är, får vi vara i Guds kärlek och leva den, själva förtrösta på den och ständigt överlåta oss till den.

Så tror jag att världen kan tro, få tro igen. Här och nu, på olika vägar, söka leva och ta emot den enhet som är given, som alltid finns precis här intill. Vi behöver bara öppna oss för den, överlåta oss till den.

Sofia Camnerin Generalsekreterare Sveriges Kristna Råd

Korsväg 2 | 2021

37

Påve Franciskus är en varm anhängare av ekumenik och kyrklig enhet, inte minst sedan besöket i Sverige 2016. Här gör han under stort pressuppbåd entré på Stadion i Malmö tillsammans med biskop Anders Arborelius inför en mässa med uppåt 15 000 deltagare.

Att lära och ta emot av den andre När påve Franciskus besökte Sverige 2016 inför det stundande reformationsjubileet var ekumenik och enhet på mångas läppar.

Inte minst under den gemensamma gudstjänsten i Lunds domkyrka. Sedan har det inte hörts så mycket.

Men nu har det börjat röra på sig. Under 2022 hålls en konferens om ”receptiv ekumenik” i Sigtuna. Och man hoppas på en ”ekumenisk vår” som ger ny växtkraft åt ekumeniken.

38

Korsväg 2 | 2021

E

gentligen skulle denna konferens hållits i juni i fjol, men pandemin satte stopp. Nu är den framflyttad till 27–30 juni 2022. Arrangörer är Sveriges kristna råd, Enskilda högskolan i Stockholm, Sigtunastiftelsen och Centre for Catholic Studies vid Durham University i England. En digital förkonferens hölls i juni i år, en ”uppvärmning” inför nästa år.

Inför påvebesöket i månadsskiftet okto-

ber-november 2016 och det följande jubileet togs ett särskilt dokument kallat Från konflikt till gemenskap fram med 245 punkter, punkter som skulle peka ut en möjlig väg mot ”kyrkans fulla och synliga enhet”.

I förordet sägs: ”Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus. Det faktum att kampen för denna sanning på femtonhundratalet ledde till att enheten gick förlorad i den västliga kristenheten tillhör kyrkohistoriens mörka sidor. 2017 måste vi öppet bekänna att vi inför Kristus befinns skyldiga till att ha brutit ner kyrkans enhet. Detta minnesår ställer oss inför två utmaningar: att rena och hela våra minnen, och att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus (Ef 4:4–6).”

Punkterna handlar sedan om saker som rättfärdiggörelse och nattvardsförståelse, om Kristi verkliga närvaro i sakramentet, ämbetet, om dopet som grund för enhet och mycket annat som vållat strid under århundranden.

I punkt 221 heter det: ”Eftersom katoliker och lutheraner hör samman som lemmar i Kristi kropp gäller Pauli ord i Första Korinthierbrevet dem: ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så

gläder sig också alla de andra.” (1 Kor 12:26).

Det som påverkar en lem i kroppen påverkar också alla de andra. På grund av detta vill de lutherska kristna inte minnas de händelser som ledde till att deras kyrkor formades på annat sätt än tillsammans med sina katolska syskon. Genom att tillsammans minnas reformationens begynnelse, tar de sitt dop på allvar.”

Till slut vaskade man fram fem imperativ (uppmaningar): 1. Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.

2. Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.

3. Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.

4. Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

5. Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

På ett antal platser runt om i landet samtalades det om dokumentet i grupper med både lutheraner och katoliker med fokus på det som förenar, inte det som skiljer.

Så till konferensen om receptiv ekumenik.

Först – vad menas med uttrycket?

– Vi diskuterade att översätta det med ”mottagande ekumenik” men beslöt att behålla det engelska uttrycket, säger Olle Kristenson,

Korsväg 2 | 2021

39

bistå i världens kriser och konflikter. Potentialen ligger i arbetet med att forma attityder som bygger på ett självkritiskt och reflexivt lärande. Receptiv ekumenik innebär att lära av den andre på ett sätt som vidgar vyerna kring hennes konfession och tradition.

Olle Kristensson, Sveriges kristna råd.

projektledare på SKR för konferensen.

– Frågan vi ska ställa oss är inte ”vad kan vi lära andra”, utan ”vad kan vi lära av andra”.

Fokus är alltså att lära och ta emot av den andre, påpekar han.

Receptiv ekumenik kallas också ”en ny våg i den ekumeniska rörelsen”, och med sitt starka fokus på lärande och självkritik har den receptiva ekumeniken tinat upp frusna dialoger och öppnat upp nya frågeställningar. Den vill få kyrkor och kristna att reflektera över vad som går att lära av andra kyrkotraditioner än den egna för att på så sätt fördjupa självförståelsen av den egna traditionen.

Konferensen i Sigtuna blir den femte på temat men första i Sverige. Till de svenska entusiasterna hör Karin Johannesson, biskop i Uppsala, och Sara Gehlin, forskare och lektor på Teologiska högskolan. Sina rötter har den receptiva ekumeniken främst på katolska universitetet i Durham, där Paul D Murray är en av de ledande teologerna. Murray menar att det är dags att gå från ekumenisk vinter till ekumenisk vår, och han ser att receptiv ekumenik kan vara en metod med potential för att

40

Korsväg 2 | 2021

Inom katolska kyrkan har det funnits en frustration över att det gått trögt med ekumeniken, drömmen om en vår i ekumeniken är något även påve Franciskus bär på.

I juni i år möttes ärkebiskop Antje Jackelén, då representant för Lutherska världsförbundet, och påve Franciskus i Rom, man samtalade om bland annat ekumeniken mellan lutheraner och katoliker. Påven förklarade då att ”ekumenik är inte att utöva kyrklig diplomati utan en resa av nåd”. Och målet är ”en försonad enhet mitt i skillnaderna”. Jackelén noterade att Franciskus talade om mötet i Lund med stor värme, enligt Kyrkans tidning.

Tankarna om en receptiv ekumenik finns

spridd över hela den kristna världen, och Australien är den plats där denna också slagit rot bland kyrkornas församlingsliv. Hur är det med förankring i lokalt församlingsliv i Sverige?

– Det finns, försäkrar Olle Kristenson.

Hur stor spridningen är finns det inga uppgifter om, men det finns ett studiematerial från Sveriges kristna råd kallat Berörd, som kan tankas ned från SKR och användas i lokala ekumeniska samtal.

Och Kristenson hoppas att många från landets församlingar kommer till konferensen nästa år. Mer information finns på SKR:s hemsida www.skr.org.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Vi frågar!

Vad betyder enhet för dig?

Inger Lindeskog

Anna Tunström

Per Wiman

Lilla Edet

Mangskog

Åmål

– Jag tänker först på längtan att vara – Jag hamnar 30 år bakåt i tiden, till – Enhet för mig betyder att vi drar i varandra, både människor emellan Trefaldighetskyrkan i Arvika, min åt samma håll fast vi är olika och har och Gud-människa. Enhet har också hemkyrka, den församling där jag har olika uppgifter. Som texten i sönmed värderingar och strävan efter mina rötter. Det är både personliga dags: ”Ögat kan inte säga till örat att samma mål att göra. Sedan snart fem minnen och historia bakåt, för mig jag inte behöver dig. För att kroppen år lever jag i ett ekumeniskt äkten- var det som en familj. Och så är det ska fungera behövs alla delarna.” Vi skap. Tidigare var vi i 20 år präst- och fortfarande, jag går helst till en kyrka i Svenska kyrkan har en gemensam diakonpar i Svenska kyrkan, nu är han där jag känner någon, den personliga mittpunkt vi dras till, tron är i cenkatolik. Vi har fortfarande samma mål kopplingen är viktig för att känna trum, men gränserna är öppna. Alla för ögonen: den stora måltiden i him- mig hemma. Och musiken förstås, är välkomna. Det finns inga krav utan melen. Här på jorden får vi inte längre jag känner igen mig i den. Men enhet jag bestämmer själv hur djupt i tron ta emot nattvarden av varandra, men handlar också om värderingar. Jag jag vill gå. Men för att vi ska hålla ihop vi är ändå ett i tro och längtan. Det litar på att i kyrkan står människor behövs en öppenhet, en nyfikenhet verkligt viktiga, som för en kristen är för vissa värderingar, som kärlek och och respekt för det vi gör. Att mötas att följa Kristus, går inte att kompro- förlåtelse. Att känna kärlek till varan- fysiskt är viktigt för sammanhållningmissa bort. När vi möts kring honom dra och att kunna förlåta är något vi en och känslan av enhet, det har jag i respekt för varandra, ja då finns skrivit under på som kristna. Det är en tänkt på under pandemin. Att ses och enheten där även om enhetligheten gemensam inställning, en plattform korridorprata behövs, det blir som ett uteblir. Fullkomningen har vi ännu som vi delar. Utan den skulle vi inte förlåtande kitt. framför oss. höra ihop.

Korsväg 2 | 2021

41

42

Korsväg 2 | 2021

Kom som du är bli som oss!

Vari består den enhet som Jesus och Paulus talar om?

Och i vad består den inte? Gud är alltid större än vad vi kan förstå, och Bibelns ord kan nästan alltid förstås och tillämpas på fler än ett sätt. Vi som tror har mött Gud på olika sätt och tar fasta på olika sidor av Gud, skriver stiftsteolog Frank Lorentzon.

E

n gång när vi diskuterade hur vi skulle formulera inbjudan till konfirmationsundervisning föreslog jag som rubrik ”Kom som du är – bli som oss!” Naturligtvis tog ingen förslaget på allvar. Tvärtom skrattades det åt det som ett lustigt skämt – vilket det väl i sanningens namn också var. Ett bejakande av att få odla och utveckla sin unika individualitet hör till samtidens mer oomstridda

värden. Men orden har stannat i mig, och jag har idisslat dem vid åtskilliga tillfällen. Att inte förändras till allt större likhet med den Jesus som är grunden för vår tro, och därigenom faktiskt till allt större likhet med varandra, är inte det tvärtemot vår kallelse? Som Sara Kadefors konstaterade när hon var på prästmöte och reflekterade över prästerna hon mött: ”De såg fullkomligt normala ut. […] I mitt inre Korsväg 2 | 2021

43

Gud är en. » Endast Inget annat får vara en.

blev jag nästan lite upprörd, jag menar, nåt slags påverkan måste det väl ha på en person att den tror på Gud och arbetar med att sprida hans budskap. Eller är jag konservativ nu? Jag tänker att om de kristna är precis som jag kan de ju lika gärna exkludera Gud.” (GöteborgsPosten, 2006-02-18).

Det är på inget sätt en orimlig tanke att det

borde märkas att vi är kristna, om nu Gud spelar någon roll i våra liv. En av de saker som brukar läggas in i detta är att vi förväntas uppvisa enhet. Så ber Jesus i sin förbön (i Joh 17) om att de som är hans – alltså de troende – skall vara ett så att världen kan tro att Fadern sänt honom. Paulus talar sig varm för andlig enhet (Ef 4:3f), för att vi skall stå eniga i tankar och åsikter (1 Kor 1:10), och i Fil 2:2-5 ger han oss denna uppmaning: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Om vi ser till historien är det dock beklämmande ställt med enheten. Att det nästan alltid finns andra bidragande faktorer till splittring utöver teologiska skillnader – såväl politiska, etniska som ekonomiska eller rent personliga motsättningar – förhindrar inte det faktum att kyrkan inte levt upp till vare sig Jesu eller Paulus uppmaning till enhet, ödmjukhet etc.

Men trots denna ofta dystra historia så har det särskilt sedan 1900-talets början funnits många kyrkor som arbetat för synlig enhet, t ex via arbetet i Sveriges kristna råd eller via Kyrkornas världsråd.

44

Korsväg 2 | 2021

Men vari består den enhet som Jesus och

Paulus talar om? Och i vad består den inte?

Paulus talar om andlig enhet, om enhet i tankar, åsikter och sinnelag. Låt oss fundera över dessa förslag, och börja med tankar och åsikter (som möjligen kan te sig lite enklare att ta sig an än det andliga och sinnelaget).

En första viktig poäng är då denna: enhet är inte enighet. Det har sagts om vår Svenska kyrka att vi inte är en åsiktsgemenskap, utan en bordsgemenskap. En del ser detta som ett sorgligt faktum angående vår kyrka, andra ser det tvärtom som en av dess styrkor. Varför? Jo, för att det eviga dåligt låter sig fångas av vårt förnuft och våra ord. Gud är alltid större än vad vi kan förstå, och Bibelns ord kan nästan alltid förstås och tillämpas på fler än ett sätt.

Se t ex på Paulus ord i Ef 4:5f: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud”. En är Gud, ja – men vi som tror har mött Gud på olika sätt och tar fasta på olika sidor av den Gud som alltid är större än vi förmår greppa och förstå.

Så formulerar vi också vår tro på olika vis, allt efter den erfarenhet vi har och den tradition vi skolats in i. Bara i vår egen Svenska kyrka ryms en mångfald teologier, där gammalkyrklighet, högkyrklighet, lågkyrklighet samt folkkyrklighet kanske är de mest spridda varianterna – men det finns många fler. Och dopsynen skiljer inte bara mellan samfunden, utan även inom vår egen kyrka – så betonar en del dopet som en personligt tillsagd bekräftelse på något som redan är sant – Guds villkorslösa kärlek till alla människor – medan andra tar fasta på dopet som en statusförändring där vi med Kristus dör för att med honom födas på nytt. In i detta sakernas tillstånd kom

Biskopsbrevet Leva i dopet från 2011 som ett försök att tydliggöra och motivera dopet. Där formuleras en enhetlig dopsyn, bruten genom nio olika motiv, som på en gång är traditionell och formulerad för vår tid, och som förmår ge oss en djupare insikt i, och reflektion över dopet. Inte så att det löser alla frågor – det tror jag inte går.

Vi kommer förmodligen aldrig att bli eniga i vår förståelse av ens de mest centrala dogmerna – t ex hur Jesu närvaro i Nattvardens bröd och vin skall förstås – men, vill jag hävda, behöver det inte heller. Enhet utesluter inte en mångfald av tolkningar eller uttryckssätt. Vi är skapade olika, och yttre konformitet såväl som tankemässig och idémässig likriktning skulle kräva en form av övervåld på oss var och en som jag tror är Gud helt främmande.

