Korsväg 2022 2

När tro uttrycks i handling Emanuel Karlsten 18 En helig, allmännelig kyrka …

Frank Lorentzon 20 Lyssna på barnen!

Helena Söderqvist 36

2 | 2022

Eva Staxäng om församlingens kommunikation:

Vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Hur ska jag göra?

J

2

Korsväg 2 | 2022

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Frida Blomqvist Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och K Unsplash.

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svensk akyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften adressen på baksidan. Returadress: med nya Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Lasse Bengtsson

Sanning – att vägra göra

själen krokig

rigets första offer är sanningen, är något när motparten på andra vi fått lära oss. Orden lär sidan av det mycket härröra från den långa grekiske dramatikern Aiskylos bordet är notorisk lögnare som ljuger (526–456 f Kr), utan att blinka. som krigade för grekerna mot perserna vid När den ortodoxa påsken slaget vid Salamis år 480 firades en vecka f Kr. Inget nytt under efter vår påsk, visades bilder solen, alltså. på hur Vladimir Putin stod i Frälsarkatedralen Nu är det kriget i Ukraina under liturgin som väcker vår med ett ljus i handen, en avsky. Många med mig av liturgerna var pahar säkert häpnat triarken Kirill II. En stor över de ryska makthavarnas sorg känner jag, när lögner. De sitter jag ser hur den ryska ortodoxa framför tevekamerorna och ljuger utan att kyrkan knäböjer för Putin och hans blinka, utan att rodna, utan krig – och accepterar att humma på lögnerna. Visst, några har orden. Jag sitter framför protesterat. Men skärmen och undrar: är de flesta så drogade av hur smakar lögnen i deras maktens sötma att munnar? de inte ser lögnerna? Ägnar Under Sovjet-tiden hette sig dessa kyrkans kommunistparmän också åt krivit dusjoj? tiets tidning Pravda. Namnet betyder Sanning.

När kvinnorna i Pussy Sovjetmedborgarna lärde Riot för några år sesig att den ”sanning” dan genomförde sin aktion som deklarerades där var i Frälsarkatedralen partiets sanning, och sjöng ”Heliga Guds och denna sanning var moder, fräls oss från något annat än den Putin”, fick de fängelse för sanning medborgarna själva att de upplevde. Man själen krokig. Att säga sanningenvägrade göra ägnade sig åt något som kallas krivit dusjoj, kostar, även i kyrkan. I dag är deras bön som betyder ”att göra själen också min. krokig”. Man Men det helvete som Putin tänjer på sanningen, man nu skapat i misstror makthaUkraina skapar han också varna och kan håna dem för sig själv. ”För i – när man stängt slutändan kommer ondskan dörren. De som går ut på inte kunna göra gatan och protesterar annat än att äta upp sig ses som naiva dumskallar, själv, slukas av den enligt författaren tomhet som den ytterst Aleksej Rosjtjin. (DN 2/5) sett består av”, som John Sjögren skriver. (Dagen Nu är det Vladimir Putin 15/3) som trätt fram Det ger en smula hopp. som lögnens furste, fostrad Trots allt. som han är till KGB-agent med tjänst i forna DDR. Lögnen är ett av många möjliga vapen; fängslande, Lasse Bengtsson giftmord, försvinnande är andra. Och alltid – neka till allt hur starka bevisen än är.

Diplomatin har inte mycket att sätta emot

Korsväg 1 | 2022 Tema: En tydlig kyrka

ag vet inte hur ni känner det, men jag är ibland rädd för att göra fel. Kanske inte i första hand de där stora felen utan snarare de där småfelen till exempel att ovetandes gå före någon i kön, prata i mun på någon annan och att stå upp när jag ska sitta ner. Jag har en liten ”käpphäst” och den handlar just om när jag ska stå upp och när jag ska sitta ner i gudstjänsten.

Eftersom jag har erfarenhet av flera stift, främst Göteborgs stift och Karlstads stift, får jag ibland frågan om det är någon skillnad mellan stiften. Då brukar jag, lite på skämt och lite på allvar, säga att skillnaden är att gudstjänsterna är längre i Göteborgs stift och att vi står upp mycket mer. För något ligger det i det.

Det som gör mig osäker är när jag ska stå upp och sitta ner i gudstjänsten. I gudstjänstordningen är det en * när vi står upp. Men det stämmer inte alltid. Ganska ofta står vi här i Göteborgs stift upp under Nattvardsbönen, Vår Fader och Brödsbrytelsen, fast det inte är en * i agendan. Då blir jag osäker. Och då tänker jag på de som inte är så vana kyrkbesökare som jag är. Hur lätt är det då inte att känna sig osäker och utanför i gudstjänsten. Självfallet får vi stå och sitta som vi vill i gudstjänsten, men det vet kanske inte de ovana deltagarna. Och om till och med jag blir osäker …

Desto gladare blev jag häromsistens i Domkyrkan, när jag fick en ny gudstjänstordning i handen. Där var det * på alla moment där vi står upp. Och prästen visade med en enkel men tydlig gest när vi skulle stå upp och sitta ner.

Det gjorde mig trygg och jag är säkert inte ensam om det.

Dessutom var de olika momenten i gudstjänsten förklarade med enkla ord. Och där stod det till och med varför vi står upp. Det är för mig tydlighet i det lilla!

Temat för detta nummer av Korsväg är En tydlig kyrka – Tro för nästa generation, och tydlighet är bra i stort och i smått …

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

När tro uttrycks i handling Emanuel Karlsten 18 En helig, allmännelig kyrka …

Frank Lorentzon 20 Lyssna på barnen!

Helena Söderqvist 36

2 | 2022

Omslagsbild: Foto: Øyvind Lund Eva Staxäng om församlingens kommunika tion:

Vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv

innehåll

Tema | En tydlig kyrka – Tro för nästa generation

8.

49.

04.

08.

14.

18.

20.

25.

28.

32.

36.

40.

42.

44.

49.

54.

56.

60.

66.

68.

Ledare: Riktningen är viktig Alla kan göra något Samverkan och nätverk för flyktingarbetet Krönika: När tro uttrycks i handling En helig, allmännelig kyrka Att vara tydlig är att stå fast Vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv Tillsammans är bäst Lyssna på barnen!

Barn och unga är väldigt nöjda med sin kyrka Krönika: Se barnen som upplever våld i sin närhet Man får släppa allt och bara vara Odling och Teologi på Helsjön Frälsarkransens pärlor leder pilgrimerna i Kville En tydlig kyrka som lever i sin samtid Bibelstudium: Jag är vinstocken, ni är druvklasarna Vänligen, Sören: Tro för nästa generation PS: Sanning – att vägra göra själen krokig

36.

Följ med på Barnhearing i Arvika. I Karlstads stift lyssnar man på barnen och frågar dem hur en bra kyrka för barn ska vara. ”Barnen vill ha fler frågor.

Att ta ställning till olika påståenden är kul. Ämnet tro och respekt kräver full koncentration. Ibland tror barnen på Gud, ibland inte.

Och det är okey.”

Korsväg 2 | 2022

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Riktningen är viktig

D

et gungar under fötterna. I byarna blåser det 19 meter per sekund, vågorna går höga och regnet piskar mot rutorna. Jag sitter i en passagerarbåt mellan Trondheim och Kristiansund. ”Hurtigbåten” ska ta oss söder över på sin vanliga tur, men den vanliga turen går inte att genomföra. Den mycket skicklige kaptenen förstår att vädret kräver en omväg. Vi kommer fram till vårt mål, men vi blir en timme försenade. Åksjuketabletter och en stadig blick

på horisonten håller mig ifrån sjösjukan. Jag hade verkligen sett fram emot denna båtresa, men den blev inte som jag tänkt mig. Det är omöjligt att njuta av de snöklädda fjällen som jag skymtar mellan regnskurarna. Istället slänger jag ängsliga blickar på klockan som tickar oändligt långsamt. Samtidigt är jag tacksam för att kaptenen valde att gå inomskärs för att få så mycket lä som möjligt.

Med några dagars distans så tar jag med mig minst två viktiga insikter från denna båtresa. För det första att ibland kräver omständigheterna att vi avviker från det vi planerat. Det är bättre att laga efter läge och nå målet

4

Korsväg 2 | 2022

än att inte komma fram, även om vägen blir avgjort längre. För det andra att det är viktigt att hitta fästpunkter för att behålla sans och balans när det gungar under fötterna.

Jag tror att dessa insikter går att

använda i många sammanhang. I våra egna liv men också i församlingslivet.

Nu och då blåser det upp till storm och sällan kommer kastvindarna vid tillfällen då vi känner oss helt rustade. Pandemins vågor hade just klingat av när bomberna började falla över Ukraina.

Flyglarmens oljud satte skräck i många av oss. Det är en dålig idé att låtsas som ingenting har hänt. Vi behöver åter igen vara beredda på att ställa om. Och skulle saker ta lite längre tid så kan det knappast vara ett problem då kyrkan har en 2000-årig historia och arbetar med evigheten som horisont.

Omvägar är inga problem, däremot

är riktningen viktig. Vi ställer inte om hur som helst. Vi vill fortsätta att leva trons liv och vill lämna vidare den tro som vi själva har fått ta emot.

I det här numret av Korsväg möter du två teman som på många sätt handlar om riktningen i kyrkans arbete;

det ena är tydlighet som är hämtat från stiftets vision och det andra Kristen tro för nästa generation som är ett av stiftets prioriterade områden. Som vanligt hoppas jag att du finner hopp och stöd för trons liv genom att ta del av hur

andra arbetar och tänker. Tack för att du läser och för att du är en del av Svenska kyrkan! +Susanne

Korsväg 2 | 2022

5

EN TYDLIG KYRKA I nödens stund ropar jag till dig, och du svarar mig.

Ty du är stor, du gör under, du ensam är Gud. Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning Psaltaren 86:9-11

Herre,

Jag är vägen Jesus

6

Korsväg 2 | 2022

If I'm wrong then strike me down With a bolt from the heavens With a breath from a holy sigh If I'm right then light my way Can you tell me the difference?

Can you see it through all our eyes?

Everything Everything, ”Good Shot, Good Soldier”

visa mig din vä g

ig villig att vandra den och gör m Heliga Birgittas bön.

Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är.

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag.

Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag.

Psalm 285. Text: B G Hallqvist efter F W Faber

Korsväg 2 | 2022

7

8

Korsväg 2 | 2022

Integrationscentrum i Lilla Edet är en mötesplats och en plats för samarbete. Ulla Koch, ideell medarbetare, lär Hawa Abdi, extraanställd, att väva så att hon i sin tur kan lära andra att väva. På Integrationscentrum finns diakon Merja Elina Andersson (t.h.) en dag i veckan, här tillsammans med projektmedarbetare Maria Nordberg (t.v.) från Lilla Edets kommun.

Alla kan göra något Att arbeta med och vara engagerad i flyktingoch integrationsfrågor är ett arbete som måste vara långsiktigt samtidig som det många gånger är snabba skeenden och förändrade förutsättningar. I Lilla Edet arbetar Svenska kyrkan och Kommunen nära varandra och långsiktigt.

K

orsväg har besökt Lilla Edet för att höra hur församling och kommun förbereder sig för mottagande av Ukraina­ flyktingar. När vi bestämmer tid för besöket talas det om stora skaror som väntas komma till Sverige. När vi ses finns det ännu inga flyktingar på kommunens boende, som är redo att tas i bruk när som helst, men väl i privata hem.

Och när Korsväg kommer i brevlådan, hur det ser ut då är det svårt att sia om.

I bilen på väg mot Lilla Edet (den 28 april) hör jag på nyheterna att Migrationsverket skriver ner prognosen över hur många flyktingar som

beräknas komma från Ukraina i år. Prognoser är alltid just prognoser, och det kan svänga fort. Det är kanske det enda vi kan ta för givet i en osäker tid – att det är svårt att förutsäga framtiden. Därför är det viktigt att inte springa snabbt på alla bollar, att istället tänka långsiktigt och inte minst hållbart för alla involverade.

I Lilla Edet ska jag träffa några av de som arbetar med integration och förberedelser för flyktingmottagning. Vi ses på kommunens Integrationscentrum, en mötesplats för flyktingar, asylsökande och förhoppningsvis också svenskar. På plats tar församlingens diakon Merja Elina Andersson och kommunens Korsväg 2 | 2022

9

är viktigt att inte springa snabbt på alla bollar » Detatt istället tänka långsiktigt och inte minst hållbart.

projektmedarbetare (som hon själv kallar sig) Maria Nordberg emot, tillsammans med Hawa Abdi och Mahmmud Aman som har anställningar via Arbetsförmedlingen samt Ulla Koch som är ideella medarbetare.

Från början var Merja Elina från Svenska kyrkan ganska ensam med att arbeta med integrationsfrågor inom kommunen. Merja Elina har varit diakon i Lilla Edets pastorat sedan 2008.

– Redan 2010 började jag jobba med flyktingar, berättar Merja Elina. Och sedan har det bara ökat. Bland de frågorna jag mötte var frågan var kan man lära sig svenska som asylsökande. Så 2015 på våren började vi planera för ett språkcafé och senare på hösten kom flyktingkrisen. Då hade vi allt färdigt.

Språkcaféet var verksamt ända till corona­ pandemin började. Med utgångspunkt i språk­caféet arbetade församlingen med språk­ undervisning och integration.

– Under den här tiden har kommunen börjar jobba mera aktivt med integration fortsätter Merja Elina. De anställde en integrationssamordnare som vi jobbade tätt med. Nu har det blivit ett större team och mer medvetenhet om att integration hör hemma i kommunens alla delar. Det är viktigt att jobba brett med integration. Och det är viktigt att kommunen bär sitt ansvar.

Församlingen arbetar med asylsökande och kommunen med etablering och integration.

Behovet för församlingens språkcafé minskade när Migrationsverket sa upp alla sina boendeplatser för asylsökande i Lilla Edet

10

Korsväg 2 | 2022

och flyttade de asylsökande till andra orter.

Samtidigt stängde kommunen sin vuxen skola och flyttade SFI undervisningen till en grannkommun.

– För ett halvt år sedan startade kommunen Integrationscentrum, berättar Maria. Centret drivs av kommunen med ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen. Integrationscentrum är en mötesplats öppen alla vardagar. Här samlar vi olika verksamheter som till exempel frågeakuten.

Kommunen har inte första ansvaret för asylsökande, det ligger på Migrationsverket. Men kommunen har ansvar för barnen, deras förskola och skolgång. Eftersom de asylsökande är boende inom kommunen så är det viktigt att arbeta för öka trygghet och dialog mellan alla Lilla Edet-bor. Under åren har kyrkan och kommunen gjort flera gemensamma satsningar som till exempel badutflykter, kulturfester och garderobsrensningsdagar.

I och med att församlingen inte längre har språkcafé har Merja Elina valt att vara med på Integrationscentrum en dag i veckan.

I dagsläget finns 52 registrerade flyktingar från Ukraina som samtliga har kommit genom privata initiativ, som alla har privat boende hos familjer i kommunen.

– Vi vet hur många de är, åldrar och kön, berättar Maria. Men vi vet inte var de bor. Det är bara om de besöker oss som vi får kontakt med dem. Här får vi jobba lite hårdare, både kommun och kyrka, på att hitta dem.

Några familjer har dykt upp på Integrationscentrum. Merja Elina berättar att hon har kontakt med sju familjer som har ukrainare

Lilla Edets kommun har startat Integrationscentrum, som är en mötesplats där bland annat interkulturella aktiviteter arrangeras och där alla är välkomna att ta en fika.

boende hos sig. Så det är många som man ännu inte nått.

Utöver de som bor i privata hem planerar

kommunen för gemensamma boenden för anvisade flyktingar.

– Kommunen har ett boende färdigt, berättar Maria. I dagsläget finns det plats för ett trettio­tal personer i 17 rum.

Till boendet är det många frivilliga som skänkt saker. Man har mött en stor vilja från allmänheten att skänka saker till flyktingarna.

Det finns sängar och byråer i varje rum, lakan, handdukar, kuddar och gosedjur.

– Det är bara att öppna dörren och kliva in, säger Maria. De kan komma ikväll och vi är redo. Det finns ytterligare en fastighet, men den är ännu inte iordningställd och inredd.

Det psykosociala stödet är också viktigt, kanske rent av viktigare än boendet.

– Blir man isolerade från sina landsmän, dem man delar traumat med, och blir man isolerad från det övriga samhället, får man inte information, fortsätter Merja Elina, då känner man sig otrygg. Men finns dessa bitar på plats, då klarar man av mer.

För detta stöd har församlingen tillsammans med kommunen skapat ett nätverk där Merja

Elina är samordnare. I nätverket finns ett trettiotal personer som visat intresse för att stödja i det psykosociala arbetet. Det är personer som Merja Elina enkelt kan nå med frågor om hjälp och stöd. Det kan handla om att skjutsa någon, ta en fika tillsammans, följa med på träning, sortera kläder till klädbytardagen etc.

Merja Elina har samlat nätverket för en

utbildning om vad psykosocialt stöd är och berättat hur man till exempel med sin enkla närvaro kan lugna en traumatiserad person.

Att det inte är något konstigt som händer, utan att det är normala reaktioner.

– I nätverket finns många olika kompetenser som kommer till användning, förklarar Merja Elina. Här finns människor med olika bakgrund och erfarenheter och vi kan alla göra något!

