Korsväg 2017 4

K

Vad är familj ...

Korsväg 4 | 2017

Susanne Rappmann | Om kyrkan kallar svarar jag ja 07 Inger Hallén | En familj som andra 42 Per-Ivar Östman | Våga vistas i glappet 54 Jesper Svartvik | Familjen annorlunda i Bibeln 62

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Jag möter Josefs blick

J

ag har alltid tyckt om Josef, Jesus jordiska pappa.

I mitt barndomshem fanns det vid jul en liten grupp med Josef som ledde åsnan som bar Maria och Jesusbarnet då de flydde till Egypten.

När jag och min fru första gången besökte Jerusalem letade jag efter en snidad grupp av just Flykten till Egypten. Den ville jag ha med mig som minne. Efter mycket letande hittade jag det jag sökte.

När vi för några år sedan åter besökte Israel för en rundresa var ett av de första stoppen Bebådelsekyrkan i Nazareth. Utanför kyrkan fann jag en staty av Josef.

Han satt så fridsamt och vilade med händerna på staven och tittade bort mot Bebådelsekyrkan, som är tillägnad Maria.

Det jag tror jag fastnat för är Josefs omsorg om Maria och Jesusbarnet. Tre gånger får Josef möta Herrens ängel i en dröm och tre gånger vaknar han och gör som ängeln sagt i drömmen. Josef tog till sig Maria som sin hustru, han flydde till Egypten med dem för att ge dem skydd och han förde dem tillbaka till Israel när det var tryggt att bo där.

Jag tänker att Josef är en man med stor kärlek, till både Maria och Jesus, men också till Gud. Därför tycker jag så mycket om Josef. Josef har också betytt mycket för mig i tider när mina barn har behövt mig extra mycket. Sedan några år tillbaka står det en ikon med Josef och Jesusbarnet på mitt skrivbord. I ikonen möter jag ofta Josefs blick.

Temat för detta nummer av Korsväg är Familjen och som vanligt speglas temat ur olika perspektiv, långt ifrån heltäckande men med några nedslag. I en artikel får vi också möta Göteborgs stifts nästa biskop; Susanne Rappmann är biskop electa, vald biskop.

Med önskan om givande läsning under stundande helger!

2

Korsväg 4 | 2017

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Maria Gustafsson Tomas Pettersson Agneta Riddar Sara Wrige Beata Åhrman Ekh Grafisk form: Tomas Pettersson och Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild: Torgny Lindén

innehåll

Tema | Familj

46

66 04.

07.

12.

16.

22.

26.

28.

33.

38.

42.

46.

54.

56.

62.

66.

70.

76.

80.

33 Ledare: Andlighetens återkomst Om kyrkan kallar svarar jag ja Krönika: Gode Gud befria mig från ”Gud” Leva i nuet som att det är för alltid Språk styr och skapar verklighet Regnbågsnyckel för alla Jag är ett liv – årets julkampanj Vi är alltid en för lite runt bordet Våra löften gör oss till en klosterfamilj En familj som andra Ni har inte valt mig, utan jag har valt er Krönika: Våga vistas i glappet Rutiner gör att alla vet vad de ska göra Familjen Annorlunda i Bibeln Bättre ensam ensamhet än ensamhet när man är två Vår längtan efter kärlek och lyckliga slut Tänk om jag kunde få bli kramad av min mamma igen PS: En hoppets gemenskap

– När vi åkte hem från BB, körde vi först via graven med Walter, för att hälsa på Conrad, berättar Jennie. Det var viktigt för oss.

Conrad finns alltid med i familjen. Wictor och Alva har kort på Conrad på sina rum.

Alva har ett hängsmycke med en ängel om halsen.

Korsväg 4 | 2017

3

ledare | + Per Eckerdal

Andlighetens återkomst

D

et fanns en tid när det var mer pinsamt att föra på tal frågor om tro och religion än att prata om sex. Om något som luktade andlighet kom upp i samtalet blev frigjorda svenskar generat tysta och sökte frenetiskt efter något annat samtalsämne.

Men sakta vändes det kulturella klimatet. Kanske var ett av de första tecknen på detta Att tala om döden, en antologi som kom ut 1967. Den var speciellt intressant eftersom boken byggde på artiklar i en av landets största morgontidningar och betraktades i samtiden som ett slags trendbrott.

När det blev ok att tala om döden blev konsekvensen att man också kunde ställa en del frågor om livet.

Något decennium senare seglade ”andlighet” upp på konferenser för personalchefer. Det var Sveriges personaladministrativa förening som runt 1980 med stor kraft introducerade en ny tids nya dimensioner. Samlingsnamnet var New age, individualiserad andlighet utanför alla etablerade former, religioner och gamla dammiga kyrkor.

Allt möjligt experimenterande förkom i denna må-bra-våg. Många var vi som förundrade oss över att tongivande i kultur och samhällsliv fortfarande odlade ett slags samhällsburen allergi

4

Korsväg 4 | 2017

gentemot etablerade kyrkors uttryck för tro medan man samtidigt öppnade dörrarna för kristaller, ljus och mantran. Lasse Åbergs film Hälsoresan 1999 var både en festlig komedi och en obarmhärtig analys av en andlig godtrogenhet i samhällslivet.

Man kan fundera på om en orsak bakom den andliga må bra-vågens fram­gång fanns i vår efter-sekulariserade kultur. Den andliga allmänbildning som fanns hos tidigare generationer hade vittrat ner och därmed en kunskap som gav möjlighet till urskiljning och andligt ”sunt förnuft”. Samtidigt, om förkunskapen är närmast noll, kan ett sådant nytt utgångsläge innebära att människor inte längre associerar kristen tro till något förlegat. Många församlingspräster ger uttryck för att man idag märker av en förändring där exempelvis dopsamtal eller andra kontakter med församlingsbor kan ge möjlighet att tala vardagsliv och andlighet på ett nytt sätt. De ser uttryck för en längtan efter livets djupa dimensioner där kristen tro kan svara an på ett nytt fräscht sätt.

Andra uttryck för ett klimatskifte i vår kultur är att kristen tro och kyrkans liv under de senaste åren fått ett helt annat utrymme än tidigare på Dagens Nyheters kultursidor, att Svenska

brottas på olika sätt med familjelivets » Många möjligheter och kriser i vårt samhälle.

kyrkan välkomnades som samarbetspartner för Bokmässans huvudtema i år och att 2017 års Lutherjubileum fått ett för svenska förhållanden stort genomslag i olika medier.

Det finns därför skäl att tala om andlighetens återkomst i vårt samhälle.

Detta utmanar oss i församlingarna.

Alltför ofta upplever jag att vi inte hängt med i denna förändring utan att det i vår information och förkunnelse finns ett slags blyghet kring kyrkans ärende. Broschyren som följde med röstkorten i kyrkovalet i år är ett exempel på detta och har redan väckt berättigad uppmärksamhet. Där stod mycket bra som församlingarna gör men inte en rad om gudstjänstliv och tro. När unga människor brottas med existentiella frågor och söker efter livets djupdimensioner får vi inte svara med att vi bara bevarar ett kulturarv.

Kulturarvet är viktigt och behöver vårdas, men bara om det också får bära vad det alltid burit: det kristna evangeliets befriande glädje. Likaså är kyrkans diakoni viktig och behövs inom allt fler områden men just som ett utflöde av den andliga rikedom vi fått i vår tro för att leva och ge vidare av.

Många brottas på olika sätt med familjelivets möjligheter och kriser i vårt samhälle. Också kyrka och

församling behöver med självklarhet finnas med i denna komplexa brottning, till människors stöd. Det som är varje församlings unika tillgång är att kunna bejaka varje människas unika värde som skapad av Gud och med ett liv som ofrånkomligt rymmer en andlig längtan och möjlighet. Mot ett alltmer kravfyllt samhälle svarar vi som kyrka med förlåtelsens befriande möjlighet till varje dags nystart. Livet är alltid mer!

När jag skriver detta har det just blivit klart att prosten Susanne Rappmann blir min efterträdare som biskop i Göteborg. Jag välkomnar henne och är av hjärtat glad åt att i mars nästa år få lämna vidare biskopsstaven, kräklan, till Susanne! Hon blir biskop i en tid när andlighetens återkomst och människors förväntan utmanar oss i kyrkan att titta mindre på medlemssiffror och mer på tro, hopp och kärlek som den stora gåvan vi får ge vidare. ”Mitt ibland er” vill jag därför påminna om ”glädjen längs vägen” tillsammans med Kristus. Den glädjen förvandlar även en värld i kris och kan ge den hopp. +Per Eckerdal

Korsväg 4 1 2017

5

6

Korsväg 4 | 2017

Om kyrkan kallar svarar jag ja ”Att vara biskop är både ett möjligt och ett omöjligt uppdrag, men om de som valde mig tror på mig måste jag också göra det.”

F

ör första gången i historien får Göteborgs stift en biskop som är kvinna.

Något som medfört en intensiv medie­ bevakning de senaste veckorna. Men uppmärksamheten var minst lika stor för 25 år sedan när de två första kvinnorna prästvigdes i stiftet.

– Då var jag dessutom ny på jobbet. Idag är jag 52 år och bättre rustad, säger en av dem, Susanne Rappmann, nu nyvald biskop i Göteborgs stift.

Valresultatet kungjordes den 8 november.

Det blev en fulltecknad dag för Susanne Rappmann. Ett första möte med nuvarande biskopen Per Eckerdal. Kaffe och tårta med den 100-hövdade medarbetarskaran på stiftskansliet. Presskonferens och telefonintervjuer.

Nästa dag är hon tillbaka på jobbet i Mölndal där hon är kyrkoherde och kontraktsprost.

Blombuketter på bordet, samvaro med arbetslaget och mer kaffe och tårta i församlingshemmet vid Fässbergs kyrka.

På väg in i sitt arbetsrum snappar hon åt sig en av alla tidningar med hennes namn och bild på förstasidan.

– MölndalsPosten fick första intervjun med mig efter att valresultatet blivit offentligt. Det kändes rätt – de har alltid skrivit positivt om oss, säger hon och ler nöjt.

Det säger något om Susanne Rappmanns hållning. När alla plötsligt vet vem hon är och medier från när och fjärran hör av sig är hon ändå noga med det lilla och lokala. Samtalet och lyssnandet i det nära mötet, det som kyrkan är så bra på men inte alltid lyckas visa utåt. Något hon återkommer till flera gånger under intervjun.

– Jag önskar verkligen att människor förstod att här i kyrkan finns plats för det eftertänksamma samtalet, säger hon, med sitt lätta skorrande som avslöjar att hon har ett annat ursprung än det västkustska.

Hon är född i det nordvästra hörnet av Skåne, ”i Söderåsens bokskogar” säger hon, och uppvuxen i en ”typisk svensk familj”, döpt som barn, gick i söndagsskolan och i kyrkan på första advent. Det var under konfirmationstiden hon blev mer aktiv och nyfiken på kyrkans innehåll. Hon fortsatte i Kyrkans Unga där hon senare blev mer engagerad Korsväg 4 | 2017

7

fann hon en annan glöd för hur viktig teologin » Ikanbefrielseteologin vara, inte bara trygg och from som i Göteborg.

och även en period axlade ordförandeskapet lokalt. Och hon började sjunga i kör.

Men då bodde hon redan i Kållered. Familjens flyttlass gick nämligen norrut i slutet av 70-talet. Flytten var ingen höjdare för en 14-åring, konstaterar hon. Räddningsplankan blev idrotten, närmare bestämt pingisen, som hon hade med sig från Skåne och som hon kunde fortsätta med i Mölndals Bordtennisklubb.

– Jag började spela tidigt i livet eftersom det var min pappas intresse. Jag har spelat i division 1 både under ungdomsåren och senare som vuxen, berättar hon och medger att hon ägnat mycket tid åt att ”jaga små vita bollar”.

För även om hon slutade spela i 17–18-årsåldern återupptog hon pingisen, när hennes barn blev gamla nog att börja, 20 år senare.

– Jag är oerhört präglad av att tävla, individuellt och i team. På gott och ont. På plus­sidan är att man lär sig att ta förluster och inser att de inte är så farliga. Och man vet att man måste träna, träna, träna…

Det var inte alltid lätt att kombinera idrott och församlingsliv. Och även om hon under gymnasietiden blivit alltmer aktiv i kyrkan befann hon sig inte på den punkten att det var självklart att söka till prästutbildningen direkt efter gymnasiet.

– Nej, jag hade rätt lite idéer efter studenten.

När jag bläddrade i kurskatalogen ville jag läsa allt, skrattar hon.

Hon valde det samhällsvetenskapliga programmet. Efter ett och ett halvt år började tanken på att bli präst spira. Men skulle hon få stöd i ett sådant beslut? Man får betänka att detta var i en tid och ett stift där motståndet var stort och ännu ingen kvinna blivit prästvigd.

8

Korsväg 4 | 2017

– Min man och jag träffades tidigt – vi har faktiskt varit gifta i drygt 30 år nu – och hans pappa, Hans, var präst. Så jag fick en god inblick i vad en präst gör vid sidan om det man ser som vanlig församlingsmedlem.

I samma veva började hon jobba i Kyrkans förskola i Guldhedskyrkan. Där funderade hon vidare och sökte sedan till religionsvetarprogrammet.

– Omgivningen var mest positiv och stöttande. Men jag saknade förebilder eftersom jag aldrig träffat en präst som var kvinna.

Susanne Rappmann menar att många kvinnliga prästkandidater sökte sig till andra stift där klimatet var annorlunda. Men kanske var det tävlingsmänniskan i henne som bidrog till att hon tog kampen för att få vigas i sitt eget stift.

Så vandrade hon också, i januari 1992 alldeles efter det att biskop Bertil Gärtner gått i pension, gången fram i Göteborgs domkyrka, tillsammans med en annan kvinna och en stor grupp män. I koret väntade biskop Lars Eckerdal. Det var en lycklig dag, minns hon.

Men också pressande.

– Om mediebevakningen är stor idag så var det minst lika mycket då, för 25 år sedan.

Många kom på gudstjänsterna i Partille där jag jobbade och förväntningarna var stora, säger hon och tillägger med ett leende: – Då var jag dessutom ny på jobbet. Idag är jag 52 år och bättre rustad.

Tiden i Lund när hon läste teologi bevarar hon i ett särskilt rum i sitt hjärta. I befrielseteologin fann hon en annan glöd för hur viktig teologin kan vara, inte bara trygg och from som i Göteborg.

– Jag är så glad över det jag fick med mig från den tid då jag gick från ung människa till vuxen. Jag hade behov av att ställa frågorna och få testa mitt intellekt. Där gavs chansen,

fler dörrar öppnades och jag upptäckte nya sätt att tänka och leva kristet liv.

Det har gett henne övertygelsen och glädjen över att kyrkan får rymma mångfald. Att det inte finns behov av att hitta en enda sanning utan att det finns olika sätt att leva och tänka som kristen. Att det kyrkliga sammanhanget ger möjlighet att ställa de frågor som är viktiga för var och en.

– Där jag har verkat har jag försökt skapa plats för de djupa samtalen, även om de inte alltid lockar de stora skarorna.

Men detta samtal om liv och död finns också i kyrkans vardag, till exempel i dop-, vigseleller begravningssamtalet. Vi kan bli ännu bättre på att visa upp vad kyrkan har att erbjuda, menar Susanne Rappmann.

– Kyrkans uppgift är ju att förkunna evan­ gelium och berätta om en närvarande Gud som ger mitt liv mening och hopp. Här finns riter, berättelser och sammanhang, som det är bara för människor att kliva in i.

I Mölndals pastorat, där konfirmandkullarna är stora, har man vågat testa. Konfirmandföräldrar har bjudits in att åka iväg ett dygn för samtal och andakt och sedan till fortsatta samtal under tre kvällar – mitt i livet. Hela 30 föräldrar har tackat ja.

– Det gör mig helt häpen, utbrister Susanne Rappmann. Jag får också ofta frågan om det verkligen inte kostar något att prata med en präst eller diakon. Vi har inte heller tre månaders väntetid. Det är en fantastisk resurs vi har att erbjuda.

Samtidigt är hon noga med att påpeka att kyrkans insatser i samhället inte får likställas med socialtjänstens. Diakonin är inte allmän godhet utan måste bäras av de kristna värderingarna.

Korsväg 4 | 2017

9

– När församlingen i Mölndal går in i samarbete med kommunen är det Mölndals bästa som är målet. Men det förväntas av oss att vi deltar som kyrka, det är vår särskilda roll.

Ett sådant samarbete var det transitboende som kyrkan öppnade sina dörrar för hösten 2015. Det är ett engagemang som präglar hela pastoratet. Församlingen i Kållered har i många år besökt Förvaret och nu har kommunen tagit emot ensamkommande som finns med i ungdomsgrupper både i Stensjön och Fässberg.

– Frågorna om att mötas över religionsgränserna har funnits länge hos oss. Det är så vi är kyrka här och jag har som kyrkoherde aldrig blivit ifrågasatt för det.

Integration är viktig för Susanne Rappmann även på andra sätt, det visar inte minst ämnet för hennes doktorsavhandling 2005 om funktionshinder och teologi.

– När jag kom som komminister till Anne­ dals församling stod jag inför uppgiften att skapa kontakt med ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. Det var nytt och en utma-

10

Korsväg 4 | 2017

ning men också fantastiskt roligt att vara en del av arbetslaget som var knutet kring dem.

Hon började där fundera på om arbetet med denna grupp i första han kunde ses som ett diakonalt arbete eller ett pedagogiskt. Det var en fråga hon ville tränga djupare in i och när hon fick möjlighet att forska på området nappade hon på det.

– Men när jag sökte efter teologer som funderat över frågeställningar kring funktionshinder hittade jag inga svenska och enbart ett fåtal internationella teologiska studier i ämnet. Så min avhandling blev ett bidrag som förhoppningsvis kan stödja en röstsvag och ganska splittrad grupp, säger hon och tillägger: – Jag känner fortfarande starkt för de frågorna. Därför blev jag extra glad när Klartext, nyhetsprogrammet på lätt svenska, ringde och gjorde en intervju igår. ”Ingen annan Gud har sår” skriver poeten Ylva Eggehorn. Den meningen uttrycker så bra att kyrkan kan härbärgera det som är svårt, menar Susanne Rappmann. Det går inte alltid att lösa allt och det finns en tröst i att livets bräcklighet får plats i tron.

uppmuntra mångfalden i det lokala » Attär något vi ska sträva efter.

– När vi besöker Förvaret och träffar männi­ skor i totalt limbo är det svårt att stå ut med vanmakten. Men styrkan finns i det kristna evangeliet som inte rensar ut det som inte är perfekt. Det kan vara särskilt viktigt i den tid vi lever där det finns ett starkt tryck att vara lyckad och där andras liv, speglat på sociala medier, verkar så perfekta.

Som kyrkoherde har Susanne Rappmann fulla arbetsdagar. Som biskop kommer inte situationen bli så annorlunda. Almanackan för 2018 visar redan på många sammanträden och möten.

Tvekade du aldrig att tacka ja till uppdraget som biskop?

– Det var en successiv process, jag fick en förfrågan om jag kunde nomineras och svarade ja, sen fick jag ytterligare fråga och svarade ja på den också.

Hon tystnar och funderar lite.

– Det är nog en tanke jag har att om kyrkan kallar svarar jag ja om jag inte måste svara nej. Det kändes som ett möjligt uppdrag, men också som ett omöjligt. Jag har ju fått fundera på vad som händer med mig och min familj i samband med en sådan offentlig roll. Men min lust var större än min bävan och när 70 procent av de röstberättigade nu valt mig – ja då känns det som ett oerhört förtroende. Om de tror på mig måste jag också tro att det ska gå.

Visst är det ett stort uppdrag i ett stift som efter årsskiftet kommer att bestå av 70 pastorat. Och jättesvårt. Man ska ha en arbetskapacitet att famna allt, gå in i stora ärenden som domkapitlets tillsynsperson och pröva människors kallelse till att bli präst och diakon.

Tanken på det kan göra henne matt. Men idag väljer hon ändå att kliva in i uppdraget

med stor glädje och förväntan. Hennes strategi är att till en början lyssna, lära och bygga relationer.

– Jag är så stolt och glad över att vara en del av Svenska kyrkan. Tänk – på varenda liten ort finns en lokal församling med människor som vet hur det är att leva sin tro, säger hon och avslutar: – Att uppmuntra mångfalden i det lokala är något vi ska sträva efter. Det måste vara på olika sätt att vara kyrka i norra Bohuslän och i Biskopsgården. Det är en utmaning men också kyrkans glädje och styrka.

Text: Katarina Hallingberg Foto: Torgny Lindén

Namn: Susanne Rappmann.

Aktuell: Är vald biskop i Göteborgs stift, ”biskop electa”, blir vigd biskop 4 mars 2018.

Familj: Maken Johan och två vuxna barn.

Bor: I Lindome.

Om att vara stiftets första biskop som är kvinna: ”Jag tänker att det får återverkningar ner i organisationen om det finns kvinnor i ledande positioner.”

På fritiden: Sjunger i kör, Fässbergs vokal­ ensemble, och tränar, gärna – Friskis & Svettis men även löpning och skidåkning.

Läser: Är allätare, Marilyn Robertsons böcker men också facklitteratur. Senast Joel Halldorfs bok om Lewi Pethrus.

Rekommenderar: Mark Levengoods pro­ gram om Luther på SVT – ”Särskilt kul att det är en samproduktion med Finland där de är mer stolta över sitt lutherska arv än vi.”

Korsväg 4 | 2017

11

Krönika | Per Starke

Gode Gud befria mig från ”Gud”

T

vå av 1400-talets främsta genier satt och samtalade om Gud hemma hos Toscanelli i Florens. Toscanelli var den tidens största matematiker, som bland annat hade skapat de kartor som Columbus snart skulle använda för att ”upptäcka” Amerika. Hans gode vän Cusanus var västkyrkans främsta teolog, vetenskapsman och medlare. 1445 var han i Florens för att föreläsa på kyrkomötets avslutande session. ”I er föreläsning idag skiljde ni på Gud som en ’varelse’ och Gud som själva ’varat’. Det där är svårt att förstå”, sa Toscanelli. ”Kanske”, svarade Cusanus, ”men så fort ni tänker er Gud som en varelse, har ni skapat en avgud. Mäster Eckhart formulerade detta mycket pregnant i sin bön: Gode Gud, befria mig från ’Gud!’. Det vill säga han bad till Gud om att bli befriad från alla gudsbilder och språkliga föreställningar som begränsar oss och vågar jag påstå, till och med är skadliga för oss.” ”Hur då skadliga?”, frågade Toscanelli. ”Det är väl helt klart”, utbrast Cusanus. ”Turkarna slåss för herraväldet över land och hav, men också för sin gudsbild framför den kristna gudsbilden. 12 000 kristna fick sätta livet till i

12

Korsväg 4 | 2017

Varna och vem vet hur många turkar? 1439 kom Grekortodoxa kyrkan och den Romerska kyrkan överens, tack vare mitt kompromissförslag, om hur vi ska formulera relationerna inom Guds treenighet. Men redan nu finns det röster som höjs för att bryta överenskommelsen. Man går hellre sin egen väg och splittrar kyrkan för att få bevara just sina formuleringar om Gud. Det är ju absurt! Vi sätter mänsklighetens enande på spel, klandrar, sviker, överger, krigar och dödar varandra, för några språkliga formuleringars skull.

