Korsväg 2020 4

När umgänget förbyts i uppträdande | Emma Audas 28 Kommunikatörens uppgift och allas ansvar | Martin Garlöv 30 Kommunikation för att leva | Sofie Strid 48

4 | 2020

Maria Stenberg, kommunikationsrådgivare:

Kommunikation är att se mottagarnas behov

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Böcker jag berörts av

J

Övrig redaktion: Camilla Arnäs-Nielsen Lasse Bengtsson Cecilia Nyholm Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och Unsplash.

Har du flyttat

eller är adressen hand din församlin fel? Kontakta registrera g så att du har rätt i första de till: goteborg i databasen Kyrksam. adressupg .korsvag@ Du kan annarsifter svenskak mejla yrkan.se

ps | Theresa

Montebelli

POSTTIDN

BEGRÄNS AD EFTERSÄ eftersänd ning återsändsNDNING Vid definitiv adressen på baksidan. tidskriften med nya stift, Box Returadre 11937, ss: Göteborg 404 39 s Göteborg .

Berör mig !

A

När umgä nget i uppträdand förbyts e | Emma Audas 28 Kommunika törens och allas uppgift ansvar | Martin Garlöv 30 Kommunika tion för att leva | Sofie Strid 48

mig!

lla männis kor önskar bli berörda . Jag vågar att beröra och att människor ändå påstå göra själv. på vilket har det gemens att vi Det måste amt. Hur, sätt att lyckas vi vara i när och Jag har mångakan däremot med. Kommu alla fall samspel gånger refl skilja sig avsevär det inspirer mellan männis nikation krävertvå för t. ekterat över tion skapar ett kor och så rikt. Självar mig verklige det, kommu är jag sedan n att Guds språkoch människor. förutsättningar kig med för samspe nikatidig är pappa munikation Att förstå och l mellan som är svenska som är italiena ålder flerspråbli egen agenda.är inget självänd förstådd. Kom. Mitt ordförr re och mamma språk, och amål. Har Inte en egen åd tion är en till Sydeurogester sträcker sig i ord, kroppsmöjliggörare vilja. Kommuinte en nu från pa med. nikaför det vi norden Jag fasciner med en sväng fyller den förbi I mitt arbete ett helt samtalas över hur männis England.

Kommunikation och under utbildn kor kan hur en hand utan att uttala ha ingsåret som mission ett på axeln lingar som beroend kan betyda enda ord, och träffar jag e på mans om vill samlas och församså olika intensiteten sammanhang fundera och intensit saker samma just det här: tillsamVilken är nen i svenskai den italienska et. Hur berättel vår kommunikatiogemenoch till vem? se? Hur vill öron intensiv vi . I svenska ibland framstår vår berättel Vilka förutsät berätta om den som n är det och mildare tningarna se i vårt ofta mjukar för beröring göra för finns för hjärtan. e toner att männis sammanhang? som når Jag Vad människors beröras iskor har tänker att den av trons korna i vår församl kan vi längtan i att förstå ing ska Ellinor Johanssbudskap? vi männskapat förutsät och göra oss förstådd on, kyrkohe sund satte tningar – förstå för oss a har ord på det rde i Stenung varandr tilltalad a. I samspe att göra just och gester se mig. Hon på ett sätt som det l har verklige orkester sa andra. Sätt som vi förstår och vi hittat ord n som musicer ungefär: ”Vi är en med som en ar tillsamm serna vidareatt berätta oss på kan förmed la till sitt ans. Var och en gemens instrument och och Att dela människor emellan föra berättelsin am en uppleve Kommunikationharmoni”. Det klang men med . är som att lse med som mission fångar essense leva efter när sitet, styrka, den igen. Val en annan person ni och det jag coachar av ord, intenjag strävar arbetet. inom mig möjligh tempo, pauser Inte kommunikation et att berätta och hållnin allas unika att alla ska bli sätt som g ger sätt att förmed likadana utan smig gör harmon att den tillsammatt det blir som för dig på ett la berättel iera att vi upplevd sen ska kan få bli med den andres ans. Det i ögonhö berörda så att männis e jd. Kommu förutsätter att av Guds kor vi möts nicera kan ord. jag ju inte

ING B

Berör

Korsväg 3 | 2020

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87

Tema:

2

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Korsväg 4 | 2020

ag tycker om att läsa och jag har alltid levt med böcker, även om läsandet under åren då våra barn var små kom i andra hand. Och jag har alltid tyckt om att äga de böcker jag läst. Med åren och flyttarna har jag insett att det inte är möjligt att härbärgera alla böcker familjen läst. Vi köper gärna böcker på secondhand och förstår därför värdet av att lämna in bokkassar där, för andra att köpa och läsa.

Men faktaböcker och böcker jag berörts av får vara kvar.

När jag läste Informationslinjen på 80-talet ingick det en hel del litteratur, som fick vara kvar tills för ett halvår sedan. Nu är de borta, förutom de böcker som betytt extra mycket för mig som kommunikatör. När jag tittade närmare på dem var det inte i första hand kurslitteraturen som jag påverkats mest av. Detta är några av de böcker som format mig som kommunikatör: Den vedervärdige mannen från Säffle av Sjöwall & Wahlöö som fick mig att förstå funktionen och värdet av offentlighetsprincipen och allmänna handlingar. Alkoholisten som misshandlats av en polis skriver en anmälan på en pappers­ påse. Den återfinns senare som en handling som avslöjar den verkliga bilden av den berörda polisen.

Bekvämlighetens triumf av Lasse Svanberg som satte fokus på innehållet istället för mediet, då han myntade begreppet: ”Skit är skit om än per satellit”.

Riv pyramiderna av Jan Carlzon som visade på vikten av att sätta målgruppen/kunden i centrum och att bemyndiga medarbetare att ta eget ansvar.

Nödrop – när krisen kommer av Lottie Knutsson som visade på nödvändigheten av att fatta snabba beslut och svårigheten att göra just det.

IKEA – en kulturhistoria av Sara Kristoffersson som lyfte värdet av företagets berättelse och vikten av företagskulturen.

Tema för Korsväg är Kommunikation – Berör mig! Jag hoppas du hittar något att blir berörd av, på samma sätt som jag berörts av sådant jag läst.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

4 | 2020

Omslagsbild: Jessica Segerberg Theresa

Montebe

lli, kommun

ikatör

Maria Sten

berg, kom mun

Kommun rådgivar se mott ikation är att e: agarnas behov ikations

innehåll

Tema | Kommunikation – Berör mig!

48.

58.

04.

08.

16.

22.

28.

30.

34.

40.

44.

48.

51.

52.

56.

58.

60.

62.

66.

68.

74.

76.

Ledare: Jag vill påstå att julen är god Kommunikation som mission – och relation Guldläge för forskare om digitala gudstjänster Handling är den yttersta formen av kommunikation Krönika: När umgänget förbyts i uppträdande Kommunikatörens uppgift och allas ansvar Bilder som berör Strategisk improvisation – det nya normala?

Hälsningen – en tyst kunskap Kommunikation för att leva Språklagen Tystnaden förmår syresätta all övrig tid i tillvaron Bönens betydelse i gränstrakterna Teologen som vill ha öppna och levande samtal Krönika: Det krävs mod att känna Vi människor är inga öar, vi hör ihop Charlotte ger kvinnorna en plats Bibelstudium: Den gudomliga kommunikationen Vänligen, Sören: Kristendomen är en cylinder PS: Berör mig!

40.

Strategisk improvisation handlar om ett förhållningssätt; om förmågan att balansera ordning och kaos, konstanter och förändring, tillit och mod och att lita på sin inre kompass.

Katarina Gentzel betonar att det förhållningssättet aldrig har blivit så tydligt som nu då coronapandemin ställer det mesta på ända.

Korsväg 3 | 2020

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Jag vill påstå att julen är god

I

början av hösten kom beskedet att Liseberg inte skulle få ha öppet under julen och därför beslöt de sig för att inte heller tända någon julgran. Protesterna lät inte vänta på sig. Och ledningen var inte sämre än att de kunde ändra på sig. Nu lyser granen väl synlig i stora delar av Göteborgs innerstad. Vilket klokt beslut, för sällan har väl ljusslingor varit så viktiga som detta år! Jag kan till och med förlika mig med blinkande och kulörta lampor.

När adventsgudstjänster, julsångskonserter och adventsmys är inställda, eller i bästa fall omställda, så är det lätt att tungsintheten faller över en.

Ljusen blir då hoppfulla tecken på vår tro att ljuset är starkare än mörkret.

Adventsljusstakarnas nedräkning mot jul blickar framåt mot undret som sker i Betlehem. Det kommer en god jul också i år.

Det här numret av Korsväg har temat kommunikation som berör.

Adventsstjärnor och blinkade julgranar kommunicerar ordlöst och de skingrar många slags mörker denna annorlunda adventstid. Jag vill påstå att de berör på djupet.

Men, frågar kanske någon – hur gör vi med julkorten? Är det rimligt att skicka hurtfriska hälsningar om en god jul detta år. En jul som med stor

4

Korsväg 3 | 2020

sannolikhet kommer att firas i små sällskap och fler än vanligt kommer sitta ensamma.

Julen är en högtid som väcker många känslor, allt från nostalgi och förväntan till stress och oro. I skrivande stund vet jag inte om den kommande julen blir stämningsfull eller avslagen, men oavsett vill jag påstå att julen är god. Det finns all anledning att skriva julkort och sända hälsningar som likt adventsljusen vittnar om att världen inte är öde och tom. För julens glädje är inte beroende av vad du och jag åstadkommer eller känner. Det är en glädje som kommer sig av Guds handlande, att Gud i sin kärlek låter sig födas som en människa i denna värld. Det värnlösa barnet i krubban väcker föräldrarnas omsorg, änglarnas lovsång och herdarnas förundran. Det berör på ett sätt som går djupare än julgransglitter och lyckade reklamkampanjer. Det är en konkret händelse med kosmiska dimensioner.

Stilla natt, heliga natt! Allt är frid. Stjärnan blid skiner på barnet i stallets strå och de vakande fromma två. Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född.

Men önskan om en god jul och ett gott nytt år! +Susanne

Korsväg 3 | 2020

5

BERÖR MIG!

Kom våren, kom skratten, Kom tårarna om natten.

Laleh

Ibland är det inte orden som får människan att förnimma det gudomliga i tillvaron, utan något som rör vid hennes sinnen. Det är genom kroppen som syn- eller hörselintryck, smak- eller känsloupplevelser kommer till oss, de berör något bortom tänkandet, och säger något … gör att människor hittar nya djup och insikter.

Christina Hedin

Hjärtat är en muskel något större än en knuten hand Bodil Malmsten

6

Korsväg 3 | 2020

Vi kvitterar varandras leenden … Besvarande leenden blir noder i ett finmaskigt nät av fredlig samexistens … det rubbar vår jämvikt om ett leende inte kvitteras … Ett uteblivet leende tolkar vi som en tydlig signal på att något är fel Göran Everdahl och Per Naroskin

Att beröra rimmar på förstöra, som i sin tur rimmar på sammanföra.

Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

How dare you?

Greta Thunberg

Beröra - vidröra, träffa, stå i samband med, ha att göra med, kontakt, förbindelse, göra intryck på, påverka, angå, röra, relation Beröringspunkt - kontaktpunkt, mötespunkt, beröring, föreningslänk, föreningsband, överrensstämmelse Synonymer ur Norstedts Svensk synonymordbok

Korsväg 3 | 2020

7

Kyrkoherde Elinor Johansson och kommunikatör Per Jonsson med församlingens lådcykel. Cykeln är ett redskap för att möta församlingsborna där de är och rör sig, genom att till exempel bjuda på kaffe på torget.

8

Korsväg 3 | 2020

Kommunikation som mission – och relation Stenungsunds pastorat är Göteborgs stifts pilot i projektet ”Kommunikation som mission”. Eller ska vi kanske kalla det kommunikation som relation? Så tänker kyrkoherde Elinor Johansson och kommunikatör Per Jonsson, som är mitt i pilotprojektet och har tankarna fyllda av kommunikationens alla möjligheter och utmaningar.

K

ommunikation som relation: Om vi inte har någon relation till våra pastoratsbor så har vi ingen anledning att finnas. Det är ett måste. Att kommunicera är ett livsviktigt verktyg. För allt vi gör är ju kommunikation, säger Per Jonsson.

Stenungsunds pastorat har jobbat med kommunikation länge. De har haft en egen kommunikatör i över tjugo år och har i nuläget ett kommunikationsteam med två kommunikatörer som håller samman arbetet.

I år valde de att bli pilot i projektet Kommunikation som mission.

– Det finns ett driv, en medvetenhet och en stolthet här, och det kändes väldigt roligt att få vidga det ytterligare. Vi tycker att kommunikation är roligt och vi är bra på det, men hur tar vi det ett steg till? säger Elinor Johansson.

Kommunikation som mission startade från början som ett nationellt projekt. Under 2021 ska det implementeras på församlingsnivå med uppbackning av stiften, och inför det har bland annat pilotprojektet i Stenungsunds pastorat körts med stöttning av Göteborgs

Korsväg 3 | 2020

9

bara beröra någon annan » Detom detkan också berör mig.

stift. Syftet med Kommunikation som mission är att höja kompetensen om kommunikation inom församlingarna, såväl den strategiska som den praktiska förmågan.

– Det som ändå är nyckeln i det här konceptet är hjälpen i det strategiska tänkandet.

Kommunikation kräver strategi men det är inte så enkelt alltid att lyfta sig dit på den lokala nivån. Då behövs hjälp att analysera.

Vad gör man på andra ställen? Vilka lärdomar finns? Det lockade mig med detta projekt, säger Elinor.

I Kommunikation som mission talar vi om tre grupper, där Svenska kyrkans medlemmar delas in i gröna, gula och röda. Det utgår ifrån hur människor svarat på frågan ”I vilken grad känner du glädje över att tillhöra Svenska kyrkan?” och ”Känner du dig stolt och tycker du att medlemskapet är värdefullt?” De medlemmar som svarat ja kallas gröna, de som svarat nja kallas gula och de som svarat nej kallas röda. De olika grupperna hänger också starkt samman med hur man säger sig ha en tro; där de gröna har en tro, de gula inte vet om de tror och de röda tror inte. I många fall når kyrkan bara den gröna gruppen med sin kommunikation – och då främst de äldre med en församlingsnära relation.

– Hur får vi kontakt med den gula gruppen?

Hur kan vi ha ett pågående samtal med alla medlemmar som vi inte ser i våra grupper?

Hur når vi dem? spånar Elinor.

– Rutinerna för att möta den gröna gruppen

10

Korsväg 3 | 2020

finns, de rutinerna ska vi upprätthålla men egentligen kanske vi ska lägga lite mer fokus på den gula gruppen, fyller Per i.

– Det är väldigt olika slags kommunikation.

Det krävs mer av oss när det gäller att nå dem vi inte redan når. Att försöka ta plats och vara tillgängliga och sänka trösklar, för dem som vi inte redan känner. Men som ändå är våra medlemmar, säger Elinor.

Detta nummer av Korsväg heter ”Kommunikation – Berör mig!” och kanske är just att beröra människor något vi behöver göra för att nå ut med vår kommunikation.

– Det är väl det som är kärnan. Man kan ju kommunicera hur mycket som helst, men det ger inget resultat om det inte väcker känslor på något sätt. Vi måste prata med människor så som de vill bli pratade till, säger Per. – Och som predikant tänker jag att det kan bara beröra någon annan om det också berör mig. Jag måste prata om det som jag är engagerad i, för eller med, om jag ska nå fram. Det är en lärdom: vad vill vi förmedla, det vill säga: vad berör oss? fyller Elinor i.

Kommunikation är också något som ständigt förändras, och det kommunikativa landskapet ser inte likadant ut som det gjorde för tjugo år sedan.

– Kommunikationen behöver omprövas, utvärderas och utvecklas. Vi måste hitta nya vägar. Såsom våra församlingsbor, hur använder de media? Eller andra kanaler?

Kommunikationen behöver omprövas, utvärderas och utvecklas, säger Per. Vi måste hitta nya vägar, andra kanaler.

Korsväg 3 | 2020

11

Till de församlingar som är nyfikna på projektet Kommunikation som mission säger Elinor: Det är väldigt roligt, och väldigt viktiga frågor. För det finns ett moment av kommunikation i allt och om allt.

Var rör de sig? För de rör sig på andra ställen än de gjorde för 20 år sedan, säger Per. – Olika människor kommunicerar också olika idag. Det har vi inte reflekterat färdigt kring. Hur nischad ska man till exempel vara?

Ska en nyinflyttad person välkomnas på samma sätt om de är 20 år som 55 år, eller inte?

Detta väcker många frågor, säger Elinor.

I Stenungsunds pastorat är de måna om att möta sina församlingsbor där de rör sig. Att finnas utanför kyrkans egna lokaler, i resten av samhället.

– Vi har en medveten hållning om att vilja gå utanför det egna. Att Svenska kyrkans flagga ska finnas på fotbollsplanen och ishockeyrinken, säger Elinor.

– Vi har också en lådcykel som vi kan cykla ner till torget för att bjuda på kaffe. Det är en del i vårt arbete att möta människor. Nu under corona har det blivit mindre sådant, men

12

Korsväg 3 | 2020

då har vi handlat och cyklat hem till folk som är 70+, fyller Per i.

Nästa block i pilotprojektet som pastoratet ska göra heter ”Att vara där människor är”.

– Det är det vi vill tänka på, det som driver oss. Vi vill komma ut från våra egna lokaler och finnas på idrottsplatser och torget, säger Per. Att kommunikation sker mellan människor, i alla möjliga situationer, är något som både Elinor och Per återkommer till många gånger under samtalet.

– I Kommunikation som mission är alla i personalen med och det tycker jag är det intressanta. Ta till exempel värdinnorna eller vaktmästarna, de kanske träffar mest folk.

Det är väldigt viktigt att de också tänker i de här banorna; att man är en representant och huvudperson för kommunikationen, säger Per.

