Korsväg 2018 2

K

Amanda Carlshamre | Ta demokratin på allvar 17 Alexandra Pascalidou | Modet sitter i hjärtat 47 + Per Eckerdal | Tack från Rumänien 65

Korsväg 2 | 2018

Perspektiv på demokrati

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Demokrati i vimlet

T

ar jag vagnen eller bussen till jobbet kan jag välja att gå sista biten mellan Brunnsparken och Stiftskansliet via Östra Kanalgatan eller genom Nordstan.

Eftersom jag arbetar på kontor tar jag gärna promenaden utomhus. Med Barken Viking i fonden och älven nedanför är det en fi n vy jag har framför ögonen. Är det regnigt och blåsigt väljer jag att gå genom Nordstan och ta gångbron sista biten mot Lilla Bommen.

Nordstan i Göteborg är ett gigantiskt köpcentrum som består av åtta stadskvarter som är sammanbyggda med gågator till ett stort inomhuscenter. 2015 var det 35 miljoner personer som passerade genom Nordstan.

Nordstan är också arbetsplats för cirka 6 000 personer, med över 200 restauranger och butiker. På morgonen är det ganska ödsligt, men på eftermiddagen är det fullt med folk, bitvis riktigt trångt att ta sig igenom.

Under två veckor i september förra året gick jag alltid genom Nordstan på min väg hem från jobbet. Där, mitt i folkvimlet, gick det att rösta i kyrkovalet. Församlingarna i Göteborg hade gått samman och satt upp ett röstmottagningsställe mitt i Nordstan. Det var roligt att se kön med röstande som ringlade sig mot röstningsbåsen. Och det var roligt att prata med kandidater som delade ut valsedlar, representanter för Svenska Kyrkans Unga och församlingarna som fanns till hands för att svara på frågor om Svenska kyrkan och prata med folk.

Nu i höst är det dags för val igen. Då går det att rösta i de allmänna valen mitt i vimlet i Nordstan. Jag är stolt och glad över att bo i en demokrati och tillhöra en kyrka som är demokratisk. Och jag är glad över att demokratin flyttar ut i vimlet och därmed blir mer tillgänglig för oss.

Temat för Korsväg är denna gång demokrati. Här får du bl a möta människor som berättar om sina uppdrag, som ger dem stor glädje men som också vittnar om hur utsatt demokratin ibland är.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Sara Wrige Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Bildbank: Getty Images Omslagsbild: Tomas Petterson

2

Korsväg 2 | 2018

innehåll

Tema | Demokrati

50.

34.

04.

09.

15.

17.

20.

24.

27.

34.

40.

47.

50.

56.

59.

65.

66.

72.

78.

86.

90.

97.

Plötsligt kröp det nära Gör inte skillnad på människor Krönika: Per Westberg om folkkyrkan Ta demokratin på allvar Krönika: Antje Jackelén om vårt ansvar som kristna Hallå där Jenny Ehnberg!

En demokratisk kyrka inkluderar Ingen ska hota mig till tystnad När demokratin blir hotad Krönika: Alexandra Pascalidou om mod Medierna ska inte väja för svåra frågor Krönika: Britt Stakston om att göra sin röst hörd Att mötas öga mot öga Tack från Rumänien Hela härligheten! Om global demokrati Att inte ta ställning mot orättvisor är också ett politiskt ställningstagande Engagerade i samhälle och kyrka Offentliga organ och ideburen sektor Bibelstudium: Skapelseberättelsens A och Ö Vänligen Sören: Folkyrkan 2.0

59.

Det finns en självklar och naturlig koppling mellan alla människor i världen. I grunden tror jag det, samtidigt finns det så mycket som vill hindra den tanken. Som vill dela upp, skilja ut och gradera. Som gör det svårare för den här bilden av samhörighet att stanna kvar i tanken.

Korsväg 2 | 2018

3

Ledare | + Susanne Rappmann

Plötsligt kröp det nära

S

om präst får man vara med om mycket. Ett av de mer udda uppdragen i mitt liv så här långt var att följa med till ett äldreboende och intyga att en man bodde där. Intyget skulle skickas till Tyskland och låg till grund för ersättning för åren i koncentrationsläger. Jag glömmer aldrig siffrorna på den magra underarmen.

För ett drygt år sedan kom mina medarbetare till en av pastoratets kyrkor för att förbereda söndagens gudstjänst – chockade upptäckte de att det satt nazistiska klistermärken på dörren och en del andra ställen. Jag hade hört det förut, men plötsligt kröp det nära. Det finns människor i min omgivning som öppet står för att de är nazister. Och ännu närmre kom det under höstens Bokmässa. Jag måste medge att jag har så svårt att förstå. Hur är det möjligt att det idag går att rekrytera människor till denna ideologi? Att människor vill stoltsera och marschera på öppen gata under nazistiska paroller? Det är upprörande och det är djupt oroande.

Mannen på äldreboendet är inte längre i livet. Det finns bara några få ögon-

4

Korsväg 2 | 2018

vittnen finns kvar. När också dessa är borta hur blir det då? Vem ska då med egna ord berätta om konsekvenserna av en ideologi som delar upp människor i grupper och rangordnar. Som ogenerat värderar människor olika. I de tyska arbets- och koncentrationslägren satt bland annat judar, romer, kommunister, homosexuella och personer med funktionsnedsättningar.

Den senare gruppen blev ofta utsatta för medicinska experiment. Också i vårt eget land är detta en grupp där många utsatts för övergrepp och kränkningar, bland annat i form av tvångssterilisering och omyndigförklaring. I din hand håller du ett nytt nummer av Korsväg med det angelägna temat demokrati. Mellan pärmarna finns mycket spännande att läsa under sommarmånaderna. Gör det! Men dessvärre räcker det inte med att läsa.

Som i varje tid behöver alla människors lika värde försvaras.

Under 1990-talet arbetade jag som präst i Guldhedskyrkan, Annedals församling. Där firade jag gudstjänst tillsammans med många människor med

intellektuella funktionsnedsättningar.

Jag återkommer ofta i tanken till dessa år. För de har för alltid format mig.

Där lärde jag mig mycket om sårbarhet och styrka, om Guds och människors kärlek. I 30-talets Tyskland internerades minoriteter, kritiker och röstsvaga grupper. En stor del av de kristna lät

sig övertygas om att Gud på ett särskilt sätt stod på det tyska folkets sida, de starkas sida. Jag menar att de tog miste å det grövsta. Vår Gud bär sår.

Vår Gud står på de utsattas sida, och manar oss med resurser att ge röst och åt dem som ingen röst har. + Susanne Rappman

Korsväg 2 | 2018

5

DEMOKRATI demokrati (grekiska dēmokratiʹa ’folkvälde’, av demo- och efterleden -kratiʹa ’-välde’, av krateʹō ’härska’) har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre. Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring.

Nationalencyklopedins uppslagsverk

”Religionernas uppgift i samhället är /…/ inte att erbjuda exklusiva identiteter, utan att bidra till gestaltningen av bra former för mänsklig gemenskap” Antje Jackelén ur Tro – en politisk kraft, Verbum 2014

”Eftersom kyrkan är en sammanslutning av kristna människor, fria och myndiga inför Gud, är det rimligt att som kyrka söka en beslutsform som återspeglar denna människosyn: den demokratiska/…/ Ibland får Svenska kyrkan kritik för att inte ta ställning. /…/ att Svenska kyrkan inte tar ställning (är) en missuppfattning.

Svenska kyrkan tar ställning för demokratin, och för en demokratisk kyrka. En kyrka där människor är myndigförklarade och vars medlemmar genom fria val kan påverka såväl läro- som ordningsfrågor. Tillsammans får vi söka vägarna att just i denna tid tydliggöra evangeliet.

Tillsammans får vi avgöra vad vi vill lämna bakom oss och vad vi vill erövra för att kunna tala tydligt om Kristus i varje tid.”

Gunilla Lindén ur Kära Ester. Texter om feminism och kristen tro, Arcus 2006.

”Somliga går i trasiga skor.

Säj vad beror det på?

Gud fader som i himlen bor, kanske vill ha det så?”

Cornelis Wreeswijk

6

Korsväg 2 | 2018

Det finns ingen måtta och det finns inga gränser för vad vi kan göra vi alla, vi mänskor Vi kan lindra nöden och vi kan mätta hungern Vi kan stoppa krigen Vi vet det och vi sjunger: Berg är till för att flyttas… ” Berg är till för att flyttas, Svensk rock mot apartheid 1985 Text Mikael Wiehe och musik Tomas Ledin.

”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.”

Matt 5:13

”Smyg in i våra smala trappuppgångar, septembermilda kärlekssång, och sjung om Gud för rädslans alla fångar, för oss vars mod kvävs gång på gång, så sorgsna ler, och blinda ser, att det är ändå värt att leva livet” Psalm 813:2, Kom vandra genom gatorna ur Psalmer i 2000-talet, text Holger Lissner/översättning Per Harling och musik Erik Sommer.

Korsväg 2 | 2018

7

Gör inte skillnad på människor!

Kristna värderingar, finns de? Om de finns, är de entydiga? Korsväg har sammanfört biskop Eva Brunne och debattören och ledarskribenten Elisabeth Sandlund i ett samtal om denna fråga som av och till blir ett slagträ i t ex den politiska debatten.

8

Korsväg 2 | 2018

I

en aldrig sinande ström rör sig människorna på Centralen i Stockholm. Mot tågen, från tågen, ner till tunnelbanan. Inte långt därifrån finns Drottninggatan, med sina nya, stora, fyra ton tunga betonglejon, som väcker starka känslor av sorg. Och så S:t Clara kyrka, där morgonens matutdelning snart ska börja. Volontärerna står i ring och ber en bön inför dagens arbete och om omsorg om många av de tilltufsade människor som sökt sig dit.

Mitt i allt detta finns Stockholms stift med biskop Eva Brunne. En biskop som många gånger tagit ställning och ibland möts av veritabla hatstormar. Den första öppet homosexuella präst som valdes till biskop, ett val som väckte uppståndelse över hela världen.

Korsväg möter Eva Brunne i hennes ljusa, luftiga hörnrum. Hennes biskopskors i guld verkar, trots sin storlek, lätt att bära. En timme i hennes digra almanacka har vi kunnat boka för ett samtal.

Till samtalet har vi också bjudit in en annan stridbar kvinna, Elisabeth Sandlund, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen, tidigare dess chefredaktör. Hon arbetade under många år som ekonomijournalist på Svenska Dagbladet och har även varit redaktionschef på Kyrkans Tidning. 2004 kom hennes bok ”Drabbad av det oväntade” ut, som handlar om hennes plötsliga omvändelse från ateist till kristen.

Vårt samtal ska handla om kristna värderingar, ett uttryck som i dessa valtider används allt mer och av olika grupperingar. Men finns det egentligen något entydigt som är kristna värderingar? Som alla kan enas kring?

– Det finns en grundkristen värdering som handlar om alla människors lika värde, konstaterar Eva Brunne inledningsvis. Men

det har inte vi kristna monopol på, även om vi självklart håller den värderingen högt.

– Men uttrycket kristna värderingar används också som ett slagträ i moralfrågor, som t ex abortdebatten, i ganska smala moralfrågor. Så det är väldigt sällan som jag själv använder ordet kristna värderingar. Men jag talar gärna om demokrati, alla människors lika värde utifrån min kristna tro.

Kan du påminna dig att du har använt uttrycket?

– Nej, jag tror inte det. Men det är viktigt för mig att säga att jag är kristen och därför lever jag utifrån vissa värderingar.

Elisabeth konstaterar att hon hellre använder ordet värdegrund och båda menar att det absolut viktigaste, i allt kristet samhällsengagemang, är det okränkbara människovärdet.

– Men alla talar om det, alla säger att vi har lika värde, men sen lever vi inte efter det, säger Elisabeth. Se bara hur vi behandlar en ensamkommande kille från Afghanistan och hur vi behandlar svenska 18-åringar. Eller hur vi behandlar en människa med funktionsnedsättning. Hela tiden ser vi hur vi behandlar människor olika.

– Men vi kristna vet ju varför vi har ett okränkbart människovärde – jo för att vi är skapade till Guds avbild. Oavsett vilket land vi kommer ifrån, oavsett hur friska, sjuka eller funktionsnedsatta vi är. Det är grunden för hela det kristna samhällsengagemanget. Det är den kristna värdegrunden.

Biskop Eva, som har ett stort internationellt engagemang och sitter med i Kyrkornas Världsråds centralkommitté, menar att vi alla har betydligt mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Kyrkor, politiska partier, föreningsliv – när vi bottnar i ett okränkbart Korsväg 2 | 2018

9

människovärde och sen arbetar utifrån det.

