Korsväg 2 2026

Korsväg

2 2026

Anders Stenbäck: Från verksamhet till livets helhet

Henrik Frykberg: På väg mot en Håpets teologi

Anders Rune & Maria Wingård: Undervisa när tillfälle ges

Passionsspelet i Uddevalla

När berättelsen blir verklig

Att förklara det oförklarliga

Jag tror att många som arbetar i Svenska kyrkan känner igen sig i att man förväntas kunna svara på frågor om kristendomen och kyrkan. Det är inte alltid ett enkelt ansvar att bära. Jag kan erkänna att jag flera gånger har styrt om samtal när jag anat vart de är på väg. Det är inte bara svårt att sätta ord på sådant som rymmer både djup och mysterium – ibland möts man också av en ganska så dömande ton. Få som arbetar på en kommun behöver försvara sitt val av arbetsplats eller förklara hur hela systemet är uppbyggt. Men i kyrkan förväntas man ofta kunna svara på det mesta.

Vi lever i en tid där kunskapen om kristen tro minskar – samtidigt som nyfikenheten växer. Vad betyder kristendomen? Hur hänger den ihop med livet?

I det här numret av Korsväg vill vi utforska kyrkan som en lärande gemenskap. En plats där kristen tro inte bara förmedlas som information, utan delas, prövas och får ta kropp i människors liv.

Vi möter bland andra Gunilla Lindén, som under sina 30 år som präst burits av en tydlig drivkraft – att göra kristen tro begriplig.

I Kairo träffar vi ikonmålaren Leila Poules, som genom sitt arbete gestaltar en tro som både bär och fördjupar.

Och i Uddevalla får vi följa ett passionsspel där berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse får liv genom människors kroppar och erfarenheter.

Här ryms också fler röster och perspektiv på lärande – i klassrum, i samtal och i gemenskap. Det handlar om undervisning, men också om något mer: om att tillsammans söka förstå, tolka och leva det vi fått ta emot.

Kanske är det just där kyrkan blir som tydligast: inte som en plats där några få lär ut och andra tar emot, utan som en gemenskap där vi alla får växa. Välkommen in i ett nummer om lärande – och om att få fortsätta vara på väg.

Trevlig läsning!

Daniel Hultenmo Redaktör

Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift.

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella.

Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.

Kontakt Box 11937

404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift

Ansvarig utgivare Jonas Ransgård

Redaktör Daniel Hultenmo

Övrig redaktion

Agneta Riddar

Anna Carlsson

Anna Fredricksson

Christine Vermcrantz Fredrik Ivarsson

Frida Blomqvist

Helena Jonsson

Ingrid Kåwe

Grafisk form

Anna Carlsson

Omslagsbild

Daniel Hultenmo

Bildbank

Ikon, Getty Images

Tryck Sandstens Tryckeri AB

8

När påsken får liv i klassrummet

26

Hon målar tron begriplig

4 Ledare: Att aldrig sluta upptäcka

8 När påsken får liv i klassrummet

16 När berättelsen blir verklig

22 Att formas som lärljungar

24 Krönika: Från verksamhet till livets helhet

26 Hon målar tron begriplig

32 Krönika: På väg mot en Håpets teologi

34 Med plats för både bibel och bläckfisk

39 Att göra det svåra möjligt att förstå

44 Konfirmation före högstadiet

48 Dalslands bortglömda storkyrka

52 Krönika: Undervisa när tillfälle ges

54 Av frukten känner man trädet

60 Kyrkans ABC –populär kurs i Karlstads stift

61 Bibelstudium

66 Signerat Sören: Kyrkans svåra kunskapsekvation

68 PS: Boulevardgrön, strosvänlig och uteserverad

39

Att göra det svåra möjligt att förstå

Kyrkan

Kyrkan har alltid varit en plats för lärande. Här har människor i generationer fått ta emot berättelserna, orden, sångerna och tron. Men i en tid där kunskapen om kristen tro minskar och nyfikenheten samtidigt växer, behöver undervisning åter bli en tydlig del av kyrkans liv.

I det här numret möter vi människor och sammanhang där tron får delas, prövas och upptäckas på nytt. Tillsammans påminner de om att kyrkan inte bara är en gemenskap att tillhöra, utan också en gemenskap att lära i.

Att aldrig sluta upptäcka

Kvinnan böjer sig ner och säger:

– Titta, en snödroppe!

– En snödroppe, härmar flickan och rusar vidare.

– Titta mamma! En snödroppe!

Lycklig över sitt fynd tar barnet sig an världen. Lite senare räcker hon glatt över ännu en blomma. Självsäkert kallar hon den en snödroppe. Nej, rättar mamman, en krokus.

Så här års har vårblommorna lämnat plats för de tidiga sommarblommorna. Deras mångfald är överväldigande. Varje år försöker jag att lära mig namnet på åtminstone en ny växt. Naturen blir inte vackrare för att jag vet namnet på ännu en blomma men den skärper min blick för naturens överdåd. Jag blir samtidigt varse det paradoxala med ökad kunskap – nämligen att jag inser hur mycket mer som återstår att lära sig. På framsidan av biskopsbrevet ”och lär dem …” sitter en flicka med förstoringsglas. Hon tittar på tusenskönor och ett knippe för mig okända grässtrån. Bilden får mig att le. Den signalerar nyfikenhet, en nyfikenhet som jag som vuxen så gärna vill bevara. Även

om namnet på fjolårets ”nya” blomma fallit i glömska under vintern vill jag närma mig livet med förväntan och upptäckarglädje.

Det här numret av Korsväg har temat Kyrkan som en lärande gemenskap. Nyfiket får vi guida varandra i trons mångfaldiga uttryck. Det händer hela tiden. En konfirmandledare tänder ett ljus och ber ungdomarna knäppa sina händer. Diakonen erinrar en konfident en bibelberättelse. Gudstjänstvärden lägger psalmbokens band vid söndagens texter. Vid kyrkkaffet serveras våfflor på Marie bebådelsedag. Kyrkorådets ordförande guidar nya ledamöter i kyrkans organisation.

Kristen tro är levande och när det fungerar som bäst förmedlas tron på en mångfald av sätt. Känner du inte till biskopsbrevet kan du söka efter det på Svenska kyrkans hemsida. Det ger dig en bakgrund till kyrkans undervisning och lärande från urkyrkans tid till idag. Det ställer frågor om vad det är att kunna och att lära sig något. Här finns också konkreta förslag på bibeltexter, böner och psalmer att upptäcka och räcka vidare till andra.

Jag tänker ibland på kristen tro som en stor medeltida katedral. Det finns många olika ingångar och det tar en livstid att utforska alla skrymslen och vrår. I centrum finns ett altare och predikstolens utsmyckning drar till sig blicken. Det är väsentligt att kunna skilja på det som är omistligt, och vad som visserligen kan vara intressant men med fördel kan placeras i ett sidokapell.

Genom sekler har kristna före oss delat sina erfarenhet och kunskaper om kristen tro, med och utan ord. Idag är det du och jag som bär och förmedlar tron.

Jag hoppas att jag aldrig mister förmågan att fråga, att söka och att lyssna. Att jag likt

flickan med förstoringsglaset får möjlighet att både närgånget undersöka detaljer och att lägga mig på gräset och njuta av att bara få vara en liten del av en fantastisk helhet.

Susanne

Biskop Göteborgs stift

Rappmann

Kyrkan har alltid undervisat.

Alltsedan urkyrkans tid har det varit viktigt att föra vidare ett kunskapsinnehåll, en tradition av berättelser, riter och läromässigt innehåll.

Det grekiska ordet för tradition är paradosis, som betyder ”det som getts vidare.” I antiken var det lärarens uppgift ”att ge vidare” (paradidonai) till studenten den lära som läraren i sin tur fått från sin lärare. Varje generation kristna har under två tusen år stått inför utmaningen att ge vidare det den själv fått ta emot. Nu är det vår tur.

Ur biskopsbrevet ”och lär dem…”

Vishet är viktigast, förvärva vishet,

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

ur Kyrkoordning för Svenska kyrkan, inledning till andra avdelningen

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet.

Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Låt allt ni gör i ord eller handling ske i herrens Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Kol. 3:16-17

ge allt du äger för att förvärva insikt.

Ords. 4:7

Lilla katekesen av Martin Luther är en unik sammanfattning av den kristna tron som har använts i snart 500 år. Luther skrev sin Lilla katekes när han såg att det behövdes en liten, grundläggande lärobok i de viktigaste kristna frågorna. Den publicerades i Tyskland 1529. Katekesen har betytt mycket för hur vi ser på den kristna tron och för vårt lutherska arv – den är en del av våra bekännelseskrifter, användes i skolorna som kristendomsundervisning, och den var faktiskt en obligatorisk del av konfirmandundervisningen fram till 1960-talet.

När påsken får liv i klassrummet

I ett klassrum i Karlstad får påskens berättelse ta form i både lek och lärande. – Om man skrattar och leker på en lektion lär man sig bättre. Det tycker Milton, som just har blivit korsfäst och längtar till påskdagen.

Det underlättar jättemycket att det finns den här typen av praktiskt material i lärarstödet, tycker läraren Erika Carlsson. Det är svårt att ha tid att tillverka eget och att ta fram bilder.

Det är SO-lektion i årskurs tre på Kvarnbergsskolan i Karlstad. Efter att ha fått möta påskens bibelberättelse med nyfikenhet och fantasi är barnen övertygade om att de alltid kommer att minnas vad som hände Jesus – och hur berättelsen hänger ihop med kristen tro.

– Det är roligare när man får göra saker, säger Mathilda. Och då kommer man ihåg bättre, fyller Alina i.

Erika, deras lärare, använder det nya lärarstödet till Barnens bästa bibel, framtaget för att ge skolor ett tryggt och tydligt, icke konfessionellt stöd i undervisningen. Materialet utgår från läroplanen Lgr22 och bygger på åtta bibelberättelser. Den här veckan handlar allt om påsken.

Längst fram i klassrummet ligger biblar staplade. Alla skolor i Karlstads stift har erbjudits en gratis klassuppsättning. Milton och Holger hjälper till att dela ut de nya böckerna.

Barnen försvinner snabbt in i bilderna, funderingar och skratt fyller rummet.

– Kolla han har svart hud överallt utom på magen, där är han rosa. Va coolt!

Tillsammans läser klassen högt berättelsen om Jesus död och uppståndelse – från palmsöndagen till påskdagen. Sista måltiden, Judas svek och att Barabbas, en mördare, släpps fri väcker frågor.

Erika lyssnar och förklarar. Med enkla ord pratar hon om synd, förlåtelse och uppståndelse. Samtidigt är hon noga med att sätta berättelsen i ett sammanhang.

– Så här tror de som är kristna, säger hon och påminner om att det finns olika religioner och olika berättelser.

Hon rundar av och övergår till praktiska övningar. Inplastade bildkort och smileys delas ut.

– Nu ska vi se om ni kommer ihåg i vilken ordning allt hände under påsken.

Det går undan, alla verkar ha koll.

– Det är väldigt bra att ha färdigt material som är tydligt kopplat till läroplanen och den aktuella berättelsen. Det underlättar jättemycket, säger Erika.

Samma morgon har stiftspedagogen Kristina Stolare levererat en låda med rekvisita: libabröd, färska kryddor, ett kors, mantlar och svärd, en åsna och en törnekrona.

– Fast det där är ju björkris, det ska vara taggar, påpekar Emma, som har ägnat lite extra tid åt att studera bilderna i boken.

Nästa uppgift är att placera föremålen på rätt dag: palmsöndag, skärtorsdag, långfredag eller påskdag.

– Det finns ett svårt och ett lätt sätt att göra det här, vilket vill ni ha? undrar Erika.

– Svårt, svårt, svårt, ropar klassen i kör.

Överallt i klassrummet pågår diskussioner om föremålen. När tankarna är klara och sakerna utplacerade samlar läraren Erika klassen och fångar upp funderingar och åsikter.

Några av tjejerna ägnar lite extra tid åt berättelsen. När de andra i klassen hade gemensam pausdans dröjde de sig kvar och läste vidare på egen hand.

– Svärdet, ska det vara på skärtorsdagen då Jesus grips eller är det när han är död på korset? undrar Alina och Mathilda.

Judaskyssen, i form av en godismun, fanns med i rekvisitan från stiftet och inspirerade Wille att förråda Milton.

Milton, som är kvar i karaktär, påminner innan han går hem: ”Glöm inte lägga frånvaro på mig på långfredagen”.

Med hjälp av smileys visar barnen hur de tror att karaktärerna i berättelsen känner sig.

Vad det lätta sättet skulle vara är ingen intresserad av att veta. Diskussionerna är redan i gång:

– Svärdet hör väl till långfredagen? Soldaten stack honom ju för att se om han var död, säger Milton.