– Precis, alla behöver inte fotografera eller filma, men behållningen av att alla är med.

Att man får en gemensam strategisk bild av kommunikation. Och samma vision av kommunikation som mission – eller relation, fyller Elinor i.

Det är också ett av de mål som Stenungsunds pastorat har för utvecklingen av sin kommunikation: att öka medvetenheten om att alla medarbetare är företrädare.

Pilotprojektet drog igång i början av 2020, med tanke att löpa under almanackans år.

Men som med så mycket annat kom Covid-19 in och påverkade situationen. I slutet av hösten har pastoratet nu genomfört två av pilotprojektets fyra delar, med planer på att göra de andra delarna i slutet av detta år och början på nästa. Covid-19 har också påverkat stora delar av församlingslivet och kommunikationen i övrigt.

– Sedan början av sommaren har vi börjat livesända våra musikgudstjänster och även förinspelade webbandakter. Då når vi plötsligt många fler. Vi får många tittare som inte hade kommit till kyrkan på söndagen, vilket visar att det finns en jättestor nyfikenhet ute i samhället. Det är kanske dubbelt så många som har tittat, än vad som skulle ha kommit till kyrkorna sammanlagt, berättar Per. Elinor fyller i: – Vi måste våga tänka lite nytt, på ett annat sätt kring vad det är att vara kyrka idag. Vi vet inte hur länge vi får leva med en 50-personersgräns på våra gudstjänster. Ett år till?

Flera år? Vi vet inte. Därför måste vi tänka på hur vi jobbar digitalt. Hur vi jobbar på andra sätt. Vad är det att vara en församlingsgemenskap?

Kommunikation vrids och vänds på, både i och utanför projektet. I och med att Stenung-

Korsväg 3 | 2020

13

vår relation » Attär attuttrycka kommunicera.

sunds pastorat har varit ett pilotprojekt, så har konceptet justerats litegrann under hösten.

– Det är ett gemensamt lärande från två håll.

Det här är ju stiftskansliets första omgång, så det är lite trial and error, säger Elinor.

Ifall fler församlingar är nyfikna på Kommunikation som mission och funderar på att vara med under nästa år, så har de två råd att ge: – Ha ett möte innan med vad man har för sinnebild av projektet och vad man vill få ut av det hela, från både stiftets och pastoratets håll. Det är viktigt, säger Per. – Och hoppa på projektet! Det är väldigt roligt, och väldigt viktiga frågor. För det finns ett moment av kommunikation i allt och om allt, säger Elinor.

Och för alla församlingar, även utöver de som vill delta i projektet Kommunikation

Utbildningsåret Kommunikation som mission Under utbildningsåret möts hela arbetslaget vid fyra tillfällen under ett år, och får praktiska läxor att göra mellan träffarna. Vid första tillfället skrivs ett lärkontrakt där tre fokusområden identifieras med hjälp av omvärlds- och nulägesanalys samt samtalsövning i helgrupp.

Utifrån fokusområdena skrivs en handlingsplan som församlingen arbetar med mellan träffarna med stöd av stiftet. Till stöd i utvecklingsarbetet finns även en arbetsbok.

14

Korsväg 3 | 2020

som mission, så behöver kommunikationen få ta en stor roll. Elinor förklarar såhär: – Kyrkan till sitt väsen är relation, är gemenskap. Och att uttrycka vår relation är att kommunicera. När vi skickar ett mejl eller en smiley så händer något mellan människor.

Därför är kommunikation en kärnverksamhet, inte en stödjande verksamhet, i kyrkans liv.

Som avslutning ger Per ett kommunikativt

råd till alla i alla församlingar: – Gå ut! Träffa människor! Människor är viktigare än annonser och affischer. Var där människor är.

Text: Agnes Hillert Foto: Torgny Lindén

Att delta Församlingen som deltar i utbildningsåret bildar en projektgrupp som arbetar aktivt med projektets olika delar. Gruppen träffas med representant från stiftsorganisationen ca en gång i månaden för uppföljning, avstämning och förberedelser. Hela församlingens arbetslag möts vid fyra tillfällen under ett år, och får praktiska läxor att göra mellan träffarna. Jan 2021 - nov 2021, i församlingens lokaler. 500 kr/deltagare för hela utbildningsåret. Det är även möjligt att genomföra utbildningsåret kostnadsfritt i egen regi. Läs mer och anmäl ert intresse på internwww.svenskakyrkan.se/1462406

Vi frågar!

Att kommunicera handlar om att beröra människor. Vad berör dig?

Gull-Britt Niklasson Orust

– Det finns mycket. Något litet som gör en väldigt glad – eller väldigt ledsen. Jag berörs av människor som är övergivna, som inte som jag har en son i närheten, barnbarn, vänner ... De som är ensamma, sjuka eller sköra.

– När jag tänker på dem som vaknar och somnar utan att ha pratat med en enda människa blir jag väldigt ledsen. Kontakt är så viktigt, mer än någonsin under den här tiden.

Harald Nilsson Floda

– Något som berör mig är när någon gör sitt allra bästa. När någon vågar satsa fullt ut just från sina förutsättningar och för att göra något som är viktigt för honom eller henne så bra som det bara går. Att ta en risk för att lyckas skapa något.

– Det kan vara i det stora såväl som det lilla.

Jag kunde tidigare le lite åt joggare som såg ut som om de inte tränat så mycket. Nu känner jag bara respekt och inspiration för varje person med joggingskorna på.

Korsväg 3 | 2020

15

Guldläge för forskare om digitala gudstjänster En pandemi slår till – och snabbare än någon kunnat ana flyttar nästan alla gudstjänster ut från traditionella kyrko­rum till digitala rum. Ett guldläge för den som forskar om digitala gudstjänster?

– Ja, det är det. Men jag fick börja om från början, säger doktoranden Frida Mannerfelt.

16

Korsväg 3 | 2020

Webbsända gudstjänster har blivit vardag i nästan alla landets församlingar. Här predikar Thomas Karlsson i Varbergs kyrka. Max 50 i kyrkorummet, 37 tittar via webben.

predika (homiletik) i en digitaliserad tidsålder.

Eller som hon skriver i en presentation: ”… hur man kan se på den kommunikation som sker i predikohandlingen”.

Varför valde du detta ämne?

– En mycket bra fråga, säger hon och skrattar. Det spontana svaret: varför inte? Jag är passionerat intresserad av denna typ av frågor, predikan har varit en jättefråga under mina år som präst när det gäller min egen tjänst. Både predikan och undervisning handlar ju om hur jag kan konkretisera kristen tro, så att budskapet verkligen når fram och bär. Så att den som lyssnar både kan se och uppleva det jag sett och upplevt, och att jag på så sätt kan ge kraft till församlingen.

– Predikan kan inte vara en lista över vad församlingen ska göra bättre, då tappar man nåden, utan man ska få känna sig buren, att jag behöver evangelium för att orka en vecka till.

Vad skiljer predikan från annan muntlig

F

rida Mannerfelt bor numera strax söder om Helsingborg, vid intervjun via Zoom är hon hemma med höstlovslediga barn. Sitt ursprung har hon i Karlskoga, där hon föddes och växte upp. Hon prästvigdes i Karlstad 2007, hade sin första prästtjänst i Kristinehamn för att sedan hamna i Barkåkra utanför Ängelholm. Där var hon präst fram till 2018.

Nu ägnar hon sig alltså åt doktorandstudier i praktisk teologi, knuten till Enskilda Högskolan i Stockholm. Och ämnet är konsten att

framställan som ett föredrag? Hon tänker efter en stund.

– Under förmiddagen har jag jobbat med en bok om de första prästvigda kvinnornas kallelseberättelser och skillnaden mellan predikan och föredrag. Motståndarna till reformen tyckte att kvinnorna kunde nöja sig med att hålla kristliga föredrag. Men det finns något i predikan som är kopplat till prästens uppdrag.

– Jag tillbringade mina tonår i en frikyrka, där är det mer självklart att predikan är något hela församlingen ägnar sig åt. Förkunnelsen är inte knuten bara till prästen. Det är något som digitaliseringen hjälpt oss att se, predikan sker inte bara klockan elva på söndagen av en präst, det sker på många andra platser och av andra än ämbetsbärare.

Korsväg 3 | 2020

17

Rydebäcks kyrka är en distriktskyrka i Kvistofta församling, byggd 1995. Under somrarna brukar doktoranden Frida Mannerfelt hoppa in som t f kyrkoherde i församlingen.

Vad händer då med predikan när den flyttar

från kyrkorummet till den digitala världen?

– Jag vill lyfta fram att predikan redan har flyttat till många olika rum. Dels till hemmet nu under pandemin, i synnerhet för oss som har barn. Vi firade påsk hemma i vardagsrummet, läste barnbibeln med barnen.

– Predikan har också flyttat ut i det offentliga rummet, som friluftsgudstjänster, drive in på parkeringsplatser, när det delas ut mat till hemlösa … Vi har haft gudstjänst i en lekkyrka utomhus vid torget med stolar runt om. Det gjorde också något med gudstjänsten, då den firades i ett rum för barn. Och alla som gick till Hemköp kunde höra våra psalmer.

– Men predikan har också flyttat till det digitala rummet, för det är också ett rum.

Där är det vanligt att det blir personcentrerat, man ser den som talar i närbild, det blir mitt personliga tilltal till dig.

18

Korsväg 3 | 2020

Prästerna kan också lockas att bli YouTube-

stjärnor, när det är fokus på en person, säger hon med ett skratt. Ett annat möjligt problem som hon lyfter fram är, att man i sin strävan att göra bibelberättelserna levande adderar alltför mycket stoff, så att betydelsen förvrids i stället för framhävs. Hon har också sett att bibelord som har fokus på relation och att möta lyssnarnas behov, exempelvis oro och längtan, blir mer framträdande. Alla tre sakerna innebär möjligheter, men alla tre bär också risker med sig.

– När jag föreläser brukar jag understryka, att jag inte tror att vi är ”offer” för teknologin. Är man bara medveten om det digitala rummets logik, så kan man motverka riskerna. Sedan ser jag ju inte min församling utan behöver ta till andra stilgrepp, ett personligt tilltal; jag pratar till dig, inte till er.

Kvaliteten på webbgudstjänster har ju varit mycket

Kyrkan har som Kristi kropp i världen alltid varit virtuell.

varierande. En del har bara ställt en mobilkamera framför altaret med dåligt ljud som resultat, andra har haft en mer proffsig sändning med flera kameror. Frida berättar om en studie från flera länder, där Sverige sticker ut. Medan de länder som haft total lock down fick Sverige ha upp till 50 deltagare. Och svenskarna nöjde sig ofta med att sätta en kamera i ett hörn, medan de andra länderna var mer kreativa när de sände via webben.

Fanns det en rädsla för professionalisering i Sverige skulle leda till att man tappade autenticiteten, att gudstjänsten skulle bli ett teveprogram bland många andra?

– Ja, det har funnits, det är autenticitet det handlar om. Yngre människor önskar autenticitet, det glassiga snygga upplevs inte som autentiskt. Minikravet är förstås att man hör och ser.

Frida har själv studerat webbgudstjänster från frikyrkan Hillsong, där man redan före pandemin jobbade med det autentiska och ändå kunde göra välproducerade gudstjänster.

Är det så att Svenska kyrkan är mer bunden

av sin liturgi i kyrkorummet, medan en frikyrka som Hillsong kan förhålla sig friare när en gudstjänst ska webb-anpassas?

– Jo, det kan man nog säga … Men predikan kan vara så väldigt mycket mer än bara det som sker i söndagens gudstjänst. Vid kortare andakter kan man lättare anpassa sig till vad slags medium man använder. Det digitala rummet uppmuntrar till kortare predikningar, där man kan gå direkt till kärnan, annars

riskerar man att bli bortskrollad. Men också till förlängda i podd-format, något som är vanligare inom frikyrkan.

Då kan man lyssna i timmar i sträck på en lång, härlig och genomarbetad predikan, säger hon med ett leende.

När man sitter hemma i fåtöljen och tittar

på en gudstjänst på en skärm, skiljer sig det mediekonsumerandet ur tittarens synvinkel från när man exempelvis tittar på ett sportevenemang?

– Intressant fråga. Då är du inne på frågan om vad som är ett aktivt deltagande. Jämför med om jag är med barnen i kyrkorummet, och jag är fullt upptagen med att hålla ordning på dem. Får jag en upplevelse av predikan då, jag kanske inte minns ett smack, fullt upptagen? Jag tror det beror på både person och kontext, själv har jag upplevt att det går utmärkt att sitta hemma i soffan med barnen och vara koncentrerad.

Att vara närvarande i gudstjänsten med sin kropp är ju ett sätt att visa att vi tillsammans utgör Kristi kropp; kyrkan. Förlorar man något av detta när gudstjänsterna blir digitala, då vi sitter på varsitt håll och tittar på samma sändning?

– Det digitala rummet är extremt sällan det enda rummet för människors upplevelse av gudstjänst. Det lokala kyrkorummet är anpassat för att ge bra förutsättningar för gudstjänst, men inte alla håller med, det är något vi fått syn på nu under pandemin. I det digitala rummet finns de som inte kan ta sig till kyrkan, sjuka eller andra som av olika skäl

Korsväg 3 | 2020

19

Ett personligt tilltal; jag pratar till dig, inte till er.

inte kan eller vill ta sig dit.

Har vi traditionellt överbetonat kyrkorummets betydelse?

– Nej, men det pandemin kanske gett oss är en upptäckt och en större medvetenhet om andra platser, där kyrkan är kyrka.

– Alla studier av digital religion visar, att digitala rum alltid samverkar med det lokala kyrkorummet. De utesluter inte varandra. När vi sitter hemma, ser vi tydligare den universella kyrkan, vi hör ihop. Den lokala kyrkan är Kristi kropp på min lokala plats. De tar inte ut varandra, det är alltid en samverkan.

I kyrkan kan vi sätta in våra egna liv i en stör-

re berättelse om liv och död, vi kommer till kyrkan och får kyrkans språk för livets stora frågor. Tappar man något där, riten, i digitaliseringen?

– Det finns väldigt lite forskning om kyrkliga handlingar i digital form, som begravningar. Det behöver studeras mer. Men vi kan se att begravningar och död, som inte var så synligt tidigare, nu har blivit mer synligt i den digitala världen, som sorgegrupper och minnessidor i sociala medier.

Att se varandra, att bli synlig i församlingen, är en del av gemenskapen. Nu kanske det bara är en siffra på webbsändningen som anger hur många som tittar just nu. Hur kan omsorgen om varandra fungera då?

– Vi får arbeta med medvetandegörande.

Kyrkan har som Kristi kropp i världen alltid varit virtuell, då den ska vara Kristi händer och fötter i världen. Kristi omsorg når ut även i det digitala rummet.

20

Korsväg 3 | 2020

Men vi ska inte vara naiva, det finns problem. Digitalisering har sina brister, men kyrkans kärnuppgifter går att göra även där.

I början av pandemin skrev Frida Mannerfelt i Kyrkans tidning (7/4) om huruvida det går att fira nattvard online. Hon fann fyra resonemang för och fyra emot. Flera frikyrkor har exempelvis accepterat att prästen/pastorn kan förmedla förvandlingen av bröd och vin till sakrament online, till det bröd och vin jag har framför mig vid skärmen. Svenska kyrkans biskopar har avrått.

Var står du själv i frågan?

– Jag hade samlat argumenten i min dator redan tidigare, då jag behövde fundera över om man kan eller inte kan fira nattvard digitalt. Jag kan uppleva en slitning mellan min teologiska ryggmärgsreflex om sakramenten, materialiteten och församlingens gemenskap i kyrkorummet, och då är det inte möjligt.

Samtidigt läste jag argumenten för den andra uppfattningen och kände mig utmanad som teolog. Är det så självklart att det inte går? I vår systerkyrka i exempelvis Danmark är det fullt möjligt. Jag ska sätta mig in mer i hur danskarna tänker.

Frida refererar till Andreas Holmberg, biskop i Stockholm, som skrivit om gemenskap med utgångspunkt från nätverket Framtiden bor hos oss, där tillit är ett nyckelord. Då kan man släppa kontrollen teologiskt eller organisatoriskt, man har en tillit till att människor eller organisationer vill väl och litar på varandra.

Det finns en tillit till att Gud handlar.

– Jag är inte helt färdig i min uppfattning,

Vid kyrkan i Rydebäck finns en lekkyrka utan tak och väggar, inom hörhåll från torget. Perfekt för att fira gudstjänst under pandemin.

men det kanske kommer. Vi accepterar ju att nöddop är giltigt i vissa situationer, kanske kan vi se på det andra sakramentet så också …

Nå, pandemi eller inte. Någon gång under 2023 ska hon disputera om ”att predika i digitaliseringens tidsålder”. Vad tror du att vi då, om du spanar post pandemin, har lärt oss av digitaliseringen?

– Det skulle jag kunna prata i timmar om …

Om jag ska nämna bara ett par saker som ligger mig varmt om hjärtat, och som min forskning pekar mot, så skulle det dels vara att se värdet av det digitala rummet som ett av flera rum som kompletterar det lokala kyrkorummet. Tidigare har det varit vanligt att ställa det digitala rummet som kontrast eller konkurrent till den lokala gemenskapen. Och dels

en återupptäckt av den universella kyrkan. De senaste decennierna har många kyrkor haft starkt fokus på den lokala gudstjänstfirande församlingen. Pandemin har tvingat kyrkorna att reflektera över vad det innebär att vara kyrka i andra rum än det lokala kyrkorummet. Mycket pekar på att dessa erfarenheter har bidragit till att återupptäcka hur kyrkan är kyrka, också när vi inte står samlade runt altaret i samma kyrkorum.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 3 | 2020

21

Maria började sin yrkesbana på dåvarande Högskolan i Karlstad. Nu är hon åter som utbildare.