– Psykosocialt stöd är egentligen ett svårt ord, rent av fel ord, fortsätter Merja Elina.

Det låter avancerat och kan avskräcka. Men det är medmänsklighet det handlar om. De flesta klarar sig bra om de har trygga personer omkring sig, inte minst barnen. Att de bli lyssnade på.

På Integrationscentrum förbereder man sig nu på olika sätt, och hoppas att både

Korsväg 2 | 2022

11

Mahmmud Aman är kulturtolk på Integrationscentrum. Det betyder att han delar kultur och tradition med dem han tolkar åt, utöver språket.

egenboende och anvisade flyktingar, om och när de kommer, ska hitta dit.

På centret finns också Mahmmud Aman och Hawa Abdi som har ”extratjänster” som finansieras av Migrationsverket.

Mahmmud Aman, vars namn betyder tacksam och trygghet, tolkar på arabiska, tigrinja och amhariska. Mahmmud är också kulturtolk och en värdefull resurs på centret.

Ulla Koch är ideell medarbetare och kyrkvärd i Hjärtums kyrka. Hon har förberett väv till vävstolarna som skänkts till Integrationscentrum och nu monteras av Ullas man Krister. Ulla ska lära Hawa Abdi att väva så att hon i sin tur kan lära andra att väva.

Efter pandemin är man nu i startgroparna.

Man planerar för matlagning och bakning, och för språkcafé och föräldrakurser mm.

Kommunen och kyrkan ser varandra som kompletterade resurser. Det är en liten kommun med många invandrare och man finns nära varandra, så samarbete är naturligt.

Ingen gagnas av att man kör sina egna spår och arbetar var för sig.

– Vi har beredskap att ta emot och har hunnit bygga upp det här tillsammans, säger

12

Korsväg 2 | 2022

Merja Elina, och det känns gott. Det finns en mycket större beredskap än hösten 2015.

Text & foto: Torgny Lindén

Integrationscentrum Integrationscentrum kan vägleda dig som är ny i Sverige och Lilla Edets kommun i olika frågor och i kontakten med myndigheter. Hos Integrationscentrum finns medarbetare som kan tala olika språk. Integrationscentrum arrangerar interkulturella aktiviteter, både i egen regi och i samarbete med andra aktörer.

• Integrationscentrums lokaler fungerar som en mötesplats där vi träffas och umgås genom att ta en fika tillsammans eller delta i någon av de aktiviteter som pågår.

• Vi skapar också en meningsfull sysselsättning genom att kreativt återbruka och • tillverka saker inom Work & Makerspace ramar.

• Det finns fika till självkostnadspris och ibland lagar vi även mat till självkostnadspris tillsammans.

Vi frågar!

Vad är en tydlig kyrka för dig?

Sara Alfredsson

Kristian Gotting

Joshua Bronson

Töllsjö

Kil

Göteborg

För mig är det en kyrka som öppnar upp och ger plats för gemenskap till alla, oavsett var vi befinner oss i vår tro. Ordet tydlig kanske kan hjälpa Svenska kyrkan att förmedla vad man vill åstadkomma, eftersom det lokalt kan vara väldigt olika. Tydlig blir en bild av ambitioner och gemensam kartbild över vart vi är på väg och ungefär vilka metoder som ska ta oss dit.

Och det är på tiden, Svenska kyrkan som organisation har nog länge vetat vad man vill förmedla och genomföra, men har svårt att attrahera medlemmars intresse på grund av sin breda och otydliga bild.

Svårt, jag känner inget direkt behov av en tydlig kyrka. En församling består av människor och vi är olika och tror olika. Jag ryggar tillbaka inför tanken på en sträng teologisk tydlighet, att det finns en sanning.

För mig är det en bra tydlighet att vi inte har svaren på allt. Guds oändliga kärlek till var och en av oss är för mig det viktigaste.

Jesus var inte alltid tydlig. Fariséerna krävde honom på tydliga svar men fick inte det. När människor efterfrågar en tydlig kyrka kanske de inte heller får de svar de vill ha.

Vi ska lyssna på människors frågor och vara där människor är. Vi kan inte vänta på att folk ska komma till kyrkan. Vi måste ut. Då är vi tydliga med att vi vill möta människor och erbjuda gemenskap.

Min önskan är att vi ska vara en kyrka som sätter barnens bästa i fokus. Och om barn känner sig välkomna känner alla sig välkomna.

En kyrka har många dimensioner och många saker kan vara tydliga eller inte. Till exempel information om tider, aktiviteter och annat. Den kan också vara tydlig genom koncisa predikningar och genom att ta ställning i allt från teologiska frågor till miljön.

Om jag sammanfattar skulle jag säga en ärlig kyrka. Det som grundar en kristen kyrka är en historisk händelse som skrevs ner i en bok som alla kan läsa, reflektera över och argumentera kring. Det finns inget dolt, inga hemligheter. En kyrka som är ärlig med det, är en tydlig kyrka.

Korsväg 2 | 2022

13

14

Korsväg 2 | 2022

Vid Rådslag Ukraina gavs tid för församlingsmedarbetare att samtala om hur man förbereder sig för att ta emot ukrainska flyktingar bland annat genom goda möten, öppna mötesplatser och inkludering.

Samverkan och nätverk för flyktingarbetet I början av maj bjöd Göteborgs stift in till ”Rådslag Ukraina” för att ge möjlighet att dela erfarenheter mellan församlingar och lyfta frågor om behov av stöd i arbetet. Att nätverka och att samverka är viktigt, lyftes av deltagarna.

I

drygt två månader har kriget i Ukraina pågått när Rådslag Ukraina genomförs.

Diakoner med fler från församlingar i stiftet och några även från Skara stift samlades för att få information, samtala och dela erfarenheter med varandra.

Kriget i Ukraina är en särskild händelse. En händelse som inte ordinarie organisation är anpassad för. Det får påverkan på hela samhället inklusive civilsamhället och därmed också kyrkorna. Anders Stenbäck, stiftsadjunkt, inledde med att ge en lägesbild.

– 5,5 miljoner beräknas vara på flykt, Masskydds­direktivet är aktiverat, Migrationsverket är på tå, Nato-frågan diskuteras, krisberedskap är aktiverad, vi har fått prata för prostmötet och biskop Susanne har skrivit brev till församlingarna där hon bland annat uppmuntrar till att ta kontakt med kommunerna, sammanfattade Anders läget. Och alla församlingar verkar vara igång med förberedelser.

– Migrationsverkets analys av flyktingmottagandet 2015 visar att samhället nu är bättre förberett än då, kompletterade stiftsadjunkt Henrik Frykberg. Kyrkan ska inte i första hand starta boenden i egen regi utan samverka och erbjuda verksamheter.

Kyrkans styrka är bemötande och gemenskap – det psykosociala stödet. Det handlar bland annat om att möta de mänskliga behoven av att få känna trygghet och känna att jag kommit till rätt ställe. Det kan vara kyrkans stora bidrag.

– Vi ska inte starta nya verksamheter bara för flyktingarna, sa Anders. Vi ska inte skapa en egen liten bubbla för dem. Istället ska vi inlemma dem i vår befintliga verksamhet, i till exempel kören och barngrupperna. Gemenskap byggs genom inkludering. Är inte församlingen den perfekta platsen för detta!

Hur många flyktingar kan det tänkas komma till Sverige och våra församlingar? Först visade Migrationsverkets prognoser på stora strömmar med flyktingar. När det visade sig att många av dem stannade i närområdet skrevs prognoserna ner. I början av maj fanns det 28 500 inskrivna hos Migrationsverket och nu är scenariot 80 000 till årsskiftet. Men det kan skifta fort.

Av de som hittills kommit bor de flesta i privata boenden. Anläggningsboendena är det kommunerna som ansvarar för att ta fram, men det är Migrationsverket som står för kostnaderna.

Korsväg 2 | 2022

15

Stadsmissionen och Räddningsmissionen är två stora

Man vill arbeta ordnat för långsiktiga lösningar.

aktörer i civilsamhället och samarbetspartner till Svenska kyrkan. Tillsammans bidrar vi i det psykosociala stödet till flyktingarna.

Eftersom samverkan är viktig var Alexander Walker från Stadsmissionen och Emil Mattsson Räddningsmissionen inbjudna att dela med sig av hur de arbetar med flyktingar från Ukraina.

– Vi har öppnat en mötesplats i våra lokaler på Stigbergsliden, berättade Alexander. Det är en matsal där vi serverar frukost och lunch, och vi har ukrainsktalade personal.

– De kommer för att de inte fått ordnat med daglig ersättning och för att få gemenskap.

Besökarantalet varierar mellan 40 och 80 besökare per dag, ofta kvinnor och barn. Det är ganska driftiga och självständiga personer, och vid ganska god vigör. De har kommit en bit på vägen men behöver ändå mycket hjälp.

Det släpar med bidrag och pengar, och här kan de få hygienartiklar och kläder när det finns, samt matlådor under veckodagarna.

– Vi har öppnat ett boende på Hönö, på förfrågan från Missionskyrkan på Hönö. Där finns tjugofem personer som får mat och husrum.

Hjärterum startades av Räddningsmissionen vid förra flyktingkrisen 2015. Det går ut på att Räddningsmissionen hyr boenden hos privatpersoner, som sedan hyrs ut till nyanlända. På så sätt vill man undvika storskaliga boenden och istället kommer flyktingarna in i ett socialt sammanhang.

– Vi aktiverade denna möjlighet för ukrainare, berättar Emil. Vi kallar den för Hjärterum

16

Korsväg 2 | 2022

Ukraina. Snabbt var det 550 privatpersoner som registrerade sig som intresserade att hjälpa till på olika sätt.

Emil poängterar att Räddningsmissionen inte vill kasta sig in i tillfälliga lösningar.

Istället vill man arbeta ordnat för långsiktiga lösningar. Redan har ett femtiotal personer fått boende hos familjer och privatpersoner, som gör det utan ersättning.

– Vi vill skapa avtal med staden där vi kan erbjuda hjärterumslösningar med ersättning till dem som upplåter boenden.

Räddningsmissionen har också ett transitboende i Hovås, i samarbete med Askims församling samt butikerna Maträtt där ukrainare kan söka medlemskap för att få handla billigare mat.

Dagen avslutades med samtal om barns reaktioner och hur vi kan bemöta barn på bästa sätt samt samtal om psykosocialt stöd och rollen som hjälpare. Deltagarna var överens om att det är viktigt att få finnas med i nätverk för att ge stöd åt varandra. Samt att det är viktigt att samverka över församlingsgränserna och med andra organisationer som arbetar för samma sak – att ge stöd åt de ukrainska flyktingarna.

Text & foto: Torgny Lindén

Stiftsadjunkt Anders Stenbäck konstaterade att församlingarna i stiftet verkar vara igång med förberedelser.

Emil Mattsson, Räddningsmissionen och Alexander Walker, Stadsmissionen, berättade hur deras organisationer arbetar med flyktingar från Ukraina.

Stiftsadjunkt Eva Glemme pratade om psykosocialt stöd, uthållighet och att förebygga empatitrötthet.

Korsväg 2 | 2022

17

Krönika | Emanuel Karlsten

När tro uttrycks i handling

F

rälsningsarmén är ett samfund ingen vill vara med i, men alla älskar.

Det är också det samfund där jag växt upp och när jag har förklarat att jag är medlem i en kyrka har ett inledande fnys ofta vänts till fascination så snart Frälsningsarmén kommit på tal. Dels för att det är exotiskt – det framstår närmast kufiskt med uniformer och ord som ”kår”, ”soldat” och ”blod och eld” – men allra mest för att det inger en slags respekt. Frälsningsarmén är inte främst känt för att de tror, utan för att de visar sin tro. Önskar man svar på frågan om när

kyrkan är tydlig finns alltså svaret här: När tro tar sig uttryck i handling.

Nu är Frälsningsarmén ingen framgångssaga, tvärtom är det ett tynande samfund kanske delvis just beroende på språket och uniformerna från förra sekelskiftet. Men principen om att leva mer än lära har gjort att samfundet sticker ut. Det har också ett tydligt bibliskt stöd, även om det aldrig finns med som ett måste. Tvärtom finns det gott om exempel på hur fel det kan bli när kristna skryter om sin godhet och Bibeln är tydlig med att det är nåd, inte handlingar, som leder till frälsning.

18

Korsväg 2 | 2022

Men handlingar kan också vara ett sätt att låta tro bära frukt. Att hitta praktiskt utlopp för tro gör det lättare att själv förstå och känna vad tro handlar om.

Kyrkan har ofta problem här, för fokus för energi läggs ofta på de interna mötena, den interna kulturen. Och istället för att söka sätt att praktisera tron, bråkar vi mer om hur olika vi tolkar Bibeln, istället för att praktisera vad Bibeln talar om. Frälsningsarméns främsta tillgång har alltså varit att de är ett samfund som strukturerat sig kring handlingen att söka upp och hjälpa samhällets svagaste. Eftersom det är (eller åtminstone har varit) samfundets kärna, har det gjort att tron har kretsat mindre kring det teoretiska och mer kring det praktiska i tron: Guds kärlek är inte primärt något som ska leda till självuppfyllelse eller intellektuell tydlighet, utan kanaliseras vidare till de som är mest svältfödda på kärlek.

Samfundet kretsar kring en devis om ”Soppa, tvål, frälsning”: Att först tillgodose de grundläggande behoven och först senare tala om livets mening. På så sätt smittar också idén om tro, eftersom dess konsekvenser påvisas genom

Frälsningsarméns devis är ”Soppa, tvål, frälsning”: Att först tillgodose de grundläggande behoven och först senare tala om livets mening.

handling. Inte minst blir det tydligt för omvärlden att den tro man har är på allvar, eftersom det inte stannar vid en läpparnas bekännelse.

avtrubbade eller ursäktande kring vem som har ansvar, kan det ge en bild över vad som krävs för att livet ska tas på allvar.

Det här är en princip som inte bara fungerar för tro och kyrka utan i de flesta delar av livet. I politiken, i journalistiken eller i sökande efter livsmening är det alltid lättare att vinna respekt om man inte bara talar och kommenterar – utan också visar.

Många gånger kan livet till och med vitaliseras om vi söker oss till situationer vi inte kan blunda för. Tillfällen där vår gudstro, moral eller självbild gör det omöjligt att bara betrakta. Det kan till exempel vara enkelt att ignorera den fattigdom som syns genom tiggare utanför Ica, men betydligt svårare att ignorera om vi sätter oss ned på deras nivå, tar del av deras liv. Eller för all del: Bevittna fattigdomen i en krigszon i Ukraina. Det är såklart ett extremt exempel, men i takt med att vi blir mer

Frågan vi behöver ställa oss är: Hur

bryter vi oss loss från vardagens kyrkliga slummer och hittar det som tvingar oss att ta konsekvensen av tro, moral och principer? Ofta hjälper det att söka sig nära orättvisor, fattigdom eller akuta politiska problem – och tillåta sig drabbas av frustrationen, istället för att ursäkta det som någon annans ansvar.

En sådan jakt är inte för andras skull, utan för din egen, men resultatet blir att det även för andra blir tydligt vad din tro och dina principer går ut på.

Eller som aposteln Jakob skrev: ”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själv.” (Jak: 1:22) Emanuel Karlsten Journalist

Korsväg 2 | 2022

19

20

Korsväg 2 | 2022

En helig, allmännelig kyrka Vad är det att vara Svenska kyrkan i dagens samhälle?

På ett plan precis detsamma som det alltid har varit; att vara kyrka. I Sverige. Vad det sedan innebär rent konkret, om Svenska kyrkan skall vara relevant i människors liv, det är den stora frågan.

Korsväg 2 | 2022

21

i ett av världens mest sekulariserade länder upplevs » Mendet obekvämt att offentligt vittna om sin tro.

I

trosbekännelsen står det att vi tror på ”en helig, allmännelig kyrka”. I denna korta formulering uttrycks en problematik som kyrkan alltid haft att brottas med, nämligen hur vi som kyrka skall förena en öppenhet och relevans för den sökande samtidsmänniskan med att vara tryggt rotade i, och lyhörda för, Guds helighet.

I artikeln ”I Svenska kyrkan är det pinsamt att vara för kristen” (Expressen 2022-02-08) skriver Joel Halldorf, forskare och Pingstvän: ”Svenska kyrkan har föredömligt låga trösklar, men den tar inte alltid vara på sina djupa valv.

I stället undviker man tydliga trosuttryck.”

Med hänvisning till biskop Martin Modéus samt forskaren David Thurfjell påpekar han att det finns en viss genans inför den kristna identiteten. Han skriver: ”Svenska kyrkan vill vara folklig, men i världens mest sekulariserade land har det lett till ett tilltal präglat av tvekan (…) En orsak till detta är att kyrkan ägnade 1900-talet åt att förklara vem man inte var. Man gjorde upp med gamla tiders stränga präster och klargjorde samtidigt att man inte var som frimicklarna, som tindrar så där helfrälst med ögonen och suckar halleluja. Men vem är man då? Den frågan löste man aldrig.”

Det som saknas i Svenska kyrkan, menar Halldorf, är förebilder att ta efter i hur kristet liv skall gestaltas i praktiken, inte minst bland dess präster.