– Vi behöver hitta allierade, säger Elisabeth, även med människor som inte alls är kristna.

När jag säger att jag befinner mig på den här ståndpunkten utifrån min kristna värdegrund, så kanske du kommer från ett miljöengagemang – men vi kan stå sida vid sida.

– Det var därför jag tyckte att biskopsbrevet om miljö var så bra eftersom det var så teologiskt – och det fick också genomslag. Att det fick ett så stort genomslag tror jag berodde på att du, Eva, och de andra biskoparna vågade vara teologer i denna fråga. Att ni konstaterade att vi är kristna, vi är biskopar i Svenska kyrkan och vi har Bibeln som grund när vi engagerar oss för miljön.

– Så tror jag det ska vara i alla frågor, säger Elisabeth entusiastiskt. Är inte detta en knutpunkt? Att när ni kopplar in teologin i en samhällsfråga, det är då

10

Korsväg 2 | 2018

man kan börja prata om det kristna sättet att förhålla sig? Är detta kanske en av orsakerna till om kyrkan är stark eller svag? Om kyrkan engagerar sig i samhällsfrågor, men har en teologisk hållning?

– Det är precis så det ska vara, säger Eva. När vi t ex får frågan om varför vi hjälper de unga afghanska ensamkommande, så brukar jag ju säga: vi hjälper inte människor för att de är kristna, utan vi hjälper för att vi är kristna!

– Om vi ska vara jordens salt kan vi inte sitta i vår tjusiga saltkällare och beundra varandra, citerar Elisabeth med ett leende. Det är ett av mina favoritcitat av den anglikanske teologen John Stott.

– När vi engagerar vi oss, löper vi också risken att bli motsagda. Det är den risken vi måste ta, för annars blir vi den slutna kretsen som filar på vårt eget varumärke. Istället för att se vad vi kan göra i världen.

– Ibland talar vi om vem som har tolknings-

»

Vi hjälper inte människor för att de är kristna, utan vi hjälper för att vi är kristna

företrädet, säger Eva. Det finns ju kristna sammanhang där ingen av oss skulle känna sig hemma i, detta är inte vår tolkning. Men samtidigt har alla människor rätt att tolka, inte minst i en luthersk tradition.

Elisabeth funderar kring de högerkristna i USA, som backar upp Donald Trump, som inte bryr sig om hans leverne eller hans uppträdande. Som hänvisar till kung David i Bibeln: ”han var inte så fin han heller, men Gud använde honom ändå”.

– När de försöker klä in Trumps handlingar i teologiska termer, då tycker jag det är djupt obehagligt.

– Vi måste komma ihåg, konstaterar Eva, att hela bredden finns bland kristna, bland muslimer och andra grupper. Från det värsta till det bästa. Biskop Krister Stendahl som var biskop här i Stockholm på 80-talet sa ofta: Jämför inte det sämsta hos de andra med det bästa hos oss. Det är en jätteviktig hållning.

– Ett av mina favoritcitat kommer från Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, den danske prästen, politikern, författaren, folkbildaren som sa: Människa först kristen sedan.

– Det är inte bara en sympatisk hållning utan en viktig hållning, speciellt om vi pratar människovärde. För säger vi tvärtom: kristen först, människa sedan, då blir det bara de kristna vi ska bry oss om.

Elisabeth berättar att hon har fått mycket kritik, när hon i tidningen tagit tydlig ställning för flyktinghjälp oavsett religion. Kritiker som hävdat att hon missuppfattat Bibeln, när Jesus säger: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. De menar att Jesus menar de egna, att kristna ska hjälpa varandra.

– Det är en bibeltolkning jag inte kan ställa

mig bakom, säger Elisabeth, då faller ju hela fundamentet för vad kyrkan ska vara. När vi tittar ut genom fönstret, här där vi sitter, ser vi en väldigt vacker kyrka som råkar vara ”min” kyrka! Här låg ett nunnekloster på 1200-talet. Nunnorna hjälpte de hemlösa, de fattiga i Stockholm, precis som idag när människor står i matutdelningskön.

Trots att klockan bara var strax efter nio, när jag gick dit före intervjun, så fanns redan många människor i kyrkan. Utspridda i bänkarna, några försänkta i djup bön. En av volontärerna ser vänligt på en man: Åh, vad fint att se dig igen. Jag har varit orolig för dig och jag ber för dig och för att du ska få uppehållstillstånd.

Tanken går till Helen Sjöholm och Malena Ernmans hyllningssång Sankta Clara klocka, skriven av Fredrik Kempe och Mauro Scocco. En hyllning till kyrkans arbete mot utsatthet, hjälp för hemlösa, prostituerade, flyktingar och för öppenhet.

– Sankta Clara står öppen för samhällets mest utsatta människor. Kyrkan är en symbol för humanismen. Låten och texten ligger väldigt nära Helen och mig, sa Malena Ernman i ett pressmeddelande när skivan släpptes.

Texten i refrängen lyder: Sankta Klara klocka slå för mig. Höj din röst för allt som vågar slå mot det som sårar. Sankta Klara klocka slå för mig, för den väg som leder hem. Sankta Klara klocka slå igen.

De båda kvinnorna i biskopens ämbetsrum konstaterar att arbetet i S:t Clara är en direkt pendang till Grundtvigs tes om människa först, kristen sedan. Det är ju inte någon som skulle komma på tanken att fråga dem som står i matkön: vad tror du på?

Korsväg 2 | 2018

11

»

Vi är sex miljoner medlemmar i Svenska kyrkan och det vore märkligt om alla tyckte och tänkte samma sak

Däremot frågan: får vi be för dig? I den här kyrkan talar vi om Jesus Kristus, vill du höra mer om honom?

Det är två tydliga och engagerade kvinnor Korsväg har kopplat ihop. Eva Brunne och Elisabeth Sandlund har naturligtvis träffats många gånger förut i olika sammanhang. De följer lätt varandras synpunkter i samtalet, lägger till, drar ifrån. Ofta är de samstämmiga och överens. Som när de kommer in vår kyrkas namn – Svenska kyrkan.

– Vi är stolta över att tillhöra Svenska kyrkan, säger Elisabeth men kyrkan är definitionsmässigt universell. Tar man bort den kopplingen och lägger tonvikten på nationen först, då blir det fel. Svenska kyrkan som en viktig del i den svenska nationen, ja självklart.

Men den är en del av den världsvida kyrkan.

Där ligger en skärningspunkt för mig.

– Ibland tycker jag att det är problematiskt att vi heter Svenska kyrkan, säger Eva. Vi borde följa den europeiska traditionen att kalla oss evangeliskt luthersk. Nästan alla andra kyrkor heter den Evangeliskt-Lutherska kyrkan i… Detta har vi haft samtal om på kyrkomötet. Vad är viktigast – koppla till svenskheten eller till kyrkan?

– Vi är sex miljoner medlemmar i svenska kyrkan och det vore märkligt om alla tyckte och tänkte samma sak i samhällsdebatten.

Det vore inte heller önskvärt, då skulle vi vara en sekt.

– Ett av de tydligaste exemplen på att man tycker olika är hur man ser på svenskt försvar, förklarar Elisabeth. Svenska kyrkan rymmer allt från totalvägrare som suttit i fängelse till fältprosten och människor som jobbar i vapenindustrin. Här kan man ju inte säga att

12

Korsväg 2 | 2018

den ena eller andre inte är kristen, utan här har man utifrån samma tro hamnat i olika uppfattningar.

– Jag kan ju också samtala med människor med helt andra uppfattningar än vad jag själv har, konstaterar Eva. Det blir då ett sätt att komma vidare, ansikte mot ansikte, öga mot öga, som Jesus också gjorde. Sen kommer vi fram till gemensamma, eller ickegemensamma ståndpunkter. Men det är ju faktiskt Gud som kommer att säga sista ordet, om vem som är kristen eller kommer till himlen. Tack och lov.

Då behöver vi inte ägna så mycket tid åt vem som är innanför eller vem som är utanför.

Vågar ni räkna upp några konsekvenser det får i värderingar av att vara kristna?

– Ja, jag tänker på människovärdet som vi redan har pratat om, säger Elisabeth. Det är som ett lackmuspapper som man testar en fråga mot. Behandlar jag den här personen på ett annat sätt än en annan människa, som är yngre, vackrare, rikare, svenskare, friskare? Flyktingfrågan gör det väldigt tydligt.

UD avråder från alla resor till Afghanistan, det sker dagligen terrordåd, men vi skickar ändå tillbaka människor dit. Vi skulle aldrig drömma om att utsätta en svensk 18-åring för något motsvarande – Invändningen blir att vi inte kan hjälpa alla. Nej, men vi kan ändå hjälpa dem som är här. De kom när de var barn och de är redan här.

– Vi är ett av världens allra rikaste länder, konstaterar Eva. Vi vet att det finns gigantiska flyktingläger i nära konfliktområdena. Varför skulle vi då inte kunna ta emot 160 000 människor? Det är fullständigt obegripligt. Vi kan naturligtvis inte ta emot alla som vill komma hit, men av dem som kom

2015 så hade en klar majoritet av dem starka skäl att fly, de var hotade att dödas. Dem måste vi kunna ta emot, om vi tittar på de gigantiska flyktingläger som finns i världen.

– När nazisterna invaderade Norge under andra världskriget, då tog vi emot 50 000 norrmän på bara några dagar. Det var inte tal om att vi inte skulle göra det. De var som vi, och de var så nära.

– Om synen på människovärdet är som ett lackmuspapper kan vi också fundera på hur vi t ex ser på den äldre människan, säger Elisabeth. Båda mina föräldrar, som inte lever längre, blev dementa. Hur ser man på den gamle, som inte är den fantastiske vitale åldringen, vi har som föredöme. Hur ser vi på den som ”bara” blev den tärande åldringen, som kräver oerhört mycket vård och omsorg.

Får vi åldringens a- och b-lag som behandlas olika? Då tänker jag att vi som kristna har ett ansvar att säga att människovärdet är detsamma.

Elisabeth har levt ett långt liv som ateist, hennes konfirmation fick henne att vända ryggen till allt som hade med kristen tro att göra i 32 år. Förändrade hennes frälsningsupplevelse hennes värderingar?

– Ja, min syn på människor har förändrats, framförallt synen på de tilltufsade. Det fanns inte så många rumänska tiggare på den tiden, men det fanns tiggare och hemlösa. Jag såg dem faktiskt inte. Såg jag dem, så var det med förakt. Nu vet jag att det är personer som kan ha mycket att ge och som är lika värdefulla som jag själv.

– Synen på min utvecklingsstörda dotter har ändrats. Jag kan se henne på ett helt annat sätt idag, på hennes människovärde. Hon är skapad till Guds avbild och hennes kristna tro bär henne. Jag är inte längre hysteriskt intresserad att förstå vad hennes funktionsnedsättning beror på, något som jag var tidigare. Då behövde jag en förklaring och nu tänker jag, Gud vet – och det räcker. Hon har ett värde i Korsväg 2 | 2018

13

sig. Den tydligheten hade jag inte tidigare.

Både Eva och Elisabeth har under årens lopp handlat och uttalat sig kontroversiellt, som medfört hat i bloggar och brev. Hur påverkar det?

– Jag blir stärkt i att hävda människovärdet och arbeta för människors lika värde, säger Eva, när jag märker att människor ser ned på andra. Men jag ligger lågt ibland, det kan bli för mycket. Men det är ju det påhopparna vill, så därför är det viktigt att vi är många.

– Jag kan ibland känna när jag ska skriva en ledare, berättar Elisabeth, nu orkar jag inte med den här hatkampanjen igen. Just nu. Jag får ta det nästa vecka istället, annars vinner de ju! Men sen får man ju uppmuntran också, konstaterar de båda. Ofta kommer uppmuntran, när den behövs extra mycket - och då känns det som att de är sända av Gud.

14

Korsväg 2 | 2018

Avslutningsvis, vill ni lyfta fram något mer?

– Det är påtagligt ofta när Jesus möter människor, att vi inte vet vilka de är eller varifrån de kommer. Men Jesus sätter sig ner och frågar: vad vill du att jag ska göra för dig?

Det är ett rättesnöre, tycker jag, säger Eva. Att inte bedöma människan framför mig – men ändå kunna ställa frågan. Vad vill du jag ska göra för dig?

– Även om Jesus vet svaret, så ställer han ändå frågan, menar Elisabeth. Det är ett sätt att inte tränga sig på, att respektera människovärdet.

Mitt valspråk, när jag valdes till biskop, var Jakobs brev 2:1, avslutar Eva. Gör inte skillnad på människor.

Text: Agneta Riddar Bild: Mårten Gudmundhs

Krönika | Per Westberg

En öppen och demokratisk folkyrka

N

ittonhundratalet känner vi som ett omvälvande århundrade med mycket stora samhällsförändringar och i den industrialiserade världen en radikal omvälvning när det gäller människans livsförutsättningar.