Enhet är fortfarande eftersträvansvärd, men rör sig på ett annat plan än detta.

I en kort text funderar Ulf Lindgren, Dom-

kyrkokaplan i Stockholm, över varför det judiska samtalet aldrig tar slut, varför det ständigt handlar om att ifrågasätta, och inte om att vinna eller förlora – ja varför två personer som sitter böjda över samma (heliga) text faktiskt skall sträva efter att aldrig ha samma uppfattning. Han skriver: ”alla tendenser till samstämmighet, till ett svar, till en sanning, uppfattas som ett steg mot avgudadyrkan.

Endast Gud är en. Inget annat får vara en. Om människan tror att hon förstått, att hon äger sanningen, ja då är risken stor att hon börjar tro att hon också kan förstå Gud, greppa Gud, kontrollera Gud. / När Jesus talar med de skriftlärde gör han det inte […] för att

tvinga de skriftlärde att tystna och acceptera. Han gör det för att de skall protestera och tänka själv. För det judiska samtalet får aldrig sluta eller avstanna.

Det skall flöda liksom Guds skaparkraft.” (”Det judiska samtalet”, från bloggen Tala väl).

I likhet med Ulf Lindgren anser jag att vi kristna gör klokt i att lära av våra judiska syskon i detta avseende*. Våra dogmer formulerades i gången tid under livaktig diskussion, där åsikter bröts mot varandra. Om vi idag tar dem för absoluta sanningar, något alla bara har att säga ja till, blir de lätt till en avgud, en bild av Gud som är mindre än levande Gud, och står i vägen för levande Gud. Dessutom behövs en ständig förnyelse av hur vi formulerar vår tro för att möta samtidens frågor och existentiella horisont. Inte så att tron är en annan, men dock vårt sätt att formulera den.

Tankar och åsikter uttrycks med ord, men

det vi formulerar om Gud kan aldrig bli annat än ofullkomliga bilder av en levande verklighet som övergår varje försökt att fångas i ord.

Denna erfarenhet kan varje person, kristen såväl som icke kristen, som skådat något av verkligheten bortom orden instämma i. Så t ex Platon, som i Sjunde brevet ger uttryck för denna insikt med följande ord: ”Av mig finns i alla fall ingen skrift härom och kommer heller aldrig att finnas; ty detta kan ingalunda

* Ett förhållningssätt jag för övrigt lärde känna redan som filosof vid universitetet; bara genom att bryta olika åsikter mot varandra och därigenom tvingas till allt större eftertanke och allt bättre argument kom vi framåt i vår önskan att förstå problemet som var föremål för diskussion. Så oavsett egen faktisk åsikt i frågan intog vi för samtalets fruktbarhet allt som oftast olika positioner.

Korsväg 2 | 2021

45

som kom med Jesus? Och precis som ett äkta par som lever ihop under många år i en mening blir allt mer lika – men med bevarad särart – så blir den kristne som dagligen umgås med Gud och är lyhörd för Gud förändrad av detta. Aldrig klar på denna sida evigheten. Men på väg, precis som alla andra som vandrar med samma Gud. framställas som andra lärostycken, nej, det springer plötsligt fram i själen efter långvarig sysselsättning med själva saken och genom livsgemenskap därmed” (Citerad från Filosofin genom tiderna, band 1, Bonniers 1983).

Och här närmar vi oss vari enheten förmodligen kan uppstå; i livsgemenskap med Gud, med Guds ord och med varandra. Att följa i Jesu spår kallades ursprungligen ”att vara på den vägen”, vilket markerar handling, resa och utveckling snarare än lära (vilket däremot ordet ”kristen” gör i mångas öron). Jesus talar om att ta på sig hans ok och följa honom (Matt 11:29f). Oket var ett redskap för att förenkla bärandet av bördor, och den otränade oxen sattes alltid i par med den erfarne, tills den själv hade fattat galoppen och kunde börja dra.

Som kristna inbjuds vi till att vandra i par med Jesus, att med honom som förebild, inspiration och ledstjärna så småningom bli allt mer lika honom. Aldrig färdiga på denna sida evigheten. Men nog finns det väl i Bibeln en tydlig förväntan om utveckling? Ett ”redan nu och ännu inte”, som med det himmelrike

46

Korsväg 2 | 2021

Modern ekumenik tar också fasta på det

vi gör, och inte bara på lära – även om det så klart finns en fast grund vi aldrig kan förneka som kristna. Se t ex första punkten i Tio tumregler för god ekumenik, utgiven av Sveriges kristna råd: ”Bygg på gemensam tro. Ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare.

Tillsammans ärar vi en enda Gud, Fader, Son och helig Ande.” Men utifrån denna grund talas det sedan om synlig enhet, om attityder och praktiska förhållningssätt; om att visa varandra respekt, visa tillit och öppenhet och en vilja att förstå mm. Och i arbetsdokumentet Charta Oecumenica från 2001 uppmanas kyrkorna att anta ett antal punkter, där de första två (med utgångspunkt i Ef 4:3-6) är dessa: ”Vi förbinder oss • att följa Efesierbrevets apostoliska uppmaning och ihärdigt anstränga oss att nå en gemensam förståelse av Kristi frälsningsbudskap i evangeliet, • att i den heliga Andens kraft verka för Jesu Kristi kyrkas synliga enhet i en enda tro, som tar sig uttryck i att vi ömsesidigt erkänner varandras dop och lever i eukaristisk gemenskap och även i gemensamt vittnesbörd och gemensam tjänst.”

(Sid 14 i den svenska översätt-

Och helheten av alla dessa bilder är större än summan av delarna.

ningen utgiven av Sveriges kristna råd, och under tecknad bl a av Sveriges dåvarande ärkebiskop KG Hammar.)

Det handlar om hur tron kommer till uttryck, om erkännande av varandras dop och om nattvardsgemenskap, samt om att erkänna varandras ämbeten.

Sedan kan – och kommer – mycket att skilja oss åt, för så är det med det mänskliga. Men enheten kommer att vara synlig.

Jag vill avsluta med en bild av enhet, och mångfalden i enheten,

som jag burit med mig under många år nu. Det var i mitten av 80-talet som en god vän som är fysiker tog med mig till labbet för att visa mig ett holografiskt fotografi, något som då var helt nytt. Det var en ganska stor utrustning med laserstrålar som svepte över föremålet som skulle fotograferas, vilket denna gång var en byst av Demokritos. Resultatet blev en fotografisk tvådimensionell glasplåt ur vilken huvudet såg ut att sticka fram i en tredimensionell avbildning. Vinklade vi plåten neråt såg vi hjässan ovanifrån, vinklade vi den uppåt kunde vi kika in i näsan, och vi kunde se Demokritos såväl från vänster som höger eller rakt framifrån. Jag var så klart imponerad, men då log min vän och sa ett ”vänta bara” – varpå han släppte glasplåten i marken. Den gick i

»

åtskilliga bitar, och han uppmanade mig nu att ta upp en av bitarna. Jag gjorde så, och till min förvåning kunde jag se hela bysten i den enskilda skärvan – men bara ur en enda, fast synvinkel.

Min vän berättade att varje skärva på motsvarande sätt hade sin bild av bysten, alla olika, och att det var dessa bilder ihop som skapade den tredimensionella holografiska bilden. Jag tänker mig att den Gud som är bortom mänsklig uttrycksförmåga på liknande vis bäst (men aldrig fullständigt) fångas av en mångfald av beskrivningar eller teologier, som var och en beskriver Gud ur någon synvinkel. De handlar alla om samma Gud, men har sina unika perspektiv på Gud. Och helheten av alla dessa bilder är större än summan av delarna. Så är mångfalden en tillgång för den rikare helheten – men ger samtidigt uttryck för enhet då de alla avbildar den gudomliga verkligheten.

Kom som du är. Den inbjudan gäller varje

människa – men i vandringen med Gud och varandra blir vi med tiden allt mer lika, om än med bevarad särart. Vi kommer inte att tycka lika, uttrycka oss på samma vis, bete oss likadant osv. Men kanske att vi med tiden allt mer genomsyras av samma gudomliga kärlek.

Och därför i handling uttrycker en likhet och enhet som inte går att förneka.

Frank Lorentzon Stiftsteolog, Göteborgs stift

Korsväg 2 | 2021

47

48

Korsväg 2 | 2021

Bibelskoj med barn i Degerfors – ”Barnens bästa bibel” ska brukas. Vi tar oss an den; tummar på, tittar i, bläddrar, läser. Det finns hur mycket som helst vi kan göra.

Malin-Victoria Stridh, församlingspedagog i Degerfors-Nysund, står mitt i ett barnkaos, årets första fysiska, och berömmer de unga ledarna som ansvarar för lägerdagarna.

D

et är osäkert in i det sista, restrikoch trädgården utanför – har gjorts i ordning tionerna ändras och på andra sidan för att möta ett 40-tal barn i åldrarna sex länsgränsen har aktiviteter för barn till tolv år. Stationer med sång, musik, dans, tävlingar, pyssel, skulptur, mat och fika väntar pausats igen. Men inte i Degerfors. Här är det okej med sommarkollo.

– allt kopplat till den nya barnbibeln.

Malin-Victoria Stridh och hennes 18 unga – Efter ett pandemiår känns det både efterledare, ”Skullarna” som de kallas, en förkortlängtat och exklusivt. ning av Svenska Kyrkans Unga längs Letälven, får som planerat genomföra ”Sommarskoj Lammen, en av dagens barngrupper, samlas med Barnens bästa bibel”. i tältet hos de unga ledarna Rebecca Wenner– Det är härligt att vara tillsammans, att sten och Wilda Stridh. I gräset ligger biblar, på mötas på riktigt igen, det var så länge sedan. hög, uppslagna, utslagna, lite huller om buller, Det digitala har funkat men inget kan ersätta som på sidan 31 (i Barnens bästa bibel). Fast vid det här, tycker Malin-Victoria. den här stationen handlar det inte om skaHela området – kyrkan, församlingshemmet pelseberättelsen utan om uttåget ur Egypten.

Korsväg 2 | 2021

49

”Gemenskapsgrejerna är svåra att genomföra digitalt, särskilt med de yngre barnen.

Det här är ett annat sätt att umgås”.

Gruppen läser tillsammans, tittar på bilderna och pratar om Moses och Miriam. När Röda havet delar sig går hela uppslaget att vika ut.

– Wow, Molly Wase och Eliz Klasson stannar i detaljerna, hittar strandade fiskar och en krabba, såna som finns på västkusten där man badar.

De blir kvar i nuet när de andra börjat fira friheten för Moses folk.

– Ska vi göra som Miriam och göra en dans, frågar Wilda.

Det vill alla, en gemensam lagdans.

I gruppen bredvid, lite längre bort på gräsmattan, håller Duvorna på att bygga ett Babels torn på tid. Fyra minuter och en hög med klossar får de.

– Tänk på att det ska bli så högt som möjligt, och behöver vara stabilt i botten.

50

Korsväg 2 | 2021

Barnen hjälps åt under koncentrerad tystnad.

– Inget babbel i Babel, det stod så i boken, minns Ludwig Westerlund.

I kyrkan är det desto livligare. Där övar tre av grupperna på ”en irländsk hej-då sång”.

Psalmen 730 finns med i barnbibeln men är ny för de flesta.

– Må din väg gå dig tillmötes, må, vad betyder må?

Det är ett klurigt ord. Ingen vet men får lära sig att tänka ”hoppas”. Linnea Nygren utlovar också ett ”fint intro föra att komma i stämning”. Barnen tar sig an psalmen rad för rad, med musik och rörelser, och till sist i kombination med teckenspråk.

– Nu kör vi konsertversionen med teckenspråksapplåd.

50 händer virvlar i luften. Och sången sitter.

Malin-Victoria Stridh, församlingspedagog i Degerfors/Nysund, bjuder in till ” Sommarskoj med Barnens bästa bibel” tillsammans med Skullarna, Svenska Kyrkans Unga längs Letälven.

Lite senare under eftermiddagen återkommer den. I berättelsen om Emmaus. Lammen läser och sjunger spontant vid bordet. De minns varje rad. Lergubbar formas och självporträtt föds.

– Den här bibeln kan användas på så många olika sätt. Jag tycker om att varva teori och praktik. Och koppla fysiska saker till text och bild, barnen kommer ihåg bättre då, säger Malin-Victoria.

Under tre dagar besöker grupperna tretton olika bibelstationer. Berättelserna, bönerna och sångerna är alla kopplade till olika kreativa aktiviteter.

– Det gör inget om man inte får hela sammanhanget klart för sig, ett frö av intresse är viktigare. Så tänker jag.

Dessutom, samtalen börjar ofta i detaljerna.

Malin-Victoria tycker att bildspråket talar

direkt till barnen. De känner igen sig och blir nyfikna, vill vidare i berättelserna, ställer frågor och blir intresserade.

– Får det se ut så här, pyjamas på vise männen? Och Jesus i t-shirt?

Malin-Victoria möter ofta funderingar av

sorten: ”Får man göra så i kyrkan?”. Det kan gälla allt från var man får gå och stå, till vilka ord man får använda.

– Att känna respekt och vilja ta allt på allvar är en sak, men känslan av att man kan göra fel är inte bra.

Den försöker hon utrota.

– Den Gud vi tror på vill att man använder det här rummet.

Det heliga finns i det vardagliga. Inom oss.

Runt oss.

– Vi kan sjunga och dansa här, det finns Korsväg 2 | 2021

51

no limit vad vi kan hitta på, men vi är kyrka och måste stå för att vi utgår från bibeln och lyssnar på det Jesus sagt. Vi kan inte sälja ut oss själva.

Att ha tillgång till en nyskriven barnbibel där språk och bilder utgår från barns vardag är inspirerande för en kyrkans pedagog.

– Ja, helt otroligt.

Det är Skullarna, de unga ledarna som stannat kvar i kyrkan efter konfirmationen, som planerat och håller i aktiviteterna under alla dagarna. Malin-Victoria är deras ledare och står för ramarna, men utan de 18 ungdomarna skulle det inte gå att ta emot så många barn.

Dessutom behövs deras perspektiv, tycker hon.

