Korsväg 2014 2

K

Per Eckerdal | Trons frigörande kraft 04 Antje Jackelén | Förtröstan & utmaning 14 Peter Borenstein | Att bjuda på sig själv 22 Daniel Pauchard | Rädsla för dialog? 30 Radia Al-Masri | Sprid kärlek och respekt 40

Korsväg 2 | 2014

Att lyssna till den andres berättelse

Sidan 16

Korsväg 2|2014

1

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Dialog över gränser

I

dagarna välkomnar vi Svenska kyrkans nya ärkebiskop Antje Jackelén. ”Gud är större” är det valspråk hon tar med sig från tiden som biskop i Lund till Uppsala. Och ”Gud är större” är också temat för detta nummer av Korsväg. Ett stort och närmast outtömligt ämne som kan handla om Gudsbilder, mystiska erfarenheter – men också om livet här och nu. Vi låter ämnet rikta in sig på dialog över olika gränser…

Så här några veckor efter valet till EU-parlamentet har kanske chocken lagt sig över resultatet, där främlingsfientliga partier gick kraftigt framåt och till och med blev största parti i några länder. I dessa grupper blandas allmän främlingsfientlighet med antisemitism, antiziganism och islamofobi.

Vad är vår roll som kyrka i detta politiska landskap?

Nej, vi ska inte ge oss in i partipolitiken. Men vi har en roll att spela för att skapa rum för dialog. För det är ju när vi möts till samtal och dialog som rädslan kan vittra bort, den rädsla för det okända som är grogrund för främlingsfientlighet.

Ni möter Helene Lööw, som under många år forskat om nazism och terrorsim. Hon ser dialogen som enda väg framåt. Först när vi förstår motståndet kan vi agera.

En delegation med kyrkfolk och politiker i Uddevalla har besökt Leicester i England för att lära om dialog mellan olika religiösa grupper. En dialog som hela samhället vinner på.

Skådespelaren Suzanne Rangstedt och prästen Birgitta Westlin samtalar om det genuina berättande som öppnar för det medmänskliga mötet och konsten att lyssna till den andres berättelse.

I Brämaregården träffas sedan länge en grupp kvinnor som kallar sig Abrahams döttrar och pratar tro över religionsgränserna. Öppenheten är stor när de lyssnar och lär.

Vi besöker också fyra olika söndagsgudstjänster i vår egen kyrka och låter er reflektera över de likheter och olikheter som finns. Hur hanterar vi dem? 

2

Korsväg 2|2014

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 Övrig redaktion: Anna Cöster Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Gud

är större

42

14 Kristen tro har per definition problem med absoluta gränsdragningar, eftersom kristendom i sin kärna handlar om gränsöverskridande: Gud överskrider gränsen mellan gudomligt och mänskligt genom att bli människa i Jesus.

För den Gud som är större än allt är inget mänskligt främmande, skriver nya ärkebiskopen Antje Jackelén.

6 4.

6.

10.

16.

22.

24.

28.

30.

32.

40.

42.

52.

55.

56.

60.

52 Ledare: Trons frigörande kraft Bara genom dialog når du fram Uddevalla lärde dialog i Leicester Att lyssna till den andres berättelse Att bjuda på sig själv Abrahams döttrar pratar tro Luther ville förstå motståndaren Rädsla för dialog?

Fyra varianter på söndagsgudstjänst Sprid kärlek och respekt I livets strömfåra Varför ska vi ha en ärkebiskop?

Ny musik Nya böcker "...än vårt hjärta."

Korsväg 2|2014

3

ledare | Per Eckerdal

Trons frigörande kraft

S

å var den då här, dagen som så många av oss väntat på. När dörrarna slogs upp till stiftets Medarbetardag lördagen efter påsk var det ett fantastiskt myller från stiftets alla hörn som fyllde Svenska mässan. Det var en dag fylld av möten, samtal, intryck, inspiration, samling och sändning.

När jag valdes till biskop bestämde jag mig för att lika viktigt som det är att stiftet samlar alla diakoner och präster vart sjätte år, lika viktigt är det att regelbundet samla alla medarbetare. Då föddes tanken på en stor gemensam medarbetardag 2014. Den skulle ligga mitt i storstaden där livet pulserar. Förtroendevalda, volontärmedarbetare och anställda från alla församlingar skulle bjudas in.

Så var det tänkt, men hur skulle det bli?

Gensvaret blev över alla förväntningar. Glädje, tacksamhet och stolthet fyllde mig när jag knallade runt bland er alla som fyllde mässlokalerna. Jag upplevde Kristi kyrka i vårt stift när den utstrålar trons frigörande kraft och en tilltro till evangeliet i en annorlunda tid.

Alla samtal jag haft under Medarbetardagen

och efteråt styrker mig i att detta sätt att samlas, inspireras och manifestera är något vi behöver idag. Många har frågat mig när nästa medarbetardag blir och en del har uttryckt besvikelse över att jag vid avslutningen inte sa något om detta utan bara informerade om 2017 års diakon- och prästmöte.

Sanningen är att det enda vi i dagsläget vet något om är det sistnämnda som återkommer

4

Korsväg 2|2014

med regelbundenhet. När det gäller medarbetardagen vet ingen något om en fortsättning, inte jag heller, eftersom detta sätt att samlas var något nytt och oprövat. Det är dessutom en resurskrävande satsning både för stiftsmedarbetarna och för stiftets ekonomi.

I mitt stilla sinne har jag tänkt att det kanske skulle vara naturligt att ha stiftets stora medarbetardag med samma intervall som präst- och diakonmötena, alltså vart sjätte år.

Med facit i hand skulle jag gärna se att vi möts till medarbetardag något oftare, kanske vart fjärde år. Det är en tanke som jag lämnar till stiftet och så småningom till min efterträdare.

Under tiden fortsätter jag att bjuda in pedagoger, musiker, diakoner, präster och kyrkoherdar till olika dagar. Inom ramen för min tid som biskop ligger också 2017 års präst- och diakonmöte. Det följer den traditionella intervallen men kommer att ha annorlunda arbetsformer än tidigare. Professor Jesper Svartvik kommer att skriva en bok under temat nåd som förberedelse till några dagars storsamling för präster och diakoner. Storsamlingen följs av några månaders brett samtal bland församlingarnas folk och i kontrakten. Som underlag för dessa samtal kommer man att ha en antologi om nåden i dagens samhälle och i kyrkan med prosten Maria Ottensten som redaktör.

Alla dessa dagar syftar till att stärka och utrusta kyrkan i vårt stift så att människor genom oss kan finna Gud, som är större. Och för att vi inte ska tappa bort, att livet är det som pågår under tiden. 

span & spån

»

Regnbågspris till biskop Per Föreningen EKHO Göteborg har tilldelat biskop Per Eckerdal Regnbågsfisken 2014. Detta för att han 2013 var första biskopen i Göteborgs stift som gick med i regnbågsparaden under West Pride, och för ett tal han höll på Världsaidsdagen. Då sa han bland annat: ”Stoltheten som människa ska du bevara, bevaka och vara rädd om. Och rädslan och avståndstagandet från andra ska du inte behöva ta. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”.

Bild: Lasse Bengtsson

Religion och politik hamnar i topp på listan över världens mest spridda böcker under de senaste 50 åren. Listan är sammanställd av en amerikansk bokälskare.

1. Bibeln 2. "Maos lilla röda" av Mao-Tse Tung 3. "Harry Potter och de vises sten" av JK Rowling 4. "Ringens brödraskap" av JRR Tolkien 5. "Alkemisten" av Paulo Coelho 6. "Da Vinci-koden" av Dan Brown 7. "Om jag kunde drömma" av Stephenie Meyer 8. "Borta med vinden" av Margaret Mitchell 9. "Tänk rätt bli framgångsrik" av Napoleon Hill 10. "Anne Franks dagbok" av Anne Frank Källa: www.litteraturmagazinet.se

Bild: Lasse Bengtsson

Religion och politik i topp

CITATET

Om tyngdpunkten på mission ligger på ett möte med den andre, att utbyta tankar och erfarenheter, så är konsten ett viktigt komplement till orden. Konst, liksom musik och dans, aktiverar andra delar av hjärnan än den kognitiva och medvetna hjärnbarken. Ett exempel är den kristna ikonen. För betraktaren kan den vara ett objekt för meditation. Ikonen ska kunna leda betraktaren från det sinnligt uppfattningsbara till det bortomsinnligt obeskrivbara. Denna transformativa funktion finns också i andra religioner och blir därför ett utmärkt instrument i den så viktiga religiösa dialogen.

Antoon Geels, professor emeritus, Lund, i Uppdrag mission 3/14

Ojdå...

Skylten på en kyrkport i mellersta Halland väcker viss förvåning. I synnerhet som den fanns där i veckan efter Bönsöndagen. Är det månne så att man förlitar sig på vaktbolaget "Great Security"?

Korsväg 2|2014

5

Bara genom dialog når du fram Hela sitt liv har Helene Lööw studerat, forskat och undervisat om nazism, rasism och terrorism.

Hon är helt övertygad om nödvändigheten med dialog, med att samtala och lyssna också på dem som tror och tänker annorlunda.

– Det är bara via dialog du når fram. Om vi inte talar med varandra, hur ska vi då kunna förstå?

H

elene Lööw, född i Uddevalla, är filosofie doktor och disputerade vid Historiska institutionen vid Göteborgs Universitet 1990 med avhandlingen Hakkorset och Vasakärven - en studie av nationalsocialismen i Sverige. Hon har varit chef för Forum för levande historia, arbetat åt regeringskansliet

6

Korsväg 2|2014

och statsrådsberedningen, jobbat på centrum för polisforskning och är knuten till historiska institutionen vid Uppsala Universitet. De senaste tre åren har hon varit engagerad i rikspolisstyrelsens EU-projekt, där hon rest runt och studerat händelser med konfrontation och kravaller i Europa.

– Syftet var att se vad man kan göra för att

förhindra våld. Det var en skrämmande upplevelse, berättar Helene. Det var som att se det gamla Europa, det som fanns före första världskriget, återfödas.

Jag ville intervjua Helene om hur dialog kan vara ett verktyg för att motverka främlingsfientlighet och rasism. Med hennes bakgrund måste hon många gånger ha träffat på människor fastlåsta i sina åsikter, tvärsäkra. Och hur de ur denna tvärsäkerhet tagit avstånd mot oliktänkande. Om hon har sett detta också i kristna sammanhang. Hur det är nu och har varit i ett historiskt perspektiv.

I vårt samtal kommer vi in på det näthat som drabbade Antje Jackélen i samband med utnämningen till ärkebiskop. När hon hade vunnit ärkebiskopsvalet gick debatten om vad hon egentligen tror på varm på tidningarnas ledarsidor och kultursidor.

Men under ytan på den offentliga debatten om blivande ärkebiskopens teologi så svämmade flera främlingsfientliga nätforum och bloggar och Twitter över av hat, bland annat för hennes valspråk ”Gud är större”, som för många uppfattades som en flört med islam. (”Gud är större” är hämtat ut 1 Joh, se sidan 10.)

Som biskop i Lund hade Antje Jackelén profilerat sig som debattör om religionsdialog och förespråkat alla religioners rätt till plats i det offentliga rummet.

– Det kan få förödande konsekvenser om man inte diskuterar och samtalar utan bara ensidigt ropar ut sina egna åsikter, konstaterar Helene. Det blir så tydligt i sociala medier, när alla ganska okritiskt bara gillar, delar och spär på. De som tycker annorlunda, deras åsikter drunknar snart, när näthatet börjar ta över. Och det är snubblande nära lynchmobbens agerande!

Korsväg 2|2014

7

– I stormen mot Antje Jackelen kan man se att vad de egentligen säger är att den ekumeniska eller interreligiösa dialogen inte är möjlig, inte ens önskvärd. De här människorna vill återgå till hur det var förr, till ett tidigare stadium i vårt samhälle. Slutsatsen blir ju – vi ska inte föra dessa samtal.

Detta, menar Helene, är en farlig utveckling,

som kan få stora konsekvenser för vårt samhälle. Om man låser fast sig vid en färdig världsbild och inte är beredd att föra samtal, att lyssna, hur ska man då kunna förstå vad den andre har avsett?

– Då låser man istället fast positionerna. Det ser vi tyvärr idag på alla håll, att man överger dialogen allt mer.

– Ofta missförstår människor ordet dialog och tror att man ska bli övertalad byta ståndpunkt. Men dialog innebär inte att man ska köpa den andres ståndpunkter, men man ska lyssna. Det behöver inte innebära att du viker från ditt eget.

Helene konstaterar att om man bara omger sig med människor som tycker likadant som man själv, då prövas ju aldrig dina ståndpunkter. Det är en lärdom också inom kyrkan.

Lyssnar man bara på människor som tror och tycker som man själv, så blir man än mer övertygad om att ha rätt.

– Lyssna och fundera ett varv till!

Vi funderar en stund på om vi själva ändrat

ståndpunkt under livet. Och konstaterar – javisst är det så. Ny kunskap ger nya insikter.

Nya möten med människor med annan bakgrund, tro och uppfattning gör mig mer ödmjuk.

– Som historiker är detta slående, berättar Helene. När vi ser bakåt kan vi häpna över

8

Korsväg 2|2014

hur människor tidigare tänkte, men det var kanske självklart med det perspektiv de hade då. Nu tar vi mycket för självklart, men kommande generationer kommer säga samma sak om oss!

Helene har de senaste tre åren rest runt i Eu-

ropa och studerat konfrontationer och kravaller för att se vad man kan göra för att förhindra våld. Det har varit ett stort EU-projekt för Rikspolisstyrelsen, som avslutades förra året.

Hon har också arbetat med centrum för polisforskning, bland annat i ett projekt om ”ensamvargar” i terroristsammanhang. Ett projekt som nu är avslutat och en forskarantologi är utgiven.

– När jag nu skriver en bok om många av de här upplevelserna, så kan jag se saker i ett annat ljus. Kanske också att jag hade fel. Nu tolkar jag kanske på ett annat sätt, reviderar hela tiden det jag gör, upptäcker nya saker.

Helene berättar att hon fortsatt har kontakt med människor hon intervjuade på 90-talet, med väldigt låsta åsikter.

– Min erfarenhet är att det går att tala med förvånansvärt många av dessa människor med extrema åsikter. En del har gradvis ändrat uppfattning, jag har sett deras resa. De kan se på samhället och sina medmänniskor ur andra perspektiv idag. Fortsätter dialogen fortsätter också funderingarna.

– I de här mötena försöker jag själv inte tappa huvudet. För om jag själv går in i en låsning, så låser jag andra. Det gäller att komma ihåg att man ändrar inte åsikt över en natt, det är en gradvis process.