Det är i början av 1900-talet som begreppet folkkyrka börjar användas om Svenska kyrkan och hennes församlingars identitet och uppdrag. Begreppet har sitt ursprung i Tyskland och når Sverige via Danmark. I Danmark heter den evangelisk-lutherska statskyrkan till och med den danske Folkekirke.

Bilderna av vad som konstituerar en folkkyrka och vad det betyder i praktiken skiftar från individ till individ men kyrkomötet har menat att till Svenska kyrkans identitet hör att vara en öppen folkkyrka. Kyrkomötet uttalade 1995 att karaktären av öppen folkkyrka och nådessamfund har en centralt kristen motivering och att uppdraget är att överräcka evangelium i ord och handling till hela folket. I en inledningstext till kyrkoordningen kan vi läsa att kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse; för den som hunnit kortare likaväl som för den som hunnit längre på trons väg.

Att Svenska kyrkan är en folkkyrka för och med folket behöver inte radikalt påverkas av att andelen som tillhör Svenska kyrkan minskar. Kyrkotillhörigheten i landet är nu 59 procent och mellan församlingarna är variationerna stora. I Torestorps pastorat i Göteborgs stift ligger Älekulla församling som med knappt 84 procent kyrkotillhöriga är den församling i Svenska kyrkan med näst högst kyrkotillhörighet. Älekulla är en småort där kyrkan har en central plats och där engagemanget i civilsamhället är starkt. Där finns livsmedelsbutik, en aktiv idrottsförening, hembygdsgård, hembygdsförening och många som är engagerade i politik och ekonomiska föreningar. Församlingen firar gudstjänst varje vecka vilket ju är ett kriterium för att vara församling.

Församlingsborna är beredda att ta på sig uppdrag som förtroendevalda och kyrkvärdar. En annan bild får vi i Bergsjöns församling i Nylöse pastorat, Göteborgs stift, med landets lägsta kyrkotillhörighet, knappt 14 procent.

Kyrkobyggnaden är framträdande i stadsdelen och varje vecka firas minst fyra gudstjänster. Till församlingens gudstjänster kommer det människor från hela världen. Bergsjöns församling är en församling som rymmer stor

Korsväg 2 | 2018

15

mångfald och man har sedan många år samarbetat med en mängd olika organisationer, föreningar, trossamfund, stiftelser och myndigheter, både på lokal och på mer övergripande nivå.

Lagen om Svenska kyrkan är Svenska

kyrkans självbild. När Svenska kyrkan fick förändrade relationer till staten stiftade riksdagen en lag om Svenska kyrkan. Det är en lag som i allt egentligen beskriver kyrkomötets och därmed Svenska kyrkans självbild. I lagen uttalas att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. Man kan säga att den demokratiska organisationen och dess samverkan med de som har vigningstjänsten och begreppet rikstäckande verksamhet är fundament i att vara folkkyrka.

Genom de kyrkliga valen väljs förtroendevalda som tar ansvar för beslut i kyrkofullmäktige, kyrkoråd och eventuella församlingsråd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska

16

Korsväg 2 | 2018

kyrkans tro, bekännelse och lära. I församlingen finns ett kyrkoråd som är församlingens styrelse. I kyrkorådet är kyrkoherden självskriven ledamot och har eget ansvar för ledning, samordning och tillsyn. Ytterst är det de kyrkotillhöriga, i egenskap av väljare, som utser de förtroendevalda och ger dem det särskilda ansvaret.

För den demokratiska organisationen och de kyrkotillhörigas delaktighet är Svenska kyrkans offentlighetsprincip viktig. Alla och envar har rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar och detta skapar en transparens som borgar för öppenhet och demokrati. Det krävs uttryckligt stöd i kyrkoordningen för att man ska kunna vägra lämna ut en uppgift.

Exemplet Bergsjöns församling är ett stående bevis på vikten av att driva rikstäckande verksamhet. Genom pastoratsgemenskapen, relationen till stiftet och ett inomkyrkligt utjämningssystem kan Svenska kyrkan bedriva församlingsarbete i Bergsjön trots den låga tillhörigheten. Svenska kyrkan finns överallt.

Per Westberg Förhandlare och rådgivare Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation

Fotograf: Alex & Martin/Ikon

Ta demokratin på allvar!

Svenska Kyrkans Unga är en organisation som pratar mycket demokrati. Att kunna de demokratiska formerna är det yttersta beviset på att du kan påverka och att makten fördelas.

Demokratiutvecklingen i Svenska kyrkan och i Sverige är en sorgsen kurva. Fler och fler engagerar sig på något sätt i kortare punktaktioner, namnlistor och upprop, protester och delade artiklar på Facebook – vi tar ställning.

Men vet vi egentligen hur vi faktiskt kan påverka? Vet vi hur de demokratiska formerna fungerar när beslut fattas? Vet vi egentligen vad det är vi kan påverka?

De församlingar jag besökt under åren som varit mest livfulla och dynamiska har varit de där ungdomar getts ansvar och tagit plats i kyrkan på samma villkor som övriga åldrar – där har församlingen lyckats bra med att ge ansvar och att möjliggöra för barn och unga att växa. Det som är bra för barn och unga är oftast väldigt bra för vuxna, men det är inte nödvändigtvis tvärtom, och makten i församlingen måste fördelas.

Till de som menat att Svenska Kyrkans Unga pratat ”för mycket demokrati och för lite Jesus” vill jag förklara värdet i att sätta demokratiutbildningen så högt: Vi tror att alla människor är skapade till Guds avbild och därför vill vi att alla röster ska höras Korsväg 2 | 2018

17

och komma till tals. För att möjliggöra för alla röster att komma till tals måste vi ha ett system för det – demokrati – och därmed måste vi också lära ut hur demokrati fungerar, hur påverkansarbete fungerar. För att du ska kunna påverka måste du veta vad du kan påverka och hur det går till – därför arbetar Svenska Kyrkans Unga så pass mycket med demokrati som vi gjort och gör, för att kunna bemyndiga barn och unga att ha en egen röst i Svenska kyrkan och i samhället.

I medierapporteringen idag beskrivs inte sällan att demokratin i Sverige är hotad; SVT gör dokumentärserier, Sveriges Radio startar podcasts på samma område och i Svenska kyrkan sjunker den demokratiska föreningspraxiskunskapen relativt snabbt bland anställda, ideella samt (faktiskt också) hos de förtroendevalda. Flera av de officiella diskussionerna i Svenska kyrkan är idag en aning snedfördelade utifrån en demokratisk vinkel på det sätt att vi vridit oss till att inte sällan kritisera personer bakom beslut snarare än besluten i sig. Jag anar en kunskapsbrist och en anda av att vi förutsätter att det finns en förförståelse kring gudstjänst, demokrati och vad den kristna tron innebär. Den förförståelsen finns inte.

Svenska kyrkan har en tradition av att servera barn och unga mer än den delaktiggör och inkluderar. Det är en skillnad på att inkludera barn och unga och att skapa delaktighet. Det är lätt att hamna i diket ”utförare” mer än ”möjliggörare”. Inkluderande och inflytande innebär i våra kyrkliga sammanhang exempelvis barnkonsekvensanalysen och de samtal den medför. Delaktighet däremot handlar om att skapa strukturer för att barn och unga kan

18

Korsväg 2 | 2018

bidra med egna idéer och ha en självbestämmanderätt kring församlingens verksamhet och utformande.

Samtidigt är det alarmerande att vi i kyrklig miljö, med mannen som satte barnen i främsta rummet och uppmanade oss att bli som barn som största förebild, känner ett behov av att byråkratisera barn och unga som målgrupp för att vi ska tänkas in i beslut. Visst har beslutet om barnkonsekvensanalys för beslutsfattande organ medfört mycket gott: många goda exempel om barnhearingar och samtal med ungdomsgrupper, som kanske aldrig hänt annars, blivit av men bakgrunden och verkligheten bakom beslutet är det som ger mig magont på riktigt – hur kan det vara så svårt att tänka på hela församlingen, att tänka på barn och unga som fullvärdiga människor som växer upp i vår kyrka och växer in i sin tro precis som den som är äldre? Hur kan det vara så svårt att ta barn och unga på allvar och ge oss uppgifter med ansvar och en uppmuntran? ”Nya” uppgifter kan givetvis vara fruktsamma, men primärt behövs nya former för engagemang och ett nytt förhållningssätt.

Vad har församlingen för verksamhet? På vilket sätt kan unga vara delaktiga i den redan befintliga verksamheten? Jag som förlorade mina far- och morföräldrar i relativt tidig ålder hade tyckt väldigt mycket om att få vara del i en besöksgrupp, dock visste jag för 12 år sedan inte att sådana fanns…

Att bemyndiga barn och unga är en ödesfråga för Svenska kyrkan. Statistiken säger att färre döps och färre konfirmeras. Men statistiken är i det här fallet bara intressant om vi ser till antalet unga gudstjänstdeltagare, och någon sådan åldersbaserad statistik finns

inte. Det har sagts av många tidigare men vi måste tala mer personlig tro i Svenska kyrkan och när det kommer till mötet med barn och unga måste vi sluta ursäkta oss och istället förutsätta att där finns tankar om tron och ett embryo till något som redan är sått och nedlagt. Svenska kyrkan har svårt att nå målgruppen unga vuxna, 19-30-åringarna som flyttat på sig för studier eller av annan anledning. Däremot åker många av dessa från Sverige till den ekumeniska kommuniteten Taizé i Frankrike. Vad är det Taizé gör som lockar så många unga vuxna? Jo, de bemyndigar och ger ansvar.

Kommer du till Taizé som ung vuxen får du med en gång skriva upp dig på en arbetslista inför veckan som kommer – alltså bidra. Sitter du i ett bibelstudium i Taizé får du inte frågan ”Tänker du kanske något när den här texten läses?” utan snarare ”Vem är du i berättelsen vi just hört och varför?”, där förutsätts att unga kommer med en tro.

Visst fungerar människor olika, men de allra flesta behöver andra för att kunna utveckla och fördjupa sin tro. Mötesplatsen med ett tydligt syfte att tala om evangeliet och gudstvivel är sällsamma i barn- och ungdomssammanhang eftersom bowling och filmkvällar ofta kan upplevas som nog. Bowling och filmkvällar är bra! Däremot saknas ibland en substans för att tendensen att förenkla lockar mer och kräver mindre. Samtalet om den personliga tron saknas på många platser i Svenska kyrkan och det är inte underligt att gudstjänster uppfattas som tråkiga och att de går oss över huvudet när det som sägs i gudstjänsten ofta står utan kontext och

relevans. Inte sällan förutsätts en förkunskap när vi går på gudstjänst. Berättar vi exempelvis vem Jesaja var innan vi läser den gammaltestamentliga texten?

Luther gav oss ett dialektiskt tankesätt genom uttrycket att vi är ”samtidigt rättfärdiga och syndare”, vi måste alltså kunna hålla två tankar levande samtidigt.

Detsamma gäller relationen till unga i Svenska kyrkan, att få både ta ansvar och samtidigt få vara elev/ta emot, dessa två tankar korrigerar varandra. För att kristen tro ska få betydelse i ungas liv måste vi berätta om, och förkunna, en tro som kan få bäring i vardagen och som relaterar till våra liv. Unga människor behöver hjälp att upptäcka en tro som kan hjälpa dem att bättre hantera livet, få skjuts att växa in i en kyrka som följer dem hela livet – i med- och motgångar och genom livets alla skeden, att få hitta en tro som bär.

Bemyndiga barn och unga, ta dem på allvar.

Det är alldeles för lätt att se barn och unga som ett verksamhetsområde mer än som fullvärdiga medlemmar och där går vi bet första gången. Om barn och unga inte får ta plats och ansvar i Svenska kyrkan idag – vad är det då som gör att de kommer att ”komma tillbaka” när de är 38 år eller 49 år eller 72 år?

Bered plats för unga, skapa plats och säg inte att ”frågan inte påverkar barn och unga” – för det är inte sant. ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar” sa Jesus, och sa åt oss att ge dem den platsen där han själv placerat dem.

Amanda Carlshamre, student och tidigare förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga (2013-2017) Korsväg 2 | 2018

19

Krönika | + Antje Jackelén

Jag är inte politisk, jag är kristen. Eller?

”

Kyrkan är för politisk.” Så kan det låta inte bara i sociala media utan också på ledarsidor i etablerade medier.

Ibland heter det till och med: kyrkan är politisk istället för att vara kristen.