– De är så viktiga förebilder, äldre men inte vuxna. De finns i kyrkan och bygger bra relationer med barnen.

Att de ansvarar för aktiviteterna på lägret gör också att de får mer krav på sig och växer i rollen som ledare.

– De har en trygghet i mig och i organisationen. De flesta i det här gänget har jag träffat i ett och ett halvt år. Alla får vara med efter konfa, och vi har verkligen stor spridning. Det är bra, men det krävs en plan A, B och ibland även C. Funkar för alla åldrar. För att göra ett bra upplägg måste de unga ledarna själva bekanta sig med den nya barnbibeln. Och även om den i huvudsak är tänkt för yngre barn så funkar den alldeles utmärkt för alla åldrar, tycker Malin-Victoria.

– Vi vuxna kan också känna igen oss. Den är inte bara skriven för barn, utan för människor.

Lena Ekelöf är ny pedagog i Degerfors/ Nysunds församling och gör sin första dag på jobbet. Hon har tidigare arbetat som fritidspe-

52

Korsväg 2 | 2021

dagog i skolan och tror att Barnens bästa bibel kommer att hitta sin plats också i klassrummen.

– Det är ett enkelt språk och bilderna är fantastiska, man kan leta detaljer hur länge som helst, det är spännande och modernt, olika sorters människor, former och färger.

Men det finns också kritik mot både bilderna och urvalet av berättelser. För få kvinnor och för otäcka scener, är några av invändningarna.

Lena och Malin-Victoria har följt diskussionerna, särskilt när det handlar om bilderna.

– Jo, jag reagerar på en del, blodet till exempel ser lite läskigt ut, men jag tror inte att barnen avskräcks eller blir rädda, säger Lena.

Tvärtom kan det leda till samtal och vara en bekräftelse på en utsatt livssituation. Att det hemska inte blir så hemligt. Men visst, det är väl bra att diskutera var gränserna går, resonerar pedagogerna.

Man behöver inte ha de tvärsäkra svaren.

Saker kan växa fram.

Att arbetet med Barnen bästa bibel nu fortsät-

ter är viktigt, tycker Malin-Victoria.

Om några månader är det dags för återträff.

Alla som deltagit i Sommarskoj i Degerfors bjuds in till en hel lördag med Bibelskoj. Sen planeras det för Söndagsskoj i samband med gudstjänster.

– Tror att det blir samma grundkoncept men det går alltid att skruva på allt. Bäst under de här dagarna har varit de integrerade åldrarna och det kreativa klimatet. Variationen och att alla testar. Det är härligt, tycker jag.

Text: Helena Söderqvist Foto: Gustaf Lindberg

Bibelns berättarhjältar finns i församlingarna I Karlstads stift har 6 av 10 lågstadieskolor tackat ja till en klassuppsättning av ”Barnens bästa bibel”.

– Huvudtanken är att så många barn som möjligt ska få ta del av den nya barnbibeln. Vi inriktar oss på tre arenor; kyrka, hem och skola, berättar Kristina Stolare, stiftspedagog med ansvar för barn och unga.

B

erättelserna behövs för barnen, de är omistliga. Hon är bestämd.

– Inte bara för att några av oss är kristna utan för att vi är människor i en kultur som är helt präglade av de här berättelserna, säger Kristina Stolare. Och för att de här berättelserna hjälper oss att förstå oss själva, varandra och det stora som är livet.

Kristina Stolare sitter med i den arbets-

grupp som under det senaste året ägnat sig åt att sprida Barnens bästa bibel i Karlstads stift.

– Det magiska händer i församlingarna. Det vi kan göra är att stötta och inspirera. Det är i församlingarna som mötet mellan människa och bibel kommer till stånd ordentligt. Där finns bibelberättarhjältarna.

Hon tycker att den nya barnbibeln är en unik möjlighet.

Korsväg 2 | 2021

53

Kristina Stolare, stiftspedagog i Karlstads stift, arbetar för att barnbibeln ska bli spridd och använd.

– Det är så länge sedan något likande släpptes i Sverige, den är skriven nu och med referenser till barns samtid. Så nära grundtexterna, förenat med bilder barn känner igen sig i. Det är det riktigt unika.

Vad är skillnaden jämfört med andra biblar du använt?

– Mer levande. Barn känner igen sig både i orden och i bilderna. Det handlar om dom.

Andra biblar är mer arketypiska och med stiliserade figurer. Här jobbar text och bild tillsammans. I ganska många andra barnbiblar kan jag se att texten berättar en sak och 54

Korsväg 2 | 2021

bilderna berättar samma sak. Här är det växel– verkan. Ibland är det bilderna, ibland texten som talar färdigt. Det är en jätteinspirerande bibel att jobba med.

Vad är viktigast nu?

– Att vi hjälps åt att sprida den så att den når sin målgrupp. Och att den blir läst och använd förstås.

Kristina Stolare ser skolan som en viktig ingång för att nå brett. Alla lågstadieskolor i stiftet kan om de vill få en klassuppsättning av bibeln i gåva. Grovt räknat har 6 av 10 tagit emot hittills, och möjligheten för försam-

lingarna att gå ut med erbjudandet finns kvar också i höst.

De skolor som tackat ja, jobbar de själva eller vill de ha kyrkans hjälp?

– Varsågoda här är bibeln, använd den som blir bäst hos er. Så har vi sagt. Men sen finns det församlingar som också erbjudit samarbete, och andra som fört in Barnens bästa bibel i sin redan etablerade samverkan.

Följer det någon lärarhandledning?

– Ett lärarstöd är på gång. Vi vill bidra med mod och inspiration att våga ta sig an bibelberättelserna med frimodighet, och med ingångar som är vettiga att ta fram i ett klassrum med de här åldrarna.

Fyra berättelser är klara: skapelsen, Kain och Abel, äktenskapsbryterskan och julen.

Hur når ni hemmen?

– Genom att få in bibeln på bibliotek och skapa kännedom om den i allmänhet. Vi har också uppmuntrat församlingar att dela ut den vid sin årliga bibelutdelning till barn i församlingen.

Ett år med Barnens bästa bibel, vad tänker du?

– Kan känna en glädje och stolthet att vi lyckats få snurr trots pandemin. Bibeln är så bra och vi vet att den nått fram till många. Det är en fin start inför att jobba vidare i höst. Finns ingen gräns hur mycket det går att göra.

Text: Helena Söderqvist Illustrration: Marcus-Gunnar Pettersson

Fakta om Barnens bästa bibel • Barnen bästa bibel släpptes i november 2020.

• Sören Dalevi, biskop i Karlstads stift, som doktorerat på barnbiblar, har skrivit texterna.

• De 300 bilderna är gjorda av illustratören Marcus-Gunnar Pettersson, medlem av Svenska barnboksakademin.

• Barnens bästa bibel är en helt ny barnbibel och det första svenska originalet på 25 år.

• Den innehåller mer än 40 bibelberättelser och ett urval psalmer och böner.

• Bibeln, som ges ut av Speja förlag, har tryckts i två upplagor. Den första på 20 000 sålde slut på två månader. Ytterligare 20 000 exemplar har tryckts.

• Karlstads stift har delat ut klassuppsättningar av bibeln i drygt hälften av lågstadieskolorna i Värmland och Dalsland.

Läs mer om Barnens bästa bibel: På www.barnensbastabibel.se finns inspiration, fördjupning och pedagogiskt material.

Korsväg 2 | 2021

55

Många av de som gör ”Ung resurs-året” går vidare till studier och arbete inom Svenska kyrkan.

56

Korsväg 2 | 2021

Det är så viktigt att bli tillfrågad Ung resurs är en möjlighet för ungdomar i åldern 18-25 år att under 10 månader få utforska vad det innebär att arbeta inom Svenska kyrkan. För församlingen är det en möjlighet att få en ung människas perspektiv i sin verksamhet. Sammantag blir detta en viktig rekryterande miljö för kyrkan.

I

slutet av augusti drar ännu ett läsår av praktikåret ungresurs.nu igång. Med rekordmånga ansökningar från både församlingar och ungdomar blir det starten för det sista året med det ekonomiska stöd om 1 miljon kronor per år i tre år som beviljades av Kyrkomötet 2018. Hur har pengarna förvaltats under dessa året? Har Kyrkomötets uppdrag fullföljts? Och vad händer när Kyrkomötets beviljade anslag tar slut?

Cecilia Cedergren arbetar som handläggare för ungresurs.nu och halva hennes tjänst som stiftskonsulent vid Göteborgs stiftskansli går ut på att administrera, marknadsföra, planera och utvärdera praktikåret på olika sätt. Hon berättar mer om programmet, vad de tre åren med kyrkomötesmedel har inneburit och vad hon hoppas på inför framtiden.

ungresurs.nu är ett samarbete mellan Göteborgs stift, Helsjön folkhögskola och Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift. Det har

drivits från Göteborgs stift sedan år 2010 då nationell nivå lade ner det nationella programmet Volontäråret. Till en början gjordes detta under namnet under namnet Volontäråret Göteborg som år 2012 bytte namn till ungresurs.nu.

– Syftet är att under tio månader ge unga människor mellan 18 och 25 år möjlighet att ställa sig till förfogande för kyrkans liv och verksamhet och undersöka vad det innebär att arbeta inom Svenska kyrkan, berättar Cecilia.

– Praktikplatsen eller församlingen får i sin tur möjlighet att få in en ung människas perspektiv i sin verksamhet och erbjuda de unga i församlingen en förebild, fortsätter hon.

Utöver arbetet i församling innehåller praktik­ året 18 kursdagar fördelade på fyra tillfällen då praktikanterna får en introduktion till Svenska kyrkans organisation, tro och lära. Dessutom ingår bibelfördjupning cirka en gång i månaden.

Resurser från kyrkomötet möjliggjorde en

större satsning i och med att kyrkomötet 2018 Korsväg 2 | 2021

57

tillfrågad; » Det”ska ärinteså duviktigtsökaatttillbliungresurs?”

beslutade att anslå tre miljoner över tre år till ungresurs.nu med fortsatt placering i Göteborg.

– Det uppdrag vi fick var att förstärka och förnya praktikåret, vara på fler mötesplatser samt samarbeta med fler stift, berättar Cecilia.

– Och för att kunna fullfölja det läsår vi nu påbörjar har vi blivit garanterade stöd för hela verksamhetsåret 2021-2022, vilket känns skönt, menar hon.

Detta välkomnade tillskott har inneburit en rejäl skjuts för praktikåret. Under de tre år som gått har styrgruppen för programmet arbetat med att fördela resurserna.

– Dels beslutade vi att en del av pengarna skulle gå till att bekosta en del av min tjänst för att kunna fokusera på arbetet. Dessutom har vi arbetat på bred front med marknadsföring och kommunikation, säger Cecilia. Bland annat har man tagit fram nytt informationsmaterial och en ny webb samt att vi har synts på fler arenor, både interna och externa.

Satsningen har gett ett ökat söktryck från

församlingar och ungdomar. Totalt påbörjar 50-55 ungdomar sin praktik inom ramen för ungresurs.nu i augusti-september.

– Vi fick in ansökningar om 59 praktikplatser från församlingar och andra typer av enheter i 10 stift, vilket ju är otroligt kul, säger Cecilia.

Det innebär en ökning med 55 procent. Och det är också olika typer av praktikplatser som erbjuds. Nytt för i år är bland annat att Vadstena Pilgrimscentrum kommer att ta emot en praktikant, berättar Cecilia.

– Men vi måste ju också kunna möta upp söktrycket från församlingar som vill ta emot

58

Korsväg 2 | 2021

en praktikant och därför var det roligt att vi också fick in rekordmånga ansökningar från ungdomar inför detta läsår. Totalt fick vi in 69 ansökningar, en ökning med 17 procent från året innan. Men då ska man också komma ihåg att vi inför förra läsåret hade ökat antalet ansökningar med 44 procent från året innan. Så det finns absolut ett ökat söktryck! säger Cecilia stolt.

– Det är också intressant att se att vi just i år har ganska få sökande från Göteborgs stift vilket är ovanligt. Istället ser vi många sökande från de norra delarna av landet, vilket tyder på att det verkligen sprider sig, fortsätter hon.

De allra flesta som söker kommer ifrån

kyrkliga sammanhang. Utvärderingar har visat att många av de som söker till ungresurs.nu gör det för att de fått frågan från någon i församlingen.

– Det är så viktigt att bli tillfrågad; ”ska inte du söka till ungresurs?”, det ger verkligen resultat, menar Cecilia.

– Svenska Kyrkans Unga är också en tydlig spridningsplats. Eller så känner man någon som gör eller har gjort praktikåret. Några sökande har också sett annonser i sociala medier. En del söker också för att deras föräldrar har läst en annons i Kyrkans Tidning, berättar hon.

Nytt för i år är även att Älvsby folkhögskola kommer att stå värd för de kursveckor som praktikanterna går.

– De som gör praktik i församlingar norr om Örebro kommer att gå kursen på Älvsbyn, cirka 20-22 deltagare. Övriga (cirka 28 deltagare) går som tidigare samma kurs på Helsjön folkhögskola, förklarar Cecilia.

I år är det rekordmånga ansökningar till ”Ung resurs”, från både församlingar och ungdomar. Många unga vill göra praktikjobb i kyrkan och många församlingar vill ge plats för dem.

Just nu slipas det på en motion till kyrkomötet som syftar till att se över möjligheter att fortsätta ge ekonomiskt stöd till praktikåret samt att utreda möjligheterna att tydligare knyta programmet till nationell nivå men med fortsatt regional placering i Göteborgs stift.

Cecilia hoppas på att motionen ska gå igenom och att det ska innebära att hon och styrgruppen kan fortsätta att utveckla det fina arbete som påbörjats.

– Ett fortsatt ekonomiskt stöd hade ju varit fantastiskt! Det är så glädjande att söktrycket ökar från både församlingar och ungdomar, men det är ju oerhört viktigt för oss att också bibehålla kvalitet. Vi måste kvalitetssäkra, både för ungdomen, för församlingen och för kurserna. Och då behöver vi mer resurser, så är det ju, menar Cecilia.

ungresurs.nu är en av viktig bas för rekryte-

ring till tjänst inom Svenska kyrkan.

– Vi vet att många ungdomar som gjort praktik inom våra ramar går vidare till studier inom teologi, pedagogik, musik och socialt arbete.