Vi talar en stund om lågmälda samtal kon-

tra konfrontation. Min egen erfarenhet efter många års intervjuande, är att resultatet of-

Ofta missförstår människor ordet dialog och tror att man ska bli övertalad byta ståndpunkt. tast blir mycket bättre med det öppna, intresserade samtalet snarare än med skjutjärnsjournalistiken. Konfrontationen ger oftast låsningar.

– Vi ser det i Sverige idag med en redan hård valrörelse, och vi är bara i början!

Hur ser då Helene, som studerar dagens samhälle också ur ett historiskt perspektiv, på utvecklingen i Europa med alltfler hårdföra, nationalistiska tendenser?

– Många av EU:s länder är unga demokratier. Vi måste komma ihåg att i till exempel Ungern och Rumänien har de här partierna en politisk legitimitet, eftersom de var en del i oppositionen mot det kommunistiska styret.

– Vi förutsätter alltid att oppositionen mot kommunismen är och var en demokratisk rörelse. Det är bara sant till viss del. Ofta var oppositionen nationalistisk, på gränsen till fascistisk.

– Det kalla kriget frös ner gamla konflikter och strömningar, men nu, när korten spelas om, återuppväcks gamla drömmar. I Sverige missbedömer vi historiens kraft. Vi är alltid på väg framåt, in i framtiden, men historien kommer alltid tillbaka.

– Jag menar att ett parti som Jobbik i Ungern är drömmen om Europa detsamma som Europa före första världskriget. Vi glömmer bort att många av Europas länder är konstruerade stater efter första och andra världskrigen.

– De här nationalistiska grupperna ser då tillbaka på en tidigare gyllene tidsålder och vill återskapa denna.

nationalistiska, främlingsfientliga grupperna lyckas mobilisera sina väljare? Kommer de här partierna ha ett stort inflytande på vår framtid?

– Å andra sidan är deras väljare negativa till EU, så det kommer kanske vara svårt att få dem till valurnorna. Men blir det ett alltför lågt valdeltagande så underminerar det hela EU-tanken. En signal att människor inte anser att det är lönt att rösta, ifrågasätter hela europa-arbetet.

Tillbaka till grundtemat: Gud är större. Hur re-

flekterar Helene kring det?

– Jamen, så är det ju, vi kan aldrig förstå Gud. Och ska väl inte göra det heller.

– Går man tillbaka i historien kan man konstatera att det alltid funnits religionsdialog. Även i tider av religionskrig har det alltid funnits teologer som velat dialog. Ofta har de då blivit förföljda för detta.

– Men mestadels har religioner levt sida vid sida, det finns alltid perioder av samexistens.

Låt mig avsluta vår intervju med ett citat från Helene i Svenska Dagbladet 2006: ”Ju mer jag sätter mig in i ett folkmord som det som pågår i Sudan, desto mer maktlös känner jag mig. Då gäller det att inte glömma alla dem som trots allt gör motstånd. De svenskar som hämtade ut judar under kriget.

De som nu gömmer flyktingar. Eller de som reagerar mot rasistiskt skitsnack under fikarasten.” 

När Korsväg kommer ut i brevlådorna är EU-

valet utfört och analyserat. I skrivande stund vet vi inte hur det kommer att gå, men Helene är bekymrad.

– Ja, det är bekymmersamt. Hur kommer de

Text: Agneta Riddar Bild: Privat

Korsväg 2|2014

9

Uddevalla lärde dialog i Leicester En delegation från kyrka och kommun i Uddevalla reste till Leicester för att studera hur man bygger broar över religionsgränser.

Dialog förhindrar missförstånd och bygger tillit och respekt, är slutsatsen de har med sig hem.

V

i behöver inte stå handfallna, när angreppen på vår demokrati kommer också i våra bygder. Vårt samarbete över kultur- och religionsgränserna är en bra plattform att bygga vidare på. Nazisterna är på frammarsch och de vill skapa motsättningar mellan människor.

– Då kan vi tillsammans säga: detta är ett angrepp mot vårt gemensamma samhälle.

Elving Andersson (c), ordförande för socialnämnden i Uddevalla och med ett långt, gediget politiskt liv bakom sig, är glad över de senaste årens samarbete i de norra förorterna Dalaberg i Uddevalla. Ett samarbete som i vår resulterat i en studieresa till det mångkulturella Leicester.

Initiativtagare till resan var Catarina Svensson-Brodén, präst och arbetsledare i Dala-

10

Korsväg 2|2014

bergs församling. Hon berättar engagerat om bakgrunden vid en träff för representanterna för alla de olika religiösa samfunden i Dalaberg.

– Vår resa har fötts ur en längtan, berättar hon. Det började med att vi träffade många muslimska kvinnor vid våra soppluncher, men vår okunskap om deras liv och tro var stor. Av en händelse var detta samtidigt som Andrew Wingate från S:t Philip´s Centre i Leicester befann sig i Göteborgs stift. Marika Palmdahl sammanförde oss och det resulterade i ett antal kvällsträffar med honom.

Ur detta växte det fram en önskan att åka till

Leicester för att på ort och ställe se allt som Andrew beskrev och brinner för. Men ska man göra en interreligiös resa är det ju viktigt att inte bara besöken präglas av detta, utan

Några av deltagtarna i resan till Leicester, från vänster längst fram: Lena Hiding, Catarina Svensson Brodén, Elving Andersson, Inger Öhlén, Lisbeth Svernling, Carolina Persson, Sladana Kazic och Miodrag Kazic. Bakre raden från vänster: Hans-Lennart Schylberg, Magnus Jacobsson samt Mohamud Mohamed.

också besökarna, de som följer med på resan.

Mötesplats Dalaberg kunde hjälpa till med en inbjudningslista. Mötesplats Dalaberg är en verksamhet som stöttar och hjälper människor att hitta rätt i samhällets organisationer, man håller dialogmöten och informationsträffar.

Mötesplatsen samverkar med frivilligorganisationer, föreningar, myndigheter och företag. Mötesplatsen tar emot personer som befinner sig i olika arbetsmarknadsåtgärder och erbjuder också tolkhjälp. Men framförallt är Mötesplatsen just en mötesplats – ett ställe där människor kan mötas över kultur och religionsgränser.

Dalaberg i Uddevallas norra stadsdelar räknas

som ett sk utanförskapsområde, som bygger på statistik angående sysselsättning, skolresultat, valdeltagande och medelinkomst bland invånarna i området.

Men man kan också säga att det är ett mångkulturellt område som sjuder av aktivitet och möten mellan människor! Ett sådant tillfälle är Dalabergsdagen, som i mer än tio år lockat tusentals besökare till marknadsstånd, lek, mat och underhållning.

– Det var detta som Andrew var så tydlig

med, minns Catarina. Att vi ständigt ska mötas. Att vi ska tänka på varandra som goda grannar. Att vi ska ha goda relationer oavsett vad vi tror på.

I våras åkte så en grupp med präster och diakoner från kyrkan, med representanter från andra religioner, bland annat Zana Muhammed från interreligiösa centret i Göteborg och med några ”tunga” politiker: Elving Andersson, Magnus Jacobsson (kd), kommunalråd, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, EU-kandidat och Kenneth Engelbrektsson (s), vice ordf i integrationsberedningen samt socialchefen Bo Lundgren och Hans-Lennart Schylberg, chef för barn och utbildningsförvaltningen. Henrik Frykberg från stiftet kunde också följa med.

– Det var spännande med alla grupper som är i minoritet i Leicester, berättar Elving. Att man insett att man måste hitta ett sätt att förhålla sig till alla dessa olika religiösa grupperingar. Jag tror att vi kan få till stånd samma känsla i Uddevalla; känslan av samhörighet som uddevallabo.

Det var när man insåg att antalet kristna mins-

kade allt mer i Leicester, både i absoluta tal Korsväg 2|2014

11

För mig som kristen blev det en spännande resa, också en inre resa. och som andel av befolkningen, som tanken på ett interreligiöst center växte fram. Folkräkningarna 2001 och 2011 talade sitt tydliga språk. Hinduer, sikher, muslimer och ”no religion” ökade samtidigt som de kristna minskade. Från början var centret ett kristet initiativ men övergick till att bli ett interreligiöst projekt 2006. Centret har därmed också personal från olika religioner.

– Dialog bygger på att förhindra missförstånd och bygga respekt och tillit, konstaterade de och det är bara att hålla med, säger Elving. Samhället ska kunna fungera om man bygger det på respekt och öppenhet.

Gruppen fick vara med om många olika aspekter på allt detta. Det kan handla om att bjuda på en ”trosbuffe”, om att spela interreligiösa spel, att ge utbildningar om kulturella identiteter och religioner bl a till vårdpersonal och studenter, att skapa dialoggrupper kring olika brännbara teman, att anordna aktiviteter, seminarier, workshops, utställningar – men också idrottsaktiviteter!

en inre resa. Och konkret: jag har ju vetat att det är förbjudet för muslimer att ta emot och betala ränta. Men konsekvenserna av detta har jag inte haft klart för mig. Så när jag kom hem till Uddevalla kontaktade jag en bankchef för att se om problemet går att lösa. Vet inte hur det går, men en dialog hart startat.

– Den andra punkten jag vill lyfta fram är behovet av egna fysiska mötesplatser. I Leicester låg moskén, kyrkan, synagogan och sikh-templet bredvid varandra. Sådant borde vi också kunna hjälpa till med, utan att det för den skull ska bli motsättningar.

– Vi brukar också regelbundet bjuda in olika grupper till frukostmöten med politikerna.

Vi har haft sådana möten med religiöst/kulturella förtecken. Det är något vi ska fortsätta med.

En annan viktig berättelse från Leicester var de

religiösa ledarnas fungerande nätverk, ett nätverk som snabbt kunde kallas samman. Hade en synagoga blivit nedklottrad med hakkors, protesterade alla samfund. När nazisterna

St Philip´s Centre är unikt i

sitt slag i England med den bredd och omfattande verksamhet som bedrivs i Leicester. Från början fanns viss statlig finansiering, men inte längre. Centret är beroende av olika bidrag och centrets aktiviteter behöver gå med vinst eller ska åtminstone vara självfinansierande.

Magnus Jacobsson ville dela med sig av några reflexioner han gjort efter resan.

– För mig som kristen blev det en spännande resa, också

12

Korsväg 2|2014

De olika religionernas symboler är många. Hur många känner du igen?

bestämde sig för en marsch i Leicester, då gick samfunden ihop och arrangerade en kulturfestival kvällen innan.

Femtusen människor kom till festivalen, avsevärt färre var intresserade av marschen.

– Finns den sortens nätverk i Uddevalla, frågar en av deltagarna? Om det skulle bränna till, om man snabbt skulle behöva kalla samman - går det då att göra?

– Javisst, svarar flera. Vi har flera olika nätverk som Andrew Wingate, Pete Hobson och Ingvar Humlén. snabbt kan vara på plats.

– Faktum är att vi faktiskt redan har använt som diakonassisten i kyrkan, håller med om nätverken, när en situation uppstod. Vi ville att det görs ett gott arbete tillsammans. inte att det skulle eskalera, så vi ville inte få – Jag tycker det är mycket bättre här än medial uppmärksamhet. Men ja, det fung- i Leicester. Bättre med skola och med dagis. erade!

Men vi måste anstränga oss mer för att integrera oss. Och fortsätta delta i arbetet med Många i rummet betonar att situationen på Da- Mötesplatsen. laberg har blivit mycket bättre sen etableringDet börjar så smått bli dags att avsluta möen av Mötesplats Dalaberg. tet. Alla enas om att det är viktigt att arbetet – Jag tror faktiskt att vi har det bättre för- fortsätter. Ledarna för de olika samfunden spänt i Uddevalla än på många andra platser, ska nu gå tillbaka till ”sina egna” och berätta. kommenterar Elving. Här finns ett etablerat Om någon vill att det ska bli ett uppföljningssamarbete mellan kommunen och olika grup- möte kommer alla försöka att komma.

– En process har börjat, avslutar Catarina. per. Vi kan läsa i tidningarna om en massiv Vi ser hur det växer och gror på många håll. misstro i vissa områden gentemot samhället,  att till exempel ambulanser inte vågar åka in i ett område. Tack vare Mötesplatsen kan vi träffa varandra, det är ju med möten man kan bygga det goda samarbetet.

– Det arbete vi gör idag, kommer hjälpa våra ungdomar i framtiden, menar Mohamud Mohamed från den somaliska föreningen. Vi vill ju leva här, vi vill leva tillsammans.

Mirodrag Kazic från Kosovo, som jobbar Text: Agneta Riddar Korsväg 2|2014

13

reflektion | Antje Jackelén

Förtröstan och utmaning

Ä

r Svenska kyrkan för otydlig? Ropen efter mer tydlighet skallade högt förra året. Det sägs att kyrkans ledare måste precisera trons innehåll och dess yttre ram. Visst är det bra med tydlighet. Och visst behövs det mer kunskap om kristen tro och kristet liv i både kyrka och samhälle.

Men det finns också en skentydlighet som reducerar tillvarons många ”både–och” till ett fåtal ”antingen–eller”.

Kristen tro har per definition problem med absoluta gränsdragningar, eftersom kristendom i sin kärna handlar om gränsöverskridande: Gud överskrider gränsen mellan gudomligt och mänskligt genom att bli människa i Jesus. För den Gud som är större än allt är inget mänskligt främmande. Inte undra på att det kristna julfirandet blev så folkkärt och att det är ”något visst” med att få sjunga Hosianna på första advent. ”Gud är större” – under några veckor i fjol har

det valspråk som jag har haft som biskop i Lunds stift, och som jag kommer att ha även som ärkebiskop, debatterats hett. På ledarplats har man sett det som ett uttryck för otydlighet och tankelättja, islamisering och till och med terrorism. En krönikör likställer lyhördhet för samtidens frågor med nedmontering av den kristna tron.

Orden ”Gud är större” är hämtade ur 1 Johannesbrevet 3:18-20 och är väl förankrade hos kristna teologer genom tiderna. De uttrycker både förtröstan och utmaning. Å ena sidan skapar vetskapen om att Gud är större än våra bästa prestationer och våra värsta misslyckanden utrymme för avspänning och humor. Å andra sidan skyddar samma vet-

14

Korsväg 2|2014

skap mot tvärsäkerhet och skapar en hälsosam ödmjukhet: Gud är större än alla föreställningar om Gud, och dagens svar kommer att prövas av morgondagens frågor. Båda sidor är uttryck för en kristen livshållning.