Som om att vara kristen och politisk skulle vara varandras motsatser. Att vara politisk är att inse att mitt liv inte är en privat affär utan att jag är insatt i olika typer av gemenskap. En viktig och ofrånkomlig gemenskap är samhällsgemenskapen. Att ta ansvar för mitt liv betyder att också ta ansvar i och för samhället. Det är ett politiskt ansvar. I en demokrati innebär det att vi på ett informerat vis utövar vår rösträtt samt på de sätt som passar våra gåvor och vårt ansvar bidrar till att forma och upprätthålla ett samhälle med goda värderingar.

För oss som kristna är dessa värderingar självklart präglade av Jesu förkunnelse och vittnesbörd. Kärleksbudet, den gyllene regeln, den barmhärtige samariern, ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta” (Matteus 25:40) – det är några av hållpunkterna för ett ansvarstagande i det offentliga rummet på kristen grund. Ett sådant politiskt ansvarstagande förutsätter

20

Korsväg 2 | 2018

att vi kan vår bibel och håller oss nära Jesus. Men i ett pluralistiskt samhälle där staten är och ska vara sekulär behöver troende människor vara tvåspråkiga. I många offentliga sammanhang behöver värderingar och ställningstaganden kläs i det språk som deklarationen om de mänskliga rättigheterna förser oss med. Den kristna trons språk och de mänskliga rättigheternas språk är inte identiska, men de motsäger varandra inte heller.

En kristen människa gör gott i att träna sig i båda språken. Det hjälper oss att kommunicera evangeliet i den värld som Gud så älskade att Gud sände sin Son för att rädda den. ”Politiseringen av kyrkan” är ett återkommande tema. Det står för ganska olika saker. Ibland ifrågasätts hela den demokratiska uppbyggnaden av vår kyrka. Riktmärket blir en idealiserad föreställning av den tidiga kyrkan med biskopens goda tillsyn, när sådant som stifts- eller kyrkokanslier inte var uppfunna än. Ganska ofta ifrågasätts systemet med nomineringsgrupper och särskilt då partipolitiskt bundna grupper. Systemet är en del av vår kyrkas blandade historiska arv. Så kallad

partipolitisering är med all säkerhet inte orsaken till alla kyrkliga problem och partipolitiskt engagemang varken utesluter eller garanterar genuin tro och skickligt arbete för kyrkans bästa.

Och visst kan andra modeller för kyrkans synodala och demokratiska styre tänkas. Ett tredje spår och för tillfället det vanligaste är att kalla kyrkans ställningstaganden i det offentliga rummet för politiska, och endast politiska, även om de är fast grundade i teologin.

Att utgå ifrån ett motsatsförhållande

mellan kristet och politiskt är missvisande. Studiematerialet från Lutherska Världsförbundet Kyrkan i det offentliga rummet (finns på nätet) ger en tydlig grund för kyrkans politiska engagemang.

Teologiskt grundade ställningstaganden som upplevs kontroversiella ska diskuteras på teologiska grunder och inte avfärdas som politik. Det är skillnad mellan politik och partipolitik. Svenska kyrkans agerande i det

Korsväg 2 2018

21

offentliga rummet följer inte några partilinjer. Kyrkans kritiska frågor och kommentarer har självklart haft regeringar av olika kulör som adressat.

Trots detta förekommer påståenden att Svenska kyrkan skulle drivas av vänsterpolitiska intressen. Att det i år är 50 år sedan 1968 och dessutom valår spär på den dynamiken. Kyrkligt sett är 50-årsminnet av generalförsamlingen för Kyrkornas världsråd i Uppsala viktigt. Denna generalförsamling markerar både kyrkornas öppnande för världen och ljusbärarens födelse, det vill säga både ett uppvaknande till ett politiskt ansvarstagande och ett andligt uppvaknande som ledde till ljuständningen som ett vida spritt sätt att be. Politisk medvetenhet och andlig förnyelse hör ihop och bör gå hand i hand. Ora et labora, be och arbeta – det har varit ett kännetecken för kristet liv genom många sekler. Bönen skärper vår blick för det politiska livet; livet och ansvaret i världen driver oss till att söka oss till Gud i bön.

Mitt intryck är att vi politiseras mer ”utifrån” än ”inifrån”. Och att vi politiseras mot vår vilja. Kyrkan har blivit attraktiv som en arena för politisk strid. Trots att striden är politisk

22

Korsväg 2 | 2018

förs den med religiösa förtecken och ser därför ut att vara en strid om eller i kyrkan trots att den inte är det. Svenska kyrkan är den största organisationen i civilsamhället. Att påverka eller rentav destabilisera den gör skillnad.

Det gör det attraktivt att debattera kyrkan och att göra den till instrument i det politiska spelet.

I kölvattnet av dessa processer finns risk för skadliga polariseringar: dels mellan dem som är kristna och dem som påstås vara ”bara politiska” och inte kristna, dels mellan folket som antas vara enigt om en sak och ledningen som förlorat kontakten med folket, gullar med minoriteter och går åt ett för kyrkan galet håll. Dessa påklistrade etiketter kan äta upp en del av kyrkans energi inifrån och så skada Guds mission.

Därför är det viktigt att hålla fast vid den gamla principen: ora ET labora, be OCH arbeta. Var from och just därför djupt engagerad i världen. Var politisk just därför att du är kristen! + Antje Jackelén

Hur hänger tro och samhällsengagemang ihop för dig? ”Alla behöver en grundtrygghet. Jag känner mig trygg i den tro jag har, och då kan jag också bättre engagera mig i samhällsfrågor. Idag är det många som letar efter svar på frågor där det kanske inte finns några givna svar, där kan kyrkan finnas som en plats där man kan ställa frågorna och diskutera de svåra bitarna i livet utan att förvänta sig tydliga svar. Det ger en väldig trygghet. Jag tänker också att det i mitt samhällsengagemang saknas utrymme för misstag eller att göra på oväntade sätt, och där kan tron ge en plats för nyanser och en annan dimension. Det ger mig stöd i att tänka nytt.”

Berit Westergren, kommunchef, Sunne kommun

”Tron får konsekvenser, och för mig innebär det att jag engagerar mig politiskt. Samhällsengagemanget är ett sätt att få utlopp för tron i handling. Jag skulle säga att det är mitt engagemang i Svenska Kyrkans Unga som sedan ledde till att jag också valde att engagera mig utanför kyrkan. Tron ledde mig in i Svenska Kyrkans Unga, vilket i sin tur ledde mig vidare till att engagera mig politiskt.”

Johannes Fransson, stiftskonsulent för Svenska Kyrkans Unga i Karlstads stift, och Socialdemokratisk fritidspolitiker från Kristinehamn

Korsväg 2 2018

23

Hallå där!

- I luren med Jenny Ehnberg

Jenny Ehnberg är doktor i teologisk etik och kommer närmast från Uppsala universitet. Från och med hösten 2017 arbetar hon som forskare på Svenska kyrkans forskningsenhet med ett pågående forskningsprojekt som undersöker hur religion och religiösa traditioner kan bidra till det politiska samtalet. Frågan är inte längre om utan hur religionen inverkar på politiken menar hon.

24

Korsväg 2 | 2018

D

itt pågående forskningsprojektet har arbetsnamnet ”En politisk kyrka?

– en kritisk studie av deliberativ demokrati och teologins politiska bidrag”.

Det låter spännande, men vad är deliberativ demokrati?

– Ha, ha, ja det kan man undra, det är en bra fråga. Det är inte helt enkelt att ge en tydlig definition av vad deliberativ demokrati är. Men det blir lättare om man ställer den mot det som man ibland kallar en aggregativ demokratimodell.

– I den aggregativa demokratimodellen blir demokrati en metod för fastställande av beslut genom att man ”aggregerar” det vill säga att man lägger samman röster. Den deliberativa demokratimodellen fokuserar på att demokrati är så mycket mer en metoder för beslutsfattande.

– Den deliberativa demokratin är intresserad av hur vi diskuterar i demokratiska frågor, hur samtalen sker och av vem eller vilka. Det gör att man ibland använder ett mindre tekniskt ord när man talar om deliberativ demokrati och då pratar om ”samtalsdemokrati”.

Den lägger vikt vid de samtal som pågår i civilsamhället och dess fokus är demokratiska former för samtal och hur vi kan resonera med varandra politiskt.

– Att jag tittar på deliberativ demokrati handlar om att jag tycker att det finns många intressanta idéer om vad demokrati är med fokus på civilsamhället, och den offentlighet som inte är det statliga, utan de andra arenor där människor kan komma samman och diskutera. Kyrkan är ju en sådan plats.

Så, vad är det du undersöker egentligen?

Jag undersöker vad den deliberativa demokratimodellen går ut på. Vad har den för fördelar och eventuella svagheter? Hur kan man förstå den här? Vad går den ut på? Hur tolkas den av olika teoretiker?

Och sedan undersöker jag vad teologin kan bidra med i relation till den här diskussionen.

– Så jag undersöker visserligen vad den här deliberativa demokratin handlar om men det

är också ett sätt att granska densamma. Jag utsätter den för kritiska perspektiv utifrån olika teologiska perspektiv som ligger nära.

Det handlar om frågor som till exempel alla människors lika värde och hur kan man tänka kring det i relation till teologiska tankesätt.

Vad är det som gör detta så intressant?

– Jag tycker att demokratimodellen är intressant i sig. Det är kanske lite förenklat att kalla den en demokratimodell för det är förstås massa olika idéer av olika forskare och författare som samlas ihop och kallas för en modell.

– Men jag har också en idé eller tes om att teologin, i någon slags ospecificerad bemärkelse, alltså teologiskt tänkande och reflektion kan bidra till hur vi förstår demokratin.

Hur då menar du?

– Ja men ta detta med att det finns en tilltagande teknokratisering, det vill säga tanken på att politik är något som bör styras av de som kan, av de som är experter på olika sakfrågor. Då blir demokrati inget som vi medborgare ska engagera oss i utan det får experterna sköta. Det innebär ett ifrågasättande av värdet i demokratiska processer och praktiker och är en kritik som går ut på att ”eliten” inte känner eller lyssnar till ”folkets” vilja.

Hur hänger tro och politik ihop då tänker du?

– Jag har en ganska enkel idé om det där.

Det hänger ihop både teologiskt och erfarenhetsmässigt.

– Teologiskt finns absoluta teologiska kopplingar mellan tro och politik. Det vore teologiskt märkligt att hävda att teologin eller religionen och tron skulle vara något väsensskilt annorlunda än politiken och säga ”tro har ingenting med vårt jordiska liv att göra”.

Ett sådant påstående kan vi skapelseteologiskt avvisa.

I din tidigare forskning har du bland annat ägnat dig åt frågor som rör globaliseringens Korsväg 2 | 2018

Foto: Shutterstock

25

inverkan på etiken och etisk reflektion och visat på teologins bidrag. Kan du redan nu utifrån ditt nuvarande forskningsprojekt säga något om hur teologin kan bidra till en hållbar demokratimodell?

– Ja, absolut, jag har några hypoteser. En av de saker som jag tittade på mycket i min avhandling var ju frågan om människosyn och vilken roll den spelar både för politiska filosofer och deras modeller och hur människosynen spelar roll för teologiska etiker och deras modeller. Och när det gäller människosyn så kunde jag se att teologerna hade – vad jag bedömer som i vart fall – mer fullödiga eller komplexa idéer om vad som är utmärkande för människan än många andra.

– Det tror jag kan bidra till hur vi kan tänka kring sådana här frågor – som ligger i gränslandet mellan teologi och politik – även i det här projektet.

– Jag tänker inte att teologin har definitiva svar om vad en människosyn ska bestå i eller vad som är en godtagbar människosyn.

Däremot tror jag att teologin kan hjälpa att aktualisera den dimensionen. Den hjälper oss att få upp ögonen för kopplingen mellan hur vi förstår människan och hennes roll i samhället i all sin komplexitet och hur det spelar roll för hur vi tänker i olika konkreta politiska sakområdet.Det är ett viktigt samband och viktigt att kunna se det. Sedan kan man tycka olika om vad en bra eller godtagbar människosyn är men just att se sambandet är väldigt viktigt. Och det såg jag i högre grad hos teologerna.

Så till sist; Vilken roll kan och bör kyrkan ta i samhällsdiskussionen tycker du?

– Eftersom jag tänker att demokrati handlar om att delta i samtal utifrån just det som är ens specifika position, tradition och identitet

26

Korsväg 2 | 2018

har kyrkan en viktig roll.