– Och bröd och vin är på torsdagen.

När alla saker är utplacerade samlar Erika klassen för att fånga upp funderingar och åsikter. Det är då det händer, Emma undrar om inte klassen kan få dramatisera händelserna. Hon föreslår ”en liten teater”.

Milton vill genast vara Jesus och Kally åsna. Det fyller snabbt på med frivilliga skådisar … Pilatus, Petrus, Judas. Fler lärjungar och folksamlingar behövs också. Alla får roller.

Emma läser högt ur Barnens bästa bibel medan klasskamraterna gestaltar med självklar inlevelse.

Erika tar ett steg tillbaka och blir en del av publiken.

– Emma, du är ju typ dirigent, konstaterar Milton.

Efter lektionen stannar flera elever kvar och vill fortsätta pratet. Hur kunde Judas göra så mot en kompis? Och han Barabbas, hur blev det för honom? När undervisningen får ta plats i både kropp och tanke blir Bibelns berättelser mindre historia och mer något att tänka vidare kring.

– Att ni gjorde teater av påskberättelsen var helt fantastiskt, tycker Erika.

Milton, som är kvar i karaktär, påminner innan han går hem: – Glöm inte lägga frånvaro på mig på långfredagen.

Text och foto: Helena Söderqvist

Kristina Stolare

Stiftspedagog Karlstad stift

Vad är kärnan i lärarstödet?

– Att ge skolorna ett tryggt, icke-konfessionellt stöd för undervisning om Bibelns berättelser.

Vad är viktigast i mötet mellan kyrka och skola?

– Att vi är ett stöd utan agenda och respekterar skolans uppdrag fullt ut.

Har du någon favoritberättelse att börja med?

– Den barmhärtige samariern kan vara en bra mjukstart, men alla åtta berättelserna håller för att dyka direkt in i med hjälp av lärarstödet.

Vad hoppas du att barnen tar med sig?

– Jag hoppas de tar med sig nya tankar, frågor och mod att reflektera över livet.

Lärarstödet till Barnens bästa bibel

• Ett icke konfessionellt lärarstöd från Speja förlag framtaget av Karlstads stift för skolans undervisning.

• Bygger på Barnens bästa bibel av biskop Sören Dalevi, illustrerad av Marcus Gunnar Pettersson.

• Riktar sig till årskurs 1–3 och är kopplat till Lgr22 i SO-ämnena.

• Innehåller lektionsupplägg, samtalsfrågor och elevmaterial till åtta centrala Bibelberättelser.

• Fokus på värdegrund, livsfrågor, etik och känslor.

Skanna QR-koden med kameran i din mobil och kom direkt till lärarstödet för Barnens bästa bibel på webben: https://skola.barnensbastabibel.se

När berättelsen blir verklig

Mitt på torget i Uddevalla får påskens berättelse liv – år efter år. – De första åren hade jag svårt att låta bli att gråta. Det blev så starkt att stå på scenen, vara nära Jesus. Allt blev så verkligt, berättar Johanna Hoffman, som i många år gestaltat Maria Magdalena.

Ända sedan starten år 2003 har Johanna varit med om passionsspelet, som utspelar sig varje år på torget i Uddevalla. En dramatisering av Jesus sista dagar fram till uppståndelsen som lockar tusentals människor på långfredag och påskafton.

Det är uppemot ett hundratal personer från olika kyrkor som engagerar sig i allt från musik till sminkning och logistik. Det är många roller som ingår i uppsättningen, några av dem har många repliker, andra inga alls. Många spelar med i själva föreställningen och är uppe på scen med tidstypiska kläder och håruppsättningar. Kläderna hjälper skådespelarna att leva sig in i sina roller. Trots det kyliga vädret, molnigt och sex grader, ses många bara fötter i sandaler. Jesus själv är naken, förutom ett kläde runt höfterna, när han korsfästs.

Johanna har en kristen uppväxt och arbetar nu som lärare på Stenbackeskolan, som är en fristående skola med kristen profil och en av Uddevallas äldsta friskolor. Så påskens drama är välkänt för henne – ändå blir det starkt att vara med i spelen. I många år spelade hon Maria Magdalena och fick sjunga några verkligt gripande sånger. Men förra året var det dags att gå vidare – nu är hon istället av av Marias väninnor.

Det är inte bara för deltagarna som kläderna och inramningen spelar roll. Det blir en stark upplevelse att se och höra dramatiseringen och musiken och de vackra sångrösterna bidrar.

Tomas Hiding, kantor i Svenska kyrkan i Uddevalla, har en stark och bärande roll som en berättare, men också som Tomas tvivlaren.

– Jag var inte där, sjunger han förtvivlat. Hur ska jag kunna tro på allt detta de andra berättar om – jag var ju inte där.

Det är en passande roll Tomas Hiding har. Också för honom blir spelet en stark upplevelse. Tomas själv är ganska skeptisk av sig, så att gestalta Tomas tvivlaren blir bra.

– Jag har brottats mycket med tvivel, berättar han. Så att i spelet höra de andra lärjungarna berätta om att de sett Jesus, men att jag själv inte kan tro det – ja, det känns relaterbart.

Bänkraderna börjar fyllas framför den uppbyggda scenen vid Kungstorget.

Mina bänkgrannar på en av bänkarna allra längst fram har kommit flera timmar innan föreställningens start – trots molnigt väder och sexgradig temperatur.

När Jesus kommer inridande på sin åsna har säkert uppemot 1 000 personer kommit till torget. Många kommer och tittar varje år, men för många är det första gången. Flera har anförvanter som deltar.

Runt Jesus samlas lärjungarna, de nyfikna, de som ville bli helade. Men här finns också fariséerna och en skränande hop som med sina arga rop: “Korsfäst, korsfäst”, får Pontius Pilatus att två sina händer. Passionsspelet är en kombination av upplevelse, mission, undervisning och underhållning.

Tomas Hiding har en bärande roll i passionsspelet som berättare och Thomas tvivlaren.

Om passionsspelet i Uddevalla

• Tradition sedan 2003

• Framförs på Kungstorget i Uddevalla

• Arrangeras av följande församlingar i Uddevalla: Bäve församling, Dalabergskyrkan, Församlingen Fristaden, Församlingen Kingdom, Herrestads församling, Lane-Ryrs församling, Ljungskile församling, Pingstkyrkan, Södertullskyrkan och Uddevalla församling

Kungstorget i Uddevalla förvandlas till en scen där påskens berättelse spelas inför stor publik.

Korsfästelsen är ett av de mest centrala och dramatiska ögonblicken i passionsspelet.

Det har kallats för en snabbkurs i varför den kristna världen firar påsk.

Det mest kända passionsspelet uppförs i Oberammergau i Tyskland vart tionde år sedan 1634. Ibland har det ställts in på grund av krig eller förbud. I början uppfördes spelet på kyrkogården och arrangemangen var primitiva. En speciell passionsspelsteater invigdes 1820 och sen dess har passionsspelet i Oberammergau vunnit världsrykte.

Men trots att passionsspelet i Uddevalla nu funnits i 20 år är det fortfarande relativt okänt, förutom i närområdet. Janne Sääf, pastor i Fristaden har varit med sedan starten, och han menar att detta är ett bra

exempel på samarbetet mellan kyrkorna och den gemenskap som finns bland präster och pastorer i Uddevalla.

– Projektgruppen brukar träffas i september och strax efter nyår, så börjar vi sen att dra igång, säger den regiansvarige Janne Sääf.

Flera undersökningar har den senaste tiden visat att unga svenskars intresse för livsåskådningsfrågor ökar. Fler väljer att konfirmera sig och unga är i allmänhet mer öppna för religion än tidigare. Kan passionsspelet säga något till en människa som söker mening i tillvaron?

– Absolut, menar Johanna Hoffman. Väldigt många har sagt till mig under åren att de blivit berörda av spelet. Att händelserna blir sanna.

– Att få föra ut påskens berättelse ut till torget i Uddevalla är ett sätt att missionera, fortsätter Tomas Hiding. Många av åskådarna går aldrig till kyrkan, men vi kan ge dem en upplevelse.

Om spelet väcker frågor eller nyfikenhet finns många engagerade från kyrkorna på plats som gärna berättar mer om kristen tro.

Text: Agneta Riddar Foto: Daniel Hultenmo

Göteborgs stift

Karlstads stift

UDDEVALLA

För Johanna blev mötet med påskens berättelse på scenen något djupt personligt.

Att formas som lärjungar

I Mölndals pastorat samlas människor i alla åldrar för att läsa Bibeln, dela livet och växa i tro tillsammans. Lärjungaskolan, som leds av församlingsherde Anna Sophia Bonde, har nu nominerats till Svenska kyrkans lärande- och undervisningspris.

Bibelskolan/lärljungaskolan har funnits sedan 2020 – hur föddes idén från början?

– När jag 2019 kom till Mölndals

pastorat så gav kyrkoherde Carl Sjögren mig i uppdrag att starta bibelskola. Från början så bestod passen av två delar: föreläsning och samtal i mindre grupper. Det kunde handla om enskilda bibelböcker eller tematiska studier – det finns så mycket i Bibeln att upptäcka, eller – om man glömt – damma av och påminna sig om.

Vilka är det som kommer till er bibelskola, och vad längtar de efter när de börjar?

– Det är främst mölndalsbor, från våra tre församlingar Fässberg, Stensjön och Kållered, men det har också kommit folk från Kungsbacka och Göteborg. Någon gång räknade jag att vi hade deltagare från åtminstone fem olika kyrkotraditioner. Gemensamt är en nyfikenhet och en längtan att umgås mer förtroligt med Bibeln – och att få finnas i ett sammanhang där det är naturligt att tala om tro och gå på djupet.

Vad skulle du säga är kärnan i detta – vad är det ni vill att deltagarna ska få med sig?

– Min längtan har hela tiden varit att utrusta människor att leva ut sin tro i vardagen och att bidra något till att människor blir mer förtrogna med Bibeln som Guds levande ord.

Hur går lärandet till hos er – och vilken roll spelar samtalet?

– Utgångspunkten är att Guds ord är levande och kan tala in i alla tänkbara tider och situationer. Min uppgift är att väcka engagemang och vara lyhörd för de frågor och tankar som kommer. Samtalet i smågrupperna är jätteviktigt – där lär människor känna varandra och vågar glänta på det som är sant och viktigt i det egna livet. Då kan man också växa i tron – tillsammans. Många upptäcker att Bibeln inte är så svår som de trott – plötsligt sitter de och diskuterar kniviga ställen från Uppenbarelseboken. Min uppgift är att ge frågor som hjälper samtalet på traven. Det är ofta besvikna miner när jag går runt vid slutet av kvällen och säger att de måste runda av sitt samtal.

Ni samlar deltagare från 20 till 80 år. Vad tillför det att flera generationer lär tillsammans?

– Jag är övertygad om att det är en kallelse som den kristna församlingen har, att samla generationerna. Jag tänker till exempel på orden hos profeten Malaki om att Gud vill vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna. Det finns ett stort behov i dag, både hos äldre och yngre, att bli sedda och få känna att man betyder något. De yngre behöver andliga mödrar och fäder och de äldre behöver få bli tagna i bruk. Det är väldigt roligt att se sådana möten i församlingen.

Sedan 2025 har ni också en ungdomsbibelskola. Vad har det betytt – och vad längtar unga efter i mötet med Bibeln idag?

– Det verkar pågå ett ökat intresse, inte minst bland unga. Allt oftare får vi frågor

från både unga och äldre som vill ha en Bibel. Det är ett nytt läge, jag har varit präst i 25 år och under många år har bibelstudier setts som ett särintresse. Nu växer en längtan efter något mer: både kunskap och hjälp att tyda sitt liv.

Text: Daniel Hultenmo

Foto: Markus Göranson

Svenska kyrkans lärande- och undervisningspris

Priset instiftades av kyrkomötet för att stärka lärande och undervisning i Svenska kyrkan och delas ut vartannat år.

Göteborgs stift har två nomineringar till årets pris:

• Bibelskolan/lärjungaskolan, Svenska kyrkan

Mölndal: bibelstudier och lärjungaträning för alla åldrar.

• Be-Se-Ge ledarutbildning, Svenska kyrkan

Mölndal: en utbildning där unga växer i tro och ledarskap.

Från verksamhet till livets helhet

Kyrkans kallelse är större än vad verksamhet kan bära. Det behövs en omställning mot vardagens relationer och sammanhang för att möjliggöra en gemensam och uthållig tjänst.

Enligt Kyrkoordningen är församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus, leva i tro, växa i gemenskap och att Guds rike ska utbredas.