Men vi ser också att allt fler väljer att studera för att bli exempelvis kommunikatörer, förskolelärare eller trädgårdsmästare, just med siktet inställt på att sedan kunna välja ett yrkesliv inom Svenska kyrkan, berättar Cecilia. Dessutom kommer de med allra största sannolikhet finnas kvar som kyrkotillhöriga och ta sig an uppgifter som förtroendevalda och ideella.

– Det är en möjlighet till en rekryterande bas som vi bara inte får gå miste om, avslutar Cecilia.

Text: Kristine Ålöv Foto: Tomas Pettersson

Korsväg 2 | 2021

59

Församlingsröster om ungresurs.nu PER ERIKSSON, församlings­ herde, Tynnereds församling Vad har praktikanten för arbetsuppgifter i er församling?

Tynnereds församling och Västra Frölunda pastorat har tagit emot ung resurs de tre senaste åren. Vi har en stor spännvidd i arbetet och ger därför praktikanten möjlighet att få prova på olika områden och saker. Under hösten brukar vi se till att besöka många olika verksamheter och sedan fördjupa och vara mer engagerad i tre till fyra verksamheter under resten av året.

60

Korsväg 2 | 2021

Oftast handlar det om att finnas med i ordinarie verksamhet men det kan variera från år till år vilken tyngdpunkt det blir: barn, ungdom/ skola, diakoni eller sång/musik/ gudstjänst.

Vad upplever du att en ung resurs tillför i just ert församlingsarbete?

De bidrar med nyfikenhet och energi. Nya ögon utifrån som hjälper oss att se det vi själva är blinda för.

Också positivt för våra egna barn och ungdomar att få möta någon ”utanför” Tynnered.

Ska ni ha en ung resurs under kommande läsår och vad har du för förväntningar och förhoppningar inför just denna praktikants tid hos er?

Ja, vi kommer ta emot en person ifrån från Hudiksvall. Jag hoppas att det skall vara en tid för att få vara mycket mitt i ett församlingsliv. Att hen skall känna sig delaktig i ett arbetslag och ha med sig det stora att ”tillsammans” är vi med och skapar en miljö som inbjuder till förändring och hopp, till Guds närvaro.

Vad tror du att praktikåret ungresurs.nu innebär för rekrytering av personal och ideella till Svenska kyrkan?

Det är mycket viktigt både som signal till hela organisationen att om vi inte satsar på de unga och erbjuder vägar i olika former för unga att ta plats så sviker vi inte bara dem men kyrkans kallelse.

Det är också bra att den finns och kan ge församlingar/pastorat råg i ryggen att budgetera och satsa på unga människor. Jag hoppas att fler också vågar tänka det långsiktigt.

Det utmanar också oss att träna medarbetare att bli goda handledare – detta kommer bli än viktigare i framtiden inte bara för unga, för ideella, för allt ledarskap. Jag tror att Gud ständigt sänder människor till oss på många olika sätt, ung resurs är ett av Guds sätt att göra det just nu.

KENT KARLSON, präst, Olaus Petri församling, Örebro Vad har praktikanten för arbetsuppgifter i er församling?

Vi har haft praktikant hos oss 6 år i rad nu. Församlingen har också sedan tidigare haft någon form av volontär sedan mitten av 1970-talet med ett par års uppehåll innan ungresurs.nu. De har bland annat jobbat med konfirmander, ungdomsgrupp, dagledigträffar, öppen förskola, barnkör, vaktmästeri, städ, nätvandring, gudstjänstmedverkan och massa annat.

Vad upplever du att en ung resurs tillför i just ert församlingsarbete?

En ung resurs är just en resurs som kompletterar ordinarie personal (inte ersätter). Det kommer nya frågor och idéer om verksamheten som hjälper till att utveckla den.

Arbetslaget påminns om att vi ständigt är i förändring där medarbetare kommer och går.

Ska ni ha en ung resurs under kommande läsår och vad har du för förväntningar och förhoppningar inför just denna praktikants tid hos er?

Ja, det kommer vi att ha. Vi förväntar oss att få vandra ett läsår tillsammans där vi både kan få och ge erfarenheter där både den som är ung resurs och vi kan få växa tillsammans.

Vad tror du att praktikåret ungresurs.nu innebär för rekrytering av personal och ideella till Svenska kyrkan?

Jag tror att det ger en möjlighet att se vad det är att arbeta i församling och inspireras för en fortsättning. Tre av de sex senaste har påbörjat teologiutbildning och någon har funderingar på att bli diakon så visst gör det något att få dela ett läsår i en församling. Några har tyckt om att göra detta år och konstaterat att man inte vill jobba i kyrkan men fortsatt vara aktiv på något sätt.

KARL-OSKAR LÖFGREN, församlingspedagog, Vallda Vad har praktikanten för arbetsuppgifter i er församling?

De arbetar främst med barn- och konfirmandgrupperna, men också med tekniska och musikaliska uppgifter.

Vad upplever du att en ung resurs tillför i just ert församlingsarbete?

De bidrar med mycket nytänkande. De är också en brygga mellan konfirmander och ungdomar och kommer med nya idéer, det har vi märkt inte minst under coronatider.

Ska ni ha en ung resurs under kommande läsår och vad har du för förväntningar och förhoppningar inför just denna praktikants tid hos er?

Ja det kommer vi. Jag hoppas att hen ska berika församlingslivet med sin personlighet och kompetens men att personen också ska få utvecklas och stärkas i sin tro.

Vad tror du att praktikåret ungresurs.nu innebär för rekrytering av personal och ideella till Svenska kyrkan?

Jag tror att det betyder jättemycket.

Det är ett sätt för unga människor att testa på att arbeta i Svenska kyrkan. Dessutom ser ungdomar och konfirmander att det finns möjlighet till att arbeta i Svenska kyrkan så att ung resursen förhoppningsvis bidrar till inspiration!

Korsväg 2 | 2021

61

Jag ber till Gud, men jag ber också till mig själv När Lars Bäckström var landshövding hade han fyra böcker på sitt skrivbord: en Torah – judarnas bok, Bibeln, Koranen och Sveriges grundlagar. För Lars är bön viktig, religionsfrihet bra och tolerans bygger ett bättre land.

K

yrkan kan ha rum för många. Idag ser många religion som en grund för samhällskonflikter. Det går istället att se det som förenar. Jag blev varken komminister eller rysskommunist. Jag gick med i VPK. För mig fanns mycket av kyrkans budskap om medmänsklighet i arbetet för ett bättre samhälle, säger Lars Bäckström.

Hans tankar går numera att finna i krönikor i olika tidningar. Citatet ovan är från Strömstads Tidning. Tidigare lärare, riksdagsledamot, landshövding. Nu pensionär i Uddevalla, men med fortsatt samhällsengagemang och ledamot i styrelsen och stiftelser.

Krönikan fortsätter: ”Idag ser många religion som en grund för samhällskonflikter.

Det går istället att se det som förenar. Judendom, kristendom och islam kommer alla ur Abrahams tält. Alla tre erkänner tio Guds bud.

Kristna och muslimer ser Marias födsel av Jesus som ett verk av Gud. Islam ser Jesus som en profet. Men varken judar eller muslimer ser Kristus som Guds son …

När jag var landshövding hade jag fyra böcker på mitt skrivbord: en Torah, judarnas bok, Bibeln, Koranen och Sveriges grundlagar.

I vår grundlag stadgas religionsfrihet. Det är bra. Tolerans mellan trosriktningar bygger ett bättre land.

I flera år var jag prisutdelare på en fotbollsmatch i Göteborg, mellan präster, imamer 62

Korsväg 2 | 2021

och rabbiner. Rabbinerna brukade spela med prästerna. Matcherna spelades på Heden. Jag brukade kalla det för positiv Hedendom.”

Krönikan lockar naturligtvis Korsväg till en intervju med Lars Bäckström om kyrkan som enhet och kyrkans röst i det offentliga rummet. Väl medveten om att det kommer bli en vindlande berättelse mellan anekdoter och upplevda händelser.

Lars bor i Uddevalla, inte långt från Folkets Park, där han förälskade sig i sin hustru Ann-Christine i ungdomen. Han vill att vi ses på Maria Lundbäcks plats på torget. Ett nyinrett rum med växter och information och en förgylld fotoram. Ett naturligt val för den engagerade samhällsmedborgaren Lars Bäckström. Maria Lundbäck var fotograf och rösträttskvinna, verksam vid sekelskiftet i Uddevalla under nästan ett halvt sekel och engagerad i kampen för kvinnors rösträtt.

– Det går inte att underskatta religionens betydelse för moralbildningen i samhället, konstaterar Lars, när vi tagit skydd undan regnet inne i koret i Uddevalla kyrka. Religionerna är en kodifiering av moralbildningen i ett samhälle, men det går åt båda riktningarna.

Göteborgs stift 2021 är något helt annat än Göteborgs stift 1921 eller 1821.

– Man kan säga med ett slitet bildspråk att kyrkan är som en flod. Det är alltid samma flod

guldram

Lars Bäckström, tidigare landshövding i Västra Götaland, låter sig gärna fotograferas vid Maria Lundbäcks plats på torget i Uddevalla. Maria Lundbäck var fotograf och rösträttskvinna, verksam vid sekelskiftet i Uddevalla under nästan ett halvt sekel och engagerad i kampen för kvinnors rösträtt.

men det är ständigt nytt vatten. Så när jag var 14 år och konfirmerades så var kyrkan något helt annat än nu, när jag är 68 år.

Just konfirmationstiden blev en betydelsefull

tid för den unge Lars. En farbror i familjen var döende i cancer. Farbrodern som var mycket aktiv i kyrkan hade inga egna barn.

– Det bestämdes att han skulle få vara tillsammans med släktens nästa del och det blev jag som skulle bo hos honom och konfirmera mig i Rättvik.

– Jag fick en bok av Rättviks församling, minns Lars och jag fick ett pensum att besöka Uddevalla kyrka. Eftersom vi är snälla och väluppfostrade gossar i vår familj så gick jag hit till kyrkan och mer eller mindre stenografiskt skrev ner alla predikningar, ord för ord, så gott jag hann med!

– Jag bestämde mig för att min farbror Sigge

aldrig skulle behöva skämmas för mig, så jag deltog mycket aktivt i konfirmationsundervisningen. Jag läste läxor, psalmverser, trosbekännelsen, ja, jag läste allt, jag skulle inte missa en fråga. Med flit kan man åstadkomma det mesta!

– Jag var en lysande elev i konfirmationskretsen där i Rättvik. Släkten var med och lyssnade och jag fick trosartiklarna och klarade dem galant. Efteråt delades biblarna ut. Alla fick vita eller röda, men jag fick en svart.

När prästen Glen Åkerlund såg den svarta Bibeln sa han till Lars: Du ska bli präst, Bäckström och när du blir det, ska du inte stanna hos svartrockarna i Bohuslän utan kom till den glada kyrkan i Västerås stift. Du ser själv, du har fått en svart bibel men kristendom är ingen sorgsen tro utan en glädjens tro.

Men han blev inte präst, Lars Bäckström.

Och fliten han visade prov på under konfirma-

Korsväg 2 | 2021

63

har alltid tyckt att kyrkan har » Jagen viktig roll att spela i samhället

tionstiden fortsatte följa honom. Pluggade, tog ändå nå framåt, att enas. Att se det bästa hos fil.kand-examen, blev lärare på Ramnerödsden andre. skolan i Uddevalla, valdes in i riskdagen för – Kyrkan ska vara, tycker jag, aktiv i politiska Vänsterpartiet 1988–2006, blev så småningom sammanhang, men akta sig för att komma i gruppledare samt talesman i ekonomisk-polinärheten av partipolitiken. Men jag vill att tiska frågor. 2008-2017 var han landshövding kyrkan ska vara tydlig med att visa att när man i Västra Götalands län och 2007 fick han väljer något – så väljer man troligen bort något Konungens medalj i 8:e storleken i Serafimerannat. ordens band.

– I partipolitiken var man ofta tvungen att Men även om han inte blev präst har kyrkan göra försämringar för vissa för att uppnå sitt funnits med. I det privata livet och det offentli- mål. Jag var med och sanerade Sveriges ekoga. Vid riksdagens öppnande med efterföljande nomi och budgetunderskott, fick ned räntorna gudstjänst i Storkyrkan och med bön om att och arbetslösheten. Men då försämrade jag för riksdagsledamöterna ska fatta kloka beslut. enskilda människor, pensionerna, studiebidraOch som landshövding med samarbete med gen. biskopar i Göteborgs, Karlstads och Skara stift.

Lars minns en gång när han stod och vän– Jag har alltid tyckt att kyrkan har en viktig tade i kön på Torps köpcentrum och kände roll att spela i samhället och att kyrkan är en att en vagn körde på honom, det gjorde ont i enhet. hälsenorna.

– Det finns ett uttryck av en teolog på 1500-ta– Där fick du för att du försämrade högkostlet som stod i konflikt med påven, om hur man nadsskyddet för läkemedel, sa damen med bör debattera. För honom gällde det teologiska kundvagnen! frågor, men det kan också gälla politik. Citatet Vågar inte kyrkan se detta i vitögat? Att det står faktiskt ovanför en ingång till ett av riksofta krävs försämringar för att uppnå ett mål? dagens hus.

– Långt ifrån alltid. Kyrkan skulle tjäna på ”In necessariis unitas, i dubiis libertas, i omatt erkänna problemen, menar Lars. Kyrkan nibus caritas” – var eniga när det är nödvändigt, väljer till exempel att minska på SKUT, kyrkan ge frihet när det är tvivelaktigt och visa alltid i utlandet och stänger församlingshem i Sydafkärlek, omsorg. rika för att kunna behålla löner och rusta upp – Detta är väldigt svårt att leva efter, både kyrkobyggnader i Sverige. inom politiken och inom kyrkan. För när man – Om jag var kyrkopolitiker skulle jag få ta är besjälad och väldigt starkt vill nå ett mål, så ställning till detta, men det vill jag inte. Men tror man kanske att det bara finns en väg mot jag kan ändå från bänken kritisera när man målet och att den som avviker från vägen, hin- inte tar ställning till den fulla bredden av drar oss att uppnå målet. Då blir min vän min verksamheten värste fiende, för han skadar det gemensamma.