I ett svar på Halldorfs artikel skriver pilgrimsprästen Emma Audas: ”Joel Halldorf efterfrågar de djupa valven som komplement till de låga trösklarna. Han är inte den första att bära på en sådan längtan. Vi är många som kämpar för just detta, varje dag. (…) Vi gör vårt bästa för att förena de låga trösklarna med de djupa valven – en rätt utmanande

22

Korsväg 2 | 2022

uppgift. Men vi är många som ägnar hela våra liv åt att försöka. Och när vi lyckas är det obeskrivligt vackert.” (Expressen 2022-02-11) Det är även min uppfattning att vi är många i kyrkan som såväl vill som försöker leva vår tro. Vad är det då som saknas? Tydliga och trosvissa vittnesbörd, såväl om Gud som om etik? I sitt svar till Joel tar prästen och forskaren Lovisa Nyman fasta på detta: ”Kritiken utgår ofta från en enhetlig bild av vad riktig kristendom är. ’Riktig’ kristendom ska tala om vem Gud är och Bibeln ska läsas bokstavligt. Den ska ta sig vissa andliga uttryck och innefatta vissa moraliska åsikter. Det är tryggt för då vet man var man har kristendomen, oavsett om man gillar den eller inte.” (Expressen, 2022-02-22).

Men sådan ser sällan den kristendom ut som återfinns i Svenska kyrkan. Den finns också, visst gör den det – Svenska kyrkan rymmer många sätt att gestalta tron på. Och just här ligger kanske en del av förklaringen till kritiken; vi ger som kyrka ingen enhetlig bild av vad det är att vara kristen, och många förmedlar en syn på tron som avviker en hel del från bilden av hur ”det borde vara”. En del kritiker drar då slutsatsen att Svenska kyrkan inte (annat än lokalt på sina håll) har så mycket till tro, att vi som kyrka är tämligen vilse, och är mer av en social och värdslig organisation än en kyrka i egentlig mening.

Jag tror inte detta stämmer. Jag upplever inte

att de som är aktiva i Svenska kyrkan, de som nöter våra kyrkbänkar eller engagerar sig på olika sätt, saknar tro. Men i ett av världens mest sekulariserade länder upplevs det obekvämt att offentligt vittna om sin tro. Att oombedd berätta att Jesus är vår frälsare är knappast framgångsrikt heller. Snarare ses

den som gör så som konstig, kanske till och med som lite skrämmande, någon man skall akta sig för. Det är inte så vi når människor idag i vårt land.

Men hur skall vi då göra? Skall vi låta våra handlingar tala istället för våra ord? För som vi gör, så tror vi – det är en tanke som redan Jesus ger uttryck för. Så kritiserar han ofta fariséerna och de skriftlärde som säger ett men gör ett annat; det är vad de gör som avgör halten i deras tro. Och i liknelsen om de bägge sönerna, där den ene säger att han skall göra som fadern vill men sedan låter bli, medan den andra tvärtom gör det han först nekade till, så är det den senare som är den före­dömliga (Matteusevangeliet 21:28-31).

Och visst är handlingar viktiga! Trons puls

går mellan att själv handla och att vända sig

till Gud för att styrkas. Ora et labora – bed och arbeta. Vi skall i Kristi efterföljd möta dem som behöver mötas, hjälpa dem som behöver hjälp, stödja dem som behöver stöd, trösta dem som behöver tröst, men lika självklart glädjas med dem som gläds. Så är vår ambition att finnas med i livets alla skeden; i dopet vid livets början, i konfirmationen på randen till vuxenlivet, i vigseln inför familjebildandet och i begravningen vid livets slut. Och däremellan allt efter behov, som i själavårdssamtal eller genom diakonin (som av våra medlemmar är det mest uppskattade vi gör, det främsta skälet till varför många väljer att stanna kvar som medlemmar).

Att handla är centralt, men i de enskilda mötena, särkilt när samtalen kommer in på livsmeningsfrågorna, behövs även orden.

Ord för det som motiverar oss i vårt kyrkliga Korsväg 2 | 2022

23

puls går mellan att själv handla och att vända sig » Trons till Gud för att styrkas. Ora et labora – bed och arbeta.

engagemang, det vi hämtar kraft och inspiration ur. Men djupast sett upplever nog många att tron de lever är bortom orden – precis som alla djupa och nära relationer är. För tro är inte bara handling utan även relation, och den erfarenhet vi gör av Gud formulerar vi som tror olika. Dessa formuleringar utesluter inte varandra; de är olika precis som vi är olika.

Så sägs det emellanåt att vi som kyrka inte är en åsiktsgemeskap utan en gemenskap kring nattvardsbordet. En gemenskap och enhet som bottnar i relationen med Gud, inte i en uppsättning trossatser.

Och ändå. Ord är viktiga, ja oundgängliga.

Ord är skapande, kan förändra. De kan bygga upp såväl som förstöra och bryta ner. Ord är något vi skall vara varsamma med, men sagda vid rätt tillfälle kan de förändra en människas liv till de bättre för alltid. Så var det för mig, så har det varit för många.

Orden är däremot oftast inte det första steget in i tron – det är ovanligt att det är ett rent intellektuellt övervägande att välja tron. Snarare är det via gemenskapen med någon eller några som redan tror som nyfikenheten väcks på vad det är som de tror på. Det är här, som svar på en sådan nyfikenhet, som undervisningen har sin plats. Och undervisning behövs – kunskapen om kristen tro och om bibelns berättelser är inte längre var människas egendom. Som kyrka behöver vi rusta våra egna medarbetare, ideella såväl som anställda, att kunna förmedla denna rika skatt. För även om tron djupast sett är bortom orden så är orden viktiga för att leda oss till den punkt där mötet med det heliga kan äga rum. Men kanske att de är ännu viktigare för att hjälpa oss att sedan sätta ord på det vi fått erfara – ord som

24

Korsväg 2 | 2022

Gud, nåd, upprättelse, välsignelse. Ord som då är rika på mening för oss, ord som lever i oss.

I sitt svar på Halldorfs artikel skriver förre ärkebiskopen KG Hammar: ”Nåd är att bli inbjuden till ett sammanhang där det händer något, där en rörelse mot ett djupare centrum än det som de yttre formerna uttrycker är förnimbar.” (Expressen, 2022-02-23). Han avslutar sitt inlägg med följande ord: ”Att vi ’kommer ut’ som kristna är vad världen behöver i denna sårade tid!”

Jag instämmer i denna uppmaning. Men vi kan och skall aldrig tala om annat än det vi själva har täckning för. Det är dock min övertygelse att den upplevda relevansen inte i första hand handlar om vad vi gör eller säger, utan om hur vi gör det, med vilken botten och vilken attityd, med vilken grad av närvaro både inför Gud och medmänniskan.

Tror vi själva på det vi gör och säger? Finner vi

själva näring i de gudstjänster vi firar? Sprider de evangelium, dvs glädjens budskap? Bara om vi kan svara ja på dessa frågor fungerar de för oss – och kan vara relevanta för andra. I Bibelns pärlor (Verbum 2007) ger oss Martin Lönnebo några frågor vi kan ställa oss vid bibelläsningen: ökar den tröst, den kärlek och den förundran du känner inför Guds och tillvarons storhet och helighet? Om ja, då är det som det skall, annars försök igen. Det är goda råd, råd vi kan tillämpa inte bara på bibelläsningen, utan även på våra gudstjänster och på allt vi som kyrka gör.

Text: Frank Lorentzon, stiftsteolog

Att vara tydlig är att stå fast Karl af Geijerstam, ledarskribent på Bohuslänningen, konstaterar att Svenska kyrkan inte alltid syns i det offentliga samtalet. Men att ge hjälp och stöd vid kriser, det är också tydlighet och det når fram i mediebruset.

K

orsväg har i detta nummer temat ”En tydlig kyrka”. Vi vill se om kyrkan är tydlig i sitt budskap, i sin tro och om kyrkan uppfattas som tydlig. För att se detta har vi tagit hjälp av Karl af Geijerstam, ledarskribent på Bohusläningen och som är van att betrakta olika samhälls­fenomen, ha synpunkter och åsikter om dem.

– Ja, svarar han, Svenska kyrkan är egentligen väldigt tydlig. Den står fast förankrad i en liturgi, i en tro som är mer än 2000 år. Den betonar dopet, nattvarden, konfirmationen, begravningen och hjälp och stöd, något den alltid gjort.

– Även unga präster förvaltar denna gamla liturgiska och musikaliska tradition, hennes unika element. Det blir extra tydligt när man jämför Svenska lutherska kyrkan med andra trosriktningar. Frireligiösa predikningar kan ibland bli som en bibelsallad, man hoppar

fram och tillbaka mellan bibelorden, när man i Svenska kyrkan predikar över söndagens tema.

Den här tydligheten märker man kanske inte om man inte går i kyrkan och lyssnar, konstaterar Karl. En tydlighet som inte heller är uppenbar i det offentliga samtalet.

– Bilden av kyrkan formas kanske oftare av populärkulturen, som blir allt mer dominerande. När kyrkan finns med i filmer så är det oftast den katolska kyrkan och de frireligiösa samfunden som dominerar. Exempel som Knutby skapar naturligtvis, även för frikyrkliga människor, en hemsk bild av vad en kyrka kan vara. Svenska kyrkan är däremot sällan skildrad i populärkulturen. Då är vi nog mer påverkade av amerikanska tv serier.

Karl har arbetat som journalist i drygt tjugo år. Som reporter, som nyhetschef och

Korsväg 2 | 2022

25

möjligtvis spekulera i att det är » Jagbra kanatt satsa på kärnverksamheten.

de senaste åren som ledarskribent. Han har ett namn med en lång historia. En anfader till honom, Bengt Gustaf Geijer grundade Uddeholmsbolagen, som var en maktfaktor på 1700-talet. Sonen Emanuel blev brukspatron och adlad. Släkten Geijer och Geijerstam har fortfarande en stark sammanhållning.

Tillsammans äger den släktgården Ransäter i Värmland, som förra året var öppet som museum. Karl, liksom sin pappa före honom, sitter med i släktföreningens styrelse.

– Senast vi inventerade släkten var vi 1600 människor, levande och döda.

Sin egen relation till kyrkan menar Karl är

som de flesta andra medlemmars. En relation uppbyggd på tradition runt de stora helgerna och med dop, bröllop och begravning. Han är döpt i Högås kyrka på Bokenäset och konfirmerad på släktgården i Ransäter.

– Men så kom Tove, min fru, till övertygelsen att hon skulle lämna sin bana som logoped för att bli präst. Och min mamma började engagera sig allt mer i kyrkan efter att pappa blivit sjuk och gått bort. Detta har naturligtvis påverkat mig!

I våras vigdes så Tove till präst i Skara domkyrka av biskop Åke Bonnier. Under vigningsmässan predikade biskopen över den söndagens tema – Jesus skapar tro – där han särskilt riktade sig till Tove.

– Du får vila i orden som Jesus själv säger till sina lärjungar: ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består. sa biskop Åke.

– Prästvigningsceremonin tydliggör att kyrkan bygger på sin historia, kommenterar Karl. Det är fascinerande att Tove måste bli 26

Korsväg 2 | 2022

vigd av en biskop för att bli präst. Det är imponerande att kyrkan upprätthåller en obruten tvåtusenårig tradition när en människa blir vigd till präst. Detta är en tydlighet och en styrka av Svenska kyrkan.

Men den tydlighet som Svenska kyrkan har

teologiskt, som Karl beskriver, kommer inte fram i det offentliga samtalet. Den måste man aktivt söka efter. Men det har ändå visat sig vara en lyckosam strategi.

– Jag har roat mig med att titta på SOMinstitutets statistik (SOM-institutet – en oberoende undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet som verkat sedan 1986) som visar att trots att gudstron successivt gått ned så är fortfarande förtroendet för Svenska kyrkan väldigt stabilt och bra. Och så har det varit de senaste trettio åren. Så något måste ju Svenska kyrkan göra rätt!

– Jag överlåter till andra att förklara vad, men möjligtvis kan jag spekulera i att det är bra att satsa på kärnverksamheten. Tittar man på Svenska kyrkans egen hemsida så blir detta tydligt. Högst upp kommer givetvis det mest aktuella, kriget i Ukraina, sen kommer dop, konfirmation, vigsel, begravning, hjälp och stöd. Det är för detta kyrkan har stort stöd, där har man sin bas. Blir det bra upplevelser så upprätthåller man traditionerna.

Kyrkan själv funderarar ju ofta över att man måste förnya sig, göra på ett nytt sätt för att nå ut till människor. Men då menar du att det egentligen är tvärtom, man ska stå kvar i det man gör?

– Jag kanske inte tänkte så när jag var yngre, men nu har jag ju fått mer perspektiv på livet gör jag det. Det är bra att Svenska

kyrkan står fast, till exempel vid dop. Vi gör som vi gjort i många hundra år, ceremonierna är desamma. Prästen döper i vatten, hälsar barnet välkommen till församling. Det är ju inte så att man blir döpt till ett namn, namnet får barnet av sina föräldrar. Men barnet blir döpt in i kyrkan.

Svenska kyrkan får färre medlemmar och kyrkans betydelse minskar. Men vid kriser och katastrofer är det en självklarhet att även den minsta kyrkan öppnas och människor går dit och tänder ljus.

– Ja, det var ju den femte rubriken på hemsidan, att få hjälp och stöd. Det är också en kärnverksamhet som jag tycker det är bra att kyrkan är tydlig med, menar Karl. Nu i veckan var jag och hämtade min hustru på en av kyrkans kursgårdar. Där hade man med kort varsel öppnat upp och välkomnat 38 kvinnor och barn från Ukraina.

– Detta är också en tydlighet, att kunna ge hjälp och stöd vid kriser. Väldigt många av personalen i Svenska kyrkan är väl rustade och utbildade för detta. Också detta är en styrka hos kyrkan och väl värt att visa upp. Och det är då kyrkan kommer fram i mediebruset.

Med vardagsarbetet är det annorlunda. Då är

det mycket svårare att nå ut. Det är inte lätt att få finnas med i de redaktionella bedömningarna på morgonmötet.

– Vi är ju ett nyhetsmedium, så det behöver finnas någon form av nyhetsvinkel. Det gäller ju för alla organisationer, oavsett om det är Moderaterna som säger att de vill sänka skatten eller Kyrkan som säger att de ska ha dop på söndag. Men när biskopen på Gotland får sparken och blir avkragad, då blir det en nyhet, då fokuserar vi. Men att nå ut med det

dagliga slitet, det är svårare. Men det gäller ju för många.

Vad kan kyrkan göra för att få tidningens uppmärksamhet?

– Det traditionella svaret är ju tipsa oss, ring! Ge inte upp.

Karl erinrar sig en verksamhet som det skrivs om i tidningen då och då under årens lopp, Saronhuset. På föreningens hemsida står det: Saronhuset i Uddevalla är en ideell förening vars uppdrag är att bryta utanförskap, fattigdom och orättvisa så att liv förvandlas och Jesus blir känd. Verksamheten har sedan dess bildande vuxit och har i flera avseenden bidragit till att de mest utsatta i samhället fått hjälp med det mest nödvändiga. Alltifrån tak över huvudet till gemenskap och värme.

– Det är en bra verksamhet att skriva om.

Praktiskt och handfast och ett samarbete mellan många olika parter.

– Sen bevakar vi ju också kulturen. Det finns så mycket högkvalitativt som framförs i kyrkan och det är också en aspekt av Svenska kyrkans verksamhet. Man är en bra musikförvaltare och förmedlare, för att inte tala om alla tusentals personer som sjunger i kör. Överallt, även på små orter, finns körverksamhet. Det är en fantastisk tillgång!

– Så ge inte upp, fortsätt att tipsa oss!

Text & foto: Agneta Riddar

Korsväg 2 | 2022

27

Vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv Församlingens kommunikation ska vara tydlig i att berätta mera om vad kyrkan står för och vad kyrkan tror. Det menar Eva Staxäng som bland annat intervjuat kyrkomedlemmar och arbetat som kommunikatör under många år.

V

i har känt er stöttning i en svår tid, är de första orden som möter läsaren av ett församlingsblad från Svenska kyrkan i Hjo. Det är Ica-handlaren Christer Larsson som, till sin förvåning, fått erbjudandet att dela sina tankar i bladet, som delas ut till alla hushåll. ”Det är så viktigt att vi har en levande stadskärna och att det lyser i våra skyltfönster.

Jag vill verkligen tacka er Hjobor för att ni har nyttjat vad som finns på hemmaplan.

Det är kommunikatören Eva Staxäng, som tillsammans med kollegor utformat församlingsbladet Ibland oss. En tidning om livet och människorna i och omkring Hjo. Den är gratis och den kommer ibland (fyra gånger per år).

Varje nummer har ett aktuellt tema. Temat som Ica-handlaren Christer får medverka i har temat: ”Förunderligt och märkligt”.

– Vi vill att kyrkan ska vara tydlig med vad kyrkan är och vill förmedla, förklarar Eva. Inte bara vad kyrkan gör. Verksamheten är väldigt viktigt, kanske speciellt för dem som redan är med i kyrkan. Men för att nå andra,

28

Korsväg 2 | 2022

räcker det oftast inte med att bjuda in till kaffe.

Hjo pastorat har som ett av sina utvecklingsmål att få kommunikationen att växa och bli mer förkunnande, det vill säga berätta mera om vad kyrkan står för och vad kyrkan tror på.