Formuleringar vi använder för att formulera det oformulerbara. Det är både moraliskt förkastligt och intellektuellt ohederligt!”

Cusanus var så upprörd att han måste resa sig och gå runt i rummet en stund. ”Ursäkta mitt utbrott”, sa han och satte sig. ”Varenda bild av Gud som dyker upp i våra hjärnor är vrångbilder av den sanna Guden. Gud kan inte fångas i våra bilder eller i vårt språk.

Varenda metafor vi använder om Gud, säger något om Gud, men är fortfarande bara en metafor. Den är inte sann i sig.” ”Nu förstår jag ännu mindre”, sa Toscanelli.” ”Jag menar att vi ska vara försiktiga,

när vi använder metaforerna. Det kan vara så att de inte motsvarar våra egna gudsupplevelser. Låt mig ta ett enkelt exempel. Ni vet att jag växte upp på min fars båt hemma i Kues. Han var kapten på floden Mosel. Jag blev slagen av min far. En gång slog han mig så hårt att jag trillade av båten. Det blev till slut så illa att jag bestämde mig för att rymma hemifrån. Det här har gjort att jag har svårt för metaforen Gud som fader. Den metaforen motsvarar inte min gudsupplevese, även om jag förstår att andra kan ha glädje av den. Därför låter jag bli att använda den för min egen del. Samma problem finns förstås med metaforen Gud som moder. Någon kan ju ha en erfarenhet av en mor som övergett dem. Då blir den metaforen negativ. Även metaforerna Gud som den brinnande busken, eller Gud som en viskande susning i vinden, är och har varit betydelsefull för männi­skor, men i vår tid när människor är vidskepliga och rädda för andliga väsen i naturen, undviker jag helst den typen av metaforer.

Det är helt enkelt omöjligt att före­ ställa sig Gud. Allt vad vår inbillnings­ kraft säger oss om Gud är i sista hand en lögn. I min bok Gudsseendet försöker jag vända på subjekten, genom att säga att vår bild av Gud är ointressant,

Paolo dal Pozzo Toscanelli, (1397-1482), florentinsk astronom, kosmograf/kartritare. Ritade kartorna som Columbus seglade efter när han ”upptäckte” Amerika.

det intressanta är Guds bild av oss.

Jag använder ikonen för att illustrera detta. Man kan självklart se på en ikon, men det speciella med ikonen, jämfört med annan konst, är att den alltid ser på dig. Oavsett var i rummet man befinner sig, verkar det som om bilden i ikonen tittar på dig. Ikonen är en metafor för den mystika erfarenheten av att vara sedd, älskad och höra samman. Det är ingenting man förstår, utan någonting man upplever. Tror ni på kärleken?” Cusanus vände sig mot Toscanelli.

Han rodnade och svarade: ”Jo”. ”Men vad menar ni med kärlek och vad menar ni med tro? Kärlek är ingenting man förstår, det är någonting man upplever.

Att ni säger att ni ’tror’ på kärleken, betyder inte att ni håller kärleken för sant, eller hur? Det är därför vi har två begrepp på latinet för att inte blanda

Korsväg 4 1 2017

13

ihop olika sorters tro, fides qua och fides quae, tro på någon, det vill säga tillit och tro på något, det vill säga specifika trossatser.”

Cusanus insåg att han börjat predika, men han kunde inte hejda sig. ”Ni måste alltså hålla isär metaforen, tecknet och det betecknade, gudsbilden och Gud. Jag tror att ni har hört mig säga detta många gånger.” ”Jo”, svarade Toscanelli, ”men som ni nämnde nyss, våra metaforer förvillar. Ta till exempel kyrkans gudstjänstspråk, där vi använder metaforer, som om de inte var tecknen för Gud, utan det de betecknar.” ”Så är det, men tänk er i stället gudstjänstspråket som ett kärleksspråk, så kanske det blir lättare. När ni ser på er hustru, skulle ni kunna uttrycka era tankar som kärleksförklaringar. Det skulle bli ett språk fyllt av metaforer, som knappast lönade sig att analysera intellektuellt.” ”Menar ni att den kristna tron inte är sann i samma bemärkelse som matematiken?”, frågade Toscanelli.

”Jag menar att trons ord inte har samma fixa betydelse som matematiken. Därför kan formuleringar vi kommit fram till inom trons område aldrig vara heliga och orubbliga. Det går alltid att hitta andra formuleringar, som vi kanske bättre kan enas om och som pekar mot den djupare verklighet vi försöker beskriva.

Men det betyder inte att vi inte kan prata om tro på ett logiskt och redbart sätt. I alla språkområden utgår man från antaganden och bygger vidare på ett resonemang utifrån dessa. Om två personer utgår från samma antaganden inom trons område, kan de mycket väl logiskt debattera vilken ståndpunkt som är den mest rimliga, utifrån den gemensamma utgångpunkten. I den bemärkelsen är både matematiken och tron sann.” ”Ni borde skriva en bok om detta”, sa Toscanelli. ”Jag ska”, sa Cusanus. ”Jag ska. Och ni ska vara med i den!”

Nicolaus Cusanus, (1401–1464), jurist, teolog, filosof, matematiker, diplomat, kardinal och påvevikarie. Skrev flera böcker om kunskap, Gud, matematik etc. Två av böckerna består av fiktiva dialoger mellan honom själv och hans vän Toscanelli.

14

Korsväg 4 | 2017

Komp­lexitet och motsägelse

Frågor om vänskap

Titeln på Joel Halldorfs biografi över pingströrelsens store man Lewi Petrus rymmer en motsägelse.

Biskop var det han minst av allt skulle kalla sig själv. Ändå var det just en sådan han blev – informellt.

Lewi Petrus (1884–1974) var en av 1900-talets stora kyrkliga gestalter. Bespottad och hånad i seklets början, aktad och hedrad av många när han gick bort 90 år gammal.

Halldorf fokuserar på Petrus roll som ledare, och det är det Biskop Lewi Pethrus som gör boken så intressant.

Samtidigt som Petrus motver- Joel Halldorf Artos kade alla tendenser att göra

Owe Wikström har skrivit ännu en liten bok där har filosoferar och tänker högt. Från ett cafébord i Paris tänker han kring frågor om vänskap, tristess och samtalets nyanser.

Vad är egentligen vänskap?

Vad är det för skillnad mellan en bekant och en vän? Hur uppstår vänskapen? är frågor som Owe reflekterar kring. Ömsesidighet och förtroende är viktiga ingredienser i vänskapen, liksom frihet.

Friheten att inte uppgå i den Från ett café­ bord i Paris andre, att inte äga och bli ägd.

Men till skillnad från bekantska- Owe Wikström pen bygger vänskapen på att vi Libris

pingströrelsen till ett samfund, så knöt han rörelsen till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm – där han själv var ledare. Inget formellt ledarskap, men karismatiskt, relationellt och institutionellt. Konflikter löste han ofta genom att tiga ihjäl dem, och teg Petrus, teg resten av rörelsen. De som frystes ut hade ingen chans att försvara sig. Medan övriga folkrörelser och frikyrkor byggde på representativ demokrati, valde Petrus en annan väg: marknadens. Med företag och annan affärsdrivande verksamhet med honom själv som primus motor.

I boken får vi följa Petrus utveckling från ung pastor på 10-talet till åldrad patriark på 70-talet, också genom hans personliga kriser, som när han mitt under brinnande världskrig ”flydde” till USA. Halldorf väjer inte för det motsägelsefulla hos Petrus. Somligt han var emot som ung anammade han som äldre. Som att pingstvännerna skulle hålla sig utanför politiken (”världen”) – för att sedan både starta en dagstidning och ett parti.

Halldorf lyfter fram komplexiteten och motsägelserna hos Petrus, det gör boken intressant också för oss som inte har rötter inom Pingst. Och det är sannolikt också skälet till att boken vållat uppståndelse hos dem som önskat ha kvar Petrus på piedestalen.

kan tala om våra inre bekymmer.

Vänskapen innehåller också ögonblick av äkthet. Tillfällen att tala om saker som har stark betydelse för en själv. Och de lyssnas fram!

Owe kommer också in på åldrande, tristess, sorg och melankoli. Känslan av att allt utåt sett är som vanligt, men att det i det inre finns en dov känsla av tomhet och missmod trots att man har det så bra.

Ni som läst några av Owes tidigare böcker till exempel Till längtans försvar, Ikonen i fickan och Långsam­hetens lov känner igen hans stil. Det är som att slå sig ner vid bordet och ta in orden och atmos­ fären. Böckerna ger en god och trivsam känsla. Det är inte alltid de svarar på frågorna, men det kanske inte heller är meningen.

Det kan vara som Owe själv skriver: ”Och kanske ligger det något i att vänskapen inte tål att dechiffreras eller analyseras allt för mycket. Den tycks må bäst där den är minst uppmärksammad utan snarare bara hände för oss, förblir ett slags bi-fenomen.” (Dock borde det vara färre korrekturfel i boken, men det har inte med innehållet att göra.)

Lasse Bengtsson

Torgny Lindén

Leva i nuet

som att det är för alltid När kyrkan välsignar brukar det betyda att den välsignar till tjänst, men med vilken uppgift?

I vigselformuläret står det väldigt lite om hur paret ska relatera till omvärlden.

J

ag upptäckte i mötet med vigselpar att det var upp till mig vad jag skulle säga. Att den ”kyrkans äktenskapssyn” som presenterats för mig var rätt tunn, och att vigselformuläret också hade sina problem. Till exempel uppfattade jag att kyrkan bidrar till att isolera paret från omvärlden.

Samtalet har precis börjat med Emma Audas som är doktorand i systematisk teologi vid Åbo akademi. Det var i den pastorala verkligheten som Emma Audas, som också är präst i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, insåg vikten av att det forskas i kyrkans äktenskapsteologi, och hittade det ämne som hon nu doktorerar i.

– När jag tittade på vigselformulären så upptäckte jag en stor utmaning. Kyrkan verkar bidra till att isolera människor i sina äktenskap. Det sägs väldigt lite om hur paret ska relatera till världen utanför. Ingenstans nämns att paren skulle ha en uppgift. Ja, potentiellt barn då, att de skulle ha egna barn, det är undantaget. Det finns heller ingen tanke om att omvärlden skulle finnas till för paret. Släkt och vänner beskrivs mest som om de ska finnas som ett stöd på distans genom till exempel bön. Jag började tidigt med att i varje vigseltal tilltala församlingen, och säga att jag räknar

16

Korsväg 4 | 2017

med dem, att de ska lägga sig i parets liv, fråga hur de har det och lyssna och stötta.

Emma berättar att hon tidigt började fundera kring vad det innebär att kyrkan välsignar äktenskap. När kyrkan välsignar så brukar det betyda att den välsignar till tjänst. Kyrkan sänder ut församlingen vid varje gudstjänst, välsignar nya lärjungar i dopet, välsignar till tjänst i ämbetet och så vidare. I de sammanhangen är välsignandet kopplat till en uppgift.

Och frågan uppstod om välsignelsen av ett brudpar kan ses på samma sätt, en välsignelse till tjänst och uppgift. Men ingenstans i vigselordningen finns något om vilken uppgift det i så fall skulle vara.

– Det blev en utgångspunkt för mitt tänkande. Vad är den här uppgiften som man är kallad till? Och då tänker jag att det handlar om att tjäna utåt, inte bara inom relationen.

Jag är kritisk till vår idé idag om att kärleken till varandra är kallelse nog.

– En stor utmaning idag för äktenskapet och familjen är att vi isolerar det från resten av världen. Och här har vi som kyrka gått med i det. Kyrkan har liksom hakat på samhällstrenden sedan 1800-talet med ett tydligt uppdelande mellan familj och resten av samhället. Äktenskapet och familjehemmet är

Korsväg 4 | 2017

17

den trygga privatsfären, skyddad från den hårda världen utanför. Det gör oss väldigt ensamma.

– Det här är ju något som inte bara familj­ erna lider av, som blir ensamma med sina problem och utmaningar, och det vi kallar livsoch vardagspussel. Det gör ju också att de som inte lever i familj blir mer ensamma. Det här är verkligen en trovärdighetsfråga för kyrkan, att vi inte går med i det här isolerandet.

– I andra sammanhang pratar vi om att en människa blir lycklig av att finnas till för andra. Men när vi frågar vad som gör ett äktenskap lyckligt eller en familj lycklig då pratar vi istället om hur man ska vara inbördes med varandra. Istället för att också här ge samma svar, att man ska finnas till för andra. Så klart ska man också finnas till för varandra, men jag tror inte att det räcker.

Det sätter stor press på ett äktenskap eller en familj, när att hålla ihop och må bra bara handlar om att hålla ihop för sin egen skull.

Vi kommer in på olika samlevnadsformer, samboskap, skilsmässa och samkönade äktenskap som just nu är en aktuell debatt i kyrkan i Finland.

– Det är inte formen i sig som är avgörande.

Jag tror att det är mycket få som de facto lever tillsammans för att se hur det känns från dag till dag. Man kan inte bygga ett liv så. Men det finns något väldigt fint i att säga att vi är varandras för alltid. Det handlar inte om att man kan spå i framtiden. Det handlar om hur

18

Korsväg 4 | 2017

man ser på livet tillsammans. Jag brukar säga att äktenskapet är ett sätt att i våra relationer leva i nuet på ett sätt som beaktar evigheten.

– Och med detta menar jag inte att vi är gifta i himlen, men att vi lever i nuet som att detta är för alltid.

Emma pratar om en eskatologisk dimension.

Om att man förhåller sig till varandra på ett sätt som ger evigheten rum mitt i här och nu. Och att det gör något med individen, och med paret, och relationen och med kyrkans vidare gemenskap. Men det betyder inte att man ska stanna i relationen vad som än händer, eller stå ut med vad som helst.

Kanske ska man förstå evighetsperspektivet som en tidlöshet, något som är utanför den kronologiska tiden, mer än som ett ”för alltid” som är lika med summan av väldigt många timmar och dagar. Den eskatologiska dimensionen fångas också i den där känslan som kan finnas i en relation ”Har inte vi alltid varit tillsammans?”

– Jag känner inte i mitt äktenskap att ”jag lever med dig nu”, säger Emma, utan jag känner ju att ”jag lever med dig, punkt”. Det förändrar vem jag är idag. Det förändrar också vem jag var tidigare och det förändrar min framtid. Det finns en styrka i att binda sig till en annan människa för hela livet.

Inte minst kring frågor om samlevnad har röster ibland höjts som säger att om kyrkan ruckar på något så följer snart annat efter,

Det är väldigt modigt att – Samtidigt kan kärleken till och från en partner visa på gå in i ett Gud. Det är exempelvis inte äktenskap ovanligt att den som blir för-

det så kallade sluttande planets argumentation.

– Sluttande plan-argumentet är en lättja. Att man inte orkar vara tillräckligt alert, medveten och påläst för att faktiskt se skillnader och att tänka igenom vad varje ny situation innebär. Det är inte så att en sak automatiskt ger en annan.

– Äktenskapet kan inte reduceras till en service som kyrkan erbjuder sina medlemmar. Äktenskapet är en jätteviktig del av kyrkans liv. Eller borde i alla fall vara det. Det är en bild för att leva i nuet och beakta evigheten, som vi ju ofta säger i kyrkan att vi gör. I varje gudstjänst ändras tiden och vi går in i evigheten, i nattvardsfirandet upplöses tiden. Och detta sätt att tänka kring tid kan äktenskapet också visa på.

Idag är det ofta den som väljer bort äktenskap och familj som får förklara sig. Men ur en kristen synvinkel skulle man kunna säga tvärtom, säger Emma och hänvisar till den ganska familjekritiska inställningen hos både Jesus och Paulus.

– Det är väldigt modigt att gå in i ett äktenskap, eftersom äktenskapet så väldigt lätt konkurrerar med vår främsta lojalitet som borde tillhöra Gud och kyrkan. Man skulle kunna säga att jag som kristen måste vara på min vakt då jag lever i en nära relation, så jag inte börjar tro att det är däri som min primära trygghet ligger.

Där kan celibatet vara en förebild.

– Celibat ska inte ses som en motsats till äktenskapet. Utan de som lever i celibat visar på det som gäller oss alla: Att vår längtan har sitt mål i Gud, oavsett i vilka relationer vi lever.

älder hittar en tro. Eller när man möter kärleken, för att det i bästa fall ger en slags erfarenhet av nåd, och att vara älskad.

Det är spännande att höra Emma Audas resonera. Men hur blir dessa funderingar en avhandling?

– Frågan jag studerar i min avhandling är vilken äktenskapssyn som kyrkan har, eller säger sig ha. Jag studerar uttalanden av biskopar, officiella dokument, vigseldokumentet, psalmboken osv, för att se vad de säger. Men också vad som inte sägs, eller vad man kan läsa mellan raderna. Och hur landar det här i det vi vet om vilka liv människor lever. Min förhoppning är att hjälpa kyrkan ett steg på vägen i att tänka bättre kring äktenskap.

Frågan om samkönade äktenskap är just nu het i Finland. Emma forskar inte om det direkt, men kommer ändå in på det: – Att den frågan är så svår tror jag beror på att det finns så många andra frågor om äktenskapet som vi inte är färdiga med. Ta till exempel äktenskapets relation till barn. Länge har vår kyrka uttryckt att par får välja själva om de vill ha barn eller inte, men nu dyker den frågan upp igen när det gäller samkönade par. Och väldigt länge har man inte velat tala om skillnaden mellan män och kvinnor, men nu kommer den diskussionen upp igen i fråga om samkönade par, att man ska ”komplettera varandra”. Men i kyrkan har man inte talat om komplementariet på mer än 40 år, och ändå pratar man om det som att den är en klassisk kristen tanke.

Korsväg 4 | 2017

19

– Vigsel är en stor del av vad kyrkan gör.

Och ändå verkar man ha så dålig koll på vad man tänker om äktenskapet i vår kyrkliga tradition. Det tänker jag ofta på. Att det finns så mycket som vi inte pratar om. Och som vi inte lär oss i prästutbildningen. Det vore viktigt att tala teologiskt om de här sakerna.

– Ta till exempel att kyrkan har bejakat att alla äktenskap inte behöver vara öppna för barn, och accepterat preventivmedel. Det är ju bra. Men vi har gjort det utan att teologiskt prata om hur barn relaterar till äktenskapet.

I den finska vigselordningen nämns barn inte alls. Inte behöver vi väl sluta prata om barn bara för att de inte är ett måste? Och vi kan säga att barn är teologiskt viktiga, och samtidigt också fråga vad det finns för teologisk potential i frivillig barnlöshet. Men den diskussionen har vi tappat, om andligt föräldraskap och synen på kyrkan som en familj som sträcker sig över blods- och kärnfamiljsband.

– Skilsmässa är ett annat exempel. Först fanns det en diskussion om skilsmässa och omgifte, och kyrkan landade i att man även viger frånskilda. Men svaret är ju inte att kyrkan tycker att det är okej med skilsmässa.

Jag läste för några år sen på finska kyrkans hemsida att skilsmässa inte är en synd. Vad

20

Korsväg 4 | 2017

betyder ens det? Människor upplever ju ofta skilsmässor som tydliga tecken på att synden finns närvarande i våra liv och relationer. Då hjälper det inte att kyrkan säger att den tycker att det är okej med skilsmässa. Vi måste bli bättre på att vara mångfacetterade och förstå att livet verkligen är komplicerat. I själavården och de enskilda mötena tror jag att vi är duktiga på det, men i officiella dokument och liknande så behöver vi bli bättre och fundera lite extra. Att både visa på nåd och förståelse för hur livet ser ut, men också erkänna smärtan. Det kan vara på flera sätt samtidigt.

– Det är nyanserna som är viktiga. Jag träffar till exempel vigselpar som säger att de inte vill ha med orden ”tills döden skiljer oss åt”, för att deras föräldrar är frånskilda och sitter i bänken. Att det inte känns bra, som om de skulle vilja framstå som bättre. Till dem säger jag att det inte alls handlar om det, utan om hur de förhåller sig till varandra idag. Vi har ingen aning om hur det kommer att kännas ens om en vecka, men tanken om ”för alltid” är en förutsättning för att kunna ge sig åt varandra.

– Jag tror verkligen på ömsesidig, djup, nära kärlek. Men det är mycket att begära att den ska räcka i sig själv, att den ensam ska kunna

bära. Om vi isolerar oss för tvåsamhetens skull så kräver det jättemycket av just tvåsamheten.

– Jag tror att kärleken är kreativ. När vi älskar vill vi skapa något tillsammans. För många kan det betyda barn. Men det kan också betyda andra saker som att rädda regnskogen, att ha ett öppet hem, att vara trygga vuxna för syskonbarn eller ungdomar, det finns många sätt att leva ut den här kreativiteten.

Jag tror att den är viktig. Isolerar vi oss och bara tar hand om oss själva blir vi olyckliga.

Den här självcentreringen behöver vi i kyrkan ta upp och beröra. Kyrkan skulle kunna vara en plats där vi möter varandra och kan hjälpa och tjäna varandra i vardagen. Det är kanske en idealistisk bild, men jag tycker inte att vi ska nöja oss med mindre än att ha det som vårt ideal.

I början av vårt samtal kallade sig Emma för en väldigt kyrklig akademiker.

– Jag tror att kyrkan är svaret på det mesta, och därför behöver vi bra kyrkor, säger hon.

Text: Sara Wrige Foto: Ville Kavilo

Emma Audas är doktorand i systematisk teologi vid Åbo Akademi. Hon är också präst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Fin­ land, och studentkaplan för blivande kyrko­ medarbetare. Avhandlingen om äkten­ skapsteologi planeras att bli färdig 2019. Ålder: 30 Familj: Patrik, föräldrar, syskon och syskon­barn, vänner Bor: i Åbo, Finland Om att vara kyrklig akademiker: Ett måste! Skulle jag inte tjäna kyrkan med min forskning skulle jag få så tråkigt.

På fritiden: Jag delar inte upp livet i arbete och fritid. Det gör inte min man heller – kanske är det därför vi blev ihop?

Läser: I smyg (min handledare säger att det är dags att sluta läsa och börja skriva) Brinner för: Att se hur det börjar tindra i människors ögon då de ser något mer av Kyrkans förunderlighet Rekommenderar: Åbo församlings barn­ kör. De är typ 70 stycken, och så coola!

Jag skrattar gråtandes genom alla deras uppträdanden.

Korsväg 4 | 2017

21

Språk styr och skapar verklighet Det vi gör och säger tolkas. På samma sätt tolkas också det vi inte gör och det vi låter bli att säga.

H

anden på hjärtat. Vem har inte i ett ögonblick av frustration kastat ur sig ett ”Det sa jag inte!” eller för en sekund undrat ”Vad menade hen med det?”. Vi tolkar och sänder budskap stup i ett. Det går helt enkelt inte att undvika. Med hjälp av ord, gester och handlingar – och ibland även med hjälp av både tystnad och inaktivitet.

Hur funderar vi som kyrka kring vilka budskap vi sänder? Spelar det alls någon roll vad kyrkan bjuder in till? Eller för all del vad vi inte bjuder in till? Vilka frågor behöver vi ställa oss för att – i den mån det är möjligt – säkerställa att vi tolkas i närheten av det vi menar? Är det onödig petimäter karaktär att fundera på huruvida vi firar gudstjänst ”för” eller ”med”? Nej, tvärt om. Modern språkteori visar att det finns saker att lära. Språk styr och skapar verklighet. Att vara medveten om att både det vi gör och säger, och det vi inte gör eller låter bli att säga, tolkas är därför av värde.