Handling är den yttersta formen av kommunikation Först kunskap och planering. Sen improvisation. Bra kommunikation handlar om att på riktigt sätta sig in i målgruppens situation. Det anser kommunikationsrådgivare Maria Stenberg. Hon utgår från tre verb; göra, känna, veta. De hjälper henne att se mottagarens behov istället för sina egna.

22

Korsväg 3 | 2020

H

ur vill vi att information ska landa?

Det är väl bara att gå in och prata lite.

Eller?

Att improvisera, lyssna och känna in, fatta beslut i stunden utifrån den situation som råder. Gärna och självklart. I en värld där alla kan vara sändare och mottagare samtidigt

krävs flexibilitet för att nå fram och beröra. Men utan kunskap och en genomtänkt strategi för kommunikation fungerar inte det spontana. Maria Stenberg är tveklös i sin uppfattning: – Det räcker inte att med en skön attityd.

Bara den som är djupt kunnig kan improvisera.

Svenska kyrkan är en miljö som Maria Stenberg känner väl. Både privat och professionellt. Pappa Rolf var kantor i Brunskog och hon växte upp på Klockaregården i Vikene. De senaste 15 åren har Maria haft konsultuppdrag för Karlstads stift.

Dagens ämne är kommunikationsplanering.

Studenterna på universitetets program för kommunikation och PR är på väg mot nianhusets bottenvåning. Maria är på plats sen länge.

Hon har förberett både rummet och sig själv.

Att lära andra att kommunicera är bland det roligast hon vet. Det märks och det ger energi i den corona-glesa salen. Råden är raka och övertygelsen stark.

– Jag vet ju vilken otrolig skillnad det gör när kommunikationen mellan människor funkar.

Hon möter det i alla sammanhang. Från köksbordet till styrelserummen.

– För mig är kommunikation så förknippat med ledarskap. Information är ledarens ansvar. När kunskapen om kommunikation ökar blir resultaten märkbart bättre.

Det mesta påverkas, menar Maria, från försäljningssiffror till hur människor mår. På arbetsplatser där kommunikationen fungerar bra minskar skvaller, rykten och konflikter.

Folk trivs och gör sitt bästa.

Oavsett vilka mål ett företag, en myndighet, en organisation, en förening eller en familj har så behöver kommunikationen planeras. Tänka först och göra sen. En devis hon låter studenterna ta del av genom Tage Danielsson: – ”Säll är den som har till rättesnöre, att man nog bör tänka efter före”.

Och för att börja i rätt ände av tänket – alltså att se målgruppens behov istället för sina egna – har Maria de tre signalverben till sin hjälp: Göra, känna, veta.

Hon skriver dem på stora olikfärgade post-it lappar och sätter upp på tavlan.

I huvudet på den som ska berätta surrar tusen tankar. Vilken information behövs? Till Korsväg 3 | 2020

23

24

Korsväg 3 | 2020

Maria väljer viktiga citat för kommunikatörer ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är, och börja just där.”

Sören Kirkegaard ”Säll är den som har till rättesnöre, att man nog bör tänka efter före.”

Tage Danielsson ”Om de omkring dig inte vill lyssna på dig, får du falla på knä och be dem om förlåtelse, för du är i sanning den skyldiga.”

Fjodor Dostojevskij

Korsväg 3 | 2020

25

som människor har en positiv relation » Entill kyrka och känner glädje över att tillhöra.

vem och varför? När, var och hur? Det gäller att sortera och planera. Men framför allt gäller det att sätt sig in i mottagarens perspektiv.

– Vad ska personen som får informationen göra, känna och veta? I den ordningen.

Det är lätt att fastna i vetandet, och utgå från vad mottagaren ska förstå. Men att istället börja i görandet och kännandet öppnar nya perspektiv.

– Vad ska personen göra med informationen? Handlar det om att berätta vidare, förändra sitt beteende, jobba på som vanligt, tala väl om organisationen? Man måste tänka igenom det.

Sen känslan. Maria betonar ofta dess kraft och vikt.

– För att få folk att göra något måste de vara motiverade.

Besked om att till exempel lägga ner en skola eller stänga en kyrka kommer aldrig att applåderas. Det samma gäller uppsägningar.

Däremot kan känslan av förtroende finnas, att man litar på ledningen och den information som ges. De som berörs behöver förstå vad som händer och varför ett beslut har fattats.

– För att bygga förtroende i svåra situationer krävs synliga chefer. Det går inte att gömma sig.

Maria ger exempel från tiden på Ericsson.

Hur professionell kommunikation utifrån metoden göra-veta-känna gjorde stor skillnad både då en enhet skulle säljas och personal sägas upp.

– Ledningen var superduktig.

I över 30 år har hon byggt sina erfarenheter.

Hämtade både från anställningar och uppdrag såväl inom näringslivet som offentlig verksamhet.

– Jag har lärt mig mycket om logiken inom

26

Korsväg 3 | 2020

olika branscher. Kultur och struktur sätter gränser för vad som funkar.

Olikheterna styr. Och då handlar det inte enbart om vilka kanaler som ska användas.

Privat och offentlig verksamhet har helt olika förutsättningar. I ett företag fattas besluten av styrelsen och vd:n verkställer. Hierarkier och lojaliteter är tydliga.

En politiskt styrd organisation och/eller en idéburen som kyrkan, innehåller fler nivåer som kan och ska dra åt olika håll. Det tillhör den demokratiska processen. Besluten tar tid.

Att navigera kommunikationsstrategiskt i den miljön är svårare än i företagsvärlden.

Det är heller inte ovanligt att idéburna medarbetare är mer lojala med sitt uppdrag och sin övertygelse än sin arbetsgivare. Maria möter det till exempel bland läkare, journalister, präster, diakoner och i den akademiska världen.

– Olika uppfattningar behövs och berikar diskussionen. Men internkommunikationen kan bli väldigt oförutsägbar.

Hon påpekar att det ändå inte fråntar ledningen ansvaret att ha ett fungerande system för kommunikation.

– Ytterst handlar det om att alla har rätt att få veta, men också om att medarbetare har en skyldighet att hålla sig informerade.

Andra hinder, som är lättare att hantera, kan vara låg kunskap om hur kommunikation fungerar. Då hjälper utbildning.

Maria lyfter fram Svenska kyrkans satsning ”Kommunikation som mission” vars syfte är att öka församlingarnas synlighet och stärka den kommunikativa förmågan. Visionen är: ”En kyrka som människor har en positiv relation till och känner glädje över att tillhöra”.

– Det är ett väldigt bra arbetsmaterial som

När Maria själv gick här i slutet av 1980-talet var informationsteknik ett helt nytt akademiskt ämne, ”Det var jungfrulig Mark”. Mycket har förändrats under hennes 30 år i branschen.

finns tillgängligt för alla på intranätet.

Den externa kommunikationen måste gå hand i hand med den interna. Det som berättas utåt behöver de som är innanför väggarna känna igen. Bilden ska vara den samma. Återigen, det gäller oavsett bransch.

Maria tar Ikea som exempel. Hur hon tycker att visionen ”En bättre vardag för de många människorna” uttrycks på ett genomtänkt sätt.

Närmast ingången finns p-platser för barnfamiljer och funktionshindrade, gratis laddning för elbilar är standard, liksom släpkärror att låna. Toa i entrén och barnpassning med tydliga säkerhetsföreskrifter. Påsar och pennor från start. Begripliga instruktioner med pilar i golvet och skyltar i taket. Mat efter halva vägen. Fler pennor och påsar. Vid utgången finns snabbkassor men med folk att fråga. Och där utanför en fyrakronors korv och mat att köpa med hem.

– Genom handling berättar företaget hela vägen om sina tankar. Överfört till kyrkan, hur blir det?

– Kyrkan ger bilden av att det alltid finns någon som lyssnar. Någon som bryr sig.

När det kommuniceras i handling känner

människor glädje och stolthet över kyrkan.

Som när gymnasieskolorna stängde i Karlstad och skollunchen försvann, då bjöd församlingen på grillad korv utanför domkyrkan.

Och Ungdomsbussen, som står på Stora torget varje fredagsnatt och möter med fika och prat.

Eller när kyrkan ringer till de församlingsbor som på grund av corona inte kan ta emot besök. Det är bara några goda exempel.

Ett aktuellt ämne är julens gudstjänster. För att undvika trängsel väljer många att sända på webben helt utan besökare. Då funkar väl förinspelat lika bra?

– Nej, att gudstjänster direktsänds spelar roll, att prästen står där i kyrkan, också på julnatten, även om hen är ensam. Det har betydelse.

Maria jämför med debatten om SVT:s julaftonsvärd. För ensamma tittare är det viktigt att dela den digitala stunden i realtid. Någon bryr sig nu.

– Handling är den yttersta formen av kommunikation. Glöm inte det.

Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg

Korsväg 3 | 2020

27

Krönika | Emma Audas

När umgänget förbyts i uppträdande

D

u har aldrig bjudit hem mig på kaffe, men jag vet vilken metod du använder för att brygga det. Jag har aldrig varit inne i ditt vardagsrum, men jag vet hur din nya soffa ser ut. Jag har aldrig träffat dina barn, men jag vet vilka lustigheter som dagligen serveras ur treåringens mun. Vi känner knappt varandra längre, men enligt dom är vi vänner.

När jag skriver den här texten har Sverige för bara timmar sedan uppmanats till nya, strängare åtgärder till följd av Covid-19. Att sociala medier erbjuder viktiga mötesplatser i en sådan tid är självklart. Men också nu, då dessa sociala medier kan kännas som våra församlingsgemenskapers livlina, måste vi tala ärligt om vad vi som kyrka får på köpet då vi använder deras tjänster.

Inga tjänster är gratis: vi betalar för de sociala medierna med den information vi uppger, såväl medvetet (ålder, arbetsplats, gillanden) som omedvetet (vad jag gör efter att ha sett en leggings­ reklam, och i hur många sekunder jag läste det där upprörande inlägget om eutanasi). Den här informationen används både för riktad reklam då vi är som mest benägna att köpa något (enligt algoritmen: nyktra och i ett nytt parförhållande) och för att påverka hur

28

Korsväg 3 | 2020

– eller om – vi röstar i politiska val.

Ett annat problem är att sociala medier bidrar till den farliga och ökande polariseringen i samhället. Vill vi ha gillanden och delningar lönar det sig att vara slagfärdig, snabb och onyanserad – dygder rätt långt borta från tålmodigheten, medmänskligheten och ödmjukheten. Som kyrka och som församlingar måste vi aktivt fundera över hur och till vilket pris vi väljer att vara kunder hos de företag som uppmuntrar och lever på polariseringen. Varje gång vi som kyrka använder deras tjänster bidrar vi till deras makt att sätta spelregler för hela världen.

Men problemen går också djupare.

Sociala medier får oss att berätta om stora livshändelser som från en tänkt scen. Alla får samma meddelande.

Umgänget förbyts i uppträdande, och vi ber våra vänner prenumerera på våra liv istället för att dela dem. För att kunna uthärda publikens mångfald måste våra ord bäddas in i en skyddsdräkt vävd av kontroll och ytlighet.

Skyddsdräkten, som förr var viktig för politiker och andra offentliga personer, blir nu dagens outfit för allt fler. Vi ska inte vara för privata, men tricket är ändå att få publiken att tro att vi blottar oss. För vår scen är byggd på publikens känsla av gemenskap. Men

prenumerera på våra » Viliv beriställetvåraförvänner att dela dem.

allt är censurerat: orden har vägts på våg och bilden ”från vår stökiga hall” har bearbetats i minuter. Dag Hammarskjöld skrev om ”kontroll till priset av ensamhet”. Orden är träffande.

Varför är det här ett problem? Jag tänker tillbaka på en gång då jag och min man grälade. Var det började minns jag inte, men till sist handlade grälet om huruvida jag var arg eller inte. Det kan låta fånigt, men det var faktiskt ett av våra större gräl. Jag hävdade att jag inte var arg, men min man var övertygad om att det inte var sant. Och nu var han arg för att jag var arg men inte berättade det. ”Men det är sant”, sa jag desperat, ”jag är ju inte arg!” ”Men jag såg ju …”, invände han. ”Jag såg ju på dig att du är arg.” Men jag fortsatte protestera. Till sist satt vi bara tysta och ledsna.

Han hade rätt, skulle det visa sig. Jag var arg. Min man hade nämligen sett något som jag inte trodde mig ha visat, något jag inte ens själv visste att jag bar på. Men han hade sett mig, sett mer än jag själv valt att låta honom se. Att uppleva något sådant är en särskild form av nåd, speciellt i vår tid. Det finns en sak som är värre än att bli avslöjad, och det är att aldrig leva så nära en annan människa att ett avslöjande kan ske.

I de sammanhang jag rör mig har det

länge talats varmt om att visa också det fula för varandra. Men det största ligger inte i att våga visa, tänker jag.

Undret sker då vi faktiskt desperat försökt gömma undan och dölja, men misslyckats – och då möts av en människa som inte vänder sig bort från det frånstötande, utan istället möter oss med en blick full av barmhärtighet.

Att mötas ansikte mot ansikte är att ge upp vår kontroll. Vi hinner inte fila på orden, och vår blick avslöjar oss ständigt. Men det är också i det okontrollerade som vi ärligt möts, och det är här vi lär oss kärlek. Vi kan inte älska det kontrollerade, för kärleken söker sig alltid bortom fasader. Därför måste vi som kyrka värna om de verkliga mötesplatserna.

Igen visar sig nattvarden rädda världen. Så länge vi bryter och äter samma bröd måste vi mötas. Och jag längtar hellre efter nattvard än nöjer mig med digitala försök till helig måltid i ensamhet. För är det inte längtan efter nattvardsgemenskapen som är garantin för att vi fortsätter samlas? Fortsätter se varandra? Och i kampen mot polarisering, ensamhet och falskklingande påståenden om att jag inte är arg ser jag ingen bättre motkraft.

Emma Audas Präst, äktenskapsforskare

Korsväg 3 | 2020

29

Kommunikatörens uppgift och allas ansvar I den kommunicerande församlingen är förändring normal­tillståndet. Det är en av Martin Garlövs 9,5 teser om den kommunicerande församlingen och de som gör jobbet. Martin, som är kommunikatör, lyfter vikten av att vi alla kommunicerar och att kommunikatören ska ses om en möjliggörare.

1. Vi är alla individer – och kommunikatörer Människan till sitt väsende är kommunicerande. Församlingen består av människor som kommunicerar, av medarbetare som kommunicerar med varandra och med alla dem de är till för.

Att vara kommunikatör i en församling kan kännas som ett ensamarbete, när det bara är riktigt stora församlingar som har mer än en tjänst med det namnet.

Se det så här istället: Varje anställd medarbetare är en kommunikatör, för alla kommunicerar för att kunna göra sitt jobb och ta sitt ansvar. Ur det perspektivet har även en mindre församling många kommunikatörer, kanske 20 eller fler. Och om de ideella medarbetarna och de förtroendevalda räknas med, då växer skaran.

2. Den ensamme kommunikatören är på väg att försvinna

I den kommunicerande församlingen är kommunikatören inte längre ensam.

Genom att dela kommunikationsarbetet med andra medarbetare frigörs tid och resurser för kommunikatören. Det skapas ett nytt utrymme för förbättring och utveckling.

30

Korsväg 3 | 2020

Alla är ju inte från början proffs på kommunikation eller ens glada amatörer. Några behöver mer uppmuntran för att få glädjen i uppdraget tillbaka. Andra behöver handledning och utbildning.

Det underlättar betydligt om kommunikatören så lite som möjligt uppfattas som en polis och alltmer blir en anlitad trädgårdsmästare. Den som odlar den goda jorden där det nya ska gro och det som kommit upp ska växa till sig och bära frukt.

3. Nya tider betyder andra bullar

Överlag går arbetslivet från att medarbetare låter sig styras av order till att rätt saker blir gjorda på rätt sätt utifrån motivation. Inget talar för att kyrka och församling skulle vara ett undantag.

I en brytningstid ligger det en frestelse i att bli kvar vid det gamla eller i alla fall återfalla i ett trängt läge. När kommunikatören upplever att de viktiga vad- och varför-frågorna inte får fäste varken i arbetslaget eller i kyrkorådet, då finns risken att röster höjs och det börjar pekas med hela handen. Kortsiktiga segrar kan uppfattas som en belöning, men i långa loppet kommer det inte att fungera.

Martin Garlöv är en flitig kommunikatör i Svenska kyrkan, känd inte minst från sociala medier där han generöst delar med sig av det han möter i sitt stora nätverk: ”Med lust och längtan mot mer söndagsglada och levande församlingar”.

Kommunikatören kan behålla sitt ansvar genom att ta initiativ till förbättringar istället för att reagera i efterhand på det som redan är gjort.

4. Digitalisering ger en ny direkthet

Den som har är den som ger. När kommunikation sker i mötet ansikte mot ansikte utan teknik, då är nästan alla med på premissen. Men när teknik är inblandad är det inte lika givet.

Med digitaliseringen har många arbetsuppgifter blivit enklare och billigare. Den människa som har informationen kan oftare nu än förr utan en eller flera mellanhänder dela med sig, föra informationen vidare till andra.

Grejen är att verka i den riktning som gör kommunikatören till mindre av en operatör och mer av en möjliggörare. Digitaliseringen har gett kommunikatören nya och bättre förutsättningar för att förstärka sin pedagogiska sida.

5. Kommunikation görs med hela församlingskroppen

Den medarbetare som kommer ny till en församling möter en ny kropp. För en kommunikatör hör det till de första arbetsuppgifterna att ta reda på vilka medarbetare som är bra på att kommunicera och vad de berättar om för Korsväg 3 | 2020

31

Som du vill att människor ska kommunicera med dig, ska du också kommunicera med dem.

andra, vilka människor de särskilt vänder sig till och hur de bär sig åt. Bra också att ta reda på vilka som det inte går så bra för än. Vad saknar de för att kommunicera bättre?