– Det var det jag nappade på när jag såg den utannonserade tjänsten. Detta har jag önskat av kyrkan väldigt länge. Så vi tänkte att vi kanske kan nå till människor med dessa frågor i ett församlingsblad. För om vi tar människors frågor på allvar, då blir vi relevanta. Om vi skriver om knepiga saker som uppståndelsen, om treenigheten … Allt går ju inte att förklara, det är en del i mystiken. Men att hjälpa människor att tolka vad som står, det kan vi göra. Vi vill ge människor något att ta spjärn emot.

Verksamhetsinformationen finns numera i ett månadsblad. Under pandemin hände inte så mycket i kyrkan, men det var ändå viktigt att bibehålla kontakten med de som troget tar del av det kyrkan erbjuder. Och alltid fanns det något att informera om, även om sådant som inte blev av. Att dela på informationen om vad

Eva Staxäng, som arbetat med kommunikation i större delen av sitt liv, får nu pröva sina tankar från den c-uppsats hon gjorde för några år sedan, i arbetet i en församling.

kyrkan är och vad kyrkan gör har också gjort det enklare att vara aktuell.

Eva Staxäng har arbetat med kommunikation större delen av sitt liv. I många år som kommunikatör på Göteborgs stift och nu, förutom tjänsten i Hjo, också som medarbetare i det stora projektet Hjärta Göteborg. Så här står det på projektets hemsida: ”I Göteborgs stad finns över hundra kristna församlingar med en gemensam tro och ett gemensamt uppdrag.

Stadens problem och utmaningar är något de allra flesta kristna kyrkor dagligen erfar. När Göteborg firar 400 år vill Hjärta Göteborg visa staden och invånarna att dessa utmaningar tas på allvar. Ambitionen är att tillsammans medverka till att minska klyftorna i staden.”

Också detta ett exempel på en tydlig kyrka.

Tillbaka till Hjo och församlingsbladet Ibland

oss. Eftersom pastoratet inte haft en kommunikatör tidigare, ville man skapa nya strukturer för hela kommunikationen. För församlingsbladet innebär det en redaktion bestående av kollegor som varierar från nummer till

nummer. En redaktion bestående av diakon, präst, musiker, någon som jobbar med barn och unga, vaktmästare, förtroendevald. Någon är med och skapar ett nummer, andra fler.

– Detta är jätteviktigt, berättar Eva. Det blir en sådan bredd på tankarna och förslagen. Musikern till exempel väljer ut en psalm för årstiden, vi skriver lite om den och låter en strof finnas med i bladet. Sen sjunger en av körerna in psalmen och vi lägger upp på hemsidan. Med psalmstrofen i bladet blir det nästan som en liten predikan!

En del i Evas bakgrund som kommunikatör är också den c-uppsats hon gjorde för några år sedan vid Göteborgs universitet, när ett antal församlingar i Göteborg skulle slås samman.

Syftet var att undersöka icke aktiva medlemmars syn på Svenska kyrkan i stort och hur man uppfattar kommunikationen från sin församling. Eva gjorde intervjuer med människor i olika åldrar boende i Carl Johans församling.

Resultatet av denna studie visar att Svenska kyrkan har stor trovärdighet. Bland svaren i studien uppfattas Svenska kyrkan som en

Korsväg 2 | 2022

29

funderade mycket på till vem ett nytt » Viförsamlingsblad i första hand skulle rikta sig?

social aktör och en förvaltare av ett kulturarv.

Kyrkan har ett högt symbolvärde och är en duktig bärare av kulturarvet. Kyrkans roll är självklar i sociala frågor och man förväntar sig att kyrkan inte sviker när det kommer till tragedier som drabbar hemma eller internationellt.

Studien visar att medlemmarna vill att kyr-

kan bättre ska möta människorna och deras behov, att människor ska bli ianspråktagna inom rimliga gränser. Trots låg kyrklig aktivitet bland svarspersonerna får församlingens kommunikation hög uppmärksamhet. Dock önskar medlemmarna ett bredare material i församlingsbladet där frågor om tro och liv samt sociala frågor ges mer utrymme och att dessa frågor problematiseras på en djupare nivå.

– Grundfrågan var ju att se hur kommunikationen skulle kunna bli bättre. Både att ompröva gamla strukturer, men också om man kunde förmedla mer närvaro som kyrka i det man kommunicerar.

30

Korsväg 2 | 2022

– Så det är klart att jag hade med mig uppsatsens slutsatser när jag började arbetet som kommunikatör i Hjo, berättar Eva. Även om Hjo pastorat inte haft en kommuni-

katör tidigare har de givetvis kommunicerat med medlemmarna, bland annat genom ett församlingsblad.

– Vi funderade mycket på till vem ett nytt församlingsblad i första hand skulle rikta sig?

Till dem som redan är aktiva i kyrkan, eller kanske till dem som inte är aktiva, men som ändå har en relation till kyrkan? En grupp att värna om.

– I Hjo är 71 procent medlemmar i Svenska kyrkan, många i bygden är äldre, få är invandrare.

Det är viktigt att kyrkan, förutom att berätta om vad man gör, också svarar på människors längtan efter mening och innehåll, menar Eva. Och att hjälpa anställda, frivilliga och

"Ibland oss" ges ut av Hjo församling och är en tidning om livet och människorna i och omkring Hjo.

förtroendevalda att bli trygga med att svara på frågor också om innehåll.

De första numren har haft som tema: Lust och fägring, Demokrati, Förunderligt och märkligt och Fastan och festen.

– Reaktionerna för det nya församlingsbladet har varit blandade, berättar Eva. Alla blev inte glada åt förändringen, en del tyckte det var bra som det hade varit.

– Men flera har reagerat positivt.

– Det är roligt att det märkts att vi gjort något nytt, men det är inte lätt med förändring.

Vi får pröva oss fram. Vi vill samverka med vår omvärld, med turistinformationen och gärna med kommunen där jag ofta får respons på artiklar och där man också länkar till våra artiklar och vår hemsida.

Vad ska då kyrkan kommunicera för att bli

”Vi som arbetar i kyrkan vill ge de människor vi möter tid och rum att reflektera över sina liv, få dem att känna att de duger och är älskade sådana de är, ta deras frågor och tvivel på allvar.

För att kunna göra det måste vi börja med oss själva, våga reflektera över hur allt det som är kristet liv får näring och god jordmån i våra egna liv. Annars kan vi inte trovärdigt kommunicera det som är kyrkans liv, hur professionella vi än är, hur många strategier vi än producerar.

Det är något som gör oss i kyrkan unika: vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv. Då kan vi inte blygas. Kommunikationsstrategierna måste följas av ett frimodighetens manifest.”

Text & Foto Agneta Riddar

tydlig?

I en debattartikel år 2007 i Kyrkans tidning skriver Eva Staxäng och Lasse Bengtsson: Korsväg 2 | 2022

31

Tillsammans är bäst Korsväg har frågat Pia Dahlén vad en tydlig kyrka är för henne. Pia är kommunikationschef på Kyrkokansliet i Uppsala och hennes budskap är tydligt; det ska vara tydligt vilka vi är och vad vi gör och vi gör det bäst tillsammans.

D

et finns många synonymer till ordet ”tydlig”: lätt att uppfatta, begriplig, klar, distinkt, redig, väl synlig, skarp, bestämd, uttrycklig, explicit, påtaglig, markerad; uppenbar, märkbar, markant, oförtäckt, oförblommerad, utpräglad, prononcerad.

Vad betyder det för dig, att vara tydlig – som person och som organisation?

Att vara tydlig för mig som person betyder att våga säga som det är, att inte linda in sig för mycket så det blir svårt att förstå. Det betyder att man måste ta bort en del för att nå fram.

Man måste vara lite modig och välja bort, för annars riskerar man att det viktiga försvinner i bruset. Jag tror man måste förstå att kommunikation inte ska ut, den ska in. Den ska nå fram till den man vill nå. Det är inte det jag säger som är det viktiga och korrekta, utan hur man uppfattar det. Krånglar man till det för mycket tror jag det riskerar att uppfattas fel. Jag tror att samma principer gäller även om man vill vara tydlig som organisation.

Du har bland annat jobbat på PostNord, Postkodlotteriet och Villaägarnas riksförbund. Berätta lite om din bakgrund som

32

Korsväg 2 | 2022

kommunikatör? Vad är viktigt för dig? Har du något valspråk eller motto?

Jag har jobbat hela mitt liv som kommunikatör, men även med det mer säljorienterade i marknadsföring. Jag tror det hjälpt mig att tänka mycket på hur man bäst marknadsför ett budskap så det landar rätt. Jag tycker det är viktigt att ha ett mål med den kommunikation man gör. Det betyder inte att man ska mäta allt i procent och kronor och ören, men jag tror det blir lättare att nå dit man vill med kommunikationen om man har en tydlig målbild. Jag har även jobbat lång tid med digitala kommunikationskanaler och jag tror det är viktigt att alltid behålla sin nyfikenhet och relevans inom kommunikatörsområdet. Utvecklingen går så fort inom kommunikation att man verkligen får ligga i för att hänga med.

Men det är ju roligt!

Jag tycker det är viktigt att vara rak och tydlig, men även en bra och juste arbetskompis som hjälper till där det behövs. Mitt motto skulle kunna sammanfattas i ”Tillsammans är bäst” för jag tycker verkligen olika kompetenser, infallsvinklar och synpunkter gör kommunikationsarbetet så mycket bättre.

Ensam är inte stark.

Min bild av Svenska kyrkan var positiv, men inte så tydlig, säger kommunikationschef Pia Dahlén om sin bild av kyrkan när hon började som kommunikationschef på Kyrkokansliet.

Var hämtar du din inspiration som kommunikatör?

Jag är väldigt aktiv i min inspirationsinhämtning. Jag får massor med inspiration på jobbet genom att vara delaktig i olika typer av uppdrag och projekt. Jag är även väldigt aktiv med att delta i olika webbinars. De har ju blivit så tillgängliga i och med pandemin. Det går så

lätt att vara med på ett webbinar på morgonen en timme, det är ju stor skillnad mot att åka på ett fysiskt föredrag, som jag ofta inte hann med. Jag lyssnar mycket på det som Sveriges Kommunikatörer och Kairos Future erbjuder.

Jag är även med i ett närverk för kommunikationschefer där jag kan utbyta erfarenheter med andra kollegor i andra organisationer. Jag Korsväg 2 | 2022

33

» Detvilkaskavi ärvaraochtydligt vad vi gör. lyssnar mycket på kommunikations-poddar, formatet är så tillgängligt då man är ute och går eller kör bil.

Vad var din bild av Svenska kyrkan när du sökte jobbet som kommunikationschef på Kyrkokansliet?

Min bild var positiv, men inte så tydlig. Det var dessutom en begränsad del jag kände till.

Jag kände till de kyrkliga handlingarna så klart. Den breda verksamhet kyrkan bedriver på olika nivåer hade jag ingen aning om eller hur omfattande vi arbetar med kulturarv, skogen eller hållbarhetsarbetet. Och inte heller hade jag uppmärksammat några av de kriser kyrkan gått igenom innan jag kom till kyrkan.

Nu har du jobbat i fyra år i Svenska kyrkan, Har bilden av Svenska kyrkan förändrats?

Den har blivit tydligare, ännu mer positiv.

Men allt är ju så klart inte positivt om man jobbar med kommunikation. Jag tycker vi kan ha svårt att nå ut med alla våra goda berättelser. Ibland vill vi berätta så mycket för så många samtidigt. Ibland vill vi inte berätta, fast det är jättebra saker vi gör. Det är väldigt ofta kommunikationen ska nå målgruppen ”alla” och det vet ju vi kommunikatörer är helt omöjligt.

del av. Vi har en särställning i vårt uppdrag och kring kristendomen. Jag kan faktiskt inte komma på när det skulle vara en fördel att vara otydlig i sin kommunikation? Jag tror bara folk blir förvirrade och irriterade.

Vad är en tydlig kyrka för dig? Har du något bra exempel?

Att vi är ett kristet samfund. Att visa genom exempel vad vi gör inom diakoni, utan att lämna ut eller tulla på integritet så klart. Jag har sett flera goda exempel kopplat till dopet där man genom strukturerat arbete lyckats vända negativa siffor och då är det ju roligt att vara kommunikatör. Jag tror det skulle vara en stor fördel om vi kunde visa upp vårt diakonala arbete till exempel för unga personer.

Vi vet ju från undersökningar att unga tycker att kyrkans arbete i kris och sorg är viktigt, men de är få som känner till det. Vi behöver kommunicera med våra unga medlemmar innan de lämnar oss. Det är för sent att vänta tills de fått barn, vet vi exempelvis från undersökningar vi gör.

Varför ska kyrkan vara tydlig?

Du arbetar med och bland kommunikatörer, men i Svenska kyrkan är vi alla kommunikatörer, dvs vi är alla del i Missionsbefallningen; att gå ut och gör alla folk till lärjungar.

Vad är kommunikatörernas speciella uppdrag och roll? Vad kan vi bidra med?

Därför att vi ska nå fram med vårt viktiga budskap, vi måste visa på vår relevans och samhällsnytta. Människor ska komma till tro och fördjupa sin tro. Vi ska aldrig vara oroliga för att kommunicera att vi är kyrka heller. Det ska vara tydligt vilka vi är och vad vi gör och vad du som kommer till oss kan ta

Det är sant att vi alla kommunicerar och det ska vi göra. Då kan vi nå ut till många. Kommunikatörerna kan bidra med sina specifika kunskaper kring hur budskap levereras, kring målgrupper och kring kanalval. Att upprätta en enkel plan för kommunikationen är guld värt och här får man med alla viktiga delar

34

Korsväg 2 | 2022

som behövs för ett gott arbete. En kommunikatör ska både kunna göra och lära/coacha andra. Jag tror en duktig kommunikatör måste vara en allkonstnär med de delar man behöver kunna då man kommunicerar, lite operativt, lite strategiskt, lite juridik (GDPR), lite algoritmer. Vi ska veta lite om allt och även kunna kika bakom hörnen in i framtiden för att förstå var människor kommer vara och var kyrkan då behöver vara.

Församlingen är grunden i Svenska kyrkan, platsen för möten människor emellan och mellan människor och Gud. Vad är stiftens och Kyrkokansliets roll?

Våra roller är både tydliga och otydliga ibland.

Kyrkokansliet ska främja stiften och via stiften församlingarna. Kyrkokansliet ska på uppdrag av kyrkostyrelsen eller kyrkomötet kunna samordna det som behövs nationellt.

Stiftens uppdrag är att främja och stötta församlingarnas arbete. Viktigt att vi hjälps åt utifrån våra olika roller så att församlingarna kan fullgöra sitt grundläggande uppdrag så bra som möjligt. Att våra roller inte är så tydliga alla gånger får vi nog leva med. Vi är en stor organisation med över 22 000 medarbetare.

Vad tror du församlingsborna drömmer om, längtar efter i sin församling?

Jag tror deras drömmar är lika många och olika som de är personer. Men om jag ska våga mig på att tro så vill jag mena att längtan efter gemenskap, en högre mening med livet, glädje och att få stöd kan vara något. Att bli sedd och accepterad för den man är och att bli inbjuden i en gemenskap där man känner sig hemma.

Jag tror många längtar efter att bli inbjudna,

de som inte besöker kyrkan behöver bli sedda och inbjudna.

Vad är din vision/målbild för Svenska kyrkan, utifrån begreppet tydlighet? Vad bidrar till att vi närmar oss den? Vad kan vi kommunikatörer bira med?

Vi tar hela tiden steg i rätt riktning. Jag tror vi måste vara modiga och göra våra budskap tydliga. Det kan betyda att vi avgränsar och inte berättar allt samtidigt. Det kan betyda att våga säga att nu talar vi bara med de unga medlemmarna eller nu talar vi bara med de som redan besöker kyrkan.

Jag tycker vi kan våga vara frimodiga och testa nya saker med. Allt kommer så klart inte gå bra, men då får vi lägga det i erfarenhetsbanken. Man kan också testa olika varianter mot varandra, det gör vi ofta på webbplatsen svenskakyrkan.se, så kallade AB-tester. Vi kan då se vilket budskap som leder till den effekt vi vill nå, till exempel att man hittar till församlingens kalendarium eller att man hittar information om dopet.

Jag tror på sikt att vi skulle ha mycket fördelar av att tänka mer gemensamt inom kommunikation, så som vi gjorde med kyrkovalet 2021 då vi la ihop mediabudgeten för att få mer effekt. Det var ett första försök som föll väl ut och jag tror det kan vara en väldigt spännande väg framåt, att se hur de som vill kan samarbeta mer.

Text: Torgny Lindén Foto: Jan-Allan Stefansson

Korsväg 2 | 2022

35

Lyssna på barnen!

– Hur ska en bra kyrka för barn vara?

Kristina Stolare, stiftspedagog i Karlstad, ställer frågan till ett gäng tolvåringar. En dammig miniatyr i trä, spontant nertagen från kakelugnen, kommer till omedelbar användning. Limegröna drömmar fyller kyrkan med nytt liv. Följ med på Barnhearing i Arvika.

36

Korsväg 2 | 2022

– Barn gillar att prata om det andliga, om bibeln och tro, Jesus och Gud. Det visar en första analys av barnhearingen i Karlstad stift, berättar Kristina Stolare.

D

et är den vanliga Kvällstimmen i Trefaldighetskyrkans församlingshem. I de stora hörnsofforna nere i källaren hänger ett hög fikasugna ungdomar.