Trots all den goda verksamhet som bedrivs kan detta perspektiv upplevas som ouppnåeligt. Och med försämrad ekonomi riskerar den att bli en koloss på lerfötter som kan kollapsa när som helst.

Världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910 var en höjdpunkt i tron på vad som kunde åstadkommas genom stora resurser och tydliga strategier. Hela världen skulle kristnas inom en generation. Men entusiasmen kom av sig efter två världskrig och en försvagad kyrklighet i västvärlden. Parallellt växte en annan missionssyn fram, förankrad i kyrkoteologi. Flera teologer påminde om att kyrkans identitet och uppdrag inte främst vilar på organisation och resurser, utan på att Gud delar sitt liv och ande med oss genom dopet och nattvarden och låter det fortplanta sig i våra relationer.

Kyrkoordningen uttrycker utgångspunkten så: Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen,

vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvar för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd.

Det allmänna prästadömet är inte symboliskt utan reellt och behöver få genomslag i hela vårt sätt att vara kyrka, både i teologisk reflektion och praktik. Dopet är vår primära vigning till tjänst, ett ansvar som inte kan delegeras bort. Kyrkan kan därför inte delas upp i ett A- och ett B-lag. En av reformationens huvudteser var just att alla är lika delaktiga i uppgiften. Vi är burna av den gemenskap som finns i Treenigheten själv och av enheten med Kristus i hans död och uppståndelse.

Teolog Jonas Ideström skriver i sin bok Lokal kyrklig identitet att kyrkan inte är en idéburen organisation utan en gemenskapsburen organisation. Relationer och vänskap är därför inte en marginell trivselfaktor, utan ett sakramentalt rum där Guds liv delas. Församlingen är Kristi kropp på en plats, där människor får andas, växa i tro och dela ansvar för världen.

Med detta perspektiv kan vi återkomma till den grundläggande uppgiften. Guds rike kan inte genomföras i verksamhetsform. All kyrkoteologi som har verksamheten som utgångspunkt reducerar och begränsar församlingens kallelse. Ett församlingsliv som präglas av ett producent/konsumentmönster, med aktörer och besökare, förkrymper Gud, människan och vad det är att vara kyrka. Verklig delaktighet handlar inte främst om

att fler engagerar sig ideellt i olika verksamheter. Arbetsfältet är så mycket större än så. Gudstjänsten omfattar hela livet inför Gud. Undervisning sker där liv och tro delas och tolkas. Diakoni är evangeliet levt i handling. Mission är kyrkans deltagande i Guds pågående verk i världen.

Om kyrkan ska verka där människor är, mitt i samhället, så krävs en omställning som grundas i att uppgiften bärs av var och en i sitt vardagsliv. De personliga sammanhangen och relationerna blir den plats och praktik som berör omgivningen och nästa generation. För att ingen ska bli ensam i sin tjänst behövs också stödjande nätverk och grupper till uthållighet och växt. Församlingens styrdokument och pastorala program behöver bottna i hela detta perspektiv och låta verksamhetens syfte bli till katalysator och möjliggörare för den gemensamma tjänsten i världen.

Det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd. För omställningen kan det vara till stor hjälp med kurser och processutbildningar kring hur kallelsen bärs tillsammans och omfattar hela livet, relationerna och skapelsen. Några exempel är Via de Cristo, Att växa i tro, Handfast konsultativt stöd, Spår av idealitet, Att vara kyrka, Odlarglädje och skapelsekärlek, Hazelnut och Ung i den världsvida kyrkan.

Anders Stenbäck Stiftsadjunkt för världsvida perspektiv Göteborgs stift

Leila Poules målar ikoner med bön och bibeltext som utgångspunkt. I sin ateljé i Kairo arbetar hon med att gestalta Bibelns berättelser.

Hon målar tron begriplig

Ikoner har alltid spelat en stor roll när det kommit till undervisning inom den kristna tron och det finns över 30 olika ikontraditioner.

I den koptiska kyrkan fyllde ikonerna redan tidigt en viktig funktion i tider av analfabetism och språkförbistring.

– En ikon kan alla läsa, säger Leila Poules, 38, ikonmålare från Kairo.

Leila Poules studerade konst i fem år på University of Zamalek i Kairo innan hon blev ikonmålare. Efter det följde praktik på det koptiska centret Anafora, där hon var med och gestaltade den nybyggda kyrkan. Varenda centimeter av kyrkans väggar och tak är klädda med bilder från Nya testamentet. Varje berättelse är gestaltad.

– Att vara här inne är inte som att läsa Bibeln, det är som att befinna sig mitt i den, säger Leila och pekar på flera av ikonbilderna som hon själv varit med och tagit fram.

Här finns tusentals veteax, där varje frö är varsamt avbildat. Här finns fiskar av alla möjliga arter och oliver som glänser i solen. Överallt finns människor i olika situationer och många gånger är avbildningarna gjorda med värme och lite humor. På något ställe är en hund avbildad. Schäferhunden Bella, som tidigare bodde på Anafora, har fått stå modell och likheten är slående. Den huvudansvariga för kyrkans gestaltning, Helena Nikkanen från Finland, har själv avbildats med en bjälke i ögat. En parallell till den välbekanta liknelsen om att inte se stickan i sin broders öga.

– På universitet lärde jag mig målartekniken, men på Anafora lärde jag mig meningen med ikoner, säger Leila.

Numera målar Leila mest mindre ikoner på trä, ofta får hon beställningar på specifika bibelberättelser.

– Jag börjar alltid med att läsa berättelsen väldigt noga, säger hon och menar att hon inte kan gestalta den rättvist om hon själv inte har förstått hela innebörden först.

– Min enda inspiration är bön och att läsa mer och mer. Jag kan aldrig säga när en ikon ska vara färdig, den är klar när jag har fått ro. En person som målar ikoner är ikonmålare, inte en konstnär och det är en väldigt viktig skillnad, säger hon och förklarar att det också är en av anledningarna till att de flesta ikoner inte är signerade.

Redan på 300-talet började kopterna täcka kyrkornas väggar med ikonmålningar,

med tydliga influenser från den grekiskromerska traditionen. När Egypten islamiserades under 600-talet ersattes det koptiska språket av arabiska. I detta skede kom den koptiska ikontraditionen att fylla en viktig funktion då det blev ett sätt att ta del av Bibeln och den kristna tron, oavsett språkkunskaper.

– Även ett barn som inte lärt sig läsa kan ändå läsa en ikon. Och det gäller även vuxna som kommer till kyrkan och är analfabeter. När jag var barn fick jag lära mig om fastan, men när jag själv började läsa insåg jag att vad jag fått lära mig inte är vad Gud säger i Bibeln. Det är så viktigt att själv läsa Guds ord, säger hon och menar samtidigt att ikonerna kan spela en viktig roll här – ikonerna kan väcka nya tankar och tolkningar, och det ställer därför höga krav på ikonmålaren att alltid vara nära texten.

I

»Jag kan inte gestalta berättelsen om jag inte själv har förstått den.«

För många kopter är det naturligt att kyssa ikoner som en vördnadsgest. Detta märks tydligt på världens kanske mest kända koptiska ikon, L’Icône du Christ et de l’Abbé Ménas från 500-talet (även känd som Vänskapsikonen) som hänger på Louvren i Paris. Fötterna på Kristus saknas på bilden, då de skavts bort av alla kyssar från troende.

– För mig är ikoner bara ett verktyg för lärande, de är inte till för att be till eller smörja med olja, säger Leila och menar samtidigt att det är en stor skillnad mellan allmän kunskap och att lära sig om tron.

– Vem som helst kan läsa på universitetet, men för att förstå tron behöver man be, läsa Bibeln och ställa sina frågor till Gud. Att läsa teologi är ett verktyg, men för att tro behöver du be Gud att öppna upp ditt hjärta och sinne.

På kyrkans utsida fortsätter ikonmålningarna, men här är det Gamla testamentet som gestaltats. Allra längst bort från kyrkan finns

ett antal koptiska helgon avbildade. Jämfört med den enorma, ljusblå kristusavbildningen i kyrkans mitt blir det en tydlig symbol för vad som är centralt i den koptiska tron och vad som är mer perifert. Alla helgon har stora ögon och öron och små munnar för att markera deras relation till Gud och hängivenhet till bön. Allting har en symbolik och det bjuder in till egen reflektion.

Även om Leila inte vill kalla sig konstnär, är det svårt att bortse från parallellen. Hon blandar sina egna färger med ägg, vinäger, vatten och pigment. En blandning som är väldig lik vad vi i Sverige kallar för äggoljetempera. Färgen blir beständig och kulörerna får ett djup. Likt ett välgjort konstverk tål också ikonerna att betraktas under lång tid och plötsligt hittar man nya saker, kanske rentav inom sig själv.

– Låt säga att jag sitter framför en ikon som föreställer äktenskapsbryterskan som

Leila Poules

Anafora ligger i öknen utanför Kairo, en plats för bön och lärande. Här möts tradition, undervisning och vardagsliv.

ska stenas. Jag kan känna berättelsen i mig. Om jag har gjort något fel i mitt liv så vet jag att Jesus är min försvarsadvokat. Ikonen kan tala varje gång. Den är inte Gud, men den är ett sätt att lära.

Leila har sin ateljé hemma i lägenheten i centrala Kairo där hon bor tillsammans med sin mamma och syster. Inte långt därifrån flyter Nilen fram och idag, liksom på Bibelns tid, förser denna enorma flod hela 22-miljonersstaden med vatten. Många koptiska ikoner föreställer den heliga familjen under sin flykt i Egypten, ofta med Gizapyramiderna i bakgrunden. Redan på Jesu tid var de trots allt 2 500 år gamla. För Leila skapar vetskapen om att Jesus var i Egypten en särskild tacksamhet.

– Det betyder mycket för oss att de besökte vårt land och jag känner ett ansvar att sprida Guds ord genom ikonerna. Jag har haft en dröm om att åka runt i världen och berätta om hur mycket Jesus älskar oss och vad han har gjort för oss, men när jag inte kan resa då kan ikonen åka i mitt ställe. Ikonerna som jag har målat har hamnat i många olika länder långt utanför Egypten. Jag ser denna dröm bli verklighet just nu.

Text och foto: Jonas Egfors

Ikonerna låter betraktaren läsa med ögonen.

Här finns tusentals veteax, där varje frö är varsamt avbildat.

Leila Poules målar ikoner med bön och bibeltext som utgångspunkt.

På väg mot en Håpets teologi

När Håpets katedral (ett flytande heligt rum som delvis byggts av återvunnen plast, reds. anm.) förra sommaren gjorde sin pilgrimsseglats längs Bohuskusten ner till Göteborg väckte den starka reaktioner. Människor kom ut berörda, ibland tårögda, och försökte sätta ord på det de upplevt därinne. Det var som om själva händelsen krävde en tolkning med hjälp av vår tro och tradition. Jag vill försöka göra teologi av den erfarenheten.

Jag förstår teologi som något som kan ta sin början i mötet mellan händelser i världen och vår kristna tro och tradition. I det mötet får tron kropp. Den blir inte bara tankar och teorier. Teologin som görs kan bli en hjälp att förstå något mer av Gud och våra liv.

Bibeln börjar med att Gud ser på sin skapelse och säger att den är god. Materian är alltså inte något oviktigt eller misstänkt, utan bär på ett värde i sig självt.

I Johannesevangeliets första kapitel fördjupas detta ytterligare: ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud (…) och Ordet blev kött och tog sin boning hos oss.”

Det grekiska ordet för ”ordet” är logos , det ord vi har i vårt ”logik”, att förstå det logiska, meningen med det hela. Meningen blev kött. I Jesus möter vi en Gud som inte står utanför världen, utan går in i den. Det materiella blir bärare av mening.

Detta ser vi också i sakramenten. I dopet och nattvarden, dessa helt avgörande handlingar i det kristna livet, blir och är något materiellt meningsbärande. Det är inte något vi med vårt intellekt nödvändigtvis behöver förstå, utan talar i sig självt. Knud Hansen skriver i boken Den kristna tron (Bonnier 1984) att vattnet är “ett uttrycksfullt element som talar för sig själv. Vatten är något gott, utan vilket inget liv skulle kunna trivas, inget djur, ingen människa skulle kunna leva.”

Men bara vattnet är inte sakrament. Vattnet talar i dopet också utöver sig självt. Därför behövs också orden. Det behövs en tydning av vattnet. Utan tydning, ord, skulle vi riskera att vattnet bara blir vatten, molekyler. Det är i och för sig inte så bara, men vi riskerar att hamna i ren materialism. Det går då inte att säga att det skapade är gott eller meningsbärande, meningsgivande. Det andra diket vi riskerar att hamna i är att vår upplevelse av materien upphöjs och blir till ett förandligande utan återkoppling till det skapade, materian. Därför behöver vi våga se också annan materia och händelser som bärare av ett slags sakramentala tecken. Inte som nya sakrament, men som erfarenheter där himmel och jord på ett särskilt sätt tycks mötas.