Den som inte är ny på jobbet kan göra ett omtag när ett nytt arbetsår har börjat och ställa samma nyfikna frågor.

Svaren kan mycket väl leda till en nyorientering för församlingens kommunikation.

Kroppsmedvetandet stärks och då kan de olika kroppsdelarna samverka på bästa sätt.

Inte minst viktigt är att tårna pekar åt rätt håll, samma håll som församlingens vision.

En samling omkring riktningen är så mycket viktigare än hastigheten, för det leder varje litet steg närmare målet.

6. Ännu ringer klockorna och inget är sig likt

Inga medier försvinner – det är en av mediegurun Marshall McLuhans teser. En mycket användbar nyckel för att förklara verkligheten och sortera olika medier.

I kyrkans långa historia är det påtagligt hur tesen stämmer på mediebruket. Meddelande huggs fortfarande i sten. Se ut över kyrkogården bara. Och ännu ringer klockorna till samling och andakt över byn eller över en stadsdel.

Handskrivna lappar sätts upp på anslagstavlor och brev läggs på postlådan.

McLuhan visade också att bruket av medier transformeras när nya tillkommer. Radion fick en annan användning. TV blev mer än bara bildsatt radio. Facebook startade som en digital skolkatalog ...

Då inga medier försvinner, blir de alltfler.

Ingen församling kan använda alla eller finnas

32

Korsväg 3 | 2020

med i alla kanaler. Medieval är en nödvändighet. Att alla medarbetare tar sitt kommunikationsansvar är den enda framkomliga vägen för att församlingens närvaro i många kanaler och ett brett mediebruk ska vara möjligt.

7. Förändring är det normala – och det kommer att hålla i sig

I den kommunicerande församlingen är förändring normaltillståndet. Nyfikenheten på det nya och smått okända är typiskt. Det skapas utrymme – tid och pengar – för nya sätt att kommunicera genom att de gamla kanalerna delvis används på ett nytt sätt.

Det är långt ifrån nödvändigt eller önskvärt att tvärt sätta stopp för det gamla, till exempel annonsering i papperstidning. Men genom att halvera annonseringen blir det gott om pengar till nya kanaler som ofta ger minst dubbelt så mycket pang för pengarna.

Ett dilemma kan vara att få accept och beslut på val mellan alternativen. Förlora inte i onödan modet och handlingsutrymmet genom att ställa frågor till människor om du anar att de skulle kunna ge dig svar som du inte vill ha. Be inte om råd från dem som riskerar att ge dig förslag och rekommendationer som du inte skulle vilja följa. Och ska någon annan fatta beslut som påverkar dig, gör vad du kan för att bara erbjuda alternativ som du kan leva med.

8. Kommunikation är mer än mission när altaret samlar och sänder

Kommunikation som mission – har på många håll i Svenska kyrkan på några få år blivit ett

synsätt som flera kommunikatörer tagit till sig. Det är gott. Nästa steg blir att integrera kommunikation med församlingens uppdrag i sin helhet. Så blir kommunikation mer än en stödfunktion.

Kommunikation som undervisning och diakoni – och framför allt kommunikation som gudstjänst. Altarbordet är referenspunkten som samlar och sänder. Delande av enkelt bröd och vin är sant kommunicerande: Kom, allt är tillrett. Gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Nästa gång det är dags att förnya församlingsinstruktionen, då kan nya hållbara punkter om kommunikation vävas in på strategiska ställen och bli de hållbara krokar som kommunikationsplanerna ska hängas på.

9. Bibeln är inspirationskälla och lärobok i kommunikation

Bibeln är bok för bok och från pärm till pärm fylld av inspiration och ledning för en kommunikatör i församlingens och kyrkans tjänst.

Här finns också ett och annat tydligt varnande exempel och uppmaningar: Gör inte så här.

Men de allra främsta budskapen är: Var inte rädd. Som du vill att människor ska kommunicera med dig, så ska du också kommunicera med dem. En uppmaning med Jesus i ryggen och en gyllene regel både i den interna och det utåtriktade kommunikationsuppdraget.

En halv tes om framtiden

9 teser och en halv i en stiftstidning är förstås inte så storslaget som 95 teser på en kyrkport. Även om formatet är ett annat, så är det samma önskan om reformering som är grunden.

Gläds åt att människor som regel väljer att kommunicera med en annan människa, hellre än en skylt till. Att den som kommunicerar i församlingens och kyrkans tjänst aldrig lär bli utan uppdrag.

Se fram emot att större andel av kommunikationen blir personlig och mindre av allt till alla. Det är en förväntan från mottagarna och en insikt som behöver sjunka in hos varje sändare. Vägen framåt handlar om att bygga och underhålla nätverk.

Det var inte bättre förr.

Räta på ryggen och du kommer att se att det ljusnar vid horisonten. Jäkta inte, men håll styrfart så du inte tappar balansen i steget framåt. Kom ihåg att söka med blicken, låt den vandra i dikeskanterna. Ofta dyker det upp spännande saker här för en sakletare.

Text: Martin Garlöv Foto: Magnus Aronson

Korsväg 3 | 2020

33

Bilder som berör En bild säger mer än tusen ord, brukar vi säga. Men vad är det i bilden som berör, som får mig att känna något när jag betraktar den? Vi bad en av Korsvägs fotografer, Kristin Lidell, att välja ut några bilder som berör henne. Kanske berör de dig också?

I

Korsväg har bilden stor betydelse. Bilden ska både illustrera och komplettera texten.

Den ska fånga läsarens intresse och ge dynamik åt artikeln. Ibland kan det som inte går att uttrycka med ord fångas i en bild och omvänt kan orden säga det som bilden inte kan förmedla. Text och bild kompletterar varandra och skapar en helhet.

– Jag har valt ut några bilder som berör mig, säger Kristine lite trevande. Men det är inte säkert att andra blir berörda eftersom sammanhanget och berättelsen betyder mycket för min upplevelse.

Det märks att Kristin är van att förmedla med bilder men inte så van vid att förmedla med ord. Hennes hemsida består av portfolio med bilder, telefonnummer och e-postadress.

Men så är ju Kristin fotograf, och en mycket uppskattad sådan som gjort många fotouppdrag åt Korsväg.

– Det är innehållet i bilden som är det viktiga, säger Kristin när vi samtalar om bilderna hon valt ut. De känslor som innehållet väcker.

Det kan vara minnen som bilden väcker hos mig eller sammanhanget när jag tog bilden.

Kristin fotograferar ofta porträttbilder. De ska väcka nyfikenhet och förmedla intensitet, så att bilderna sticker ut i flödet, uppmärksammas. Och det får gärna vara något oväntat som händer i bilden.

34

Korsväg 3 | 2020

Fånga ögonblicket, är en nyckelreplik när vi pratar foto.

– Jag tycker om att fånga ögonblick i vardagen. De där motiven som bara dyker upp och som väcker någon slags känsla hos mig och förhoppningsvis hos betraktaren också. Men det kan vara olika känslor beroende på hur vi berörs av bilden, vilka associationer vi gör.

Kristin talar också om mötet som viktigt, mötet med människor.

– Att få möta människor i vardagen, det är fantastiskt. Det är därför jag fortfarande håller på med fotografering. Jag får inblick i männi­ skors liv och jag blir ödmjuk inför människors levnadssituationer.

Kristin säger också att hennes bilder gärna får vara glada. I filmer och böcker ska det vara så mycket hemskt som skildras, sorg, död och elände. Därför gillar Kristin när hennes bilder får förmedlar glädje och hopp!

Foto: Kristin Lidell Text: Torgny Lindén

Kristin Lidell är verksam som fotograf i Göteborg. Hon har bl a utbildat sig på fotoskola i New York.

Att låta kvinnan sparka upp en stövel i luften är ett sätt att låta det ske något oväntat i bilden. Det blir ett porträtt som väcker intresse och nyfikenhet.

Korsväg 3 | 2020

35

36

Korsväg 3 | 2020

Skärpa eller oskärpa kan göra att bilden förmedlar olika känsla. Skärpan i poolbilden tar bort lite av den mystik som annars finns i bilden.

Att låta porträttet vara svartvitt som förstärks av skuggan i ansiktet skapar mystik.

Korsväg 3 | 2020

37

38

Korsväg 3 | 2020

Kristin fotar mest människor, men ibland dyker det upp motiv som bara måste fotas. Folkabubblan som nyfiket tittar fram bakom hörnet i skymningsljuset …

Skärpa eller oskärpa kan göra att bilden förmedlar olika känsla. Flickorna som hoppar från badbryggan är distinkt och förmedlar sommarkänsla och upplevelsen att allt är möjligt på sommarlovet.

Timglaset i förgrunden placerar mannen i kyrkan. Det lägger också till något i bilden, t ex något om tid som rinner iväg.

Mannen, från ett reportage i Korsväg, har förlorat sin fru i cancer och lämnats ensam med barnen.

Bruden och barnet, ett ögonblick i ett pågående skede.

En bild som väcker frågor …

Mannen framför den skira gardinen känns drömsk på något sätt. Är han innanför eller utanför.

Det nyfödda barnets hand som håller den vuxnes finger får blir en känslofull illustration för Sjukhuskyrkan, en klassisk pressbild.

Bilden kan förmedla både hopp och oro.

Kvinnan med hunden är blind och hunden är hennes stora stöd och kompis i livet.

Den två dagar ”gamla” bebisen som ligger på bröstet och blickar upp mot pappan är ett ögonblick som är ett möte med starka minnen.

Lekfullhet och glädje i möte mellan generationer och kulturer.

Korsväg 3 | 2020

39

40

Korsväg 3 | 2020

Strategisk improvisation – det nya normala?

Kommunikation handlar om förmågan att balansera ordning och kaos, konstanter och förändring, tillit och mod och att lita på sin inre kompass, säger kommunikatören och numera författaren Katarina Gentzel.

A

llting förändras, och fort går det. Det har nog varit en sanning under lång tid, men aldrig har det väl blivit så tydligt som nu då coronapandemin ställer det mesta på ända. Människor, organisationer, företag och stater ställs inför oerhörda påfrestningar i ett läge där nya initiativ och nya beslut måste tas på osäker grund. Planering faller, improvisation måste ta vid. Såväl i verksamhet som i kommunikation och ledarskap.

Redan för några år sedan lanserade min medförfattare Jesper Falkheimer och jag begreppet strategisk improvisation som ett nytt förhållningssätt. Det handlar om förmågan att balansera ordning och kaos, konstanter och förändring, tillit och mod och att lita på sin inre kompass.

Den rådande pandemin bara förstärker övertygelsen om att strategisk improvisation behövs och att förmågan att kommunicera är avgörande. Än är inte pandemin över, men det finns redan mycket att lära och ta med sig in i det nya normala, det som kommer efter. För

att vara relevanta och begripliga, ha en självklar plats och vara en tydlig samhällsaktör, måste vi lära oss att agera i en värld där det enda som tycks vara konstant är den ständiga förändringen. Kommunikationens grundbetydelse – Communicare; att göra gemensamt, skapa gemensam mening – har fått en renässans i en värld som präglas av ökande osäkerhet, förändring och mångfald och där många söker hjälp att tolka vardagen och livet i stort.

Det är tydligt att förändring berör oss alla.

Som privatpersoner och medarbetare, som medvandrare och ledare, som yrkesprofessionella eller ideella krafter, som kyrka och näringsliv, som kommunicerande varelser – professionellt eller inte. Vi behöver verktyg för att hantera såväl förändring som konstanter.

Vad handlar då strategisk improvisation om?

Jo, om att kunna kombinera de två storheterna ordning och kaos och utnyttja kraften i de båda. Ibland behövs mer situationsanpassning eftersom allt inte är förutsägbart, det går inte att vänta på att en plan blir till eller på att en

Korsväg 3 | 2020

41

från omvärldstrender, ledarskapsforskning » Viochutgårmusikalisk improvisation.

strategi finns på plats. Möjligheter uppdagas nu, och samma stund är tillfället för handling.

Med en ny verklighet måste kartan ritas om och ge utrymme för improvisation.

Men samtidigt krävs det förstås en samordning, en riktning, en inre kompass. Det går inte att agera på allt som händer, utan på det som är relevant och inom ramen för den egna verksamheten. Improvisation kan inte stå för sig själv. Det krävs ett ramverk, en strategi, en grundrytm, precis som i musikens värld.

Det är ju precis så här jag arbetar! Strategisk improvisation beskriver min vardag som den borde vara.

Ja, det här är inte nytt. Vi har under åren mött många som är frustrerade. Vi är alla drillade (inte minst vi kommunikatörer) i att arbeta utifrån en planeringsprocess för att kontrollera det mesta till fullo, där saker och ting reds ut i lugn och ro och enligt rationella modeller. Många vi möter nästan ursäktar frånvaron av långa strategiska styrdokument och konstaterar förvånat att det går bra ändå.

Och någonstans vet vi ju att det går alldeles utmärkt att lyckas, utan en 60-sidig plan som tog åratal att få fram eller ett omsorgsfullt utarbetat dokument som krävde månader att förankra. Framför allt vet vi att den tänkta planen ofta snabbt blev inaktuell eller felaktig, och att det krävdes improvisation och snabba beslut för att lyckas med det mål som fanns från början.

Vi menar att detta är en tyst kunskap som

många av oss använder dagligen och stundligen, utan att riktigt veta om det. Eller kanske lite i smyg, för i alltför många sammanhang är just planeringsdokumenten eller kommunikationsstrategin ”det fina”.

Vi utgår från omvärldstrender, ledarskaps-

42

Korsväg 3 | 2020

forskning och musikalisk improvisation.

Dessutom har vi intervjuat framgångsrika ledare och samhällsaktörer som vi ser improviserar strategiskt. Här finns mycket att lära: • Att förändring ofta är positivt och utvecklande • Hur viktigt grundbeatet, ramverket är för att kunna improvisera • Om att ha ett ständigt pågående samtal om vad som händer i omvärlden och hur vår egen organisation behöver relatera till det • Om att ha tillit till varandras förmåga och möjlighet att avgöra vad som är bäst i varje stund • Om att utsätta sig för det okända och inte vara rädd för ”det dömande spöket”.

• Om att vara modig och ha stor förståelse för misslyckanden och att det kommer att bli fel ibland.

• Inte tänka utanför boxen, utan utnyttja den överenskomna boxens alla möjligheter på ett kreativt sätt.

• Att akta sig för ”Förankringstein”!

Strategisk improvisation låter kanske som en paradox – improvisation uppfattas till vardags som något fritt, medan strategier antas vara något styrande och förutbestämt. Vi tror att det är genom att lära oss hantera denna paradox som kommunikation kan skapa värde och som organisationer kan bli relevanta i sin samtid.

Text: Katarina Gentzel Foto: Magnus Aronson

Katarina Gentzel Sandberg är kommunikatör och senior rådgivare på kommunikationsbyrån Gullers Grupp.

Katarina Gentzel förklarar att devisen ”Yes to the Mess” kommer från ledarskapsforskaren Frank J Barrett som lyfter fram betydelsen av att anamma jazzimprovisation i verksamheten. Utifrån det har begreppet strategisk improvisation vuxit fram.

Korsväg 3 | 2020

43

Agneta Riddar funderar kring hur hälsnings ritualer ser ut runt om i världen och vad som händer med dem i en pandemi när vi måste hålla avstånd. Vad saknar vi och vad kommer att försvinna?

Hälsningen – en tyst kunskap Så vilsna vi kände oss i våras, de gånger vi fick mötas. Vi stod på avstånd och blickar möttes. Vi skulle varken handhälsa, kramas eller kindpussa.

44

Korsväg 3 | 2020

N

u har vi börjat vänja oss. I sportens värld möts knytnävarna, i EU-parla­ mentet armbågarna. Någon lägger handen över bröstet, någon annan sätter ihop händerna i en Namastehälsning. Några få vågar sig på en fothälsning. Kyrkvärden gör en lätt bugning och överlämnar psalmboken.

Hälsningen är grundläggande i hur vi kommunicerar.

– För oss har det varit oerhört viktigt att läsa på lite om länderna vi åker till och framför allt hur man hälsar och tackar. Både verbalt och fysiskt, berättar Daniela Nasteska Olsson, som driver resebloggen Discovering the Planet.

– Det är ett sätt att visa respekt för värdlandet, även om man inte kan deras språk. Och det öppnar fler dörrar än man kan tro.

Daniela har besökt ca 60 länder och handhälsandet är det mest utbredda, menar hon.

– Men i Tibet hälsar man genom att sträcka ut tungan! En fin hälsningsvariant är den de har i Tunisien. Böja sig lätt, föra höger hand till pannan, sedan till läpparna och sist hjärtat.

Det tycker jag är fint.

Göran Olofsson vinkar välkomnande på Åhs brygga.

Hälsningsceremonier berättar mycket om

samhället och den tid vi lever i, men det är tyst kunskap och det finns inte mycket dokumentation om hur det har sett ut historiskt.

Från Bibeln vet vi att romarna kysste varandra som hälsning och munkyss var vanligt på medeltiden mellan likställd adel.

Hos Folklivsarkivet vid Lunds universitet finns en del uppteckningar från slutet av 1800-talet och framåt. I en uppteckning från Skåne 1925 berättar intervjupersonerna hur det gick till förr. ”Det var en fru som kallas ’Hennes Nåd’. När en kvinna kom för att tala med henne, lyfte ’Hennes Nåd’ kjorteln fram. De måste taga fast i kjorteln och kyssa den innan de fick tala med henne. De gamla i fattighuset i Harlösa berätta 1894. Ingen å Hjularöds-gods fick tal med Ryttmästare Toll, utan skulle då han kom ridande först kyssa hans stöfvel.”

Satya Wallin och Åsa Damré, från Världens kurs, Ljungskile folkhögskola.

Daniela, Nasteska Olsson med vän på Bali.

Korsväg 3 | 2020

45

famntag, klapp eller kyss” har varit » ”Handtag, frågan att förhålla sig till.