Med ditt perspektiv efter alla år, vad händer Lars berättar om arbetet med statsbudgeten. om man inte erkänner sina problem?

När alla hade olika krav och önskemål, som – Man blir meningslös! aldrig kunde uppnås. Och om arbetet för att Men kraften att se problemen, varifrån ska 64

Korsväg 2 | 2021

ö

Lars B

äck

st r

m

den komma, underifrån eller uppifrån?

– Kraften kommer från individens vilja att göra gott för andra och se helheten. Men jag är inte bekväm med partipolitiska partier som arbetar i samhället och sen uppträder i kyrkoval. Det är rätt att vi har olika nomineringsgrupper, det är en frihet. Men jag tycker de borde baseras mer på inomkyrkliga frågor och inte partipolitiska.

Vad har du för förväntningar på kyrkan samhället?

– Kyrkans huvudroll är inte att vara samhällsaktör, utan huvuduppgiften är att ge en individuell ro till medmänniskan, från tro till ro. Från den ron en upplevelse av att jag kan få förlåtelse för det jag har gjort fel. Från den förlåtelsen en styrka. Att gå vidare i mitt liv och modet att möta nya utmaningar.

– Så kyrkans kärnuppgift är tro, ro, förlåtelse, glädje, styrka och mod och det andra, miljöförstöring, integration, våld mot kvinnor, brottslighet, socialt ansvar mm får man väl blanda sig i om man så lyster. Men då gärna utifrån kärleksbudskapet och omsorgen om andra.

– Jag ber ofta aftonbön. Jag ber till Gud, men jag ber också till mig själv. Hjälp mig! En uppmaning till mig själv, att bli bättre. Hjälp mig att läsa på läxorna, stärk mig i mitt mål, i min målsättning att behandla andra som jag vill att de ska behandla mig. Detta blir en slags kommunikation med Gud.

sen, vi kunde rädda en havsvik, jobb på Volvo, en industri. Jag hade så gärna fortsatt, men tiden för en landshövding är begränsad till nio år.

Till sist, låt oss sluta i krönikan där vi började: I Uddevalla finns Sundbergs plats. Där finns en skulptur till minne av ärkebiskop AntonNiklas Sundberg från Uddevalla. Den är i trä, formad som en biskopsmitra, som ett litet hus med rum för eftertanke.

Antons-Niklas visade i ord och handling att kyrkan kan ha rum för många. När han var biskop i Karlstad och staden brann, skrev en tidning ”landshövdingen grät och bad, men biskopen svor och släckte.

Han tillskrivs också orden: ”Näst sedlighet är små snapsglas det värsta jag vet”.

Lars Bäckström tror att kritiken mot sedlighet kan ha syftat på sedlighetsföreningar som ansåg sig mer moraliskt högtstående än andra människor.

Lars Bäckström citerar också Predikaren 9:7-9: ”Så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör”. Bäckström menar att den kyrka han vill se är en kyrka för glädje.

– Ja, vi ska kanske tänka som Sundberg, att varje människa rymmer sin särart, avslutar Lars. Och låt oss hjälpas åt, så att tro, samarbete, medmänsklighet, solidaritet, gemenskap Att vara landshövding var det roligaste uppkring kommunionen, blir en del av det som draget man kan ha, menar Lars Bäckström. Då förenar i Bohusläns församlingar. var han tvungen att alltid kompromissa, att väga sina ord, aldrig såra någon.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén – Det var en otrolig glädje, att få uträtta så mycket. Vi kunde mobilisera vid flyktingkri-

Korsväg 2 | 2021

65

Krönika | Ingrid Kåwe

Vikten av din röst

66

S

nart är det dags att gå till val! Den 6-19 september kan alla röstberättigade, alltså alla medlemmar i Svenska kyrkan som är 16 år eller mer rösta på de nomineringsgrupper och förtroendevalda man vill ska representera sig i kyrkliga frågor. Varför ska man då rösta? Varför är det viktigt för mig och förhoppningsvis för dig och alla andra ungefär 5 miljoner röstberättigade medlemmar?

Det som gör arbetet så väldigt roligt är det engagemang jag får ta del av, viljan att finnas med som förtroendevald i Svenska kyrkan och intresset för vår framtid. Enligt mig är det en uppgift, vald med ett förtroende, som är en viktig att förvalta. Det förtroendet ger en möjlighet att bidra med erfarenheter och kunskaper för att skapa en kyrka för oss nu och för många kommande generationer.

För 20 år sedan började jag jobba med kyrkoval. Då, år 2001, skulle kyrkan hålla ett eget val för första gången någonsin. Sedan dess har jag på olika sätt arbetat vid samtliga kyrkoval, de tre senaste har jag varit ansvarig för valet i Karlstads stift. Det absolut roligaste arbete jag vet!

Vad är det som gör det så roligt kan man ju fundera på? Att administrera ett val är en stor apparat med många moment. Man ska ha kontakt med valnämnder och nomineringsgrupper, ta hand om alla kandidatförklarinar, valsedelsbeställningar, utbildningar, och den slutliga sammanräkningen som stiften ansvarar för. Samt en mängd frågor kring allt som har med val att göra. När, hur och varför?

Så, varför är det då viktigt att rösta?

Korsväg 2 | 2021

Jag tänker att det är viktigt för att du på det viset lägger din röst på någon som har viljan och intresset att fundera över och bestämma hur kyrkan ska vara kyrka på det sättet du vill. För många av oss är det självklart vilken verksamhet som engagerar oss och vad som står i kyrkoordningen att vi ska göra. Den grundläggande uppgiften.

Men det är inte lika självklart för alla och då kan det vara svårare att känna vikten av sin röst. Om vi ställer frågan så vet vi att de allra flesta svarar att kyrkan gör gott för andra, är en viktig del i vårt samhälle, ett ställe att vända sig till i glädje och sorg, ett historiskt kulturarv i byggnader, miljöer och kultur. Så med dom svaren borde också

Det som gör arbetet så väldigt roligt är det engagemang jag får ta del av, säger Ingrid Kåwe om kyrkovalet.

det kännas viktigt att lägga sin röst och påverka.

Men det finns fler saker som för många gör det ganska klurigt att gå och rösta. Hur ska den som inte är en del av den innersta strukturen i kyrkan faktiskt förstå vår organisation? När jag började jobba med detta för 20 år sedan var det i Sensus och jag fick ansvaret för att hålla kontakten med församlingarna i vissa delar av Karlstads stift.

Jag hade ingen aning om vad ett stift var, än mindre om alla titlar som fanns eller på vilka nivåer förtroendevalda tog beslut. Idag vet jag mer, och det får mig också att bry mig mer. Men för den som inte vet är det inte lika nära att bry sig. Att få fler att känna ansvar och vilja att påverka är en utmaning vi alla delar!

Vi har alla olika vägar in i vårt enga-

gemang. Antingen som förtroendevald, anställd, delaktig i verksamheter, intresse för kyrkobyggnader, kulturen, musiken eller kyrkan som en del av samhället idag. Jag tror att vi alla behöver hitta vårt eget engagemang samtidigt som vi också värnar om den demokrati som är en central del av Svenska kyrkan. Som för mig är lika viktig att bevara oavsett hur valproceduren kommer gå till i framtiden eller hur kyrkans organisation kommer se ut.

Så ge din röst där du tycker den gör

mest nytta! Rösta i kyrkovalet den 6-19 september!

Ingrid Kåwe Kyrkovalshandläggare i Karlstads stift

Korsväg 2 | 2021

67

Svenska kyrkan flyttar tillfälligt in på köpcentret Centrumchefen på köpcentret Torp norr om Uddevalla är imponerad av Svenska kyrkans sätt att ta hand om människor i kris och svåra situationer. Därför erbjuds kyrkan lokaler på Torp inför Kyrkovalet i september.

Herrestads församling bjuder in till förtidsröstning samtidigt som man visar upp sin verksamhet för besökarna.

D

e bubblar av entusiasm och förväntan, gruppen som Korsväg möter på Torp Köpcentrum utanför Uddevalla. Vi sitter med avstånd på ett café mitt i det stora, ombyggda Torp. En aldrig sinande ström av människor finns runt omkring oss, många med ett ärende, andra bara på upptäcktsfärd.

Fyra församlingar har gått samman för att berätta om kyrkans verksamhet, kyrkovalet och att göra det möjligt med förtidsröstning.

Han har många års erfarenhet av kommunala

val och tidigare succéer med förtidsröstning på Torp, valgeneralen i sammanhanget Bertil Sköldh. Så när kyrkovalet närmade sig var det naturligt att vilja få med Torp i planeringen.

– Jag tänkte att det skulle bli bättre om vi var flera församlingar som gick ihop och samarbetade, berättar Bertil. Så nu kommer Herrestad, 68

Korsväg 2 | 2021

Uddevalla, Ljungskile och Bokenäs ansvara för de båda lokalerna vi fått tillgång till här på Torp 6-19 september.

– Kyrkan har ju en väldigt fin verksamhet som vi gärna vill visa upp. Vi vill berätta om allt vi gör och hur vi tänker. Vi vill också förklara för människor varför det är viktigt att rösta. Att deras röst gör skillnad.

Centrumchef på Torp, Johan Torge, tycker

det är en självklarhet att erbjuda lokaler för kyrkan och för förtidsröstningen.

– Jag vill att Torp ska vara en aktiv spelare i samhället. Vi är en viktig del av samhället, därför erbjöd vi till exempel drive-in vaccinering.

Torp med uppemot hundra butiker och 900 anställda är en publik plats för alla åldersgrupper. Johan tror inte att butikerna kommer sälja

Johan Torge, centrumchef på Torp, visar kyrkoherde Ingvar Humlén lokalen i köpcentret där Svenska kyrkan ska presentera sig under perioden som förtidsröstningen pågår. Själva röstningen sker i en lokal invid.

Korsväg 2 | 2021

69

som är » Nuunderfinns20 fyraår somungdomar står på listan.

mer för att kyrkan nu öppnar upp för förtidsröstningen.

– Nej, det här handlar om helt andra saker.

Kyrkan har imponerat på mig med sin krishantering via Posom-grupper jag varit med i. Präster är så kompetenta i att hjälpa och ta hand om människor i kris och svåra situationer. Så jag vill gärna att kyrkan kan berätta mer om sin verksamhet och vad de gör, så därför erbjuder vi dem två lokaler.

Två butiksytor görs nu om till tillfälliga

lokaler för Svenska kyrkan. Den ena blir röstlokal, där ideella medarbetare kommer hjälpa till. Den andra blir som en liten mässhall för Svenska kyrkan. Här kan de fyra olika församlingarna presentera sina verksamheter, med stationer för dop, konfirmation, begravning och bröllop. Det finns också ett sidorum för olika aktiviteter, som till exempel samtalskvällar med inbjudna gäster. I ett hörn ska det tom finnas ett provrum, så blivande konfirmander får prova kåpor.

Det här blir ett annorlunda sätt att kommunicera, att sprida evangelium. På en plats som flera tusen människor besöker varje dag!

– Vi vill ju få alla att rösta, berättar Niclas Geidvik, kommunikationsansvarig för projektet. Men för att rösta vill man ju veta mer om kyrkans verksamheter, tror vi. Vi i kyrkan behöver bli bättre på att berätta om allt vi gör!

– I Herrestad har vi arbetat mycket med hur vi kommunicerar, berättar Ingvar Humlén, kyrkoherde. Hur vi möter människor, som vi normalt inte möter, men som ändå bor i området. Vi gjorde till exempel en julkrubba i naturlig storlek som var interaktiv, vi har gjort ett påsklandskap med fem stationer, vi bygger en boulebana, utescen, utegym, grillplatser

70

Korsväg 2 | 2021

och öppnar upp församlingshemmet.

– Även om man inte går i kyrkan varje söndag, eller kanske inte alls, så ska man ändå kunna finnas med i något sammanhang.

Satsningen i Herrestad på ungdomar och

konfirmation har burit frukt, 70 procent av ungdomarna konfirmeras. Emanuel Karlsson, som är församlingsassistent gläder sig mycket åt projektet på Torp, bland annat för att så många ungdomar brukar vara där.

– Jag tycker det är så häftigt att se att flera av ungdomarna som varit i konfirmationsgrupperna tidigare, nu står på listor för kyrkovalet, berättar Emanuel.

– Nu finns fyra ungdomar som är under 20 år som står på listan. Och deras kompisar får se att de finns med på listorna. Det tycker jag är stort! Att få se hur de växer!

Mässlokalen kommer att fyllas med aktivi-

teter, utställningar, film, foto och självklart möten med både ideella och anställda. Det kommer att bli ett antal dialogkvällar där Ingvar Humlén ska samtala med bland annat biskop Susanne Rappman och andra.

– Vi vill visa att Gud ständigt finns överallt, menar Ingvar. Han finns på boulebanan och på Torp och jag är övertygad om att många människor bär på en tro. En tro som de kanske inte tycker passar ihop med kyrkan.

– Därför är det så roligt med vår gemensamma satsning på Torp! Att kliva in i vår mässmonter ska vara enkelt, där ska inte finnas höga trösklar!

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Förtidsröstning i Nordstan 2017.

Alla kan rösta i Nordstan I kyrkovalet 2017 var det 8 900 medlemmar i Svenska kyrkan som röstade i köpcentret Nordstan i Göteborg. Där hade göteborgsförsamlingarna ett gemensamt röstmottagningsställe som höll öppet i två veckor före valdagen.

–Och det var inte bara göteborgare som lade sina röster i Nordstan, berättar Yngve Ernst som var ordförande valnämnden i Domkyrkopastoratet 2017. Vi skickade vidare röster till alla stift i Sverige.

Varje dag genomströmmas köpcentret, som består av flera kvarter, av många tusentals människor och ungefär 6 000 personer har sin arbetsplats i Nordstan. För att rösta behövde man inte ha med sitt röstkort. Den som kunde legitimera sig fick ett röstkort utskrivet på plats. Därför var det många som spontanröstade när de hade vägarna förbi och såg Svenska kyrkans monter. Nordstan ligger nämligen mitt i centrala Göteborg, nära till två av Göteborgs största knutpunkter för kollektivtrafik; Brunnsparken och Centralstationen.