Så återvänder jag till Håpets katedral. Vad var det som hände där? Folk kom ut ur Håpets katedral och vittnade om vad de varit

med om därinne. Att gå in i denna materialitet, allt trä: alm- och askstammen vid porten, de åtta religions- och livssynspelarna inne i henne. Alla takplattor i regnbågens alla färger, allt hantverk, människorna bakom, alla arbetstimmar, blåsorna i händerna och svetten, doften av tjära. Kropp och kroppar. Materian som drabbande! Som bärande ett sakramentalt tecken, i sig verksamt men som också talar utöver sig självt.

Det är svårt att beskriva de där tårögda vittnesmål som kom efteråt. De var så direkta, så tunga, så fyllda. Kanske kan poesin klara av det. Åke Edvinsson diktar i Hoppets sång: Vi är nära, vi är i varandra, vi är havet, vinden, himlen och jorden. Vi kan börja gå på vägen, vi är inte längre vilsna.

Var är då kyrkan? Är kyrkan bara de där murarna och taken där uppe på berget? Eller har kyrkan också tagit sig ner och ligger vid kaj, där folk går in, upplever förundran? Eller är kyrkan också dessa människors rörda och

berörda, rörande vittnesmål och det sakramentala samtal som uppstår där på kajkanten? Är det den Heliga Anden som verkar där, i samtalet, där så… överviktiga ting dryftas? Där hoppet tränger sig fram?

Jag tror att det är viktigt eller kanske till och med nödvändigt att vi vågar tala om sådana erfarenheter och pröva dem tillsammans. Då får vi hjälp att se dem i ett större sammanhang. Och då gör vi också lärandet och undervisningen en tjänst. Bibelns berättelser och kyrkans tradition kommer till liv när de får kropp och berör våra sinnen och liv.

Henrik Frykberg

Stiftsadjunkt för integration och interreligiös dialog Göteborgs stift

I Kållered ryms både allvar och lek i samma rum.

Med plats för både bibel och bläckfisk

Det senaste året har Kållereds församling genomgått stora förändringar då de flyttat till mindre lokaler, samtidigt som de deltar i forskningsprojektet Tillsammans för lärande. Flytten har inneburit en nystart som lockar såväl gamla som nya besökare.

Det stora gosedjuret i form av en gul bläckfisk vilar slött över en fåtölj vid sakristian. Ibland förvandlas platsen till ett lekrum när barnen går på upptäcktsfärd. På samma sätt används Matildasalen en trappa ner till såväl konfirmander, kyrkkaffe, körövningar, sopplunch och personalmöten.

– Vi hade en tanke när vi flyttade hit, men vi blev tvungna att tänka om när vi väl kom på plats, säger Frida Ohlsson Sandahl, präst och församlingsherde i Kållereds församling. Hon berättar att istället för att de mindre ytorna blev ett problem, har de nya lokalerna lett till fler möten mellan människor och generationer. Efter konfirmationsgruppen är det veckomässa och direkt efter möts en stickgrupp.

– Här är alla rum multifunktionella och mässan blir som ett nav i verksamheten där olika grupper kan mötas. Vi har verkligen försökt tänka hur vi kan få plats med flera saker samtidigt och där vi kan ge möjlighet till möten utan att störa varandra, säger hon. Centrumkyrkan i Kållered har genom åren tillhört många olika samfund. När den skulle säljas för ett par år sedan var det några anställda i Kållereds församling som föreslog att de skulle köpa kyrkan och flytta från de gamla lokalerna som ligger i utkanten av orten.

– Apelgårdens kyrka, där arbetsplatser, kyrksal och lokaler tidigare fanns, låg inte riktigt i flödet och med Centrumkyrkan är församlingen på plats där många människor

Flytten till Centrumkyrkan har fört församlingen närmare samhällets flöde.

rör sig. Idag får församlingen förvalta en ekumenisk plats där människor är och det känns fint, fortsätter Frida.

Sedan flytten har de valt att införa bön klockan 8.30 och 12.00 varje dag. Dit är alla välkomna och personalen medverkar under arbetstid.

– Det är viktigt att man känner att det här är ett bönens hus och att vi påminns om varför vi är här. Bönen pågår några minuter och det finns en pärm i ambon som stöd så att vem som helst kan leda den, oavsett erfarenhet. Nu håller alla i böner här, säger hon.

I samband med flytten har församlingen blivit en del av forskningsprojektet Tillsammans för lärande som leds av Enskilda Högskolan i Stockholm.

Projektet vill undersöka hur undervisning går till i församlingar och vad man kan lära sig av en förändringsprocess. Totalt deltar sex församlingar i Sverige och varje församling väljer ut minst två församlingsforskare. I Kållered har de valt Ammi Jonsson som är pedagog och Marie Rettenbacher som sitter i församlingsrådet tillsammans med församlingsherde Frida. Syftet är att ta reda på vad som händer med församlingens lärande när utrymmet krymper.

– För oss har detta verkligen inneburit en möjlighet att få bygga någonting och ställa oss frågan ”Varför är vi kyrka?” Genom att delta i det här projektet har vi fått reflektera över vad som är hörnstenen i vårt bygge, säger Marie och Frida håller med:

– Det har tvingat oss att formulera vad församlingen vill vara och att identifiera oss själva i Bibelns berättelser. Är vi på en resa? Öppnar vi porten? Behöver någon ta sig in genom taket? Är kyrkan en missionsstation, ett fältsjukhus eller en oas? Det är lätt att glömma att sätta ord på det som händer, säger Frida.

Innan flytten hade de som mål att utöka antalet taggar så att fler skulle få tillgång till lokalerna. Efter ett tag insåg de att de tänkte helt fel.

– Varför ska folk behöva taggar egentligen? Det bygger ju på att kyrkan är låst. Vi vill ju ha en öppen kyrka och vi är ju nästan alltid här, säger Ammi som har jobbat i många år som pedagog i församlingen och också var en av initiativtagarna till flytten.

Om Tillsammans för lärande

• Ett deltagarbaserat aktionsforskningsprojekt som undersöker lärande och undervisning i svenskkyrkliga församlingar.

• Totalt medverkar sex lokala församlingar från tre stift: Göteborg, Strängnäs och Härnösand.

• Projektet pågår fram till 2027 och leds av forskare från Enskilda Högskolan i Stockholm.

• Från Göteborgs stift medverkar även Svenska kyrkan i Kind. Där ska de studera de två församlingsövergripande verksamheterna på Mötesplats Prästgården och kyrkopedagogiken. Båda verksamheter fokuserar på delaktighet och inkludering. Kyrkopedagogiken arbetar bland annat med att använda alla våra sinnen för att förmedla kunskap om den kristna tron.

• Aktionsforskning innebär att forskare samarbetar med deltagare för att både generera kunskap och skapa positiv förändring.

Trots att församlingen funnits i många år befinner de sig nu i en uppstartsfas som genomsyras av kreativitet och framtidstro. Här finns en öppenhet för nya förslag och idéer och varje vecka dyker nya besökare upp. – När någon kommer och frågar om vi inte ska ha en bokcirkel så uppmuntrar vi dem att starta en på egen hand. Vi säger: ”Javisst, det är öppet här. Vilken dag vill ni komma?” Vi måste fråga oss om våra grejer är viktigare än platsen och rummet. De får inte vara det. Om vi blir av med någon ljusstake får det väl vara så. Vi anställda är möjliggörare, men behöver inte vara genomförare. Det är ett sätt att myndighetsförklara människor, säger Ammi.

»Vi måste fråga oss om våra grejer är viktigare än platsen och rummet«

Ammi Jonsson, pedagog

Men finns det inga risker med en sådan frihet?

– Nej. Vad är det värsta som kan hända?

Det vore väl härligt om det växte fram något härifrån som gjorde att vi fick uppmana folk att till slut starta en egen förening. Det bästa vore om det fick skena lite, samtidigt som det såklart är min uppgift att se var gränsen går, säger Frida.

Forskningsprojektet har hjälpt församlingen att sätta ord på sin vision och även samlas teologiskt. Det har hjälpt dem att stanna upp och reflektera över vad de har lärt sig i varje steg. En del av det handlar om så kallad micro-learning – att synliggöra lärande i vardagen och att dela med sig mer till varandra, snarare än att åka på utbildningar. Enligt Marie handlar det också om att gå tillbaka till källan och ta bort onödiga trösklar till kyrkan.

– För oss är det viktigt att gå tillbaka till ursprunget och att alltid fråga oss vad Jesus hade gjort. Jesus hade plats för alla människor och gav möjlighet till gemenskap, att se och lära av honom. Vi försöker ständigt lära oss och vi är på en resa, säger hon. I Kållered forskar de på vad församlingen lär sig internt av flytten, men även hur de kan forma en lärandekultur. Det börjar redan i att få alla besökare att känna sig välkomna. Här hjälps alla åt, och personalen ser sig både som vaktmästare och diakonala arbetare, oavsett vilken tjänst de har. Genom den strategiska schemaläggningen av verksamheter får de också till nya möten där alla kan få plats och olika känslor får rymmas. Enligt Frida är detta en viktig lärdom från flytten.

– En kyrka måste få rymma både väldigt mycket allvar och väldigt mycket lek. Här finns plats för både bibel och bläckfisk.

Text och foto: Jonas Egfors

Att göra det svåra möjligt att förstå

Gunilla Lindén har i över 30 år arbetat som präst. Bakom hennes uppskattade böcker, arbetet med vuxenkonfirmation och pedagogik – och nu i tjänsten som lärare på Svenska kyrkans utbildningsinstitut –finns en och samma drivkraft: Att göra tron begriplig.

År 1997 inträffade något som Gunilla Lindén aldrig kommer att glömma, och som kommit att prägla hennes liv. Arbetslaget i Flemingsbergs församling, där hon arbetade som präst, hade bestämt sig för att inte kalla till föräldramöte inför årets konfirmation – utan i stället göra hembesök. En av ungdomarna som anmält sig till årets konfirmation var Lee, en kille som fått kontakt med kyrkan genom deras rastverksamhet.

Gunilla gick för att besöka hans föräldrar som bodde i ett höghus precis intill kyrkan. När de hälsat och slagit sig ner vid köksbordet, ställde Lees mamma frågan: ”Vad är kyrkan, egentligen?” Gunilla lutade sig mot fönstret och pekade på den bruna tegelbyggnaden. ”Nej, alltså, jag vet vilket hus det är”, svarade mamman. ”Men, vad är kyrkan för något?”

Hon och hennes man hade kommit till Sverige från Kina som gästforskare och hade aldrig hört talas om kristen tro, eller religion överhuvudtaget. Gunilla blev ganska ställd. Först började hon prata om det judiska folket, uttåget ur Egypten, Jesus – så som man brukar berätta. Någonstans där hörde hon sin egen röst och tänkte: ”Det här är ju helt obegripligt!” Så hon bad om att få börja om. – Jag började i en annan ände. Jag sade: att vara kristen och tillhöra kyrkan innebär att man räknar med att det finns en verklighet som är större än oss själva. Att det finns en kraft, som vi tror är ursprunget till världens skapelse, som vi kallar Gud. Och så fortsatte jag tala om Jesus. Om varför vi firar gudstjänst, om dopet, om det specifika för kristen tro: att alla är välkomna, oavsett könsidentitet eller status.

Det tog nästan en och en halv timme att gå igenom allt. Till slut sade mamman: ”Ja, om det är så som du säger – då får han konfirmera sig”.

– Efter det blev jag medveten om vidden av att människor inte har kunskap. Alla kommer inte från det kommunistiska Kina, men det finns många i Sverige idag som saknar ett språk för tron. Under hela min prästgärning har jag sedan varit upptagen av att begripliggöra tron. Man skulle kunna se det som ett enormt alfabetiseringsprojekt.

Gunillas drivkraft att beskriva tron på ett relevant sätt började dock att gro långt tidigare än så. Hon kommer själv från en släkt med både stark koppling till kyrkan och till bildning. På hennes mammas sida fanns ett stort engagemang i arbetarrörelsen, och på hennes pappas sida var flera präster och lärarinnor. Under uppväxten i Åtvidaberg fann Gunilla en självklar plats i kyrkan. Men när hon var konfirmand upplevde hon att något fattades.

– Både paketeringen och innehållet landade inte alls hos mig. Jag tyckte det saknades något slags intellektuell hederlighet; att allt var väldigt förenklat.

Kvällen innan konfirmationsgudsjänsten berättade hon för en diakonissa att hon inte ville konfirmera sig.