Den svenska kulturen brukar beskrivas som anti-taktil. Förr hälsade män genom att bocka eller lyfta på hatten och kvinnor kunde niga och hålla i kjolen.

– Från 1800-talet och fram till andra världskriget var det en mycket stel umgängesritual där flickor fick lära sig att niga och pojkar att bocka. Sverige var då ett land som var besatt av ordning och reda och hierarkier, berättar Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet i en intervju i SvD. 1970- och 80-talen var de stora decennierna

för informaliseringen av Sverige med du-reform, bortlagda titlar och kramens inträde.

– Hälsningsförfarandet handlar om att bestämma vem som har övertaget i den här situationen. Eftersom män är mycket mer hierarkiska så tillägnar de sig tekniker för att tala om vem det är som har övertaget i det här mötet. ”Handtag, famntag, klapp eller kyss” har varit frågan att förhålla sig till.

På senare årtionden blev svenskar mer kontinentala. Det omfamnades och kindpussades.

Fransmännens dagliga handhälsande på jobbet och i skolan tog vi dock inte efter.

Men Coronapandemin har ändrat allt detta och somliga uttrycker lättnad. På grund av Corona slipper de krama och kindpussa personer de aldrig känt sig bekväma med att vara fysiskt nära.

När danska Weekendavisen bad förre statsepidemiologen Johan Giesecke rangordna hälsningarna ur smittosynpunkt föredrog han både kram och kindkyss, ty handhälsning är det snuskigaste av allt!

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver eti-

kettexperten Sofia Larsson: ”Om någon för ett 46

Korsväg 3 | 2020

år sedan skulle ha inlett varje besök hemma hos någon med att tvätta händerna skulle den nog setts som en person med galopperande bacillskräck. Men den sedvänjan tror jag kommer att överleva.”

– Att vi blir mer hygieniska är en trend som sträcker sig långt tillbaka, skriver Karim Jebari, filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier i krönikan. För bara hundra år sedan spottade man på golvet och när sedan spottkoppar infördes tyckte man att det var otroligt fräscht, men vi tycker det är äckligt idag. I en pandemi stärks existerande trender och jag tror att vi kan dra det här med kontroll av kroppsvätskor ännu längre. Det kommer att vara större tabu kring att hosta och nysa i framtiden.

I Nya Stora Etikettboken från 2005 redo-

gör Magdalena Ribbing för handhälsningen, som standardiserats av EU. En och en halv handskakning under 0,8 sekunder. Ögonkontakt är viktig, påtalas i EU-normen.

I väntan på nya direktiv från EU växer de nya varianterna på hälsningar fram!

Dagens reporter Josefin Lilja uppmärksammar att det nu blivit mer ögonkontakt under pandemin. Istället för handhälsandet.

– Nu kan jag helt ägna mig åt att möta den andres varma blick, uttala bönen om Guds frid och så låta blicken vandra vidare till nästa ”syskon”. Att ta sig tid att titta varandra i ögonen, oavsett om det är barnets vidöppna ögon, min livskamrats eller min medmänniska som jag möter i samhället, tror jag stärker relationen nog så mycket som ett handslag.

Text: Agneta Riddar Foto: Lotta Ohlsson, Inger Dejke, Agneta Riddar, Göran Olsson

Vi frågar!

Att kommunicera handlar om att beröra människor. Vad berör dig?

Henrik Lange

Catarina Storm

Andreas Karlsson

– Tankar jag får när jag får frågan vad som berör mig, är att den frågan i sig berör mig.

Frågan blir för mig vägen till det goda samtalet, som leder bortom det vi inte ser och sätter ord på det vi känner.

– Jag berörs av kommunikation som känns relevant för området eller ämnet. Ett ärligt, rakt och tydligt budskap når fram till mig.

– Mest illa tycker jag om kommunikation med dolda budskap där man använder stereotyper för att förklara komplexa saker.

– Jag berörs av engagemang, både i stort och i smått.

Människor som brinner för något och som åstadkommer förändring. Att sätta någon eller något före den personliga vinsten tycker jag är beundransvärt.

Bollebygd

Hisings Kärra

Falkenberg

Korsväg 3 | 2020

47

Kommunikation för att leva Hur ska du kunna sätta ord på dina tankar och känslor om ingen förstår ditt språk?

Hur ska du klä in dina drömmar med ditt språks rika nyanser om du inte får använda det, reflekterar dövprästen Sofie Strid?

J

ag finner det intressant det här med kommunikation. Kommunikation sover ju inte.

Den är ständigt närvarande och pågående. Arkeologiska forskningen har sagt att det första språket som uttrycks var nog i form av gester, tecken och något som liknade teckenspråk, före talet kom att utvecklas. Kanske var det så.

Vi människor kommunicerar på olika sätt och vis beroende på vår kontext; kroppsspråk, ansiktsuttryck, känslospeglingar, med röstnyanser och språknyanser i tal, tecken och skrift, och med teckenspråk och i tystnaden. ”Språk är makt”, sa en lärare högt och tydligt med stor entusiasm när jag i tonåren satt i klassrum och lyssnade/syssnade* storögt hur politik och retorik fungerar. Samma lärare hade även vanan att kvitteringskommunicera, dvs. stämma av att det som läraren förmedlat nått fram till oss mottagare. Gärna med frågan ”är något oklart?” i barsk ton.

När jag blickar över tidskrifters omslag vid tidningsställen på pressbyrån ser jag på flera magasin ”Var dig själv” eller ”Att hitta sig själv” och i tidningen så beskriver de lite mer

48

Korsväg 3 | 2020

ingående de olika verktygen för att finna sig själv. Ingenstans står det något om; hur kan du vara dig själv när du inte kan kommunicera och uttrycka dig för att din omgivning inte kan ditt språk? Hur ska du kunna sätta ord på dina tankar känslor och klä in dina drömmar med ditt språks rika nyanser om ingen förstår den eller för att du inte får använda det?

Teckenspråket godkändes av Riksdagen som dövas språk 14 maj 1981, nästa år 2021 blir det ett jubileumsår. Jag är döv och föddes in i teckenspråkets ”guldålder” som innebar att döva barn fick rätt till att använda teckenspråk och hela familjen fick snabbt teckenspråks-undervisning för att kunna kommunicera med mig. Det öppnades en ny värld för dem, att med kroppsspråk, ansiktsuttryck kunna förmedla så mycket mer än bara ord som uttrycks och sägs. Lars Kruth sa en gång ”Teckenspråk – en tyst värld, fullt av liv”. Dock är språk färskvara som behöver underhållas, med tiden så glömde de bort en hel del av tecknen de en gång lärt sig.

Tidigt förstod jag som barn att jag behövde

Sofie Strid prästvigdes i Göteborgs domkyrka i juni 2020. Med på gudstjänsten fanns dels tolkar som tolkade för Sofie, dels tolkar som tolkade för församlingen. Också för den som hör tillför teckentolken ett språk i gudstjänsten som berikar gudstjänstupplevelsen.

Prästvigningar är känslofulla högtider, för både de som vigs, anhöriga och församling. Ibland visas glädjen mer uttrycksfullt än vi kanske är vana vid. Förutom att kännslorna är stora är ansiktsuttryck viktiga för den som är döv.

Korsväg 3 | 2020

49

språkens mångfald vore världen » Utan kall, ödslig och tom.

lära mig min familjs talade språk, hur det nu var möjligt. Jag lärde mig att tala, det tog tid.

Det har inte varit lätt, ord ska uttalas ”rätt”, och fortfarande är kära, skära och tjära väldigt svår att skilja åt. För många äldre döva fick de lära sig tala och det var förbjudet att använda ”det fula” teckenspråket. Lärarens katederpinne smällde över fingrarna om det utövades i klassrummen, spåren syns fortfarande i de äldres krokiga händer. Det märks idag i spåren av Covid-19, att de äldre inte får träffa andra teckenspråkiga och ”underhålla” sitt språk, de blir helt enkelt berövade sitt språk.

Jag finner lite tröst när jag läser första, fjärde och femte versen ur Johannesevangeliet: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud” och ”Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Min lärare hade kanske kunnat utveckla det här med ”språk är makt” till att beskriva vad den gör med oss människor och hur den påverkar oss. Språk och uttryck utgår från dig och mig och en vilja att mötas i ett givande och tagande av information, det är liv.

Utan språkens mångfald vore världen kall, ödslig och tom. Inget halleluja, och våra kyrkor blir tomma byggnader utan hopp. Har mitt skrivna Ord, nått fram till dig du själsmänniska som läser dessa rader? Är något oklart?

Text: Sofie Strid, präst i Carl Johans Teckenspråkiga verksamhet i Göteborgs stift Foto: Torgny Lindén

*syssna – att lyssna med synen

50

Korsväg 3 | 2020

Sofie Strid är den första döva kvinnan som prästvigts i Sverige.

• Det finns ca 40-50.000 teckenspråks­ användare i Sverige • Teckenspråkig verksamhet finns bl. a. i Karlstads stift och Göteborg stift.

• Svenska kyrkans jourtelefon på teckenspråk: svenskakyrkan.se/samtalsjour-for-dova-viabildtelefon • Svenskt teckenspråk godkändes av Svenska Regeringen 14 maj 1981 som dövas språk.

• Det är skillnad mellan teckenspråk och tecken.

Tecken är ”ord” som stöd till talet.

Språklagen Muntlig och skriftlig kommunikation är en del av alla yrken: allt från samtal på kafferaster till möten, och från mejl till rapporter. Vi behöver göra oss förstådda i många situationer och kan tjäna mycket på klarspråk och mottagaranpassning. Och det är faktiskt lagstadgat för många arbetsplatser; ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.”

D

et står i Språklagen (2009:600) §11.

Den styr muntligt och skriftligt språk, och gäller såväl internt som externt.

Lagen reglerar alla offentliga organ, till exempel alla som utför myndighetsuppgifter eller bedriver verksamhet på statens, landstingets eller kommunens uppdrag.

För att förstå §11, ofta kallad klarspråks­paragrafen, får vi studera ett begrepp i taget: • Vårdat språk betyder inte gamla och vackra ord som vissa ibland tror. Däremot menas att man följer den officiella språkvårdens rekommendationer.

Många rekommendationer finns i Svenska skrivregler och Myndigheternas skrivregler.

• Med enkelt språk menas att man inte i onödan använder föråldrade ord eller krångliga ord och meningsuppbyggnader, samt undviker onödiga förkortningar och facktermer utan förklaring.

I Svarta listan exemplifieras nya ord som kan ersätta gamla.

• I begripligt språk innefattas att både språket och den grafiska utformningen är anpassat så att mottagaren kan förstå.

Om du har en återkommande mottagargrupp, fråga gärna hur de upplever kommunikationen. Eller bolla med dina kollegor, det är lätt att bli hemmablind på sin egen kommunikation.

Att anpassa sig

Klarspråk handlar om mottagaranpassning, att inte utgå från sig själv och tro till exempel att andra kan de ord jag kan. Utan istället fokusera på mottagaren: Vilken förförståelse har hen? Vilka termer förstår hen? På så vis kan vi lättare göra oss förstådda, och förbättra tydligheten och bemötandet i vår organisation. Lär dig gärna om klarspråk genom att läsa på egen hand eller gå på en föreläsning.

Ofta gör små insatser stor skillnad. Till exempel att skriva det viktigaste först i texter – det vill säga inte det som är viktigast för dig, utan för mottagaren.

Kommunikation sker mellan människor.

Målet borde vara att göra sig förstådd av de som läser eller hör – och då behöver vi anpassa vår kommunikation utifrån dem.

Text: Agnes Hillert

Korsväg 3 | 2020

51

”Ödmjukhetens port” som leder in till födelsekyrkan i Betlehem är bara någon meter hög. Här får besökarna kröka rygg för att komma in till platsen för Jesu födelse. Detta är vad Tomas Sjödin kallar en förtätad plats.

(Foto: GettyImages)

Tystnaden förmår syresätta all övrig tid i tillvaron Tystnaden kan vara en plats för den osynliga kommunikationen mellan människan och Gud, en plats man kan finna hemmavid eller långt borta. Det menar Tomas Sjödin i sin senaste bok ”Ljudet av tystnad”. I boken söker Tomas upp många platser, bland annat ett bönealtare i den dalsländska gränsbygden mot Norge.

52

Korsväg 3 | 2020

Tomas Sjödin är en välbekant författare för Korsvägs läsare. Agneta Riddar har talat med honom och läst hans bok ”Ljudet av tystnad”. (Foto: Maria Lindeskär)

N

är tiderna hårdnade och personliga bekymmer trängde på tog Marja en sten från gården därhemma, vandrade ett stycke uppåt berget i skogen för att lägga ned sin ”börda” inför Gud. Här ville hon vara ensam i bön och samtala med sin himmelske Far. Av stenarna bildades efter hand ett bönealtare.

Så skriver författaren Viktor Myrén, född och uppvuxen i Nössemark, en liten by norr om Dals Ed strax intill den norska gränsen, i sina böcker om den radikala kristna väckelsen i slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet. En av böckernas titlar är ”Mästaren vid gränsen” och där berättar han bland annat om sin far Eljas i Nolby och sin mor Marja och om bönealtaret.

Författaren Tomas Sjödin är en av dem som har hittat till det ovanliga bönealtaret, mitt ute i skogen. Platsen har bevarats och i samband med Nössemarks missionsförsamlings 100-årsjubileum (1981) märktes en stig till platsen och bönealtaret restaurerades.

Också idag är det väl värt att leta sig dit, väl

skyltat, upp genom skogen, upp på berget leder stigen till altaret, som numera påminner om bönealtare längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela.

– Jag har stått där, skriver Tomas Sjödin i sin bok ”Ljudet av tystnad”, kämpat mot mygg och känt marken vara helig.

Berättelsen om bönealtaret finns långt bak i boken, där författaren har tagit läsaren på en vindlande resa genom ett öde landskap i Wyoming, USA, barndomshemmet i Kramfors, Filippinernas huvudstad Manila, ett kloster i Toscana, en kanarisk ö, ridstigarna i närheten av hemmet i Säve och slutligen mötet med Kungsfiskaren, den blå blixten vid den glittrande Säveån.

Boken ska handla om tystnad, men den beskriver också Tomas Sjödins behov av bön.

– Tystnaden är inte målet, säger han, tystnaden är början på en väg som leder ut i bönens oändliga, myllrande universum.

I kapitlet om bönealtaret beskriver Tomas

Korsväg 3 | 2020

53

Rökelsedoft och brinnanandra platser fyllda de ljus skapar en intensiv av den osynliga komreligiös atmosfär. munikationen mellan – Tänk om de heligas människan och Gud. ”Att böner lever kvar som bedja är en handling av vibrationer i tillvaron, evighetsmått och på platundrar Tomas Sjödin? ser där människor bott Även om man vet att i generationer skapas en man kan be var som helst slags andlig förtätning, ska detta aldrig ställas som ibland kan vara mot tanken att det finns mycket påtaglig.” förtätade platser. Man I den keltiska kristentystnar när man kommer domen (Skottland, Irland, Resteröds kyrka, en liten sockenkyrka på landet i Bohuslän. (Foto: Agneta Riddar) dit, man känner vördnad. norra England) finns ett Och inte behövs en uttryck ”thin places”. Detresa ända till födelseta är platser fyllda med kyrkan i Betlehem. Det energi, med bara en tunn kanske räcker med den lilla sockenkyrkan på slöja mellan vår värld och evigheten, sägs det.

– Så behovet av att gå in i en kyrka och bara landet, som Resteröds medeltida kyrka, en av Bohusläns äldsta. sitta en stund ska inte underskattas, menar Tomas Sjödin. På platser där det närvarande är genomsyrat av det förflutna.

Tomas Sjödins vardagsliv som pingstpastor i Smyrnakyrkan i Göteborg kan på ytan tyckas Själv minns jag när vi klev iland i Kapernaum, annorlunda än de ”thin places” han beskriver. vid Genesarets sjö. På den sluttande höjden Med en uppväxt i ganska ljudliga miljöer med bakom oss gick en fåraherde och drev sin ett brus av bönesuckar och rop, tungotal och hjord, här där Jesus enligt traditionen höll sin starka böner. Med knäfall vid pinnstolarna, bergspredikan. Det närvarande genomsyrat av ibland med en tillklippt bit heltäckningsmatta, det förflutna … en bönematta.

Senare kröker jag ryggen och kryper in Men vi som lyssnat på hans ”Vinterprat” i P1 genom ”Ödmjukhetens port” in till födelse(framröstad sex gånger) och Sommarprat eller kyrkan i Betlehem. Öppningen är bara någon läst någon av alla hans böcker eller krönikor meter hög. Födelsekyrkan ligger över platsen vet att hans bas är betydligt bredare. Hans där Jesus enligt traditionen föddes. Mittskepbok är också en hyllning till många av dem pet bärs upp av röda sandstenspelare som som utforskat tystnaden, men också bönens mycket väl kan vara originalen. En del av dem betydelse. är dekorerade med fresker målade av konstDetta nummer av Korsväg har som tema närliga korsriddare på 1100-talet. En trappa le- Kommunikation. Men kan då Tystnad kvala der ner till grottan under mittskeppet, där en in under begreppet? silverstjärna markerar platsen för Jesu krubba.

Tomas Sjödin, denne kommunikatör, menar 54

Korsväg 3 | 2020

är en naturlig växelverkan » Tystanden i att vara människa.

nog det. Han önskar att han hade upptäckt tystnaden tidigare i sitt liv, men att tystnaden alltid finns inom räckhåll. Han minns också exakt det ögonblick då han insåg att tystnaden också var för honom, den pratglade. Det var när han satt på Stadsbiblioteket i Göteborg och fick se en bok av Per-Anders Hellqvist och ett citat: ”Tystnaden är inget noll-tillstånd.

Tystnaden är innehållsrik. Vad som sker i tystnaden är att en tjock filt lyfts bort från vår akustiska vardagsmiljö; vi blir varse det oanade, rika som finns därunder, såsom undervattenssimmaren möter havsbottens mirakel.”