– Det blir mer och mer tydligt för mig, framför allt nu efter hur diskussionen gått de senaste månaderna t ex vad gäller det som slarvigt har kallats ”böneutropsdiskussionen” är att kyrkan måste ta en solidarisk roll. Hon behöver ta en tydlig roll utifrån en identitet och ett budskap och bidra till att föra ett sådant samtal. Solidaritetshandlingen har att göra med en förståelse av vad religionsfrihet är och vad religionsfriheten kräver och det tycker jag är ett bra exempel på hur kyrkan kan vara aktiv i samhällsdebatten. Det handlar mycket om att vi kan ta ställning i olika politiska sakfrågor och vara tydliga med varför vi gör det.

– När olika religionskritiska eller fientliga krafter tar plats i den allmänna debatten är det inte framför allt Svenska kyrkan som hamnar i skottgluggen utan det är framför allt minoritetsreligioner i vårt samhälle. Att då se exempel på handling i solidaritet med alla aktörer som inte har samma utrymme och röst gör inte frågorna mindre svåra och komplexa i varken det svenskkyrkliga sammanhanget där jag rör mig eller i det vidare sammanhanget – den världsvida kyrkan – men desto viktigare.

– I solidaritet med aktörer som inte har samma utrymme ska kyrkan driva det som hon utifrån en teologisk grundsyn ser som viktiga frågor tillsammans med andra grupper, andra religioner och andra kristna kyrkor och samfund.

– Det är viktigt att hon gör det utifrån en teologiskt motiverad position så att kyrkan kommunicerar tydligt att ”det här är viktiga frågor utifrån vår syn på människan”. Vi bejakar mänskliga rättigheter för det ligger i linje med en kristen idé om människan som skapad till Guds avbild.

Beata Åhrman Ekh

Efter #metoo

En demokratisk kyrka inkluderar Tillhör du normen möts du med respekt för din intelligens och framgång. Som normbrytare får du i bästa fall nöja dig med lägre lön och obetänksamma frågor. Om våra attityder tillåts gå på autopilot alltså. Men vi behöver inte sticka iväg sådär även om det är lätt hänt.

T

illhör du normen möts du med respekt för din intelligens och framgång.

Som normbrytare får du i bästa fall nöja dig med lägre lön och obetänksamma frågor. Om våra attityder tillåts gå på autopilot alltså. Men vi behöver inte sticka iväg sådär även om det är lätt hänt.

Utmaningen ligger i att upptäcka normerna och värderingarna och göra medvetna val.

Orden är Frida Ohlsson Sandahls. Hon är beteendevetare och sociolog och leder en heldagsutbildning i normer, normkritik, kön och lagstiftning för Göteborgs stift.

– Det är dock svårt; ’Fisken är den sista att upptäcka havet’ som det kinesiska ordspråket säger. Det är viktigt att komma ihåg.

Det är den amerikanska sociologiprofessorn Michael S Kimmel som använder sig av det kinesiska ordspråket ’Fisken är den sista att upptäcka havet’ för att beskriva processen att

vara man i ett patriarkat.

– Är man fisk är det viktigt att bli medveten om sin identitet och ta hand om den makten.

Makt och ansvar hör ihop. I kampen för ett bättre liv för alla krävs att vi vidgar perspektiven och inkluderar varandra.

Hon hämtar hem de kritiska glasögonen. Slår ett slag för vikten av att se förtryck oavsett vilket förtryck det gäller.

– Rättighetsarbete handlar inte om att ta bort olikheter. Det handlar om att addera möjligheter och säkerställa mänskliga rättigheter. Det gäller att bli påmind och ta ansvar för sina privilegier. Det handlar om att vidga perspektiven så att fler känner sig inkluderade och kan ta del av det kyrkan är och gör, säger hon.

Frida bryter isen direkt när hon hälsas välkommen. Skojar om den ofta hudfärgade Korsväg 2 | 2018

27

headsetmikrofonen som kräver ficka för att hållas på plats. Den får statuera exempel på hur normer styr oss omedvetet.

– Vi är många som längtar efter mikrofoner som funkar oberoende av storlek och kavaj.

Vi är dryga 45 personer som sitter grupperade runt bord i den stora konferenssalen i bottenvåningen på Lilla bommen vid Göteborgs hamninlopp. En brokig skara administratörer, diakoner, ekonomer, förskolelärare, HR-specialister, informatörer, pedagoger, psykologer, präster och studenter. Gemensamt uttrycker vi en önskan om konkreta verktyg och strukturer för att komma vidare. Bär en längtan efter att uppdatera vårt tänkande. Hitta kraft och glädje. Med hjälp av Frida får vi tillsammans möjlighet att bryta tystnadskultur och normer och uppmuntras att göra det även när dagen är över. Hon ger tre konkreta verktyg direkt.

– När vi talar om de här grejerna gäller det för det första att ha koll på skillnaden mellan individnivå och gruppnivå. För det andra att hålla i minnet att vi alla sitter i garderober.

Och för det tredje att förhålla oss såsom att alla du talar om alltid finns i rummet. Då är det inte lika lätt att uttrycka sig generaliserat

28

Korsväg 2 | 2018

och stereotypiskt.

En präst opponerar sig. Han tycker att det låter som en orimlig ambition att räkna med att samtliga andra som påverkas av mitt liv finns i rummet. Menar du verkligen det? Frida står fast. Säger att hon tycker det är svårt, men att det måste vara hennes strävan.

-Vill vi på riktigt inkludera måste vi utgå från att de jag inte med säkerhet vet är i rummet.

Samtalet tar fart. Frida får medhåll. En förskollärare uttrycker att det handlar om att stå för det man säger så man skulle kunna sagt det ansikte mot ansikte också. En annan präst instämmer.

- Vi har som strävan att vi ska älska vår nästa som oss själva fast vi vet att vi inte kommer klara det. Ändå stryker vi inte den ambitionen.

Jag har massa höga ambitioner som jag failar varje dag men jag vill inte ta bort ambitionerna, säger hon.

Det hettar till. Liksom i november 2017. Vi behöver alla granska oss själva, varandra och vårt samhälle.

Metoo-rörelsen utmanade och erbjöd början på något nytt. 1 382 anställda kvinnor i Svenska kyrkan skrev under #vardeljus i

solidaritet med medsystrar i andra branscher.

Uppropet fastslog att vi tror på en Gud som kallar oss att se och hjälpa varandra. Också inom kyrkan har förövare skyddats, brottsutsatta bestraffats och män uppmuntrats, befordrats och tagit plats på icke-mäns bekostnad.

Liksom Jesus rev hierarkierna, så ska vi riva den patriarkala kulturen i kyrkan. Uppropet förpliktigar och ger frihet att gå i dialog med de ordningar och strukturer som har makt och ansvar. Frågan är hur vi gör det.

Vi lurar på frågeställningar. Bikupar. Frida väcker tankar. Leder oss genom teoribildningar och perspektiv. Skruvar upp stämningen och uppmuntrar oss att ta ställning till påståenden med hjälp av övningar. Uppfattar omvärlden min församling eller det sammanhang jag finns i som inkluderande? Blir alla respekterade för sin identitet hos oss? Verkar vissa trivas bättre än andra?

Hon talar klarspråk om sociala, juridiska normer och nedskrivna normer. Visar på skillnader och fakta. Pekar på hur normer har med makt och privilegier att göra. Demonstrerar hur de tar sig uttryck i vårt kroppsspråk.

- Jag vill att ni ska bli medvetna om hur ni använder ert kroppsspråk. Och jag vill att ni ska bli medvetna om vad ni tänker om andra utifrån det. Normer kan välkomna eller ute-

sluta människor.

Det blir queerteori som normkritik i praktiken när hon talar om normkontrakt och särskiljandets och värderandets principer. Hon ger fyra perspektiv på kön – mentalt, juridiskt, biologiskt och socialt. Vilka är ”vi” och vilka är ”dom” i våra sammanhang?

Hon ber oss fundera över vilka som inkluderas? Vilka som exkluderas? Och understryker att ansvaret för inkluderingsarbetet ligger på ledningen. För att viljan ska finnas måste ett samtal föras om vad inkludering är och varför det är önskvärt menar hon.

Hon synliggör maktstrukturer. Det rasslar till. I en mångfald av kombinationer. Könsmaktsordningen ligger i dagen och vi ser hur vi alla är medarbetare och medberoende.

Flerstämmigheten är en förutsättning för det goda samtalet. Vi behöver inte hålla med men vi kan prata utifrån en gemensam utgångspunkt. Som kyrka kan vi gemensamt med andra samhällskrafter gå i dialog med alla de maktstrukturer som förtrycker, förgör och förstör för oss alla. Vi har inte bättre tillgång till sanningen som kyrka men vi kan bidra till att samtalet och sammanhanget medvetet utvecklas och förändras.

Text: Beata Åhrman Ekh Bild: Torgny Lindén

Korsväg 2 | 2018

29

#metoo

Vad tar du med dig från dagen om #metoo?

1. Vad bär du med dig av dagen?

Någon aha-upplevelse eller tanke…

2. Hur påverkar din tro ditt engagemang?

3. Vad hoppas du på inför framtiden?

4. Tänker du att kyrkan kan bidra till det, på vilket sätt i så fall?

Danjel Svensson Församlingspedagog, Råda församling 1. En av de saker som Frida talade om och som jag tänker på allra mest nu är ”att alltid bete sig som om den jag pratar om finns i rummet”. Jag tycker att dagen förpliktigar. När så många modiga kvinnor ställer sig upp och gör den här proteströrelsen måste vi förvalta det modet vidare.

2. Min trosuppfattning och min politiska uppfattning går hand i hand. Jag lever varje dag med övertygelsen om att ”nu är ingen längre jude eller grek, man eller kvinna alla är ni ett i Kristus”. Om inte alla män och kvinnor är fria så kan inte jag vara fri. Och givetvis misslyckas vi som människor, evangeliet är ingen gärningslära. ”Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag”. Just därför måste vi sporra varandra. Framför allt tycker jag att män har ett extra ansvar.

3. Jag hoppas på revolution i den bemärkelsen att jag hoppas på att vi var och en och som kyrka blir mer och mer medvetna i vårt sätt att tala, handla, tänka, möta och vara människor i denna värld. Min vision är att alla människor ska både känna sig fria och vara fria. Att vi alla har samma möjligheter.

4. Ja, absolut. Kyrkan är progressiv till sin identitet och hon får absolut inte hemfalla åt att bara vara förvaltare då sköter hon inte sitt uppdrag.

Kyrkan måste våga vara obekväm. Det finns röster som hyschar på kyrkan och som tycker att hon inte ska vara politisk men det måste vi, allt är politik. Evangeliet är politik.

30

Korsväg 2 | 2018

Matilda Nyman

Sofie Strid

Präst, Västra Frölunda församling

Prästkandidat, Göteborgs stift (teckenspråkiga verksamheten)

1. Frida spred känslan av möjligheter och hur vi alla vinner på vidgade vyer, där vi är människor och inte etiketter för varandra. Härligt att se hur många vi var som hade en önskan att ”göra bättre”, vara kyrka på ett sätt där fler känner sig välkomna. Mest berörd blev jag av dem som berättade att de blivit kränkta i tjänsten, främst av konfidenter. Det var skönt att känna att jag inte var ensam om det. Det är också viktigt att lyfta frågan om när man som kragbärare får lov att resa sig och gå från ett samtal som utvecklats till något annat än normal själavård.

2. För mig är det en del av byggandet av Gudsriket att skapa villkor och situationer där alla är trygga nog att komma till sin rätt. Integritets- och likabehandlingsarbete är redskap för det.

3. Jag hoppas på en större medvetenhet och öppenhet kring de här frågorna och att vi både som kyrka och individer har mod att vara obekväma.

Att vi ska kunna säga: ”Det här tycker inte jag är okej”, när någon kommer i kläm eller något rimmar illa med allas rätt att vara trygga i kyrkan.

4. Absolut! Omtanke om medmänniskan och utsatta är en del av kyrkans DNA. Jag tror mycket på det handfasta, och praktiskt tillämpbara. Exempelvis gick jag på en workshop om civilkurage i vardagen, och det gav mig mycket råg i ryggen och praktiska tips. Mer sådant!

1. Jag bär med mig att det jag GÖR är det som gör skillnad. Jag kan inkludera människor i gemenskapen genom kroppsspråk, använda mig av värdeneutralt språk såsom partner och hen mm.

2. Min tro står på en värdegrund för alla människors lika värde. Ju mer medveten jag blir om hur och var en diskriminering kan ske desto bättre blir jag på att våga vara obekväm av mig och tala om det som skaver.

3. Den här utbildningsdagen gav mig verktyg och inspiration till hur jag kan hantera diskriminerings- och övergreppssituationer på ett bättre sätt och inför framtiden hoppas jag att vi alla - var och en av oss - äger dessa verktyg och är uppfyllda av att inkludera.