– Vi fick ett långt och initierat samtal, där hon berättade om tron så som hon såg på den. Jag kände att den hängde ihop med den kristendom jag mött under min uppväxt – en tro som också tog livets svåra frågor på allvar.

Erfarenheten hängde med henne när hon själv började läsa teologi i Stockholm efter att ha gått folkhögskola efter gymnasiet, och när hon prästvigdes 1995.

Gunilla Lindén har genom sitt arbete och sina böcker nått många människor som saknat ett språk för tro.

Mötet med Lees mamma förstärkte viljan att göra den kristna tron begriplig. I sin tjänst fick hon i uppdrag att se över vilka vuxna som tillhörde kyrkan men som inte var aktiva besökare.

– Jag fick syn på en grupp som tillhörde kyrkan, men som varken döpts eller konfirmerats, nämligen barn till föräldrar i 68-generationen, som var väldigt skeptiska till tro och kyrkan. Då började jag arbeta med vuxenkonfirmandgrupper.

Vid ett tillfälle frågade en deltagare om hon kunde ge några boktips inför att undervisningen skulle starta. Gunilla sökte runt efter böcker.

– Men det jag hittade var antingen barnböcker, eller böcker för vuxna som krävde stor förförståelse. Jag tror det handlar om att

vi i Sverige länge haft en enhetskultur med en tydlig stark statskyrka – vi har inte sett ett sådant behov.

Hon började skriva på en egen bok. Resultatet blev Introduktion till kristen tro, en bok som använts flitigt sedan den kom ut 2011.

En annan grupp som Gunilla upptäckte var medlemmar i Svenska kyrkan, men som varken var döpta eller konfirmerade, var människor i behov av särskilt stöd – som personer med Downs syndrom eller andra funktionsnedsättningar. För att nå dem har hon bland annat drivit Gålölägret, ett integrerat konfirmationsläger för ungdomar med eller utan behov av särskilt stöd. Här blev utmaningen att möta människor utifrån deras egen språkvärld extra tydlig.

Gunilla Lindén har i över tre decennier arbetat som präst, med en tydlig drivkraft: att göra tron möjlig att förstå.

– Utifrån en övertygelse om att man måste få be, svära och älska på sitt eget språk, delade vi in oss i vad vi kallade ”språkgemenskaper”. En grupp blev de som har sin gemenskap i bildstöd och stödtecken. En annan gemenskap använde talad konkret svenska. Och en tredje använde talad konkret svenska och skriftlig svenska med abstraktion. På det viset lyckades vi både få till att mötas i helgrupp, men också nå fördjupning för var och en, säger hon. De tog hjälp av Kolbs modell av lärande (skapad av David A. Kolb, amerikansk utbildningsteoretiker, reds. anm.) där man utgår från en gemensam erfarenhet för att sedan reflektera över den och dra slutsatser. Som exempel kunde de göra en dop-upplevelsevandring för att sedan

reflektera i mindre grupper, och därefter skapa ett eget dopljus.

I sin senaste tjänst, som kyrkoherde i Högalids församling, arbetade Gunilla också med att begripliggöra gudstjänster. Både med hjälp av bildstöd och med korta förklarande texter i agendan.

– Där kunde det till exempel stå att vi sjunger Kyrie för att det är ett rop till Gud som finns i Bibeln: Herre, förbarma dig! Ett rop som också vi ropar inför Gud idag. Någon gång per år hade vi också en pedagogisk gudstjänst, där vi gick igenom varje del och varför vi gör som vi gör. Det var otroligt uppskattat.

Gunilla såg också behovet av barnböcker som kunde hjälpa både barn och deras föräldrar att hitta svar på frågor om tro. Därför skrev hon serien om Sanna och farmor, som förklarar både kristendom och andra religioner på ett enkelt vis, utan att förenkla. Både i sina böcker och i sitt arbete med pedagogiska gudstjänster betonar Gunilla vikten av att låta de svåra frågorna, och mysterierna, ha sin plats.

– Allt behöver inte förklaras, det är inte det jag är ute efter. När man beskriver saker och ting, kan man också säga att vissa saker är ett mysterium – att det överskrider det vi förstår.

I höstas lämnade Gunilla 31 år av prästtjänst för att arbeta som lärare och kursansvarig för blivande präster, diakoner och församlingspedagoger på Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

– Jag kände att jag ville bidra till en vidare grupp människor av det jag lärt mig. Det är egentligen samma sak jag håller på med här: att begripliggöra universum. Vad är det för tjänst man går in i i Svenska kyrkan? Vilket typ av ledarskap behövs där? Vad behöver jag veta om hur en grupp fungerar? Och så vidare.

Centralt i allt hon lär ut, är att vi alltid måste möta människor som subjekt och inte objekt.

– Jag tänker mycket på det Sören Kierkegaard lär ha sagt: om du vill hjälpa en människa, måste du först finna henne där hon är. Vi kan inte komma med ett färdigt koncept, utan behöver möta var och en där de befinner sig.

Ser du att det finns luckor när det gäller hur tron beskrivs idag?

– Jag ser definitivt sådana luckor. Ett sådant område är undervisning i Bibeln och kristen tro för unga. Det finns ett ökat intresse i samhället i dag, och en låg kunskap generellt. De flesta söker sin kunskap på nätet och i sociala medier, där ofta en aggressiv kristen tro kommer fram. Där tror jag Svenska kyrkan behöver vara en tydlig röst. Jag menar inte att alla församlingar måste starta ett Tik-tokkonto. Men vi har en generation av unga nu som längtar efter tydlighet och svar.

Behövs ett nytt språkbruk?

– Patrik Hagman (docent i politisk teologi reds. anm) talar en del om det, att det finns ett paradigmskifte. Först var det ”Bergman-kyrkan”, där prästen med tondöv stämma talade högt om hur det skulle vara. Sen efterträddes han av ”KG hammar-kyrkan,” som var mer: ”Vad tänker du? Svaret finns hos dig!” Nu är vi i ett ytterligare skifte, som präglas av en vetgirighet men också en respekt för mysteriet och det heliga. Jag tror vi behöver tala tydligt om det.

Blir det några fler böcker?

– Kanske... Men jag tror också ett svar på de här frågorna är något vi redan är väldigt bra på: vi har de fysiska mötesplatserna. Vi måste uppvärdera dem och verkligen fylla dem med innehåll.

Text: Elin Klemetz Foto: Gustaf Hellsing

Konfirmation före högstadiet

I Gunnarskog, ett par mil utanför Arvika, pågår ett experiment. När högstadieskolan lade ner upplevde församlingen hur konfirmationssiffrorna snabbt sjönk. Därför testar de nu ett nytt grepp för att nå fler unga.

Klockan är strax efter två när barnen börjar ramla in i församlingshemmet. De är hungriga efter en dag i skolan som ligger ett par hundra meter bort.

– Får man börja ta korv?

Efter en kvarts mellanmål är det dags att röra sig upp till salen på övervåningen. William Mackenrott, präst i Arvika pastorat, inleder dagens pass av konfirmationsundervisning. Temat för dagen: ”Vad är sanning?”.

Det hade kunnat vara vilken konfirmandsamling som helst men konfirmandgruppen i Gunnarskog är unik. Barnen går nämligen i sexan istället för i åttan. Det är ett test som fått domkapitlets godkännande och biskopsmötets välsignelse.

Bakgrunden är att högstadiet på orten lades ner för snart tio år sedan och eleverna bussas numera in till centrala Arvika. Det innebar också att konfirmandsiffrorna dalade markant. När ungdomarna ändå är inne i sta’n efter skoldagen är det svårt att få dem att åka hem igen för konfirmationsundervisning – de blir kvar istället.

– Församlingen bestämde sig för att se framåt genom att se bakåt. Historiskt har konfirmationsåldern varit lägre, och i tolvårsåldern är barnen fortfarande kvar i skolan lokalt. Dessutom visar ju forskning att barn mognar och kommer in i puberteten tidigare nu än förr, de växer upp snabbare helt enkelt, berättar William Mackenrott.

2022–23 hade Arvika pastorat den första konfirmandgruppen i Gunnarskog med dispens för åldern, och nu har man fått okej för tre år framåt vilket gör det möjligt att dra tydligare slutsatser av testet.

– Det handlar om att hänga med i sin tid. Man måste se till de förutsättningar som finns lokalt och fundera över hur vi bäst är kyrka just där och just nu. Jag tycker det är jättespännande att följa arbetet i Gunnarskog och se vilka erfarenheter och kunskaper vi kan få utifrån det, säger Sören Dalevi, biskop i Karlstads stift.

William beskriver att innehållet i konfirmationsundervisningen till stor del är detsamma oavsett ålder. Men man måste anpassa pedagogiken efter åldern. När de är tolv år är de ofta mer lekfulla och framåt än ett par år senare. Vanan att tänka analytiskt är inte lika stark, men samtidigt är de mer vana vid inlärning av fakta. Dessutom är tolvåringarna mer direkta och tydliga när de inte förstår eller vill veta mer.

Göteborgs stift

Karlstads stift

GUNNARSKOG

Lek och gemenskap är en viktig del av konfirmandtiden, och extra viktigt när deltagarna är yngre.

– Den stora skillnaden är kanske att i en vanlig konfirmandgrupp befinner sig deltagarna i det som brukar vara de tuffaste ungdomsåren med alla känslor och funderingar som det innebär. Men nu när de är yngre får vi istället möjlighet att rusta barnen inför dessa år. Vi ger dem förhoppningsvis verktyg som de kan ha nytta av när de kliver in i sjuan och åttan inne i stan, säger William.

– Vi får också en chans att skapa relationer som förhoppningsvis håller även över högstadieåren. Ungdomarna brukar komma hit och hänga när vi har ungdomsgård också, så många av dem är här tre dagar i veckan nu.

Om man tittar till siffrorna ser testet ut att vara en stor succé. I år är det 22 av 26 i

åldersgruppen som ska konfirmeras, och två av dessa ska också döpas. Till hösten utökas testet då det kommer finnas grupper för mellanstadiekonfirmation även i Arvika.

– Vi får ju se hur utvärderingen blir om ett par år, men hittills är jag väldigt positiv, säger William Mackenrott.

Text och foto: Peter Pasalic Östborg

»Nu när barnen är yngre får vi också möjlighet att rusta barnen inför högstadieåren.«

William Mackenrott

Konfirmationsgrupper åk 6 i Gunnarskog

• 2023 konfirmerades 13 ungdomar, vilket motsvarar drygt hälften av alla tillhöriga

• 2024 konfirmerades 10 ungdomar, vilket motsvarar ungefär hälften av alla tillhöriga

• 2025 saknades dispens

• 2026 skall 22 ungdomar konfirmeras, vilket motsvarar nästan samtliga av alla tillhöriga

Att vi ser en markant ökning för nuvarande grupp tror jag beror på att vi har varit duktiga på att arbeta in konceptet med konfirmation i årskurs 6 i vårt sammanhang och att responsen på tidigare grupper varit så positiv.

William Mackenrott

Animation som visar hur

Edsleskogs kyrka kan ha

sett ut på medeltiden. Lägg märke till korsarmarna som nämns i texten.

Animering: Joel

Eriksson Stomberg

Dalslands bortglömda storkyrka

En gång i tiden vallfärdade människor från hela Norden till Edsleskog. I de avlägsna dalsländska skogarna låg i början av 1200-talet en av Sveriges största och mäktigaste byggnader: Edsleskogs kyrka, helt byggd i tegel. Till och med påven i Rom kände till den. Hur kommer det sig?

Edsleskog ligger i norra Dalsland, mellan Bengtsfors och Åmål nära länsväg 164. Kyrkbyn har färre än 100 invånare och få känner nog till platsen idag. Vissa skulle kanske beskriva trakten som ödslig, men det har inte alltid varit så. För att förstå det måste vi resa tillbaka omkring 850 år i tiden, till sent 1100-tal. Birger Jarl är ännu inte påtänkt. Den mytomspunne Rikard Lejonhjärta är kung i England. I norra Dalsland verkar prästen Nils. Vi vet inte så mycket om Nils liv, men vi vet hur det slutade. Enligt den muntliga traditionen i alla fall. Den berättar att när Nils skulle gå från kyrkan ska han ha stoppats av två berusade drängar, som kom för sent till mässan. Drängarna krävde att mässan skulle göras om, men Nils vägrade. Han var på väg hem till en döende person för att ge den sista nattvarden.

Nils lämnade platsen, men drängarna gav sig inte. De förföljde Nils, han ska ha tappat sin hätta i området som idag kallas ”Munkhättan” och blev misshandlad vid platsen som kallas ”Pinhagen”. Nils slet sig loss och sprang mot norr men hanns upp igen och den här gången slogs han ihjäl. Prästens blodiga kappa hittades efter dådet, och då märkte man att en vattenkälla bildats där. Och inte nog med det: de sjuka som drack ur källan blev helade.