Kritikerna fäster sig dock mindre vid förank-

ringen i kristen tradition än vid att ”Gud är större” också kan föra tankarna till islam. Allahu akbar är ju arabiskans motsvarighet till det kristna latinets Deus semper maior, som betyder Gud är (alltid) större. För den som har kunskap om religion är detta ingen överraskning. Trots att det ligger sexhundra år emellan finns här en av flera likheter mellan världens två största religiösa sammanslutningar. Det vore fel att utmönstra något ur den egna traditionen för att det kan föra tanken till en annan tradition. Ändå har det hävdats att ”Gud är större” är förbrukat i kristen kontext. Det förknippas med islamisternas stridsrop i samband med våldsdåd. Terrorhandlingar i Islams namn är avskyvärda och ska fördömas, liksom alla andra terrorhandlingar. Samtidigt förkunnas samma ord i fredlig bön av hundratals miljoner muslimer varje dag. Även i kristen tradition finns ord och symboler som använts i våldssammanhang. Korset och uttrycket Gud med oss har fått ge religiös legitimitet åt våldsdåd.

Brott i Guds namn är ett mörkt stråk i världs-

religionernas historia. Politiska och religiösa absoluthetsanspråk är ett slags tickande bomber. De desarmeras dock inte genom att generalisera och polarisera. Då odlas fiendebilder som ger fullmakt att förakta och förstöra.

I stället behövs dialog och strävan efter att leva som goda grannar som kan och vill stärka

...det finns också en skentydlighet som reducerar tillvarons många ”både–och” till ett fåtal ”antingen–eller”. den sociala samhörigheten i samhället. Glädjande nog finns det på lokal nivå många sammanhang – däribland initiativet Social Cohesion i Malmö, som jag medverkat till – där det arbetas religionsöverskridande för regionens bästa. Frågan är alltså inte om vi vill se religionsmöten framöver, utan hur vi vill att de ska vara.

Religionsmöten är inte alltid lätta, men de är

ett faktum. Kristendomen föddes i en mångreligiös miljö. Samexistens och ömsesidig respekt mellan människor av olika tro finns och har funnits i vår värld, även i Europa. Jag kan vara tydlig med min tro på Jesus Kristus och samtidigt respektera andras tro.

Det har påståtts att det bara är postmoderna relativister och liberala kristna som är intresserade av religionsdialog. Så är det förstås inte. Det visade till exempel det öppna brev, A Common Word Between Us and You, som ett stort antal ledande muslimska teologer och imamer skrev till kristna ledare världen över 2007. I brevet markerade de likheter och skillnader mellan de två religionerna och efterfrågade ett ömsesidigt erkännande, för Guds och världens skull. Många kristna ledare svarade på detta brev.

var typisk för kyrkan ända tills liberalteologin kom i början av 1900-talet. Så skapas en konstgjord motsättning mellan ”klassiskt” troende och ”flumtroende”. Likaledes, trots att vi i Svenska kyrkan inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori), vinner idag positioner mark som polariserar mellan vetenskap och tro.

Jag ser med oro på dessa och liknande polariseringstendenser. De spelar extrema och fundamentalistiska krafter i händerna och är ett hot mot samverkan i samhället och människovärdet. De leder till diskussioner där åsikter krockar utan att nya insikter föds.

När tonläget skruvas upp hörs och syns allt mindre av den breda mittfåran. Risken är att marginalen marginaliserar mitten.  Antje Jackelén

Ökande mångfald och globalisering kräver mer

religionsvetenskaplig och teologisk kompetens av både journalister och beslutsfattare än vi ser idag. Läget kompliceras av en växande polarisering på många håll i samhället: ekonomiskt, utbildningsmässigt, politiskt och även teologiskt.

Till exempel är det teologiskt allmängods att bibeltolkning var ett diskussionsämne redan på 200-talet. Ändå sprids idag den falska bilden att den ordagranna bibelläsningen

Antje Jackelén tas emot som ärkebiskop 15 juni i Uppsala domkyrka. Hon har varit biskop i Lunds stift sedan 2007. Hon är född och uppvuxen i Tyskland och prästvigdes 1980 för Stockholms stift.

Korsväg 2|2014

15

16

Korsv채g 2|2014

Att lyssna till den andres berättelse

Det en berättelse förmedlar är något medmänskligt som vi alla delar. Trots olika utgångspunkter är skådespelaren Suzanne Rangstedt och prästen Birgitta Westlin helt överens när de beskriver känslan i det genuina i berättandet.

Att berättelsen har varit nere och vänt i den som berättar.

Korsväg 2|2014

17

– Om ett kunskapsinnehåll kan levandegöras av någon som berättar angeläget…, säger Birgitta Westlin och vänder sig till Suzanne Rangstedt: – Du sa det så fint förut, att berättelsen gått genom människan och vänt. Just så tror jag att många upplevt sin söndagsskollärares eller kristendomslärares bibelberättande. Och de historierna sitter kvar för alltid.

Birgitta Westlin kommer vandrande längs Allmänna vägen. Hennes långa röda hår gnistrar i solen. Hon är precis i tid till mötet och klockan är en minut över 9 när vi rycker i dörren på Kafé Zenit. Låst!

– Men visst öppnar de nio? Jo det står ju här, säger Birgitta lite oroligt.

Precis då korsar en kvinna med mörkt hår och bruna ögon gatan. Av Birgittas ansiktsuttryck att döma är det den vi väntar på – majornabon Suzanne Rangstedt. De två omfamnar varandra hjärtligt och i samma stund hörs rasslet av nycklar i kafédörren. Som dagens första gäster ockuperar vi ett hörnbord i det lilla rummet innanför själva kaférummet. Sen beställer vi frukost. Birgitta tål inte apelsinjuice men kan byta mot äpple och Suzanne väljer en kopp cortado till sin frukostmacka.

Det här är berättelsen om vårt möte inför inter-

vjun. Till den hör också berättelsen om hur de två – prästen och skådespelaren – lärde känna varandra. Deras samarbete började när Birgitta Westlin var präst i Carl Johans församling.

Suzanne Rangstedt hjälpte till med textläsning ibland och de gjorde också en teaterföreställning tillsammans, ”Arg på Gud”, och jobbade med konfirmander.

– Men det var sju år sedan jag slutade i Carl

18

Korsväg 2|2014

Johan och sen hade vi knappt sett varandra. I Skolkyrkan, där jag nu arbetar, har vi länge haft tankar om att göra något med berättelser från olika religioner. Vi skulle ha med representanter från de olika religionerna men behövde någon som kunde ingjuta frimodighet i berättandet, och då tänkte jag på Suzanne.

– Jag blev jätteglad att få frågan för det är så roligt att jobba med Birgitta och jag älskar berättande, säger Suzanne.

Så här är det att intervjua dessa två kvinnor.

Det är som en enda pågående berättelse, där två röster interfolierar och avlöser varandra.

Där samförståndsskrattet hela tiden ligger på lur. De lyssnar intensivt på varandra, tänker i samma banor och bejakar aktivt det den andra säger. Precis som det sker i berättandet, menar Suzanne.

– Berättande är här och nu. Alla i rummet bidrar aktivt med sina andetag, blickar, rörelser, ja med sin närvaro.

Suzanne är skådespelare och har arbetat i fria grupper i Göteborg i 30 år. Sedan 14 år tillbaka har hon Teater MaRang tillsammans med sin man Bengt Magnusson, som är musiker.

De gör bland annat barnföreställningar i skolor runtom i stan.

– Jag kan verkligen känna behovet av munt-

– När vi lyssnar på en berättelse använder vi våra egna inre bilder.

Dem behöver vi. Barn är otroliga på att skapa sådana. Det märker man om barnen får göra teckningar efter det att man berättat.

Det blir ofta fantastiskt olika bilder, säger Susanne Rangstedt.

ligt berättande, ungarna är svältfödda på berättelser. De finns en längtan efter den lugn och ro som infinner sig under berättandet, där inget utvärderas eller mäts utan bara är här och nu, säger hon.

Det är det som är skillnaden mot en föreläsning

eller informationstillfälle, fortsätter Birgitta, som idag arbetar som präst i Skolkyrkan.

– Berättandet är inte i första hand nyttoinriktat även om berättelserna kan leda till viktig livsvisdom, säger hon och Suzanne tar över.

– Rektorns tal vid skolavslutningen eller ett politikertal; det är oanimerat, man tappar lätt koncentrationen och börjar tänka på vad som är utanför fönstret eller vad personen har på sig. Men en människas berättelse – den är besjälad och engagerar på ett helt annat sätt.

Birgitta nickar ivrigt medhåll när Suzanne fortsätter: – Det känns som om orden varit nere och vänt i den människan och det betyder mycket.

Berättelser ska inte förmedla något entydigt budskap och heller inte framhäva berättaren.

Egentligen är berättandet grunden till teater.

– Berättelsen är allmänmänsklig men behöver inte vara självupplevd, säger Brigitta.

Berättarens sanning kan vara väldigt elastisk.

– Just det, betonar Suzanne, den kan vara hur fantastisk som helst. Men lika viktigt för berättelsens existens är lyssnandet. Goda berättare är väldigt lyhörda, de sitter och lyssnar och får impulser. Genom att berätta och lyssna bekräftar vi varandra, vi blir varandras berättelser.

– Att enbart hålla sig till sanningen kan vara så tråkigt, säger hon sen och de båda skrattar hjärtligt och Birgitta exemplifierar: – Som när ett par ska berätta om sin semester och den ena hela tiden rättar den andra om detaljerna. Berättelsen lyfter liksom aldrig.

Det är här vi hittar kärnpunkten till det ma-

giska i berättandet, liksom i all levande scenkonst, tycks de båda mena. Att det händer här och nu. Att man efteråt inte egentligen vet vad som skedde i den stunden.

– Som att skriva i vatten, säger Suzanne.

– Jesus skrev ju i sand, påminner Birgitta.

Sen finns det ju det skrivna som är berättande, som skönlitteratur eller nedtecknade berättelser, som bygger på en muntlig tradition. Bara att läsa högt ur en bok, det är något rofyllt med det.

– Ja väldigt vilsamt, inflikar Suzanne.

– Jag kör ju inte bil men jag stryker. Då brukar jag lyssna på talböcker och jag tycker att Korsväg 2|2014

19

När vi möts med något som är så angeläget för oss blir det så oväsentligt att vi inte tycker samma om allt. skönlitteratur går in på ett helt annat sätt när historien berättas muntligt på det sättet.

Den kan liksom inte granskas, kolla hur den är skriven, utan man lever med den som ett tillstånd.

– Jaa! Väldigt bra sagt, utbrister Suzanne.

Vi kommer in på de gemensamma berättelserna i den kristna traditionen.

– I vår kultur, i litteratur och i talesätt, oavsett vad man tycker så genomsyrar den kristna religionen vårt sätt att tänka och vår gemensamma etik, säger Suzanne.

– Hur vi blir till som människor är en gemensam berättelse, precis som du säger, hänger Birgitta på.

– Det är något vi skapar, vi för över till varandra, generation efter generation, något djupt existentiellt. Jag tänker att det är så Gud kommer till oss. Bibeln är att Gud berättar vår historia, från skapelsen och framåt. Han berättar fram våra liv.

– Ja, ordet blev kött och tog sin boning ibland oss, det är centralt både för språket och religionen, säger Suzanne.

– Precis, utropar Birgitta. När Gud blir människa, i berättelse om Jesus från födseln till döden, är det vår berättelse. Guds människoliv vävs in i mitt eget liv. Gudsberättelsen i mitt liv blir större än det enskilda livet i sig.

Också berättelsen om uppståndelsen blir en del av mitt liv och ger mig hoppet. Det är något väsentligt, därför har vi berättat det från generation till generation.

Suzanne lyssnar uppmärksamt när Birgitta

fortsätter: – När ordet blir skrift sker en förskjutning från det muntliga berättandets dynamik. Det blir möjligt att granska texten på ett annat

20

Korsväg 2|2014

sätt – vad står det här? Det är inte mindre viktigt, men det är en förskjutning. Predikan är något jag behöver höra – inte bara läsa i Bibeln – för att det ska bli ett tilltal.

– Ja just det, säger Suzanne. Jag läser inte så ofta i Bibeln, men när jag hör bibeltexter läsas av en präst, eller allra helst en lekman, är det som om jag aldrig mött orden förr. Det blir något nytt.

Vi sitter här tillsammans för att Skolkyrkan i

Göteborg och Göteborgs interreligiösa center planerade en träff för bland annat lärare där personer från olika religiösa traditioner skulle dela berättelser ur sina respektive religioner.

– Redan när vi träffades för att förbereda träffen blev det så tydligt vad berättandet kan åstadkomma. Personerna gick ifrån att vara representanter för sina religioner till att bli personer när de började berätta.

– Vars och ens personlighet kom fram på ett fantastiskt sätt, håller Suzanne med.

– Vi hade aldrig träffats förr men ändå uppstod en sådan innerlighet när vi satt där och berättade för varandra, säger Birgitta.

– Allt fick form, färg och smak genom människornas berättelser, konstaterar Suzanne.

– När vi möts med något som är så angeläget för oss blir det så oväsentligt att vi inte tycker samma om allt. Genom att lyssna till din berättelse kan jag förstå vad som är betydelsefullt för dig och respektera dig för det, säger Birgitta.

– Ja, alla fick en starkare identitet och det uppstod ett ömsesidigt intresse för varandra och en värme oss emellan. Och du, Suzanne, som ju var experten i sammanhanget ändrade nästan inget i hur de berättade. Du bad dem bara dra ner på tempot och talade om berättelserna som finns i mellanrummen.

– Man måste lämna lite mellanrum så att berättelsen kan sjunka in hos lyssnaren. Annars är jag rädd för att det spontana berättandet ska gå i baklås om man petar i det, det har jag själv varit med om.

Hur ser framtiden ut för be-

rättandet? Är tempot för högt och användandet av snabba medier så centralt att berättandet inte får rum?

– Konstigt nog är jag optimistisk, fortsätter Suzanne. När jag är bland barn märker jag hur mycket de längtar efter levande berättelser, men också musiken, stillheten, ja skönheten. Samtidigt märker jag att barn med en annan kulturell bakgrund ofta har närmare till berättandet än barnen i mer utpräglat ”svenska” områden.

– Och visst finns det en längtan efter långsamheten i vårt samhälle, fortsätter hon. Vi jäser surdegsbröd och gör bönkok. Det är delvis samma process – att människor gör något tillsammans. Och en god berättelse kan alltid fängsla. Det har ju även näringslivet förstått när de använder storytelling för att sälja sitt företags varor eller idéer.

Birgitta ser tankfull ut: – Kanske är det just den grundläggande berättelsen om att vara människa som varit en bristvara. Det är synd att vi tappat bort den men det finns en stark kraft att berätta, från människa till människa, som vi nu kanske återskapar vid sidan om.