22

Korsväg 4 | 2017

När Korsväg nu har temat ”familj” ger det oss tillfälle att gemensamt fundera på hur familjebegreppets komplexitet får genomslag teologiskt, diakonalt, musikaliskt och pedagogiskt i våra lokala sammanhang. Vilka inkluderas och vilka exkluderas i det vi säger och gör? Hur hanterar vi den traditionella modellen ”mamma, pappa, barn”? Hur talar vi om det vi gör och tror? Säger våra ord och handlingar samma sak? Vilken verklighet är vi med och skapar?

Korsväg gav sig ut på spaning och frågade fem församlingspedagoger. Vad kallar din församling era gudstjänster som riktar sig till barn och familj? Hur har tankarna gått?

Varför har ni hamnat där ni hamnat? Vilka teologiska överväganden har gjorts?

Text: Beata Åhrman Ekh

Vad kallar ni era gudstjänster som riktar sig till barn och familj?

HIMMELRIK – en gudstjänst full av liv där barn, unga och vuxna får plats Sara Melin, församlingspeda­ gog, Sävedalens församling, Partille-Lerums kontrakt – Sedan i höstas kallar vi våra gudstjänster ”Himmelrik”. Vi ville hitta ett namn tillgängligt för alla åldrar, som också var lite vidare än både ordet familj och ordet gudstjänst – som i sin öppenhet var inkluderande, och som förhoppningsvis klingade positivt även för dem som kanske inte självklart tillhör en familj eller känner sig så hemma i kyrkan.

– Barn från församlingens verksamheter medverkar varje gång – hälsar välkommen, ber förbön, tar upp kollekt, läser text, sjunger och förtydligar gudstjänstens tema på olika sätt. Efter gudstjänsten serveras kvällsmat för alla som vill.

MÄSSA FÖR ALLA SKOSTORLEKAR Johan Reftel, församlingspedagog, Björkekärrs församling, Nylöse kontrakt – I Björkekärrs församling erbjuder vi två gudstjänster med barn i fokus. Dels firar vi det vi kallar ”Familjegudstjänst” en söndag per termin klockan 15, och dels firar vi det vi kallar ”Mässa för alla skostorlekar” en söndag per termin klockan 10.00.

– Jag skulle vilja säga att vi verkligen har tänkt till i församlingen tack vare min kollega Jill Olandersson som är rytmikpedagog och leder en grupp som vill överbrygga och skapa plats för de många uttrycken och liven.

Att skapa en mässa ”för alla skostorlekar” gör att vi kommer bortom etiketter som kan vara besvärande. Det för samman mycket av det som annars kan skilja åt och riktar sig till alla åldrar och erfarenheter. Mässan uppskattas och har blivit en plats för olika uttryck med mer drama, liturgi och musik.

SOS-GUDSTJÄNST Malin Magnusson, församlings­ pedagog i Lindberga försam­ ling, Varbergs kontrakt – Vi har inga familjeguds­ tjänster. En vanlig söndag brukar vi firar högmässa (nattvard) kl 09.30. Sedan har vi en gudstjänst där det oftast är dop klockan 11.00. På kvällen firar vi en stillsam och meditativ gudstjänst kl 18.00, men i vår kommer vi ha ”SoS” där stora som små är med. Då kommer vi ha ett särskilt fokus på barnen och de som medverkar, främst i kören. På kyndelsmäss kommer vi att ha barnens högmässa där barnen står i fokus och vi skall få till det riktigt bra.

– Tanken är att vi skall låta barnen få ta emot Jesus utifrån hans ord, ”Låt barnen komma hit till mig …” vi har sett ett behov av det, men vi tänker egentligen att alla ska känna sig välkomna jämt, alla är både små och stora, man kan känna sig väldigt liten fast i en stor kropp ibland.

Korsväg 4 | 2017

23

Vad kallar ni era gudstjänster som riktar sig till barn och familj?

SPAGETTIGUDSTJÄNST

FAMILJEGUDSTJÄNST

Lena Ljungqvist, församlingspedagog i Lödöse församling, Göta Älvdalens kontrakt

Lydia Sjöberg, församlingspedagog, Masthuggs församling, Domprosteriet

– I Lödöse församling bjuder vi in till ”Spagetti­ gudstjänst”. Det är ett gudstjänstkoncept där vi äter spagetti med tillbehör, firar gudstjänst och pysslar tillsammans klockan 12 på söndagen och gudstjänsten är ca 30 minuter. Vi välkomnar ung som gammal att vara med och delta i en gemenskap runt måltiden, Jesus och varandra. Vi börjar alltid en timme innan gudstjänsten att förbereda mat och under tiden finns det pyssel och tid för att umgås.

– Efter att ha fått inspiration från andra församlingar och läst i Kyrkans tidning om just ”Spagettigudstjänster” ville vi testa konceptet och göra det till vårt eget. Det handlar egentligen om i huvudsak två saker – dels att signalera att gudstjänsten handlar om vårt liv och vår vardag och att ingen behöver välja mellan mat eller gudstjänst. Familj är de som lever nära oavsett hur den konstellationen ser ut. Det kan vara två mammor och tre barn, eller två pappor och två barn, eller en generationsfamilj.

– Vi använder ordet familjegudstjänst då vi tänker att vi vänder oss till hela familjen. Visserligen är det barn som gör det mesta i gudstjänsten, de får ha på sig prästkläder eller änglavingar och ta sig an olika roller om de vill, men vi hoppas att det så småningom ska finnas vuxna också som vill och vågar vara med och ta på sig uppgifter.

Vi utgår från barnens lust och försöker få det att vara ett så tillåtande klimat som möjligt att våga både vara med men också att avstå om man i sista stund ångrar sig.

– På torsdagar har vi en kreativ verksamhet med kör, pyssel och tok där vi arbetar mot gudstjänsten. Då får barnen känna på att läsa texter, tänka kring teman och öva sig att prata i mikrofon och på så sätt blir de tryggare i kyrkorummet och att prata inför folk. Det finns inte heller så många ställen i samhället där det är okej att hoppa på i sista stund eller hoppa av i sista stund, så tanken med gudstjänsten är att det ska vara skoj och att vi hjälps åt och bär det hela tillsammans. I söndags var det en ung besökare som innan han gick hem sa ”tack för festen” och då känns det som vi verkligen har lyckats med att fira gudstjänst!

24

Korsväg 4 | 2017

Bästa mannen Journalisten Fredrik Önnevall samtalar med poeten Bob Hans­ son i SVT-serien ”Bästa mannen”.

Fredrik : Har du med åren behövt ändra på ditt sätt att vara man för att ha framgång i kärlekslivet?

Bob: Ja. Men jag är singel nu, för att jag är trött på det. Om jag är en viss slags man funkar det bättre, men jag vill inte det nu. Jag vet inte om den förväntan kommer från

kvinnan eller mig – men jag vill inte vara den mannen.

Fredrik : Hur vill du vara då?

Bob: Jag vill slippa frågan om hur jag ska vara. I en rela­tion väcks stereotyperna till liv, även om man är feminist.

Fredrik : Det känns lite sorgligt om Bob har valt att leva ensam för att slippa anpassa sig till hur män ”ska vara”. Vad är priset man får betala för att gå emot samhäl­ lets förväntningar egentligen?

”I en relation väcks stereotyperna till liv”

Vänner i vardagen Det var det året när alla människor försvann In i jobb och depressioner och in i barnen Jag tycktes ensam fastän jag bodde mitt i stan Fastän jag hade en partner och ett barn Kanske var det just därför, Ja, alltså för att barnet kom Som jag började längta efter en mycket större flock Kanske var det just därför Ja, alltså för att barnet kom Som jag började längta efter en mycket större flock /…/

Vänner i vardagen text och musik Frida Hyvönen, ur Sjön (2016)

Det kan alltid bli värre Lotta Sjöberg, bor i Stockholm, är utbildad på Konst­ fack och arbetar som serietecknare och illustratör. I hennes bok ”Det kan alltid bli värre” (Galago, 2014) tecknar hon träffsäkert och himla roligt några porträtt av vardagslivet och familjen. I en av hennes bilder säger en av hennes figurer, bruden till sin blivande make: Jag lovar att dela glädje och sorg med dig och föda oss två barn varav en flicka och en pojke och att gå ner i tid när barnen kommer och att vabba när dom är sjuka och inte vara så mycket med mina vänner och att ta hand om din mamma och handla

och städa och tvätta och köpa alla julklappar och födelsedagspresenter som måste inhandlas och laga tacos på fredagar och byta sågspån i marsvinsburen och ge dig tid till golfresor och gå på föräldramöten och hålla in magen och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Boken rekommenderas varmt av Korsvägs redaktion. Den ger många skratt och rejäla tanke­ ställare.

Lotta Sjöberg har anlitats av bland annat Svenska Dagbladet, Vi föräldrar och flera av Sveriges fack­ föreningar. Sedan 2009 driver hon den populära Facebooksidan ”Family Living the true story”. Hon debuterade 2005 med boken Bekännelse, guide för nybörjarföräldrar.

Korsväg 4 | 2017

25

Regnbågsnyckeln för alla Regnbågsnyckeln är ett verktyg att också synliggöra hur församlingen kommunicerar begreppet familj. Vilka familjer är synliga, i bilder och texter, vilka osynliggörs eller glöms bort? Regnbågsfamiljer hjälper församlingen att överskrida gränser – för kärlekens skull.

Ä

ntligen! 2013 fattade Kyrkomötet beslut om att uppdra till kyrkostyrelsen att uppmuntra alla stift att sträva efter att i möjligaste mån genomföra HBT-­ certifikat på arbetsplatser i Svenska kyrkan.

Det var inget enhetligt beslut och kanske var det kopplingen till RFSL i utskottets betänkande som gjorde att det blev många reservationer i samband med beslutet.

Nu blev det inte RFSL som kom att styra hur en certifiering skulle komma att se ut.

Det blev inte heller varken certifiering eller diplomering. Det Svenska kyrkan till sist landade i var att ansluta sig till en märkning som Riksförbundet EKHO – kristna hbtq-personer och Svenska kyrkan i Växjö stift tagit initiativ till. En märkning – Regnbågsnyckeln – som ska passa just våra sammanhang, en processmodell för en mer inkluderande kyrka där församlingen visar sin vilja till aktivt arbetet för mångfald och öppenhet.

Vägen till beslut om Regnbågsnyckelmärkningen tog längre tid är många av oss önskade och nu är den äntligen här! Från och med januari 2018 kommer pastorat och församlingar

26

Korsväg 4 | 2017

att på bred front kunna fatta beslut om att delta i processen som leder fram till märkningen. Just nu utbildas personer som i sin tur ska kunna utbilda anställda och förtroendevalda i pastorat och församlingar.

Vad innehåller nu den här processen mot Regnbågsnyckelmärkningen? Hur ser vägen ut och vilka steg behöver tas och hur mycket tid och energi behöver pastorat och församlingar investera i detta?

Enkelt uttryckt innehåller processen sex steg som tas under en period av minst sex månader.

Första steget har röd färg: Här visar församlingen intresse och kyrkoherden och kyrkorådet fattar beslut om att delta. Kravet är att alla medarbetare och sjuttio procent av de förtroendevalda deltar vid utbildningstillfällena.

Andra steget har orange färg: Vid detta steg sker en halvdagsutbildning, dels för medarbetare, dels för förtroendevalda.

Tredje steget har gul färg: Under det steget träffas medarbetare och förtroendevalda i studiecirklar, kanske sex till åtta personer i varje, utifrån processens grundmaterial ”Så

Erik Gyll överlämnar Regnbågsnyckeln till Alvesta församling, den första församlingen i Svenska kyrkan som erhållit märkningen.

att jag kan komma in – kristen tro och hbtq”.

Sju samlingar runt sju teman, bland annat om normer, bemötande, identitet och bibelsyn/ gudsbild och människosyn.

Fjärde steget har grön färg: Kanske har det under studiecirkeltiden framkommit nya behov av kunskap och utbildning och samtidigt är det dags att börja ta fram mångfalds­ visioner för församlingen.

Femte steget har blå färg: Om församlingen under förra steget identifierade några ytterligare utbildningsbehov kan nu den utbildningen genomföras under detta steg.

Och så till sist det sjätte steget som har lila färg: Nu slutför församlingen sina mångfaldsvisioner, får dem godkända av Regnbågsnyckelns styrgrupp och tilldelas därefter märkningen Regnbågsnyckeln.

Själva märkningen görs av EKHO – kristna hbtq-personer och Sensus studieförbund.

Utbildade processledare som står till församlingarnas förfogande kommer från Svenska kyrkan, Sensus eller EKHO. Egentligen är symbolen Regnbågsnyckeln väldigt väl vald. En nyckel hjälper oss med

olika saker: låsa upp, öppna dörrar, ge tillgång till rum vi inte tidigare har haft möjlighet att besöka eller rum vi inte ens visste fanns. Regnbågen påminner om Guds förbund med Noa, hans söner och alla deras efterkommande och alla levande varelser.

Så, vad vill vi då att Regnbågsnyckeln och processen ska hjälpa oss med och leda till?

Efter det ganska gedigna arbetet som ska utföras i församlingarna vill vi tro på att vi får syn på nya sidor av varandra och får en fördjupad kunskap om identiteter, normer, rättigheter och förståelse av bibeltolkning.

Församlingen får en tydligare bild av sitt eget bemötande av varandra och andra som söker sig till församlingens olika mötesplatser och verksamheter. När vi så småningom besöker en kyrka eller ett församlingshem som har Regnbågsnyckeln vid sin entré eller i sin lokal vill vi lita på att här är det en trygg plats att vara på för oss alla i allmänhet och för hbtqpersoner i synnerhet.

Text: Karin Janfalk, stiftspedagog och utbildad processledare i Regnbågsnyckeln Foto: Kristin Horn Sellström Korsväg 4 | 2017

27

Årets julkampanj:

Jag är ett liv Vi är alla dina barn. Vi behöver dig. Vi behö­ ver din kärlek, så att vi kan älska varandra inbördes. Välsigna oss och våra bröder och systrar i hela världen.

M

ed den afrikanska bönen kan gudstjänster under adventstiden inledas, gudstjänster som präglas av årets julkampanj om barnen: Jag är ett liv, min röst ska höras, min önskan är enkel… Ännu en bön kanske lyfts fram under gudstjänsten, bönen från Kyrkornas Världsråd: Detta är platsen och detta är tiden, här och nu vill Gud bryta in i våra liv. för att förändra våra sinnen, förändra våra liv, förändra våra vägar. För att hjälpa oss se världen och livets fullhet i ett nytt ljus. För att fylla oss med hopp, glädje och tillförsikt inför en okänd framtid. Detta är platsen, liksom alla platser.

Detta är tiden, liksom alla tider. Låt oss komma nära Gud här och nu.

Under hösten har platsen och tiden funnits runt om i stiftet. Ideella, anställda och för­ troendevalda har samlats för att få information, bli inspirerade och dela med sig inför årets julkampanj: Jag är ett liv. En kampanj om utsatta barn med målet att samla in 42 miljoner kronor.

28

Korsväg 4 | 2017

I Bäve kyrka i Uddevalla inledde Göran Starke dagen med några funderingar kring de starka tv-bilderna vi ständigt matas med och insamlingsgalorna trugande om gåvor.

– Jag är inte mycket för manipulation, men jag ser värdet av att få god, känslomässigt berörande information för att motivera givande, konstaterade Göran. Vi kan måla bilden av barn som inte får trygghet, mat, omsorg och skolgång. Barn som blir utsatta för vuxnas ohämmade sexlust, gängvåld och sjukdomar.

– Vi kan också måla upp bilden av ansvariga vuxna som lägger ner sin kraft, sitt liv och sin själ i stödjande verksamhet för dessa barn.

Göran menar att uppdraget i våra församlingar är klart. Att sprida god information om läget ute i världen där Svenska kyrkan är med och påverkar. Motivera till givande, gärna regelbundet och gärna generöst. Be för verksamheterna vi stöttar och att våra församlingar blir givande miljöer.

Herre, sänd din ande till oss igen och igen så att vi inte blir förhärdade av världens nöd, utan låter smärtan kanaliseras till handling för de utsatta.

höras.

Min röst ska Kerstin Pihl, teoenkel.

Min önskan är hot, log, fortsatte dagen till ett liv utan rätt har barn Alla ger pp. Tillsammans våld och övergre tid. fram re bätt i Uddevalla med att vi kraft till en prata om teologins roll i det internationella arbetet utifrån Svenska kyrkans strategiska plan. Kerstin bor idag på Tjörn, men har under femton år varit handläggare på kyrkokansliet i Uppsala.

Hon har handlagt och besökt många projekt och arbetat med den teologiska grunden.

– En natt kom ett sms från Pakistan, berättar hon. Be för oss, stod det, i meddelandet från ett slumområde med kristna. Be för oss, människor flyr undan förföljelse. Be för oss, så att vi inte drabbas av hämndlystnad och hat, utan att vi kan fortsätta vittna om Jesus.

– Nödropet resulterade i att andra kristna öppnade sina hem för de flyende människorna.

När vi sen berättade, vid ett besök i Pakistan, att vi följt deras uppmaning och bett för dem i svenska kyrkor, var de förundrade. Det betydde mycket för dem att få veta detta, trots att de är en så liten grupp.

Kerstin vill lyfta teologins roll, som ger en viktig dimension i det internationella arbetet.

Vilka projekt ska lyftas fram, vilka partners ska kyrkan samarbeta med, osv?

– Vittnesbördet om Kristus är det viktigaste, menar Kerstin, därmed följer också gemenskapen och solidariteten med de mest utsatta. Det är också viktigt med församlingsbyggande och teologisk utbildning.

Och hon berättar om Pakistan, där knappt två procent av befolkningen är kristen. Hälften av dem är med i Church of Pakistan, resten är katoliker. Men trots att den överväldigande majoriteten är muslimer, väljer ändå många

att låta sina barn gå i kristna skolor. Här möts barnen med respekt, lärarna förmedlar alla människors lika värde.

Att detta gäller män som kvinnor är en stor utmaning i Pakistan. Ärkebiskop Antje Jackelén, beskriver samma sak. Lite under radarn, har hon gjort resor till områden i världen där kristna lever i minoritet och ibland under förtryck. I TV4:s morgonsoffa berättade hon om sina intryck och hur situationen för kristna ser ut i muslimskt dominerade länder.

– När jag var i Pakistan, var det fyra år sedan självmordsdådet mot en kyrka i Peshawar, då 78 dog och flera hundra skadades. Trots dådet säger ändå de kristna: vi är en helande närvaro i detta samhälle och vi arbetar för interreligiös dialog.

– Man ser verkligen vilken skillnad tron gör.

Det är viktigt vilken sorts teologi som predikas, menar Kerstin Pihl. Eftersom kyrkorna också växer så snabbt är det viktigt med ”vanlig” utbildning och teologisk utbildning.

Människorna tror på vad prästen säger.

– En läkare i Kenya berättade för mig att han sagt till sin mamma att hon måste koka vattnet, eftersom det fanns kolera. Det tror jag inte, svarade mamman, för det har inte pastorn sagt.

I TV4-soffan fick ärkebiskopen frågan om vilken roll religiösa ledare har idag, när t.o.m. påven nämndes som möjlig mottagare av Nobels Fredspris.

– Jag tror vi kan bidra, svarade Antje Jackelen. Vi kan medverka till att motverka Korsväg 4 | 2017

29

Kerstin Pihl, Göran Starke och Maud Hagelberg är engagerade i gatubarnen i Uganda.

intolerans och bidra till att bygga fred, både lokalt, regionalt, men också globalt. Det är inget nytt, kyrkliga ledare har även tidigare varit involverade i fredsarbete och medlings­ arbete på många sätt.

– Ett samhälle mår ju bäst när alla får bidra till det gemensamma goda. Förtrycker man då en minoritet, så förtrycker man också dess möjlighet att bidra.

Ska vi ha ett hopp?

– Det är inte minst de kristna som lever under svåra förhållanden, som lär oss en hel del om hopp och om hur tron ger motståndskraft under vidriga förhållanden, menade ärkebiskopen. Det är viktigt att lyssna, att visa solidaritet och möta varandra där man kan samarbeta.

– Men det vore fel att göra minoriteterna och de utsatta bara till offer. De är också aktörer och vill vara det och vara goda medborgare i sitt land.

Tillbaka till Bäve kyrka, till gruppen av ideella. Göran Starke och Maud Hagelberg, internationell samordnare i Uddevalla pastorat, berättar om det omfattande och mångskiftande internationella arbetet som görs i pastoratet. Allt ifrån projektet Agape som stöttar 100 gatubarn i Kampala, Uganda med skola, dagcenter, förskola till Fair Trade-butik i Uddevalla. Eller traditionen med gammaldags jultorg och kaffeservering sommartid på Strandpromenaden. Eller Världens Barninsamlingen och Saronhusets gemenskap för utsatta. Exemplen kan bli många fler.

– Olika människor brinner för olika saker, konstaterar Göran och Maud. Men alla gläds

30

Korsväg 4 | 2017

åt resultaten som åstadkommits. Återkopplingen till församlingen är otroligt viktig, alla måste få en chans att bli delaktiga.

När många hjälps åt blir också uppfinningsrikedomen stor. En gåva till det internationella arbetet istället för födelsedagspresent, hjälp med julklappsinslagning i affären, en gåva från Fair Trade-butiken.

– Ofta handlar ett lyckosamt arbete om att det finns eldsjälar, menar Maud. Någon eller några måste våga ta den rollen. Någon måste våga gå före.

Göran Håller med nu inför julkampanjen.

Någon måste våga vara ledare, våga kliva fram. Det tjänar alla på!

Så här är platsen och här är tiden! Barnen runt om i världen säger: Jag är ett liv. Min röst ska höras, min önskan är enkel.

Alla barn har rätt till ett liv utan hot, våld och övergrepp. Julkampanjen fokuserar i år på Filippinerna, men uppmaningen gäller alla barn.

Vilka är då önskningarna från de utsatta barnen: ”Jag drömmer om att få hjälpa andra barn som bor i Tondo” ”Ett litet hus. En plats där jag kan samla mina syskon och föräldrar. En plats där vi kan vara en familj igen.” ”Jag vill bli socialarbetare och hjälpa barn som lever på gatorna, barn som tvingas tigga för att överleva.” ”Vi vill gå i skolan. Vi vill lära oss saker.

Och vi vill äta oss mätta.”

Text & foto: Agneta Riddar

Ordet ”familj” kommer från latinets familia. Med begrep­ pet förstods enbart ett hushåll med romerska medborgare och deras tjänare, det vill säga den man som var herren i huset, pater familiae, hans fru, hans barn, slavar och boskap.

De olika data man har från etnografi, historia, lag och socialstatistik tyder på att den mänskliga familjen är en insti­ tution och inte ett biologiskt faktum grundat på det naturliga blodsförvantskapsförhållandet.

I dagens samhälle ses famil­ jen ofta som en plattform från vilken familjemedlemmarna verkar i samhället. Familje­ livet uppmuntrar i bästa fall till intimitet, kärlek och tillit.

Den låter också familjemed­ lemmarna slappna av från det moderna samhällets krav, allt under förutsättning att familjen fungerar bra.

Foto: Magnus Aronson/IKON

Vad menar vi med familj egentligen?

Regnbågsfamilj stod förr i tiden för en familj bestående av människor med flera av världens alla färger och utseenden. Ofta ett använt begrepp inom adoptionsvärl­ den på 1960- och 70-talen.