Berättelsen om Nils öde och den helande källan spreds i det medeltida Sverige. Snart började pilgrimer vallfärda till platsen och för att rymma alla så byggdes en kyrka i den fattiga skogsbygden. Och det var inte vilken kyrka som helst. Den kyrka som nu restes var speciell på flera sätt.

Först och främst byggdes den i tegel, vilket innebär att den troligen är det medeltida Sveriges första tegelbyggnad, tillkommen i början på 1200-talet. Gumlösa i Skåne byggdes 1192, men Skåne var ju danskt på den här tiden. Man har tidigare trott att tegelbyggandet i Sverige tog fart i mitten på 1200-talet och att det introducerades av munkar, men kyrkan i Edsleskog visar att historien behöver skrivas om.

Den treskeppiga basilikan i Edsleskog stack också ut på ett annat sätt: storleken. Kyrkan var 41 meter lång, nästan lika stor som Riddarholmskyrkan i Stockholm och med 30 meter mellan korsarmarna.

Den hade också ett uppseendeväckande långt kor, vilket tyder på att kyrkan hyste många präster. Den hade även minst ett torn, kanske flera. Kyrkan var helt enkelt ett praktbygge, vissa skulle kanske till och med kalla det ett skrytbygge.

Vem hade råd med något sådant i medeltidens Sverige? Storleken och det exklusiva byggnadsmaterialet tyder på att någon mäktig person varit inblandad. Kanske kom en byggherre söderifrån för att förverkliga den storslagna visionen om en storkyrka i de dalsländska skogarna. Kanske var biskopen eller rentav kungen inblandade. Vi vet inte detta. Det var inte biskopen i Karlstad i alla fall, eftersom Karlstads stift bildades först på 1600-talet. Edsleskog tillhörde det medeltida Skara stift.

Ett faktum är att kyrkan i Edsleskog faktiskt omnämns av påve Honorius III år 1220. Honorius är bland annat ihågkommen som en aktiv förkämpe för de så kallade tiggarordnarna, det vill säga de munkar som tillhörde dominikanerna, franciskanerna

Foto från 2020 som visar utgrävningen av kyrkan som då pågick. Fotot visar kyrkans medeltida sakristia.

Foto: Lödöse museum

och karmeliterna. Honorius legitimerade ordnarna som kom att sprida sig över Europa under 1200-talet.

Men framför allt så var Honorius brevvän med biskop Bengt i Skara, och det var nog få förunnat. I ett brev daterat 4 november 1220 skriver Honorius till Bengt att en kyrka ”börjat byggas i ditt stift till ära för Gud och prästen Nils, salig i åminnelse, som, då han på väg till en sjuk med Kristi lekamen, på ett ohyggligt sätt blev mördad av gudlösa människor och sedan dess strålar genom underbara mirakler”.

Grundliga efterforskningar har visat att kyrkan som påven omnämner i sitt brev år

1220 måste vara Edsleskog. Och Nils, eller Sankt Nicolaus som han också kallas, är det första internationellt uppmärksammade helgonet från Sverige. På 1300-talet tillkom den så kallade Nicolauspengen, som var en sorts pilgrimsskatt. Den blev en bra inkomstkälla för biskopen, eftersom kyrkan drog till sig mycket folk långväga ifrån.

Detta ledde också till att Dalslands äldsta kända marknadsplats etablerades här. Ett så kallat privilegiebrev utfärdades av kung Magnus Eriksson, även känd som drottning Blankas man. I brevet från 1349 står bland annat att det var strängt förbjudet att hålla sina hästar nära prästgården. Det framgår

inte om detta var ett vanligt förekommande problem på dalsländska marknader i mitten på 1300-talet.

Edsleskogs kyrka stod kvar i all sin prakt i över 300 år, fram till 1568 då den förstördes av ett åsknedslag. Kyrkan lagades nödtorftigt efter hand men kom då att förminskas kraftigt. Bland annat förkortades koret och korsarmarna återställdes aldrig. Den något vingklippta kyrkan överlevde sedan fram till 1902 då den åter eldhärjades och förstördes slutgiltigt. Snart byggdes en ny kyrka upp strax intill, ritad av den kände kyrkoarkitekten Adrian Crispin Petersson.

Det har varit känt länge att det fanns en äldre fornlämning med rester från en kyrka i Edsleskog. 1947 gjordes en utgrävning som visade att kyrkan var väldigt stor, men man visste inte hur gammal den var. Vidare utgrävningar av fornlämningen försvårades av att platsen är del av en aktiv kyrkogård. 2019–2021 genomfördes slutligen större utgrävningar av arkeologer från Lödöse museum. Man hittade snart ett trägolv och många mynt, så kallade brakteater, från kung Erik Knutssons tid, vilket kopplar platsen till tidsperioden 1208–1216. Kanske har dessa mynt lagts framför ett Mariaaltare i norra korsarmen. Spåren av en rundad romansk absid i koret placerade också kyrkan innan 1250, då den gotiska arkitekturen tog över som dominerande stil.

Påven Honorius skrev ju 1220 om att kyrkan ”börjat byggas” men säkert var det ett projekt som pågick under en längre period. Som jämförelse pågick byggandet av Vadstena klosterkyrka under nästan 50 år i början på 1400-talet. Så att storkyrkan i Edsleskog tog lång att tid att färdigställa är troligt.

Vad hände med den helande källan då?

Precis som kyrkan hade den sin storhetstid på medeltiden. Källan omgärdades då med sten och troligen slängde de besökande pilgrimerna mynt, ringar och liknande däri. Martin Luthers reformation på 1500-talet innebär att helgonkult förbjöds, och följden blev att källan lades igen. Under 1700-talet öppnades vattenhålet igen, men glansdagarna var förbi. Det blev tydligt på 1930-talet då en ny landsväg skulle anläggas och källan grusades över. Bilvägen var uppenbarligen viktigare än gamla helgon.

Platsen undersöktes av arkeologen Rune Ekre 1990 som hittade en gammal stenram en meter under markytan. Där fanns också en ”ojämn stenläggning i sluttning”, troligen en trappa som ledde upp till själva källan. Men Ekre upptäckte också en annan sak: källan hade sinat. En närliggande branddamm, anlagd på 1950-talet, hade troligen absorberat det heliga källvattnet. Sankt Nils heliga vatten hade spridit sig vidare från sin ursprungliga plats.

Idag finns ett minnesmärke precis över den ursprungliga källan, ett minnesmärke över Sankt Nils, bygdens stora son. Prästen som var upphovet till en av Dalslands största kyrkor genom tiderna.

Anders Frid Antikvarie Göteborgs stift

Undervisa när tillfälle ges

Undervisa när tillfälle ges. Det var en devis för programmet för lärande och undervisning – och något vi fortfarande bär med oss i det dagliga arbetet med att förvalta och utveckla programmet. Det innebär bland annat att hålla Resursbanken för lärande och undervisning förnyad och levande, att fylla på med texter och filmer om kristen tro på webben och att bidra till att Svenska kyrkans röst i det offentliga rummet stärks.

Att undervisa när tillfälle ges eller att ta möjligheten till lärande när tillfälle ges, finns i Svenska kyrkans DNA. Det är en del av Svenska kyrkans grundläggande uppgift, en del av att vara en luthersk kyrka och något som Jesus uppmanar oss till i missionsbefallningen i Matteusevangeliet. I ett församlingsarbete saknas inte tillfällen, det vimlar av dem. De finns under konfirmandtiden, i predikan, i bibelstudiegrupper och i många fler sammanhang där lärandet och undervisningen finns naturligt. Vad händer om vi tänker ännu mer strategiskt, systematiskt och sammanhållet kring lärande och undervisning i andra verksamheter? Vad skulle kunna hända om vi lyfte blicken ännu lite mer? Om vi såg lärandet inte bara där det brukar finnas, utan också där det skulle kunna finnas.

Om vi tar chansen att under till exempel en serie av soppluncher, ett antal körtillfällen eller under öppna förskolan berätta om en

person från Gamla testamentet på tio minuter. En ny person vid varje tillfälle. Och att inte bara läsa om personen utan att själv läsa på, bära berättelsen, återge den och koppla den till känslor, vår tid och den stora berättelsen om kristen tro – allt genom att leva sig in i texten.

När vi talar om att undervisa när tillfälle ges hamnar vi ofta i det talade eller skrivna ordet och hur man kan förklara kristen tro genom just ord. Men att undervisa när tillfälle ges handlar lika mycket om hur vi skapar lärandemiljöer och vilka andra uttryck vi väljer att använda oss av. Hur ser rummen och miljöerna som Svenska kyrkan har ut? På vilket sätt berättar de om kristen tro och vad det kan vara? Luther använde sig av konst och musik för att berätta om kristen tro och Bibeln. Dessa verktyg blev till en undervisningsform som är tillgänglig på ett annat sätt än ordet. Hur använder vi oss av dessa verktyg idag?

I en av kyrkorna i Uppsala hänger under påsktiden bilder från påskberättelsen i Barnens Bästa Bibel . I ett annat kyrkorum står en fotoutställning om liv och död. I en barnlokal finns kyrkoårets färger synliga och på ett fikabord i en kyrksal finns en bordspratare med budskap från ärkebiskopens fastebok.

Dessa är alla exempel på att undervisa när tillfälle ges. Undervisningen sker utan att det talade ordet krävs. Tillfället uppstår så snart någon upptäcker bilderna, fotoutställningen, kyrkoårets färger eller bordspratarens budskap. Att undervisa digitalt är att erbjuda en lärande miljö som alltid är tillgänglig. Vi kan ge möjlighet för människor att när som helst få del av undervisning i kristen tro genom att vara uppmärksamma på vad vi skriver och förmedlar på våra hemsidor och hur vi använder oss av sociala medier. Från satsningen Dela tro – dela liv och från

programmet för lärande och undervisning finns en del appar att använda för undervisning.

Hur ser det ut hos dig? I dina sammanhang?

Vilka tillfällen tar ni redan vara på – och vilka skulle kunna växa fram om ni började leta efter dem tillsammans? För tillfällena finns. De finns överallt. Det enda vi behöver göra är att se dem – och våga ta dem när de kommer.

Anders Rune Programsamordnare Svenska kyrkans utbildningsinstitut

Maria Wingård Handläggare Avdelningen för kyrkoliv

Reflektion och eftertanke är viktiga delar, inte bara i Magnus eget liv, utan vad han också vill förmedla genom retreater.

Av frukten känner man trädet

I 35 år har Magnus Malm, 74, mött människor vid retreater och i själavårdssamtal. Erfarenheterna samlar han i texter som blivit 15 olika böcker. Nu kommer Vägvisare och Ett hjärta större än världen i nyutgåvor.

Magnus Malms böcker har blivit uppskattade av många läsare genom åren. Inte minst boken Vägvisare, som handlar om kristet ledarskap.

– Jag vill ge en ny generation möjlighet att läsa böckerna, exemplen är utbytta till mer relevanta för den tid vi lever i nu och bibelcitaten från Gamla testamentet är numera från den senaste översättningen.

Innehållet i boken Vägvisare är som Magnus själv beskriver det baserat på “egna misstag, men som är allmänmänskliga”. Och den är relevant än i dag och behöver återupptäckas, tycker Magnus. En stor samhällsförändring som skett sedan boken kom ut 1990 är internets och sociala mediers intåg i våra liv. Något som han menar distraherar oss bort från det centrala i livet; våra relationer, både med oss själva, andra och med Gud.

– I dag pratar vi dessutom om framgång i alla sammanhang, något som är lätt att gömma sig bakom och fly till. Dessutom väldigt kortsiktigt. Det behövs en motvikt.

Genom personer Magnus träffat vid retreater och i samtal har han mött en längtan efter att reflektera och få möjlighet att stanna upp i liv och arbete för att formulera sin tro och sitt tvivel, sätta ord på sin relation till Gud och lära känna sig själv. Många saknar tid för detta, en del har svårt att hitta orden.

– Teologi ses mest som ett akademiskt ämne, men måste kunna relateras till det egna livet och egna erfarenheter för att ge frukt, säger han.

Magnus återkommer flera gånger till liknelsen med det goda trädet som bär god frukt och det dåliga trädet som ger dålig frukt från Matteusevangeliet. Så är det även med kristet ledarskap, enligt Magnus Malm. Man måste jobba med sin egen relation till Gud och till sig själv för att på riktigt kunna ge församlingen liv och få den att växa, det vill säga ge god frukt.

– Det är mycket billigare och bättre att skicka personalen på retreat än till olika ledarskapskurser, man kommer mycket djupare och det är enklare, säger han.