4. Kyrkan är en mångfald av olika människor och alla kan först börja med en självreflektion över det dubbla kärleksbudet i Matt 22:35-40 och fundera hur man inkluderar sin nästa. För det finns en lag som står över alla lagar och det är kärlekens lag, det sa ju Jesus själv! Rent praktiskt kan det behövas utbildningsdagar - som borde vara obligatoriska för alla anställda.

Korsväg 2 | 2018

31

#metoo

Vill du veta mer?

Lästips – webbsidor och metodmaterial Inkludera Idealistas Förlag. Inkludera – jämställdhet och hbtq i organisationen handlar om rättighetsarbete i ideella organisationer. Boken är framtagen för att hjälpa föreningslivet att vidga perspektiven så att fler känner sig inkluderade och kan ta del av verksamheten. I boken finns både en ordlista och fördjupningskapitel. Boken har många konkreta tips om hur en organisation kan jobba för att bli mer inkluderande. Rättighetsarbete handlar inte om att ta bort olikheter – det handlar om att addera möjligheter och att säkerställa mänskliga rättigheter.

Så att jag kan komma in Riksförbundet EKHO. Metodmaterial för Regnbågsnyckeln. Ett samtalsmaterial kring att vara hbtq i ett kristet sammanhang. I boken hittar du fem livsberättelser från hbtq-personer, faktatexter kring olika teman, en ordlista och lästips för vidare fördjupning. Boken är tänkt att användas som samtalsunderlag där varje tema inleds med citat från livsberättelserna, en kort faktatext om temat som åtföljs av samtalsfrågor

Säg ifrån Louise Lindfors Förlag. Säg ifrån! är en länk till några av samtidshistoriens mest avgörande ögonblick och dessutom en uppmaning att våga tro att världen kan förändras till det bättre! När vi ser orättvisor och förtryck i samhället är det dags att säga ifrån! Boken har blivit till en folkrörelse i hela Europa och i stora delar av Nordafrika och Stéphane Hessel har kalllats en Gandhi i vår tid.

Frida Ohlsson Sandahls hemsida www.fridaohlssonsandahl.se

Diskrimineringsombudsmannen www.do.se

Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter www.manskligarattigheter.se

32

Korsväg 2 | 2018

#metoo

10 tips för inkludering!

1. Säkerställ att alla ledare och chefer har kunskap kring normer och diskrimineringslagstiftning.

2. Ställ öppna frågor om hur människor lever för att undvika att personer känner sig tvingade att komma ut, exempelvis ”hur ser din familj ut?”, snarare än ”vad heter din fru?”.

3. Ha nolltolerans mot kränkande skämt. Särskilt viktigt för dig som har en ledar- eller chefsposition!

4. Turas om att leda möten, skriva minnesanteckningar och ordna med fika.

5. Använd begrepp som olika kön eller alla könsidentiteter i stället för kvinnor och män. Då blir språket mer (trans)inkluderande.

6. Ibland behöver en arbetsgivare statistik utifrån kön, exempelvis vid lönekartläggning. Om juridiskt kön används - ange det. Om det är möjligt är det bra att öppna upp för fler kön. Efterfråga könsidentitet i stället för juridiskt kön.

7. In- och utcheckning.

- Börja alla möten med incheckning. Gör en runda för att samla ihop er inledningsvis: Hur är läget? Var är du nu? Vad har du för förväntningar på mötet?

- Avsluta alla möten med utcheckning. Låt alla få möjligheten att säga hur de känner och om de vill lyfta något som behöver läggas till? Beroende på möte kan frågan vara mer eller mindre öppen.

8. Se över den interna och externa kommunikationen. Vilka representeras på bilder?

Kan ert språk bli mer tillgängligt? Vilka kanaler används? Be alltid någon utanför gruppen läsa texter och se över material. På så sätt får ni externa ögon och märker vilka interna, eventuellt exkluderande, begrepp som används.

9. Säkerställ att det finns könsneutrala toaletter och omklädningsrum. Oftast finns det toalett med plats för rullstol. Kanske kan toaletterna kallas för lilla toaletten och stora toaletten?

10. En transperson förväntas ofta utbilda sin omgivning i transfrågor. Ställ inte efterforskande frågor om kön eller transformering. Öppna frågor är alltid en bra grundregel för att undvika att tvinga personer att komma ut. Att visa respekt och inkludera är alltid rätt.

Källa: Frida Ohlsson Sandahls hemsida, www.fridaohlssonsandahl.se

Korsväg 2 | 2018

33

34

Korsväg 2 | 2018

Ingen ska hota mig till tystnad ”Avgå PK-pack”, skanderade nazisterna från åhörarplats då planärendet om en moské klubbades i fullmäktige. Värst utsatt var kommunalrådet Linda Larsson. Hon skulle dö och hängas offentligt. Poliseskort, larm och väktare behövdes. – Så långt var jag ändå ganska formell och trygg. Men när barnen drogs in, då ville jag bara sluta med allt. De hade inte valt det här.

Korsväg 2 | 2018

35

A

tt ett möjligt moskébygge skulle väcka debatt var väntat. Viss beredskap fanns även om de förtroendevalda i Karlstads kommun dittills varit rätt förskonade från hat och hot. Men förra våren tog det fart med besked.

– Varje gång jag uttalade mig i moskéfrågan kom reaktioner. Telefonen ringde, det var sms och meddelanden på messenger, mejl skickades och sociala medier fylldes av kommentarer.

Linda delar upp reaktionerna i två huvudgrupper. De som på allvar kände oro och ville ställa frågor eller framföra sin åsikt. Visserligen mer eller mindre faktabaserat, men ändå en uppriktig vilja att delta i en demokratisk process. Och sen fanns rasisterna.

– Jag bestämde mig tidigt för att inte läsa allt som skrevs på sociala medier. Men direkta frågor svarade jag på och de som ringde pratade jag med. Jag försökte inrikta mig på sakfrågan.

Linda förtydligar att det handlade om ett planärende och att religionsfriheten är grundlagsskyddad.

3 000 delningar Trycket ökade och partiet bestämde att Linda, i rollen som oppositionens kommunalråd, var den som skulle uttala sig. När en moskényhet i P4 Värmland delades 3 000 gånger på kort tid, anades vidden. Normalt sett är det en procent av radions toppnyheter som delas 1 000 gånger.

– Då kom också första hotet. Att jag inte gick säker och att jag skulle passa mig.

Dödshotet, som var anonymt, polisanmäldes och säkerheten stärktes både hemma och på jobbet. Dagisrutiner styrdes upp. Ingen utanför familjen fick lämna och hämta. Tre

36

Korsväg 2 | 2018

barn och sambo var nu påtagligt involverade i situationen.

Linda uppmanades också att tänka igenom olika scenarier, till exempel vad som skulle hända om någon överföll henne på torget, eller dök upp utanför hemmet.

– Den som är mentalt förberedd är bättre rustad, det visste jag.

Hon hanterade läget ungefär som en politisk beslutsgång. Fokuserade på det formella och följde den ordning och plan som fanns. Det

Bakgrund: Moské i Karlstad Muslimer i Karlstad har under 20 år haft olika tillfälliga lokaler. Islamiska kulturföreningen vill bygga en moské i stadsdelen Rud. Ritningar och egen finansiering finns. En ändring av detaljplanen behövdes för att tillåta ett bygge. Då planen ställdes ut lämnades 450 synpunkter in till kommunen, varav 250 var negativa. S, V, MP och C sa ja till att ändra detaljplanen. L var splittrade i frågan. SD och M sa nej med motiveringen att platsen behövs för bostäder. Den 19 juni 2017 antog kommunfullmäktige detaljplanen. Ett 20tal nazister störde mötet. Sverigedemokraterna samlade in 8 500 namnunderskrifter och krävde folkomröstning om moskén. Den 23 november sa övriga partier i fullmäktige nej till folkomröstning med motiveringen att det skulle öka polariseringen. Beslutet om att anta detaljplanen har överklagats men Mark-och miljödomstolen avvisade klagomålen. Islamiska kulturföreningen har än inte sökt bygglov men räknar med att en moské ska stå klar om cirka två år.

höll ett tag. Till och med då nazisterna demonstrerade vid fullmäktigemötet och riktade sig specifikt mot Linda behöll hon fattningen.

Situationen var pressad men uthärdlig.

– Fast någonstans inom mig växte en oro för omfattningen. ”Häng ut dom alla” Hon återvände till de sociala medier som hon tidigare bestämt sig för att undvika.

Facebook-gruppen ”Nej tack till moské i

Karlstad” som uppmanat till protesterna vid fullmäktige hade också lagt ut namn och bilder på politiker med uppmaningen att söka upp dem på deras arbetsplatser. Kommentarer som ”Bra häng ut dom alla. Jävla förrädare är dom”, tillhör de milda i sammanhanget.

– Jag läste vidare i trådarna och följde hur inläggen delades.

I de högerextrema nätmiljöerna blev tilltalet allt grövre både om muslimer och de som ville tillåta en moské. Politikerna beskylldes Korsväg 2 | 2018

37

»

Hot, hat och trakasserier får inte bli en framkomlig väg.

för att ha tagit ”ett sinnessjukt beslut” och medverkat till att tillåta ”en ockupationsbas på värmländsk mark”. ”PK-packet” skulle inte ”räkna med att gå säkra”.

Det är nu Linda ser den kommentar som förlamar; ett grovt hot som är direkt riktat mot hennes barn.

– Vad utsätter jag min familj för? Det var första tanken. Mina barn har inte valt det här.

Det var fruktansvärt.

Hot mot barnen Det har gått ett år och för första gången pratar Linda offentligt om det som hänt. Att den känslomässiga skiljelinjen går vid barnen är helt tydligt. Beskrivningen av poliseskorter och hur nazister tar sig in i fullmäktige är kontrollerat professionell. Det går till och med att skämta om det absurda i situationen. Men att berätta om det hot som riktades mot döttrarna är fortfarande svårt. Tårarna skymtar och rösten stannar för en kort stund i halsen.

– Jag tappade grundtryggheten, blev så rädd och ifrågasatte hela mitt uppdrag.

Mot nattens ångest hjälper inga säkerhetsrutiner i världen.

– Men det vände, vreden kom. Jag blev jävligt förbannad. Hot, hat och trakasserier får inte bli en framkomlig väg.

Orken att kämpa vidare utgick från barnen, de som först fått henne att tvivla på om hon skulle fortsätta som förtroendevald. Tanken på det samhälle där de ska växa upp, stärkte viljan att kunna förbättra framåt.

– Jag bestämde mig. Ingen ska hota mig till tystnad.

Men påverkats har hon gjort.

– Jag är mer medveten om hur jag uttrycker mig i känsliga frågor.

Beslutet att kommentera det som hänt är

38

Korsväg 2 | 2018

därför väl genomtänkt och förankrat i familjen.

– Hot och hat mot förtroendevalda är ett samhällsproblem som angår oss alla. Vi måste prata mycket mer om det.

Samtal som spårat ur För det är inte bara moskéfrågan som urartat i Karlstad, tycker Linda. Skutberget och Muminlandet men också bergtäkten i Ulvsby är pågående lokala frågor där samtalstonen kunde vara betydligt bättre.

– Det blir så mycket känslor. Fakta går inte fram. Det är gemensamt för alla de här ärendena. Och jag tycker att det har blivit värre.

Linda är på väg in i en valrörelse som riskerar att bli smutsig. Att betona människors lika värde är grundläggande. Honnörsorden gäller alla, även de som hatar.

– Jag tror på dialog och kunskap. Ingen föds ond. Det är min absoluta övertygelse. Men ett ojämlikt samhälle gör något med människor.

Vi måste börja där. Och driva en politik som minskar skillnaderna i människors levnadsvillkor.

Hon manar också till försiktighet och respekt. Både inom och utanför den politiska världen.

– Man behöver inte hata någon som tycker annorlunda.

Linda önskar mer eftertanke vid tangenterna och tror att det skulle göra gott i alla sociala medieumgängen.

Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Korsväg 2 | 2018

39

När demokratin blir hotad

40

Korsväg 2 | 2018

Vi måste ta samhällsutvecklingen på allvar och satsa på förebyggande arbete. Hot och hat mot de folkvalda i Värmland ökar. Kränkningar via sociala medier är den vanligaste formen. Det finns risk för en tuff valrörelse. När politikerna syns mer ökar också den här typen av aktiviteter, konstaterar Brottsförebyggande Centrum i Värmland.

Korsväg 2 | 2018

41

Att BFC inte är en myndighet med offentliga ärenden och långa handläggningstider framhålls som en styrka. ”Vi är snabbfotade”, säger Beatrice Högå, verksamhetschef.

U

nder förra året utsattes var tredje kommunal nämndordförande för hot, trakasserier, våld eller skadegörelse i samband med sitt politiska uppdrag. Det framgår av den undersökning som Brottsförebyggande Centrum gjort och nyligen presenterat i rapporten Hot mot demokratin.