Fritidsledare Sandra Fryklund småpratar och fixar mackor. Efter en lång skoldag behövs påfyllning.

– Vi har besök i dag, av Mari och Kristina.

Alla är redan väl insatta i kvällens hearing.

Bara de som vill deltar.

– Lite pirrigt och lite spännande. Så blir det nog, tror barnen.

De som jobbar med barn och unga på stifts­

kansliet vill veta vad unga tänker om Svenska kyrkan och dess aktiviteter. Helt enkelt, hur en bra kyrka för barn ska vara.

– Dom vet det, om vi bara frågar, säger Kristina.

Men det går inte att börja där. Vägen fram handlar om helt andra saker; om vad som är bäst av katt eller hund, fredag eller lördag, sommar eller vinter.

– Och vad gör ni er skönaste vanligaste dag?

Kristina styr samtalet med van pedagogisk hand. Sex mellanstadiebarn runt ett stort konferensbord, i det rum där kyrkorådet och andra vuxenmöten vanligtvis tar plats, skulle kunna bli en rätt stel tillställning. Men berättelserna bubblar.

– Slappar med telefonen, spelar skjutspel och minecraft, kollar på tik tok, gör läxor, pratar med kompisar, rider, äter, sover.

Med samma lätthet formas också en drömdag. Den som handlar om allt från att hoppa fallskärm och få en hundvalp till att längta efter sommarlov med bad och glass.

– Men om ni får en miljon då, vad ska ni använda den till?

Selma Nordström och Maja Nilsson gillar djur. En miljon borde räcka både till en iller och en sengångare, tror de. Neo Dahlin skulle nog satsa på ett litet hus istället. Och Minnah Klingenberg behöver ridsaker och en ny mobil.

Kristina ger bort en miljon till, men den här gången måste även barnen ge bort pengarna.

Det resoneras och divideras länge. Och slutar med att Ukraina får nästan allt.

– Husen måste byggas upp och människor behöver mat, säger Neo. Blir det något över vill Selma gärna rädda utrotningshotade sengångare och ta hand om koalor.

Kristina har fått tillåtelse att spela in allt som sägs i rummet. Resonemang om orättvisor både i världen och hemma bandas, men enbart för analys. Sen raderas rösterna.

– Det finns så mycket som är fel. Barnarbete, krig, svält. Det är lättare att se orättvisor långt bort, tycker barnen.

Men när Kristina ber om saker som platsar under rubriken ”Skärp er alla vuxna och ta ansvar för de här viktiga frågorna” så blir listan rätt lång. Många punkter handlar om att få vara med och bestämma, att ha inflytande över både stort och smått.

Hotet mot klimatet toppar listan, det finns en rädsla, och dubbelmoralen är illa sedd.

– Vi ska cykla och gå, men själva åker dom bil hela tiden.

På vägen hem förklarar Kristina varför det

dröjer innan samtalet handlar om Gud och kyrkan.

– Vi vill veta vad barn och unga har för vardag, vad de gör, vad de tänker, vad de bryr sig om.

Korsväg 2 | 2022

37

förklarar att känslan av trygghet » Barnen kommer från ledarna och lokalerna.

Hearingen ska ge resonemang och beskrivningar. De tre metoderna – enkät, fokusgrupper och djupintervjuer – bygger på varandra och bidrar till en djupare förståelse, säger hon.

Huvudfrågorna är två: Hur är det att vara barn och ung i dag? Och vad tycker de om Svenska kyrkan och dess aktiviteter?

– Ambitionen är att känna av hur vi ligger till. Vet vi var vi står, kan vi bättre förstå vart vi ska gå.

Utfallet ska användas i de kommande årens fortsatta arbete.

– Hur barnvänlig är kyrkan? Vad skulle hända om vi skapade en miljö som är mysig för alla?

Kristina gasar mellan fartkamerorna och väcker frågor som tål att diskuteras.

– Men ytterst gör vi så klart barnhearingen för barnens och de ungas skull. För att vi som kyrka ska kunna fortsätta bidra in i deras liv på ett gott sätt; med evangelium, tillgängligt, välkomnande och relevans.

Tillbaka till konferensrummet i Arvika. Frå-

gorna har skiftat fokus från det vardagliga till det kyrkliga. Barnen berättar vad vuxna gör och pratar om i kyrkan och vad de själva gör där. Längs en tänkt ja och nej linje längst bak i rummet får de också fysiskt ta ställning till olika påståenden; till exempel ”Jag längtar till kyrkan”, ”I kyrkan kan jag vara mig själv”, ”Jag känner mig trygg i kyrkan”.

Ordens innebörd ifrågasätts. Vad innebär det att vara sig själv och att känna trygghet, och är inte längta ett lite för starkt ord?

– Att svara på om det är roligt i kyrkan är enklare, tycker Minnah.

Hon byter från nej till ja.

Barnen har lätt för att formulera sig, och spridningen längs den tänkta linjen är stor.

38

Korsväg 2 | 2022

Förutom när det gäller det trygga. Då står alla på ja-sidan. Barnen förklarar att känslan av trygghet kommer från ledarna och lokalerna.

– Kyrkan är en säker plats där ingen kan skada mig.

– Är det skillnad mot skolan? frågar Kristina.

För första gången i kväll är svaren både omedelbara och helt samstämmiga.

– Ja, i skolan springer alla runt. Det är bråkigare och rörigare där.

Barnen vill ha fler frågor. Att ta ställning

till olika påståenden är kul. Ämnet tro och respekt kräver full koncentration. Ibland tror barnen på Gud, ibland inte. Och det är okey.

– Vi pratar inte så mycket om Gud, men vi är i en kyrka och det finns bilder som får mig att tänka på Gud, säger Neo. Under samtalets gång hinner Kristina spana in rummet. Högst upp på den gröna kakelugnen står en liten vitmålad masonitkyrka, vad den brukats till är lite oklart men att det var ett tag sen är uppenbart. Dammet virvlar ner mot golvet när hon tar skapelsen i bruk för hearingens sista aktivitet.

– Framtidens kyrka, dit barnen vill gå, hur ska den se ut?

Gröna post-it lappar fylls med både ord och bilder. Det tänks och det pratas. Hela fasaden blir full av förslag.

Kyrkan fylls av drömmar. Där ska vara starka färger, djur, mysiga miljöer och gott fika, lekrum, ställen där det går att prata, kärlek och absolut inget mobilförbud … önskemålen är lika många som lapparna.

– Att skapa mötesplatser och alltid jobba för en fin gemenskap, jag tycker att det är

Barnhearingen i Karlstads stift har två huvudfrågor: Hur är det att vara barn och ung i dag? Vad tycker barn och unga om kyrkan och dess aktiviteter? Elsa Andersson, Oliver Ekström, Minnah Klingenberg, Neo Dahlin, Maja Nilsson och Selma Nordström deltar i barnhearingen i Arvika.

önskningar som går igen, säger Kristina när barnen har försvunnit ut ur rummet.

Prästen Mari Årström, som ägnat kvällen åt att djupintervjua Meja Högefjord i rummet bredvid, håller med. Hon lyfter på lapparna och möter möjligheter.

– Vi behöver verkligen ta tillvara barns röster och lyssna på dem.

För att inte bara prata om barnen utan också med dem, på ett tydligt och demokratiskt sätt, föddes tanken att genomföra den stora barnhearingen.

Kristina och Mari ger livfulla tillbakablickar och berättar om hur idéerna till de fokusgrupper och djupintervjuer som de är mitt uppe i tog form tidigare i år.

– Mari satt med en kartläggning om hur verksamheten i stiftet ska se ut framåt. Vi ville att barn skulle vara delaktiga på riktigt i den processen.

En hearing, spånade Kristina.

– Jag såg framför mig hur domkyrkan fylldes och hur en konferencier ledde samtalet – det var min erfarenhet av hearing.

Mari skrattar gott och beskriver hur arbetskamraterna på stiftet nog hade tänkt i lite annorlunda banor, mindre sammanhang och mer lyssnade.

– Och här är vi nu. Tanken är att resultatet ska nå ut brett i stiftet till både medarbetare och förtroendevalda. Och förstås också, till alla barn och unga!

Text: Helena Söderqvist Foto: Kim Sanfridsson

Framtidens kyrka Exempel på frågor i enkäten: • Beskriv kyrkan med tre ord.

• Vad är det bästa/sämsta med Svenska kyrkan?

• Svenska kyrkans aktiviteter är …. spännande, roliga, lärorika, trygga, öppna för alla, mysiga (skala stämmer/stämmer inte + vet inte/ kan inte svara) • Svenska kyrkan gudstjänster är ….. spännande, roliga, lärorika, trygga, öppna för alla, mysiga (skala stämmer/stämmer inte + vet inte/kan inte svara) • I svenska kyrkan känner jag mig … trygg, välkommen som den jag är, tagen på allvar, engagerad (svarsalternativ: inte alls, lite, ganska, mycket + vet inte/vill inte svara)

Korsväg 2 | 2022

39

Barn och unga är väldigt nöjda med sin kyrka Företaget Attityd, som utför marknadsanalyser, har projektlett Barnhearingen på uppdrag av Karlstads stift. I mitten av maj var delar av materialet sammanställt och en första analys presenterades innan slutrapporten kommer framåt sommaren.

Stiftspedagog Kristina Stolare sammanfattar dagsläget efter att ha deltagit i Attityds analysworkshop.

Vad är det viktigaste resultatet av Barnhearingen?

Att barn och unga är väldigt nöjda med kyrkan. Värdet är högt och det skär genom alla kategorier och åldrar.

Vad är de nöjda med?

Det mest centrala är den sociala gemenskapen, att alla är välkomna och att man kan vara sig själv.

Skulle kyrkan lika gärna kunna vara en fritidsgård?

Nej, det kan man inte säga. Det andliga och kristna, att barnen kan prata om sin tro, värderas högt. Också gudstjänsterna engagerar. De uppfattas som trygga och öppna för alla, men kan samtidigt också upplevas som långtråkiga och inte särskilt spännande.

Tryggheten och öppenheten i kyrkans verksamheter får högt medel­värde.

Vilka slutsatser drar du av sammanställningen?

att förstå. Att Gud och tro inte handlar om deras liv, utan blir för abstrakt. Är det något i sammanställningen som förvånar dig eller som sticker ut?

Ja, jag blir överraskad av styrkan i nöjdheten.

Att så många är så nöjda. Jag trodde att de skulle vara mer kritiska, att det fanns en bild av kyrkan som stolpig och gammaldags. Den finns också men inte alls i så stor utsträckning som jag väntade mig.

Betyder det att ni inte behöver ändra något?

Nej, definitivt inte. Vi måste värna om och förstärka våra styrkor. Och det kommer absolut fram saker vi behöver jobba med, till exempel att verksamheterna kan bli mer lärorika och spännande. Vi måste också bli bättre på att få ut information. Barn och unga vet inte vad som händer i kyrkan. Vi använder oss inte av deras kanaler. Vi behöver finnas där barnen är och får ta en diskussion om hur vi kan röra oss datasäkert på Snapchat och Tiktok.

Vi har hjälpts åt att ringa in styrkor och svagHur har det varit att genomföra hearingen – beskriv det bästa och sämsta med arbetsheter i dag. Det som är vår styrka kan också vara vår svaghet. Till exempel är det en styrka sättet? att vi kan prata om livets alla frågor, samtidigt Grundförutsättningen, att vi samarbetar med missar vi ibland det målet. De lite äldre pekar Attityd som kan det här, har varit väldigt bra. på att språket och formerna kan kännas svåra Bäst är att vi nått så många barn och unga, att 40

Korsväg 2 | 2022

Barn och unga lyfts ofta fram som en särskilt viktig grupp för Svenska kyrkan. I Karlstads stift är de dessutom ett uttalat så kallat fokusområde.

vi kommit ut och träffat dem och pratat direkt och att vi jobbat ihop med församlingarna.

Sämst, ja ibland önskar man att det gick att spinna vidare och komma ännu lite djupare.

Fokusgrupper är utmanande situationer.

Rekommenderar du andra att genomföra en barnhearing?

Tveklöst, absolut. Det går att tänka barnhearing på egen hand och i mindre skala, gärna på församlingsbasis. Ungdomarnas egna röster är en jätteresurs om vi bara släpper fram dem.

Vad händer nu, hur går ni vidare?

Först blir det en slutrapport och sen vill vi dela resultatet med både barn och vuxna ute i församlingarna. Jag hoppas det kan inspirera både i medarbetarlag och i lokala kyrkoråd.

Vad i materialet inspirerar dig mest?

Att här finns så många barn och unga som skulle kunna beredas mer plats. Det är inspirerande. De har så mycket att säga och bidra med.

Text: Helena Söderqvist Foto: Kim Sanfridsson Barnhearing i siffror Under 2022 genomförs en Barnhearing i Karlstads stift.

Hearingen har nått alla församlingar i stiftet i form av enkät.

9 församlingar har varit värd för fokusgrupp och djupintervju.

Hearingen innehåller: • 9 fokusgrupper • 5 djupintervjuer • 680 enkäter De som svarar är i åldrarna 7 till 20 år

Korsväg 2 | 2022

41

Krönika | Harald Cohén

Se barnen som upplever våld i sin närhet

U

nder mina många år som präst har jag tagit del av berättelser och mött barn och unga som levt i hem som varit allt annat än den trygga och kärleksfulla plats det borde vara. Jag har även försökt att formulera tröstande ord till anhöriga vid begravningen av mamman som efterlämnade två små barn då pappan till barnen hade mördat henne.

När jag därför 2015 fick höra talas om initiativet Se barnen var det självklart för mig att vi som kyrka också borde vara med för att på något sätt bidra till en förändring i vårt samhälle.

Två barn i varje skolklass på tjugo

elever har någon gång upplevt våld mellan de personer som ska stå för tryggheten i deras liv. Det handlar om minst 160 000 barn i Sverige som utsätts för att se, höra eller känna till våld i hemmet. Det har länge varit en osynlig grupp i samhället och Karlstads pastorat har de senaste åren valt att stödja den genom att vi 2016 gick in som partner i initiativet Se barnen, som drivs av dokumentärfilmsbolaget Film and Tell. Det gör vi tillsammans med 15 andra finansiella partners, varav några andra är församlingar och pastorat i Svenska kyrkan.

42

Korsväg 2 | 2022

Att regelbundet tvingas bevittna våld mellan närstående är ett allvarligt hot mot barns trygghet, hälsa och överlevnad. Barnen löper en allvarlig risk för livslånga negativa följder. Forskning visar att det faktiskt är lika skadligt för ett barn att uppleva våld som att själv bli slagen. Även om dessa fakta har varit kända i över 40 år finns det ett stort kunskapsglapp i samhället om våldets inverkan på barns hälsa och välmående. Rättsskyddet för barn som upplever våld har även varit mycket begränsat. Som resultat faller barn ofta mellan stolarna i kontakt med samhällets stödinsatser.

Sedan 2021 är det olagligt att utsätta ett barn för att se och höra våld mellan närstående i Sverige. Se barnen har varit mycket drivande i påtryckningsarbetet för att få lagen till stånd. Dokumentärfilmerna My life my lesson (2014) och Say Something (2015), som producerats inom ramen för initiativet, har spelat en viktig roll för att synliggöra frågan.

Det är två starka och sanna berättelser om barn som har växt upp i våldsutsatta hem. De har visats för över 12 miljoner tittare världen över och belönats med fina utmärkelser, bland

annat har båda fått Kristallen-priset för ”Bästa dokumentär”. Med utgångspunkt i dessa berättelser har Se barnen drivit ett aktivt förändringsarbete med målet att barn som bevittnar våld ska få målsägandestatus. Genom att beta av parti efter parti i riksdagen och få dem att ställa sig bakom en barnfridslag tillsatte regeringen en särskild utredning om målsägandestatus år 2018.

Den nya Barnfridslagen röstades igenom i riksdagen och började gälla från 1 juli 2021. Det innebär att denna grupp barn nu fått status som brottsoffer i straffrättslig mening, och med det rätt till ett juridiskt biträde vid en rättsprocess samt skadestånd från gärningspersonen.

Framöver ligger nu fokus på att informera om den nya lagen och sprida kunskap till barn och unga om vilka rättigheter de har inom detta område. I delprojektet Min story som startades år 2020, och som finansieras av Allmänna Arvsfonden, får barn och unga som ser, hör eller känner till våld i hemmet ett utrymme att engagera sig i frågan. Det är ett projekt av unga, för unga. Fokus ligger på att sprida kunskap till barn och unga om deras rättigheter, men

även stärka kompetens bland yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn och unga.

Se barnen erbjuder workshops med en blandning av teori med samtida forskning och berättelser från verkligheten.

Harald Cohén Domprost i Karlstad

Faktaruta Studier visar att barn som ser, hör eller känner till våld i hemmet löper en allvarlig risk för livslånga negativa följder som: anknytningsproblematik, aggressivitet, depression, social ångest, koncentrationssvårigheter och posttraumatiskt stressyndrom.

När den ena föräldern utsätts för våld är det vanligt att barn känner sig otillräckliga, ensamma och rädda.

Våldet skapar stor stress hos barnet eftersom föräldern som slår blir en källa till fara. Föräldern som utsätts tappar förmågan att tillgodose barnets behov av skydd och tröst.

På sebarnen.org finner du information och konkreta verktyg både för vuxna och barn.