Termen används idag främst för att benämna hbtq-perso­ ners familjer, alltså familjer där en eller flera individer de­ finierar sig som homo­sexuell, bisexuell, transperson eller queer.

Tack gode Gud för jorden och alla människor.

Gör en familj av alla, en enda jättestor

Regnbågsfamiljerna utgör inte någon enhetlig kategori, utan rymmer ett brett spektrum av familjekonstellationer. Regnbå­ gen används för att symbolisera mångfalden inom hbtq-rörelsen, och begreppet regnbågsfamilj symboliserar på motsvarande vis mångfalden bland hbtq-familjer. /…/ Familjer som bildas med tre eller fyra föräldrar kallas ibland för flerföräldrafamiljer eller fyrklöverfamiljer.

(Ur Wikipedia)

Vi sätter oss i ringen, psalm 608 ur Den svenska psalmboken, text M Melin 1969, musik L.Å. Lundberg 1970. Illustration: Ilon Wikland.

Korsväg 4 | 2017

31

32

Korsväg 4 | 2017

Vi är alltid en för lite runt bordet När Conrad föddes var det en tystnad som fyllde rummet istället för barnskrik.

H

östen 2012 fick vi ett glatt besked, berättar Jennie Lundstedt. Vi skulle få en sladdis. Wictor, Alva och Måns skulle få ett syskon.

Vi sitter runt matbordet i vardagsrummet i radhuset i Mölnlycke och pratar. Kaffedoft från köket och på skänken vid matbordet står ett kort omgivet av värmeljus, änglar och ett hjärta med texten ”Saknar dig”. Wictor och Måns spelar fotbolls- och ishockeyspel på övervåningen. Alva leker med yngste brodern Walter. Vi pratar om att vara familj med ett änglabarn. Vi är ömsom rörda och berörda.

– Jag hade haft en bra graviditet, min tredje, fortsätter Jennie. I nio månader hade vi längtat. Den 27 mars 2013 hade jag och Patrik varit på en vanlig rutinundersökning och allt såg bra ut. Vi hade heller ingen anledning att tro något annat.

Natten till den 28 mars, skärtorsdagen, satte förlossningen igång. Jennie och Patrik for iväg till BB glada och förväntansfulla. Syskonen Wictor 8 och Alva 6 år och Patriks pojke Måns 13 år var också de förväntansfulla.

– Vi körde in till Östra sjukhuset och allt kändes som det skulle. Väl inne på förlossningen förändrades allt. Barnmorskan tillkallade mer personal, samtidigt som hon med

allvarlig min frågade Jennie var hjärtljuden brukade höras bäst. Plötsligt var rummet fullt av folk.

– Jag förstod att något hade hänt, berättar Patrik och känslan av panik syns fortfarande i hans ögon när han berättar det. Jag såg hur en sköterska skakade på huvudet. Läkaren lade varsamt sin hand på Jennies arm och sade: Jag beklagar, men vi kan inte hitta några hjärtslag.

– Det här är alltid jobbigt att berätta, säger Jennie och det syns på henne hur jobbigt det är. Det blev en total chock för oss. Detta fanns inte i våra tankar.

Nu skedde allt väldigt fort. På en timme var förlossningen över och lille Conrad var född.

– Så kom denna lilla söta kille ut, säger Jennie med stolthet i blicken och tittar bort mot kortet på Conrad som står på skänken omgiven av levande ljus.

– En tystnad fyllde rummet istället för barnskrik. Han var så rosig och varm och det såg bara ut som att han sov.

Både Patrik och Jennie berättar hur fantastisk personalen var. Hur väl de tog hand om dem och hur de hjälpte dem på alla sätt. Storasyskonen Wictor och Alva längtade så efter sin lillebror. De var i skolan och bara väntade på att få träffa mamma, pappa och lillebror.

Korsväg 4 | 2017

33

Varje år firar vi hans födelsedag vid graven.

Han får en ny liten leksak och sedan fikar vi på en filt hos honom.

Nära vänner till familjen, hämtade barnen i skolan och körde dem till Östra.

– Att möta dem utanför entrén och berätta vad som hänt, att deras efterlängtade syskon inte levde var det svåraste jag varit med om, berättar en samlad Patrik.

Jennie och Patrik bestämde sig för att barnen skulle få träffa Conrad på en gång. Det var viktigt att de fick vara med.

– Vi stannade kvar på sjukhuset till Påskafton, berättar Jennie vidare. Det var viktigt för oss och vi fick ha Conrad hos oss hela tiden.

Varje minut med honom var ovärderlig. Detta var den tid vi skulle få tillsammans med honom.

Men sedan kom det svåra ögonblicket när de skulle lämna Conrad. Ute var det solsken och vår. Andra föräldrar lämnade sjukhuset med sina nyfödda barn. Jennie och Patrik skulle åka hem tomhänta. Men sjukhuspersonalen och sjukhusprästen var till stor hjälp.

– De var fantastiska, säger Patrik.

– Jag fick ta Conrad i en filt i famnen när de körde mig till avskedsrummet, förklarar Jennie. Där bäddade vi ner Conrad i kistan och sjukhusprästen höll i en namnceremoni. Han heter Conrad Stefan!

Jennie och Patrik berättar att de blev rekommenderade att göra så mycket som möjligt själva. Det är sällan man ångrar det man gjorde, men det kan vara lätt att ångra det man inte gjorde.

– När vi skulle ha planerat dop fick vi istället välja kista, urna och se ut gravplats. Det var overkligt berättar Jennie. Vi är glada över att de uppmanade oss att göra mycket själva.

Det var värdefullt för oss.

Jennie berättar att Wictor köpte den finaste

34

Korsväg 4 | 2017

innebandybollen och lade den i kistan hos Conrad. Han fick också en Frölundapyjamas och gosedjur. Alva ritade fina teckningar åt Conrad.

De tog också många foton för att ha som minnen.

Begravningen blev i Råda kyrka, den kyrka där Jennie och Patrik gifte sig och där Wictor och Alva döptes. Där finns nu Conrads grav.

Det var prästen Åsa Markung, som höll i begravningen och urnsättningen, berättar Jennie. Åsa har också haft många samtal med oss, och också enskilt med barnen. Åsa har följt oss och vi har fortfarande kontakt ibland.

Hon har varit ett fantastiskt stöd.

– Trots sorgen rullade livet ”utanför” på förklarar Jennie.

Vi följde med Wictor och Alva till skolan och bestämde med lärarna att vi skulle berättade vad som hade hänt. De hade ju talat om sitt blivande syskon.

Sedan var det alla idrotter som familjen är engagerad i, grannarna runt omkring och arbetskamraterna som de skulle berätta för.

När något sådant här hände förr skulle man glömma. Nu talar man om det istället. Det blir en del av processen att inte glömma men att gå vidare.

– Vi har varit väldigt öppna med vår historia, berättar Jennie. Vi är stolta. Vi har fått ett barn, ett fint barn. Och barnen har fått en lillebror.

Conrads grav finns på Råda kyrkogård. Intill kyrkogården finns en lekplats, Arken, på baksidan av församlingshemmet. Det är en fin

lekplats med får, höns och kaniner och den är nära Conrad.

– Vi valde platsen noga. Conrad ligger begravd bredvid ett annat barn. Det känns fint mitt i allt det tunga, att de har varandra.

Syskonen följer ofta med och hälsar på Conrad på kyrkogården. Det finns några bilar att leka med vid graven och de tycker om lekplatsen intill.

– Vi pratar alltid om Conrad, berättar Jennie, det är viktigt för oss. Varje år firar vi hans födelsedag vid graven. Han får en ny liten leksak och sedan fikar vi på en filt hos honom.

Den 28 mars, på ett-årsdagen, kom det två citron­fjärilar som dansade runt mig. Och det har hänt att citronfjärilar följt med oss. Det känns som en hälsning från Conrad.

– Jag såg Conrad idag, kan barnen komma hem och berätta när de sett en citronfjäril, säger Patrik med ett leende.

– Det händer att vänner skickar bilder på citronfjärilar och skriver att Conrad var här, fyller Jennie i.

I barnboken ”En fjäril på min kofta” av Ann-Katrine Engström säger Lillasyster om Mellanbror som inte syntes men fanns ändå; ”om pratar vi om honom så finns han lite mer” – Precis så känns det, säger Jennie.

Ett stort stöd har familjen också fått i Spädbarnsfonden. De har samlingar och samtalsgrupper. Vid Allhelgona ordnar de minnesgudstjänst i Fässbergskyrkan i Mölndal.

– Barnen följer gärna med dit, säger Patrik.

De har vänner där, vänner som har upplevt samma sak och som därför förstår.

Jennie har också engagerat sig ideellt sig i Spädbarnsfonden, som distriktssamordnare.

Det är ett sätt för henne att hjälpa andra och att ge tillbaka av det familjen själva fått.

Korsväg 4 | 2017

35

– Spädbarnsfonden har tagit fram minnes­ påsar med lite material till föräldrar som mist ett barn. Påsarna finns på förlossningsavdelningarna att ge till föräldrar.

– Tyvärr blir det inte färre barn som dör före eller i samband med förlossningen. Därför jobbar vi också för forskning och för att påverka politiker. Kvinnan ska känna sitt barns rörelser varje dag och oro ska tas på allvar.

– Det är skönt att ha Spädbarnsfonden, säger Patrik. Att få möta andra människor som förstår, som har samma upplevelser. En gång om året arrangeras en familjehelg. Den är uppskattad av hela familjen. Då träffas vi från hela Sverige.

– Vi har upplevt att människor gjort fantastiska saker för oss, säger Patrik. Människor som vi minst anat det från. Andra som vi trodde skulle höra av sig har inte gjorde det.

Men det kan ha med deras egen rädsla att göra.

– Och utan mormor och morfar hade vi inte klarat det, säger Jennie med tacksamhet i rösten.

Längtan efter ett barn till var stor för Jennie och Patrik. Och nu finns Walter i familjen.

– Vi övervann rädslan, förklarar Jennie.

Det var en tuff resa. Det var nio månader med

36

Korsväg 4 | 2017

ständig oro. Men vi blev väldigt fint bemötta av sjukvården. Vi fick till och med samma läkare, vilket var en trygghet för oss.

– Lever han? var första frågan från stora­ syskonen när Walter var född, berättar Patrik.

Det är inte ovanligt att människors reaktion har varit: ”Nu är ni väl glada!”. Det är klart att vi är, men Walter är ingen ersättare för Conrad.

– När vi åkte hem från BB, körde vi först via graven med Walter, för att hälsa på Conrad, berättar Jennie. Det var viktigt för oss.

Conrad finns alltid med i familjen. Wictor och Alva har kort på Conrad på sina rum.

Alva har ett hängsmycke med en ängel om halsen.

– Walter vet att han får leka med bilarna som finns vid graven och han vet att vi alltid ger en slängpuss mot himlen när vi lämnar Conrads grav.

Jennie och Patrik säger samstämmigt att de är glada och lyckliga för alla sina barn. Det är barnen som fått dem att stiga upp på morgonen, att sitta på innebandy- och fotbollsmatcher och leva i vardagen.

– Men vi är alltid en för lite runt bordet, avslutar Patrik.

Text & foto: Torgny Lindén

SPÄDBARNSFONDEN Spädbarnsfonden bildades 1986 av två fa­ miljer som hade förlorat sina barn i plötslig spädbarnsdöd. Föreningen hette då Föräld­ raföreningen plötslig spädbarnsdöd. Sedan 2004 heter föreningen Spädbarnsfonden och stöder familjer och anhöriga som mist ett litet barn innan födseln eller under barnets första levnadsår.

Idag har Spädbarnsfonden 1500 medlemmar.

Det är både familjer, vänner och släktingar som mist barn men också sjukhuspersonal, begravningsbyråer, kyrkor och andra som vill stötta verksamheten.

Spädbarnsfondens vision är att inget späd­ barn ska dö av förhållanden som kan upp­ täckas och där medicinsk kunskap för åtgärd finns tillgänglig. Alla föräldrar till ett barn som dött under graviditet eller förlossning samt under det första levnadsåret, ska mötas av professionell vård och bemötande från hälso- och sjukvårdspersonal och förståelse från omgivningen.

Spädbarnsfondens verksamhet kan sam­ manfattas i fem områden: • Stöd till familjer som mist barn • Information och opinion • Seminarier • Stipendier och forskning • Samverkan nationellt och internationellt

Till alla barn som förlorat någon nära När jag berättade om våra änglabarnbarn på mitt förra jobb på en skola visade det sig att flera hade liknande erfarenheter. Barn förlorade under graviditet och i samband med förlossning eller de som hade änglasyskon. Jag tycker att vi i vår kultur är dåliga på att prata om döden, vilket kan göra att man upplever sig mer ensam än man egentligen är. Delad sorg är halv sorg. En god nyhet är att Min ängla­ på senare år har det kommit syster ett flertal böcker för barn om Annakarin änglasyskon.

Jerndahl Min änglasyster är skriven av Bubblan förlag Annakarin Jerndahl. En lättläst bok om en flicka som ”lever nära” sin änglasyster. Hon finns med i vardagens svårigheter och glädjeämnen. Boken har söta illustrationer i mjuka färger.

Delar av försäljningen av Min änglasyster skänks till Barncancerfonden, bl a från försäljningen i Svenska kyrkans församlingar.

Andra böcker om änglasyskon är En fjäril på min kofta av Ann-Kathrine Engström och Jag brukar vinka till en sten av Karin Askerin.

Gunilla Lindén, fritidspedagog

Spädbarnsfonden i Västra Götaland arrang­ erar minnesstund vid allhelgona och olika träffar till exempel gravid igen-träff och öppna träffar. Många av träffarna hålls i Spädbarnsfondens föreningslokal på Ame­ rikagatan 1 i Majorna, Göteborg, och med­ lemmarna kommer från Stor-Göteborg, hela Västra Götaland och från norra Halland.

Information: www.spadbarnsfonden.se/ Kontakt: halland@spadbarnsfonden.se vastergotland@spadbarnsfonden.se

Korsväg 4 | 2017

37

Broder Eric betonar den dagliga omvändelsen eftersom målet är att låta sig själv förändras.

Våra löften gör oss till en klosterfamilj­ Att underkasta sig Guds vilja kan liknas vid ett gott äktenskap; jag kan inte bara förverkliga mig själv, det måste finnas ett vi.

Å

tta franciskanbröder under ett och samma tak. En familj? Nja… De grundläggande idealen för oss finns i celibatet, i att inte ha egendom och lydnad inför vår överordnade och vår livsregel, säger kommunitetens minister, broder Eric, men eftersom våra löften binder oss samman, kan vi också tala om en klosterfamilj.

Det före detta ålderdomshemmet från 1899 i Jonsered ligger väl inbäddat bland träd som lyser i höstens klara mättade färger mitt i den gamla bruksorten. Den omgivande tegelbebyggelsen vittnar om ortens storhetstid som bruksort med Jonsereds fabriker som motor i samhället. Numera är miljön klassad som ”kulturmiljö av riksintresse”.

38

Korsväg 4 | 2017

1978 förvandlades det gamla ålderdoms­ hemmet till Franciskusgården, då bröderna flyttade in. Utifrån märks inte mycket av byggnadens nya funktion förrän man ser ett krucifix utanför huvudingången och en liten vit staty – av den helige Franciskus.

Att det blev just Jonsered berodde på att det gamla ålderdomshemmet hade många små enskilda rum, idealiska att förvandla till celler för en klostergemenskap. Bröderna bor längst upp under takåsen i byggnaden, övriga våningar är öppna för besökare. Givetvis finns ett välfyllt bibliotek.

Bröderna i Jonsered hör till Tertius Ordo Regularis Sancti Francisci de Paenitentia, på

svenska Helige Franciskus Reguljära Tredje Ordern för Botgörare. Det är en liten gren på det franciskanska ordensträdet med 900 bröder, varav åtta bor i svenska Jonsered.

Den franciskanska ordensgemenskapen kan milt uttryckt sägas vara brokig; första, andra och tredje ordern, systrar och bröder och även lekmän. Lekmännen kan finnas i två grenar (sekularorden), en katolsk (OSF) och en där även lutheraner är välkomna (FTO). Lägger man samman alla grenar finns det omkring 37 000 bröder och 17 000 systrar (klarissor), i sekularorden har ungefär en miljon den helige Franciskus som föredöme. Är det en tillgång eller ett problem att ni är så spretiga?

– Både och… Det är svårt att förklara och kan tyckas spretigt, men det går tillbaka till Franciskus dagar. Det som det bråkats mest om är hur vi ska leva ”fattigt” i vår tid. Historiskt brukar man säga att ”bröder inte får rida häst”, en regel som praktiserades av Franciskus. Men kan vi i dag åka bil, flyg…?

Och jodå, bröderna i Jonsered åker bil och flyger också när behov finnes.

Hur vill du beskriva den franciskanska spiritualiteten?

– Man kan säga att tyngdpunkten ligger på omvändelse och hjälpande verksamhet.

Omvändelsen är ett klosterideal. Personlig omvändelse är en vändpunkt för alla kristna, men vi vill gärna tala om daglig omvändelse, eftersom vi betonar att målet är att också låta sig själv förändras.

Skiljer det er från de andra grenarna av franciskaner?

– De andra är nog ännu mer inriktade på att vara evangelister.

Som alla internationella ordnar lyder franciskanerna direkt under påven i Rom, alltså inte under respektive lands biskop. I Rom finns också ordens ”minister”, huvudet för orden, som väljs för sex år i taget. Även ledaren i den lokala kommuniteten kallas minister och väljs av bröderna.

– Minister betyder ”tjänare”, påpekar broder Eric, som nu är just minister i Jonsered.

Blev ni glada när nye påven tog sig namnet Franciskus?

– Ja, naturligtvis, det visade ju att han har en omsorg om de fattiga.

Bröderna var förstås i Lund och Malmö för ett år sedan, när påve Franciskus gästade Sverige och bland annat firade mässa på Malmö stadion med 15 000 deltagare.

Påvens besök gjorde att ekumeniken uppmärksammades mellan lutheraner och katoliker. Hur ser du på ekumeniken?

– Det går både framåt och bakåt… Framåt för att vi funnit goda gudstjänstformer, bakåt för att vi missar den moraliska tillämpningen i en kristen livsstil.

Broder Eric, eller Frans Eric som han egent­ ligen heter, föddes 1945 i amerikanska mellanvästern, växte upp i Pennsylvania i en lutheransk familj. Han kom till Sverige 1970 lockad av det kommunitetsliv som då spirade och så småningom blev Östanbäcks kloster.

Han prästvigdes i Svenska kyrkan av biskop Bengt Sunkler (han var biskop i Tanzania).

Sedan kom en övergång till katolska kyrkan. Varför?

– Det innehåller många bitar… Grundläggande var den samhörighet jag kände med den franciskanska traditionen, som jag lärt Korsväg 4 | 2017

39

sig den egna viljan » Attlåteravsäga märkligt i vår tid.

känna via anglikanska kyrkan och på stiftsgården i Rättvik.

Nu har han varit franciskan i 40 år. Novis­ tiden tillbringade han i Dorset i England. Väl i Sverige bodde kommuniteten först i Särö, men när det före detta ålderdomshemmet i Jonsered öppnade sig som en möjlighet, flyttade de dit.

Vägen in i ordenslivet är flera år lång. Först är man postulant i ungefär ett år. Sedan följer en tid som novis i ett till två år. Först därefter avlägger man löftena, till att börja med tidsbundet i tre år, är man osäker kan man få ytterligare tre år på sig. Därefter är det tid för de eviga löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad.

– Löftena beskriver Jesu sätt att leva med sina apostlar.

Finns det en frihet i detta löfte?

– Ja, den frihet vi tänker oss är från äktenskapet, från ekonomiskt ansvar och inte minst friheten från den egna viljan.

Att avsäga sig den egna viljan låter märkligt i vår tid, när friheten att välja upphöjts till högsta norm…

– Ja, det är den sekulariserade människans sätt att tänka. Så länge man är bunden av att förverkliga sig själv under hela livet, kan man inte vinna den frihet att underkasta sig Gud innebär. Det är ytterst en existentiell sanning, vikten av att underkasta sig Guds vilja.

– Det kan väl liknas vid ett gott äktenskap; jag kan inte bara förverkliga mig själv, det måste finnas ett vi…

Ser ni er som en familj här i Jonsered? Broder Eric drar på svaret…

– Ibland, säger han efter viss tvekan. Men inte jämt. De grundläggande idealen för oss

40

Korsväg 4 | 2017

finns i celibatet, i att inte ha egendom och i lydnad inför vår överordnade och vår livsregel.

Men eftersom våra löften binder oss samman, kan vi också tala om en klosterfamilj.

Uppstår konflikter i er familj precis som i andra familjer?

– Jag kan inte påstå att klosterlivet är en patentlösning mot konflikter. Men vi har gett ett lydnadslöfte mot överordnad, i det löftet måste det finnas en strävan. Vi har mot dagens slut en daglig samvetsrannsakan, institutionaliserad, kopplad till ödmjukhet i Franciskus anda, en vilja att inte stå över andra eller stå över Gud. Men frestelserna i världen finns också här…

Ora et labora, bön och arbete, präglar denna ordensgemenskap liksom de flesta andra kommuniteter. Den regelbundna bönen är rytmen under dagen, från matutin kl 06.15 eller 07.30 till completorium 21.00. Daglig mässa ingår också i rytmen. Böner och gudstjänster äger rum i Kristi förklarings kapell, som är inrymt i en flygel. Dit är också andra som vill be eller fira mässa välkomna.

Vad innebär labora för er?

– Det är väldigt blandat. Här har vi ett gästhem där hjälpsökande, asylsökande, patienter och de som behöver vila kan få bo. Vi har församlingsliv med gudstjänster och mässor.

Sedan finns det arbete i trädgården, på kontoret, i köket. Vi har inga anställda, men vi har frivilliga som hjälper oss med städningen.

Den helige Franciskus fick en uppenbarelse i en kyrka i Assisi, då han hörde Jesus röst: ”Bygg upp min kyrka.” Vad innebär en sådan uppmaning i dag?

– Man kan se det symboliskt i Assisi, där det lilla kapellet Sankta Maria av Änglarna är inneslutet i den stora basilikan, att bygga upp den lilla i den stora.

Kan det ses som att en förtätad bönegemenskap bär eller bygger upp den stora kyrkan?

– Ja, det behövs särskilt i vår tid när männi­ skor har svårt att känna sig hemma i den stora kyrkan.

Vill ni se er som ett tecken för världen?

– Det hoppas jag att vi kan vara, även om vi också är vanliga syndiga människor som överlåtit oss till Gud. Text & foto: Lasse Bengtsson

Lästips För den som vill veta mer om Franciskus finns en alldeles ny bok: Franciskus av Assisi. Sökare, poet, revolutionär, skriven av Gunnar Granberg, präst och teologie doktor i kyrkohistoria (Votum förlag).

Franciskus var en rikemansson på 1200-talet som efter att ha hört Jesu röst i en kyrka i Assisi lämnade rikedomen och skapade en klosterrörelse med fattigdomsideal. Det var bara genom att vara fattig man kunde förstå de fattigas villkor, menade han.

Trots att det gått 800 år är han ständigt aktuell, och han fick ny aktualitet när nuvarande påven valde namnet Franciskus.

Assisi är idag ett stort vallfartsmål för pilgrimer.