Fler förtroendevalda än tidigare uppger också att de på grund av hot undvikit att uttala sig eller engagera sig i en fråga.

Att det finns fritidspolitiker som vill och vågar ta på sig uppdrag är demokratins fundamentala bas.

Fler hatbrott Även Brottsförebyggande rådets nationella undersökning om hatbrott visar en ökning i Värmland. I riket som helhet minskade hatbrotten mellan åren 2016 och 2017 men inte i polisområde Bergslagen där Värmland ingår.

De två vanligaste anmälningarna var främlingsfientliga/rasistiska motiv och hatbrott mot sexuell läggning.

– Jag tror att det behövs en bred diskussion om hur vi tillsammans kan vända trenden,

42

Korsväg 2 | 2018

säger Beatrice Högå, verksamhetschef på BFC i Värmland.

Hon förespråkar nolltolerans. Hot och hat får inte normaliseras, varken mot politiker eller andra grupper. Demokratiska värden och mänskliga rättigheter måste värnas.

BFC:s metod handlar om att sprida kunskap och stötta långsiktiga förebyggande insatser både lokalt och regionalt.

Föreningars viktiga roll Att arbeta med ungas värdegrund har prioriterats alltsedan starten för 23 år sedan.

Arbetet måste vara kontinuerligt i vardagen och bedrivs både av kommuner och civilsamhälle – kyrkor och idrottsrörelsen framhålls som goda exempel.

– Det gäller att hålla i och hålla ut, säger handläggare Peter Sundin, som själv fick tidig hjälp från BFC att lämna ett lokalt liv som nazist i Arvika.

På den tiden handlade BFC:s arbete främst om att motverka vit makt-miljöerna, i dag har verksamheten vidgats och gäller alla former av våldsbejakande extremism, både politisk och

religiös. Men varken den autonoma vänstern eller IS-anhängare utgör ett hot i Värmland, bedömer BFC. – Däremot fortsätter vit makt-miljöerna att flytta fram sina positioner. Och därifrån sprids hot, hat och hets.

Hot mot demokratin I en valrörelse då integration och frågor som rör brott och straff väntas ta stort utrymme finns risk att inte bara samtalstonen urartar.

– Vi har antidemokratiska och rasistiska krafter här som inte drar sig för att använda våld.

Riskerna ska inte förstoras men de ska heller inte negligeras, tycker BFC. Lars Stiernelöf och Peter Sundin, som båda arbetar förebyggande mot rasism och våldsbejakande extremism, var nyligen på plats i Ludvika då nazisterna samlades för demonstration på förstamaj.

– Vi åkte därifrån med blandade känslor.

Samtidigt som det fanns en tydlig motrörelse upplevde båda att folk ryckte lite på axlarna, som om de tänkte: ”De är inte så

många, några stollar som inte kan åstadkomma så mycket.

– Men de är inga stollar. De spelar ut demokratin med lagliga medel och skrämmer folk till tystnad, säger Peter.

Han syftar bland annat på hur en person från Nordiska motståndsrörelsen, NMR, tagit sig in i Ludvikas fullmäktige genom SD:s öppna listor. Den möjligheten finns visserligen inte längre men NMR är välorganiserad och har en etablerad Kampgrupp i Värmland.

– Bara att de visar sig skapar rädsla. Det kan räcka med ett klistermärke på ytterdörren, det slår undan tryggheten. Särskilt om familjen drabbas.

Högerextrema händelser NMR:s aktiviteter i länet ökade med 20 procent under förra året, från 142 till 170.

Som aktivitet räknas allt från att dela ut rasistiska flygblad till protesterna då kommunfullmäktige i Karlstad behandlade moskéfrågan. Även den värmländska Prideparaden angreps av högerextremister.

– Det är två händelser under förra året som

”Vi värnar Värmland mot våldsbejakande extremism”, säger projektledare Lars Stiernelöf.

Korsväg 2 | 2018

43

Brottsförebyggande centrum är en ideell kraft dit också anhöriga och avhoppare från extrema rörelser kan vända sig, påminner Peter Sundin.

visar att de inte drar sig för att gå till konkret handling.

Fortfarande är det flest aktiva i Kristinehamn, Filipstad och Karlstad, men i rapporten Hot mot demokratin konstateras ”en oroande utveckling där aktiviteter sprids till alltfler kommuner i länet”.

BFC vill se fler förebyggande insatser, inte minst viktigt inför höstens val.

– Värmland behöver politiker som tryggt kan utföra det vi valt dem till att göra.

Genom riskanalyser och åtgärdsplaner går det att ligga steget före.

– Öka medvetenheten och vidta åtgärder utifrån den egna lokala lägesbilden. Lyft in frågan i de samverkansgrupper som redan finns i kommunerna, använd befintlig struktur, rekommenderar Beatrice Högå.

BFC ska ses som en regional resurs som kan bidra med kunskap, rådgivning och handledning.

44

Korsväg 2 | 2018

Polisanmäl alltid Inför valrörelsen tycker hon det är viktigt att partierna pratar med sina medlemmar om de risker som finns. Inte minst handlar det om förhållningssätt på sociala medier, men även traditionellt kampanjarbete som dörrknackning och torgmöten kräver förberedelse.

– Att inte gå ensam, kan vara en strategi.

Sen är det viktigt att alla vet vart de ska vända sig, att det finns en säkerhetsansvarig som folk har numret till om något händer.

Om hot och trakasserier förekommer, oavsett hur och var, ska det anmälas till polisen.

– Det är grundhållningen och den markerar förtroende för rättsväsendet. Ta också skärmdumpar på allt som kommer via social medier.

Trots uppmaningar om att polisanmäla hot och hat visar BFC:s undersökning att i 70 procent av fallen under 2017 gjordes ingen anmälan.

– Det finns risk för en normförskjutning, att vi accepterar en viss nivå av hot och hat. Och det är inte bra.

Lars Stiernelöf tycker det är viktigt att bemöta intolerans var än den dyker upp.

En rasistisk kommentar vid fikabordet på jobbet, hur gör man?

– Debattera inte, lyssna och orka stå emot.

Börja i dig själv, varför väcker det olust? Förklara att det inte känns bra. Samtala.

– Men demonisera inte. Bemöt alla som människor. Hatet börjar i utanförskap, säger han. Årjäng för tolerans Årjäng är en av flera kommuner i Värmland som jobbar aktivt för tolerans och ökad trygghet. Kommunalrådet Daniel Schützer (S), som själv mött hot och hat under hela sitt offentliga liv, tycker det är extra viktigt att jobba

med de ungas värderingar.

– Vi måste ta samhällsutvecklingen på allvar och satsa på förebyggande arbete.

Daniel påminner om traktens nationalsocialistiska rötter. Birger Furugård, även kallad ”Deje-Hitler”, är född och begravd i Silbodal.

Högerextrema aktiviteter vid hans grav förekommer med jämna mellanrum. Det gör att det fi nns en allmän medvetenhet om rörelsen och dess kraft.

För att motverka rasism och rekrytering till extrema grupperingar har kommunen valt att delta i nationella Toleransprojektet. Syftet är att få elever att reflektera och ändra på eventuella antidemokratiska idéer och åsikter.

– Toleransprojektet gör nytta men det är för tidigt att utvärdera.

Svårdragen gräns I den kommunala vardagen ser Daniel hur grupper ställs mot varandra.

– Den som tar ställning för mänskliga rättigheter och mångfald får ofta försvara sig mot rasistiska påhopp.

I 20 år, alltsedan Daniel engagerade sig i RFLS, har han kallats både bögjävel och bajspackare. I dag rör de personliga påhoppen mest hans engagemang i flyktingfrågor.

Hatet möter honom mest på facebook och i mejlkorgen. Men för inte länge sedan fick han ett vanligt brev, någon hade klippt ut en bild på en lastbil och skrivit ”Jag önskar att du blir överkörd av en långtradare”.

– Den där gränsen mellan hot och hat är svår. Hade det stått ”jag ska köra över dig”, då hade det varit ett hot som skulle anmälas.

Men hat är det ju defi nitivt.

Hittills har Daniel inte polisanmält den sortens brev. Fast han ser till att arkivera, både elektroniska och analoga påhopp sparas.

”Det är ju inte mej det är fel på utan andra som spårat ur. Men det hänger lite på dagsformen hur man orkar med”, säger Daniel Schützer.

– I fall det fortsätter och blir värre.

Daniel tvekar inte om syftet.

– Det handlar helt klart om att påverka mig i beslutsfattandet.

Viktigt med stöd Han konstaterar att hatet ökat under de år han varit kommunalråd. Ju mer synlig man är som politiker desto fler påhopp blir det.

– Det är ju inte mej det är fel på utan andra som spårat ur. Men det hänger lite på dagsformen hur man orkar med. Jag försöker fokusera på annat.

När man blir utsatt är det viktigt att det fi nns bra stöd, vet Daniel.

– Våra politiker ska ha samma hjälp som de anställda. Kommunens policy är nyss uppdaterad.

Text: Helena Söderqvist Bild: Øyvind Lund Korsväg 2 | 2018

45

Brottsförebyggande Centrum i Värmland »» Partipolitiskt och religiöst obunden förening »» Startade 1995 »» Jobbar kunskapsbaserat för att förebygga brott och öka tryggheten i Värmland »» Erbjuder kunskap och stöd inom följande områden: medling vid brott, arbete mot våldsbejakande extremism, antidiskriminering, våld i nära relationer »» Samverkar lokalt och regionalt med ideella föreningar, organisationer, myndigheter

För dig som vill läsa mer »» Rapporten Hot mot demokratin finns på www.bfciv.se »» Toleransprojektet presenteras på: »» www.toleransprojektet.se »» www.bfciv.se

46

Korsväg 2 | 2018

Krönika | Alexandra Pascalidou

Modet sitter i hjärtat I mörker och minusgrader klev jag på tåget till Ludvika. Plötsligt ringer polisen och ber mig gå av redan i Borlänge. De svartklädda männen hade samlats i ottan utanför Kommunhuset.

På en stor banderoll hade de skrivit mitt namn och ordet: ”Bedragerska”.

När samma män marscherade med hatplakat under Bokmässan i Göteborg kallades jag och andra journalister och publicister för ”Förbrytare” och ”Folkförrädare”.

Den gången vann rädslan. Mycket motvilligt avböjde jag alla uppdrag på Bokmässan som för mig, en frilansjournalist och författare, är årets höjdpunkt. Nazisterna lyckades begränsa min och mångas fundamentala demokratiska rättigheter, rörelse- och yttrandefriheten. Folk skickade bilder och filmer och polisanmälde mörkermarschen. Ändå lades förundersökningen ner. Trots regeringens handlingsplan om hot mot journalister och konstnärer. Trots fackliga kommittéer satta att arbeta mot detta. Precis som för 20 år sen när maskerade nazister poserade med vapen utanför mitt hem står jag återigen skyddslös.

I Ludvika smugglades jag in bakvägen till modiga kommunarbetare som vitt-

nade om en vardag av lögner, trakasserier och hot från lokala nazister som är kända av polisen. På scenen stod jag omgiven av poliser som upplyst om eventuella flyktvägar. I Sverige 2018.

Och vad är det egentligen jag talar om som väcker så mycket hat och hot? Vad förespråkar jag som får ett tjugotal stora, svenska män att dra på sig svarta uniformer med nazistorganisationens namn för att tysta mig?

Det djupt provocerande och ack så kontroversiella jag talar om är demokrati. Det är alla människors lika värde och rättigheter. Rösten spricker och hjärtat dunkar när jag drar vad som borde vara självklarheter ur FNs deklaration om Mänskliga Rättigheter, Regeringsformen, EUs grundlagar.

Eller för den delen Svenska kyrkans värdegrund.

Både min morfar och min farfar blev skjutna av nazister när de gick ut i krig för att försvara människovärdet, freden och friheten. Morfar Nikolaos som överlevde, men förlorade ett ben, sa att man alltid skulle stå upp för människovärdet. Oavsett om de var judar, kommunister, romer, homosexuella eller funktionshindrade som drabbades. ”Man ska alltid kämpa för de svaga,

Korsväg 2 2018

47

de fattiga, de utsatta” sa morfar som själv var fattig, svag och utsatt. Han som blev en krympling och förlorade allt visade att modet inte kan mätas med öga. ”Modet sitter i hjärtat”, sa morfar som kvalade in i historieböcker som en av ledarna i den grekiska motståndsrörelsen. Den som lyckades stoppa Hitlers förödelse.

Jag som aldrig fått ärva porslin eller silverbestick har fått det mest dyrbara arvet man kan få: Morfars mod och konsekventa kamp nedtecknat i ett par fjuttiga historieböcker.