– Bilden är direkt lustfylld, skriver Tomas Sjödin. Tystnaden är inte som ett tomt och kalt rum där jag ska sitta stilla och bli en bättre människa, den är mer att likna vid ett dyk ner i ett element som vimlar av liv, variation och skönhet. Det handlar om att komma under tillvarons yta.

Tomas Sjödin beskriver sig själv som prat-

sam. Ett pratsamt barn, en pratsam vuxen.

Men sen några år tillbaka har han börjat nalkas tystnaden, avskilja tid för tystnaden.

– Det var fascinerande, lite skrämmande, att jag levt så länge, över 60 år och varit så ovetande om tystnaden. Jag började förstå att det finns en energi i tystnaden som förmår syresätta all övrig tid i tillvaron.

Så Tomas började läsa böcker av människor som lever med tystnaden som följeslagare och han sökte upp dem och ur de mötena och från de tankarna har det nu blivit en bok.

– Min dröm var att skriva något som öppnar flyktiga dörrar in mot bönens värld och då är tystnaden oslagbar. Den är helt ekumenisk, den är gränslös också om jag tror eller inte.

Jag ville också få bort en slags finstämpel, att andlig fördjupning bara passar för vissa

människor.

Men hur ska man göra för att öppna dörren in mot denna värld av tystnad?

– Tystanden är en naturlig växelverkan i att vara människa. Vägen in i tystnad är att man måste vara i den en stund. Försök hitta en stund för att avskilja tio minuter, eller femton, utan att bestämma, vart jag riktar min tanke.

– Det är egentligen en paradox, att tystnaden inte är vad jag vill slippa, utan till tystnaden går man med egen längtan, en slags inställning.

Tomas säger att han egentligen inte bru-

kar vilja ge råd. Men ändå skriver han den här boken för att ge andra, det han själv har upptäckt.

– Kanske ska tystnaden ligga först på dagen, när man vaknar? Då skär man ut en liten tystnadstid innan allt annat har börjat. Och då kanske det händer, kanske inte den första dagen, men med tiden, att jag blir bättre på att bli avsiktslös inför tystnaden, inför bönen.

– Detta har jag prövat, detta har fungerat för mig!

Text: Agneta Riddar

Ljudet av tystnad Tomas Sjödin Libris 2020

Korsväg 3 | 2020

55

Mor Marjas bönealtare i skogen i Nössemark i de dalsländska gränstrakterna mot Norge. Här lade hon ned sin ”börda” inför Gud.

Bönens betydelse i gränstrakterna Bönealtaret är ett minne av den gränsöverskridande väckelserörelsen som bland annat haft betydelse under unionsupplösningen och ockupationen av Norge under andra världskriget.

56

Korsväg 3 | 2020

M

or Marjas bönealDå möttes den gränsövertare kan vara en skridande väckelserörelsen symbol för den till stora manifestationer, som starka väckelserörelsen och ibland översteg tusen persoPastor Gunnar Olsson, Ed. den andliga gemenskap som ner! Man bad och argumenteväxte fram i gränstrakterna i rade för en fredlig lösning.

Dalsland, Värmland och Öst– Jag är övertygad om fold i mitten av 1800-talet. En gemenskap som att bönerna vid gränsen bidrog till freden i senare skulle bidra till fred och försoning.

Norden!

– Vi startade Gränsgruppen 2001, berättar Men Gunnars forskning berör också de Gunnar Olsson, pastor från Ed. Vi var en dramatiska händelserna kring gränsen när grupp präster, pastorer och andra intresserade Norge ockuperades av Hitlertyskland 1940. i gränstrakterna som ville undersöka den stora En första våg av 10 000-15 000 norrmän kom folkväckelsen från mitten av 1800-talet och in över gränsen under ockupationens första två i början av 1900-talet. Vi frågade oss om det månader. Det fanns ett nätverk av stigar melär något i förkunnelsen från den tiden som lan Norge och Sverige som användes av olika vi mist och som behöver lyftas fram på nytt i motståndsgrupper och kurirer; missionshus, vår tid. Det gäller till exempel de stora orden; församlingshem och skolsalar blev tillfälliga tro, omvändelse, nåd, frälsning, försoning, bostäder för flyktingar. helighet, evigt liv, himmel osv.

– Bönen har haft en stor betydelse i gräns– Samtidigt ville vi också på nytt fästa upptrakterna och speciellt under ockupationsmärksamheten på väckelserörelsens historiska åren, berättar Gunnar. Väckelsens folk hade utveckling och betydelse just i gränstrakterna. många hemliga kontakter. Där fanns små Gunnar Olsson har lagt ner flera år av informationshäften som cirkulerade mellan forskning kring betydelsen av bönerna och medlemmarna i församlingarna och instuckna den andliga gemenskapen vid gränsen, forskhälsningar inne i till exempel havregrynspaning som han har publicerat i en bok: ”Frid på ket, som utgjorde en del av matpaketen som jorden. Fred i Norden”. sändes från Sverige.

Den 7 juni 1905 beslutade Stortinget i Norge – Det fanns en stark motståndsvilja, förenad att ensidigt säga upp unionsavtalet med Svemed hopp och tro! rige, som 1814 upprättats under väpnat tvång från svensk sida. Reaktionerna från Sverige Text & foto: Agneta Riddar blev dramatiska och en överhängande fara för krig uppstod.

Korsväg 3 | 2020

57

Teologen som vill ha öppna och levande samtal Joel Halldorf är teologen som tar plats på landets kultur- och debattsidor. Inte för att ge kristendomen något tolkningsföreträde. I stället vill han ha öppna, dynamiska och levande samtal.

Han placerar teologin där den hör hemma – mitt i samhällsdebatten.

H

alldorfs senaste bok Gud: jakten (Fri tanke förlag) har rönt stor uppmärksamhet och recenserats på de flesta stora tidningars kultursidor. I DN konstaterar Maria Schottenius att Halldorf är debattglad och att han analyserar skarpt och insiktsfullt från kyrkans insida, hon avslutar med att hon verkligen vill ”fortsätta att läsa Joel Halldorf och ta del av hans livliga engagemang och stora kontaktnät med levande och döda.”

58

Korsväg 3 | 2020

I Svenska Dagbladet noterar Lyra Koli att Joel Halldorf har ett finger med i de flesta kulturdebatter om trosfrågor, men hon är inte odelat positiv till boken utan tycker, att läsa den är som att hamna i ett hörn på ett festmingel med en man som aldrig slutar lägga fram sina teorier. Klas Grinell i Göteborgsposten är mera njugg och tycker att Halldorf skriver nyanserat om kristendomen men slarvar när han skriver om islam. Både ris och

ros, alltså. Men avtryck har boken gjort.

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan i Stockholm, medarbetare på Expressens kultursidor, ledarskribent på Dagen. Därtill en flitig författare, bland annat till en biografi över pingströrelsens svenske patriark Lewi Pethrus. Han är själv väl rotat i pingströrelsen. Han har också en blogg Läsarna med den finske teologen Patrik Hagman.

Hur har då Halldorf fått denna position att synliggöra tro och religion och möjligheten att föra in teologin i samhällsdebatten? En position som få kristna teologer har. Jag tror det finns flera bidragande faktorer. Hans idoghet, hans breda och djupa kunskaper – och hans vilja till öppna samtal där positionerna inte är låsta från början. ”Jag önskar att också vår kultur präglades av en dynamisk och levande dialog mellan olika filosofiskolor. Därför är den främsta ambitionen med denna bok inte att övertyga, utan att stimulera – och kanske provocera – till samtal”.

Han hittar ett språk för människans andliga längtan som också sekulära människor kan känna igen sig i, ett språk som öppnar för gemensamma upptäckter. Så har han också kunnat skapa ett gott samtalsklimat med humanisternas främste härförare Christer Sturmark, som gett ut boken på sitt förlag och skrivit förord. För en sak har de nog gemensamt; den fria tankens försvar. Det Halldorf också gör är att han lyfter in teologin i samhällsdebatten och gör den adekvat, han blir en röst som är värd att lyssnas på. Antingen det handlar om miljöhot, trumpism och evangelikala kyrkor, liberalism, islam, sexualitet eller sociala medier.

Det finns många trådar att följa i boken.

Den viktigaste tror jag är att Halldorf visar hur vi alla, antingen vi kallar oss troende eller

inte, har en längtan efter tillhörighet, en tillhörighet som går djupare än den som marknaden erbjuder i form av konsumtion och ständigt nya kickar. I sitt sökande efter en bärande gemenskap är svensken inte så sekulariserad som hon själv tycks tro, konstaterar han.

En annan tråd är de evangelikala samfunden, främst i USA, högaktuellt denna höst. Att dessa kyrkor hamnat på yttersta högerkanten och stöder Donald Trump är ett ganska sent fenomen. En gång kännetecknades denna rörelse av en personlig omvändelse som tog sig uttryck i socialt engagemang, då man arbetade mot barnarbete, exploatering av arbetare, prostitution och slaveri. Den evangelikala rörelsen var alltså från början politiskt progressiv, konstaterar han. Och så var det även bland systersamfunden i Sverige, dit pingstkyrkan väl får räknas.

Ett fint teologiskt bidrag till berättelsen om det moderna Sverige detta märkliga år 2020, kan man kanske summera ett omdöme om boken.

Text: Lasse Bengtsson Foto: Christer Sturmark

Gud: jakten Joel Halldorf Fri Tanke 2020

Korsväg 3 | 2020

59

Krönika | Emma Vendelek

Det krävs mod att känna

D

et är en grå, regntät dag i november. Vassen vajar svagt nere vid ån, havet krusar sig och ser nästan vitt ut.

Inte ett djur, inte ens en liten fågel, ser jag där jag sitter i huset vid havet. Allt verkar sömnigt, fuktigt, vilande.

Jag tänker på att bli berörd och beröra och ser en bild framför mig. Det är Hands av Louise Bourgeois. Den finns i många variationer, men den jag tänker på är i två delar. Överst två röda armar, en mörkare och en ljusare. Den mörkare handen rör vid den ljusare handleden.

Nedanför tre händer i lite skiftande röd nyans. Händerna sträcker sig mot varandra, riktar sig, men rör inte vid varandra. Som en bild över längtan efter att nå fram, nå in. Som en bild över att vi ibland rör vid varandra och ibland finns i varandras riktning och närvaro, men inte helt och hållet rörs.

Jag blundar. Letar. Vad har berört mig? De kommer som små bilder och ihopvecklade papperslappar, minnesfragment från då, när jag var liten. Orden i böckerna som fick mig att känna mig mindre ensam, trädens speglande i dammens vatten, en skriven hälsning från mamma, raukarnas stolthet vid havet, en mormors namnsdagstårta, Griegs stråkkvartetter, en gammelfasters lekfulla kärlek, Trollflöjten på Stora Teatern ensam med pappa, den flygande känslan av att spela sitt yttersta på fiol inför publik, småsyskonens

60

Korsväg 3 | 2020

kroppar som börjar där min slutar där vi satt på rad i soffan, min lilla hand i farfars stora.

Vad hände sen, när jag blev äldre?

Det är som att jag går in i en trängre skog. Att det blir trassligare att minnas vad som berört. Som om känslorna tidigare spelade klart som en fiol i en orkester men nu är sordinen på. Jag vet att jag inte gått oberörd genom dagarna. Vänner, konst, kärlek, barnen, samtal, resor, naturen. Jag har alltid känt mycket. Så mycket att det ibland blivit svårt att ta hand om. Som att jag haft hjärtat i handen och varit orolig för att tappa det. Jag tror att den tid jag försöker beskriva var en tid då jag var rädd för att känna. Rädd för att släppa in och rädd för att släppa ut. Hand i hand med längtan efter att känna livet gick rädslan för att visa sårbarhet. Det krävs mod att känna. Jag har övat, jag är modigare nu.

Ett minne kommer till mig om hur det kan vara att vara nära mig, öppen, i närvaro. Jag sitter långt fram i en full teatersalong. Som en dallrande nerv är kontakten mellan mig och det som händer på scen. Varenda ord och rörelse går som en stöt rakt in i mig. Rummet och publiken är borta.

Jag som annars är känslig för minsta nysning, prasslande, rörelse. Jag som kan känna om en dörr står på glänt och låter energi läcka ut. Jag som knappt

kan sitta stilla i tio minuter. Nu är det bara pjäsen och jag. Innan jag kom till teatern har jag undersökt en knöl i mitt vänstra bröst. Jag trodde att jag skulle dö. Hade sett allt klart för mig, hur jag skulle tappa mitt hår, kämpa mig igenom behandlingar, dö innan jag hunnit leva, lämna barnen utan mamma. Du är frisk, sa läkaren. Va? Du är frisk, det finns inget farligt i din knöl. Förvirrad yr gick jag ut från mottagningen och fortsatte längs gatorna. Jag hade plötsligt tid. Tid för allt. Jag skulle leva.

Jag stannade framför teatern, kanske finns en biljett till mig. Nu har du tur sa damen i kassan, det finns en enda biljett kvar. Det hade kanske inte spelat någon roll vilken pjäs jag såg den kvällen, jag var hög på livet, men det var Scener ur ett äktenskap och jag kommer för alltid att älska den pjäsen. I konsten och naturen kan jag ofta spegla mig själv, lära mig att öppna upp, känna och känna igen berättelser, skiftningar, aningar. Upplevelser jag flätat till en del av mig som gjort mig rikare i mötet med människor.

Tänk på allt vi ständigt möts av. Alla människor, alla intryck. Handlingar, ord, bilder, rörelser, förändringar. Det är omöjligt att ta hand om allt som strömmar emot oss. Vi kan inte vara vidöppna. Vi behöver välja. Vi behöver skydda oss. Och samtidigt porlar det djupt innerligt mänskliga i att vilja beröra, beröras, röras. Att det är som en sorts andning för själen. Att det är som syre, som livselixir. Jag tänker på Bourgeois händer igen. Att något av det vackraste vi kan göra är att rikta oss mot varandra. Att ge varandra och det vi möter av vår nyfikenhet, vår närvaro, vår tid. Ibland når vi hela vägen fram och in. Ibland når vi inte

fram, inte in, men det får gå ändå. Vi kan fortfarande förenas i vår gemensamma längtan. Jag tror att det är med beröring lite som med lycka. Vi kan önska den, söka den, öva på att känna den, men den låter sig inte alltid finnas, inte fångas. Den kan drabba oss som en storm när vi minst anar det, den kan komma som en mjuk bris mot kinden, den kan komma som ett andetag av igenkänning.

På bordet framför mig ligger ett svartvitt fotografi av mig när jag är fyra år. Jag går över ett fält med snö med en mössa som mormor stickat till mig på huvudet. Med öppen stolt blick tittar jag någonstans uppåt framåt. Jag fann det här kortet i våras. Strök med handen över det. Tårar droppade ner på kortet innan jag hunnit märka att jag grät. Hej, lilla flickan, där är du ju. Jag har längtat efter dig. Och nu när jag ska sätta punkt för den här texten känner jag det helt klart. Att beröras handlar om att börja med att våga beröras av sig själv. Som att vägen inåt gör vägen utåt möjlig. Som i att sträcka handen mot barnet, stryka det över kinden, säga hej, där är du, ska vi gå ut i världen tillsammans.

Emma Vendelek Kurator och terapeut

Korsväg 3 | 2020

61

Det går aldrig att ersätta fysiska möten, ansikte mot ansikte där ögon möts, med möten på sociala medier, säger prästen och själavårdsläraren Erland Svenungsson.

62

Korsväg 3 | 2020

Vi människor är inga öar, vi hör ihop Mjölkbordet, högaffeln och köksbordet var platser för samtal, minns prästen och själavårdsläraren Erland Svenungsson, platser för kommunikation. Idag ser Erland den växande café­r­örelsen som ett tecken på vikten av samtalet. Det finns alltid en längtan att få berätta och bli lyssnad på.

I

min barndom fanns mjölkbord som stod efter landsvägarna. Där träffades människor och det blev en plats där man kunde prata om vädret och hälsan. Om dödsfall i bygden, och om hur skörden skulle bli.

Det var ganska eftertänksamma samtal, ibland långa. Som barn stod jag och lyssnade och snappade upp ett och annat.

Erland Svenungsson minns. När han får frågan om vad han tänker på vad gäller kommunikation, så blir det barndomens mjölkbord han först vill nämna. Detta trots att han ägnat hela sitt liv åt just kommunikation. Som präst, psykoterapeut, själavårdare och författare.

Men det han fick med sig i barndomen har präglat honom.

– Ett annat bord var köksbordet i boningshuset. Där tog mor emot gäster som ibland helt spontant dök upp. Så var det ofta. Folk kom oanmälda och knackade på dörren och fick naturligtvis en kopp kaffe. Också det bordet blev en samtalsplats.

– Det hände också att folk gick av vägen ut på åkern för att prata med min far. Jag minns att när han stödde sig på högaffeln, då kunde det bli ett långt samtal.

– De här mötesplatserna var viktiga, mjölkbordet blev nästan som en biktstol.

Vi möts i Ljungskile, inte långt från gården

Kvatroneröd, i Grinneröds församling där Erland växte upp. När han var liten fick han

gå upp tidigt för att hinna ut till lagården innan bussen gick till folkskolan i Ljungskile.

Men arton år gammal lämnade han bondelivet bakom sig och sökte till folkhögskolan i Ljungskile och fick bl a Gunnar Edman som lärare. Från folkhögskolan fortsatte han till Socialhögskolan. Med präster och hovpredikanter i släkten var väl inte steget till att bli präst så långt. Pappan med högaffeln var både bonde och riksdagsman.

– Det fanns en omsorgens kommunikation i bygden. Folk höll reda på varandra, för det mesta i en god mening. När ljuset inte lyste i grannens stuga vid tider som var brukligt, anade man oråd.

– Vi människor är inga öar, vi hör ihop.

Osynliga trådar förbinder oss. Vi är sammanbundna, även om vi kanske inte alltid säger så mycket. Det är ju ett mysterium att det är så!