Broder Eric, broder Stefan, broder Staffan, broder Ingemar, broder Joel (postulant) och broder Mikael framför kommuniteten i Jonsered.

Korsväg 4 | 2017

41

En familj som andra Den 11 november ringer telefonen klockan 18 på kväl­ len: ”Gratulerar! Ni skall få en liten pojke som är född den 17 oktober. Han kommer nästa måndag.”

J

an och jag är födda i början av femtiotalet. På den tiden var det vanligt att familjen bestod av mamma, pappa och ett eller vanligen flera barn. Som teologistudent i början av sjuttiotalet i Lund var det inte helt accepterat att vara sambo utan att vara gift.

Detta låter kanske konstigt för den som är ung idag. Vi gifte oss i augusti 1976 och flyttade in i en nybyggd bostadsrätt strax norr om Lund.

Den kostade 5 500 kronor med en månads­ avgift på 900 kronor.

42

Korsväg 4 | 2017

Vi bodde i Lund till jag var klar med utbildningen och flyttade till Göteborg när jag kommit in på Bräcke sommaren 1978. Efter diakonvigning på Pingstdagen 1979 och tjänst i Backa församling, Brunnsbodistriktet, var det dags att bilda familj.

Men jag blev inte gravid. Månad efter månad gick. Det blev ett år som handlade om att vänta och hoppas.

Besök hos gynekologen som sa: ”Efter ett år börjar vi utreda. Det första vi gör är att

» undersöka spermierna.” Så Jan fick lämna ett prov. Det fanns inte tillräckligt många levande spermier.

Det gick ett par år med ömsom hopp och förtvivlan. Spermierna blev bättre men inget barn varslade om sin tillblivelse. Jag började utredas och det visade sig att jag hade endometrios, en sjukdom i livmoderslemhinnan.

En ganska vanlig sjukdom som visar sig i plågsamma menstruationer och ger infertilitet i en del fall. Jag fick hormonbehandling som skulle få slemhinnorna att vila. En slags klimakteriemedicin som skulle svälta ut sjukdomen. Under en period erbjöds vi också in vitro fertilisering, ”provrörsförsök”. Äggmogning framkallas med hjälp av hormonsprutor och därefter plockas äggen ut under narkos för att paras med Jans spermier i en skål i laboratoriet. Vi orkade med två försök.

Vi gav upp när vi fick veta att det var 10 procents chans att bli gravid och en procents chans att föda ett levande barn! Det här var i provrörsverksamhetens början, endast några barn hade fötts. Nu är verksamheten mycket mera framgångsrik. Jag känner flera kvinnor som fått barn med den här metoden.

Sommaren 1983, efter vårt andra misslyckade provrörsförsök, kom min syster tillbaka efter sju år i England. Hon var mycket sjuk i njursvikt och fick bo hos oss i väntan på en egen lägenhet. Hon flyttade in i den tänkta barnkammaren och blev som ett barn för mig. Familjebildningen fick vänta.

Den hösten började hon i dialys på Sahlgrenska sjukhuset och våra föräldrar och jag började utredas som eventuella njurdonatorer. Det visade sig att hon och jag var en perfekt matchning. En närmast osannolik samstämmighet fanns i våra gener, så nära

Vi som trodde att Gud hade hört våra böner.

som två helsyskon kan vara. Men det var ändå ingen garanti för att det skulle gå bra.

Men det gjorde det. Den 20 december 1983 gav jag min syster min högra njure i en operation på Sahlgrenska sjukhuset. Det var en oerhört stark upplevelse. Hon blev i stort sett frisk över en natt. Det var en makalös förändring. Det har gått 34 år och njuren fungerar fortfarande bra. Hon kan leva bra, göra resor och ha ett gott liv.

Ett halvt år efter operationen tog vi upp tankarna på att få barn igen. Min gynekolog tyckte att jag skulle fortsätta med medicineringen för endometrios. Men i januari 1985 slutade jag med tabletterna och se! Undret skedde.

Jag blev gravid. I vecka 15 fick jag en underlig blödning, konstigt chokladbrunt blod. Jag åkte till kvinnoklinikens akutmottagning. Vid ultraljudet konstaterade läkaren att fostret var dött och hade dött redan i sjunde veckan. Världen stannade för Jan och mig. Det var dagen före valborgsmässoafton och det snöade utanför fönstret. Det var så svårt. Vi som trodde att Gud hade hört våra böner och äntligen skulle vi få det som alla andra fick, ett eget barn.

Varför kunde vi inte få det? Vad hade vi gjort för fel? Hade vi inte bett tillräckligt? Inte trott tillräckligt? Var vi för själviska, för fixerade?

Jag plågade mig med destruktiva tankar.

Efter en skrapning åkte vi hem och uthärdade valborg i ensamhet. Vi orkade inte träffa någon. Jan grävde upp hela potatislandet i sin arga sorg och jag låg på soffan och blundade.

På något sätt överlevde vi. Men vi bestämde oss för att det fick räcka nu. Inga fler be­ handlingar, inga fler försök av något slag.

Vi orkade inte mer.

Parallellt med provrörsförsöken hade vi ansökt om att bli adoptivföräldrar.

Korsväg 4 | 2017

43

Vi tänkte, att om det inte går att bli föräldrar på det vanliga sättet, så kan vi tänka oss att bli det på det andra. Det finns barn i världen som behöver nya föräldrar och tankarna på ett sådant barn mognade. En hemutredning startade med intervjuer på socialkontoret för adoptionsutredningar. Vi frågades ut tillsammans och enskilt, allt för att kolla att vi var överens om beslutet. Hon var bra, vår utredare. Men det var ändå ett slags spel där det gällde att svara rätt på frågorna och inte blotta några brister. Våra bästa vänner ställde upp med skriftliga referenser om vår lämplighet. Vi blev godkända.

Adoptionsorganisationen fick vårt medgivande och adoptionsansökan kunde förberedas.

Vi hade bestämt oss för Chile. Vi hade några bekanta som fått barn därifrån och vi hade träffat dem och deras barn. Det kändes rätt.

När det visade sig att jag var gravid informerade vi adoptionsorganisationen. Vi hade fått besked om att vi måste informera om jag blev gravid. Handlingarna blev vilande. När jag ringer adoptionsorganisationen för att aktivera adoptionen igen får jag till svar att alla handlingar har kommit tillbaka från Chile.

Vi måste börja om igen. Några papper behövde förnyas men det visar sig att det går på några veckor och sedan kan alla handlingar skickas till Chile igen. Vi hade fått beskedet att det kan ta minst ett halvt år.

September och oktober går. Den 11 november ringer telefonen klockan 18 på kvällen. Det är vår kontakt på adoptionsorganisationen som säger: ”Gratulerar! Ni skall få en liten pojke som är född den 17 oktober. Han kommer nästa måndag.” En vecka! Gissa om det blev bråttom! Alla saker vi trodde att man måste ha förberett när det skall komma ett barn.

44

Korsväg 4 | 2017

Vi ringde runt och vännerna kom med än det ena och än det andra. Vilket stöd vi fick!

Den 18 november 1985 gick vi hemifrån klockan 7 på morgonen med en tom babylift i handen. Vi var på väg till Arlanda för att hämta ett barn. Vårt barn. En månad gammalt. Flyget från Chile var försenat några timmar men till slut ropar en röst i högtalaren att planet hade landat.

I ett tråkigt och grått källarrum på Arlanda går hissdörren upp och en flygvärdinna kommer in med en babylift som det står SAS på, som hon ställer ner framför oss. I den ligger en liten knubbig babypojke som yrvaket plirar emot oss. Han har de vackraste bruna ögon jag någonsin sett. Fumlig och darrande tar jag upp honom i famnen. Omedelbart börjar

»

Hon tittar lugnt på oss och ser ut att tänka: ”Vilka är ni?”

han gny och efter en stund skriker han högt.

Svetten rinner när vi skall blanda den första flaskan välling ur medhavd väska. Han är hungrig och slukar 200 ml mjölkersättning snabbt. Sen blir det lugnt och mysigt när vi väntar på rapen. Vi får lite ro att landa i detta nya, att vi har fått ett barn.

Drygt två år senare gör vi om resan till Arlanda för att hämta lillasyster. Källarrummet har fått lite trevligare inredning och det känns nästan mysigt denna gång. I babyliften ligger en liten flicka knappt tre månader gammal, med mörkbruna ögon och en liten mörk kalufs. Hon tittar lugnt på oss och ser ut att tänka: ”Vilka är ni?”

Vi fick våra två barn. Inte på det sätt vi trodde från början. Vi valde en annan väg eller var det Gud som valde?

Vi blev en familj som andra, med arbete, skola, aktiviteter och umgänge med vänner och släktingar och deras barn. Med frågor som dök upp efter vägen. En del frågor skilde sig från mängden på grund av barnens ursprung. En del människor tog sig friheten att ställa närgångna frågor som ibland var fördomsfulla. Under åren har barnen fått ta emot andras åsikter om sitt utseende som ingen skall behöva höra. Men de har vuxit upp till två starka och självständiga personer med en berättelse som är deras egen. En berättelse som började i en annan del av världen hos två kvinnor utan möjlighet att ta hand om sina barn. Vår berättelse kommer alltid att vara en del av våra barns liv, en pusselbit som ser annorlunda ut än det övriga pusslet. Så får det vara och det är vackert.

Text: Inger och Jan Hallén Foto: Torgny Lindén

Ro Jag vaknar och ser att det lyser över ängarna Tomheten och saknaden vilar stilla i mitt hjärta Det finns ro i ljuset och mellan trädens grenar Ur Inger Hallén diktbok 70 dikter om sorg, längtan och hopp, 2017

Korsväg 4 | 2017

45

46

Korsväg 4 | 2017

Ni har inte valt mig, utan jag har valt er En familj, där systrarna inte valt varandra, men ändå är en familj. Dels som en kärnfamilj, men också som en del i den världsvida kyrkan.

Korsväg 4 | 2017

47

S

När jag började förstå att Gud fanns och att Jesus är en realitet, då klev jag in i en gemenskap jag tidigare inte kände.

om en familj, så går det att beskriva Klaradals kloster, i Sjövik vid Mjörns strand.

Här lever och arbetar Helige Franciskus systra­ skap, en av de grupper som lever kommunitetseller klosterliv inom Svenska kyrkan.

– Visst är vi en familj, konstaterar de tre ordenssystrarna Korsväg träffar vid ett besök.

Syster Lena, Hanna och Inger. Efternamn har de alla tre, men är mer bekväma med att bara kallas vid förnamn. En fjärde syster, Gundega bor också här.

– Vår främsta relation är Gud, vi är alla barn av samme far, konstaterar syster Inger.

Sen har vi som en jättebonus också fått systrar, när vi valde klostret.

– Ja, så är det, säger Hanna, vi har inte valt varandra. Men Jesus säger: Ni har inte valt mig, utan jag har valt er. Så även om vi inte valt att leva tillsammans just vi, så ska vi göra det oavsett hur det känns. Vi har valt att leva under samma regel. Jesus kallar olika slags människor och det är stort. Det är också ett evangelium, att kunna leva samman även om man är olika.

Vi sitter runt kaffebordet och pratar. När Hanna pratar om att känna sig vald, utvald, håller de andra med. Det är till det här livet de är kallade.

Att komma på besök till ett kloster kan kännas främmande. Det finns många bilder på näthinnan från filmer från dåtida klosterliv, allt ifrån Jan Guillous böcker om Arn till Dan Browns Da Vincikoden. Kyla, askes, tystnad, tagelskjortor, avhållsamhet, späkelse…

Klostret ligger i ett litet samhälle, med villor,

48

Korsväg 4 | 2017

åkrar och ängar intill. En ljus, stor huvudbyggnad omgiven av lummiga träd.

Röda träbyggnader runt om, gästhus, kapell, men också förråd och verkstad.

Vi har bestämt att vi ska komma till middagsbönen och sen äta den gemensamma lunchen.

Men vi är lite tidiga, GPS:en trodde det skulle ta längre tid än det gjorde. Klaradal ligger ca fyra mil utanför Göteborg.

Vi går försiktigt upp mot huvudbyggnaden för att inte störa. Där står en Opel parkerad och det hörs dammsugarljud inifrån. Det är syster Lena, som städar bilen, iförd sina nunne­kläder.

– Vänta i vardagsrummet, välkomnar hon.

Eller ännu hellre i kapellet, där kan ni be en stund! Jag måste göra färdigt min syssla.

Kapellet är vitmenat och vackert. Många ikoner runt om på väggarna och vid en av sidoväggarna en vävd liten tavla av den heliga Klara. När klockan närmar sig tolv tassar några kvinnor in under tystad. Var och en djupt försjunken i bön; kvinnan som valt en tyst vistelse, kvinnan som valt att delta i gemenskapen under sin vistelse och kvinnan som arbetstränar på klostret.

Syster Lena leder bönen, spelar på cittran och sjunger med klar, vacker röst. ”O Herre Gud, du som vid denna timme lät din ende Son, förena sig med allt lidande kött på korsets trä och så förlossade människosläktet ur syndens, dödens och djävulens våld, förbarma dig över oss och alla som vi bedja för.”

Svagt hörs namn nämnas i rummet, en efter en omsluts av förbönen. Syster Lena fortsätter:

”Styrk dem med din närhet och kraft” Bönestunderna i kapellet med psaltarpsalmerna, bibelläsning och förbön ger dagen dess struktur i klostret. En del av dygnet råder tystnad. Trädgård, hus och kök ger många tillfällen till praktiskt arbete.

Syster Inger har blivit kvar i köket under bönestunden. Så var det inte meningen, men ibland blir det så. Vi får sätta oss till bords i den vackra hemtrevliga matsalen. Ris, vegetariska biffar, grönkålsröra står på menyn. Vi låter oss väl smaka, det är välkryddat och gott.

Samtalet runt bordet är friskt och otvunget.

Systrarna delar gärna med sig av sina erfarenheter, gästerna likaså.

– Jag mår väldigt bra av att vara här, berät-

tar Matilda, som arbetstränar på klostret.

Idag har hon hjälpt till att laga lunchen. Hon bor hemma med sin familj, men kommer till klostret under dagen. Hon har varit här sen april.

– För mig är livet som en torktumlare ibland, berättar Lisette, eftersom jag har familj med fyra barn! Nu har jag varit här några dagar och det är otroligt skönt. Det är framförallt tystnaden som gör mig gott.

– Det skulle inte vara samma sak att gå omkring i ett tomt hus, utan det är just gemenskapen i tystnaden som blir så stark. Jag kommer verkligen närmare Gud och jag känner att jag behöver det. Nu har jag varit här tre gånger och jag kommer tillbaka!

Systrarnas väg in i klosterlivet påminner om

Korsväg 4 | 2017

49

varandras, även om deras berättelser är olika.

Alla talar om en längtan de har känt.

Hanna berättar om en väninna som varit på besök i ett kloster i Skåne.

– När hon berättade, tändes en längtan i mitt hjärta. Jag kände att så ville jag leva. Så jag åkte dit, då var jag i 25-årsåldern. Det var ett kontemplativt kloster med mycket tystnad.

Då fick jag verkligen uppleva Guds närvaro i tystnaden.

– Jag förstod att Gud älskar mig precis som jag är. Det var när jag satt i biblioteket och bläddrade i Lennart Nilssons bok, Livets mirakel som jag förstod.

– Sen gick det några år, jag mognade som kristen och människa. Jag började tänka allt mer på klosterlivet, så jag frågade Gud: Herre, har du kallat mig till klosterliv? Om du vill det, så vill jag det.

– Jag förstod att denna längtan som jag hade till klosterlivet, att det var Gud som hade lagt ner den i mig. För det är så att den längtan man har inne i sig, den längtan har Gud lagt ned. Detta var en tid när jag bad mycket för att få svar på frågan: vill jag gifta mig, eller vill jag gå i kloster.

Hanna fann att längtan till klosterlivet var den starkaste. Så hon gick med i systraskapet när hon var 33 år.

Inger håller med om att det är en tanke som växer, något man smakar på och som man dras till. På så sätt liknar det hennes erfarenhet.

– Det hände något positivt med mig när jag var i ett kloster. Jag kom rätt i mig själv, hittade sådant i mig som liksom låg och gömde sig. Men att må bra i det avseendet är inte bara att ha det skönt, utan jag känner att jag får det jag behöver. Men lika starkt kände jag att jag ville rädda världen!

50

Korsväg 4 | 2017

Vi äger inte något personligt, men inget fattas oss.

Syster Lena berättar att hon inte växte upp som kristen.

– När jag började förstå att Gud fanns och att Jesus är en realitet, då klev jag in i en gemenskap jag tidigare inte kände.

Jag fick en familj i hela världen, jag blev en del av den världsvida kyrkan. Sen har jag lärt känna denna familj mer och mer.

Helige Franciskus systraskap startade 1979 när tre unga kvinnor började prova ordenslivet under ledning av Franciskanbröderna i Jonsered. 1983 blev systraskapet självständigt i samband med att bröderna konverterade till Katolska kyrkan, medan systrarna stannade kvar i Svenska kyrkan.

1985 flyttade systraskapet till Svederna gård i Lerum och började en egen gästverksamhet där. 1996 gick vägen vidare till Rävlanda, där Klaradals kloster etablerades i Storåns dalgång och förblev där fram till 2007, när klost­ ret flyttade till sin nuvarande plats i Sjövik.

2010 invigdes kapell- och klosterbyggnad och gästverksamheten kunde starta igen.

Systrarna sitter tillsammans i en soffa i vardagsrummet. De berättar gärna, ibland håller de med varandra, ibland tycker de olika. Det märks att de levt länge tillsammans, de respekterar varandra och varandras olikheter.

Lena är klostrets ledare, vald för fyra år.

Därefter kan hon bli omvald på ytterligare två år. Rytmen finns i klostret, med bönerna, med tystnaden, med marktjänsten, de enkla sysselsättningarna. Detta är också att vara en familj.

Vad är ert uppdrag som familj?

– Att vara kristen, i den meningen att vi lever för Herren, säger syster Lena. Uppdraget

medför att människor kan dyka upp här, då ska vi vara gästfria. Det skapar sociala kontakter.

Vi har också en diakonal verksamhet. Vi är ute och berättar om vårt liv, om klosterlivet, om vem Jesus är. Vi sjunger i kyrkor och har gett ut en egen cd!

Varför är ni här? För er egen skull, för att uträtta något eller för Guds skull?

– Det är väl allt det, menar Inger. Älska Gud över allting och min nästa som mig själv.

Någon annan regel har vi egentligen inte.

Situationen i världen och här hemma är ganska förskräckande, på många olika sätt. Vi läser och häpnar om olika ekonomiska världar med gigantiska skillnader, om kriminalitet, om hot mot poliser, om fundamentalister, om utvisningar av de ensamkommande…

Inger, du sa att du ville rädda världen?

Hur kan du det genom att vara i klostret?

– Genom att finnas här, att det finns ett ställe att komma till. Skulle vi inte finnas i klostret, skulle inte någon kunna tas emot. Är det med gästfriheten ni arbetar, eller är det att du ber till Gud? Att förbönen ska kunna rädda världen?

– Det hör ihop. Utan gudsrelationen är vi ju ingenting.

– Förbönen kan göra så mycket, menar Lena. Ibland kan jag bli förvånad, att Gud har gripit in och hjälpt människor så fantastiskt mycket. När vi möter en sjuk människa, så kan vi ju inte göra så mycket. Som franciskanska tiggarsystrar har vi inget att komma med, men när vi ber kan vi få bönesvar, så man tappar hakan!

– Detta är inget som står i vår makt, utan det är påtagligt att det är Gud som griper in.

Korsväg 4 | 2017

51

Då finns Gud mitt ibland oss, verksam i nuet, genom dessa olika bönesvar. Och människor blir helade, människor med väldigt trassliga liv blir kristna.

– Det är så tydligt att vi får bönesvar, ständigt och ständigt. Det är inte alltid svaret man vill ha, säger Inger, utan något annat. Det kanske blir bättre.

Systrarna börjar berätta för varandra om bönesvaren, ler och håller med, ja då hände det, och då… Detta är självklart för dem, inte något de tvekar om.

Lena vill förklara: – Det är en verklighet, himlen är verklig, Jesus är verklig. Då är också den andliga erfarenheten en verklighet. Vi måste respektera oss själva, så vi inte tror att det är en dröm.

Gud finns, han tar hand om oss, det är sant.

– Är det inte sanning, kan jag inte tro. Jag är naturvetenskapligt inriktad, så jag tänker

52

Korsväg 4 | 2017

att tre plus tre blir sex, inte något annat. Så är det också för mig med tron. Är Gud god, ja, då är Gud god. Står det så i Bibeln? Ja det gör det.

Men varför är Gud elak och vred? Jo, han är ledsen på oss för vi inte gör vad Gud vill. Jaha, det är därför. Då är Gud ändå god. Kan han både vara sträng och god samtidigt? Ja och då är Gud god. Så analytiskt resonerar jag.

Hur löser du problemet med att Gud inte griper in, när vi pratar om världens ondska?

– Det är vår egen bortvändhet från Gud, vår egen synd. Men inte vår personliga synd, utan som det står i syndabekännelsen: världens bortvändhet. En kollektiv skuld.

De andra systrarna lyssnar på Lena. De kanske inte resonerar på samma sätt, men de har levt så länge tillsammans, så de har mycket gemensamt.

Brukar ni bråka om disken?

– Nej inte om disken, men om andra saker.

Det kan ju vara om vad som helst, om man är grinig och sur.

– Vi har kommit fram till att vi själva måste ta ansvar så fort som möjligt, om man märker att man retar upp sig, förklarar Hanna. Att inte låta det bli stort.

Systrarna har lovat att leva i Kristi efterföljd, efter en gemensam livsregel i den franciskanska traditionen, under löften om fattigdom, kyskhet och lydnad.

Men fattigdomen gör sig sannerligen inte gällande i det vackra vardagsrummet, det är inte direkt påvert här?

– Vi lever gott, konstaterar Inger, men vi lever av gåvor. Vi äger inte något personligt, men inget fattas oss. Det är en stiftelse som äger allting.

Men ni lever inte i askes med hårda madrasser och vassa tagelskjortor?

– Nej, så tänker vi inte. Vi skapar en miljö, en plats, en tid med Gud, där Gud får finnas, förklarar syster Lena. Då får vi bygga upp det efter det. Men vi är människor som sover, äter frukost osv. Vi har våra tideböner när vi får möta Gud i koncentrerad form och det är viktigt. Men sen kan vi småbe när vi gör våra enkla sysselsättningar som att laga mat och städa bilen.

– Är jag någon annanstans behöver jag inte be tidebönen kl 12, säger Hanna, för då vet jag att de gör det i kapellet. Men är vi på resa tillsammans, kan det hända att vi stannar någonstans klockan 12 för att be tillsammans.

Inger förklarar att hon inte var i kapellet på lunchen, för hon var inte klar med maten.

Men hon visste att hennes två systrar var där.

– Detta är också att vara en familj. Jag vet att mina två systrar håller i tidebönen i kapellet och jag fortsätter att göra klart i köket.

Du får inte 20 Ave Maria som straff då?

– Det vore väl underbart att få 20 Ave Maria, ler Hanna!

– Vi är ansvariga för varandra, berättar Inger. I vår familj räknar vi också dem som lämnat oss. De som bott här men som valde att inte gå vidare in i klosterlivet.