Korsväg 2 | 2022

43

Man får släppa allt och bara vara Mycket, om inte allt, i kyrkan kretsar kring gudstjänsten. För vissa är den en plats för andlighet och gemenskap som är helt central i tron, medan den för andra upplevs som otydlig och gammaldags. Korsväg har träffat ungdomarna i Stensjöns församling för att prata om vad de tycker och tänker om gudstjänsten.

D

et är en regnig och gråmulen vårkväll i Mölndal, men inne i Stensjökyrkan är känslan allt annat än mulen. Pedagogen Kristin Watrous har bjudit in några av ungdomarna i församlingen och tillsammans har de deltagit i veckomässan och dukat fram fika under skratt, tjo och tjim. Just denna kväll är alla lokaler i kyrkan fullbokade, så den rymliga sakristian bredvid hallen får extraknäcka som fikarum.

Victor, Alicia, Molly, Elin, Frida och Rebecka sätter sig vant runt bordet och tar för sig av bullar, saft och te under livliga samtal om spanska, gymnasieval och nationella prov.

Snart visar det sig också att de är minst 44

Korsväg 2 | 2022

lika livliga i att prata om kyrkan och guds­ tjänsten.

– När man kommer hit finns den här stillheten, man kan släppa verkligheten och gå in i sin egen bubbla. Man får släppa skolan och allt utanför och bara vara här, berättar Alicia, och Rebecka tycker också att det är något skönt med just stillheten.

– Jag tycker att det är väldigt fint att vara i kyrkan på mässa, man får koppla av och lugna sig lite. Men ibland har jag svårt att sitta still och då blir det svårt att inte skratta, säger Molly. Och när jag får panik över att jag inte riktigt vet hur man ska ta emot nattvarden blir det väldigt svårt att hålla sig för skratt.

Gudstjänsten är en möjlighet att släppa verkligheten en stund, koppla av och känna stillheten, tycker ungdomarna i Stensjön.

Korsväg 2 | 2022

45

I Stensjökyrkan finns ingen altarring, besökarna på mässan ställer sig i en gemensam halvcirkel för att ta emot nattvarden tillsammans.

46

Korsväg 2 | 2022

Victor, Alicia, Rebecka, pedagogen Kristine, Molly, Elin och Frida berättar engagerat om vad de gör i kyrkan och vad de får ut av gudstjänsterna.

Det är fler än Molly som tycker det är svårt

att sitta still. De berättar om Late Night Church, en gudstjänst som riktar sig speciellt till unga och firas på fredagskvällar.

– Det är friare typ av gudstjänst, du behöver inte sitta ner och göra det alla andra gör.

Du kan gå omkring i rummet och göra det du själv vill, skriva bönelappar till exempel, berättar Alicia och Rebecka.

– På mässan idag var det en dam som dansade, det var jättebra, då fick man något att titta på, säger Elin. Men annars tror jag att jag saknar gemenskapen lite på vanliga gudstjänster.

Alla är jättetrevliga när man pratar med dem, men man sitter mycket för sig själv och blir uppslukad av sina egna tankar. Jag har svårt att hålla fokus på det prästen säger då.

– Ja, om man inte hänger med hela tiden så är det kört, håller Rebecka med.

– Det är lite som på fysiken, skämtar Frida, och rummet fylls av skratt.

Känslan av gemenskap är en sak vi kommer

tillbaka till, och att de som unga i kyrkan kan känna sig som störningsmoment för andra.

Frida berättar att hon tycker det är lättare att känna sig välkommen på ungdomsträffarna än i gudstjänsten: – På ungdomsträffarna är Kristin och vår ungdomspräst där och de är alltid så glada att se en. När man kommer till en vanlig gudstjänst kan det nästan kännas som att man är på fel ställe. Jag tror det är många unga som känner sig osäkra över att komma till kyrkan, just för att man känner sig dömd.

– Det känns som att vissa äldre kan tycka att man är högljudd och respektlös, utvecklar Elin, som berättar att hon fått en del sidoblickar, framför allt under konfirmandtiden.

Kristin bryter in och säger att de såklart alltid är välkomna, men att det kan vara svårt att få en bra balans mellan unga och äldre när man delar samma lokaler. Kanske behöver konfirmanderna, de unga och de äldre prata mer med varandra?

Elin tar vid direkt och berättar om när hon praktiserade i kyrkan och fick chans att prata mer med några av de äldre: – Då kom det fram att de först inte hörde vad jag sa! Men sedan började de berätta om Korsväg 2 | 2022

47

inte måste börja sjunga » Man”Gudkanske är god mot mig” i bamba.

sina barnbarn och vi hade jättetrevligt! Så när man väl pratar har man roligt ihop och lär känna varandra, problemet är att det är så läskigt att börja prata.

Efter detta kläcks idén att bjuda in de äldre i kyrkan till ett UG-tillfälle, för att ge alla en chans att mötas. ”UG pärlar med penchisarna” är arbetsnamnet, tills någon kommer på att just pilliga pärlplattor kanske inte är vad de äldre helst vill syssla med. Men de pratar vidare om att bjuda in till någon annan aktivitet till hösten.

Det är först när vi kommer till musiken på gudstjänsterna som gruppen inte är helt överens. Rebecka, Elin och Frida enas snabbt om att de gillar lovsånger mer än psalmer, som har konstiga melodier och är svåra att hänga med i. Men snart bryter Molly in.

– Men psalmerna har något också. För mig har de ett slags heligt värde, de är viktigare att sjunga än lovsångerna vi sjunger på andakterna.

– Jag känner nog tvärtom, säger Frida. Jag får en längtan efter att lära känna Gud när jag sjunger lovsångerna, men med psalmerna känner jag att jag knappt vet vad jag sjunger.

Elin berättar att hon kan lyssna på lovsångerna på bussen, men att hon aldrig skulle ha med en psalm i sina spellistor eller lyssna på dem utanför kyrkan.

– Men det beror på vilken psalm! protesterar Molly. Måne och sol till exempel, den är bra.

Eller Du vet väl om att du är värdefull. Jag har en favoritpsalm, det är psalm 830, Stad i ljus med Tommy Körberg. Jag lovar, det är en psalm! Även Victor håller med om att lovsångerna är bättre.

– De är mycket roligare. Det finns några få roliga psalmer, men de finns i lovsångshäftet också.

48

Korsväg 2 | 2022

– Lovsångshäftet, där har vi det! utbrister Alicia. Det har de perfekta låtarna.

Trots att de ibland har svårt att fokusera på

gudstjänsten och kan tycka att innehållet är svårt så har de alla med sig saker från gudstjänster de har varit på. Från texter man inte riktigt gillar eller favoritpsalmen Måne och sol, till saker de tänker på i vardagen.

– Någon pratade om att man kan se Gud i så mycket, berättar Molly. I att tacka för maten till exempel. Man kanske inte måste börja sjunga ”Gud är god mot mig” i bamba, men att man ändå ska tänka på att vara tacksam varje dag. Det har suttit kvar i mig. Varje dag när jag går in i bamba tänker jag nu på hur glad jag är att jag får äta, och att bambatanterna gjort min specialmat.

Elin har liknande tankar: – Jag övertänker väldigt mycket, bara jag går på bussen kan jag fångas av tankar som känns jobbiga. Tänk om jag ramlar när jag går ombord till exempel, vad skulle hända då. Jag har gått från att känna mig ensam i de tankarna till att tänka dem till Gud. Jag kan tacka Gud för varje gång jag inte ramlar, då känns det som att han är med mig i det.

Kvällen går mot sitt slut, men innan vi reser oss för att plocka undan disken avslutar Victor samtalet genom att berätta om två meningar som han minns extra tydligt: – Ibland är livet botten och ibland är livet toppen, och Jesus är som en soptunna.

– Just det, utbrister Elin. Det betyder att man kan lämna all sin skit hos honom?

– Precis!

Text & foto: Frida Blomqvist

Odlingskragar (med snigelskydd) passar bra för nästan all slags odling.

Odling och Teologi på Helsjön Intresset för kursen Odlarglädje och skapelsekärlek på Helsjöns folkhögskola är stort och platserna fylls fort. Det handlar om handfast odlande, ansvar för att förvalta Guds skapelse och att natur och odling har en helande effekt på människan.

Korsväg 2 | 2022

49

Ett av kursen ”Odlarglädje och skapelsekärlek” tre ben är det handfasta odlandet. De andra två benen är teologi och miljöpsykologi.

K

limat och hållbarhet är två ord som är på allas läppar. Men hur kan man få dem att bli verkliga i den egna vardagen. Kanske genom att åka till Helsjöns folkhögskola och kursen ”Odlarglädje och skapelsekärlek”. Där vävs jordnära kunskap om odling samman med teologi och miljöpsykologi.

– Kopplingen mellan odling av mat, teologi och miljöpsykologi känns rätt i tiden, det handlar om något som människan längtar efter i dag, säger Gabriella Åberg, en av initiativtagarna och lärare på kursen. Årets upplaga av kursen är den sjätte. Kursen sker på halvfart under ett år, mycket sker digitalt med uppgifter och diskussionstrådar där alla kan dela bilder och texter och ställa frågor. I litteraturlistan finns böcker om allt från teologi, miljöpsykologi och ansvar för skapelsen till gödsel och kompost. Åtta gånger träffas man på plats på Helsjön för två eller tre dagar med lektioner och praktisk odling.

Hur kom man då på att börja med denna kurs?

Det började med att Karin Hugert och Gabriella Åberg gjorde ett besök på Björnhyltans trädgård i Ambjörnarp utanför Tranemo. Där fann man en annan entusiast – pastorn och trädgårdsmästaren Peder Wendefors. Och då fann man vad man letade efter, en koppling mellan odling och teologi.

– Jag har bott och odlat på gården i 30 år, jag har läst och praktiserat och lärt mig odlandet från grunden, säger han.

Han har även en tjänst som pastor på deltid inom Alliansmissionen/Ekumeniakyrkan.

När trion sedan träffade folkhögskolans

rektor Lise-Lotte Wallin och berättade om sina planer på en kurs där odling, teologi och miljöpsykologi vävs samman, var hon inte

50

Korsväg 2 | 2022

svår att övertala. 2017 startade den första kursen, och sedan har det rullat på, inte ens under pandemin behövde man hålla upp. Intresset är stort, ett 20-tal platser fylls fort. Och det är en stor blandning av deltagare; som vaktmästare, diakoner, präster, socionomer, fysioterapeuter, ingenjörer, lärare, musiker. Kursen finns med som fortbildning i stiftets kompetenskatalog. Åldrarna har också varierat, från 25 till 86 år. Men kvinnor dominerar, bara var tionde deltagare är man.

Kursen har tre ben att stå på. Först det hand-

fasta odlandet av grönsaker och blommor, alltid ekologiskt förstås. Teologin, att människan har ett ansvar att förvalta Guds skapelse. Och miljöpsykologiskt, att natur och odling har en helande effekt på människan, inte minst i dessa tider när många känner sig utbrända och utmattade av tidens alla krav.

– Hållbarhetstanken är viktig, säger Gabriella, och det gäller inte bara miljön utan handlar också om att vi ska vara rädda om våra relationer, både till människor och natur.

Det är en vacker vårdag i slutet på april då kursen samlas till sin tredje träff och vi kommer på besök. Vitsippsbackarna kring Helsjön lyser vita, lika förunderligt vackert som tidigare år, det surras kring bikupan och fjärilar vinglar i solljuset mellan spirande blommor.

Magnolian har just gått i blom.

Peder Wendefors föreläser på temat ”En skapelse att förundras över”, eller snarare samtalar med deltagarna om vad de förundras över. En utgångspunkt är psaltarpsalmen 104 ”Otaliga är dina verk …”, en annan Ps 8 ”När jag ser din himmel …”

– Fröer får mig att förundras, säger han och skickar runt frön att beskåda, somliga pyttesmå, andra stora som knytnävar.

Korsväg 2 | 2022

51

bästa ordningen » Denär nedlagd i skapelsen.

– Ett kakaofrö klarar sig bara ett par dagar när det lämnat frukten, ett lotusblomfrö kan klara sig i 5 000 år. Och brandnävan behöver en skogsbrand som värmer jorden till 50 grader för att kunna gro.

Fröet blir också en bild för uppståndelsen, att fröet blir något helt annat när det får gro.

Det blir diskussion om begreppet ”härska” (Ps 8:7), är det människans härskande över jorden som lett till förödelsen på jorden?

– Hur härskar Gud? Frågar Peder retoriskt.

Hans makt är kärlek, kärleken är Guds sätt att härska. Hur använder jag min makt när jag härskar?

Gabriella Åberg berättar om ”skönheten i naturens matematik”, om hur detaljer och mönster skapar en unik ordning i naturen, något man kan upptäcka när man granskar exempelvis en kotte eller en solros under lupp. Och när föreläsningen är slut hade alla fått lära känna Leonardo Fibonacci (ca 1170–1250, en matematiker som bland annat införde arabiska siffror i Europa) och hans berömda talserie.

– Den bästa ordningen är nedlagd i skapelsen, konstaterar Gabriella och citerar Luther: ”Hela skapelsen är som den allra underbaraste bok eller bibel, där Gud har beskrivit och målat sig själv.”

Peder kommer tillbaka, nu lämnar han teologin och ger råd från sin egen erfarenhet om allt från gödsel till grobarhet, fermentering och kompost. Det är viktigt att inte förivra sig när man sår, påpekar han, en frostnatt kan spoliera mycket av ens sådd.

– Bäst är att plantera en regnig dag, säger han och går på tvärs med mångas längtan att ge sig ut i trädgårdslandet en varm och solig dag.

52

Korsväg 2 | 2022

Dagens tredje teoripass står Johannes Adrian, lärare på skolan, för, temat är ”Förundran och förvandling”. Också denna föreläsning är mest ett samtal som får deltagarna att reflektera över exempelvis skillnaden mellan förändring och förvandling.

– Ur förundran kan det komma förvandling, och det som förvandlas kan väcka förundran, förklarar han.

Samtalet ger sig in i skillnaden mellan förundran och bävan, två begrepp som kan ligga nära varandra.

– Bävan handlar inte om rädsla utan mera om respekt, menar Johannes.

Den sista nyckeln till begreppet förundran handlar om att ”förstå” och landar i en trestegsmodell: Att inte veta. Att inte förstå.

Men ändå gå.

– Vill jag lägga mitt liv i Guds händer om jag själv förstår Gud? Undrar han och bollar över frågan till deltagarna att klura på.

I ett hörn åt sydväst bakom kursgården på

Helsjön har det legat en bortglömd bit mark, nyttjad till ingenting. När Gabriella och Karin fick upp ögonen för den insåg de att den var idealisk för – odling. Det är där kursdeltagarna nu får göra praktik av allt de fått lära sig under föreläsningarna. Odlarglädjen är stor, samvaron glad, alla tar med entusiasm del i uppgifterna.

Och bina i kupan strax intill surrar nöjda, bofinken sjunger en trudelutt eller två som lovsång i skogen bredvid.

Himmel och jord möts.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Lotta Lirkas

Daniel Johansson

Vaktmästare, stiftsgården i Rättvik

Lärare, volontär i kyrkan, Kortedala i Göteborg

VARFÖR ÄR DU HÄR? – Det är tack vare att någon i styrelsen sett att denna utbildning fanns. På stiftsgården jobbar vi, som hela Svenska kyrkan, med ”Färdplan för klimatet”.

Här får jag en mycket handgriplig känsla för jorden. Hemma planerar vi för en aktivitet vi kallar ”Lortiga fingrar”.

VAD TYCKER DU OM KURSEN? – Den är fantastisk, jag är supernöjd, särskilt med delen om miljöpsykologi. Den känns väldigt bra för mig. Jag har tidigare läst till naturhälsopedagog. Det är viktigt att vi får en större närhet till naturen, vi behöver hela naturen, läka det vi förstört.

VARFÖR ÄR DU HÄR? – Det är mitt odlingsintresse som fört mig hit. Jag har en kolonilott hemma i Kortedala, där odlar jag helst ätbara perenner som bärbuskar, sparris och liknande.

VAD TYCKER DU OM KURSEN? – Intressant, mycket varierande. Jag gillar odlingsdelen mest, bra att vi får ställa frågor som vi kan applicera på våra egna odlingar. Jag vill odla naturligt så att vi får ett hållbart system, där vi kan bejaka mångfalden.

Anna Thiger

Linda Larsson

Medicinsk sekreterare, Umeå.

Tillfälligt städare på förskola, Vårgårda.

VARFÖR ÄR DU HÄR? – Jag har en kolonilott att odla på.

Jag ville göra något nytt i mitt liv, så den här kursen känns helt rätt. Under kursen bor jag på Helsjön, det hade varit för långt att pendla från Umeå.

VAD TYCKER DU OM KURSEN? – Jättebra, trivs väldigt bra, det är intressant och bra kompisar, bra lärare, bra med allt det praktiska odlandet. Det viktigaste jag tar med mig härifrån är nog insikten att vi är en del av naturen, att vi hör ihop.

VARFÖR ÄR DU HÄR? – Jag har alltid närt ett intresse för odling, så här får jag utveckla detta intresse. Jag är här mest för min egen skull, för att pausa, tänka och vara kreativ.

VAD TYCKER DU OM KURSEN? – Jättebra, mycket givande och en väldigt trevlig grupp, och jag tycker om att man blandar praktisk odling med teologi och psykologi, att vi får ta ansvar för Guds skapelse. Särskilt de praktiska delarna har varit bra för mig, som att lära mig vad som är bra jord. Nu vill jag odla blommor som jag kan ta med mig till en grav i stället för att köpa.