Under de två veckor som förtidsröstningen pågick ringlade sig kön till rösningen mestadels lång.

Och montern var bemannad med folk från församlingarna i Göteborg som kunde svara på frågor och berätta om kyrkornas verksamheter. Kyrkovalet i Nordstan uppmärksammades också i media, med flera reportage. Vinkeln var i många fall att Göteborg var ensamma om att ha förtidsröstningen i annan lokal än kyrkans egna. I utvärderingen går det att läsa att många besökare trodde att de var medlemmar i Svenska kyrkan och beklagade att de inte fick rösta, samt att flera ansökte om medlemskap på plats i montern.

året 2021. Nu med en ännu större monter för att på ett pandemisäkert sätt erbjuda förbipasserande att rösta.

– Nordstan är en naturlig mötesplats för göteborgare och tillresta. Genom att finnas här möter vi våra medlemmar, berättar Tomas Rosenlundh, ordförande i valnämnden i Carl Johans pastorat 2021. Vi vill komma dit där folk är. Genom att rösta i kyrkovalet utnyttjar man sin demokratiska rättighet att vara med och påverka Svenska kyrkan under kommande fyra år.

Tomas berättar att den nya montern i år är större och mer centralt placerad i köpcentret och att flödet därmed blir bättre. Dessutom kommer öppettiderna att vara mer generösa och samma som köpcentret som håller öppet kl 10.00 till 20.00. Det går att rösta även på valdagen den 19 september.

Kyrkovalet är ett tillfälle att möta Svenska kyrkans medlemmar. Även i år kommer personal från göteborgsförsamlingarna finnas på plats för att svar på frågor och synliggöra Svenska kyrkan. Att vara närvarande i Nordstan är ett sätt att sänka trösklarna till Svenska kyrkan och att visa att alla röster är viktig i kyrkovalet. Till skillnad från de allmänna valen är de som fyller 16 år senast på valdagen röstberättigade.

Halmstads pastorat meddelar i skrivande stund att även de kommer att erbjuda förtidsröstning i ett köpcenter, nämligen i ICA Maxi Flygstaden. Även här är alla välkomna att rösta under förtidsröstnings­ tiden oberoende av vilken församling personen bor i.

Text & foto: Torgny Lindén

De positiva erfarenheterna från förra kyrkovalet gjorde att göteborgsförsamlingarna såg det som självklart att finnas med i Nordstan även kyrkovals-

Korsväg 2 | 2021

71

Vänstift – våra vänner runt om i världen Genom vänstift får kyrkorna kulturella och teologiska utbyten, en chans att bryta ner gränser och få vänner för livet. Men vad är egentligen vänstift och vilka utmaningar finns längs vägen?

V

i möter digitalt Ing-Marie Svenning, en pensionerad sjuksköterska som i flera omgångar har arbetat inom den sociala hälsosektorn på olika platser i Afrika och som utsänd medarbetare av Svenska kyrkan.

Nu är hon tillbaka i Sverige och ordförande i ACT-rådet, men hon har tagit med sig hem minnen och vänner från andra länder. Och resorna ut i världen är aldrig långt borta.

Ing-Marie berättar att alla stift i Svenska kyrkan har någon form av vänstiftsrelation med en luthersk kyrka i ett annat land. Kontakten mellan vänstiften kan se väldigt olika ut, men gemensamt är att det i grunden är

72

Korsväg 2 | 2021

formaliserat med ett dokument som förtydligar vad kontakten ska bestå av och att det utifrån det tar praktisk form, ofta genom resor till varandra och olika slags utbyten mellan kulturerna.

– Vänstift är en del av den kristna kyrkans sätt att ha kontakt med andra i den världsvida kyrkan, förklarar Ing-Marie.

Vänstiften medför internationella utbyten som Svenska kyrkan deltar i och skapar en gemenskap med kyrkor runt om i världen.

Ing-Marie formulerar banden över länderna som vänskap: – De är ju våra vänner! Man vill leva nära varandra, man kan inte isolera sig från varan-

dra. När en vän lider, lider alla.

Hon berättar också att internationella kontakter fyller många funktioner inom tron och kyrkan: – Att bryta ner gränser, och fördomar. Man kommer varandra nära och vi ser att vi är lika. Även om vi bor i olika kulturer och sammanhang, så har vi samma behov.

Kontakter över kulturer samt mellan kyrkor och länder är dock inte bara enkelt. Framförallt inte eftersom önskemålet är ett jämlikt utbyte, men förutsättningarna på många sätt ser väldigt olika ut.

– Det handlar ju mycket om pengar, eftersom det är så ojämlikt i världen. Vi är en otroligt rik kyrka, med våra kyrkoavgifter och vår tusenåriga företeelse av att vara kyrka och ha fått mark och jord. De nya kyrkorna ute i världen har bara sina egna kollekter att lita till. Så där är en sådan stor ojämlikhet, och hur man kommer tillrätta med den vet jag inte riktigt.

Det man inte vill är att vi ska ge av våra gåvor lite från ovan, eller att skapa ett beroende av att vi är de ekonomiska garanterna för deras existens.

Svårigheterna kan också vara fler än ekonomiska. Under vårt samtal reflekterar Ing-Marie över såväl skillnader i teknologi som språkförbistringar som gör det svårare att fira gudstjänster tillsammans, och en historia att förhålla sig till med ojämna maktfördelningar och kolonialisering. Samtidigt finns det mycket att få ut från möten över världen, inte minst för Svenska kyrkan och Sverige.

– Vi i Västvärlden har ett övertag, och det är viktigt för oss att lyfta upp andra. Så att det kan bli jämbördigt – att de kan bli stärkta i det de har och vi kan se allt de har som är bra.

Inte fortsätta trampa på, som att vi vet bäst.

Korsväg 2 | 2021

73

med människorna som bär » Detefteråt,är mötena när man kommer hem.

För lärandet mellan kulturerna kan i högsta grad vara givande för båda parter, enligt Ing-Marie.

– Och då måste man fundera: ja, varför gör jag så? Varför tänker jag så? Det blir bra reflektioner, för att kunna svara tillbaka.

Funderingarna och frågorna är naturligtvis även teologiska, när utbytet sker mellan kyrkorna.

– En stor del av vänstiftsrelationen är teologiska reflektioner, bibelsamtal och det andliga mötet. Det är den yttersta grunden som vi står på, som en kyrka tillsammans. Det kan vara allt från gudstjänstutbyten och andlig gemenskap, till att skicka böner till varandra eller att tolka bibeln tillsammans. Vi jobbar också till exempel på att stärka prästutbildningen – då det för närvarande inte finns någon luthersk prästutbildning i Södra Afrika så jobbar Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor för detta.

Också Ing-Maries egna liv har präglats av och vuxit genom internationella utbyten och att hon under flertalet år har bott utomlands i Etiopien, Zimbabwe och Swaziland.

– Resorna utomlands har gett mig vänner som har gjort att avstånden till de här länderna och människorna inte har varit så stort. De har flyttat in med mig i mitt hus hemma – jag tittar här omkring mig och har så många saker från de här länderna som påminner mig om människorna och mötena.

Hon tar en kort paus, tycks fundera och förtydligar sedan: – Det är mötena med människorna som bär efteråt, när man kommer hem.

74

Korsväg 2 | 2021

Idag drivs Ing-Marie av att kunna föra informationen vidare – om nyttan med internationella utbyten, kontakter över världen och vänstift. Hon vill få fler människor att uppleva det som hon har upplevt genom resor och att bo utomlands.

– Vi lever ju i en väldigt bra, fin värld och jag tänker så mycket på att jag har fötts i detta land när det varit fred och jag har fått mat, kunskaper och utbildning – och hur förvaltar jag det mot min nästa? Jo, för mig har det varit ett sätt att dela med mig av det jag har lärt mig. Att ta ansvar för allt det jag har fått, på det sättet. Det drivs jag av, att få visa vad det finns för något i den världsvida kyrkan som berikar oss. Att resa med människor och visa dem den världen som var min och som har betytt så oerhört mycket för mig.

Ing-Maries uppdrag som ordförande i ACT-rådet ger också många möjligheter att lyfta resandet och de internationella utbytena.

ACT-rådet består av sju personer som stöttar Göteborgs stifts internationella utbyten genom att stödja församlingarna i det internationella arbetet. Detta gör de genom att inspirera, svara på frågor, besöka, ge utbildning och på olika sätt hjälpa församlingsborna att bli ännu mer intresserade av den världsvida kyrkan.

– Vi inbjuder församlingsbor till resor ut i världen för att besöka lutherska kyrkor. Vi har genom årens lopp gjort många resor och sedan kommer man hem och berättar om vad man har sett. Det är oerhört många som varit med på resor som har blivit en riktig kick att komma igång, för man förstår hur viktigt det här är och man blir engagerad!

Ing-Marie Svennings liv har präglats av och vuxit genom internationella utbyten och kontakter. I hennes hem finns många saker som påminner henne om människor och möten.

Ing-Marie ser också ett ökat behov av dessa utbyten framöver, på grund av miljön och globaliseringen.

– Genom globaliseringen har vi mer kunskap om varandra nu, och vi är mer beroende av varandra. Då vill kyrkan finnas med på den globala arenan också, utifrån klimatfrågan som våra vänkyrkor rapporterar hem om och den nöd som klimatförändringarna orsakar.

På det viset tror jag att banden oss emellan stärks mycket mer framöver – för vi i västvärlden är de som har orsakat det mesta av miljöförstörelsen. Då vill vi som kyrka kunna finnas med och rätta till så mycket vi kan.

Också vänstiften i sig, och de kontakterna som de medför, är ett sätt att knyta sig tätare tillsammans och att göra banden starkare.

– Vi har samma behov, men det är så ojäm-

likt fördelat. Det blir tydligt när man möter människor i andra kulturer, hur ojämlikt det är. Men nyttan med vänstiften är ju att vi hamnar på samma nivåer – vi ser varandra i ögonen och vi räcker varandra händerna.

Inget uppifrån och ner utan från den ena till den andra – det är jämbördigt.

Jämbördiga möten, på lika villkor, kan också

berika såväl individens liv, som kyrkorna i stort och länderna de finns i.

– Det har betytt oerhört mycket i mitt liv, den världsvida kyrkan. Och det är något jag är angelägen om att fler ska få se och glädjas över, och berikas av och inspireras av.

Text: Agnes Hillert Foto: Torgny Lindén

Korsväg 2 | 2021

75

Varför är det viktigt att Svenska kyrkan har vänstift?

Anders Stenbäck är stiftsadjunkt för främjande av församlingsutveckling med internationellt perspektiv – särskilt vänstiftsrelationer, ACT-samarbete, ung i den världsvida kyrkan samt migrationsfrågor.

rutiner och transparens, samtidigt som vi behöver upptäcka hur andra kyrkor fungerar nästan utan anställda.

Christina Bernérus är klimatoch hållbarhetshandläggare.

Via det uppdraget kommer hon huvudsakligen i kontakt med Göteborg stifts vänstift i Norge, men har även tidigare vikarierat som internationell handläggare och haft kontakt med andra vänstift.

– Vänstiften är ett praktiskt sätt att bli påmind om att vi inte är ensamma som kyrka och inte har alla svar själva. Trots att vi i vår kyrka har väldigt mycket att vara stolta över, och är vana vid att ha väldiga tillgångar i form av lokaler och personal, får vi aldrig bli självtillräckliga. I värsta fall blir det då som det står – Vänstiftsarbetet är viktigt framför allt för att skapa mötesplatser för att utbyta erfareni Upp 3:17 ”Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom heter. Dessa erfarenheter ser naturligtvis olika ut om och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” det handlar om vårt vänstift i Södra Afrika, Berlin-Brandenburg eller Borgs bispedöme i Norge. Oavsett vilket är Kyrkan är nämligen en mycket vidare gemenskap i Kristus, berikad med många olika språk och traditio- det väsentligt att se vad erfarenheterna innebär utifrån våra olika kontexter och förutsättningar. Vänstiftsarner och geografisk utbredning. Olika delar av kyrkan betet utgörs till stor del av relationer och mänskliga har olika styrkor och svagheter. Därför behöver vi möten, men pandemin har inneburit att vi har behövt ömsesidigt lära och berikas av varandra. Bortom alla utveckla nya sätt att mötas och utbyta erfarenheter olikheter hör vi samman genom evangeliet och brödet utan fysiska möten. När pandemin nu börjar lägga sig som bryts åt alla. är det viktigt att vi analyserar och funderar över hur Biskoparna och stiften har ju en särskild roll i att upprätthålla enheten både inåt och i relation till varandra. vi vill att vårt arbete ska se ut framöver.

Jag anser att det är högst väsentligt att vi har olika Men att också upprätta särskilda vänstiftsrelationer möjliggör ytterligare möten mellan individer och mel- vänstiftsrelationer, men också viktigt att vi tänker igenom och talar oss samman om vad vi och det utlan församlingar, ett praktiskt utbyte som ger mycket valda vänstiftet vill med relationen. Vi behöver komma djupare perspektiv och erfarenheter än vad förmedlade berättelser eller informationskampanjer någonsin kan. ifrån ett vi och ett dem. Relationerna handlar ju om ett ömsesidigt utbyte. En vänstiftsrelation till ett stift i ett I min hemförsamling har vi haft en egen relation med Mbabane som hör till vårt vänstift i Södra Afrika. grannland ser av naturliga skäl annorlunda ut än till ett stift i Södra Afrika. Ömsesidigheten är kanske mer självFörutom några egna utbytesresor har vi kunnat möta klar och det kan vara lättare med utbytet av kunskap flera präster och delegationer på stiftsbesök. Genom utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan fick och inspiration, men alla relationer måste dock vårdas.

Vänstiftsrelationerna lyfter och pekar också på vi också lära känna Mpendulo Mamba, då han bodde tre månader i församlingen och särskilt kom nära ung- detta att vi är en världsvid kyrka. Styrkan i att vara just en världsvid kyrka behöver vi utveckla och stärka domsgruppen.