– Ja, informella strukturer som bygga upp,

tillägger Suzanne. Är det inte i Havamal det står att ”människa är människas gamman”?

– Hur vi möter Gud är något djupt existentiellt andligt som står över religionsgränserna. Vi tror olika men vi delar erfarenheten av att det är här det sker – i mötet mellan människor. Till det du kallar skönhet, Suzanne, tror jag också religionen hör. Det hör ihop med att Gud är större. Vi blir till som människor när vi är med andra, tänker jag, säger Birgitta.

– Och då spelar det faktiskt inte så stor roll att våra berättelser är olika. Snarare blir det mer spännande att lyssna på.

Tiden rusar iväg när man lyssnar. Morgonen har övergått i förmiddag och snart är det lunch. Fotografen Kristin ställer den sista frågan: De som inte kan formulera sig – vad händer med deras berättelser? Suzanne tar bollen: – Återigen, jag är optimist. Visst, många äldre har nog blivit tillplattade och aldrig vågat ta plats. Men idag finns det goda pedagoger med insikt i berättandets värde och kunskap om hur man kan locka barn att berätta om sina liv.

– Och som kan uppmuntra till frimodighet att göra det, avslutar Birgitta. 

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell Korsväg 2|2014

21

reflektion | Peter Borenstein

Att bjuda på sig själv

F

inns det plats i det moderna livet här i västvärlden för religiös övertygelse? Är religionen en privatsak eller får den ta plats i det offentliga rummet? Kan religionen bidraga med något positivt i det sekulariserade Sverige? Vågar vi som är religiöst aktiva stå upp för vår övertygelse i kontakten med religiösa personer av annan tro, och, framför allt, vågar vi stå upp för vår religiositet i kontakten med de icketroende?

Dessa och andra liknande frågor är ständigt aktuella i de olika dialoggrupper som sedan flera år tillbaka är verksamma i Göteborg.

Kristendom och islam är universella re-

ligioner, som var och en gör anspråk på att vara en religion för hela mänskligheten. Av naturliga skäl har det därför under historiens lopp funnits mer eller mindre aktiva försök från kristet och muslimskt håll att missionera bland icke-kristna respektive bland ickemuslimer.

Judendomen är däremot partikulär, det vill säga den gäller för enbart ett folk, nämligen det judiska. Enligt judisk övertygelse kräver Gud av de övriga folken i världen endast att dessa lever efter de sju noakitiska buden (förbud mot mord, stöld, avgudadyrkan, hädelse, sexuella brott, grymhet mot djur samt påbudet att inrätta rättvisa domstolar).

Av oss judar kräver Gud dessutom att vi skall hålla sabbaten, följa vissa

22

Korsväg 2|2014

matföreskrifter etcetera. Eftersom judendomen endast är till för judar, är det förbjudet för judar att missionera bland icke-judar.

I den personliga kontakten med människor som har annan religion, och framför allt med dem som är sekulariserade, är risken stor att man som religiös människa visar stor osäkerhet beträffande den egna andliga identiteten. En sådan osäkerhet skapar lätt fantasier om ”den andre” och hans eller hennes syften med samtalet över religionsgränserna. Är samtalet endast ett förtäckt sätt att försöka missionera?

Finns det bakom en till synes positiv inställning till den andre i själva verket ett djupt förakt för vad man uppfattar vara den andres ”befängda och falska” tro?

Här skall samtidigt poängteras, att det naturligtvis finns en sund aspekt av att anse att den egna religionen är den bästa, åtminstone för en själv. I annat fall skulle man naturligtvis byta religion.

En annan mörk skugga som ligger över

dialogen mellan de tre abrahamitiska religionerna är den klassiska kristna respektive muslimska ersättningsteologin, det vill säga att den (kronologiskt) äldre religionen nu har spelat ut sin roll, eftersom den yngre har ersatt den äldre.

I kristna kretsar har man alltmer gjort upp med vanföreställningen att Gud skulle ha givit upp sitt förbund med judarna och ersatt det med det

Kan religionen bidraga med något positivt i det sekulariserade Sverige? ”nya” förbundet, det med den kristna kyrkan.

Dock hör jag fortfarande mycket ofta både från troende kristna och från troende muslimer att kristendomen respektive islam är kronan på alla religioner och att därför judendomen har spelat ut sin roll. En sådan inställning försvårar givetvis dialogen. År 2007 tog biskop Carl-Axel Aurelius och hans dåvarande medarbetare initiativ till skapandet av Göteborgs Interreligiösa Råd, ett förtroendeskapande forum för religiösa ledare i Göteborg.

För att lära känna varandra, träffades vi hos varandra i de olika församlingarna.

Det tog inte speciellt lång tid innan isen var bruten och vi kände att vi kunde ”bjuda på oss själva” utan rädsla för att känna oss utelämnade. Våra samtal har ökat respekten och förståelsen över religionsgränserna, trots att syftet med rådet inte i första hand var dialogforum.

Med finansiell hjälp från Göteborgs kommun kunde Göteborgs Interreligiösa Råd våren 2012 skapa Göteborgs Interreligiösa Center med bland annat seminarier, föreläsningsaftnar, vidareutbildning av religiösa ledare samt ungdomsverksamhet på programmet.

Två gånger per år bjuds företrädare för Göteborgs över 100 religiösa församlingar och föreningar till stormöte på centret, så att de religiösa församlingarna får möjlighet att gemensamt styra verksamheten på centret.

Religiösa ledare från Bahá’í, sikhism, flera muslimska och kristna riktningar, judendom, hinduism och buddhism har inom rådets och centrets verksamhet kunnat göra sig hörda på ett jämbördigt sätt.

Fortfarande är vissa ämnen i regel alltför svåra att diskutera. Dit hör bland annat homosexualitet, IsraelPalestina-konflikten och vissa andra politiska frågor.

Dock kommer vi långt i de frågor vi kan mötas kring. Min känsla är att det interreligiösa klimatet är mycket gott i Göteborg, och bättre kan det bara bli.  Peter Borenstein

Peter Borenstein är rabbin i Göteborg och ordförande i Göteborgs interrelighiösa råd och Interreligiösa centret.

Korsväg 2|2014

23

Abrahams dĂśttrar pratar tro 24

Korsväg 2|2014

– Förra gången pratade vi om Messias och idag ska vi prata om Guds ande.

När Abarahams döttrar träffas i Brämaregården och pratar tro är inga frågor främmande.

Syftet är att lära känna varandra, lyssna och lära.

Och öppenheten är stor.

A

brahams Döttrar kallar sig en religionsdialoggrupp bestående av judiska, kristna och muslimska kvinnor som träffas med jämna mellanrum och pratar om sin tro. De har sin bas i Lundby församling på Hisingen. Jag träffar delar av gruppen i Prästgården vid Brämaregårdens kyrka en solig måndagkväll i början av maj.

I Brämaregården har man länge arbetat med religionsdialog. Församlingen har under lång tid haft samarbete med muslimer i arbetet på närliggande Bjurslättskolan. Dessutom medförde Backabranden 1998, där många ungdomar från olika religioner omkom, ytterligare samverkan med andra grupperingar i området och nya kontakter skapades. År 1999 blev Marika Palmdahl, som då arbetade som komminister i Brämaregården, utsedd av Göteborgs stift att skriva en prästmötesavhandling inför prästmötet 2005. Den skulle handla om religionsdialog ur ett pastoralt perspektiv. Stiftet ville lära sig arbeta med frågor som rör människor av annan tro än den kristna.

Marika samlade, som ett led i detta, en grupp kristna och muslimer från olika delar av närområdet och från de kontakter som fanns. Agneta ifrån katolska Maria Magdalena församling, som då huserade i Svenska

kyrkans lokaler men nu har flyttat till egna lokaler en bit bort, kom också med. Religionsdialog på Hisingen kom till.

– Det var i samband med att det skrevs protestlistor mot att muslimerna skulle få hyra lokal i området som jag kände att det var dags att agera. Jag gick till Marika och sa: vi måste göra någonting, berättar Agneta.

En annan orsak bakom kvinnogruppen var ett initiativ från Göteborgs stift och muslimska studieförbundet Ibn Rushd. Dialoggrupper startades på flera håll i staden, och i Brämaregården bildades år 2008 Abrahams Döttrar.

Mycket tack vare Lundby församlings arbete med religionsdialog så har denna grupp fortlevt. Sedermera har också judiska kvinnor anslutit, och idag består gruppen av tre personer ifrån samtliga abrahamitiska religioner.

Syftet med gruppen är att lyssna och lära, träf-

fas för att prata och lära känna varandra. Utgångspunkten är dialog kring religion men samtalen berör oundvikligen kulturella frågor också. Ulrika Brosché är församlingspedagog i församlingen och har varit med ifrån starten av Abrahams Döttrar.

– Vi är totalt nio kvinnor, tre ifrån varje religion, och vi träffas ungefär var femte vecka för att diskutera vår tro, utifrån olika ämnen Korsväg 2|2014

25

varje gång, berättar Ulrika. Under åren har de berört många olika ämnen, bland annat personlig tro, religiösa högtider och profeter.

– Förra gången pratade vi om Messias och idag ska vi prata om Guds ande, fortsätter Ulrika.

Kvinnorna droppar in en efter en. Idag blir de sammanlagt sju stycken: Agneta, Ulrika, Fatima, Zarife, Ariella, Annabelle och Nava.

Saknas gör Klara och Tanja. De samlas i köket och småpratar om allt mellan himmel och jord samtidigt som de ger Ulrika ett handtag med fikaförberedelser. De flesta har kommit med i gemenskapen genom vänner och redan såhär i inledningen anar jag att gruppen präglas av vänskap och tillit.

– Jag har inte varit här på så länge, mycket har kommit emellan, men det kändes viktigt att få komma hit nu”, berättar Zarife, en av de muslimska kvinnorna. Man saknar det när man inte kommer hit.

Under fnitter och småprat plockar alla till sig av fikat och snart sitter vi samlade runt ett stort bord.

Varje gång försöker gruppen att inleda med

en runda, där alla får prata om dagens ämne utifrån sin trosuppfattning och sina egna erfarenheter. I det här sammanhanget representerar de sig själva och inte en hel religion.

Fatima, en av de muslimska kvinnorna, inleder med att livligt berätta hur hon uppfattar att Guds ande enligt Koranen är ängeln Gabriel, och att han fungerar som en kontakt och ett verktyg mellan Gud och profeterna.

– Anden är Guds budbärare till profeterna, men har också i uppgift att förena och utveckla, berättar hon. Zarife lägger till sina tankar och tillsammans försöker de formulera andens betydelse inom islam. De andra lyssnar nyfiket.

26

Korsväg 2|2014

Därefter tar de judiska kvinnorna, Nava, Ariella och Annabelle, vid. De berättar om hur det står skrivet att Guds ande svävade över jorden redan på första sidan i Gamla Testamentet och hur anden således alltid har varit närvarande.

– Det hebreiska ordet för ande, ruach, är samma som för luft och vind, berättar Nava.

– Vår judiska lag, alla de 613 bud vi har, är skrivna på inspiration av Guds ande. Det är bud om att älska Gud och att vara en god medmänniska med allt vad det innebär. Det är viktigt att vara ärlig, omtänksam, osjälvisk och känna glädje över Gud. Först då kan man bli ett med Gud och hans ande, fortsätter Ariella.

I den sista delen av rundan tar Ulrika och Ag-

neta vid. De försöker tillsammans förklara Guds andes betydelse i kristendomen, både utifrån ett katolskt och ett protestantiskt perspektiv.

– Bibeln är skriven av människor men inspirerad av anden. Den helige anden är ständigt närvarande. Det är Hjälparen och en del av Gud, berättar Agneta i ett försök att kort förklara treenigheten.

Ulrika tar vid och läser texten om pingsten, om andens utgjutande och hur alla hörde förkunnelsen på sitt eget språk och hur anden finns kvar hos oss än idag.

När alla redogjort för sina tolkningar och tan-

kar kring sin egen trosuppfattning tar diskussionen fart. Frågor ställs högt och vitt om allt möjligt. Inga funderingar är dumma och det spelar ingen roll om formuleringen är korrekt.

Det viktiga är att få lyfta sina frågor och få gehör för dem.

Ofta diskuterar de tillsammans fram svar

och i samförstånd hjälper man varandra att förstå. De hittar likheter mellan religionerna, men också en del olikheter, och så får det vara.

Till skillnad från många samtal och debatter i dagens samhälle som handlar om att visa att jag har rätt och peka på andras fel, så möts kvinnorna här för att förstå, diskutera och jämföra varandras trosuppfattningar utan att värdera.

– Vi har inte direkt haft samtal där vi varit oense, samtalstonen hålls trivsam. Men någon gång i början hände det att vi hade ett par deltagare som inte riktigt förstod syftet med gruppen och som gärna letade fel på de andra, berättar Ulrika.

De berättar om sin egen personliga tro och om vardagliga händelser vilket förstärker den gemytliga atmosfären.

Efter en stund runt fikabordet känner jag mig så välkommen att jag till och med vågar berätta kort om mina erfarenheter och tankar kring ämnet.

Diskussionen spinner vidare på annat och de hamnar i nya ämnen. Helt plötsligt har vi gått ifrån att prata om Guds ande till att tala om hur den mänskliga hjärnan fungerar, om tungotal, helande och falska profeter. Det bubblar av frågor och funderingar.

Man är emellertid överens om att Gud är större än religionernas likheter och skillnader. Här är det viktigt att få prata om tro och tänka kring tro. Jag frågar vad de upplever är svårigheterna med en sådan här dialoggrupp.

– Vi upplever inga direkta svårigheter egentligen. Det är förstås ifall man får med någon som egentligen bara är intresserad av att berätta om sin egen tro eller med målet att omvända istället för dialog, säger Ulrika.

I framtiden hoppas de att deras initiativ kan ge

ringar på vattnet.

– Vi har upplevt att många varit nyfikna på gruppen och vad vi gör, när vi tillsammans har deltagit i aktiviteter som Abrahams tält, Vårruset eller Ett Göteborg för alla. Vi vill egentligen inte att vår grupp skall växa. Vi har varit tolv personer som mest, och där går väl en gräns för att det ska kunna bli bra samtal. Dessutom har vi nu lärt känna varandra så pass bra att vi kommer djupare in i varandras tro, och det blir svårt om man är fler eller byter deltagare för ofta, berättar hon.

– Vi ser ju hellre att det startas flera liknande grupper, för det är ju så kul med religionsdialog och har ju gett mig väldigt mycket i min personliga tro. 

Under samtalet uppkommer frågor om Guds

tilltal och tillsammans bestämmer de att det får bli ämnet för nästa gång: talar Gud till mig?