Vi avslutar med att ta några bilder i klosterträdgården och i kapellet. Med vacker stämsång tar systrarna farväl av oss, med att sjunga Magnificat, Marias lovsång. De sjunger innerligt, orden kan de utantill och lovsången blir till en bön som kommer direkt från hjärtat.

Text: Agneta Riddar Foto: Peo Nilsson

Helige Franciskus systraskap är en av de kommuniteter som finns i Svenska kyrkan.

Systrarna är inspirerade av Franciskus av Assisi och Klara av Assisi och lever enligt samma livsregel som franciskansystrar i den katolska kyrkan.

Systraskapet består av kvinnor, kallade av Gud att leva i Kristi efterföljd, efter en gemensam livsregel i den franciskanska traditionen, under löften om fattigdom, kyskhet och lydnad.

Systraskapet vill bidra till ordenslivets förnyelse i Svenska kyrkan och stimulera bönelivet.

Systraskapet har en diakonal inriktning, vill vittna om den kristna tron och vara en helande miljö, som värnar om människovär­ det och hela Guds skapelse.

Systraskapet vill levandegöra den kristna traditionens rikedom i Svenska kyrkan, leva i den allmänneliga kyrkans tro och erfarenhet och verka för försoning alla kristna emellan.

Korsväg 4 | 2017

53

Krönika | Per-Ivar Östmann

Våga vistas i glappet

H

Han gillade att spela trummor faktiskt, det minns jag att han gjorde när vi var tonåringar, ja faktiskt, han var ju trummis, det tyckte han om.” Orden är min mammas och tillfället ett av de där sällsynta när vi pratar om min morbror, för jag hade nästan en morbror, han försvann i en trafikolycka några månader innan jag föddes. Det är mer än femtio år sedan nu, för mig är det en sorts saga men jag anar att det är bister verklighet och som om det var igår för min mamma.

Jag föddes alltså rakt in i en familj i sorg, en släkt i sorg. Inget konstigt med det egentligen, det händer ju rimligtvis överallt och har gjort i alla tider.

Men jag lärde mig snabbt att inte fråga för mycket, särskilt inte mormor och morfar. Jag kan inte minnas att någon någonsin sagt åt mig att inte fråga, men det var tydligt för mig som barn att om jag ville veta något om min morbror så gällde det att lyssna, lyssna noga och göra detektivarbete. Han hade ett typiskt norskt dubbelnamn precis som jag, min kusin och jag har fått dela på det, det vet vi båda utan att någon egentligen sagt att det är så. Han var någon sorts ingenjör, seglare, friluftsmänniska, han

54

Korsväg 4 | 2017

sjöng inte särskilt bra och nu fick jag alltså veta att han tyckte om att spela trummor. Det sätter sig i mig direkt, jag är ju också trummis, jag älskar verkligen att spela trummor.

Under barndomen längtade jag ofta efter min morbror och han var på många sätt en manlig förebild för mig.

Jag var den lille detektiven med de stora öronen som gick igenom fotoalbum, frågade lite diskret om sammanhang och platser på bilderna men aldrig direkt om personerna. Sen la jag mitt lilla pussel och tänkte att vi nog skulle ha haft en fin relation, min morbror och jag. Samtidigt var det väldigt tydligt att han inte tillhörde mig, han var framför­allt mormors och det var henne man måste pejla in för att veta var gränsen för djupdykningar i fotoalbum, gamla rullbandsinspelningar, efterlämnad friluftsutrustning och annat gick.

I mitt arbete som fritidsledare och kanske framför allt som stödgrupps­ ledare senare i livet har jag mött gott om barn och ungdomar som vet allt för väl hur det är att vara detektiver i sin egen familj. Kanske har jag haft en omedveten liten fördel i mötet med dem på grund av min egen historia. Kanske

#kämpaförvarendaunge Per-Ivar är projektledare för ett diakonalt ungdoms­ projekt i Tjörns pastorat. Han deltar också i planeringen av en av Göteborgs stifts utbildningssatsningar som un­ der 2018 kommer fokusera på utsatta barn och unga och hur vi bäst möter och bistår dem utifrån deras behov.

har jag kunnat höra det där som inte sägs tillsammans med dem, till exempelnär vi gått igenom olika teman som syftat till att göra vardagen tillsammans med frågor som inte får ställas lite mer uthärdlig.

Min egen historia är ju ingenting jämfört med de som lever dagligen i olika sorters kaos som ingen vill eller kan prata om. Jag kunde gå i och ur mina funderingar när jag själv ville, det kan inte de barn och ungdomar som lever i det glapp vi tillsammans skapar när vi inte vågar prata om till exempel missbruk, psykisk ohälsa, omsorgsbrister och övergrepp. För vi har ett gigantiskt glapp i vårt samhälle och det är fullt av detektiver som lägger enorm tankemöda och kraft på att göra sin vardag begriplig, oftast bara genom att lyssna och notera. De stör ingen och får därför heller ingen hjälp.

Jag är rätt säker på att till exempelmin mamma hade berättat en massa för mig om jag frågat när jag var liten, men barn är mycket bra på att känna efter när det är läge och inte. De är mycket måna om att göra sin del av arbetet med att skapa fungerande sammanhang i sina familjer och när

det kommer till de frågor jag nämnde tidigare och fler med dem så är det viktigt att vi inte lämnar alla dessa barn ensamma i glappet. Det är vi vuxna som måste våga fråga och berätta, inte barnen och ungdomarna, vi måste våga vistas i glappet tillsammans med dem, tillsammans med skambelagda sjukdomar, till synes olösliga problem, familjehemligheter och strukturer som förtrycker och håller nere.

Att få veta sanningen, så som den är och att få vara sig själv, veta om och förstå sina rättigheter, att få hjälp att hitta platser och forum att trivas och blomma i är alla barns och ungdomars rättighet. Den överraskande kraften i en liten pusselbit skall inte underskattas tänker jag och spelar upp en liten film i huvudet där jag och min morbror lirar lite trummor ihop, i filmen är han gammal, över åttio år, och han visar mig några jazztrix från femtiotalet och vi skrattar lite åt att jag inte riktigt fattar hur jag ska göra… Så blir mitt inre glapp lite mindre och jag stärks i min övertygelse om att det är dags att göra något åt det stora till synes ohanterliga glappet i vårt samhälle.

Korsväg 4 1 2017

55

Rutiner gör att alla vet vad de ska göra Regina och Per lägger all sin fritid på familjen: ”När allt rullar på som man har planerat. Det är då familjelivet är som bäst.”

A

tt få ihop livspusslet är något som alla svenska familjer på 2000-talet tampas med. Med två arbetande vuxna och barn med läxor och fritidsaktiviteter av olika slag är tidsbristen ett faktum för de flesta.

Korsväg knackade på hos familjen Carlstein i Varberg mitt i veckan, mitt i kvällsmaten och mitt i livet.

Onsdagskväll hos familjen Carlstein.

Mamma Regina har varit ute på en rask promenad med golden retrievern Daisy och står i köket i joggingbyxorna och skivar falukorv till pastagratängen. Storebror Eddie, 15, drar på sig Varbergs Gifs rödblåa träningsställ medan mellanbarnet Frans, 9, packar sportbagen. Minstingen Nils, 4, cyklar omkring på asfalten utanför radhuset tillsammans med en kompis och pappa Per letar efter snuset.

– När allt rullar på som man har planerat.

56

Korsväg 4 | 2017

Det är då familjelivet är som bäst. När man inte ens tänker på det, säger Per. Att leva inrutat känns inte begränsande, tvärtom. Det är ju då det flyter! Precis som det alltid är fotboll på onsdagarna (och oftast på helgerna) är det städning på torsdagar som gäller. På söndagen tänker man ut matsedeln och storhandlar för den kommande veckan.

– Det underlättade något oerhört när vi började med det. Det bästa är när vi håller oss till rutinerna och alla vet vad de ska göra. Jag hade älskat att veta vart jag skulle på semestern också, säger Regina, som drömmer om en sommarstuga just för den sakens skull.

Men det finns förstås också andra stunder i familjelivet…

– När man vabbar och samtidigt själv ligger och kräks. De första åren i förskolan för Nils, när han fick febertoppar och var sjuk varje månad. Vissa kvällar när Per ska iväg på något möte och jag måste fixa allt hemma.

”Familjelivet – att vara tillsammans med varandra – är prio ett för oss” säger mamma Regina, som sällan saknar den egentid hon inte har. Här i ett förtroligt samtal med mellanpojken Frans i köket.

Korsväg 4 | 2017

57

»

Det här med att bilda familj var inget vi tänkte på. Det bara blev.

Eller de fyra åren när jag inte sov en enda hel natt. Det är klart att det finns tuffa perioder.

Men samtidigt vet man ju att det finns ett ljus på andra sidan tunneln, säger Regina.

Skymningen sänker sig över den lilla trädgården där våta höstlöv klibbar fast på altandäcket. Familjens radhus ligger sist i längan, fredat längst in på gatan, och är målat i trendigt svart, precis som skåpsluckorna bakom köksön. Kallt och avskalat blir det ändå inte med en kylskåpsdörr fullhängd med vykort, klasslistor, barnteckningar och kom ihåg-lappar. I köksfönstren hänger de rödrutiga köksgardinerna fortfarande uppe sen i julas.

– Jag älskar inredning! Ja, att pyssla på olika vis. Scrapbooking och allt sådant, säger Regina.

Ett armeringsjärn över soffan med fiffigt uppsatta familjefotografier och en över lag charmig inredning visar på kreativiteten och intresset. Men, som sagt var, de hemsydda julgardinerna har inte blivit bytta på hela året.

– Jag är gammal punkare, jag bryr mig inte ett dugg om yta! skrattar Per och fortsätter: – Det där med Facebook förstår jag mig inte på. Där skryter folk bara, ’Kolla här, vår nya soffa!’. Det är väl inget resten av världen är intresserad av.

Regina har inte lika lätt för att ruska av sig och låta bli att jämföra sig med andra. Hon la ner Facebook för några år sedan eftersom hon tyckte att det var jobbigt att se hur fint ”alla andra” bodde och vilka lyxiga semesterresor de åkte på. Nu, när hon inte längre har de bilderna att jämföra sig med, känns det okej att inte ha det tiptop.

– Just nu är det som det är. Vi lägger vår tid på barnen och vill göra det. Pysslandets tid kanske kommer, det är inget som oroar mig.

Utan den hemskaste boven för mig är nog stres-

58

Korsväg 4 | 2017

sen som är svår att komma ifrån. Sådant som att ungarna ska ha jackor för tiotusen spänn.

Per, Regina och Eddie flyttade in vintern 2009, när nästa barn låg i magen. De tidigare ägarna var ett äldre par, som inte bott i huset på länge. Det behövde totalrenoveras.

– Vi kollade intensivt på hus och blev kära i det här med en gång. Men det har varit ett slit! Per och min pappa har gjort allt själva.

Med facit i hand undrar man hur det gick men det gjorde det, säger Regina.

Nu återstår bara ett fönsterbyte på övervåningen. Och det jobbet kommer att lejas bort.

Per och Regina räknar den 16 april år 2000 som sitt datum. Det var då de blev ett par, den då 26-årige stenhuggaren Per och 23-åriga barnskötaren Regina. Redan två år senare föddes Eddie. Så kom huset, ytterligare två pojkar och det fina utomhusbröllopet med präst och massor av släkt och vänner nere på stranden vid Kagabäckens utlopp i Gamla Köpstad.

– Det här med att bilda familj var inget vi tänkte på. Det bara blev, konstaterar Per. – Ja, det var inget aktivt planerade bakom att Eddie kom till men vi tyckte båda att det var fantastiskt när jag blev gravid. Per, som kommer från en stor familj, tyckte nog att det kunde räcka med ett barn först men det har fått bli som det har blivit, säger Regina.

Själv hade hon över huvud taget ingen särskild bild av sitt framtida liv när hon var ung.

– Nä, jag tänkte inte på hur jag skulle bo eller hur många barn jag skulle ha eller vad de skulle heta… Min storasyster är tvärtom. Hon har vetat precis hur hon har velat ha det och sedan har det blivit så, till exempel ville hon bli en ung mamma och det blev hon, säger Regina och fortsätter:

– Jag har liksom kört på autopilot. Jag har tagit vad jag har fått i livet och gjort det bästa av det. Det är först nu jag känner att jag behöver stanna upp lite och fundera.

Jag har bott i den här staden hela mitt liv, började vikariera i kommunen tidigt och där blev jag fast. Tänk vad annorlunda det kunde ha blivit om jag till exempel hade gett mig ut och rest som många andra!

Naturligtvis har Per och Regina sett vänner och grannar separera och bli varannanveckasföräldrar. Och naturligtvis suckas och tjafsas det en del även i familjen Carlstein mellan varven. Men att inte fortsätta tillsammans finns inte på kartan för Per och Regina.

– När jag pratar med andra, som har valt att gå skilda vägar, förstår jag att Per och jag är väldigt anpassningsbara, båda två. Det pratas mycket om egentid hit och dit men det är inget vi känner att vi måste ha. Visst lägger vi mycket tid och energi på barnen men det är vad vi känner att vi vill göra, säger Regina.

Den här tiden på året laddar familjen Carlstein för födelsedagssäsongen. Per har fyra syskon, Regina två. De allra flesta bor i Varbergstrakten, liksom bådas föräldrar.

Med alla syskonbarn blir det många som ska firas och nästan alla fyller år mellan november och februari. Till det kommer dop, konfirmationer, examen och de stora högtiderna tillsammans med släkten.

– Att ha bådas släkter så nära är mest på gott. Vi har goda relationer. Barnens födelsedagar tummas det inte på. Det är mysigt med kalas, tycker Regina.

Som när det gäller det mesta hade det dock varit bra med lite mer än 24 timmar på dygnet och sju dagar i veckan.

De båda äldsta sönerna är engagerade i fotbollsklubben Varbergs Gif. Per har tidvis varit tränare för båda åldersgrupperna och Regina har ansvarat för föräldra­ kiosken. Fotbollen är ett intresse som dominerar mycket av fritiden.

17 år tillsammans. Per och Regina hann vara tillsammans ett par år innan första barnet kom. Ytterligare två barn senare, med radhus, familjebil och vovve, kan de konstatera att det har funkat att ta saker som de kommer och göra det bästa av det man får i livet.

”Fattigmanslåda” till middag. Trots att nioårige Frans har beställt pastagratängen sitter han inte med vid bordet när den serveras utan får värma sin portion senare. En samlad familj på vardagskvällarna är ingen självklarhet med tanke på fotbollsintresset och andra aktiviteter.

Korsväg 4 | 2017

59

”Tacos är det värsta jag vet!” skrattar Per och fortsätter: ”Den här matstressen är hemsk, att komma på nya rätter.

Vi har kört fast fullständigt”. Den här dagen löste det sig när mellanpojken, pastaälskaren Frans, såg en tv-kock laga pastagratäng med falukorv. Nytt, gott och enkelt!

– Fritid? Det är väl inget vi har direkt, säger Per och syftar på just fri tid; tid för spontana påhitt och att göra ”inget särskilt”.

Men sedan kommer han på att det faktiskt har blivit mer av den varan sedan familjen utökades med en sjätte medlem förra sommaren. Då flyttade glada och lurviga golden retrievern Daisy in i radhuset. Hon fick fart på hela familjen. Dels behövs det förstås dagliga kiss- och motionsrundor med olika familjemedlemmar men tack vare Daisy blir det också mer friluftsliv tillsammans under helger och lov. Stranden och skogen är lika populärt.

– Vi är tillsammans utomhus mycket mera nu. Här hemma kan det vara ett väldigt liv men ute går det hur fint som helst! säger Per. Intervjun börjar lida mot sitt slut. Per har stuckit emellan med att skjutsa Eddie och Frans till Påskbergsvallen, där Varbergs Gif har sina träningar, och duschat Nils inför läggningen. Nu sitter han mittemot Regina vid matbordet med den halvfulla gratängformen och upplever, vid sjusnåret på kvällen, denna dags första lugna stund.

– Vi har varit småbarnsföräldrar i femton år. Det är klart att det börjar kännas. Jag tycker att det har blivit svårare med åren.

Dels kanske för att vi är mer stressade och pressade nu med tre barn men också för att jag har börjat ifrågasätta mig själv mer. Jag har blivit mer osäker på om man gör rätt som förälder, säger Per och Regina fyller i: – Ja, vi är väl inte typerna som har läst en massa böcker om barnuppfostran utan det

60

Korsväg 4 | 2017

är först i denna åldern man börjar reflektera, funderar hon.

Något som det dessutom har blivit lite, lite mera utrymme till i och med att tiden med blöjbarn och nattvak är över. Men ännu väntar många fotbollskörningar, storhandlingar och middagskok för Per och Regina.

Det har blivit dags att rulla ut bilen ur carporten och hämta hem Frans och Eddie till pastagratängen…

Text & foto: Karin Hylander

Välkommen hem till familjen Carlstein! Här bor mamma Regina, 40 år, pappa Per, 43, Storebror Eddie, 15, mellanbarnet Frans, 9, minstingen Nils, 4, och golden retrievern Daisy som jämnade ut den något skeva könsfördelningen när hon gjorde sitt inträde i familjen för ett och ett halvt år sedan.

»

Nu är det allt färre föräldrar som separerar och alltså färre barn som är med om en skilsmässa.

Kärnfamilj vanligare igen D

en traditionella kärnfamiljen har länge tappat mark. Men på 2000-talet har den faktiskt blivit en poppis samlevnadsform igen. Fler gifter sig, barnlösheten har minskat och fler familjer skaffar ett tredje barn.

Det finns flera tecken på en kärnfamiljens renässans, som kan skönjas i statistiken.

Trendbrottet kom runt millenieskiftet. Nu är det allt färre föräldrar som separerar och alltså färre barn som är med om en skilsmässa. Av de barn som föds idag är det färre än tidigare som har äldre halvsyskon. Samtidigt har trebarnsfamiljen blivit vanligare.

En delförklaring är att familjebildningen sker i allt högre ålder. Därmed hinner man helt enkelt inte få barn i flera kullar. Förstagångsmamman är i dag 29 år gammal.

En annan förklaring har med den ökade utbildningsnivån att göra. Välutbildade par separerar mera sällan än lågutbildade.

Men även om man säkrar statistiken vad gäller de två faktorerna syns samma trend.

Vad detta beror på är osäkert. Det kan handla om ändrade värderingar. Men det kan också handla om familjelivet har blivit mer

jämställt. Den första fasen mot ett jämställt samhälle innebar att kvinnorna tog steget ut på arbetsmarknaden samtidigt som männen inte började delta avsevärt mycket mer i hemarbetet. Detta kan ha bidragit till konflikter i familjerna och fler skilsmässor. Nu tror en del forskare att fas två i utvecklingen, där männen tagit steget in i familjelivet på ett nytt sätt, får par att hålla ihop och skaffa fler barn.

SCB:s senaste befolkningsstatistik är från förra årsskiftet. Då var vi tio miljoner männi­ skor i Sverige, varav 2,7 miljoner barn. Av de vuxna levde 3,2 miljoner som gifta eller i registrerat partnerskap. 1,5 miljoner var sambo. 400 000 var ensamstående föräldrar.

En halv miljon människor levde tillsammans med andra i någon annan konstellation och 1,8 miljoner av invånarna i Sverige levde i ett ensamhushåll.

(Källa: Statistiska centralbyrån)

Korsväg 4 | 2017

61

Familjen Annorlunda i Bibeln I Bibeln finns det många hissnande berättelser om dessa familje­ konstellationer; för vad är familj annat än relationer mellan personer?

Adam, Eva, Noa, Abraham, Sara och Isak är några av berättelsernas gestalter – både fantastiska och förfärande på samma gång.

N

är jag skriver detta i Jerusalem har ett judiskt liturgiskt år gått till ända och ett nytt har inletts, och detta firas med högtiden Simchat Torah (hebr. ”Glädjen över Skriften”). I varje synagoga har gudstjänstdeltagarna dansat med Skriftrullarna i famnen, i glädje över bibeltexterna som ger både näring till och bäring i livet.

Under ett liturgiskt år läses alla de fem Mose­böckerna från början till slut, ungefär fem kapitel varje sabbat. Nu är det alltså dags att på nytt börja läsa Första Moseboken.

Redan under de första sabbaterna när Sefer Bereshit (hebr. ”Boken om Begynnelsen”) läses kastas lyssnaren och läsaren in i de många

62

Korsväg 4 | 2017

hisnande berättelser som ofta handlar om familjerelationer: två personer som längtar efter att bli föräldrar, stormiga relationer mellan syskon, svåra relationer mellan föräldrar och barn och även det problematiska förhållandet till – ja, till och med faktiska förhållanden med – slavar.

Berättelsen om Adam och Eva uppfattas av många bibelläsare inte som en historisk redogörelse utan som en meningsskapande text om vad det är att vara ”människa” (hebr. adam) och vad ett ”liv” är (bakom det svenska ordet ”Eva” finns chawwah som betyder just ”liv”).

Med andra ord, texten handlar inte om vad

som en gång hände i skapelsens morgon utan om det som ständigt tycks ske be-chawwat adam (”i en människas liv”).

På en sabbatsmiddag en fredagskväll för någon vecka sedan – den vecka då just det allra första textavsnittet i Bibeln skulle läsas nästa morgon i världens alla synagogor – påpekade en av måltidsgästerna att människan (ha-adam) ju inte skapas i Paradiset, som vi kanske ofta tänker och säger, i synnerhet när vi talar om ett perfekt urtillstånd och sedan ett drastiskt syndafall. Nej, av jord är människan kommen, och det är först därefter som människan förs av Gud till Eden. När de första människorna sedan efter en tid lämnar detta paradisiska ställe har de bakom sig keruber – Guds änglar – och ett ljungande svärd som vaktar vägen tillbaka till Livets träd.

Vägen tillbaka till det förflutna är stängd. Vart kan människan då vända sig för att uppleva gudomlig närhet?

Det är intressant att notera att dessa keruber återkommer i bibeltexterna om tabernakel och tempel: vända mot varandra finns de på locket till förbundsarken (2 Mos 25:18–20). Med andra ord, där stentavlorna med de tio buden förvaras, där Guds Ord och tilltal finns, där finns även keruberna, möjligen som en symbol för att det som människan en gång har lämnat bakom sig finns att finna – och återfinna, men på ett annat sätt – i de heliga texterna. Det är som om texterna vill säga att frukterna från Livets träd inte bara kan sökas i vårt förflutna utan överallt där det gudomliga tilltalet finns, förklaras och förkunnas. Det är nog inte en tillfällighet att Ordet i bibeltexterna beskrivs just som ett svärd (Heb 4:12, se även Jes 49:2, Ef 6:17 och Upp 2:12). Därmed knyts såväl

keruber och svärd till såväl det paradisiska som hör till gårdagen och till uppenbarelsen som erbjuds bibelläsaren varje ny dag.

Inte minst berättelserna om Noa aktualiserar en huvudfråga i detta sammanhang: läser vi texterna om matriarkerna och patriarkerna som om de handlar om människor som i alla avseenden är föredömen i tron – eller uppfattar vi dem ibland som ofullkomliga männi­ skor? Båda sätten att läsa förekommer i judisk och kristen tradition. (I muslimsk tradition är det vanligare att gestalterna framför allt är föredömen i tro. Det märks inte minst på de välsignelser som uttalas efter deras namn.)