Erland filosoferar lite om skillnaden mot idag när vi möts i sociala medier. När det fladdrar förbi rader av ansikten och kommentarer i en strid ström. Visst kan vi ha användning av allt detta. Men på djupet fattas det något.

– Det går aldrig att ersätta fysiska möten, ansikte mot ansikte där ögon möts, med möten på sociala medier.

Därför ser Erland den växande caférörelsen som ett positivt fenomen, ett tidens tecken.

– Jag går själv ofta på café. Även om jag inte så ofta pratar med mina cafégrannar så möter

Korsväg 3 | 2020

63

har skäl som förnuftet » Hjärtat inte alltid förstår sig på.

jag deras ansikten och ögon. Och där kan det hända mycket. Jag kan känna igen mig på sekunden i den andre utan att behöva säga något. Det ordlösa mötet kan också vara viktigt.

Erland var under många år själavårdslärare

inom S:t Lukasstiftelsen och föreståndare för Lilleskogs själavårdsinstitut utanför Alingsås i tjugo år.

– Vi tror ibland att vi kan gömma oss bakom tillkämpade, kraftfulla attityder. Men ett ansikte och ett par ögon kan berätta något annat. Efter ett långt yrkesliv som själavårdare och psykoterapeut har jag erfarit att det hos alla finns en längtan att få berätta sin historia med allt vad den innehåller av sorg, kamp och glädje. Att få göra detta leder ofta till befriande läkedom. Äntligen, nu har jag fått berätta.

Livet helas, när det delas.

– Men vi behöver inte gå till proffs för att lätta vårt hjärta. Det kan vi göra hos någon vi känner förtroende för. Kanske i ett ömsesidigt givande och tagande. Ärliga möten där vi vågar spegla oss i varandra. Igenkännandet är ofta den största trösten. Jaha, du också. Då är vi i alla fall två som har det så här eller känner så här.

Dagens pandemi och alla uppmaningar att

hålla avstånd påverkar oss människor. Naturligtvis orkar vi inte ta in all den fladdrande informationen som sköljer över oss. Barnen kan bli stressade och vi vuxna värjer oss, kanske omedvetet och det kan leda till en likgiltighet som sprider sig över världen.

– Likgiltighet kan också bli en pandemi.

Den pågående viruspandemin får oss att inse hur viktig en tillhörighet är. Tillhörigheter som kanske gått sönder eller skjutits på framtiden. Men också det motsatta händer, att rela-

64

Korsväg 3 | 2020

tioner och tillhörigheter har förstärkts, blivit än viktigare. Det är livsviktigt att få känna att jag tillhör något.

– Som 70+ kan jag tycka att kyrkan kunde haft lite mer fantasi att möta oss äldre under den isolering som pågått och pågår. Kyrkan ger ju för många en oerhört viktig känsla av samhörighet. Kyrkan ska vara en skuldra att luta sig mot – en skyddsängel.

Grunden för en god och uppmuntrande

kommunikation är respekt, menar Erland.

Att vi människor längtar efter att bli respekterade. Att inte bli misstrodda, inte infösta och instängda i olika grupperingar och fållor.

Den barmhärtige samariern, som själv var föraktad, tog inte reda på den slagnes etnicitet, åsikter eller annan identitet, innan han lyfte upp honom ur diket.

– Han lyssnade inåt och följde sitt hjärtas röst. När Jesus kommer tillbaka tror jag att han kommer att ställa en fråga till mig: Trodde du någonsin på det jag sa om Guds rike: ”Om Guds rike kan man inte säga att här är det eller där är det. Guds rike bor inom dig!

– I mitt hjärta börjar all kommunikation.

Och hjärtat har skäl som förnuftet inte alltid förstår sig på. Ordet hjärta är ett av de vanligaste orden i Bibeln. ”Det du ska bevara är framförallt ditt hjärta ty därifrån utgår livet”, Ordspråksboken 4:23.

När människor kommer för själavårdande samtal, hur kan du då använda kommunikation, så samtalet blir helande?

– Jag är övertygad om att själva berättandet är läkande i sig. Efter 45 år vet jag att det alltid finns en längtan att få berätta Och får jag då göra det, så händer det något. Äntligen någon som lyssnar.

Kan alla öppna dörren till sitt inre? Lever inte

många av oss för det mesta på ytan?

– Vi har alla något som skaver, som ligger och värker i själen Då är det befriande att få berätta.

Om man lever i en relation, där man inte alls är på samma våglängd i vissa frågor. Den ene pladdrar på, är rastlös och uppfylld av sitt och den andre är tystare, mer eftertänksam, mer långsam. Hur kommunicerar man då?

– Man kan ju aldrig helt sätta sig in i en annan människas situation, helt förstå den andre. Men man kan öva på det, ge varandra tid utan att bli avbruten. Sådana övningar kan man ju göra också i en relation. Nu är det mina fem minuter när du lyssnar utan att avbryta.

Sedan är det din tur!

En sista fråga, tycker du att du kan höra Guds röst?

– Javisst! När jag ser på mitt eget liv upptäcker jag att Gud ständigt ger mig tecken på sin närvaro. Genom en medmänniska som ger mig tröst och mod. I naturens skönhet. I fågelsångens mysterium. Genom musiken och konsten.

– Jag har en tavla på min vägg som jag passerar varje dag. Den föreställer ”Den förlorade sonens återkomst”, målad av Rembrandt. Den har blivit min bild av Gud som trots min bräcklighet tar min hand i sin och säger: ”välkommen hem min vän.”

Det outtalade

I garderoben för privata ägodelar hängde jag av min identitet – sedan vem som helst i det sterila sjukrummet Jag sökte efter sanningen men fann bara ögon mitt emellan och min ovisshet djupnade till en kvävd gråt Men så plötsligt i vaknattens mörker kom någon till mig med sina öppna och nära ögon – de gled inte undan utan stannade i min pupill Inga ord eller försäkringar bara en närvaro som i sig själv mötte min själs oro och natten öppnade sig mot ljuset.

Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson

Erland är också författare. Sen 80-talet har han gett ut dikter, texter till kör och visa, romaner, texter inom psykoterapi och själavård.

Förra året gav han ut en självbiografi, Orkidébarn, som vi berättat om i Korsväg.

Så låt oss då avsluta vårt samtal med en av Erlands dikter, ytterligare ett sätt att kommunicera.

Korsväg 3 | 2020

65

Det började under fastan 2019 då nätprästen Charlotte Fryklund varje dag publicerade ett inlägg om en kvinna i Bibeln. De fyrtio inläggen har vuxit till en bok om Bibelns kvinnor, kända som okända.

Charlotte ger kvinnorna en plats Bibelns kvinnor, kända som okända, träder fram i en bok av nätprästen Charlotte Fryklund. Med fantasins hjälp ger hon dem liv, för att prova olika tankar, känslor och idéer. Charlottes förhoppning är att boken ska berika bibelläsningen.

K

etura, Bilha, Dina, Rispa, Avishag och flera andra kvinnor har inga repliker.

Men de finns ändå med i Bibeln. Ibland är de ganska tydliga, ibland fladdrar de bara förbi. En del är väldigt okända, de kanske bara finns i en bisats eller som någons hustru.

Nu har de här kvinnorna och andra fått kliva fram och berätta en möjlig historia. Det är prästen Charlotte Frycklund, som tagit på sig uppdraget att ge kvinnorna en plats, en röst och ett sammanhang. Till vardags är Charlotte nätpräst i Svenska kyrkan (som vi tidigare berättat i Korsväg). Här delar hon uppmuntrande ord, tar del av människors böneämnen och möter frågor om liv och död, tro och tvivel.

Inför förra årets fasta bestämde hon sig för

66

Korsväg 3 | 2020

att varje dag publicera ett inlägg på Facebook om en kvinna i Bibeln. Det skulle bli fyrtio berättelser och hon fick först upp ögonen för Pontius Pilatus fru.

– Hon finns bara i en enda vers i Bibeln och där får hon en dröm, där hon får för sig att det är en dålig idé att avrätta Jesus, berättar Charlotte. Hon skriver ett meddelande och skickar till Pilatus men det får ingen som helst effekt.

Med den här versen öppnade min fantasi sig, den här kvinnan som skulle kunna hålla den historiska utvecklingen i sin hand!

Då började Charlotte läsa Bibeln med en större uppmärksamhet för kvinnorna som inte riktigt får plats. Men som ändå finns där och gör saker. I fonden finns Metoo-rörelsen och kyrkans upprop #vardeljus.

– Allt som kom fram i ljuset berörde mig starkt och jag kände ett behov av att lyfta kvinnors identitet och berättelser.

Gensvaret blev så stort att hon efteråt bestämde sig för att skriva en bok.

– Jag märkte att många blev berörda. Jag tog det som en kallelse, berättar Charlotte.

En dag ska jag stanna till vid den plats där Dina och hennes väninnor gick ut en kväll i sin ungdom … Hövdingen i trakten, Shekem, överfaller dig och våldtar dig. Han kidnappar dig och stänger in dig i sitt hus … dina bröder är arga och vill hämnas … de dödar Shekem och hans far och tar all boskap och alla barn och kvinnor …

– Ingenstans står det ett enda ord om vad du tänker, Dina. Allt utförs av männen: själva våldtäkten, diskussionerna, hämnden.

Charlotte avslutar kapitlet med en bön: Gud, låt ingen bli våldtagen. Amen.

Charlotte spanar på de båda barnmorskorna Pua och Shifra och deras civila olydnad.

Kungen vill att de ska döda nyfödda hebreiska gossebarn. Men barnmorskor vill ge liv, inte död. De säger till kungen att hebreiska kvinnor hinner föda sina barn innan barnmorskan hunnit fram. Och Charlotte ber: Gud, tack för alla som vågar fortsätta kämpa, när mörka krafter kräver omänskliga saker.

Men det är inte bara Gamla Testamentets okända kvinnor Charlotte lyfter fram. Ett kapitel handlar om Jesus systrar. Ni är Jesus systrar, hur känns det? Er bror håller mänsklighetens räddning i sin hand. Och samtidigt har ni vanliga byliv … Ni ber honom följa med hem …

Ingen oroar sig för om maten kommer att räcka, ni vet att brorsan har sina knep. Byn välkomnar honom inte, men ni gör det … ”Gud, tack för systrar och bröder. De står på vår sida i vått och torrt, i sämja och osämja.”

Men får man göra så här? Bara hitta på och

fantisera? Du som arbetar mycket med källkritik, hur ser du på det i förhållande till din bok?

– Jag tror att Bibeln håller för att vi tillåter oss att fantisera om vad som kan ha hänt, vad människor kan ha känt, vad människor kan ha trott. Men jag tror förstås att bibeltexten, grundtexten, alltid ska finnas i vårt medvetande. Det kan vara nyttigt för tron att prova olika tankar, känslor och idéer.

– Bibeln är en gåva från Gud, fantasin en annan.

Genom din bok kommer läsaren kanske i kontakt med ställen och platser i Bibeln man aldrig har besökt tidigare. Ett läsetips är att först läsa Bibelboken (i varje kapitel finns en hänvisning) och sen läsa Charlottes berättelse.

Eller så läser man boken från pärm till pärm.

– Jag tror att min bok kan användas som andaktsbok, bibelstudiebok eller inspirationsbok till feminism, tro och inlevelseförmåga. Jag hoppas att den här boken kan berika bibelläsningen. För när vi läser Bibeln lär vi oss att vi inte är ensamma. Vi har systrar överallt.

Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronson

Bibelns kvinnor Charlotte Frycklund Argument 2020

Korsväg 3 | 2020

67

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Den gudomliga kommunikationen

H

ur kan vi människor ana Guds väsen och vilja med tanke på att det är Gud ”som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:16)? Ordet ”kommunikation” kommer från latinets communicare som betyder ”att göra gemensam” (jfr ”kommun” och ”kommunion”). Vad gör Gud för att vi ska kunna ha något gemensamt? Hur kommunicerar Gud med oss? Det är fascinerande frågor som kan besvaras med tre exempel hämtade från bibeltexterna.

Kanske frågor snarare än svar? I sin undervisning ställer Jesus ofta frågor.

Enbart i Johannesevangeliet finner vi åtminstone trettiofem frågor. (För den som är intresserad av Jesu frågor – och även våra svar – rekommenderar jag boken What Do You Seek? The Questions of Jesus as Challenge and Promise, skriven av Michael J. Buckley.)

Faktum är att de två mest fundamentala teologiska frågorna ställs redan i början av bibelboken om begynnelsen: dels ”Var är du?” (1 Mos 3:9), vilket på hebreiska är bara ett enda ord (ajjekah), dels ”var är din bror Abel?” (1 Mos 4:9; hebr. ej Hevel achikha). De två frågorna är fundamentala därför att de hand-

68

Korsväg 3 | 2020

lar dels om vår gudsrelation, dels om förhållandet till våra medmänniskor.

En tydlig parallell till de två frågorna i de två ”nionde verserna” (1 Mos 3:9 och 4:9) finner vi i Nya testamentets diskussioner om de viktigaste buden i Skriften, nämligen att älska Gud och att älska medmänniskan (Mark 12:28–34, jfr Matt 22:34–40 och Luk 10:25–28). Även den diskussionen inleds med en fråga: ”Vilket är det viktigaste budet av alla?”

Vi tänker nog ofta att vi i Bibeln kan finna svar på våra frågor – vilket förvisso är sant. Men det får inte fördunkla att även det omvända gäller.

I Bibelns första bok är det Gud som ställer frågorna till oss människor: Var är du, människa? Var är ditt syskon? Gud kommunicerar med oss – och gör därmed så att vi får något gemensamt med Gud – när vi i dialog med bibeltexterna formulerar de fundamentala frågorna och ärligt söker svar på dessa stora livsfrågor. ”Ordet bland oss bor” Det finns stora skillnader mellan hebreiska och grekiska. Vi som har fördjupat oss i de två språken märker fort att vi tyvärr inte har så stor nytta av att ha lärt oss det ena språket när det andra ska stude-

Illustration: Maria Karlberg Back

ras. Såväl glosor som grammatik är påfallande olika. Men det finns åtminstone en gemensam nämnare mellan de två språken, och det är när Bibelns två huvuddelar talar om den gudomliga närvaron i denna värld. Det hebreiska verbet shakhan (”bo”, ”tälta”, ”vara närvarande”) och det grekiska ordet skênoun (med liknande betydelser) verkar vara besläktade genom de tre betydelsebärande bokstäverna s (eller sh), k (eller kh) och n. Nog är det intressant att det är just orden för den gudomliga närvaron som bygger en bro från Gamla testamentet till Nya testamentet! Det är när texterna talar om den gudomliga närvaron i denna värld som det blir uppenbart att vi öser ur samma källor när vi läser texterna. De talar, så att säga, samma språk när de talar om Gud. De två bibelläsande kommuniteterna – judenheten och kristenheten – har det gemensamt att de båda är övertygade om att Gud är närvarande genom sitt heliga Ord. För judar manifesteras denna närvaro genom bibeltexten.

Faktum är att själva definitionen på en synagoga är att det där finns åtminstone en Torah-rulle. Troligtvis är Da’ lifnei mi attah ’omed (hebr. ”Vet inför vem

du står”) den vanligaste inskriptionen över Torah-skåpen där bibeltexterna förvaras och som finns längst fram i synagogorna. Det är i bibeltexten som Gud uppenbarar sitt väsen och sin vilja, och därför behandlas Torah-rullar alltid med vördnad och respekt. För kristna manifesteras denna närvaro kanske främst genom att nattvardsbordet dukas så att kalkklädet över nattvardsbägaren ser ut som ett tabernakel.

Vi kristna är övertygade om att Jesus Kristus är Guds Ord. Med Johanne-

Korsväg 3 | 2020

69

sevangeliets berömda ord om Ordet: ”Och Ordet blev människa och bodde (grek. eskênôsen, av skênoun) bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning” (Joh 1:14). Såväl judar som kristna menar alltså att Guds närvaro i denna värld manifesteras genom det gudomliga Ordet. Med andra ord, det Torah är för judar är Kristus för oss kristna, nämligen synliga avtryck av det osynliga, av Den ”som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, som ingen människa har sett eller kan se”. Guds sätt att kommunicera – ”göra gemensamt” – med oss är att uppenbara sig genom sitt Ord. Med Anders Frostenssons ord, ”Därför att Ordet bland oss bor har världen ljus och liv” (Sv.Ps. 377:5).

Jesu liknelser Jesus undervisade om

Guds rike, ofta med hjälp av liknelser.

Den pedagogiken hade han under sin uppväxt lärt sig i synagogans gudstjänster. I den rabbinska litteraturen finns nämligen tusentals liknelser nedtecknade, många gånger med samma inledning och motiv som i de nytestamentliga liknelserna, exempelvis ”Detta kan liknas vid en kung som …” och ”En man hade två söner

70

Korsväg 3 | 2020

som …” Ofta handlar Jesu liknelser om vår gudsrelation och om hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor.

Inte sällan är liknelsernas ärende olika former av beslutsfattande: Vad måste vi avstå från för att inte förlora det vi inte kan undvara? Vad får vår gudstro för konsekvenser?

Gud kommunicerar med oss människor genom att livsviktiga livsfrågor ställs, genom att tala till oss i och med sitt Ord, och genom att ge oss liknelser som hjälper oss att förstå både vilka vi är och att ana lite mer av vem Gud är.

Jesper Svartvik präst och professor vid Boston College

Bibelhänvisningar Guds två fundamentala frågor till oss människor: 1 Mos 3:9 och 4:9.

Jesu liknelser: Matt 13 (med paralleller).

Det största budet (och ytterligare ett bud): Mark 12:28–34 (med paralleller).

Guds Ord blir människa: Joh 1:1–18, särskilt vers 14, och 1 Joh 1:1.

Gud är ett mysterium: 2 Mos 33:20 och 1 Tim 6:16.