Vem Gud är i sammanhanget och om kvinnorna uppfattar att det är samma Gud de samtalar om får jag egentligen ingen uppfattning om, och det spelar kanske inte så stor roll just i stunden.

Text: Kristin Ålöw Bild: Privat Korsväg 2|2014

27

Luther ville förstå motståndaren

I

byten av synsätt har varit samband med att kombinationen av en inre Antje Jackelén blev frustration och en dialogvald till ärkebiskop har partner som respekterat mina det florerat en förvånansåsikter och ärligt intresserat värd mängd respektlösa, sig för vad jag tänker. Den elaka och allt annat än inre frustrationen har tidvis ödmjuka kommentarer varit så stark att jag bokpå nätet, om henne och stavligt talat ägnat månader om hennes valspråk ”Gud är på en alptopp åt att komma större”. Även i andra frågor, underfund med hur jag ska är debattklimatet förvånansfå ihop min tro intellektuellt, värt skarpt. Det kan gälla allt emotionellt och värderingsifrån hbtq-frågor, musikval mässigt. Men frustrationer på begravning eller förhållanhar behövt kombineras med det till andra religioner. ett möte med människor som Min kyrkliga hemvist har ärligt intresserat sig för mig, växlat ett par gångar i livet. visat mig respekt och tagit Jag är uppvuxen i en familj mina åsikter på allvar. Dessa där Bo Giertz var en stor idol, människor har inte talat om men inte helt reservationslöst. Martin Luther (1483-1546) skrev att jag har haft fel, genom att Min far kan säga, på sitt förordet till en översättning av klubba mig i huvudet med stillsamt kaxiga sätt, att hans Koranen. sanningar, men de har ändå vigningspräst Bo Giertz har vågat visa på ett annat sätt att tänka. burit honom på sina axlar, men just därför har han fått en utsiktspunkt, där han ser lite längre. På samma sätt kan jag idag säga att Jag tror att mina upplevelser gäller de flesta min bakgrund har burit mig och med en förmänniskor. Jag förstår därför inte den resändrad utsiktspunkt har jag kunnat se både åt pektlösa och ibland föraktfulla ton som finns, höger och vänster och därmed ett par gånger vare sig inom eller utom kyrkan, när det gäller kunnat förändra mitt synsätt. bedömningen av andras livsåskådning. Det enda sätt jag kan förstå detta fenomen på, är om vederbörande saknar intresse av att värva Det intressanta i det här sammanhanget är över någon till den egna åskådningen, utan dock inte mina val, eller att värdera olika egentligen bara vill hävda sin egen förträffligkyrkliga riktningar, utan att reflektera över het. själva bytet av synsätt. Verbalt förakt leder Ni minns alla den gamla sagan om nordansällan till att man byter uppfattning. För mig vinden som slog vad med solen om att få en leder ett sådant bemötande snarare till en människa att ta av sig kappan. Ju mer vinden djupare förankring i den åskådning jag för blåste, desto hårdare höll människan i kaptillfället haft. Motstånd föder motstånd. pan. Men när solen lät sina varma strålar lysa, Det som däremot har varit verksamt i mina

28

Korsväg 2|2014

Dialog misstolkas ibland som att det betyder att man inte ska ha en egen åsikt.

Verkligheten är ju den motsatta. togs kappan snabbt av. Mitt tips till den som verkligen är intresserad av att missionera sin livsåskådning är alltså detsamma som Petrus råd: ödmjukhet och respektfullhet: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak.”

(1 Petr 3:15-16) Vi kanske inte förknippar Luther med ödmjukhet, men måste förstå honom i sitt sammanhang. Luther levde i en tid med ännu större rädsla för islam än vi har idag. Det Osmanska riket var en expanderande stormakt i sydöstra Europa. Både Konstantinopel och Balkan hade fallit, Wien belägrades och Ungern hotades.

Trots att det med all önskvärd tydlighet framgår att Luther inte gillar den lära muslimerna sprider, imponeras han av deras böneiver och stöder en översättning av Koranen, där han själv skriver förordet. Hans skäl är att om man ska framföra en avvikande uppfattning är det minsta man kan begära att man har brytt sig om att läsa och förstå motståndarens ståndpunkter.

Dialog misstolkas ibland som att det betyder att man inte ska ha en egen åsikt. Verkligheten är ju den motsatta. Utan egen åsikt blir det ingen dialog. Men det blir inte heller någon dialog om jag inte är intresserad av att lyssna till den andre och verkligen försöker förstå den andres position och hur den har vuxit fram. Dialog kräver både en egen trygg identitet och förmåga till identifikation med den andre.

I vårt inomkyrkliga perspektiv beror ofta våra olika ståndpunkter på att vi har skillnader i antingen människosyn, bibelsyn eller kun-

skapssyn (hur vi uppfattar att vi får kunskap om Gud). Dessa olika ”syner” beror i sin tur ofta på uppväxt och erfarenheter vi har med oss i livet. Trygghet i den egna identiteten liknas ibland vid att gå ut på en balkong. En balkong utan räcke skapar otrygghet och vi håller oss gärna längst intill väggen, för att inte riskera att ramla av. Om räcket är tydligt och stabilt, vågar vi ta ut svängarna och upptäcka hela vidden av vad som finns på balkongen, det vill säga i den kristna tron. Om balkongen får liknas vid Svenska kyrkan, är den rejält stor. Det finns förvisso räcken, där gränserna går och dessa behöver vara tydliga.

Vissa åskådningar ryms inte inom Svenska kyrkan. Men balkongen är ändå så stor att den rymmer de flesta av oss. Svenska kyrkan är långt ifrån en fransk balkong, där bara en person i taget, och knappt det, får plats.

Det är den här hållningen som Svenska kyrkan och även Antje Jackelén ger uttryck för när det gäller relationen till människor med annan livsåskådning än den egna, i skriften ”Sann mot dig själv – öppen mot andra”. Redan bokens titel anger att det inte finns någon motsättning mellan att hålla fast vid det man tror på samtidigt som man är nyfiken på och öppen för människor med annan tro.

Den 26 april hade vi medarbetarmöte i Göteborgs stift för ideella, förtroendevalda och anställda medarbetare. Det var roligt att vi var många, över 1500 personer. Lika roligt var det att se att mötet samlade representanter från alla kyrkopolitiska grupperingar och teologiska riktningar i stiftet. Det är endast genom mötet vi kan påverka varandra. 

Per Starke Korsväg 2|2014

29

reflektion | Daniel Pauchard

Rädsla för dialog?

I

februari i år kunde man se följande rubrik i tidningen Dagen: ”Jesus jämställs med andra Gudar”. Författaren till artikeln var synnerligen bekymrad och rädd för att den dialog som finns mellan religionerna handlar om synkretism, i en vidare mening. Det vill säga, att den interreligiösa dialogen mellan kristna, judar, muslimer med flera skulle utmynna i någon form av vad artikelförfattaren kallar ”postmodern och gemensam tro för alla världsmedborgare” och i vilken ”relationer och sammanhang är viktigare än trosläror”.

Jag kan förstå att denna rädsla finns.

Dialog förutsätter att man sätter sig in i varandras trosuppfattningar. Ser vad som är gemensamt och kan glädjas över det, men också bejaka och förstå skillnader och uttrycka respekt för det.

Så är det med all dialog. Många gånger har jag varit i Betlehemskyrkan på Vasagatan för att offentligt samtala med rabbinen, en företrädare för muslimerna eller en annan religion om bön, mystik; hur man ser på livets början eller livets slut.

Aldrig har jag nåtts av tanken att denna

dialog skulle utmynna i den ”postmoderna gemensamhets religion”, så som det befaras. Tvärtom jag har känt mig berikad av all insikt som jag har fått av andra värderingar. Värderingar som jag lärt att respektera.

Med denna bakgrund fick jag uppdraget att författa ett klargörande om vad den interreligiösa dialogen

30

Korsväg 2|2014

innebär i Göteborg, detta i egenskap av ledamot av Interreligiösa rådet. Ett klargörande som undertecknades av företrädarna för de olika religionerna i Göteborg och som publicerades i tidningen Dagen. De tankar som följer kommer från detta klargörande.

Problemet med rädslan för synkretism ligger på det mänskliga planet.

Den interreligiösa dialogen förutsätter att alla människor har religiösa rättigheter; något som stipuleras i FN deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Intressant är deklarationens första paragraf som säger att: ”Alla människor är födda fria och i lika värde och rättigheter. De har utvecklats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i gemenskap.”

Man kan bli förvånad att se hur denna anda råder i det Interreligiösa rådet i Göteborg, men också på den mötesplats som Interreligiösa rådet har skapat: Interreligiösa centret på Kyrkogatan 25 i Göteborg. Det är värt att besöka centret eller besöka dess hemsida.

Företrädarna för de olika religionerna som träffas i det interreligiösa rådet är alla väl integrerade i sin tradition och klara på sin religiösa identitet.

Ingen behöver känna sig hotat i sin uppfattning när ledamöterna träffas för att lära känna varandra; lära känna varandras religioner på ett objektivt sätt och i denna anda av respekt, kanske även föra en dialog om de svårare frågorna som kan skilja religionerna emellan.

Särskilt förutsätter det att vi i samhället vördar varje individs rätt att välja sin religion.

Det är ett faktum att man har olika uppfattningar om Gud, om människan, om livets mening och mål med mera.

Denna kontrast mellan religioner är för många ledamöter en drivkraft att reflektera över och fördjupa sin egen tro, genom de nya frågeställningarna som ställs i dialogen.

Det handlar alltså inte om att bilda en postmodern och gemensam religion för alla världsmedborgare, där relationer och sammanhang är viktigare än trosläror. Däremot är det sant att det interreligiösa rådet har för avsikt att främja det allmänna bästa. Eller att tillsammans ”verka för respekt och förståelse för religiöst liv och skapa mötesplatser för människor av olika tro”, som det står i Interreligiösa rådets stadgar. I praktiken betyder det att den goda kunskapen om de olika religionerna som finns i staden skall främjas för att undvika motsättningar mellan olika grupper, motsättningar som lätt leder till våld.

Det finns en annan dimension av den interreligiösa dialogen i vårt samhälle som på många sätt är fientligt inställt till religioner och som vi lever i, nämligen att belysa vikten av att alla individer har rätt att utöva sin religion och att vara respekterade för det.

Den interreligiösa dialogen har uppstått genom att ledare för olika religioner på ett nyktert sätt, blivit medvetna om att samhället har förändrats till ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Konsekvensen av det, om man vill främja det allmänna goda, är att de

olika religiösa grupperna måste lära sig att respektera och åtminstone tolerera varandra för att leva i fred. Ett bra sätt är att lära känna varandra och ta bort fördomar om varandra.

På Johannesgården, där jag är föreståndare, hade jag ett studiebesök av en grupp muslimska ungdomar som var mycket debattglada. Jag kunde bara glädjas över deras iver och självkänsla, detta även om vi inte var överens på många punkter. Men det som gladde mig mest var att kunna samtala om vad det betyder att respektera andras tro.

Min slutsats är att man inte behöver

vara rädd för den interreligiösa dialogen. Men det förutsätter goda kunskaper om sin egen tro och trygghet i sin egen religiösa identitet. Särskilt förutsätter det att vi i samhället vördar varje individs rätt att välja sin religion; det behöver vi arbeta mer med, både på hemmaplan men också internationellt.

Då tänker jag särskilt på det förakt för religionsutövning som finns i vårt samhälle. Ett förakt som gör mig bedrövad.  Daniel Pauchard

Daniel Pauchard är diakon i Katolska kyrkan och ledamot i Interreligiösa rådet i Göteborg.

Korsväg 2|2014

31

Hur ser vi på mångfalden i vår egen kyrka? Är vi öppna för dialog?

Korsväg besökte fyra olika kyrkor i påsktiden.

Och gläds över mångfalden.

Kärleken kan inte utplånas

I

mer än tusen år har människor vandrat till Resteröds kyrka utanför Ljungskile. En svindlande tanke. Över åkrar och ängar i det böljande landskapet, på slingrande vägar genom skogen. Över Kristusbilden på altartavlan (från 1681) står det: Venite ad me omnes qvi fatigati estis et onerati et ego faciam ut requiescatis. Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Kanske en passande text för en trött pilgrimsvandrare...

På palmsöndagen är det Bengt Inghammar som predikar. Han har varit vikarierande kyrkoherde i väntan på den nye, Stefan Klint. Idag ska han tala över ”Vägen till korset” – ett ämne han nog hunnit predika om många, många gånger under sitt långa liv. Han har lite mind-map-noteringar som stöd och talar tryggt och säkert om ämnet

32

Korsväg 2|2014

som känns viktigt för honom.

– Man kan ju undra över att Jesus red in i Jerusalem. Han visste ju vad som väntade honom. Men det var så för honom, och det är så för oss. Vi måste ta itu med det orättfärdiga. Var vi än finns, också i våra sammanhang.

Om vi inte tar itu med det, så breder det onda ut sig. Därför var Jesus tvungen att bege sig till Jerusalem.

Det är drygt tjugo personer församlade i den lilla kyrkan. Det sägs att den är Bohusläns äldsta, som alltid varit i bruk. Men år 1825 var det nära att kyrkan stängdes. Biskop C Fr af Wingård kom på visitation och fann kyrkan i ett så bedrövligt skick att han ville döma ut den helt och hållet. ”I denna Kyrka finnes intet, som icke är i högsta grad förfallet, wanhedrande för församlingen och ett Tempel wanhel-

gande”. Men de hårda orden blev kyrkans räddning, församlingsborna gick samman och genomförde en grundlig restaurering.

Intensiteten och intimiteten blir påtaglig i den lilla kyrkan när Bengt predikar, stillheten likaså. Den medeltida, ursprungliga valvbågen och målningar i tak och på trätavlor minner om alla tidigare generationer som kommit hit för att förbereda sig inför stilla veckan.

Men Bengt manar till handling. Han berättar om Dietrich Bonhoeffer som skrev psalmen 509, när han satt i fängelse, innan han avrättades. ”Av goda makter underbart bevarad”.

– Man kan inte tysta sanningen, man kan inte utplåna kärleken. Vi som tror att Gud har skapat världen, tror också att han lagt sin röst i världen. Så var det nog för mannen som lånade ut

åsnan, han lyssnade ut Guds röst. Och om vi försöker vara i relation till Gud, så blir vi kanske också mer lyhörda?

– Så stilla veckan är en uppgörelse med det onda - som inte leder till nederlag och död - utan en seger över döden!