Korsväg 2 | 2022

53

Vi hade några fina stunder förra sommaren när vi målade stenarna, minns Mia Larsson-Örnberg.

Gud är alltid med oss, säger Anna-Lena Johansson och visar upp den tunga Gudspärlestenen.

54

Korsväg 2 | 2022

Frälsarkransens pärlor leder pilgrimerna i Kville En kilometer lång och lättgången, det är den nyinvigda pilgrimsleden i Kville. Längs leden ligger stenar målade i frälsarkransen färger, som påminnelse om Guds närvaro.

D

et är med glädje och stolthet som medlemmarna i Kville församlingsråd i Tanum berättar om sin nyinvigda pilgrimsled med inspiration av frälsarkransen.

Förra sommaren gjordes det mesta av arbetet, men på Annandag påsk var det dags för den högtidliga invigningen.

Då samlades 35 personer i strålande sol vid den lilla Evenrödsjön och gick den en kilometer långa leden. Leden är lättgången och kan fungera med både rullator och barnvagn.

Längs leden finns också soffor för en stilla stund.

– Det började med att en person i vårt församlingsråd upptäckte en fin liten led med frälsarkranspärlor i Nässjö, berättar AnnaLena Johansson, församlingsrådets ordför­ ande. Vi kände att vi ville göra något liknande, men på vårt sätt. Att hjälpa människor att upptäcka Gud i naturen.

Martin Lönnebos radband/armband har 18 pärlor i olika färger och av olika betydelser, med starten i Gudspärlan. En gyllene pärla som påminner om att det finns någon som alltid är med och som vakar över oss. Den är Frälsarkransens början och slut, ursprung och mål. Sen kommer Tystnadspärlorna, den pärlemorskimrande lilla Jagpärlan, den vita Doppärlan, den sandbruna Ökenpärlan, den himmelsblå Bekymmerslöshetspärlan, de röda Kärlekspärlorna, de små Hemlighetspärlorna, Nattens pärla, den svarta och avslutningsvis den vita Uppståndelsepärlan.

Idag finns radbandet Frälsarkransen på tiotusentals handleder, i fickor och i väskor, men även som små pilgrimsleder. Som nu i Tanum.

Stefan Röjelid, medlem i församlingsrådet, är markägaren som gärna upplåtit mark till leden och är i full färd med att också rusta upp den populära badplatsen invid sjön.

– Jag har jobbat mycket med att röja sly och göra badsjön allt bättre. Vi har också byggt ett vindskydd och församlingen har ställt ut bänkar. Nu är leden lätt att gå.

– Förra sommaren målade vi stenarna, berättar Mia Larsson-Örnberg. Stora, runda stenar i starka färger.

– Vi har också gjort informationstavlor som berättar lite om stenarna, säger Anna-Lena.

Man måste inte gå till kyrkan för att känna Guds närvaro, det kan man verkligen göra här utefter vår led.

Martin Wihlborg, komminister i församlingen, gläds åt engagemanget bland de ideella i Kville.

– Det är så fint med gemenskapen, att alla verkligen ställer upp och hjälper till!

Hur hittar man då den nya leden? Jo, man

svänger av E6 och kör mot Fjällbacka på väg 163. 2 km efter Kville kyrka finns en vit skylt, med texten Linmuseum, som pekar mot höger.

Det är en liten grusväg. Efter 4 km finns så Evenrödsjön och Frälsarkransleden.

Text & foto: Agneta Riddar

Korsväg 2 | 2022

55

Anders Roos är utsänd präst och Britta Snickars är utsänd musiker till Svenska kyrkan i Funegirola.

På terrassen i Fuengirola kan verksamheterna avlösa varandra med pysselgrupper och musik och i köket trivs volontärerna.

56

Korsväg 2 | 2022

En tydlig kyrka som lever i sin samtid Församlingen har två nav, det ena är gudstjänsten och det andra är den sociala verksamheten. Båda behöver varandra, balansera varandra. Korsväg har besökt Svenska kyrkan i Fuengirola, som arbetat med att tydliggöra vad det är att vara kyrka på spanska solkusten.

A

llvaret är påtagligt när förhandlingarna ska ta sin början. Nyss firades det gudstjänst, nu är lokalen omvandlad till årsstämma. Handlingarna är utdelade, de närvarande medlemmarna räknas upp, en och en.

Församlingen i Fuengirola på spanska solkusten har 146 medlemmar som betalar 25 Euro i årsavgift, 31 av medlemmarna deltar i stämman. Församlingen har några tuffa år bakom sig. Förutom pandemin, som självklart slagit hårt mot verksamheten när samhället i princip varit nedstängt, har det också handlat om ekonomiska tveksamheter, utköp av prästen, juridiska förhandlingar kring en lokalanställds förmåner. Även för ett antal år sedan var situationen problematisk, så till slut tog Skut-utredningen beslut om total nedläggning av verksamheten!

Men församlingen ville inte nedläggningen, de bestämde sig för att försöka fortsätta med sin verksamhet utan bidrag från Svenska kyrkan. I två år klarade man sig på egen hand på egna insamlade pengar. Det fanns inte någon fast anställd personal utan det kom ner präster som vikarierade under kortare perioder. De fick dagtraktamente och bostad.

Idag är situationen en annan, församlingen får fortsätta att finnas till med ekonomiskt stöd från Svenska kyrkan och Anders Roos, som utsänd präst och Britta Snickars som utsänd musiker. På stämman konstateras att församlingen är under uppbyggnad men med goda framtidsutsikter. En skör verksamhet som bygger på utsänd personal, volontärer och ett stort engagemang från medlemmar. ”Det är lättare att rasera än bygga nytt.”

Både Anders och Britta har varit involverade i många år i Svenska kyrkan i utlandet, tidigare Sjömanskyrkan. Anders har besökt många av församlingarna runt om i världen och han var faktiskt också delaktig i beslutet att lägga ned församlingen i Fuengirola.

– Ja, jag tyckte den skulle läggas ned. Den var inte en församling i dess rätta mening. Det fanns inte någon inriktning över vad man ville utan det pratades bara om aktiviteter. Det fanns inte mycket av andligt innehåll utan man kunde vara som vilken förening som helst.

Men församlingen överlevde trots allt. Ett antal ideella ”vägrade” nedläggning. De ville försöka fortsätta utan bidrag från Svenska kyrkan. Ett helt nytt kyrkoråd valdes med en

Korsväg 2 | 2022

57

viktiga är att kyrkan blir » Detdet andliga centrat.

tung börda att ordna ekonomin och skapa förutsättningar för ett församlingsliv i Fuengirola. Mycket arbete lades ned på att spåra upp och skära ned oskäliga utgifter.

Ett oväntat stort pandemibidrag gav också möjlighet att utveckla verksamheten.

– När jag blev tillfrågad om jag ville åka hit ner, så frågade jag: vad förväntar ni av mig? Se till att det blir en församling, det var mandatet jag fick. Fira gudstjänst!

– Jag började med att vara cafétant i början, berättar Britta, jag hade inte tid att starta någon kör! Vi ville ju ha öppet så mycket som möjligt och se till att folk vågade komma hit igen, efter allt som hänt.

Hur gör man då för att bli en tydlig kyrka, och inte bara en trevlig förening?

– Genom att vara kyrka själv, menar Britta, att visa, att tala om att vi är kristna. Att vi sprider det budskapet. Vår uppgift är att bilda en församling och att folk ska tycka om varandra och vilja arbeta mot samma mål.

Britta har sjömanskyrkan i blodet.

Pappan var sjömanspräst, stationerad i Italien och i Holland. När familjen flyttade till­baka till Sverige blev det Donsö i Göteborgs skärgård men sommarloven under uppväxten innebar bilresor till olika kyrkor ute i Europa.

– Jag har samlat ihop pengar till sjömansvården, packat julklappar i september och skickat iväg, minns Britta med ett leende. Sen fick vi tackkort från bortre Bahia av någon tacksam

58

Korsväg 2 | 2022

sjöman! Min första tjänst var faktiskt som kantor på Gran Canaria 1972.

Som utbildad kyrkomusiker har sen Britta varvat Sverigejobb med tjänst i bland annat Skagen och London. Men sjömanskyrkorna som Britta växte upp med finns knappast längre.

– Besättningarna på båtarna är oftast inte svenska, inte ens de svenskflaggade, berättar Anders. Sen är liggtiderna idag, om de över huvud taget ligger i hamn, väldigt korta. Båtarna ligger ofta kvar ute på redden. Vår tids sjömän är aupairflickor och turister.

– En kyrka som ska leva i sin samtid, måste vara beredd att se omvärlden, menar Anders.

Se vilka behov som finns och vilka behöver oss och sen förändra verksamheten utifrån det.

Allt som hände i Fuuengirola under de här åren, tog de enskilda människorna skada av det?

– Prästen som blev utköpt var en dynamisk, karismatisk människa, som hade många med sig. Församlingen blev uppdelad i två läger.

När han lämnade, lämnade också många församlingsbor. Men en del stannade kvar, la ned ett otroligt arbete och nu har dessutom en del kommit tillbaka.

Nu firas det söndagsmässa varje söndag och varannan vecka veckomässa. Britta har startat en kör som ofta kan delta i mässan, både som kör och med solister. Det anordnas bibelsamtal, konfirmandgruppen arbetar på och det

finns både bokklubb, spanskkurs, målarkurs och pysselgrupp.

Kyrkans café är ett nav där människor möts, samtalar och stöttar varandra. Här finns också plats för själavårdssamtal.

Volontärerna har stadigt ökat och möjliggör mycket av arbetet. Ett nyhetsbrev skickas ut varje vecka till medlemmarna och många andra. Detta kompletterar övrig information på sociala medier.

– Jag tycker man kan likna församlingen vid två nav, säger Anders. Det ena är gudstjänsten och det andra är den sociala verksamheten.

Båda behöver varandra, balansera varandra.

Idag är det tydligt att det är en kyrka som serverar kaffe och inte vilken förening som helst.

Går det att överföra de här erfarenheterna

till små församlingar i Sverige? Som kanske bara har en gudstjänst på söndag och sen inte mäktar med så mycket mer?

– Ja, det tror jag man kan göra. För om man tänker att anställda ska göra allt jobb, då kommer man aldrig att lyckas.

– Om människor i bygden inte tar ansvar för sin kyrka, eller blir framsläppta att göra det, då kan det inte bli livaktigt, menar Britta. Det viktiga är att kyrkan blir det andliga centrat och utifrån det generar sen verksamheten.

Anders, Britta, volontärerna och de förtroendevalda har nu fått kvitto på att de är på rätt väg. Julbasar med 300 besökare, julgudstjänster med över 100 personer, 30 deltagare i kören, 72 personer på gudstjänsten när Korsväg är på

besök, med insamlade pengar genom kollekt och kyrkkaffet till Ukraina på 6 000 kronor.

Behövs församlingen i Fuengirola?

– Ja, absolut, svarar de båda. Nu arbetar vi med att bygga upp en församling som ska klara sig oavsett vem som sänds ut. En församling som ser framtiden an med tillförsikt, med en noggrann och kompetent styrelse.

Det är ett gott betyg till alla förtroendevalda som lagt ned ett stort arbete på att få församlingen på rätt köl. Mycket har handlat om formalia, om hur inköp och avtal ska gå till och godkännas, en delegationsordning, en ny församlingsordning. Vis av tidigare erfarenheter har kontanthanteringen förändrats så att pengar hamnar där de ska. Svenska kyrkan äger kyrkolokalen med café, medan församlingen äger prästbostaden. Årsstämman lider mot sitt slut. En intressant inblick i en Skut-församling med den direkta demokrati som det innebär att vara en ideell förening.

– Ja, så är det i alla församlingar utomlands, säger Anders. Det påminner om systemet som vi hade i Sverige förr i tiden med kyrkostämmor. Då var det direkt demokrati, idag är det ju representativ demokrati med valda ombud.

Text: Agneta Riddar Foto: Agneta Riddar och Britta Snickars

Korsväg 2 | 2022

59

Bibelstudium | Otfried Czaika

Jag är vinstocken, ni är druvklasarna

J

ag är vinstocken, ni är grenarna (Joh 15:5) är en av bibelns mest kända verser. Den svenska översättningen ”grenarna” har dock alltid haft en märklig biklang för mig som relaterar i första hand till den översättningen jag är van vid på mitt modersmål, tyska. För mig har det aldrig varit fråga om ”grenarna”.

Redan Martin Luther använde begreppet ”druvklasar” när han översatte till tyskan. Gustav Vasas bibel som utkom 1541 skriver däremot ”grenarna”, och den översättningen används än idag på svenska.

Båda översättningar är fullt möjliga

och språkligt korrekta. Det grekiska ordet (klemata) som står i Joh 15:5 betyder både skott, gren och även druvklase.

Den som hörde ordet i antikens värld på grekiska associerade alltså till andra delar av vinstocken än själva stammen.

Jesus betecknar sig själv i Joh 15:5 som ampelos, vilket betyder vinstock, men också druvklase. Det är ett intressant tankespel: Tänk att Jesus är en druvklase på samma sätt som de som tror på honom! Det ligger faktiskt också i bilden, om vi översätter ampelos med vinstock. Vinstocken är nämligen allt: från rötter till frukter. Jesus är

60

Korsväg 2 | 2022

därmed också samma sak som vi – en gren, eller en druvklase. Vi har del av helheten i Jesus. Denna bild passar för övrigt väl ihop med tanken att Jesus var både Gud och människa. Om Jesus också, som vi, är vinträdets grenar eller frukter, är han mänsklig som vi. Men han är dessutom mera än vi: gudomlig, eftersom vi inte är, till skillnad från honom, hela vinstocken.

De olika översättningarna (gren eller druvklase) rymmer dock även en större skillnad. Grenen sitter ju fast vid resten av vinstocken, men druvklasen kan plockas. I några texter i Gamla Testamentet talas det om dåliga grenar versus goda grenar, dåliga frukter gentemot goda frukter. De dåliga grenarna skall rensas och de dåliga frukterna likaså. Men oavsett: De goda grenarna sitter kvar och gör att vinstocken växer vidare. De goda frukterna skördas däremot.

Vid första ögonkastet är bilden med grenarna kanske lite mera passande.

Den troende växer vidare, tillsammans med Kristus, genom att vara en del av honom, en levande del av hela vinstocken. Druvklasen skördas. Den är resultatet av växtprocessen. Efter

Illustration: Maria Ia Sköld

skörden förädlas de goda druvorna. De blir till vin (jfr. t.ex. Jes 5:1; Jer 2:21).

Hela bilden som evangelisten Johannes både uttryckligen och outtalad målar upp här är en allegori: Hela vinstocken – det är helheten i Kristus.

Det är de troende som tillsammans med honom förverkligar Guds rike på jorden – och den synliga effekten av detta är druvklasarna.

Vi kan konstatera att våra germanska språk – tyskan eller svenskan – inte kan återge den bilden som evangelisten här målar upp på koine-grekiska: Den som tror lever i en oupplöslig enhet med Kristus. Den troende är som en gren. Samtidigt är den troende den goda frukten, druvklasen.

När vi tänker på vad goda frukter är ämnade för så kommer vi till det

eskatologiska perspektivet: Den som tror och gör ur tron goda gärningar kommer givetvis att få del av Guds allomfattande nåd, kommer att få skåda himmelriket.

Men saknas det inte något i bilden: Vinstocken – grenarna – druvklas­ arna? Hur är det med rötterna? Ju mera jag reflekterar Johannesevangeliets texter, desto mera förundras jag över den otroligt genomtänkta kompositionen. Rötterna finns nämligen med i bilden. I Joh 15:1 skriver evangelisten det följande: ”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren.”

Vinodlaren har skapat förutsättningarna – det finns ett vinberg (ja, den måste ju finnas eftersom Gud är vinodlaren), en trädgård, där växterna planteras och rötterna kan få fäste i marken (jfr. Psalt.

80, 9-10 för vinstockens rötter). Gud har skapat trädgården där vinstocken

Korsväg 2 | 2022

61

slår rot. Evangelisten tänker en helhet som dels är uttalad, dels outtalad: Skapelsen och fadern, löftet och tron och slutligen eskatologin. Allt ryms i liknelsen av vinstocken.

Men dessa frukter växer enbart på en gren som har kontakt med vinstocken.

Utan tron – kontakten till vinstocken – är gärningarna döda (Jak 2:26).

Bilden med vinstocken och grenarna

stocken och grenarna respektive druvklasarna är också därför intressant att vi har ett vinträd framför ögonen. Här finns det något som evangelisten antagligen inte hade tänkt på, men som också ryms i bilden. Men, vem vet, kanske tänkte han också på det? Vinstockens grenar och druvklasarna – de är alla relaterade till vinstocken. Men: De är inte lika. Inte ens druvklasens druvor är sig lika. Goda frukter – de kan vara stora eller små eller mittemellan. Och ingen gren liknar den andre. Ingen druvklase den andra. Men alla är en del i den helheten som är vinstocken.

Jesusordet i Joh 15 kan därför utan att man gör våld på texten tolkas som en liknelse för den kristna trons otroligt många yttringsformer: Vi är inte alla lika (jfr. 1 Kor, 12:4-6), vi utför inte alla samma gärningar, men oavsett är vi alla i kontakt med hela vinstocken.