Båda tolkningsnycklarna har mycket att lära bibelläsare än idag. I den här artikeln prövas tanken att Bibelns gestalter – särskilt i jämförelse med varandra – kan framstå som mer eller mindre ofullkomliga, och att vi kan dra lärdom av detta. Det vore en missuppfattning att tro att detta sätt att läsa bibeltexterna är ett uttryck för skadeglädje; i stället är utgångspunkten viljan att lära känna de bibliska gestalterna med deras starka och svaga sidor.

Det står att ”Noa … var en oförvitlig och rättfärdig man; han levde i gemenskap med Gud” (1 Mos 6:9), och detta har givetvis av många tolkats som en utomordentligt positiv utsaga: i en tid när ”ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda” (1 Mos 6:5), är då inte Noa ett lysande undantag? Kanske är det så, men det finns en annan tolkning av beskrivningen av honom: många har ställt frågan om det egentligen kan ha varit så svårt att i den tiden vara en förhållandevis oförvitlig person, och att i den generationen vara jämföKorsväg 4 | 2017

63

relsevis rättfärdig? I hebreiskan är ordföljden avslöjande: Noach ish tsaddiq tamim hajah be-dorotaw (ungefär ”Noa var en rättfärdig man, han var oförvitlig i sin generation”). De som tolkar beskrivningen av Noa på det sättet föreslår att texterna kanske inte ska uppfattas enbart som positiva lovord; det kan i dem även finnas en underton av kritik. Det var ju inte direkt en stenhård konkurrens i den generationen i fråga om oförvitlighet! När Noa blir tillsagd av Gud att göra något som gagnar de egna, men inte någon annan – borde han då inte ha protesterat i altruismens namn; borde han inte ha talat för andras sak, snarare än att omgående börja bygga en ark för sig själv och sina närmaste? Men från Noa hörs inga invändningar. Det står bara: ”Och Noa gjorde så” (1 Mos 6:22 [1917]). Enligt detta sätt att läsa texten kan Noa denna gång få representera dem som prioriterar sig själva, sina egna och sitt eget. Borde inte hans tro – hans rättfärdighet och oförvitlighet – utmana honom att ställa självkritiska frågor till sig själv?

Många har jämfört Noa med Abraham. Skillnaden mellan dem framstår som tydligast i berättelsen om Abraham som ber för befolkningen i Sodom (1 Mos 18). I jämförelse med Noa gör Abraham här alltså raka motsatsen.

Abraham går in i en bönekamp med Gud. Det är faktiskt Gud själv som uppmanar Abraham att inte bara vandra med Gud – det gjorde ju även Noa – utan att även vara gudstillvänd, att vara vänd mot Gud, ansikte mot ansikte: ”vandra inför mitt ansikte” (1 Mos 17:1; hebr. hithalekh lefanaj).

Vi brukar säga att bönens sätt är trons sätt (lat. lex orandi, lex credendi): såsom vi ber,

64

Korsväg 4 | 2017

så tror vi. Abraham ger i sin bön uttryck för sin övertygelse att det inte kan finnas enbart onda människor i ett givet sammanhang, inte ens i Sodom, som är symbolen i den tidiga tolkningstraditionen för ogästvänlighet och sexuella övergrepp. (Det bör påpekas att den nu så spridda uppfattningen att staden Sodom enbart skulle förknippas med sexuell orientering är relativt ny; den är svagt förankrad i äldre tid. Se min bok Bibeltolkningens bak­ gator för ytterligare synpunkter.)

Nog borde väl Gud se med barmhärtighet på en stad om det i den finns åtminstone några rättfärdiga personer? Abraham är i detta sammanhang den som ser att tillvaron är komplex och låter den förbli sådan. I denna text framstår Abraham som symbol för den tro som söker och finner det goda hos andra, och är villig att frambära detta i ärlig bön och konkret handling.

Det är en helt annan sida av Abraham som vi ser i den kända – ja, till och med ökända – berättelsen om hur han på Guds befallning är villig att offra sin son Isak (1 Mos 22). Hur kan det komma sig att Abraham handlar så annorlunda denna gång, i jämförelse med den grundinställning som kommer till uttryck bara fyra kapitel tidigare i samma text? Syftet i denna artikel är inte att i första hand läsa texten som en typologi om Nya testamentets händelser (med andra ord, som framför allt en profetia om Jesu död), utan i stället låta den samspela med andra texter i Första Moseboken.

Varför förmår Abraham be för Sodoms befolkning, när han inte tycks vilja eller kunna se konsekvenserna för sina närmaste, i detta fall hans egen son, hans eget kött och blod? Kan

»

Kan de därför lära oss mer om vad det är att vara människa.

denna text fungera som en tankeställare för dem som ständigt prioriterar annat framför de närmaste – utan att se konsekvenserna av det egna handlandet? De som verkligen brinner för något måste se till att de inte själva och människor i deras närhet blir utbrända. De behöver bli som den brinnande buske som Mose ser i öknen: fylld av en gudsnärvaro som skapar värme och ljus, men utan att förtäras (2 Mos 3:2).

Det står inte i bibeltexten hur gammal Isak är när han och Abraham går upp till Moria berg.

Varje bibelläsare har nog för sin inre blick tecknat en bild av det som beskrivs i denna text. Vi har alla en omedveten föreställning om Isaks ålder; det vanligaste är nog att tänka sig att han är en liten gosse. Men det är inte den enda tolkningsmöjligheten.

Nästföljande kapitel inleds med budskapet att ”Sara blev 127 år gammal.” Enligt den judiska traditionen dör en bedrövad Sara av sorg när hon får höra vad som höll på att ske på Moria berg. Eftersom kapitlen 22 och 23 därmed knyts till varandra – och eftersom det tidigare har nämnts att Sara var 90 år när Isak föddes och det nu explicit står att hon är 127 år när hon dör – kan läsaren räkna ut att Isak alltså är 37 år gammal när dessa händelser utspelar sig. Han är enligt denna inflytelserika tolkning en vuxen person när textens händelser utspelar sig. Det är som om de judiska texttolkningarna gör allt de kan för att Isak ska framstå som så gammal som möjligt vid det här tillfället, kanske för att undvika att texten utläggs på ett sådant sätt att föräldrar kan låta en destruktiv tro gå ut över sina barn. Det är inte svårt att tänka sig att en av drivkrafterna bakom denna tolk-

ning är en uppriktig omsorg om barn. Denna tolkning av texten, som på hebreiska är känd som ’aqedat Jitschaq (”Isaks bindande”), förskjuter alltså fokus från Abraham till Isak, från fadern till sonen. Enligt detta synsätt är Isak alltså en vuxen person som tar ansvar för sin egen tro. Under tider av förföljelser – inte minst under korstågstiden – blev denna text ett viktigt tilltal för många av de judar som led martyrdöden. Med tiden kom Isak – med andra ord, den vuxne Isak – att bli huvudpersonen i berättelsen. I den judiska utläggningshistorien har detta inte varit en text som riskerar att handla om den tro som innebär att andra får betala ett högt pris för de egna religiösa övertygelserna.

Adam, Eva, Noa, Abraham, Sara och Isak är blott några av gestalterna i Första Mosebokens brokiga persongalleri. Den vanligaste tolkningen i våra egna sammanhang är nog att tänka på dessa gestalter som föredömen, med Hebreerbrevets ord, ”en sky av vittnen” (Heb 12:1), men det är, som sagt, inte det enda sättet på vilket dessa texter har blivit lästa genom historien. Det går även att uppfatta dem som människor behäftade med såväl begåvningar som brister. Med sina starka och svaga sidor kan de därför lära oss mer om vad det är att vara människa, och mer om livets obestridliga skönhet och dess oundvikliga skörhet.

Jesper Svartvik Präst och professor i religionsteologi vid Lunds universitet och Svenska teologiska institutet i Jerusalem

Korsväg 4 | 2017

65

Bättre ensam ensamhet än ensamhet när man är två Vi skulle behöva leva mycket mer i generationer, för att det faktiskt behövs en hel by för att uppfostra ett barn.

M

itt i tallskogen i Lerums utkant ligger Cecilia och Johannes ljusa lägenhet med färgglada leksaker över hela golvet. Cecilia är självvalt ensamstående mamma och Johannes är elva månader gammal och mer intresserad av att kasta träklossar från stolen än att äta fruktpuré. Han hälsar alla som kommer innanför dörren med ett glatt leende och entusiastiska små utrop.

Jag vet att du Cecilia fastnade för citatet ”det är bättre ensam ensamhet än ensamhet när man är två”, ur en sång av Susanne Alfvengren, känner du igen dig i den raden?

Jo, jag har varit i många relationer där vi gått in med liknande drömmar och mål, bara för att upptäcka att vi inte alls har samma tidsaspekt eller att drömmarna har ändrats under resans gång. Utan att vi har sagt det till varandra. Om min partner till exempel har ångrat sig angående barn, då har jag spillt många år på den relationen och då kan jag väldigt ofta känna mig ensam fast jag är i en relation.

Men jag tror att det finns bra relationer också, och också många som man behöver ändra på. Jag kan se på vänners relationer och känna att jag vet vad jag vill ha och vad jag inte vill ha. Vissa saker kan jag inte kompromissa med, som till exempel barn. För vem

66

Korsväg 4 | 2017

ska ge sig? Vem ska leva utan barn och vem ska ha barn fast den egentligen inte vill?

Nej, det är ju inget som går att jämka med och då kan jag förstå att en väljer att ha barn själv istället. Men vad möts du av som självvalt ensamstående mamma? Om det är så att normer blir tydligast när en bryter mot dem, vilka normer blir tydliga för dig?

En sak var till exempel när jag skulle ta blodprover innan jag skulle gå till en klinik.

Dem behöver man ta och betala för själv, och på vårdcentralen hade personalen dels svårt att hantera att ingen läkare hade ordinerat proverna för då visste de inte vart de skulle skickas och dels frågade de mig i kassan vilket konto de skulle slå in betalningen på. Och det visste ju inte jag. Och även när vi var inlagda på sjukhuset för att Johannes inte åt så kom frågan om inte min man kunde komma in och lösa av mig.

Jag kan tänka mig att det kan vara lite svårt att förklara att det inte finns en partner? Även hans kusiner har frågat om han kommer att bli mobbad för att han inte har någon pappa. Och då har jag frågat dem om det finns kompisar i deras klass som blir mobbade för det, men då har de sagt att de inte blir det. Så då kan jag tänka att han inte blir det heller.

Jag tror att sättet man skaffar familj på kommer att ändras mycket de närmsta åren. Jag lyssnade på en podd där de uttryckte att vi har alldeles för få famnar och alldeles för få knän nuförtiden.

Och jag tror att vi skulle behöva leva mycket mer i generationer, för att det faktiskt behövs en hel by för att uppfostra ett barn.

Ljudbakgrunden till vårt samtal är plastoch träleksaker som kastas i parkettgolvet.

Plötsligt kryper Johannes över golvet och in med huvudet före i ett klosstorn och välter det med en stor smäll och ett jublande utrop och vi skrattar.

Det är verkligen mycket liv och energi.

Tycker du om att vara mammaledig, är det som du har tänkt sig?

Jag tycker om det mer än vad jag trodde men samtidigt är det med mer ensamt än jag trodde. Många mammor idag har otroligt mycket att göra. Veckorna är roligast eftersom det finns mycket att hitta på om jag vill, men helgerna är svåra för att alla andra är med sina storfamiljer eller sin släkt eller tar hand om trädgården eller så.

Och då blir jag väldigt ensam. Men exempelvis i Råda församling här borta finns det Soloträffar en söndag i månaden för alla ensamstående föräldrar.

För visst blir det som en ny situation att orientera sig i efter att en fått

barn? En måste komma på hur en ska leva och hur en ska lägga upp dagarna. Vad tycker du är största skillnaden mellan tiden före och efter Johannes?

Det är en läskig tanke att det är jag som har ansvar och att han alltid ska finnas. Ibland tänker jag att jag bara har lånat honom och att någon kommer att knacka på dörren snart och säga: Det var öppet köp, nu är det dags att lämna tillbaka! Annars är det att jag har mind­ re pengar och mer fläckar på kläderna, haha!

Jag känner inte att jag har offrat något. Eller jo förresten, jag har offrat att jag inte tänker på en relation längre utan att det där kommer sedan. Jag behöver inte gå runt och tänka på vem jag ska träffa och när vi ska skaffa barn.

Det låter ganska skönt mot hur du beskrev det innan?

Ja, det är det. En annan skillnad är att när barnlängtan blir fysisk, när den känns i kroppen och hela kroppen skriker efter barn, då är det svårt att koncentrera sig på någonting annat. Men nu har jag ju Johannes. Nu är jag mamma. Sen kan alltid saker och ting förändras, han kan ju bli ännu mer sjuk. Som hans kompis som opereras idag för en hjärntumör.

Livet kan vara fruktansvärt, det har jag ju också lärt sig.

Du berörde det just, men hur visste du att du ville ha barn? Hur känns den längtan?

Korsväg 4 | 2017

67

»

Jag tänker att man kan reka i sin vänskapskrets om det finns någon annan som också vill bli förälder.

Sommaren 2014 var jag i Kroatien och backpackade själv. Jag var ute på en båt på väg till en ö och så lyssnade jag på Lalehs låt ”Goliat” och då bara slog det mig när jag satt där med fötterna i vattnet och båten körde: Nu. Nu ska jag köra, nu kan jag inte hålla på med relationer som inte funkar längre. Sedan tog det ganska lång tid innan Johannes kom, men sommaren 2014 bestämde jag mig att det var dags. Och när det väl slog till, då slog det till med full kraft. Då kändes det som att jag inte kunde leva en dag till utan barn.

Och nu när han äntligen är här, vilken ålder ser du mest fram emot?

Jag har ju jobbat med ungdomar länge och ser fram emot att han ska bli en sådan där trotsig unge, som alla föräldrar säger är jättejobbiga hemma men som jag tycker är guld på jobbet. Jag ser fram emot att hamna på andra sidan.

Avslutningsvis, har du ett tips eller råd till någon som har en stark barnlängtan och inte är i en relation?

Jag tänker att man kan reka i sin vänskapskrets om det finns någon annan som också vill bli förälder. Femmis (Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation) är en organisation både för försökare, för gravida och för föräldrar. Jag gjorde inte så själv, men tycker i efterhand att det var ganska dumt, jag borde ha läst på lite mer och gått med i nätverken redan som försökare, för att ha fått svar på en del frågor. Prata med dem du anser vara din familj – en av faktorerna för att få genomgå detta på klinik att man har ett nätverk, för har man inte det så blir det väldigt

68

Korsväg 4 | 2017

svårt. Mitt sista tips är att göra det. Vänta inte för länge för det är lättare när man är yngre, både för kroppen och för själen.

Vårt samtal går mot sitt slut, jag börjar göra mig redo för att åka och Cecilia bestämmer tid med sin syster för att äta middag tillsammans. Vill du det Johannes? frågar hon och Johannes gurglar leende till svar. Och vad är bäst för dig då? Behöver du umgås lite med dina kusiner idag? Johannes svarar med små glada ljud och klänger sig fast i sin mammas ben. Kärleken mellan dem lyser.

Text & foto: Maria Gustafsson

Vad var det vi såg i soluppgången vid sjön […]

Vi sa: vi ska ta över vi ska ta över världen vi ska bli stora vi ska bli mäktiga, ha ha och vi ska göra jorden hel ja vi ska göra vattnet rent och vi ska aldrig skada varandra mer Och vi ska slåss ja, vi ska slåss mot Goliat Så tro på mig för jag vet att du är modigast, du kan Ur låten Goliat av Laleh

Från jordens alla hörn

Sammanhang och fördjupning

För mig som är uppvuxen i en prästgård på landet med en far som i sin sista julotta började predikan med orden ”O, vad jag älskar julen” är det roligt att få en bok med julkrubbor i händerna. Minnena från prästgårdens julkrubbor och kyrkornas dito är många och fina och har präglat mina jular sedan dess.

Julkrubban har en central plats i vårt hem, till skillnad från tomtar som snarare lyser med Jesus etc. sin frånvaro.

En samling Rudi Josefsson, pastor i Svenska julkrubbor Missionskyrka, och hustrun och en låda Elisabeth samlade på julkrubbor. predikningar I förordet skriver Elisabeth hur Votum den riktiga julkänslan infann sig först när hon fått läsa julevan­ geliet på julaftons kväll, efter alla klappar som istället gav en känsla av tomhet.

Rudi och Elisabeth hade med sig sina respektive julkrubbor i boet och de blev grunden till det gemensamma intresset för julkrubbor. Genom åren utökades samlingen till att omfatta 86 julkrubbor från jordens alla hörn.

I boken är 20 julkrubbor avfotograferade i vardagsmiljöer. I boken finns också dryga 10-talet predikningar av bortgångne Rudi. Predikningar som är valda av Elisabeth och barnen för att representera Rudis engagemang i samhällsfrågor och hans budskap om Jesus som det viktigaste att förhålla sig till. Att det som hände då också handlar om oss här och nu.

Krubborna handlar om den kristna julens innebörd och ger också intressanta aspekter på respektive lands kultur, miljö, geografi och naturmaterial, skriver Elisabeth i förordet.

Reformationsjubileet 2017 kan inte undgå den som tar en titt i bokflödet. En sökning på Martin Luther på Adlibris ger över 2 000 träffar, och även om alla inte handla om Dr Martin Luther eller är nyutkomna är det ändå slående många som är det.

Tomlins bok om Martin Luther är en nyutgåva av en bok från 2002. Boken har försetts med förord och studieplan av biskop Sören Dalevi i Karlstads stift.

Biskop Sören har använt boken Luther och hans värld som undervisningsmaterial på

Torgny Lindén

Geijerskolan under flera år.

Graham Tomlin Votum Luther och hans värld är en lättillgänglig introduktion till vem Martin Luther var och förklarar varför hans idéer fortfarande har betydelse för oss idag, 500 år efter att han spikade upp sina teser.

Boken har en tilltalande formgivning med rikligt med foton och illustrationer, med tydliga och bra bildtexter. Flera värdefulla faktarutor finns insprängda i texten och i marginalerna finns citat av Martin Luther, samtida och även nutida personer.

Kapitelindelningen som Klosterbrodern, Upptäckten, Kampen, Brytningen gör det lätta att få både sammanhang och fördjupning för mig som inte är en teolog. Dessutom finns en enkel kronologi i slutet av boken, som ger en bra översikt över viktiga händelser i Luthers liv.

I förordet skriver biskop Sören: ”Den bästa populärvetenskapliga bok om Luther som finns är i mina ögon den bok du just nu håller i din hand.”

Sist men inte minst; boken har läsband, något som jag uppskattar i en bok som jag både sträck­ läser och bläddrar i om vart annat.

Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2017

69

Vår längtan efter kärlek och lyckliga slut Kärlekstörstande präst. Så beskrevs Kristin Molander och de andra deltagarna i programmet Tro, hopp och kärlek som sändes i SVT 2015 på bästa sändningstid och nådde en miljonpublik.

D

et var roligt och intressant, berättar Kristin, med några års distans till upplevelsen.

Men något bröllop blev det inte. Kvällstidningarna skrev om relationen till Örjan Bjerleus, som Kristin kysste i det sista programmet och som hon höll kontakt med i några år. Kristin lever fortfarande sitt singelliv, med delad vårdnad om sina tre barn och en erfarenhet rikare.

Kristin prästvigdes år 2000 i Göteborgs stift och arbetade så i Stockholms stift under några år. Sen följde hon och de tre små barnen med sin dåvarande man till Paris. Efter några år kom de hem, skilsmässan var ett faktum och Kristin började arbeta på Kyrkokansliet i Uppsala med internationell ekumenik, med Svenska kyrkans relationer till multilaterala, globala organisationer, som Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet m fl. Hon har också prövat på ett vikariat som biskopsadjunkt för Eva Brunne.

– Men nu är jag mitt i klivet, jag vet inte riktigt vart livet för mig, berättar Kristin.

Jag har sagt upp mig från Kyrkokansliet och är nu komminister i Danderyds församling.

Jag ber och ser vad som händer.

Vi sitter i det vackra kapellet i Immanuels-

70

Korsväg 4 | 2017

kyrkan i centrala Stockholm, det har varit storsamling för prästerna i stiftet. Många känner varandra, det märks på den varma stämningen i kyrkan. Jag skymtar även andra präster som varit med i Tro, hopp och kärlek.

I vårt samtal återkommer Kristin till allas vår längtan efter kärlek och lyckliga slut.

Sagan om prinsen och prinsessan som får varandra. Om hur den längtan påverkar både oss som tittar på tv-programmet och de som är med i det. Men varför ville hon vara med?

– Historien bakom programidén är faktiskt lite rolig. Några yngre män, på ett produktionsbolag i Stockholm, arbetade med att ta fram nya programidéer. En av dem hade fått barn och på dopet slog det honom, vilken trevlig kvinna som var präst.

Varför inte göra ett program om präster?

Så de började leta människor som kunde vara med. De hade tidigare jobbat med datingprogram, så de castade prästerna och letade presumtiva partners på datingsidor på nätet.

– Jag fick ett sms av min styvsyster, som är i reklambranschen. Du, jag har en kompis som castar präster, kan du träffa henne?

När Kristin fick klart för sig vad det handlade om, sa hon först nej. Men produktions­ bolaget ville träffa henne igen. Efter samtal

Korsväg 4 | 2017

71

»

Jag tror att det är svårt att träffa någon att älska och samtidigt göra tv-program.

med producenten så kändes det bättre, de vill göra något som också skulle vara seriöst.

– Jag vet var jag har min integritet och min intention var att prata om relationer. Jag ville prata om Gud, tro, ett kristet liv och gärna i tv.

Dessutom var livet just då inte speciellt roligt.

Var du färdig med skilsmässan?

– Man blir aldrig klar med en skilsmässa, det tror jag är ett feltänk. Jag ångrar inte mitt deltagande, men däremot skulle jag inte varit med idag. Tyvärr tycker jag inte att de har lyckats med det de ville. De pratade om en programidé som var betydligt mer djup­ lodande än vad de har lyckats få till.

Det är inte så många djupa samtal?

– Nej, de som jobbar med detta är duktiga på att göra datingprogram och de har fastnat i sitt koncept.

Kristin berättar om produktionen, om hur det gick till. Programkoncept var utformat så att hon skulle träffa fem killar. Hon hade inte valt dem, utan produktionsbolaget hade hittat dem. Kvinnor söker till serien för att träffa män, men otroligt få män söker till programmet. Så produktionsbolaget letade efter någon som ville vara med i tv. Nisse, som Kristin träffade, han hade tidigare varit med i serien Familjen Annorlunda!

– När de letar partners åt oss, vill de ha någon snygg, någon musikalisk… Det måste vara ett spektrum av olika människor, annars vill folk inte titta.

– Vi filmade varje dag under två veckor och hade det ganska trevligt. Sen sändes det under sju veckor, så tittarna tror ju att det är något annat än det är. Tittarna får en känsla av att vi verkligen har lärt känna varandra. Teamet filmade 120 timmar under två veckor, i sändning blev det sedan bara två timmar under sju veckor.

– De fem män som jag träffade, träffade jag

72

Korsväg 4 | 2017

bara två gånger och sen frågade de i programmet om jag var kär…

Vad har du lärt dig?

– Väldigt mycket om tv-produktion, svarar Kristin med ett skratt. Det var roligt och intressant.

– Men sen har jag fått många tankar om vår mänskliga längtan efter lyckliga slut, efter romantik, av att allt ska bli bra.