Vi är framme vid nattvarden. Knäfall vid den lilla altarringen. Avslutningspsalmen 443 ”Dig vi lovsjunger, ärar” ljuder från den nyinköpta orgeln i den medeltida kyrkan. Här kan gammalt förenas med det nya.  Agneta Riddar

Korsväg 2|2014

33

Tradition av tro, hopp och kärlek

S

nart ska han döpas, lille Johannes.

Han bärs av föräldrar, syskon och faddrar i en långsam procession tillsammans med prästen Maria Ribeck fram mot altaret. En vacker start på gudstjänsten i den öppna kyrkan, som är ljus med behaglig färgsättning i olika nyanser av milt grönt, guld och ockra. Över altaret ett stort, brett gyllene kors och en text som lyser: Se Guds lamm som borttager världens synd.

Kalkduken i lila lyser med effektfull kontrast.

Det är gudstjänst med nattvard i Långelanda kyrka på Orust. Redan på medeltiden fanns här en kyrka, helgad åt Sankt Nikolaus. Dagens gedigna kyrka i sten invigdes 1854 och rymmer trehundra personer. Idag, femte söndagen i fastan, är vi cirka sextio

34

Korsväg 2|2014

personer. Inte trångt - men inte heller ödsligt glest.

Allt startar med dopet. Linn Sandström, musiker, leder oss med sin klara stämma in i doppsalmen ”Gud har en famn, en stor, stor famn...” Johannes mamma ber en bön, storasyskonen får stå vid dopfunten och ber Gud som haver tillsammans med prästen Maria.

Alla är delaktiga i de många ceremonierna kring dopet. Johannes pappa får hänga upp en duva med hans namn i dopträdet och prästen Maria går runt med Johannes i famn i mittgången för att alla ska kunna välkomna honom.

Det är vackert – och det tar tid. Nu har en halvtimme redan gått.

Också i predikan fokuserar Maria Ribeck på dopet.

–En ny liten människa gör att hela kyrkan surrar av böner och välgångs-

önskningar för lille Johannes. Våra tankar att han ska bli en lycklig och god människa och ytterst är det ju Guds slösande kärlek som vi önskar honom. Detta är en välsignad tradition av tro, hopp och kärlek.

– Men vi har också sorger och bedrövelser precis som människorna i Gallileen, vi lever mellan hopp och besvikelse – är jag på rätt väg? Då kan man luta sig tillbaka på löftet: jag är med er alla dagar tills tidens slut. Jesus har lovat att vara med på varje människas resa. På hennes Golgata – men också på tredje dagen. Dagar som den här när vi döper ett barn och andra barn dansar av glädje...

Under predikan börjar allt fler barn röra sig framför altarringen och i mittgången. Ingen vuxen försöker, eller vill, dämpa barnen. Så de tar ut svängarna

allt mer. När prästen går innanför altarringen för att förbereda nattvarden följer ett barn med. Tittar glatt ut över altarringen bort mot sina föräldrar och församlingen.

Så välkomnar Maria alla fram till den stora altarringen som rymmer 20-30 personer. Just då leker inte barnen framme i koret, så det blir en stunds stillhet medan organisten spelar ”Känn igen oro”.

Men sen börjar barnen återigen springa, dansa och klättra på altarringen.

Det äldre paret i bänken bakom mig muttrar: Varför ingriper ingen? Varken föräldrar eller kyrkvärdar!

Och samtidigt som orgelns avslutningsmusik ljuder, hörs också ett barns klinkande på pianot i koret...  Agneta Riddar Korsväg 2|2014

35

Att älska sig själv med Jesu ögon

E

n strålande vacker majmorgon bär färden längst norrut i stiftet - till Strömstads församling. Jag väljer den gamla vägen in mot staden, längs glittrande, spegelblankt hav med vita färjor och båtar som verkar ligga i väntan på sommarens fröjder.

Högt, högt upp på en av kullarna ligger den ståtliga kyrkan, men när jag går nerifrån hamnen försvinner den i ett virrvarr av små gator och höga hus.

Portarna står på vid gavel, förberedelserna är i full gång, dopfamiljen gör sig i ordning.

Turistbroschyrer samsas med inbjudningar till studiecirklar, filmklubb, konserter, vykort och musik att köpa.

Inne i den ljusa, öppna kyrkan finns mycket att upptäcka - det moderna bildspråket på altartavlorna, mosaiken

36

Korsväg 2|2014

i de höga fönstren, votivskeppet, de båda faten med sand, levande ljus och varsin ikon, dopträdet med små pappersduvor, en tegelstensmur med små bönelappar som minner om klagomuren i Jerusalem...

Kontraktsprost Barbro Alvring hälsar välkommen. Hon bär en utsökt vacker, ganska nygjord mässhake i vitt med en broderad, öppnad, pärlemorskimrande blåmussla smyckad med pärlor. Mässhakens baksida är också den prydd med blåmusslor, lagda i mönster så korset framträder.

Stämningen är varm och välkomnande. Barbro använder sig av vardagliga ord och formuleringar, till hjälp för konfirmander, dopfamilj och så att även den ovana kan känna sig trygg.

Tillsammans med psalmboken får alla ett 24-sidigt häfte med ordningen vi

ska hålla oss till, med ordförklaringar till allt som ska hända.

Dagens ämne är ”Växa i tro”. Barbro inleder med att berätta om en fröpåse hon köpt med sig hem från Kanarieöarna. Hon trodde hon köpte fröer till en papegojblomma, men väl hemma visade det sig att det var åtta olika fröer - av okänd sort! Fröerna sådde hon i olika krukor, ställde i ljuset och vattnade lagom. Men inget hände, inget växte. Hon funderade på att ge upp och kasta bort jorden.

Men om jag väntar och är uthållig, kanske något händer? Vi har ju oftast så bråttom, vi väntar inte på utvecklingen. Så är det att växa i tro, vi måste våga vänta på utvecklingen. Kunna älska oss själva med Jesu ögon.

Och så visar Barbro på två små skott som tittar fram i krukorna!

Barbro knyter också an i predikan till dopet hon snart ska genomföra, alla föräldrars förväntan och oro inför sina barns liv och utveckling. Att barnet får leva i föräldrarnas älskande ögon.

Gud vill också detta. Bevara oss i sin kärlek. Hjälpa oss in i en livscykeln att andas in Guds kärlek och ut i hans tjänst.

Predikan är kortfattad och rör sig inte så mycket kring texterna. Men gudstjänsten blir ändå dryga timmen lång med dop och mycket sång - tio psalmer och därtill sångerna i högmässans agenda. I vanliga fall är det bara hälften så många psalmer, muttrar konfirmanderna i bänken bakom, som börjar längta ut i solen.  Agneta Riddar

Korsväg 2|2014

37

Smord med förlåtelsens olja

D

jupt allvar och en känsla av helighet kantar upplevelsen av söndagsmässa i Sankt Pauli i Örgryte i Göteborg.

262 besökare i alla åldrar, de flesta finklädda, sitter i den stora, breda, ljusa kyrkan byggd 1882. Sex präster delar ut nattvarden.

Kyrkan ligger i en lummig park med ett stort församlingshem strax intill.

Vid ingången sitter en ung kvinna från Bulgarien och tigger. När mässan börjar är hon med inne i kyrkan. Orgelmusiken börjar ljuda tio minuter i elva och när det är dags går en procession av barn, kör och de sex prästerna upp genom mittgången.

Milda grå och ljusblå färger på golv, dynor och bänkar. Ljusinsläpp i taket gör att solen strålar ner över

38

Korsväg 2|2014

altaret med den stora Kristusstatyn och prästen Rolf Pettersson. Sidoaltare med ikoner finns vid ljusbäraren med insamlingsbössa. Under maj månad är det till projektet ”Soptippen” i Equador.

Rolf Pettersson anger dagens tema: Den gode herden. Hans språkbruk är allvarligt, bibliskt. Rannsaka dig själv, säger han. Är Herren din herde? Är det honom du följer? Han som vill smörja ditt huvud med förlåtelsens olja.

Också på hemsidan anges tonen: Söndagen, första dagen i veckan, är den veckodag som Jesus uppstod från graven och har i kristenheten varit gudstjänstens Dagen D framför andra.

Vi firar i Sankt Pauli söndaglig mässa där vi får mötas tillsammans i bön och lovsång, möta den Uppståndne Jesus Kristus i Ordet och i Nattvarden.

Inför den här söndagen och alla andra har människor kunnat komma till församlingshemmet i veckan för att läsa och öppet samtala om kommande söndags text.

Oerhört vackert blir det när kören, för dagen gästande Göteborgs ungdomskör, sjunger Kyrie Eleison.

Körsångarna står utspridda i det breda koret, en och en. Långsamt, långsamt flätar sig deras röster samman till en intensiv närvaro: Herre förbarma dig.

Allt andas allvar och högtidlighet. I alla detaljer. Alla står upp under alla textläsningar. Rolf Pettersson säger: – Så skriver aposteln Sankt Johannes.

Han lyfter den röda Bibeln högt, högt vänd mot församlingen och kysser den. Trosbekännelsen, den nicenska, bygger på den trosbekännelsen som antogs vid det första koncilitet i

Konstantinopel år 381. Även uppmaningarna till söndagsskolebarnen är med allvarsamma, ålderdomliga ord.

Herrens bön börjar: Fader vår.

Rolf Petterssons predikan uppifrån predikstolen håller sig tätt, tätt till de bibliska texterna. Han analyserar ord och sätter dem i sitt sammanhang, han undervisar. Det är alldeles stilla i kyrkan, alla lyssnar uppmärksamt.

Under kommunionen (här sägs inte nattvard) finns möjlighet till förbön längst ner i kyrkan. Vid fridshälsningen vänder sig alla rund om i bänkarna och hälsar. Det unga paret i bänken bredvid mig, berättar att de brukar gå till olika kyrkor. Här trivs de. Men en och en halv timme är i längsta laget, tycker de!  Agneta Riddar Korsväg 2|2014

39

reflektion | Radia Al-Masri

Sprid kärlek och respekt

A

llahu akbar! Gud är större! Det är vad jag börjar mina fem böner om dagen med. Inte bara börjar, utan jag säger det innan varje rörelse jag gör i min bön. En mening som får mig att rysa och som gör mig lättad över att jag är en av de valda i världen som vet att Gud är större.

Islam är inte ensam med att förklara att Gud är större, många av världens religioner bygger på just detta, inte minst de Abrahimitiska religionerna (judendomen, kristendomen, islam).

Vår kärlek till Gud är den som gör oss till människor som är villiga att samarbeta, le åt alla och vara positiva.

Utan min religion och Gud hade jag inte kunnat leva. Jag skulle inte kunna leva utan tron på Gud, för jag skulle aldrig vara kapabel att förstå att min uppgift i denna stora värld som är full med orättvisor är att leva ett liv som har ett slut, och that’s it.

Kunskapen om Guds

existens ger mig styrka att leva livet trots svårigheterna, att le trots att mitt hjärta gråter över orättvisor och att respektera människor oavsett vad de tror, för att Gud är störst och är den som dömer, inte jag.

40

Korsväg 2|2014

I områden med problem och krig är det vanligt att många är religiösa och tror på Gud. Anledningen är att de tappat hoppet på människorna som inte har kunnat hjälpa dem eller som varit med och förtryckt dem. Att veta att man har Gud vid sin sida gör att man klarar av att leva.

Människan kan vara hur stor som helst, men hur stor människan än kan bli kommer alltid Gud att vara mycket större. Därför är det tryggt och beskyddande att tro på Gud, för vem behöver människan när man har människornas Gud vid sin sida. Det finns människor som är lyckligt lottade och som har allt en människa kan önska sig, men det finns även människor som inte har något. Gud har en plan för alla och testar dig i allt. Så om någon påstår att pengar och rikedom är tecken på framgång, säg att Gud är större än pengar och rikedom, och att jag som människa är exakt lika mycket värd som vilken annan människa som helst.

Vare sig jag varit rik eller fattig, så Gud har säkert planerat något för mig.

Faktumet att Gud är

Moskén vid födelsetorget i Betlehem.

Religionerna lever sida vid sida.

större gör det enklare för mig att stå upp för rättvisan mot orättvisan. Trots att man vet att man ibland kan råka ut för sanktio-

Faktumet att Gud är större gör det enklare för mig att stå upp för rättvisan mot orättvisan. ner och straff för sitt mod och sina ställningstaganden, så vet man att man kommer att belönas för det i livet efter detta, och att de som förtrycker inte kommer komma undan och kommer att bli straffade.

Hade jag inte ha trott på Gud, skulle jag varit mycket försiktigare med hur mycket jag stöttar de förtryckta, om jag vet om att jag kan få konsekvenser av sådana handlingar. Då skulle ju jag se människan som stor utan att finna någon som är större än hen och som kan vara mitt stöd i kampen.

För mig betyder Gud är större alltså att jag kan kämpa för det jag tycker är rätt trots motstånd och utan rädsla.

Jag är inte rädd för att hjälpa ett barn i nöd, inte rädd för att ropa för demokrati och inte rädd för att bemöta tyranni.

Gud har lärt mig att älska och respektera alla människor. Oftast påstår många att religiösa personer hatar andra religiösa från andra religioner, och trots min respekt och kärlek till de andra religionerna, så trodde jag ändå att jag som muslim var hatad av andra religiösa. Dock visade det sig att jag hade fel.

under muslimernas högtid, värmer och är tecken på att det fortfarande finns hopp i vår värld.

Små saker som ett sms från mina kristna kompisar som önskar mig en välsignad fastemånad får mig att inse att religion bör vara ett tecken på att man accepterar och respekterar alla.

Ett tecken på att Gud är större än vi människor och att små olikheter i våra värdsliga ting inte ska behöva få oss att förlora respekten och kärleken för varandra.

Vi är alla människor och ingen är bättre än någon annan. Sprid därför kärlek och respekt, mina vänner, för det är just det våra religioner vill att vi ska göra. Sprid kärlek, lev ditt liv och säg vad du vill, för Gud är större än den största på jorden.  Radia Al-Masri

Kärlek och respekt är något de flesta

religioner har gemensamt och lär oss, och de som handlar med dem är personer som förstått sina religioner på rätt sätt. Att se judarna lika aktiva och engagerade över att arrangera en demonstration för att stödja moskébygget, eller se hur en kyrka valt att ställa ut en skylt med texten ”Glad Eid”

Radia Al-Masri är 20 år, hon pluggar socialpsykologi på Högskolan i Skövde. Hon är också styrelseledamot i Sveriges Unga Muslimer och Göteborgs Unga Muslimer.

Korsväg 2|2014

41

1 500 personer (minst) fyllde Svenska mäs�sans lokaler i Göteborg den 26 april.

Medarbetardagen med temat ”I livets strömfåra”. Det första stormötet i stiftet på många år.