Ett gott ledarskap beskriver han som att ta ut en riktning och ge frihet. Där båda behövs, men om det blir slagsida åt något håll blir det fel. Och det är svårt att hitta balansen. Det krävs ett arbete av ledaren att hålla den på rätt köl.

Magnus Malm var under 1990-talet anställd av både Göteborgs och Skara stift för att hålla retreater för blivande präster. Idag bor han med sin fru Elisabeth och deras hund på landet utanför Vårgårda.

Det är vår enligt almanackan, men temperaturen vill inte riktigt stiga och vinden är fortsatt kall men solen kämpar sig fram mellan varven. Vi sitter i en stuga ute på

Boken Vägvisare har varit betydelsefull för många och kommer nu i nyutgåva.

tomten, som han vanligtvis använder för själavårdssamtal eller som skrivarlya. Han leder regelbundet retreater, bland annat på Skara stifts stiftsgård Lilleskog utanför Alingsås. Han håller också i Bas-grupper (bön, arbete, samtal) tillsammans med sin fru. Det är ekumeniska grupper som bygger på klostrens tusenåriga pedagogik, där samtal och reflektion varvas med fysiskt arbete utomhus. Utomhusarbetet har visat sig särskilt uppskattat av deltagarna, för att göra “ordet till kött”.

– Ibland behöver vi bara hitta tillbaka till det enkla, säger han.

Att lyssna är en viktig egenskap som vi måste återupptäcka enligt Magnus, inte minst till den egna kallelsen. För egen del tog kallelsen en ny bana under 1990-talet när han bytte bana till att leda retreater. Det

Magnus Malms böcker

Magnus Malm har gett ut 15 böcker.

• Vägvisare – en bok om kristet ledarskap utkom 1990, ges under våren 2026 ut på nytt. Boken har översatts till fem språk, bland annat tyska, norska och danska.

• Ett hjärta större än världen: att följa Jesus enligt bergspredikan , om lärjungaskapets kärna, kom ut första gången 2009. Båda ges ut på Vildhonung förlag.

• Senaste boken Schola Caritatis kom ut 2024, även den på Vildhonung förlag.

• Ett urval av andra titlar: Fri att tjäna – ledarskap i Jesu efterföljelse, Pilgrimens karta – att tänka kristet i ett sekulärt samhälle, Kännetecknens hemlighet –den dagliga bönens källor.

blev tydligt att han ville ägna sitt fortsatta liv åt att hjälpa människor hitta rösten, lugnet och eftertanken inom sig. Allt det där som vi i dagens samhälle aldrig tycks hinna med när vi rusar fram i livet, ibland vare sig utan mening eller mål. Han har läst grundkursen i teologi, men aldrig själv funderat på att bli präst.

– Jag tror det är bra i den roll jag har nu. För de präster och pastorer jag möter blir jag en som står lite vid sidan om. Då kan det vara lättare att öppna sig.

En kristen ledare bör, enligt Magnus Malm, inte bara lyssna på människor i de egna leden, utan även på andra. Så som Jesus umgicks med utstötta, tullare, kvinnor, sjuka, och inte bara med de lärda fariséerna.

I kristet ledarskap är den egna relationen till Jesus central och ett ämne som Magnus återkommer till i sina böcker.

Under 1980-talet var Magnus en av dem som drev tidskriften Nytt Liv. Det blev hans egen väg in i ett skrivande liv. Det var intensiva år där redaktionen ville lyfta fram ett kristet liv utifrån olika aspekter. Allt rymdes; bön, relationer, musik, sex, mat. – Vi hade dessutom många prenumeranter som inte själva var kristna, men som var intresserade av det kristna synsättet, säger han och återknyter till vikten av att lyssna även på andra med annat synsätt. Nu lever vi mycket mer i en uppdelad värld, där vi sällan möts över gränserna, menar han.

För Magnus har ekumenik alltid varit självklar. Kanske bottnar det i åren när han som nygift på 1970-talet levde i vad han benämner som ett storhushåll. Ett sammanhang där mänskliga möten, kompromisser, samtal och lyssnande var självklara ingredienser. Som en bra skola för livet och en lektion att lära sig att förstå människor.

Flera gånger under samtalet återkommer

Magnus till USA:s president Donald Trump, ber nästintill om ursäkt för det, men han är ett väldigt tacksamt exempel på ett destruktivt ledarskap och också ett exempel på den särskilda tid vi just nu lever i. Och en anledning till att nyutgivningen känns extra angelägen.

– Trumps inre kaos lyser igenom i hans beslut och ledarskap. Det är kortsiktigt, utan riktning och auktoritärt.

Det är långt ifrån det kristna ledarskap som Magnus Malm vill förmedla. Samtalet har främst kretsat kring Vägvisare. Boken Ett hjärta större än världen kommer också den i nyutgåva. Den utgår från Bergspredikan, som Magnus uppmanar alla att verkligen sätta sig in i.

– Den som verkligen tar till sig Jesu efterföljelse behöver ingenting annat.

»Vi har svårt att stanna upp i våra liv.«

Kan man leda andra om man inte känner sig själv?

– Svaret beror på vad man vill med sitt ledarskap. Det enkla svaret är ja, men vill man ha ett kristet ledarskap så är den egna relationen till Jesus central och något man ständigt måste bygga vidare på, som med alla andra relationer. Och då måste man ta sig tid till att möta Jesus, och därmed sig själv.

Text och foto: Tina Augustsson

Om Magnus Malm

• Ålder : 74 år

• Yrke: Författare, retreatledare, andlig vägledare. Arbetade med tidskriften Nytt Liv under 1980-talet.

• Bor: Utanför Vårgårda med fru Elisabeth och hund.

• Intressen : Historia, djur och natur. Har haft egen häst. Är fågelskådare.

• Studier : Förutom i teologi även arkeologi och konstvetenskap.

• Inspireras av: Thomas Merton (1915–1968), amerikansk munk, teolog, poet och aktivist samt Ignatius av Loyola (1491–1556), spansk präst, helgon och Jesuitordens grundare.

• Övrigt : Tilldelades CS Lewis-priset 2006.

Magnus Malm

Kyrkans ABC populär kurs i Karlstads stift

Kyrkans ABC är en kurs för kyrkligt anställda som inte har någon av kyrkans profilutbildningar. Fem eller sex halvdagars utbildning är utspridda över ett år.

– Det är mer än bara det uppenbara som till exempel kyrkoåret, kyrkliga ritualer och symboler vi lär ut, säger Ann-Marie Allvar Nordström, stiftspedagog i Karlstads stift och ansvarig för den populära och ständigt fulltecknade utbildningen.

Kursdeltagarna får också träffa ett antal personer som har erfarenhet från några av kyrkans lite mer ovanliga uppdrag. Exempelvis deltar en präst som berättar om sin tid som militärpräst i Afghanistan och Kosovo och en kyrkomusiker med flera års erfarenhet från utlandskyrkan. I utbildningen får man också lära sig om domkapitlets uppdrag, till exempel vad som kan ligga bakom en situation där en diakon eller präst anses ha brutit mot sina vigningslöften.

– Jag har varit mån om att skapa en variation så att kurspassen inte blir för tunga, men ändå är fyllda med kyrklig kunskap, förklarar Ann-Marie.

Som bäst blir det gärna när människor med olika roller går kursen tillsammans. Det är då som ny förståelse för varandras arbetsuppgifter och roller skapas. Det vittnar några av det gångna årets deltagare om:

– Det var verkligen kul och det blev många aha-upplevelser. Den kursen får betyg 5 av 5 från mig, konstaterar Christer Kolberg, arbetsledare för vaktmästarna i Arvika pastorat.

– Det var en jättebra kurs och väldigt innehållsrik. Till exempel var det intressant att få med sig lite mer kunskap om kyrkans historia och så tyckte jag att det var väldigt roligt när vi fick studera takmålningar med hjälp av en spegel, berättar Madeleine Wass, församlingsvärd i Alster-Nyeds församling.

Text: Christine Vermcrantz

Kyrkan som lärande gemenskap

Iden första generationen som undervisade om kristen tro efter apostlarna fanns de som kallas de apostoliska fäderna, Barnabas, Clemens, Polykarpos och några till. Den som sett filmen Den goda viljan av Ingmar Bergman minns kanske att de apostoliska fäderna är ämnet som studenten Henrik Bergman får när han i det stora, mörkt möblerade fakultetsrummet på Uppsala universitet, tenterar kyrkohistoria för den fruktade professor Sundelius. Henrik Bergman klarar inte alls förhöret. Professorn rekommenderar honom i stället att ta en promenad i botaniska trädgården: – “Det finns så mycket att förundras över så här på våren oavsett om man tror på den allvise Guden eller inte…”

Kunskap finns ofta någonstans mitt emellan historien, som de apostoliska fäderna, och den förunderliga våren. Den finns i mötet

mellan det som berättats vidare och det som är mänsklig erfarenhet. Lärande i kristen tro sker hos den som fått berättat om Gud som gett världen liv, gått med sitt folk som moln om dagen och eld om natten (2 Mos 13:21), blivit människa och följt med genom död till liv, men som också erfarit det förunderliga att det också är så i det egna livet. De apostoliska fäderna och den förunderliga våren är både intressanta och bra var för sig men det är tillsammans som de bildar ett sammanhang, en kunskap.

Kristen tro benämns som uppenbarelse. Uppenbarelse innebär att något visar sig, i kristen tro uppenbaras Gud i Jesus Kristus. När Gud uppenbarar sig är det både genom Bibelns texter och livet. Lärandet och kunskapen om kristen tro innebär att Ordet var Gud och i Ordet var liv, och livet var människornas ljus. (Joh 1:1–4)

I Bibelns texter undervisar Jesus genom en mängd liknelser om Guds rike, att Gud skapar, räddar och ger liv och om att vår sak är att lita på det. Han undervisar om det uppe på berg (Matt 5–7), vid sjön (Mark 4:1), i städerna (Matt 11:1) och i templet (Matt 21:23). Hebreerbrevets avsändare klagar på mottagarnas tröghet att lära, att människor är som bebisar som lever på mjölk och inte kan förstå undervisning om rättfärdighet (Heb 5:11-13).

Apostlagärningarna beskriver de troendes gemenskap, att de deltog i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna (Apg 2:42). Att läsa Bibeln tillsammans är ett uttryck för det som är temat för detta nummer; kyrkan som lärande gemenskap. Likaså ger gudstjänsten

uttryck för kyrkan som lärande gemenskap. Där förmedlas bibeltexter genom liturgin, predikan, psalmer och böner, utöver det vi kallar textläsningar. På det sättet blir gudstjänsten en pedagogik för historiens och bibeltexternas möte med vår erfarenhet, för att Ordet ska bli liv som också kan bära oss varje dag.

Läs någon av följande bibeltexter eller alla tre:

• Första Kungaboken 8:27–30

• Psaltaren 51:14

• Matteusevangeliet 26:26–30

Frågor för vidare reflektion och fördjupning. Använd Kyrkohandbok för Svenska kyrkan bredvid:

1. 1 Kung 8:27–30. Var finns bibeltexten i Den allmänna gudstjänsten? Vilket är sammanhanget för bibeltexten? Vilka likheter finns med den situation som bibeltexten vill uttrycka när den läses i gudstjänsten? Tycker du/ni bibeltexten är till hjälp för att uttrycka er erfarenhet? Blir det någon skillnad för dig/er att veta att orden i gudstjänsten är bibelord eller inte?

2. Ps 51:14. Var finns bibeltexten i Den allmänna gudstjänsten? Hur stämmer bibeltexten med den text som utgör den liturgiska texten i gudstjänsten? Saknar du/ni något? Vad säger bibeltexten om hur och vem Gud är? Förmedlar den liturgiska texten samma sak eller något annat?

3. Matt 26:26–30. Var finns bibeltexten i Den allmänna gudstjänsten? Läs bibeltexten och den liturgiska texten. Är det något som

framträder särskilt tydligt i bibeltexten? Är det något som framträder särskilt tydligt i den liturgiska texten? På vilket sätt möter bibeltexten din erfarenhet av Gud? På vilket sätt påverkar det liturgiska momentet i gudstjänsten din kunskap om bibeltexten?

Anna Cöster

Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

Aldrig igen – och ändå igen

Den största lögnen

Knut Kainz Rognerud Mondial

Att vara kyrka i minoritet

När jag växte upp på 60-talet hade vi känslan att andra världskriget var det sista stora kriget och att alla var överens om att någon som Hitler inte ska få makt igen! En from förhoppning som idag kommit på skam.

Rognerud har porträtterat några av dem som varit och är övertygade om att Hitler hade rätt och att den ”vita rasen” måste beskyddas mot lägre stående individer.