Tron på Jesus är det som förenar oss.

respektive druvklasarna är som sagt också en liknelse för att Jesus inte bara är gudomlig utan också mänsklig, det som beskrivs med uttrycket tvånaturs­ läran: Jesu gudomlighet och mänsklighet hör ihop. Men också treenigheten finns här i Johannesevangeliet, att Gud är både fader, son och ande. Fadern och sonen möter vi i Johannesevangeliets femtonde kapitel. Men anden, var finns den? Den finns inte direkt i bilden med vinstocken. Men i Johannesevangeliets sextonde kapitel utlovar Jesus sina lärjungar att skicka ”Hjälparen” efter sin död. Hjälparen kallas också för ”sanningens ande” i detta sammanhang (Joh 16:4-15). ”Grenen kan inte bära frukt av sig själv”, så heter det i Joh 15:4. Frukten kommer enbart ur en sund gren som växer på vinstocken, som i sin tur är grundat i Skaparens verk – vinodlarens verk. Och naturligtvis är druvklasarna respektive frukten, trons frukter eller människornas goda handlingar (jfr. bl.a. Luk 6:35; Gal 5:22; Gal 6:9-10).

62

Korsväg 2 | 2022

Sist men inte minst: Jesu ord om vin-

Otfried Czaika Stiftsteolog i Karlstads stift

Vi frågar!

Vad är en tydlig kyrka för dig?

Camilla Lans

Eva Miles

Kajsa Ålander

Halmstad

Kungälv

Karlstad

Det var en spännande fråga att fundera över. En tydlig kyrka är en plats där jag får fira gudstjänst och be på mitt hjärtas språk, teckenspråk, som är första språk för döva och barn till döva, föräldrar eller syskon. Kyrksalen eller platsen där det firas bör ha en skön bakgrund utan många saker som drar till sig blicken.

En tydlig kyrka för mig är en kyrka som visar solidaritet och som tar ställning för människor i närmiljön. En kyrka som är öppen och erbjuder mötesplatser där alla kan känna sig välkomna och där man också kan möta bekännande kristna människor.

Den tar också ställning för människor ute i världen. En kyrka som är där när katastrofer drabbar, men som även är med i projekt som på sikt hjälper till ett bättre liv. Även förkunnelsen är viktig, att stärka och fördjupa vår tro. När jag berörs och växer i tro, blir också människor omkring mig, och människor ute i världen, viktiga för mig.

Att den är öppen för alla, både medlemmar och icke medlemmar. Vi ska ta emot de som kommer till oss. Det ska vara tydligt att hit är alla välkomna.

Kyrkan ska se människor och lyssna på dem oavsett vad de har för situation och sociala möjligheter, sånt får inte spela någon roll. Sen kan vi inte hjälpa alla på det sätt de vill. De flesta kan ta det, om man förklarar på ett trevligt sätt.

I mitt jobb som administratör är det viktigt att ge god service. Vi ska hjälpa till när folk ringer och frågar om saker.

Och vet vi inte svaret så ska vi säga det och slussa personen vidare. Det är också att vara tydlig.

Korsväg 2 | 2022

63

aktuella böcker

Vår tystnad är livsfarlig

Det lilla formatet

Våra outtalade osynliga gränser i församlingarna som alla vet men ingen uttalar. Går du över gränsen trillar du ur Guds famn och det är ditt eget fel, du borde veta bättre. Välja annorlunda. Men vi berättar det inte för dig rakt ut, du får upptäcka det själv. När tystnaden breder ut sig runt dig, då vet du.

Vi, priviligierade normativa kan prata om Guds allomslutande villkorslösa kärlek. Men så kommer det till praktiken och mötet med en annan människas verklighet som avviker från vår egen. Vad gör vi då? Tystnar vi?

Boken En enda kropp talar i tystnaden. Ropar på att bli läst, respekterad, argumenterad, mött och använd.

Men svarar kyrkan? Svarar vi? Öppnar vi upp för samtalet och mötet med människan eller blir denna bok bara ytterligare rop in i ett stort svart tomrum av bortvändhet och just tystnad.

För tystnaden dödar, det vet vi och kan inte blunda för. Den dödar tron, hoppet, kärleken och människor.

Boken vill visa på en väg ur tystnaden och in i samtalet. En väg där vi alla berikar vår älskade kyrka med våra egna unika gåvor och inte döms eller värderas utifrån vem vi älskar.

En väg och ett samtal att ta på största allvar, då samtalet, bokstavligt talat, är på liv och död.

Det som berör mig mest är, som så ofta, människors vittnesbörd. Berättelser av smärta och utanförskap, av insikter, omvändelser och kärlek. Och mitt i En enda kropp allt, Guds stora närvaro.

I boken finns också de Lina Mattebo (red) nödvändiga teologisArgument ka avsnitten. Men när teologins teori ställs bredvid vittnesbördet kan den ibland bli lite för snustorr. För mig gör sig teologin bäst, i detta sammanhang, när den är invävd i den personliga berättelsen.

Under en period hade jag tidiga morgonandakten i P1 i hörlurarna på vägen till jobbet. Jag tycker om det lilla formatet med fokus på en tanke framförd av en trygg röst, många gånger bekant eftersom det är återkommande personer som håller radioandakterna, omsluten av stillsam musik. En bra start på dagen, helt enkelt!

Kan morgonandakterna fungera i bokform också?

Spontant var jag tveksam, till dess jag fick boken I morgonvinden i handen. Här sätts andakterna in i sitt sammanhang. Annebelle, som är copywriter i Göteborg och medlem i samarbetsrådet för judar och kristna, publicerar ett antal av sina morgonandakter på judiska teman. Till stor del knyter andakterna i boken an till de judiska högtiderna; Rosh hashana, Yom kippur, Chanukka m fl.

Andakternas olika perspektiv på högtiderna ger därför en fin bild av dessa. ”Jag hör prassel av böcker, mjuka fotsteg, dämpade hälsningsfraser och kantorn som prövar ett par toner inför recitationen av Kol Nidre, bönen om upplösandet av alla löften.”

Boken är till för den som söker andlig tröst och inspiration eller bara vill lära sig om judisk tro och tradition, skriver Annebelle i förordet. Och ja, de fungerar precis så för mig.

Som bonus finns musiken från radioandakI morgonvinden terna angiven i samband Judiska andakter och med respektive text. reflektioner Något som jag är mycket Annebelle Gyllenspetz glad över, eftersom jag Argument gärna söker upp musiken i morgonandakterna. Musiken talar många gånger till mig lika mycket som orden talar till mig.

Sara Waldenfors

64

Korsväg 2 | 2022

Torgny Lindén

aktuella böcker

Tro ekologisk på Jesus

Skarpögd iakttagare

”Livet på jorden är hotat”, påminner oss teologen och kyrkoherden Fredrik Ivarsson, ”och det krävs en omvändelse av hela vår civilisation för att vi ska kunna hitta en väg till balans med naturen igen”. Pilgrimsvandraren och diakonen Annika Spalde fortsätter: ”Hur kan livets och livsglädjens andlighet ta form i våra liv?”.

Bägge är passionerade folkbildare i kyrkan. Nu har de tillsammans skrivit boken Med alla levande varelser.

Hopp och motstånd i klimatkrisens skugga.

Fredrik gör en lika lärd som lättillgänglig vandring genom hela Bibeln, med ambitionen att lära oss ”tro ekologiskt på Jesus”. Ett stort och angeläget uppdrag i en kyrkotradition där maestro Luther himself ju inte hade någon natursyn. Medan den östliga ortodoxa kyrkan med inspiration från fornkyrkliga teologer är mer ”ekologisk”; den utmanar oss att vara, inte naturens trädgårdsmästare utan ett friskt hjärta i skapelsens (ekosystemens) levande kropp. Annika citerar Gregorios av Nazians från 300-talet som studerar fåglarnas former och färger: ”Det ger mig glädje att tala om dessa saker, för de uppenbarar för oss Guds storhet”.

Boken ger många värdefulla uppslag för hur man kan fira, uppleva och be i och för naturen. ”Tidebönerna med hela skapelsen”, ska jag pröva!

Små inpass med naturvetenskapliga fakta hade ytterligare triggat läsarens glada förundran. Men Med alla levande också påmint om att jorvarelser dens och livets tillblivelse Fredrik Ivarsson & även varit bitvis våldsam Annika Spalde och kaotisk. En insikt som stimulerar till fördjupad Argument meditation och reflektion om vem vår Gud är.

Han vill röja bort sly, Magnus Malm, sly i form av ”tidsandans snabbväxande förbuskning” som hindrar oss att se evangeliet och tänka kristet. Det är nämligen bokens undertitel – Att tänka kristet i ett sekulärt samhälle.

Den som läst några av Magnus Malms senare böcker lär känna igen sig. Han är en skarpögd iakttagare av samtiden och de värderingar och strömningar som styr oss, antingen vi kallar oss kristna eller inte. Och tydlig i det vägval vi måste göra – följa Jesus.

I dessa tider när det åter diskuteras om kyrkan ska eller kan vara politisk är Malm kristallklar. Drömmen om en opolitisk kyrka är en myt, menar han. ”Kyrkan får gärna bli hur politisk som helst. Kyrkan får gärna bli hur andlig som helst. Det enda djävulen inte tål är att kyrkan blir andlig och politisk”, skriver han och citerar sedan Jesus i Joh 3:12: ”Om ni inte tror när jag talar om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar om det himmelska.”

Citaten i Malms bok är många, från profeterna i GT till kyrkofäder och vår tids författare som Tolkien och Lewis. Han tycks mån om att visa att det finns ett stort och djupt källflöde att ösa ur för pilgrimen.

Malm har många års erfarenhet som retreatledare och andlig vägledare, något som gett honom god insikt i människans olika försök att komma undan, att slippa ta ställning och överge sitt bekväma medelklassliv.

Kognitiv dissonans, som det numera kallas.

Kanske måste vi gå Pilgrimens karta samma väg som missMagnus Malm brukarna i AA – först när vi inser att vi inte kan ta Argument oss ur anpassningen till tidsandan på egen hand kan vi ana förändringens möjligheter.

Stefan Edman

Lasse Bengtsson

Korsväg 2 | 2022

65

Vänligen | +Sören Dalevi

Tro för nästa generation

K

ristendomen är en världsreligion.

Det gör att den har vissa gemensamma drag med andra så kallade världsreligioner. Samtidigt är kristendomen en religion som på flera plan skiljer sig från andra religioner och traditioner. Detta kommer inte minst fram i de många dogmer och trosbekännelser som kristendomen producerat under århundradenas lopp.

Detta unika särdrag blir extra tydligt om man jämför någon av de vedertagna kristna trosbekännelserna (exempelvis den nicenska trosbekännelsen) med några andra religioners ”trosbekännelser”. Faktum är att när man väl gjort en sådan jämförelse, så blir det tydligt att ordet ”trosbekännelse” faktiskt säger något om kristendomen som fenomen.

Detta fick till följd att det inom kristendomen tidigt blev viktigt att föra vidare ett kunskapsinnehåll, det vi skulle kunna kalla för en tradition av berättelser, riter och dogmatiskt innehåll.

Det grekiska ordet för tradition är

paradosis, som betyder ”det som getts vidare”. Varje kristen generation har under 2000 år stått inför denna utmaning, att ge vidare det man själv fått.

66

Korsväg 2 | 2022

Och för att kunna ge vidare behöver man själv vara fördjupad och själv stå i traditionen.

Att vara kristen är att leva ett liv.

Men det innebär också att vara aktiv, att lära sig vissa saker.

Detta är extra tydligt för Svenska

kyrkan, som är präglad av den pedagogiska revolution som vi kallar för reformationen. Det är ingen tillfällighet att den mest kända boken av Martin Luther just blev Den lilla katekesen, eller att Luther livet igenom publicerade häften och böcker med grundläggande kristen undervisning. Att undervisa om kristen tro är en självklarhet i en kristen tradition. Och det är extra självklart i en luthersk kontext.

Undervisning inom ett kunskapsområde liknas ibland vid en spiral: Längst ned i spiralen finns grundläggande kunskaper som senare kan byggas på med mer avancerade kunskaper.

Det gäller hela tiden att utmana och bygga vidare på kunskapsspiralen. Den didaktiska utmaningen består ofta i att hamna på rätt nivå – gärna högt upp i kunskapsspiralen – med den undervisning man erbjuder. En viktig aspekt är nämligen att man erbjuds en

kunskapsutmaning. Vi vill bli utmanade, vi vill bli tagna på allvar – för vi vet alla hur frustrerande det är när man upplever att undervisningen är på en för låg nivå. Här finns två utmaningar.

För det första måste vi inse och besin-

na att det sker och ganska länge skett ett kunskapstapp i Sverige. Många har inte ens de mest grundläggande aspekterna längst ned i spiralen med sig. Varför firar vi jul? Varför firar vi påsk? Många vet, men inte alla. Och den svenska skolan har inte längre som sitt uppdrag att ge svenska skolbarn en grundläggande dopundervisning.

Därför är det nu tid att kyrkan tar kunskapstappet, och frågan om undervisning och lärande, på allvar.

För det andra måste kyrkan, samtidigt som hon erbjuder grundläggande undervisning för dem som inte har fått grunderna i kristen tro med sig, också erbjuda en avancerad kunskapsförmedling till alla dem som faktiskt har goda kunskaper om kristen tro, men som vill veta mer om kyrkans tro och liv. Alltför ofta har kyrkan nämligen valt att kommunicera på enbart ett sätt, och sålunda placerat sig någonstans i mitten av kunskapsspiralen. Konsekvensen av detta har blivit att det varit ointressant för alla. Svårbegripligt för den som ingenting vet, och samtidigt grunt och ointressant för den som är

någorlunda initierad. Kyrkan måste därför i sin undervisning satsa både brett och smalt – samtidigt.

Och ”undervisning” betyder i detta

sammanhang såväl faktakunskaper som estetiska upplevelser som erfarenheter av bön, Bibel, gudstjänst och kyrkorum. Såväl fakta som förståelse som färdighet som förtrogenhet. Här finns inget motsatsförhållande, även här är det både – och som gäller.

Att stå i en kristen tradition är att leva ett liv. Men det är också att förkovra sig i sin tro och att ge undervisning till andra. Det är därför som undervisning och lärande alltid varit viktiga i den kristna traditionen.

I vår tid är detta en kyrkans överlevnadsfråga. +Sören

Läs gärna biskopsbrevet om lärande och undervisning, du hittar det på www.svenskakyrkan.se/biskopsbrevom-larande-och-undervisning

Korsväg 2 | 2022

67

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Lasse Bengtsson

Sanning – att vägra göra själen krokig

K

rigets första offer är sanningen, är något vi fått lära oss. Orden lär härröra från den grekiske dramatikern Aiskylos (526–456 f Kr), som krigade för grekerna mot perserna vid slaget vid Salamis år 480 f Kr. Inget nytt under solen, alltså.

Nu är det kriget i Ukraina som väcker vår avsky. Många med mig har säkert häpnat över de ryska makthavarnas lögner. De sitter framför tevekamerorna och ljuger utan att blinka, utan att rodna, utan att humma på orden. Jag sitter framför skärmen och undrar: hur smakar lögnen i deras munnar?

Under Sovjet-tiden hette kommunistpartiets tidning Pravda. Namnet betyder Sanning.

Sovjetmedborgarna lärde sig att den ”sanning” som deklarerades där var partiets sanning, och denna sanning var något annat än den sanning medborgarna själva upplevde. Man ägnade sig åt något som kallas krivit dusjoj, som betyder ”att göra själen krokig”. Man tänjer på sanningen, man misstror makthavarna och kan håna dem – när man stängt dörren. De som går ut på gatan och protesterar ses som naiva dumskallar, enligt författaren Aleksej Rosjtjin. (DN 2/5) Nu är det Vladimir Putin som trätt fram som lögnens furste, fostrad som han är till KGB-agent med tjänst i forna DDR. Lögnen är ett av många möjliga vapen; fängslande, giftmord, försvinnande är andra. Och alltid – neka till allt hur starka bevisen än är.

Diplomatin har inte mycket att sätta emot

när motparten på andra sidan av det mycket långa bordet är notorisk lögnare som ljuger utan att blinka.

När den ortodoxa påsken firades en vecka efter vår påsk, visades bilder på hur Vladimir Putin stod i Frälsarkatedralen under liturgin med ett ljus i handen, en av liturgerna var patriarken Kirill II. En stor sorg känner jag, när jag ser hur den ryska ortodoxa kyrkan knäböjer för Putin och hans krig – och accepterar lögnerna. Visst, några har protesterat. Men är de flesta så drogade av maktens sötma att de inte ser lögnerna? Ägnar sig dessa kyrkans män också åt krivit dusjoj?

När kvinnorna i Pussy Riot för några år sedan genomförde sin aktion i Frälsarkatedralen och sjöng ”Heliga Guds moder, fräls oss från Putin”, fick de fängelse för att de vägrade göra själen krokig. Att säga sanningen kostar, även i kyrkan. I dag är deras bön också min.

Men det helvete som Putin nu skapat i Ukraina skapar han också för sig själv. ”För i slutändan kommer ondskan inte kunna göra annat än att äta upp sig själv, slukas av den tomhet som den ytterst sett består av”, som John Sjögren skriver. (Dagen 15/3) Det ger en smula hopp. Trots allt.

Lasse Bengtsson