Direkt efter Medarbetardagen skickades en enkät ut till delagarnas mejladresser. 826 personer svarade. Och deras svar var en källa till glädje. Nästan 80 procent var nöjda eller mycket nöjda! Åtta av tio deltagare kände sig inspirerade (se grafiken t h).

87 procent tyckte att stormöten av detta slag är en angelägen mötesplats för att träffa andra medarbetare i kyrkan.

Kommentarerna i enkäten var många.

Synpunkterna var många på stort och smått.

En fråga som hängde kvar var: när blir nästa stora medarbetardag? Se vad biskop Per svarar på sidan 4.

Så bjuder vi på lite klassiska mingelbilder!

Foto: Kristin Lidell

42

Korsväg 2|2014

Åtta av tio blev insprirerade I vilken utsträckning håller du med om följande: Medarbetardagen gav kraft och inspiration till mitt engagemang som medarbetare.

Instämmer inte alls

3% Instämmer i viss mån

Instämmer i stort sett

19 %

38 %

Instämmer helt

40 %

Korsv채g 2|2014

43

Carina Hallberg, Falkenberg, och Bronja Novak Lindblad, Göteborg.

Fredrik Fernblom, Svenljunga, och Markus Wallgren, Torestorp.

Karin Ljung Aust, Göteborg, och Ann-Kristin Falkeby, Ljungskile.

44

Korsväg 2|2014

Monica Wall och Anna-Karin Gustafsson, båda från Tvååker.

Johanna Wickberg och Linda Ivarsson, Göteborg.

Feker Bogale, Göteborg, och Sella Molu Mattsson, Mölndal.

Korsväg 2|2014

45

Ulrika Pettersson Pohl, Jane Winberg och Margareta Ahlsén, alla från Herrestad.

Charlotta Carlsson, Kullavik, och Helena Ledwon, Värö.

Cecilia Lundahl, Ingrid Göransson och Karin Hagelberg, alla från Örgryte i Göteborg.

46

Korsväg 2|2014

Josefine Callenberg, Göteborg, och Göran Starke, Bäve i Uddevalla.

Weronica Nordh, Veddige, och Christina Wide, Träslöv.

Jonas Olander, Partille, Tobias Dannstedt, Mölndal, och Daniel Brorsson, Furulund.

Korsväg 2|2014

47

Claes I Helgesson och Margareta Pettersson, Göteborg.

Erik Muhl, Stenungsund, och Karin Burstrand, Göteborg.

Mikael Enfors och Lars Thunberg Mortensen, båda från Halmstad.

48

Korsväg 2|2014

Stella Sandin, Tuve, och Anne Moberg, Kungsbacka.

Tove Strandberg, Ljungskile.

Celeste Fortes, Maria Balkevärn och Monica Krångh, alla Göteborg.

Korsväg 2|2014

49

Lena Brattgård och Anders Brattgård, Kungälv.

Elias Hazara, Afghanistan, volontär i Bergsjön.

Ninnie Alstersjö och John Alstersjö, Landskrona.

50

Korsväg 2|2014

Monica Johansson, Johan Andersson, Mikael Larsson, Lena Aaberg, Ann-Louise Karlsson, alla från Kinds pastorat.

Camilla Gustavsson med Simon, Tvååker.

Staffan Orrdal, Vinberg, och Suimon Gustavsson, Tvååker.

Korsväg 2|2014

51

Varför ska vi ha en ärkebiskop?

En gång i tiden drog de svärd och hette Jöns.

Sedan blev de mer polerade och hette Nathan Söderblom och KG Hammar.

I dagarna tar Antje Jackelén över efter Anders Wejryd och blir den första kvinnan i ämbetet inom Svenska kyrkan.

Men vad är grejen? Varför har vi som evangeliskluthersk folkkyrka en ärkebiskop?

J

a, det kan man undra, skrattar Lise-Lotte Wallin och hoppar raskt in i ämnet när Korsväg frågar henne som rektor, lärare och kursansvarig för Svenska kyrkans grundkurs på Helsjöns folkhögskola för att få svar.

– Det har ju onekligen hänt en del i världshistorien och i den världsvida kristna kyrkan sedan ärkebiskopsämbetet inrättades vid första konciliet i Nicaea år 325.

52

Korsväg 2|2014

Det var Luthers fasta övertygelse att om bara evangeliet blev förkunnat skulle alla kyrkliga missbruk och småproblem som stridande biskopar medförde försvinna av sig själva. Uppgiften var därför inte att organisera utan teologiskt bekämpa kyrkans fördärv. I den bästa av världar, oavsett om man deltar i kyrkans innersta liv eller betraktar henne lite på avstånd, skulle lära och liv vara ett. Bekännelse och organisation uttrycka samma sak.

Därför är det intressant att reflektera över hur kyrkans självförståelse tar form i dess organisation, menar hon.

– Ärkebiskopen är viktig både som verktyg och symbol. En symbol är meningsbärande och ett verktyg är ett redskap med vilket man gör saker.

Lise-Lotte Wallin är teolog och har specialutbildning i ledarskapsfrågor och vuxenpedagogik. För henne är ärkebiskopen ingen svårbegriplig filur. Snarare väldigt spännande att prata om. Och någon vi borde samtala mycket mer om. Överhuvudtaget är det spännande med historia, samhälle och teologi. Hon är uppfriskande bestämd på den punkten.

– Svenska kyrkan är också en organisation med lång tradition. Men organisationen är inget självändamål.

Helsjöns folkhögskola ligger inbäddad i grön-

ska. Det spricker upp. En solstråle letar sig fram mellan molnen. Lise-Lotte Wallin möter upp i korridoren utanför kapellet och breder

ut armarna i ett varmt ”hej!”. Vi går kvickt in på hennes rum. Hon googlar upp namnet på en gammal hjälte över nätet vid sitt höj- och sänkbara skrivbord.

Hon leder tillbaka genom den korta korridoren och ut och upp för trapporna till skolans matsal med utsikt över Hällasjön och Texelberget. Det är lunchtid. Men vad tänker hon då när studenterna ställer frågan: ”Varför har vi en ärkebiskop egentligen?” Vad blir det för svar på den frågan? Hon höjer ett roat ögonbryn – Nu ställer ju inte studenterna den frågan.

Hon skrattar glatt och lutar sig tillbaka. Men det gör vi, replikerar hon.

Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk folkkyrka där det allmänna prästadömet och den dubbla ansvarslinjen har definierat kyrkans väsen. Det betyder att det är varje kristens ansvar att värna och uttrycka evangeliet, så även ärkebiskopens. Det är en väldig skillnad jämfört med katolska kyrkan, där biskoparna och påven har en särställning och växte Korsväg 2|2014

53

Vi behöver någon som kan svara på de frågor som samhället ställer till kyrkan.

Och samhället ställer frågorna till en person. fram såsom ett från presbyterkollegiet skilt ämbete.

– Vi tar upp frågor om Svenska kyrkans historia, vad Svenska kyrkan tror idag och hur kyrkans liv ser ut. När vi studerar Svenska kyrkans organisation funderar vi på vad det betyder att vi är en episkopal kyrka. Det är utifrån det perspektivet vi tittar på ärkebiskopen.

Hon berättar om litteraturstudier och lektioner, egna studier, studiebesök, praktiska arbetsuppgifter och diskussioner, och om kyrkoordningen. Säger att Kyrkans tidning är jättebra. De har planscher med hur Svenska kyrkan är organiserad. Att de brukar beställa sådana och använda för att se på hur Svenska kyrkan är uppbyggd.

– Det är jättebra som utgångsmaterial och motar bort också det som annars blir personrelaterat kring ärkebiskopen.

– Jag uppfattar att man känner till ärkebiskopen lite beroende på ärkebiskopens massmediala framställning. Inomkyrkligt kan man tycka att ”nu har ärkebiskopen uttalat sig i den här frågan och det var inte så bra”, eller så tycker man att ”den här ärkebiskopen talar just så som jag skulle vilja tala”.

Ja. Det är praktiskt att sätta stämplar på männ-

iskor. Men när det gäller ärkebiskoparna är det onekligen svårt. Visserligen har ärkebiskopar tagit plats i världshistorien med privilegierad ställning och ekonomiskt välstånd. I takt med att den kyrkliga maktställningen växte ökade biskoparnas inflytande. De har setts som del av den grå maktapparaten och med myndighetskostym.

– Men tittar man noga ser man att det är ett ämbete i förändring, menar Lise-Lotte Wallin. Studerar man bara kyrkohistorien i Sverige – från Ansgar och hans medhjälpare

54

Korsväg 2|2014

Vitmar i Birka, via missionen på 1000-talet, från Sigtuna till Uppsala, från den nya svenska kyrkoprovinsen inom katolska kyrkan, till förberedelsen av reformationen till att kyrkan i Sverige, efter kung Johans död, fastställde den lutherska bekännelsen som Svenska kyrkans lära och tro i och med Uppsala möte 1593 – ser man att ärkebiskopen bevisligen är en del av det historiska arvet men det motiveras teologiskt. Kyrkans organisation och uttrycksformer står inte över det samhälle hon är satt att verka i.

– Vi är ju med i samhället, vi kan inte säga att vi vill ha en annan utveckling.

Tittar vi nu, ser vi att det skett en jätteförändring i kyrkans inre liv de sista tjugo åren. Vi är nästan inne på en förändrad kyrkobild säger hon.

– Vi har en kyrkoordning som jag läser som uttryck för en kyrka som styrs ”nerifrån och upp”, och nu går vi mer och mer emot en kyrka som är styrd ”uppifrån och ner”.

Det skulle kunna ses som att kyrkan går mer

och mer mot en kyrka som blir centralstyrd säger hon. Men korrigerar sig. Säger att styrd är lite fel ord. Men tänker att det handlar om var kyrkan hämtar sin näring. Berättar om församlingen på den lokala nivån som kärnan i tänket i kyrkoordningen, och hur vi valt att behålla den episkopala kyrkosynen med stiftskyrkor samtidigt som vi har att förhålla oss till den nationella riksnivån med en ärkebiskop som främste talesperson.

Svenska kyrkan har 14 biskopar. I biskopskollegiet är ärkebiskopen ”primus inter pares”, den främste bland jämlikar.

– Vad betyder det egentligen? Är det bara att vi säger det? Eller menar vi något med det? undrar Lise-Lotte Wallin.

– Jag tänker att det betydde någonting för

ett antal år sedan och det betyder något annat idag. Det är ett svar på en samhällsförändring.

De flesta av oss möter inte kyrkan i gudstjänst

eller i de rum kyrkan bjuder för skratt, gråt, lek och samtal. Vi ser och hör kyrkan utifrån.

När hon bekänner färg i tidningsrubriker. Ärkebiskopens roll idag är ett svar på en verklighet och ett samhälle som kräver en kyrka som är rask och redo att delge sina åsikter, erfarenheter, iakttagelser och kunskaper klart och tydligt i samhällslivet, menar hon.

– Idag vet inte jag längre att man kan säga att ärkebiskopen är den främste bland jämlikar. Därför att jag idag tänker att ärkebiskopen är den främste. Och jag kan inte säga att jag tycker det är dåligt eller att det är bra.

Jag kan bara se att det är så. Och det har skett utan att vi har fört samtalet om det.

Lise-Lotte Wallin driver samtalet framåt med energi och tempo. Målar upp bilden av

ett samhälle där man frågar ”vad säger kyrkan?”. Och för att ta reda på det frågar man ärkebiskopen. Det formar också långsamt om identiteten menar hon.

– Vi behöver någon som kan svara på de frågor som samhället ställer till kyrkan. Och samhället ställer frågorna till en person. Tidigare behövde man inte en person att adressera sina frågor till utan det kunde säga till lite olika personer.

– Jag tror att biskopskollegiet har delat upp ansvarsfördelning mellan de olika biskoparna där man ska svara på lite olika typer av frågor men det klarar inte samhället av. De vill ha svar och ställer frågan till ärkebiskopen.

– Nu behövs, mer och mer, en samlande gestalt i kyrkan och då är den samlande gestalten ärkebiskopen.

Vi sitter vid fönstret. Då och då lägger hon händerna på bordet. Hon vet att det är lätt att förstå men inte alltid lätt att praktisera. Gör

Fakta/Ärkebiskop Inom romersk-katolska kyrkan är en ärkebiskop den ledande biskopen i en kyrkoprovins, underställd kardinalerna och påven. Ärkebiskopsämbetet inrättades vid första konciliet i Nicaea 325. Detta föranleddes av att stiften hade blivit många och i vissa fall stora. Även inom den ortodoxa kyrkan förekommer benämningen ärkebiskop.

Inom den anglikanska kyrkogemenskapen finns Engelska kyrkan som har två provinser med varsin ärkebiskop, en i York och en i Canterbury.

Inom de lutherska kyrkorna ser det olika ut.

De lutherska kyrkorna i Norge och Danmark använder inte benämningen ärkebiskop, men

biskopen av Köpenhamn har en jämförbar ställning med ärkebiskopen i Sverige och Finland.

I Norge väljer man i Biskopsmötet en regional biskop till preses (motsvarande ärkebiskop).

1164 blev Uppsala ärkebiskopssäte. Tidigare var Sverige ett missionsområde under ärkebiskopen i Hamburg/Bremen och några decennier del av en nordisk kyrkoprovins med säte i Lund.

Sedan reformationen består ärkebiskopens uppgifter i att bland annat viga nya biskopar, att vara ordförande i biskopsmötet, kyrkostyrelsen, kyrkomötets läronämnd ocdh Uppsala stifts domkapitel, ha biskoplig tillsyn över Uppsala, Sigtuna och Enköpings kontrakt samt leda de årliga prostmötena.

Korsväg 2|2014

55

hon någon värdering av den förändringen?

– Det beror på vilket humör jag är på, svarar hon och skrattar.

– Jag gör en värdering på så sätt att jag tycker att det är intressant att vi inte diskuterar detta mer i kyrkan. Att vi inte funderar på strukturen. Är vi medvetna om att vi går med på en förändring av en gammal tradition? Jag ser inte förändringen som ett problem men jag är förvånad över att vi inte har samtalet.

– Jag kan mycket väl tänka mig att vi kommer att göra en samhällsanalys och att vi i den samhällsanalysen ser att i dag behöver man en samlande person, och då är det typ ärkebiskopen som på ett tydligare sätt leder kyrkan än vi tidigare haft i våra tidigare strukturer.

Hon menar att ärkebiskopen har enastående

kraft och ger Svenska kyrkan klarare konturer. Att fördelen med ärkebiskopsämbetet är att vi behöver en som leder, och det är också en fördel att när samhället frågar efter kyrkans tankar då vet man vem man ska gå till.