Gerd Honsik, österrikisk författare, är den tysktalande högerextrema rörelsens ideologiska förebild. Han var under ett halvt århundrade en av Europas mest framträdande förintelseförnekare och aktiv i Österrike, Tyskland, Spanien och Ungern. Hans nätverk sträckte sig från Stockholm till Damaskus. Pedro Varela var under 15 år ordförande för spanska nationalsocialistiska organisationen Cedade. Göran Holming var svensk major och förintelseförnekare. Ahmed Rami är svensk-tunisisk förintelseförnekare och grundare av Radio Islam.

Dessa personer är några av de som det berättas om i boken. ”Den är spännande som en James Bond fast på riktigt” enligt Sydsvenskan och jag håller med. Boken avslutas med ett vittnesbörd från den idag över 100 år gamla Mélanie Berger-Wolle. När hon var 16 år hörde hon den tyske kanslern med mustasch som höll ett skrikande tal till de jublande massorna om det ”tyska folket”. När hon hört klart föll hon i gråt, för hon förstod att detta tal skulle leda till krig.

Idag hör vi fortfarande män som talat högt och argt och så blir det krig igen.

Gunilla Lindén

En stilla susning, Svenska kyrkan i minoritetsblivandets tid

Rapport 4 från SSKT:s projekt ”Folkkyrka i minoritet”

Sven Thidevall, redaktör Artos

Boken sammanfattar projektet Folkkyrka i minoritet Vad händer med en folkkyrkas röst när den blir en bland många i ett samhälle?

För de stora folkkyrkorna i Europa är det ingen nyhet. Vi får ta del av erfarenheter som visar att det finns nya möjligheter att upptäcka. Men kyrkoherde Henrik Rudsäter påpekar i En kyrkoherdes vittnesbörd att det handlar om kontinuitet och uthållighet: ”Det är lätt att överskatta vad vi kan åstadkomma på kort sikt, samtidigt som det är lätt att underskatta vad vi kan åstadkomma på lång sikt.”

Den här boken vill stimulera till ett nyfiket sökande framåt. Betydelsen av att satsa på ideella medarbetare betonas i flera bidrag.

Eva Sundelin Isaksson, tidigare SKUT-kyrkoherde, menar att vår tids utmaningar kan mötas om vi bygger en grund på människors engagemang och vilja att ge av sin tid i ett ideellt församlingsbygge.

Professorn i kyrkovetenskap, Sven-Erik Brodd, framhåller i sin artikel att det är i marginalen bland främlingar och i spänningen med samtiden som kyrkan blir synlig, så som den var från början.

Här har nu ideella, förtroendevalda, anställda och andra intresserade ett bra underlag för samtal i församlingen för inspiration och vägledning om vägar framåt.

I slutet av boken finns dessutom samtalshjälp och studiecirkelstöd från studieförbundet Sensus. Vad mer kan man begära?

Hans Almer

Att skapa rum för tro

Hur lär man sig att tro ?

Om samspelet tro och lärande

Anders Hedman

Argument förlag

En vägvisare för församlingsledare

Anders Hedmans bok är en lågmäld men samtidigt skarp utforskning av hur tro formas i mötet mellan människa, erfarenhet och undervisning. Det jag uppskattar mest är bokens grundton av ödmjukhet inför det som aldrig låter sig helt förklaras. Hedman visar att lärande om tro inte är ett projekt som kan styras med manualer, utan snarare en väg som öppnar sig medan man går.

Ett citat fångar bokens kärna och fungerar som dess kompass: ”Ibland växer tro i planerad undervisning, men minst lika ofta sker det oplanerat, spontant och överraskande. Samspelet mellan tro och lärande är ytterst ett mysterium, ett samspel mellan Gud och individ. Det finns inget facit.” Detta är också min främsta behållning: tanken att undervisningens uppgift inte är att leverera färdiga svar, utan att skapa rum där liv, frågor och tro får mötas. Boken lyckas både vara teologiskt förankrad och pedagogiskt klargörande, samtidigt som den lämnar utrymme för läsarens egna erfarenheter. Den vänder sig till alla som arbetar med trosförmedling – men lika mycket till den som själv utforskar trons rörelser i sitt eget liv. Hedman erbjuder inga lösningar, men han visar varför det inte heller är poängen. Det gör boken till en inbjudan att fortsätta sökandet med större lyhördhet.

Sofia Bayati

Pastoralbreven:

Timotheosbreven och

Titusbrevet

KNT 14: Kommentar till Nya testamentet

Tobias Hägerland

Bibelakademiförlaget

Jag brukar inte sträckläsa bibelkommentarer. Oftast är de arbetsverktyg som man använder för att få kunskapsbakgrund till en specifik bibeltext. Men när jag fick Pastoralbreven i min hand upptäckte jag att kommentaren gick att nöjesläsa från pärm till pärm.

Tobias Hägerland skriver, som alltid, med både gedigen kunskap och pedagogisk lättillgänglighet.

De tre korta breven till Timotheos och Titus hör inte till de böcker i NT som vi använder mest. Men de är väl värda att återvända till. Hägerland visar att det är sannolikt att breven är skrivna ett par generationer efter Paulus, för att ge vägledning för församlingsledare under början av 100-talet.

Timotheos är jude och Titus icke-jude, så tillsammans representerar de en kyrka som består av både judar och andra folk.

Kommentarserien KNT är upplagd på ett sätt så att man enkelt ska kunna välja mellan att grotta ner sig i detaljer eller få de större linjerna. Båda sakerna är förstås lika intressanta.

Till de större linjerna hör teman som gott ledarskap och vad det innebär att hålla fast vid Skriften och den sunda läran.

När det gäller detaljer kan man fundera över paradoxen när en man från Kreta säger att ”kreterna ljuger i ett” (Tit 1:12). Är det påståendet sant eller falskt? Eller vad är det egentligen som Paulus ber Timotheos att hämta (2 Tim 4:13). Är det en mantel, eller en väska för apostelns böcker?

Fredrik Ivarsson

Kyrkans svåra kunskapsekvation

För något år sedan hade jag en veckomässa i domkyrkan i Karlstad. Efteråt kom en man fram till mig och sa: ”jag förstår inte riktigt, vi följer ju det här pappret” – han höll fram en agenda – ”men var finns sångerna?” Jag svarade: ”sångerna finns i psalmboken som du håller i handen”. ”Aha, men hur vet jag vilka av dem jag ska sjunga?”. ”Det ser du på psalmtavlan där framme, där står numren”. ”Aha!”.

Pedagogen Jerome Bruner brukade, när han teoretiserade kring kunskap, tala om spiralprincipen, eller kunskapsspiralen. För kunskap kunde för Bruner ses som just en spiral. Faktum är att vår skolas upplägg i låg-, mellan- och högstadium bygger på just ett sådant spiraltänkande.

Låt oss ta matematik som exempel. På lågstadiet hade vi 1 + 2 = 3, på mellanstadiet hade vi ”En glass kostar 17, 90, hur mycket kostar tre glassar?”, på högstadiet hade vi x+13=20 medan vi på gymnasiet hade x 2-6x=0. Det går ju inte att ändra på ordningen här, så att vi på lågstadiet sysslar med x 2-6x=0, det blir gallimatias för de flesta av

barnen. Kunskap byggs på så sätt enligt Bruner upp i en spiral, där vi steg för steg lär oss hur saker och ting hänger ihop.

Vad som hände i den svenska skolan för ett antal år sedan var ju att spiralen hade brutits i flera ämnen. Folk kom upp på högstadiet men hade bara med sig lågstadiets kunskaper. Det skapade kaos, för det medförde att eleverna tappade geisten totalt; som att ställas inför x 2-6x=0 när det enda man kan är 1 + 2 = 3. ”Vadå x 2?”. Vadå psalmtavla?

Och det är det här svåra kunskapsläget vi står inför som kyrka idag, och jag tänker att det därför är dags att damma av kunskapsspiralen. Felet vi då (ibland) gör som kyrka är att vi antingen lägger oss högt upp i kunskapsspiralen, eftersom vi själva tycker så mycket om x 2-6x=0. Ett annat vanligt fel är att vi försöker kommunicera med alla samtidigt. Vi lägger oss så att säga i mitten av kunskapsspiralen. Problemet då blir att de som kan lite och är långt ner i spiralen inte hänger med alls. Men problemet blir även att de som är motiverade och intresserade också tappar geisten eftersom det blir för elementärt. Det gör att vi som kyrka i vår undervisning, i våra

gudstjänster och i vår kommunikation, måste göra flera saker samtidigt: vi måste kunna kommunicera både enkelt och avancerat.

Både brett och smalt. Både 1+2=3 och x 2-6x=0.

Både spets och bredd. För som alla som sysslat med undervisning kan konstatera: vi blir som mest triggade och som mest stimulerade, om vi utmanas i kunskapsspiralen, att vi så att säga triggas i vår kunskap.

Det här är enkelt att säga men svårt att genomföra. Men det är likafullt en utmaning vi som kyrka måste ta givet kunskapsläget. Och det gäller för alla våra områden: i musiken, i gudstjänsten, i diakonin, i undervisningen… Och därför måste vi vid varje tillfälle fråga oss: de vi möter idag, var är huvuddelen av dem någonstans på kunskapsspiralen? Går de i kyrkan varje vecka? Eller är det första gången på länge? Så vi inte bjuder dem x 26x=0 när det är 1+2=3 de kan förstå…

Alternativet om vi inte tar denna kunskapsutmaning på allvar? Göran Tunström såg det redan 1991, i boken Under tiden : ”… kunskap är något som måste erövras på nytt och alltid. En världsbild rasar, ord ändrar mening och innehåll, utrotas ur en vokabulär, går upp i rök och hörs aldrig mera av. Vad hette den där korken som satt i gamla svagdricksbuteljer?”.

(Avslutningsvis, som du kanske redan räknat ut, i ekvationen x 2-6x=0 är x = 6 eller 0).

Sören Dalevi Biskop Karlstads stift

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Boulevardgrön, strosvänlig och uteserverad

Jag vet inte vad GC betyder förrän jag googlar. Har aldrig läst Teknisk handbok i trafi kplanering. Men tillsammans med andra lär jag mig medan jag praktiserar. På senare tid tvingar nämligen Göteborgs cykelbanor till en kombination av mental stimulans och fysisk aktivitet. Jag tolkar skyltar. Cyklar fel. Får punktering. Problemlöser. Anpassar. Hittar rätt. Upptäcker nylagd asfalt. Pratar med andra och läser på i efterhand. Övar upp en skärpt blick och tillräcklig uthållighet. Lättvälta trianglar och orange pilar omdirigerar, varnar och irriterar.

Personligen praktiserar jag en viss misstro. Jag vet att något plötsligt kan dyka upp. En vägvisare kan ligga vält över cykelbanan. Peka i fel riktning eller rakt in i en vägg. Det är verkligen inte roligt. En morgon ger jag upp. Kliver av cykeln. Sneddar över Järntorget i småregn. Under de blommande körsbärsträden står plötsligt en skylt av annat snitt. Jag hajar till. Det är något med orden. De är långa. Inte självklara. Boulevardgrön? Strosvänlig? Uteserverad? Jag stannar upp. Tänker efter. Skylten berättar om hur, vad och varför staden bygger ut mot kajen och talar om Första Långgatans återfödelse(!). Längre ner och i mindre teckensnitt: ”Just nu är det stökigt men håll ut lite till”. Jag skrattar till. Sin monumentala kropp till trots tycks skylten rotad i en annan mylla än viljan att stå i vägen. Här finns utrymme för initiativ, mandat och kreativitet. Åtminstone om en får tro gerillaklottrarna som klivit fram.

Skylten är bred, djup och stadigt förankrad. Den är rolig! Den väcker nyfikenhet! Jag vill höra vad den har att säga! Missmodet fl yger iväg för en stund. Glad hoppar jag upp på cykeln igen.

Kristen livsförståelse bär insikten att ingen människa kan frigöra människan på egen hand. Livsmodet är beroende av sammanhang och relation. Tillsammans lyfter vi blicken från oss själva. Språksätter, färgar och formar. Övar oss dagligen, och gemensamt, i en livshållning och handlingsfrihet som öppnar upp.

Gränser, villkor och förutsättningar är inte givna. Begränsningar och möjligheter påverkas i praktiken av summan av otaliga val och bedömningar. På samma sätt som de olika skyltarna i staden skapar olika villkor att förstå, värdera och handla i världen. Men som vi sjunger ”…medan natten verkar lång ljuder rymd och jord av sång, hennes färd går vidare för livets skull” (psalm 718)

Beata Åhrman Ekh

Stiftskonsulent för lärande och undervisning Göteborgs stift