Det är lätt att stirra sig blind på vissa problem eller för att klara av de olika gemensamma hot och problem mänskligheten och skapelsen står inför. lösningar eller att fastna i vissa metoder. Därför är det nyttigt att möta kristna med helt andra utgångspunkter Agnes Hillert eller förutsättningar. Vi själva kan inspirera med goda

76

Korsväg 2 | 2021

Sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut …

Det händer något när vi reser oss upp och börjar sätta den ena foten framför den andra. Står vi still är vägarna nästan oändliga. Det är på ett sätt tryggt men också statiskt. Direkt vi tar ett steg minskar valmöjligheterna och snart nog är vi på väg.

En väg som blir vår väg, en väg som bär oss.

Korsväg 2 | 2021

77

trampar oss närmare vår egen » Vinärvaro i den stora Närvaron.

T

idigt i vår tros historia kallade sig de kristna tydligen för ”vi som tillhör Vägen”. Skriver Vägen med stort V och menar Kristus. Och tänker och känner att vi är alla vägar på eller i den stora Vägen där vi på nåt sätt är på väg till ett och samma mål. Ändå är vägarna olika och unika. Sällan är de raka. I alla fall inte käppraka, för då vet vi hur det går enligt ett gammalt träffsäkert uttryck vi har.

I en av de dansmässor – Den Stora Berättelsen – som skapats i dansgemenskapen i Karlstads stift heter det: ”Jesus säger, jag är Vägen, Sanningen och Livet. Och på den Vägen är det”! Det är i Gud och på Kristusvägen som vi lever och rör oss och är till. När vi vardagsgår till affären och när vi gör mer medvetna pilgrimsfärder. Den tanken inspirerar mig på mina vandringar. För att påminna mig om det uppmärksammar jag mina steg. Att sätta ena foten framför den andra kan då öppna för en rytm, en vila, en kroppslig bön. Som då och då också kan ackompanjeras av: Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig …

På flera ställen där pilgrimsvandrandet har fått ny fart också i vår tradition är det ofta ett folkligt engagemang som bär upp det. Ett spirande uttryck för en längtan att vandra in sig i sin egen omgivning, sig själv och in i gemenskap med andra. Det finns något enkelt, genuint, ursprungligt i att vandra tillsammans med Jesus i steget. En aspekt av pilgrimsvandrandet är att det hjälper oss att komma dit där vi redan är. Vi trampar oss närmare vår egen närvaro i den stora Närvaron.

78

Korsväg 2 | 2021

Och varför gå ända till Glasgow? Jo, för att

det är ett för hela planeten viktigt möte där.

Varför kalla det pilgrimsvandring? Vår uppgift som kristna är att i möjligaste mån verka för en bättre värld. Vandringen blir ett sätt för oss som går den och alla som deltar på olika vis att sätta fokus på FN:s klimatmöte COP26.

Vandringen i sig blir en bön om att det må gå väl med mänskligheten, alla levande varelser och planeten. Jag går i protest mot destruktionen i världen. Den yttrar sig i vår tid genom klimatförändringar och miljöhot, ökande global migration på grund av ökande ojämlikhet mellan en rik elit och de fattiga. Vår vandring vill verka för att dels sätta klimatet främst på agendan, dels för att tydliggöra vår kristna syn på vår roll i den pågående skapelsen. Vi vill också att vandringen ska uppmuntra till egen reflektion och att vi som enskilda individer tar egna steg för klimaträttvisa och hållbarhet.

Vandringen blir därför både en protest och en inre pilgrimsresa i våra egna liv. En vandring som ger hopp för framtiden.

Må vi aldrig glömma att vi är en omistlig del av skapelsen och kärleken. Må vi vandra här, med den ena foten framför den andra, med Kristus i steget så att vi värnar och når den värld vi alla hoppas, tror på och ber om.

Text: Hans Kvarnström, präst och pilgrim Foto: Joachim Lagercrantz Illustration: Hans Kvarnström

Vi har en gudomligt mänsklig uppgift att sätta den ena foten framför den andra och hjälpa varandra till den punkt där världen öppnar sig – för alla!

Våra fötter blir en del av vägen. Vägen blir en del av kroppen. Kroppen blir en del av livet. Livet blir en del av steget.

Det duger inte att bara stå. Vi måste också gå. Välja en väg och vara medveten om att det finns oändligt många andra vägar.

Korsväg 2 | 2021

79

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Lukasevangeliet på fyra dagar

L

ukasevangeliet är den första delen av ett tvådelat verk där Apostlagärningarna är fortsättningen. Lukas är således del ett, medan Apostlagärningarna är del två. Anledningen till att det är två delar, och inte en enda lång bok, har förmodligen med rent praktiska skäl att göra. Böcker i antiken skrevs normalt sett på papyrusblad, som klistrades samman och rullades ihop till en bokrulle. Ordet ”volym” kommer härifrån, det latinska verbet volvere betyder ”att rulla”. (Ja, det är faktiskt besläktad med namnet på bilmärket Volvo som betyder ”jag rullar”). Ordet volym betyder således ”något som har rullats samman”. Av rent praktiska skäl översteg sällan en sådan volym med ihoprullade papyrusblad mer än dryga tio meter. Och Lukas och Apostlagärningarna, som är Nya testamentets längsta böcker, fyller var och en närmare tio meter om man skriver ned dem på papyrusblad. Det fick med andra ord bli två volymer.

Adressaten till såväl del ett som del

två anges vara en viss Theofilos. Theofilos var förvisso ett vanligt judiskt namn under antiken, och kan således syfta på en verklig person. Men en del ser namnet som en ordlek. Theo-

80

Korsväg 2 | 2021

filos betyder nämligen ”gudsvän” eller ”älskad av Gud” på grekiska, och skulle således kunna vara en pseudonym för läsaren själv – Theofilos skulle således vara du och jag!

Författaren till dubbelverket är anonym, liksom författarna till de övriga evangelierna. Det var först senare som olika personer associerades med specifika evangelier. Av det kan vi dra slutsatsen att för dem som skrev evangelierna var det inte de själva som var viktiga, utan innehållet i deras böcker. Men vi kan ändå med säkerhet säga något om författaren till Lukasevangeliet.

För det första är det en person som behärskar god grekiska. Inledningen till såväl Lukas som Apostlagärningarna ger exempel på litterär grekiska som i stort saknar motsvarighet i övriga NT. Denna inledning visar att Lukas hade kunnat skriva hela sitt evangelium på kultiverad, litterär grekiska om han velat, men att han av någon anledning valde att inte göra det.

För det andra har det noterats att Lukas teologi på många sätt överensstämmer med flera av de teologiska drag som aposteln Paulus driver. ”Här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, här är vi alla ett

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

i Kristus” (Gal 3:28) är ett Paulusord som Lukas kan ställa upp på till hundra procent. Och Paulus nämner dessutom en viss Lukas i flera av sina brev, Kolosserbrevets författare talar om ”den omtyckte Lukas, läkaren”. I Apostlagärningarna finns dessutom flera delar som är skrivna i vi-form, som om författaren varit med på Paulus resor.

Tidigt i kyrkans historia kom därför läkaren Lukas att associeras med det vi idag kallar för Lukasevangeliet.

De båda volymerna är som sagt skrivna på god grekiska, och Lukasevangeliet rymmer några av Nya testamentets mest kända och uppskattade berättelser. Den förlorade sonen (15:11-32), Den barmhärtige samariern (10:25-37), Emmausvandringen (24:13-35) är tre exempel på unika texter som

finns enbart hos Lukas. Den förlorade sonen, förresten, visste du att den liknelsen faktiskt är placerad precis i mitten av evangeliet? Somliga, som den ledande lukasforskaren Francois Bovon, ser detta som en markering från Lukas: liknelsen om den förlorade sonen är enligt Bovon en tolkningsnyckel för att förstå hela evangeliet.

Man brukar ibland säga att Lukasevangeliets författare är som en målare.

Efter att Jesus sagt något, kommer ofta några berättelser som sedan illustrerar, eller ”målar upp”, det Jesus just sagt. Efter att till exempel ha samtalat med en laglärd om de två största buden i lagen (i 10:25-29), kommer liknelsen om den förlorade sonen (10:30-37) och därefter samtalet med Marta och Maria (10:3842), berättelser som på många sätt il-

Korsväg 2 | 2021

81

lustrerar samtalet som Jesus hade med den skriftlärde. Lukas är helt enkelt en god pedagog, som strukturerar sitt material för att få fram Jesu budskap på bästa sätt.

Ett annat drag, som blev tydligt i exemplet ovan, är att Lukas ofta blandar berättelser och liknelser på ett – faktiskt – genusmedvetet sätt. Berättelser med män i huvudrollen kompletteras ofta med berättelser om kvinnor. Så kompletteras berättelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) med liknelsen om kvinnan som tappar bort ett silvermynt (Luk 15:8-10). Lukas väljer alltså att först likna Gud vid en kvinna och omedelbart därefter vid en man. På samma sätt kompletteras berättelsen om Symeon i templet (2:22-35) med berättelsen om Hanna i templet (2:36-39).

Det sker så pass ofta i Lukasevangeliet att ”varannan damernas” verkar vara ett medvetet drag. Om så skulle vara fallet, är det inte speciellt konstigt.

Lukasevangeliet genomsyras nämligen av ett universellt drag boken igenom: evangeliet är för alla människor. Jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är välkomna. Frälsningen är till ”för alla folk” (2:30) och ”alla människor ska se Guds frälsning” (3:6).

Jesus förlåtande hållning gentemot dem som är längst ned på den sociala trappstegen, liksom att han uppmärksammar kvinnors betydelse, är förvisso drag som finns i alla evangelier. Men de är extra tydliga hos Lukas. Det är slående att det bara är hos Lukas som dialogen mellan Jesus och rövaren på korset finns med (23:39-43), en text som

82

Korsväg 2 | 2021

är typisk för evangeliet: Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont. ”Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

Evangeliet är med andra ord till för alla, till och med för rövare och förbrytare. Det enda Jesus har svårt för i evangelierna är självgoda typer som tror sig själva om att vara frommare än andra. Personer som gärna sitter på läktaren och nedlåtande betraktar andra på avstånd, som gärna pekar finger åt andra. De typerna skulle han nog ha svårt för även idag.

Sören Dalevi Biskop i Karlstads stift

Nu är det dags att läsa Lukasevangeliet!

Struk­turen gör att det går att dela in det i fyra block.

Dag 1: Kapitel 1-4:13, Inledning Dag 2: Kapitel 4:14-9:50, Jesu verksamhet i Galileen Dag 3: Kapitel 9:51-19:27, resan upp till Jerusalem Dag 4: K apitel 19:28-24:53, Jesus död och uppståndelse

aktuella böcker

Biskop Sören svarar i NWT

Vill öppna Bibeln

Jag är en flitig läsare av krönikor. Jag tycker om formatet, den korta texten som utgår från någon aktuell händelse eller företeelse. Och jag tycker om den personliga prägel som är krönikans signum. En bra krönika ger mig en tanke, reflektion eller insikt som är ny, som bekräftar eller utmanar mitt eget sätt att tänka. Dessutom är krönikan ett avbrott i de nyhetstexter som omger den då den oftast förekommer i dagstidningar.

Biskop Sören Dalevi har under fyra år regelbundet skrivit krönikor i Nya Wermlands Tidningen NWT. Ett femtiotal krönikor har det blivit och nu finns ytterligare några av dem samlade i en bok med det fyndiga namnet Andra Krönikeboken.

Biskop Sörens kröniker tar upp ”frågor om livet, döden och allt däremellan”. En del är frågor som stiftsbor ställt till honom. Annat är årstidsrelaterat eller aktualiteter; religion och vetenskap, alla får vara med, hundars ärlighet, att ha ett språk för att tala om döden, att känna sig maplacerad och dårskapen som erövrar världen.

Biskop Sören är en god pedagog och har en flyhänt penna. Han skriver nära och tänkvärt och hans texter ger nya tankar och perspektiv.

Själv tycker jag det är svårt att läsa en bok som är en samling av krönikor. Det blir nästa lite för mycket av det goda. Jag tycker om att läsa en krönika och sedan låta den följa med mig i vardagen, som en tanke. Men nu är det så fiffigt att boken är försedd med ”läsband”, ni Andra Krönikeboken vet ett sådant band som – Mer än vad du tror finns i Bibeln och Psalmboken, som gör att jag Sören Dalevi kan lägga ifrån mig boken Votum och sedan återvända till den och veta var jag är i läsningen. Jag gillar krönikor och jag gillar böcker med läsband!

Hur lär vi känna Gud och vad Gud vill oss? Frågan var viktig redan för de första kristna, de som hade mött Gud själv i Jesus gestalt och nu ville dela sin tro med andra. En del av dem valde att skriva ner vad de sett, hört och varit med om, och deras vittnesbörd blev med tiden kärnan i Nya testamentet. Men många år har gått sedan dess, och Bibeln är för en oinvigd nutidsmänniska inte alls någon enkel samling böcker att begripa sig på.

Det behövs god vägledning, och det är här Bibelsmedja kommer in.

Boken är skapad för kreativ bibelläsning i grupp, det som här kallas för en bibelsmedja, där målet är att starta processer för att upptäcka något tillsammans. Första delen är en faktalåda som ger en kunnig introduktion till alla Bibelns böcker och till Bibelns värld. Den andra delen, mest riktad till den som skall leda en bibelsmedja, innehåller en omfattande och varierad metodbank för hur vi kan arbeta med bibeltexten. Då handlar det inte alls bara om ord, utan även om andra språk som bild eller dans, och varierar från det lekfulla till det meditativa.

Varje enskild Bibelsmedja väljer det som passar just denna grupp efter behov och önskemål.

Boken har många olika författare, och utgör ett mycket lyckat samarbete mellan präster, teologer och pedagoger, med en journalist som projektledare.

Som Martin Mogren, biskop i Västerås, skriver i förordet så är detta ”en viktig bok, som med olika metoder vill öppna Bibeln”. Och med det lyckas den utmärkt.

Rekommenderas varmt!