Nackdelen är att det kan bli en kyrka som en del inte känner igen. Och hon tycker absolut att ärkebiskopen ska driva frågor även om samhället inte själv ställer dem. Det är ju kyrkans uppgift.

– En kyrka som inte driver frågor själv eller som bara svarar på tilltal, det är en död kyrka.

Kyrkan måste driva sina frågor själv. Där tror jag både att det kan vara lättare för ett stift eller en församling att vara aktiva och driva de frågor man vill. Men det är klart att driver ärkebiskopen det, blir det naturligtvis rubrik i tidningarna, och det är bra.

Hon tänker till exempel på diakonin och att många människor har det så illa ställt idag.

Det finns mycket där samhället inte orkar med att ta ansvar då är ju kyrkan den platsen där ansvaret idag växer fram.

– När ärkebiskopen uttalar sig i dom frågorna så får dom församlingar som jobbar med dom frågorna draghjälp.

Vi tar en sväng ner till Hällasjön. Det är

56

Korsväg 2|2014

vackert. En grupp studenter iförda joggingskor kilar förbi. De har en linjeövergripande temadag om biologisk mångfald och är på väg ner mot udden. Vattenytan är spegelblank. På en klippavsats häckar pilgrimsfalken.

– Kom! Titta, säger Lise-Lotte Wallin och går ner mot det uppställda kikarstativet vid vattenbrynet.

Någonstans i närheten hörs det kraxande.

– Det är korpen. Den är också här.

Hon skämtar om kontrasterna. Vi skrattar, tittar och lyssnar. Fara och frid. Hot och hopp.

Sedan 850 år har vi en ärkebiskop men om-

ständigheterna och omvärlden är radikalt annorlunda. Så vandrar vi och lever utan att riktigt begripa. Lise-Lotte Wallin efterlyser medvetenhet och verklighetsförankring. Det märks att hon menar det hon säger. Att hon tycker det är viktigt att prata om Svenska kyrkans identitet och organisation. Men hon är samtidigt ”inte färdigtänkt”, som hon säger.

Hon är ambivalent. Hon vill reflektera tillsammans. Söker samtal. Betonar vikten av att vara öppen, ha inlevelse. Att vara intresserad och närvarande i samtalet. Hon uttrycker sig kortfattat och konstaterande.

– Det viktigaste är att stanna upp och titta på våra val och föreställningar, att tänka lite noga och ifrågasätta det synes självklara.

Som rektor på folkhögskola har hon djup tillit till det allmänna prästadömets styrka.

Människor är kapabla varelser. Självklart.

Man behöver inte skriva folk på näsan.

Människor kan tänka själva i väldigt hög grad. Hennes tonläge är inte fördömande. Inte grinigt. Bara kompromisslöst och rättframt.

Varje människa kan göra en insats i det godas tjänst. För kyrkans historia är en annan än dess ärkebiskopar. Och den kristna tron är knuten till det allmänmänskliga livet. 

Text & bild: Beata Åhrman Ekh

ny musik

Musik från en politisk tid

Röster med stråk av vemod

Göteborgs Kammarkör har fyllt 50 år - en livsgär-

Oändligt vackert. Ofta med ett stråk av vemod.

Sparsmakat både vad gäller röster och instrument.

Toner som når mitt inre, texter i samklang.

Skivan heter Röster av Göteborgs Kammarkör under ledning av dess grundare, dirigenten Gunnar Eriksson. Titeln är passande, trots att det är få klara, vokala röster. Men varje instrument är också sin egen röst.

Första spåret heter just Röster, med text av Mikael Wiehe: ”En enda sak är säker och det är livets gång; att allting vänder åter och allting börjar om.

Och fastän våra röster ska mattas och förstummas, ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga”.

Budskapet blir tydligt, trots förgänglighet är allt evigt. Vi får en utsökt gåva när vi lyssnar, här och nu. Men med ett tonspråk och ord som ständigt återkommer. En hyllning till livet, en tacksamhet för det liv som blivit vårt .

En dryg timme fylld med dagens poeter, men också forna tiders. Lars Forsell, Bo Zetterlind, Olle Adolphson, Anders Frostensson, Henrik ibsen, Nietzsche, för att nämna några.

Gunnar Eriksson skriver: Hur skall man förstå det korta liv som är tilldelat oss? Hur ska man leva det? ... Vi har fått hjälp av poeterna, tonsättarna och improvisatörerna. Vad vi själva har är våra röster, som alla bär på olika erfarenheter av ett liv. Denna skiva fångar en del av Göteborgs Kammarkörs röster och startar med vetskapen att våra små försök till kärlek och solidaritet skall upphöra.

Men i de bästa stunderna kan man försiktigt glädjas åt att allt går vidare utan oss. Nya röster ska sjunga.

Det är bara att hålla med. Och tacka för denna gåva.

ning som berört både inom och utom stiftet. Två nya skivor, med de ständigt närvarande existensiella frågorna, har getts ut till jubileet, Röster och Vi kom från Jorden. Båda dirigerade av Gunnar Eriksson, körens grundare, som också grundat Rilkeensemblen.

Gunnar, som bor i Resteröd utanför Ljungskile, har på oändligt många sätt bidragit till nutidens körspråk. Född i Bengtsfors 1936 i en frikyrklig miljö, uppväxt i Dingle, senare Uddevalla. Utbildade sig på Ljungskile folkhögskola och Musikhögskolan i Stockholm, bl a för Erik Eriksson. Behärskar gitarr, trumpet, altfiol, piano, sång – ja säkert många fler instrument. 1999 blev han professor i kördirigering vid Musikhögskolan i Göteborg.

Många av texterna är av författaren och tonsättaren Elisabeth Hermodsson, men här finns också Harry Martinsson, Nils Ferlin, Tage Danielsson, Barbro Lindgren, Vladimir Vysotskij och andra.

På konvolutet skriver Klara Fulgentiusson Ejeby: Det är något visst när notblad och pärmar läggs åt sidan och Göteborgs Kammarkör sjunger utantill från sitt gemensamma uppbyggda minne. Då talar språkliga uttal och musikaliska betoningar och klanger poetiskt men otvetydigt om gamla resor, värderingar och en uppsjö av minnen.

Skivan flyttar lyssnaren tillbaka till en betydligt mer politisk tid, med texter av övertygelse, eftertanke och engagemang. Melodislingorna är enkla, men inte insmickrande. Halvtoner, små stegringar, tydlig puls. Svårsjunget, inbillar jag mig, ofta a cappella, men med den säkerhet och tydliga anslag som alltid kännetecknat Göteborgs Kammarkör. Utsökt.

Agneta Riddar

Agneta Riddar

Korsväg 2|2014

57

nya böcker

Fyrfaldig väg till förlåtelse

Litterär väg till trons landskap

Han har blivit något av försoningens apostel, Desmond Tutu, fredspristagaren och Förlåtelse biskopen som ledde sanningsDesmond & kommissionen i Sydafrika efter Mpho Tutu apartheidregimens fall. De Libris som då berättade om vad de gjort och bad om förlåtelse slapp straff.

Tillsammans med dottern Mpho Tutu, även hon präst i anglikanska kyrkan, har han nu skrivit en bok om förlåtelse med underrubriken Den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Den kan ses som en självhjälpsbok med konkreta råd, symboler och övningar. De fyra stegen på denna väg är: 1. Berättande. 2. Sätta ord på det som gör ont. 3. Förlåtelse (acceptera att vi båda är människor). 4. Förnya eller släppa relationen.

Den bärande tesen i deras råd är att vi är fjättrade vid den som gjort oss ont om vi inte förlåter.

Kanske inte så svårt att förstå – med huvudet. Men den inre smärtan kan vara svår att övervinna ändå, vägen från huvud till hjärta kan vara svår och lång.

Den fyrfaldiga vägen känns väl förankrad i de djupa erfarenheter paret Tutu gjort. Men jag tror att det är svårt att vandra denna väg ensam med boken i sin hand. De flesta av oss behöver nog en erfaren medvandrare vid vår sida. På en punkt reagerar jag: de skriver att den som blivit utsatt för något ont bör försöka sätta sig in i förövarens roll (för att förmänskliga denne). Det är ett vanskligt råd; att exempelvis ett våldtäktsoffer ska försöka ”förstå” förövaren har jag svårt att tro är en framkomlig väg.

De två avslutande kapitlen handlar om den som behöver bli förlåten och om att förlåta sig själv. Två viktiga kapitel. För precis som offret behöver bli fri, behöver förövaren också bli det.

Paret Tutu kommer för övrigt till höstens bokmässa och Se människan-scenen.

Att se Britt G Hallqvist promenerande i Lund i mitten av 1990-talet var fascinerande.

Britt G HallFör Britt G Hallqvist var för qvist – diktare mig egentligen dikterna, psaloch teolog merna, barnkörsångerna, och Jan-Olof Aggedal bönerna. Med dem och sitt (red) arbete med liturgiskt språk Arcus har hon haft en avgörande betydelse för 1986 års psalmbok och kyrkohandbok, och genom det präglat minst en hel generation svensk kyrklighet. I år skulle hon fyllt 100 år.

Bokens åtta kapitel ger perspektiv på henne som diktare och teolog. Lars Eckerdal skriver om hennes betydelse för 1986 års kyrkohandbok, Lena Sjöstrand om engagemanget för Lunds stifts kyrkospel, Göran Bexell om betydelsen för psalmarbetet, och Kerstin Wimmer om bönerna för barn och vuxna. Boken börjar med en betraktelse över Britt G Hallqvists liv av hennes son Martin Hallqvist, och avslutas av en mängd minnesbilder från musiker, författare, präster och andra.

Britt G. Hallqvist närmade sig trons landskap genom språket. ”Jag tror att det för somliga människor finns en ’litterär’ väg till den kristna tron – att den kan gå via en skön psalm, så att en form som griper och tjusar så småningom kan ge ett innehåll att leva av.”

Hennes liturgiska språk innebar enkelhet och klarhet, teologiskt motiverat; om Kristus dött för alla måste det kunna utsägas för alla. De stora orden får inte bli självklara eller bygga murar. Britt G Hallqvist formulerade ett trosinbjudande språk, och hade också ett unikt barnperspektiv, något helt nytt i psalmarbetet på 60- och 70-talen.

Så läs boken själv, tillsammans med Britt G Hallqvists psalmer, eller gör det hela till en samtalsserie om tro och tvivel, liv och språk, i församling eller gudstjänstgrupp!

Lasse Bengtsson

Anna Cöster

58

Korsväg 2|2014

på gång

Gudstjänsten och medarbetarskapet i tider av förändring Välkommen till ett utvecklingsprogram där gudstjänst och medarbetarskap står i centrum.

Programmet riktar sig till anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare som vill utveckla gudstjänsten tillsammans. Varje deltagande gudstjänstgemenskap utser en styrgrupp på 6–8 personer som blir drivande i utvecklingsarbetet kring den egna gudstjänsten.

De fyra lördagarna har följande fokus:

1. Min gudstjänsthistoria och grundrelationerna 2. Systemvärlden och Livsvärlden 3. Delaktigheten och medarbetarskapet 4. Barnen, de unga och musiken.

Vid varje tillfälle träffas fyra–fem styrgrupper och delar erfarenheter med varandra, får ta del av inspirerande föredrag och får del av verktyg till stöd för utvecklingsarbetet i den egna gudstjänstgemenskapen.

Plats: Helsjöns folkhögskola: .

Målgrupp: Förtroendevalda, anställda och ideella medarbetare kring en gudstjänstgemenskap. En styrgrupp bildas med en jämn fördelning av de tre nämnda målgrupperna på ca 6-8 personer.

Tid: 2014: 4/10, 6/12, 2015: 28/2, 18/4. Start 9.00 och slut 16.00.

Medverkande: Olle Carlsson, präst i Katarina församling, Fredrik Modéus, präst och forskare kring gudstjänstutveckling, Ulrika Melin-Lasson, musikkonsulent, Ylva Bodell, stiftskonsulent och Kristina Hanson, stiftskonsulent Kostnad: 2000: - p/p. Kan fördelas på två budgetår.

Mer info och anmälan: internwww.svenskakyrkan.se/goteborgsstift

Korsväg 2|2014

59

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Anna Cöster

”...än vårt hjärta”

F

rågan är inte ’Hur ska vi överleva mångfalden?’ utan ’Hur kan någon överleva enfalden?’. Så skriver Antje Jackelén i sin bok Gud är större.

Den här sommaren blir hon vår nya ärkebiskop.

I försommarens tid har också stora delar av Europa gått till val. Och frågorna om enfald och mångfald är högst aktuella. De enfaldiga krafterna gör sig påminda. Mångfald är inte bekvämt att välja för människan. Enfald är bekvämare. Men enfald är farligt. Redan i de bibliska berättelserna beskrivs att enfalden inte är goda för människan, det är inte gott för människan att vara ensam. Hon fick därför livet som följeslagare. Men mångfalden är svår.

Se bara på Kain och Abel som ett avskräckande exempel, där avundsjuka och maktbegär ledde till en väg ut i tomheten.

Bekvämlighet och enfald ligger nära tillhands för oss människor, men vi överlever dem sällan.

Under sin biskopstid i Lund har Antje Jackelén haft som valspråk ”Gud är större”, ett bibelord från 1 Johannesbrevet 3:20. Det är en lösryckt mening. Gud är större. Större än vad då? I jämförelse med vad? Ordens sammanhang handlar om hur vi kan leva i mångfalden och inte gå under i enfalden. Paulus skriver: Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn och om vårt hjär-

60

Korsväg 2|2014

ta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Att följa sitt hjärta ses ofta som något positivt.

Men om nu våra människohjärtan har lättast för att välja enfald och det blir en måttstock för allting, hur överlever vi det? Om vår uppgift är att älska, med handling och sanning och inte med tomma ord, då räcker det inte att ha sig själv som yttersta norm. Det blir förödande för livet, rentav enfaldigt.

Men det är då vårt hjärta blir motsagt! Vårt hjärtas dom över livet blir motsagd av den Gud som är större än våra enfaldiga hjärtan. Guds hjärta klappar för mänskliga hjärtan som blivit enväldiga domare, förstenade eller kalla.

Och i det ögonblicket upphör frågan hur vi skall lyckas överleva mångfalden. Där upphör enfaldens grepp, och vi får händerna fria till att älska i handling och sanning. Kärleksbudet motiverar oss att välja kreativitetens väg, skriver Antje Jackelén.

Gud är större! Svenska kyrkan har valt en ärkebiskop som ger oss de orden. Det evangelium som hon har lyft fram är något att hålla sig till inför all enfald som riskerar att sätta sig till doms över tro, människor, kyrkor och våra egna liv.

Gud är större än vårt hjärta och vi kan leva frimodigt i det obekväma mångfaldiga livet. 