– Det har varit provocerande för mig, eftersom jag har gått igenom en smärtsam skilsmässa. Det fanns en otrolig förväntan från andra efter programmet – nu är det väl bra, nu är du väl lycklig, nu har du väl kommit igenom skilsmässan?

– Det har blivit så tydligt med denna stora längtan efter att det ska vara bra. Vi bjöd på en kyss i sista programmet och alla jublade, producenten blev överlycklig. Det var bra tv!

– Jag tror att det är svårt att träffa någon att älska och samtidigt göra tv-program, även om det ju ändå har skett med andra par i de andra säsongerna. Någon är ju gift och de ska ha barn.

Det är inte bara kameran som lurar oss tittare, när vi ser kemin mellan människor och hoppas på det lyckliga slutet. Det är också vår egen längtan.

– Allt ska vara så lättsmält, speciellt om det sänds kl. 8. Men jag tycker man kan ha högre krav på tittarna. Jag hade till exempel väldigt fina samtal med Mark som inte sändes, om skilsmässa, om att kunna gå vidare, om tro, om trohet, om livslånga relationer.

Kristin har funderat mycket kring denna mänskliga längtan efter lycka och lyckliga slut, som blev så tydligt med Tro, hopp och kärlek.

– Jag tror att vår förväntan på lycka ibland motarbetar våra relationer. ”Jag är inte lycklig” blir en orsak att skiljas.

Är det inte så att det är livspusslet som blir så svårt för dagens människor, så det blir omöjligt att klara av?

– Livspussel är en knepig bild, man tror att det ska gå att lägga! Bara det säger något om oss själva. Vi tror att det livet ska gå ihop – men det går inte ihop. Vi har enorma förväntningar på att allt ska funka. Vi ska funka, busstider, hämtning, lämning på dagis, vabbande, jobb.

– Vi har blivit allt mer individualiserade. Allt utgår från jag och mig. I en familj är det ju flera relationer som är beroende av varandra.

Lämnar jag en relation kommer det obönhörligen att påverka många, många fler relationer.

Lika många som var med på bröllopet påverkas av skilsmässan.

Kristin berättar att hon själv är skilsmässo­ barn och har även som vuxen genomgått en smärtsam skilsmässa. Kanske är det är därför hon tycker att kärnfamiljen är något bra, framförallt utifrån barnperspektivet.

– Jag skulle vilja slå ett slag för kärnfamiljen, men det går knappt att säga längre, för det blir politiskt.

– Men jag tror på stabila relationer. Det primära syftet med en parrelation där det finns barn är kanske inte att göra de vuxna ”lyckliga”. Det viktigaste kanske snarare är att ge barnen en stabil och trygg uppväxt… Jag tycker man ska kämpa för en relation!

– Men idag, känns ett sådant uttalande nästan som att bryta mot normen. Är inte normen idag att det är bättre att skilja sig om man inte mår bra i relationen, man bråkar och det blir synd om barnen.

– Jag vill lyfta barnens perspektiv mycket mer. I samma takt som båda föräldrarna delar ansvar för vård av barn, vilket ju är bra, så ökar också antalet vårdnadstvister. Ingen av

föräldrarna vill ”bli av” med sina barn. Det finns tydligen förslag om att även barnen borde ha en ombudsman i den juridiska förhandlingen i en vårdnadstvist. Det skulle stärka synen på barnens rätt inom familjen.

Vad har ett barn rätt att vänta sig av sina vuxna föräldrar? Det vore väl utmärkt!

Har kanske också idealbilden förändrats? Är det längre ett ideal att leva tillsammans hela livet?

– Det finns nog en längtan att kunna göra det. Jag känner inte någon som går in i ett äktenskap och tänker att det här ska bara hålla i tio år. Utan de flesta hoppas nog på en lång och hållbar relation.

– Om man sedan hamnar i skilsmässa är nog känslan för de flesta, det var ju inte så här det var tänkt, vi skulle ju bli gamla tillsammans.

Innan Kristin tackade ja till programmet pratade hon med sina chefer och med kolle­ gorna på jobbet. Hon fick väldigt blandade reaktioner. Kommunikationschefen gladde sig förstås åt sju timmar på bästa sändningstid i SVT om präster och kyrkan!

Vilka reaktioner fick då Kristin efter sin medverkan i Tro, hopp och kärlek.

– Åh, så fina reaktioner, inte ett enda elakt mail. Många kommentarer från människor och en hel del brev.

Text: Agneta Riddar Foto: Kristoffer Riddar Korsväg 4 | 2017

73

Nåd och frid i Kristus!

Homo religiosus

Vår tidigare biskop Carl Axel Aurelius, numera verksam vid Köpenhamns universitet, och kyrkohistorikern Steffen Kjeldgaard Pedersen, har lagom till årets reformationsjubileum skrivit en ovanlig Lutherbiografi.

De har inbjudit Martin Luther själv att vara medförfattare.

Nåd och frid i Kristus! Martin Luther i ljuset av hans brev är den fullständiga titeln, och den anspelar på hur Luther inleder många av sina brev.

Författarna har nyöversatt Nåd och frid (till danska och svenska) 68 i Kristus! brev av Luthers egen hand.

Martin Luther Luther var en oerhört flitig och i ljuset av hans brev konstfull brevskrivare. Samtidens humanister hade utvecklat Carl Axel Aurelius Steffen Kjeldbrevskrivandet till en retorisk gaard-Pedersen och litterär genre. Breven fick Verbum ofta stor spridning och fungerade som den tidens sociala medier. Luthers tankar spreds snabbt, bland annat via hans brev.

Välgjord översättning gör det till en skönlitterär upplevelse att läsa Lutherbreven. Man kommer honom in på livet. Han skriver till familjen och till en stor mängd kyrkliga och världsliga ledare i Europa med samma genomarbetade form och själavårdande ambition. De är förvånande utlämnande. Här belyses vilken oerhört central position Kristus har i hela hans tankevärld. Här möter vi också Luthers starka känsloliv. Vi möter en oerhört dynamisk person, men också en fånge i sin tids förvillelser, exempelvis i synen på judar.

Författarna skriver alltså en Lutherbiografi med kontinuerliga hänvisningar till Luthers brev. Genial idé! Biografin är fri från idealisering men överdriver inte heller de mörka sidorna i Luthers liv.

En av världens äldsta hällristningar hittades så sent som 1991, i Foz Coa i Portugal, upptagen på Unescos världsarvslista. Ristningarna är paleontologiska, mer än 25 000 år gamla. Bland alla ristningarna finns dubbel­ exponeringar, olika djur är ristade ovanpå varandra med många år emellan.

Djuren och platsen måste ha spelat stor roll för männi­ skornas trosuppfattning, menar experterna. Att de gång på gång ristade på samma plats Mot alla odds?

– och inte på klippan bredvid.

Stefan Edman Upplevde de att de fick kontakt Verbum med förfäderna som ristat också här? Eller är ristningen en port till andra sidan, dit förfäderna begett sig?

Mitt besök på platsen kommer tillbaka i minnet när jag läser Stefan Edmans bok: Mot alla odds?, där han i ett av kapitlen skriver om ”Homo religiosus”.

Han beskriver en hypotes att religionen kom att spela roll för människan redan för 70 000 år sedan!

Hennes storhjärnbark var då tillräckligt utvecklad för att med språk och symboler förmedla information och erfarenheter, men också ha tankar om det som ligger framför. Hon kunde troligen också drömma om ett bättre liv.

Ett exempel på hur Stefan Edman, som han är en sådan mästare i, tar avstamp i vetenskap, litteratur och idéhistoria. I boken belyser Stefan fler av vår tids svåra frågor och han skriver personligt om olika förhållningssätt. Om till exempel Gud som musik, en medfödd ”ton” inom oss, om Gud och naturvetenskapen, om Guds tystnad och människans lidande.

Om en hjärna som tvivlar men ett hjärta som vill tro!

Ingemar Birgersson

Agneta Riddar

74

Korsväg 4 | 2017

Att vara buren

Att välja Jesu sällskap

Att mista sitt barn är väl det värsta som kan hända en. Så är vi nog många som tänkt. Patrik Hagman har gjort en resa genom dödens och sorgens landskap, då han först miste sin sexårige son efter en lång kamp mot en tumör i hjärnan.

Om barnets begravning skriver han att ”det var den vackraste dagen i mitt och Kikas liv”.

Kika var han hustru och barnets mor. Två år senare dog även hon hastigt efter en stroke.

Vi har lärt känna Patrik Sorgens gåva är en vidgad Hagman som en nytänkande teolog och författare från finska blick Åbo med böcker om bland an- Patrik Hagman Libris nat kristet motstånd och Luther bakom sig. Boken om sorgens gåva blev ett sätt att bearbeta sorg och förlust, att sätta ord på det som är så svårt att sätta ord på, att ställa de frågor som inte har något svar. Sorgen är helt ordlös, helt utan färg, skriver han.

Det är en naken, ärlig och djupt gripande berättelse som möter oss i boken. Hagman miste som ung sin pappa, också det i cancer, många år senare sonen Joel och till slut även sin livskamrat. Som självupptagen akademiker (hans egna ord) var han tvungen att släppa kontrollen, eller snarare inse att han tappat den. Och i det fanns en befrielse. Det var då han fick erfara hur det är att vara buren.

Omgiven av bedjande människor blev kyrkan glasklart synlig för honom när begreppet att bära varandras bördor blev en levande verklighet, med insikten att församlingen kan vara en grupp människor som tar ansvar för varandra.

Bra teologi måste hålla när livet går sönder, skriver Patrik Hagman.

Hagmans teologi höll för prövningarna.

Vissa böcker blir man glad av att läsa, trots att de på intet sätt är insmickrande utan snarare uppfordrande. Rowans Williams Vara lärjunge är en sådan.

Den förre anglikanske ärkebiskopens nya bok kan ses som en fortsättning på den förra Vara kristen. Båda böckerna består av föredrag som Williams hållit i olika sammanhang och som sedan förvandlats till prosa. Det fungerar. Williams har en ovanlig förmåga att med enkelt språk lägga ut på djupen i Vara lärjunge vad det innebär att vara kristen Rowan Williams Libris lärjunge. När jag lägger ifrån mig boken är den full av understrykningar och utropstecken.

Grundläggande i Williams lärjungaskola är att om vi vill följa Jesus, svara ja på hans kallelse, då måste vi vara villiga att bege oss till de platser Jesus går. Också till de platser dit vi inte alls hade tänkt oss att gå. Det handlar inte om att välja vårt eget sällskap, utan att välja Jesu sällskap – utvalda att följa honom.

Befriande i dessa tider av egotrippande på sociala medier är att läsa om vad det innebär att vara helig.

Att vägen dit handlar om att vara ”så intresserad av Gud och världen att det inte finns någon tid att fundera över sig själv”. Notera ordet och!

Han skriver om fyra byggstenar i lärjungalivet: självkännedom, stillhet, växande och glädje. ”Dessa är byggstenar för ett liv som lärjunge som kan stå emot allt omkring oss, i kyrkan och världen och i oss själva, allt som försöker kväva våra ansträngningar att vara andligt friska. /…/ Vi kommer att erbjuda Gud vår längtan att vara med Jesus, vart han än leder oss. När vi gör det kommer vi att ha lärt oss något om att vara lärjungar.”

En bok om längtan – och uppmuntran att våga följa sin längtan.

Lasse Bengtsson

Lasse Bengtsson

Korsväg 4 | 2017

75

»

Återföreningen kan betyda allt för familjer som flytt.

Tänk om jag kunde få bli kramad av min mamma igen Tidsbegränsade uppehållstillstånd försvårar familje­ återförening, något som stater istället ska underlätta enligt folkrätten.

A

tt få bo ihop med sin familj är för de flesta av oss en självklarhet. Däremot har vi omdefinierat vad som är en familj. Från den tidigare kärnfamiljen med mamma, pappa, barn till att idag omfatta många konstellationer, mamma/barn, pappa/ pappa/barn, stjärnfamilj, självbo, singel, särbo…

Att få bo ihop med sin familj, trots att det är en mänsklig rättighet som har starkt skydd i internationella konventioner, begränsas idag av mängder med regler för den som är flykting.

I den svenska utlänningslagen går rätten till återförening för en splittrad familj före många andra regler. Men vad som är en familj är snävt

76

Korsväg 4 | 2017

definierat i lagen, och liksom i andra sammanhang möter flyktingar särskilda hinder.

– Familjer vägras återförening och hålls splittrade för obestämd tid, skriver Farr, Flyktinggruppernas Riksråd, på sin hemsida.

– För vissa familjer som bildats eller förenats i Sverige leder reglerna till att de måste skiljas åt. Det är anmärkningsvärt att familje­ splittringen fortgår trots att politiker i andra sammanhang säger sig värna om familjen.

FARR är idag ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som består av, hjälper och samordnar grupper och enskilda som arbetar för att stärka asylrätten. Ca femtio medlemsföreningar är anslutna till FARR – allt från

Återföreningen kan betyda allt för familjer som flytt, säger Johanna Eriksson Ahlén, migrationsrättsjurist, och Alexandra Segenstedt, sakkunnig i migration på Röda Korset.

asylkommittéer som arbetar med enskilda flyktingärenden till aktivistgrupper som protesterar mot deportationer och lokala nätverk eller församlingar som stöttar papperslösa.

Många sysslar med alla delarna.

Inte bara FARR utan också Röda Korset arbetar för familjeåterförening. Krig och katastrofer gör att familjer splittras. I flyktens kaos riskerar de äldre att lämnas kvar, barn tappas bort och syskon separeras. Barns rätt till sina föräldrar och rätten till ett familjeliv finns fastslagen i folkrätten. Enligt den ska också staterna underlätta för familjer, som splittrats på grund av krig och konflikt, att återförenas.

– Återföreningen kan betyda allt för familjer som flytt, säger Johanna Eriksson Ahlén, migrationsrättsjurist, och Alexandra Segenstedt, sakkunnig i migration på Röda Korset. Men det har blivit svårare för familjer som flytt till Sverige att återförenas, på grund av den nya tillfälliga lagen som riksdagen fattade beslut om förra året.

En lag som reglerar möjligheterna att få permanent uppehållstillstånd. Permanenta uppehållstillstånd har ersatts med tidsbegränsade för dem som beviljas skydd i Sverige och möjligheterna till familjeåterförening har begränsats.

Om lagen är tillfällig, betyder det att den ska ändras?

– Det hoppas vi! Lagen ska gälla i tre år och utvärderas nästa sommar. Vi tror att det kommer att bli tydligt vilka humanitära konsekvenser den har fått och hur den har gjort det svårare för människor att påbörja ett nytt liv här i Sverige.

När Korsväg besöker Röda Korsets huvudkontor i Stockholm har Alexandra just blivit intervjuad av P4 Stockholm för att berätta om sitt arbete. Situationen för de ensamkommande unga debatteras ofta i tidningar, radio och tv.

Den tillfälliga lagen har nu funnits i ett år.

Vad har hänt?

– Vi ser konsekvenserna varje dag! Männi­ skor kontaktar oss och är oroliga för att de inte ska få återförenas med sina familjer.

De oroar sig också över vad som händer när deras tidsbegränsade tillstånd löper ut.

Vad kan Röda Korset göra för dem?

– Vi driver flera ärenden i domstol där personer fått avslag på ansökan om att återförenas med sin familj på grund av den tillfälliga lagens hårda regler om försörjningskrav. Vi hjälper också personer som vill ha hjälp med Korsväg 4 | 2017

77

»

Jag har förlorat hela min familj, berättar en ung pojke

att överklaga att de inte fått den juridiska statusen som flyktingar. I huvudsak är det nämligen bara flyktingar som enligt lagen har rätt till familjeåterförening.

Vad tycker Röda Korset om lagen?

– Vi oroar oss för konsekvenserna som vi ser. Tillfälliga uppehållstillstånd skapar en oerhörd otrygghet och trygghet är fundamentalt för en bra etablering och integration. Vi vet också att utan möjlighet till familjeåter­ förening så tvingas ännu fler barn, kvinnor och familjer att ta de livsfarliga rutterna för att nå Europa och Sverige.

Vad gör ni för att påverka?

– Vi träffar regelbundet alla politiska partier och berättar om det vi ser. Vi diskuterar med myndigheter och beslutsfattare på både lokal och nationell nivå och inom EU. Vi tror och hoppas att vi kan ge dem en tankeställare så att lagen, eller delar av den, inte permanentas. Ingen vill väl egentligen skilja barn från deras föräldrar?

Frågan diskuteras alltså inte bara i Sverige?

– Nej, stora delar av migrationspolitiken förs på EU-nivå. Därför påverkar vi EU samtidigt som vi driver att den svenska linjen ska bygga på en human och rättssäker migrationsoch asylpolitik inom hela EU. Vad händer med dem som inte får vara med sin familj?

– Vi vet att det blir mycket svårare att etablera sig och integreras i samhället. Ständig oro kan också bidra till svår psykisk ohälsa.

Köerna till våra behandlingscenter är längre än någonsin och det är svårt att ge stöd och meningsfull behandling till traumatiserade

78

Korsväg 4 | 2017

patienter som oroar sig för hur deras barn och anhöriga har det i flyktingläger, på livsfarliga rutter för att nå Europa eller i konfliktzoner.

Det är också svårt att ge hjälp när det är oklart hur länge de blir kvar i Sverige.

En annan viktig del i Röda Korset är efterforskning av anhöriga. På vissa håll i landet finns det frivilliggrupper, som tar emot personer som vill efterforska saknade anhöriga. De frivilliga skickar därefter en ansökan utifrån de uppgifter de inhämtat till Röda Korsets tjänstemän för handläggning.

– Jag har förlorat hela min familj, berättar en ung pojke för Korsväg. När vi flydde från Afghanistan kom vi ifrån varandra i tumultet.

Nu vet jag inte var de finns, eller om de lever.

Eftersom mamma är analfabet, kan jag inte hitta henne via Facebook.

– Jag längtar så otroligt mycket efter dem och undrar hur det är med mina småsyskon. Varje natt grubblar jag över deras öde, även om jag försöker vara stark och glad på dagarna.

– Många, många människor i Sverige har varit så snälla mot mig, men tänk om jag kunde få bli kramad av min mamma igen!

Text: Agneta Riddar Foto: Kristoffer Riddar

Göteborgs och Karlstads stift i samarbete om Korsväg I våras kom det ett mejl från pressekreterare Peter i Karl­ stads stift: Jag pratade med biskop Sören idag om er tidning Korsväg. Den är ju fantastiskt fin, och något vi här aldrig kommer ha resurser att göra själva. Samtidigt är den inte så bunden till Göteborgs stift. Visst är exemplen hämtade från er verksamhet, men mycket är ju allmängiltiga frågor och breda perspektiv.

Sören har tänkt på om vi skulle kunna skicka ut Korsväg till alla medarbetare i Karlstads stift också. Kanske med en inlaga med lokalt material eller så bidrar vi med artiklar som kan vara intressanta för Göteborgs stift också och kanske en krönika av biskop Sören.

Vi måste bli bättre på att faktiskt använda allt bra som görs i Svenska kyrkan!

Respektive stiftsstyrelse har diskuterat frågan och uttalat sig positivt till ett samarbete.

Under Bokmässan i Göteborg träffades de båda biskoparna med sina pressekreterare samt

Korsvägs ansvarige utgivare för att prata om hur ett samarbete praktiskt kan se ut.

Nu är det klart. Korsväg kommer under två år att öka sin upplaga och ges ut även i Karlstads stift. En represen­ tant från stiftet kommer att ingå i redaktionen och biskop Sören inbjuds att skriva en fast krönika. Korsväg kommer att fortsätta att innehålla repor­ tage från andra delar av landet och med personer verksamma i andra stift. För läsare i Göte­ borgs stift kommer det inte att bli någon större skillnad.

Istället får Korsväg en bredare bas av medverkande med både idéer och reportage.

Korsväg kommer att ges ut med samma förutsättningar i båda stiften. Ingen prenumera­ tionsavgift tas ut. Istället står respektive stift står för kostna­ derna per tidning.

Redaktionen ser fram mot att i nästa nummer av Korsväg få välkomna läsare i Karlstads stift!

Uppdatera Korsvägs adressregister 2018 börjar en ny mandatperiod. Det innebär nya förtroendevalda i pastorat och församlingar. För att de nyvalda ska få Korsväg i brevlådan behöver vi få namn och adresser till vårt register. Passa även på att uppdatera adresser till era ideella med­ arbetare. Att prenumerera på Korsväg kostar inget. Meddela nya prenumeranter och adressändringar till lotta.c.olsson@svenskakyrkan.se

Korsväg 4 | 2017

79

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: lotta.c.olsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Lasse Bengtsson

En hoppets gemenskap

A

llt verkligt liv är möte, skrev en gång den judiske filosofen Martin Buber.

Det är i mötet med ett du som jag blir till. Livet självt möter oss genom de människor vi möter, dag för dag. Tillsammans bygger vi den gemenskap som är grunden för våra liv; i familj, med grannar, på arbetsplatser, med vänner – och i kyrkan. Ensamma har vi inget liv.

En av sommarens stora upplevelser var yngsta dotterns bröllop. Glädjen var stor när de fick säga ja till varandra och lova att älska varandra, fyllda av hopp inför framtiden. Inför festen hade jag en låt från engelska rocksångerskan P J Harvey i huvudet, ”Community of hope”, hoppets gemenskap.

Använde temat i mitt tal till brudparet, för vad är äktenskapet om inte just en hoppets gemenskap, framsprungen ur ett möte med ett du, där kärleken får slå rot och växa.

Funderade vidare på detta med ”Community of hope”. Visst är kyrkan också en hoppets gemenskap. Eller borde vara. Att hoppas är att tro att det finns en framtid för oss, att det finns en väg mellan dåtid och framtid, och det är den vägen vi lever här och nu. Hopp är, precis som tro, att lita på en relation. En relation med någon som inte vänder oss ryggen och överger oss, en relation där vi möts av en kärleksfull blick. När vi kommer hem och stänger dörren bakom oss. När vi kliver in genom kyrkporten.

Precis som det är en förälders uppgift att ge hopp till barnen, är det väl kyrkans uppgift

att ge hopp till världen. Hur mörk tillvaron än kan kännas emellanåt. Det finns ett du som älskar mig, som hör min bön.

En bild av kyrkan som familj ger Jesus oss, när han frågar ”Vem är min mor och mina bröder?” Det är inte kärnfamiljen med Maria, Josef och syskonen han pekar på, utan på dem som satt kring honom: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” (Mark 3:33-34) Jesu omsorg når vidare än den rent familjära, den gäller oss alla. I Maria har vi alla en mor, i Jesus har vi alla en bror.

Vad får det för konsekvenser om vi ser hela kyrkan som vår familj? Om vi vågar sätta en förtätad kyrka som motbild i en splittrad tid, kyrka som levande gemenskap, som en hoppets gemenskap. En gemenskap där jag kan be om förbön när livet gör ont. Där jag tillsammans med andra kan be med psalmistens ord: ”Ta i nåd emot mina ord, mitt hjärtas bön till dig, Herre, min klippa, min hjälpare”. En gemenskap där jag vågar visa min svaghet och mitt beroende av andra, där jag vågar säga förlåt utan att riskera att förskjutas. Och en gemenskap där jag kan jubla i glädje när hjärtat är fullt av tacksamhet. Där föds ett förnyat hopp. Igen och igen.

Så är det väl detta som den heliga familjen bjuder in oss till, även denna jul.

En hoppets gemenskap.

Lasse Bengtsson