Bibelsmedja – Kreativ bibelläsning i grupp

Frank Lorentzon

Nicklas From red Argument

Torgny Lindén

Korsväg 2 | 2021

83

aktuella böcker

Våra handlingar avgör framtiden

Kärlekens mysterium

När vi återhämtar oss från pandemi och restriktioner uppstår frågorna: Vad har vi lärt oss? Vad är det nya normala? Antologin Corona och kyrkorna med Sune Fahlgren, Elin Lockneus och Daniel Strömner som redaktörer bidrar med flera intressanta ansatser till svar på frågorna. Med sina delar bidrar boken både till en jämförande reflektion med tidigare pandemier, till tänkbara framtidsscenarier för hur pandemin påverkar synen på och engagemanget i kyrkorna och inte minst, rent konkreta frågor om hur digitaliseringen påverkar och kan användas. Hur behålls nya engagerade utan att tidigare förloras?

Joel Halldorf gör en viktig iakttagelse i att pandemier påskyndar pågående trender. Kanske har kyrkorna varit mindre tydligt närvarande under denna pandemi än förut. Katastrofer öppnar fönster mot ett andligt intresse, men det behöver inte leda till långsiktigt engagemang.

Frida Mannerfelts illustration av hur Clemens av Alexandria på 100-talet argumenterade för varför kyrkan borde använda sig av böcker som medium framkallar både munterhet och lite skamsen igenkänning av hur vi hanterar dagens digitala medier.

Sune Fahlgren m fl illustrerar diakonalt arbete bortom gudstjänsten och hur vi kan tänka om detta efter pandemin. Den här antologin är ett värdefullt bidrag till reflektionen över hur kyrkorna bör ta till Corona och kyrkorna vara erfarenheterna av Sune Fahlgren m fl pandemin. Sammanfattningsvis kan vi lära myckLibris et, inte minst att det är människors handlingar snarare än naturlagar som avgör hur kyrkornas framtid ser ut.

Peter Halldorf har i sin senaste bok gjort en djupdykning i ”den svåra kärleken”, och på den resan tar han sällskap med både kyrkofäder (vem hade väntat annat?), särskilt i den östliga kyrkans tradition, och moderna teologer som Oliver Clément.

Trots ett litet format på 100 sidor är det en bok rik på insikter och djuplodning i kärlekens mysterium. Ett mysterium som vi i kyrkan inte riktigt vågar ta tag i och brottas med, menar han. ”Förkunnelsens pratighet, plattheten i språk som tar bort allt motstånd och ger en förenklad bild av existentiella bråddjup är en avgörande orsak till att yngre människor inte härdar ut att vara kvar i kyrkliga sammanhang där man växt upp”, skriver han.

Det avtäckande av trons innersta väsen som predikan kan innebära sker alltför sällan, då den verbala förkunnelsen blivit viktigare än tystnad, tillbedjan och konstnärlig gestaltning. Att bryta upp blir då en räddning för tron.

Nedslående, kan det tyckas. Nej, inte alls. Vi är inte utlämnade åt oss själva, utan till en väg som går via korset och graven till påskens glädje. ”Han /Gud/ är vanvettig kärlek som aldrig upphör att stiga ned i vårt helvete för att resa oss upp”, som Clément skriver. Gud vänder inte någon enda människa ryggen, han Den svåra kärleken kommer att fortsätta att älska utan gräns. Men Peter Halldorf lika gränslös som Guds Silentium kärlek är, är människans frihet, också friheten att säga nej.

Men inte heller för de heligas böner och hopp finns det någon gräns.

För Gud är inget omöjligt.

Jonas Ransgård Lasse Bengtsson

84

Korsväg 2 | 2021

aktuella böcker

Osynliggjorda kvinnor

Den röst som talar inifrån

Syster Sofie skriver om hur kvinnors roll förändrades efter kristendomens införande i västvärlden. I början blev kvinnan jämställd med mannen. Paulus säger: ”Det är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna, för ni är alla ett i den Smorde Jesus” Gal 3:28.

I antiken var mannen ”patria potestas” dvs hade all makt i hushållet. Det innebar i praktiken att många babyflickor inte fick leva, de var dyra att gifta bort. Man behöll bara den förstfödda.

I Bibeln finns Lydia från Filippi som var rik och handlade med purpurtyger. Hennes hem blev det första kristna centret i Europa. Och Syster Sofie lyfter fram fler kvinnor som haft stor betydelse under tidig kristen tid, men som knuffats undan i skuggan av de män som de samarbetat med.

Hieronymus 347-420 e Kr är känd för Vulgata, den latinska översättningen av NT från grekiskan. I Wikipedia reduceras de kvinnor som var ett ovärderligt stöd i hans arbete till högadelns damer som följde hans ”anvisningar”. Syster Sofie lyfter fram Marcella, Paula, Eustochium, Marcellina, Albina, Fabiola, Asella, Sophronia och Felicitas och deras betydelse för att denna hetlevrade man skulle kunna slutföra sitt arbete. Paula 347-404 e Kr var rik ung änka som lärde sig grekiska och hebreiska flytande och finansierade mycket av hans arbete.

Hieronymus beskriver i efterlämnade brev hur Och där var många de kunde diskutera hur andra kvinnor … de bäst skulle översätta bibeltexter till latin.

Sr Sofie Hamring O.P. Fram till medeltiden Artos har kvinnor en relativt stark ställning men så begränsas hennes rörelsefrihet successivt fram till 1800-talet när hon reduceras till maka och mor utan röst.

Läs!

Boken skulle kunna heta ’Grejen med vardagen’ eller ’Grejen med bredvidställande’. Nu heter den det mer prövande Ikoniska kartor – Att göra teologi i kyrkans vardag. Oavsett titel tar jag glädjeskutt. Boken är en guldgruva. Dess uppriktiga utforskande hjälper att mota tudelningar i alla vrår av praktiskt kyrkligt liv. När vi nu, tack vare både pandemi och den gemensamma satsningen på undervisning och lärande, med ny kraft ställer frågor om kyrkans identitet och uppdrag, påminner boken oss om vår bestämning och vårt ansvar. Vi är del av ett sammanhang som vi inte passivt betraktar utifrån utan aktivt deltar i.

För att hjälpa läsaren in i processen börjar Ideström i en bild. Eller snarare två tavlor. Motivet och konstnären är densamma och vi bjuds in att delta. Nya livserfarenheter mellan skapelserna gör tavlorna olika. Förändring och situationsbundenhet som förutsättning står klart.

Låter det abstrakt och tillkrånglat? Icke. Ideström talar rakt in i församlingens verklighet. Teologi som verb och praxis är hjärtat. Det meningsskapande som vi människor gör i samspel med varandra både erkänns och stärks.

Boken tar oss med till några av de konkreta rum och platser där människors kroppsliga, sociala och materiella liv förändras. På Jesu tid och i vårt nu. Genom att visa hur dessa kan ställas Ikoniska kartor Att göra teologi i bredvid varandra får vi kyrkans vardag i vår tur hjälp att leva och tolka våra liv i både Jonas Ideström styrdokument och levd Verbum religion. Som människor, som församling och som kyrka. Läs, inspireras och hitta den röst som liksom Ideströms talar inifrån, är inbjudande och tror på det den gör!

Gunilla Lindén

Beata Åhrman Ekh

Korsväg 2 | 2021

85

Vänligen | +Sören Dalevi

Protestantism och politik Barack Obama.

Angela Merkel.

Wolfgang Schäuble.

Alla är de personer som är politiker och som dessutom är kristna. Listan skulle kunna göras avsevärt längre. Ja, den judiske journalisten David Brooks konstaterade när Donald Trump blev president att Trump var den första amerikanske presidenten någonsin som inte var tydligt präglad av den jude-kristna värdetraditionen.

Men jag tar dessa tre ovan som exempel eftersom de är personer som på senare tid reflekterat öppet kring relationen mellan sin tro och sin politiska gärning. Hur påverkar den kristna tron politiska ställningstaganden? Påverkar det alls? Och varför talar vi så lite om detta i Sverige?

Barack Obama har berättat om sin kristna tro i många sammanhang, bland annat i boken The Audicity of Hope. Han växte upp i en sekulär miljö, och döptes inte som barn. Men i mötet med de svarta kyrkorna i Chicago kom han till en insikt: ”att tro innebär inte att du saknar tvivel, och det innebär inte heller att du överger den

86

Korsväg 2 | 2021

här världen … du behöver komma till kyrkan just därför att du är av den här världen, inte bortvänd från den; rik, fattig, syndare, frälst, du behöver omfamna Kristus just eftersom du bär på synder som behöver tvättas bort”.

Obama beslöt sig därför för att döpas. ”… frågorna jag hade försvann inte på något magiskt sätt. Men när jag knäböjde under korset i kyrkan kände jag hur Guds ande kom över mig. Jag underkastade mig Hans vilja, och beslöt mig för att upptäcka Hans sanning.”

Det var förmodligen ingen tillfällighet

att något av det första Obama gjorde efter att han slutat som president var att besöka de tyska kyrkodagarna. Där samtalade han med Angela Merkel, inför 80 000 åskådare på Brandenburger Tor och i direktsändning på tysk tv, om tro och demokrati. Angela Merkel, prästdottern från forna DDR, är kanske den politiker på den internationella scenen som tydligast uttryckt att hennes politiska gärning bottnar i en kristen livssyn. ”Kristendomens etik är grunden för vår politik. Tron bär oss.

Den ger oss kraft. Eller för att uttrycka det personligt: tron ger mig kraft”.

Den roll den kristna tron spelar i den

moderna politiken, såväl internationellt som nationellt, har dock ofta underskattats i Sverige. Vad betyder trons drivkrafter för en politisk gärning?

Förmodligen en hel del. Tittar vi på Obamas och Merkels politiska gärningar är det svårt att inte se tydligt kristna spår. Ändå är det ofta knäpptyst om det i den svenska offentligheten.

Kring relationen tro och politik har

även Wolfgang Schäuble skrivit en bok, Protestantismus und Politik. Schäuble är ålderman i det tyska parlamentet och med en historia som såväl finansminister som ledamot i parlamentet sedan 1972. Han är även protestant.

Han har med andra ord haft anledning att reflektera kring denna fråga efter snart 50 år i den tyska förbundsdagen.

Schäuble konstaterar att den lutherska reformationen är den grund på vilken de nordeuropeiska demokratierna vilar.

Men han påpekar vikten av att kristendomen för att spela politisk roll först och främst måste vara just religion.

Det får inte bli för mycket politik från kyrkans sida, menar han. ”Ibland får jag intrycket att politiska övertygelser nästan verkar vara en viktigare faktor för kyrkan än vad den gemensamma tron är” konstaterar Schäuble kritiskt. Han påpekar dessutom att det är viktigt att förstå vad som utmärker demokrati:

demokrati är trots allt att majoriteten bestämmer. Det innebär oundvikligen kompromisser. Det innebär att inte alltid få sin vilja igenom. Det låter tråkigt – det är tråkigt – men denna demokratins egenart måste representanter för kyrkan förstå och acceptera, betonar Schäuble.

Den som läser hans bok inser att han anser att så inte alltid är fallet. Han konstaterar att det kan finnas extraordinära lägen där man som kyrka och som kristen såklart ska säga ifrån (han tar bekännelsekyrkans avståndstagande från Nazistregimen som exempel).

Men att det också finns lägen där man som kyrka måste förstå demokratins egenart om man inte vill syssla med plakatpolitik och i förlängningen av det bli populistisk.

Nu är det kyrkoval. Många av oss som läser detta kommer att rösta. Men när vi gör det, så kan vi också tänka en runda till kring religion och politik.

Hur påverkar den kristna tron mina politiska ställningstaganden? Hur gör vi tron synlig? Hur är vi som kristna och som kyrka ansvarstagande?

Och varför talar vi så lite om tro och politik i Sverige? +Sören

Korsväg 2 | 2021

87

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Helena Jonsson

Hembakt och kaffe – enhetens tecken

E

tt av de uppdrag jag hade som diakon när jag var ny i min tjänst, var att göra hembesök. Anledningarna skiftade, inte sällan besökte jag de som inte längre hade möjlighet att ta sig till kyrkan. Kanske hade ålderdomen gjort någon skröplig och trött. Jag minns flera personer som hade svårt med det sociala och som blev nervösa av att vara bland andra människor. Och så var det naturligtvis människor som på olika sätt blivit drabbade av sorg, svårigheter eller sjukdom.

Ofta var det uppskattat att jag tog med kassettband med inspelningar från de senaste veckornas gudstjänster i församlingskyrkan.

På sin egen kammare kunde de jag besökte få stämma in i sin församlings sång, få dela bön och förkunnelse. Under det senaste året, när vi har fått försöka gestalta och erfara vår församlingsgemenskap med hjälp av inspelningar och digitala sändningar, har jag tänkt på de där kassettbanden … Att förlänga församlingens gemenskap på detta sätt är inte nytt. Men, vilket tekniksprång som skett!

När jag kom var kaffebordet ofta dukat.

Samtalet gick gradvis från vardagligt till väsentligt och förtroligt. Och så läste vi någon bibeltext och bad tillsammans. Ibland kom vi överens om att jag skulle ta med mig församlingens präst för att vi skulle kunna få fira mässa tillsammans. En av de jag besökte, ville precis varenda gång att vi skulle sjunga den fjärde versen på psalm 161 i psalmboken: Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra.

Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra.

Styr våra steg i Jesu spår, lär oss att bedja Fader vår.

Kärlekens Ande, led oss.

Allt detta far igenom mitt sinne när jag nu tänker på enhet och enhetens tecken. Jag tänker på kärlekens Ande som förenar oss människor med varandra och vikten och värdet av vår mänskliga gemenskap. Men också på hur mysteriet med Guds närvaro hos oss och i oss gestaltas i det alldeles vardagliga.

På hur kaffebrödet och nattvardsbrödet möts, hur kyrkorummet och köket förenas. På hur mänskligt liv och kyrkans liv hör ihop när det brustna livet möter det brutna brödet.

Det är en annan tid nu än det tidiga 90-tal, som jag tänker tillbaka på. Både själva tiden och våra sätt att arbeta och umgås har förändrats. Men, kanske är uppgiften och utmaningen att tydligt, klokt, varmt och vardagligt uttrycka och gestalta enheten än mer viktig idag? I en tid då individualismens frihet – men också dess ensamhet påverkar oss. När våra liv verkar dras isär och till det yttre skilja sig allt mer från varandra. I en tid då de existentiella frågorna tränger sig på, men gudstjänstfirandet minskar.

Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Helena Jonsson, stiftsdiakon