Gudsmöte i tystnaden: 1 Kung 19.

aktuella böcker

Hoppet är inte allena

Angelägen historia

I en tid när mörka moln tornar upp sig över världen kan Werner Jeanronds senaste bok te sig fyndigt up-todate. Men Hoppets dynamik är del två i en trilogi om de teologiska dygderna (tro, hopp, kärlek) som han arbetat med sedan 2010 när Kärlekens teologi kom ut.

Ordningsföljden i skrivplanen är viktig. Kärleken är enligt Jeanrond den kristna trons centrum och den andra delen handlar förvisso nästan lika mycket om kärleken som om hoppet. Hoppet är en frukt av tillit, som i sin tur byggs upp av kärleksrelationer. Djupast sett är hoppet en Guds överraskande gåva och måste skiljas från mänskliga förhoppningar och optimism. ”Optimismen sätter sin tilltro till hållbarheten i våra egna mänskliga system och beräkningar. Den vill ha mer av samma sak, omfamnar en förutsägbar framtid, ett ostört ingenjörsprojekt” (här ett exempel på hur texten ibland lyfter till poetisk nivå).

Jeanrond opponerar mot individualismen i kristet tänkande. Ingen kan hoppas enbart för egen del.

Hoppet om egen frälsning och räddning i domen måste kompletteras med omsorgen om alla de andra levande varelserna, jorden och universum. En ”hoppets kultur” skulle kunna ge bidrag på en rad vitt skilda ämnen i kyrkan och samhället.

Jeanrond skriver också hoppets teologihistoria och konfonterar en mängd teologer med intressanta resultat. Ibland blir läsningen rätt krävande. FörfatHoppets dynamik taren är en internatioWerner G Jeanrond nellt känd professor i systematiskt teologi och Verbum skriver delvis till kollegor.

I år är det sextio år sedan de första kvinnorna vigdes till präster i Sverige, och femtio år sedan Brandby-Cöster blev präst. ”Jag var en helt vanlig flicka. Hur gick det då till – hur kunde jag bli präst?”. Det är frågan.

Hon berättar om barn- och ungdomsår, studieår och de första åren i yrket. Vi bjuds in. I det svåra och sårbara.

I det outspädda och fria. Det känns varmt, generöst och särskilt. Ena stunden ler jag. I nästa blir jag förbannad.

Skriver fy sjutton i kanten. Själv redogör hon utan känslosvall. Att vara pionjär betyder både att vara först och särskild och att bli präglad och mer eller mindre deformerad av den kamp som måste tas konstaterar hon.

Parallellt med den personliga minnesvandringen, löper genom boken frågan ”Om jag varit pojke då?”.

Mikrokontext och makrokontext. Som en kommentar i marginalen påminner den om att jag måste tänka några varv längre på egen hand. Den personliga berättelsen finns alltid i ett större sammanhang med sociala, kulturella, politiska och historiska dimensioner som spelar avgörande roll.

Till sist konstaterar hon att patriarkatet lever, både i kyrka och samhälle - men ”patriarkernas Gud är inte patriarkatets Gud”. Eller hur! Så är hon där igen. Förmågan att gå varvet runt och säkerställa att vi som Hur gick det till? läsare lär känna vår egen Hur blev jag präst? historia och griper oss an Erinringar 50 år uppgiften vidare. När hon efteråt. sätter punkt för minnena viker jag försiktigt ihop Margareta BrandbyCöster pärmarna och viskar tack.

Hon ska inte glömmas.

BoD Den ska inte glömmas.

Kamper behöver fort­ farande tas. Historia och nutid samspelar och vi är med och skapar!

Ingemar Birgersson

Beata Åhrman Ekh

Korsväg 3 | 2020

71

aktuella böcker

Möta människan bakom diagnosen

Let’s take a moment

”Vi hjälps åt” Orden återkommer i de korta daganteckningar vi får ta del av i Annika Erikssons bok Pappa och jag.

Under ett år får vi, med hjälp av korta texter och målande foton, ta del av pappa Eriks sista tid i livet. Ärligt och nära, men med stor kärleksfullhet och med integritet i behåll, får vi ta del av den förändring Erik går igenom under denna tid.

Erik var en hårt arbetande, men alltid närvarande pappa. Men, med sorgen efter hustrun Inger och med sjukdom på sin ålderdom kom livet att förändras. Vi får följa hur demenssjukdomen drabbar både Erik själv, men också hans nära och kära. Författaren konstaterar: ”Vi hjälps åt”. Med enkla vardagssysslor, men inte minst i strävan efter mänsklig värdighet och trygghet för både Erik och hans närstående.

Ord och bilder låter mig möta en människa bakom diagnosen. En betydelsefull och älskad personlighet.

Det är svårt att ta in de brister i respekt för en drabbad människas värdighet som boken avslöjar. Ordet ”demens” är latin och betyder ”utan sinne”. Det avslöjar en tidigare syn på personer med dessa sjukdomar, kognitiva sjukdomar. Men, som alltid räcker det inte att ersätta ett begrepp med ett annat. Begreppet behöver fyllas med kunskap och omsorg.

Vi behöver pröva oss själva och bli medvetna om hur en tidigare syn på människor kan ha påverkat oss. Jag tänker att nu är det vår tur, med detta behöver vi hjälpas åt. Pappa och jag är en viktig bok. För oss alla som drabbats eller som möter drabbade. Kanske för besöksgrupper, för de som leder andakt på boenden. För Pappa och jag reflektionsgrupper för – En fotodagbok medarbetare inom vård om kärlek, demens och omsorg … och döden

Var vi än befinner oss kan vi besöka vår inre kammare och samtala med Gud en stund. Så skriver biskop Karin Johannesson i inledningen till sin andaktsbok På kammaren.

Själv är jag inte någon flitig användare av andaktsböcker, men jag fångas direkt av det behändiga formatet. Liten bok, 52 andakter, ett uppslag per andakt, en kort text, en övning för andlig återhämtning och ett bibelord. Dessutom en QR-kod som enkelt leder mig till en kortfilm där biskop Karin läser sin text i ögonhöjd med mig.

Och jag fångas av den första andakten ”Let´s take a moment” som handlar om just det; möjligheten att stanna upp i 30 sekunder, mitt i folkvimlet, för att gå in i min dolda kammare och tala med Gud som alltid finns där i det fördolda. ”Låt oss ta en stund” talade till mig som tycker om och uppskattar tystnad och enskildhet, men som ändå skyndar vidare till nästa uppgift och nästa … Och därefter handlar nästa andakt om de små tingens Gud, om Gud som bryr sig om små ting och små människor.

Jag blir fångad och får behärska mig att inte läsa flera andakter i rad, vilket skulle förfela syftet med boken.

Jag erbjuds andlig återhämtning genom att; skriva en att-inte-göra-lista, att inreda mitt eget altarskåp med gestalter som lärt mig något viktigt om vad På kammaren det innebär att tro, lyfta – Andlig återhämtfram något positivt om ning med biskop Karin en person som omtalas i Karin Johannesson negativa ordalag, sopsortera extra noga.

Argument Vi har alltid vår bönekammare med oss, skriver biskop Karin. Det finns alltså möjlighet till andlig återhämtning i varje ögonblick

Annika Eriksdotter Votum förlag

Helena Jonsson

Torgny Lindén

72

Korsväg 3 | 2020

aktuella böcker

Ett färgspel i nål och tråd

Förkunnelse i sin bästa form

Rubriken är Gunilla Sjögrens egna ord och utmärkande för hennes konst är just förmågan att kunna teckna med nål och tråd. Med dessa redskap kommer vackra, färgfyllda och detaljrika bildvävar till liv, varav många har fått ta plats i våra kyrkor.

Sjögren föddes på västkusten 1941 och har skapat både sakral och profan konst i över 50 år. Det finns en stor bredd i hennes konst, alltifrån kalligraferade diplom till mattor, mässhakar och altarkors. Boken är en hyllning till hennes långa konstnärskap och kom till genom ett samarbete mellan fotografen Håkan Berg, konstnären Totte Wiberg och Gunilla Sjögren själv.

Det är genom Sjögrens egen röst som vi får lära känna hennes konstnärskap. Boken är indelad i korta kapitel fyllda med bilder, anekdoter och beskrivningar.

Texterna utgår från konstverken, men det är genom berättelserna som konstverken verkligen träder fram. I varje liten detalj vilar en större betydelse. Symbolik och personliga berättelser har vävts in i bilderna. Inspiration är hämtad från Bibeln, barndomsminnen, naturen eller bara nyckfulla tillfälligheter i livet.

Boken är en varm och personlig dokumentation över ett konstnärskap och en skatt för framtiden. En fin sak är att du inte behöver gå på en rak stig genom boken, du kan med gott samvete sätta dig på en sten och avnjuta de fina bilderna eller kanske rent av hoppa över en bäck och hamna i ett helt nytt kapitel för att sedan Sakralt och profant vända om och ta upp ett om Gunilla Sjögrens helt nytt spår. konstnärskap Själv är jag förtjust i antependiet med de Gunilla Sjögren oortodoxa änglarna Bokome förlag i Allhelgonakyrkan i Kortedala.

2001 doktorerade Margareta Brandby-Cöster på en avhandling om underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap. I den här boken använder hon Selma Lagerlöfs berättelser och karaktärer och har samlat 25 predikningar genomsyrade av uppriktig tro och djupgående teologisk reflektion.

Här finns åtskilligt att lära. I tider av fragmentisering och individualisering binder hon ihop och knyter samman. Med hjälp av sagans folk startar hon ”utanför oss själva” för att berätta om ”Envar”. Hon hittar trådar i det allmänna och kända. Urskiljer det som hindrar gudsmöte och relation. Fram träder en kristen tro som är förankrad, tillgänglig och begriplig. Sagans folk är så allmängiltigt mänskligt - precis som bibelns berättelser och liknelser - inpräntar hon. De klassiska karaktärerna kommer i nytt ljus. Bolla Östlund på ålderdomshemmet i Svartsjö, Den unga kvinnan på marknadstorget, Den fridsamme och Den plågade Hallo ger nya insikter av kött och blod.

I min bokhylla står tummade exemplar av Margareta Brandby-Cösters tidigare predikosamlingar såsom Människa bland människor och Allmän amnesti. Nu får de sällskap. I samma ton. Genomgående och återkommande är troheten mot det jordiska. Hon lotsar klarsynt mot möjliga nya utsiktspunkter. Selma Selma Lagerlöfs Lagerlöfs berättelser berättelser i är en skatt. Lästa med förkunnelsen Margareta Brandby-Cösters teologiska glasögon Margareta BrandbyCöster hjälper de i riktning utåt och neråt i det givna livet BoD och motarbetar de alla försök att vända oss inåt och sväva uppåt. ”Guds härlighet finns ingen annanstans än i livet”. Kan det bli bättre?

Frida Hauge Andersson

Beata Åhrman Ekh

Korsväg 3 | 2020

73

Vänligen | +Sören Dalevi

Kristendomen är en cylinder

P

å bilden ser du till vänster en cylinder. Men vad är det du ser till höger?

Visst är det en cirkel? Jo, det skulle kunna vara en cirkel. Men här kommer poängen: det kan också vara samma cylinder, fast sedd ovanifrån.

Anledningen till att jag målar upp denna bild är att jag menar att många idag tror att kristendomen är en cirkel, medan den i själva verket är en cylinder. Kristendomen är helt enkelt mer än vi tror, större och vidare än vad många (och ibland även vi själva) ser.

Alltför många ser bara till den snäva cirkeln, men inte den betydligt större cylindern. Och detta är en stor kommunikativ utmaning för kyrkan.

Låt mig få ge ett exempel: David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, har påvisat ett intressant faktum om svenskarnas trosföreställningar. På frågan ”Tror du på Gud?” svarar nämligen bara 23 % av svenskarna ja. Det placerar oss i botten i Europa, strax före Estland och Kroatien. Men Thurfjell konstaterar att frågan är komplex, eftersom den handlar om hur man förstår begreppet ”tro” och ”Gud”. Betyder ”tro” till exempel att jag tror bokstavligt att jorden är skapad på sju dagar? Att jorden är 5781

74

Korsväg 3 | 2020

år gammal? Eller handlar ”tro” här snarare om ”att sätta sin tilltro till”? För på frågan om svensken tror att ”Gud är något inom varje människa snarare än utanför” svarar 53 % av svenskarna ”ja”, vilket är näst mest i hela Europa.

Handlar det hela rentav om ett missförstånd, där vi helt enkelt lägger in olika saker i ordet ”tro”? För att återknyta till cylindern ovan: har många människor helt enkelt missförstått vad kristen tro är? Ser de så att säga bara den snäva cirkeln, men inte den betydligt större cylindern?

En följd av att kyrkan funnits så länge i vårt land är nämligen att mycket av det vi gör och står för inte syns.

Att vi är Sveriges äldsta organisation har helt enkelt fört med sig att vi har en unik bredd, och bokstavligt talat spänner från vaggan till graven. Begravningsväsendet? Det är vi. Vigseln?

Kan du göra hos oss. Spädbarnsrytmik? Finns hos oss. Diakonal omsorg om utsatta och svaga människor? Vi finns här. Kyrkobyggnadens underhåll?

Fixar vi. Vårt samhälles värdegrund?

Kommer i stora drag från oss. Och så vidare… Mycket av detta gör vi dessutom bra, en del riktigt bra.

Men här kommer utmaningen:

många ser inte det Svenska kyrkan gör, och fattar inte sambandet. Dels därför att vi varit dåliga på att tala om allt det vi gör bra. Dels därför, som redan sagts, att vi gjort detta så länge så att människor tar det för givet. Inte minst gäller detta frågan om vart vårt samhälles värderingar kommer ifrån.

Kulturjournalisten Per Svensson påtalade detta i sin ypperliga bok ”Frihet, Jämlikhet, Reformation” från 2017. Där påvisade han reformationens betydelse för Sverige. Fri sjukvård. Fri skolgång. Socialtjänstlagen… listan kan göras lång på alla de institutioner som ytterst har sin grund i reformationens tankar. Och, konstaterar Per Svensson, i förlängningen av allt detta: ett av de bästa och mest humana samhällen vår värld någonsin har skådat. Även detta är kristendom, om vi förmår att tänka bred cylinder och inte snäv cirkel.

Kristendomen är helt enkelt större än vi tror, och vår utmaning är att visa på kristendomens bredd. Kristendomen är en cylinder, och inte en cirkel. Och

utmaningen för oss är att stå fast vid vår tro och våra värderingar, att visa och undervisa om dem, så att vi som kyrka på ett trovärdigt sätt kan fortsätta vara en viktig del i människors liv.

Om inte för vår egen skull, så för Sveriges skull.

Men för att det ska bli möjligt, krävs att vi alla som är anställda, förtroendevalda och engagerade i Svenska kyrkan ser på och kommunicerar kristen tro som en cylinder. Och inte luras av dem (för de finns) som gärna vill se att kristendomen begränsas till en liten snäv cirkel. +Sören

För ett samtal kring reformationens betydelse för det svenska samhället, mellan Sören Dalevi och kultur­journalisten Per Svensson, gå till www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/poddenmanniska-bland-manniskor

Korsväg 3 | 2020

75

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Theresa Montebelli

Berör mig!

A

lla människor önskar att beröra och att bli berörda. Jag vågar ändå påstå att vi människor har det gemensamt. Hur, när och på vilket sätt kan däremot skilja sig avsevärt.

Jag har många gånger reflekterat över det, och det inspirerar mig verkligen att Guds språk är så rikt. Själv är jag sedan tidig ålder flerspråkig med pappa som är italienare och mamma som är svenska. Mitt ordförråd i ord, kroppsspråk, och gester sträcker sig nu från norden till Sydeuropa med en sväng förbi England.

Jag fascineras över hur människor kan ha ett helt samtal utan att uttala ett enda ord, och hur en hand på axeln kan betyda så olika saker beroende på sammanhang och intensitet. Hur intensiteten i den italienska kommunikationen i svenska öron ibland framstår som för intensiv. I svenskan är det ofta mjukare toner och mildare beröring som når människors hjärtan. Jag tänker att den längtan vi människor har i att förstå och göra oss förstådda har skapat förutsättningar för oss att göra just det – förstå varandra. I samspel har vi hittat ord och gester som vi förstår och kan förmedla till andra. Sätt att berätta oss på och föra berättelserna vidare människor emellan.

Att dela en upplevelse med en annan person är som att leva den igen. Val av ord, intensitet, styrka, tempo, pauser och hållning ger mig möjlighet att berätta mig för dig på ett sätt som gör att det blir som att vi upplevde den tillsammans. Det förutsätter att vi möts i ögonhöjd. Kommunicera kan jag ju inte

göra själv. Det måste vi vara i alla fall två för att lyckas med. Kommunikation kräver ett samspel mellan människor och kommunikation skapar förutsättningar för samspel mellan människor. Att förstå och bli förstådd. Kommunikation är inget självändamål. Har inte en egen agenda. Inte en egen vilja. Kommunikation är en möjliggörare för det vi fyller den med.

I mitt arbete och under utbildningsåret Kommunikation som mission träffar jag församlingar som vill samlas och fundera tillsammans om just det här: Vilken är vår gemensamma berättelse? Hur vill vi berätta om den och till vem? Vilka förutsättningarna finns för vår berättelse i vårt sammanhang? Vad kan vi göra för att människorna i vår församling ska beröras av trons budskap?

Ellinor Johansson, kyrkoherde i Stenungssund satte ord på det på ett sätt som verkligen tilltalade mig. Hon sa ungefär: ”Vi är som en orkester som musicerar tillsammans. Var och en med sitt instrument och sin klang men med en gemensam harmoni”. Det fångar essensen i Kommunikation som mission och det jag strävar efter när jag coachar inom kommunikationsarbetet. Inte att alla ska bli likadana utan att allas unika sätt att förmedla berättelsen ska harmoniera med den andres så att människor kan få bli berörda av Guds ord.

Theresa Montebelli, kommunikatör