Men kampen har också gjort mig till en måltavla. Martin Karlsson var en av dem som hotade mig i hopp om att jag skulle ge upp. Vilket jag emellanåt gjort. Under sina tretton år som aktiv nazist marinerades Martin i förintelseförnekande konspirationsteorier och rasistisk radikalisering. Han lärde sig slåss och sprida skräck för att bryta ner minsta möjliga motståndskraft. Men en dag vaknade han upp och bad flera av sina offer om förlåtelse. Jag ringde upp direkt och frågade om han ville fika. Det slutade med att jag gjorde en intervju med honom för Dagens Nyheter som Deutche Welle översatte till flera språk. Modiga Martin ger oss insyn i nazismens tankegods men också samhällets handfallenhet och oförmåga att sätta gränser och fånga upp männ-

48

Korsväg 2 | 2018

iskor som gått vilse i hatets labyrinter.

Min artikel väckte hopp om att flera kan inspireras till att lämna mörkret bakom sig.

Därför var det med stor glädje vi medverkade i Svenska kyrkans temavecka ”Livet värt att leva” i Karlstad.

Samtalet om hat, förlåtelse och försoning leddes av den underbara biskopen, Sören Dalevi.

Vi talade om rädslan som vapen och verktyg. Rädslan som fått människor i min närhet och även arbetsgivare att dra sig undan. Som invandrare, kvinna, med bakgrund i en fattig, arbetarklassfamilj i Rinkeby, behöver jag bara säga ”God Jul” i radio eller TV för att en liten men högljudd klick ska rasa och rivstarta rasistiska drev mot mig och mina chefer. Dessvärre har de effekt. Många retirerar. Omedvetet och indirekt går vissa nazister och rasister till mötes genom att rensa i rutan. Av rädsla. För husfridens skull. Emellanåt märker jag också hur även jag censurerar mig själv. Hur jag tiger när jag borde tala.

När vi sitter där på scenen scannar jag av publiken. Efter decennier av hot inför offentliga framträdanden, har jag lärt mig att läsa av åhörarna. Till höger om scenen sitter ett dussintal ilskna män och en kvinna som filmar samtalet. Jag ser hur mina ord studsar stumt

mot dem som sitter med armarna i kors medan resten av publiken skrattar. Ibland viskar de, ibland rör de sig ryckigt. När en av männen plötsligt går fram till scenen för att ta en bild orkar jag inte längre spela teater. Att låtsas vara modig tar på krafterna. Under ett musikinslag viskar jag till biskopen: ”Det känns lite läskigt. Det är några arga människor här”. Biskopen nickar med ett lugnande leende. Inombords ber jag min korta grekiska ramsa när rädslan infinner sig: ”Jesus Kristus vinner och allt det onda försvinner”.

Till slut erkänner jag att jag just där och då är rädd. Att rädslan och hatet inte är något i fjärran utan i allra högsta grad närvarande. Och kvävande. Att hatet finns mitt ibland oss. Även i detta försonande och förlåtande samtal. Jag drog mig in i det sista för att nämna elefanten i rummet. För att inte verka feg eller paranoid. För att inte sabba stämningen. Men att fortsätta förställa sig kändes oärligt. Så jag tog risken och sa som det var. Och det som hände sen blev en enastående uppvisning i civilkurage. Ingen hade kunnat regissera reaktionen starkare och sannare än denna samling värmlänningar som reflexmässigt reste sig upp och exploderade i en stående ovation. En kraftfull applåd som bara växte i styrka och vägrade ge sig.

Som en mänsklig sköld mot mörkret. En mangrann ljusmanifestation. För medan människor i alla åldrar stod upp satt de kvar. Sura, slutna och sammanbitna. Så avslöjades de som förnekar förintelsen och förespråkar utrotning av vissa människor.

Folkmassans reflexmässiga reaktion rörde mig och Martin djupt.

Det är exakt så rakryggat demokratin och människovärdet måste försvaras.

Vi måste helt enkelt resa oss. Tillsammans. Varenda dag. På arbetsplatser, i kyrkor, moskéer och skolor. Demokratin, Greklands främsta arv till världen, kräver krafttag av oss alla. Inte bara när vi vallfärdar till valurnorna vart fjärde år.

Demokratin designades för att skydda oss mot allt från makthungriga oligarker till fartblinda eliter och allehanda extremism. I Antikens Grekland gick medborgare samman för att utvisa tyranner. Ty demokratin rymmer inte rädsla. Vi måste värna grundläggande fri- och rättigheter och axla ansvaret att bevaka både rättigheterna och deras gränser.

Efteråt kom flera fram och berättade att de blev fotograferade av mörkermännen när de applåderade. Många berättade hur rädda de var. Hur verkligt hotet vi talade om på scen blev i salen. Men det är rädslan som visar hur modiga vi är. Den rädslan måste vi använda som motor. Inte som broms.

Alexandra Pascalidou Journalist och föreläsare

Korsväg 2 | 2018

49

Medierna ska inte väja för svåra frågor Det är ett oerhört tryck på oss publicister idag. Från sociala medier, Twitter, telefon. Vi anklagas för att vara lögnfabriker och jag själv beskrivs ibland som den ljugande stalinisten, ibland för att vara infiltratör från Sverigedemokraterna.

U

lf Johansson vet vad han talar om.

Han har haft olika positioner inom media i hela sitt yrkesliv och kunnat följa utvecklingen. Men att dagens situation, med en amerikansk president som lanserat begreppet Fake news och Ryssland som anklagas för medieinfiltration också utomlands, att det också skulle få genomslag i det svenska medielandskapet, kunde han inte förutse.

– Sociala medier har banat väg för detta.

Det har blivit en kraftigt stigande spiral. Ganska många av dem som följer de mer polariserade åsikterna på sociala medier, köper deras verklighetsbeskrivning, när den ligger i linje med vad de själva tycker. De delar, sprider vidare och så ökar trycket.

Korsväg träffar Ulf Johansson för att prata om medias och Public Service ansvar för att

50

Korsväg 2 | 2018

värna demokratin. Ulf, som bl a varit chefredaktör på Bohusläningen och Nerikes Allehanda.

Då blev han rikskändis efter publiceringen av Lars Vilks rondellhund och mordhotades.

Ulf har bl a också varit chef för SVT Nyheters riksredaktion och sedan ett halvår tillbaka chef för Uppdrag Granskning.

Ulf tar emot i entrén till TV-huset på Norra Älvstranden. Ett vackert hus med mycket glas i arkitekturen och som ligger ända nere vid vattenbrynet. Ett hus som ursprungligen byggdes för Victor Hasselblad AB, men dit både radion och televisionen kunde flytta in när man lämnade mediehuset Synvillan.

De nya tiderna märks med reception med vakter, synliga namnbrickor på gäster, slussar för att komma in. Vi får en liten rundvandring av Ulf – vi ser kompakta, ändamålsenliga studios anpassade för olika sändningar, ban-

Korsväg 2 | 2018

51

dade och direktsändning. Öppna redaktioner, många med funktionsplatser.

Ulf berättar att det finns en demokratiparagraf i SVT:s tillstånd, att värna alla människors lika värde.

– Men att bevaka demokratin är väl hela journalistikens uppdrag, menar Ulf. Vi kallas ju den tredje statsmakten för att vi ska hålla koll på de demokratiska funktionerna. Det ifrågasätts ju ibland hur journalistiken lever upp till det uppdraget, men i en fungerande demokrati är det viktigt att det finns en fungerande journalistik.

När sviker journalistiken det uppdraget?

– Jag tror man kan göra det på olika sätt.

Om journalistiken blir för kommersialiserad eller tar för mycket andra hänsyn. Min erfarenhet är att medvetna lögner och fake news inte existerar i journalistiskt arbete i Sverige.

Men däremot kan man gå i fällan att väja för vissa obehagliga saker och inte ta upp dem, när man egentligen borde.

En del hävdar att media ska vara konsekvens-

52

Korsväg 2 | 2018

neutral, att aldrig snegla på vilka effekter en publicering innebär. Är det en rimlig hållning?

– Ja, så långt det är möjligt. Men man ska vara medveten om att det finns hänsyn att ta, hänsyn till enskilda personer. Om man bara strikt och fyrkantigt publicerar, då kan man skada ganska många. Men man ska ändå ha en ambition att vara konsekvensneutral.

Det kan ju sannerligen också gälla lokal journalistik? Man vill vara sin bygd trogen och inte publicera det som är negativt.

– Då kan man lura sig själv – på längre sikt är det bättre för demokratin, även om det på kort sikt blir obehagligt.

Att publicera den omdiskuterade bilden av rondellhunden, Lars Vilks karikatyr av profeten Mohammed blev ju sannerligen obehagligt för Ulf. Han mordhotades, fick ett drev emot sig och blev omskriven i alla medier. Minns du hur du tänkte då – om ni skulle publicera eller inte. Och hur tänker du idag?

– Jag har samma uppfattning idag, över tio år senare. Det var en publicering som jag övervägde noga. Jag var bara en av många som

publicerade, i stort sett alla ledande tidningar gjorde det. Att det blev fokus på mig var att det blev demonstrationer i Örebro och därför spred sig publiceringen över världen.

– Jag tycker fortfarande att det var en relevant publicering. Man ska inte vara vårdslös med publicering som kan kännas kränkande för olika religiösa grupper, men däremot tyckte jag då och tycker än idag att den sortens publicering måste man kunna göra i ett samhälle som Sverige. Sammanhanget var en argumenterande krönika som diskuterade om det var rätt eller fel av utställaren att ställa ut. Det måste man kunna debattera – och då också visa, vad det handlar om.

Vi sitter i ett rum intill nyhetsredaktionen på SVT och talar om mediernas roll, nu speciellt inför valet. Att det måste vara mediernas roll och uppgift att ta fram alla frågor som är viktiga att debattera och diskutera, för att folk i de breda samhällslagren ska ha en chans att bilda sig en egen uppfattning om dem.

– Det är otroligt viktigt att alla människor får en chans att ta ställning till olika frågor – vård och omsorg, invandring, skola, kriminalvård och alla aspekter på detta. Detta måste vara en av mediernas tyngsta uppgifter och att inte väja för sådana frågor.

Men om då Sverigedemokraterna gör en valfilm där de påstår att Sverige just nu står inför nattsvarta och gigantiska hot, hot som de säger sig kunna lösa. Hur ska media förhålla sig till den sortens propaganda?

– Det finns ju starka krafter som är intresserade av att föra ut den ena eller andra bilden.

Vi i media går ju ibland lite i fällan och lyfter fram hårresande exempel. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt – hur ser det ut totalt sett? Är det en katastrof

totalt sett, eller var detta en engångsföreteelse.

SVT har inrättat en redaktion, kallad faktakollen, där man granskar politiker, myndigheter, intresseorganisationer och politiska opinionsbildare, men också personer som har stort inflytande på annat sätt i samhällsdebatten.

De granskar bara verifierbara påståenden där sanningshalten kan undersökas. Som en del av SVT:s samarbete med bl a Sveriges Radio, DN och SvD publiceras länkar till faktagranskningar på faktiskt.se.

När Ulf berättar om det ökande trycket på publicister, nämner han också fenomenet Granskning Sverige. Granskning Sverige betalar människor för att anonymt ringa upp och spela in samtal med journalister och opinionsbildare. Samtalen klipps ihop och publiceras i kraftigt redigerad form för att sprida hat och misstro mot opinionsbildare, journalister och vanliga människor, enligt en granskning gjord av Eskilstuna-Kuriren, för ett år sedan.

Expressen kallar Granskning Sverige ett högerextremt nätverk, som satt i system att sprida främlingsfientlighet genom att lura till sig ”intervjuer” som läggs ut på Youtube och sprids i sociala medier. I våras stängde Google Granskning Sveriges huvudkanal på Youtube, men då börjar nätverket sända på en ny kanal.

Granskning Sverige själva menar att de ställer de frågorna ”etablissemangets media” inte gör.

Ulf själv har blivit uppringd många gånger och uthängd, kanske 10-15 gånger. Ulf tror inte att människorna bakom Granskning Sverige är så många, men de jobbar väldigt organiserat, så trycket har stegrats oerhört mycket.

Men hur allvarligt är detta och liknande fenomen på sociala medier? Public service har Korsväg 2 | 2018

53

»

Det är så lätt att skriva, att kasta ur sig saker. Istället för att säga det, istället för att ringa upp någon.

ju ändå i undersökning efter undersökning störst förtroende bland människor?

– Ja, det har vi, men det är ändå problematiskt. En del av de riktade attackerna gör att vi inte har lika stort förtroende längre. Det är uppenbart att det har blivit en större polarisering.

Om attackerna fortsätter hela tiden och förtroendet undergrävs, att människor inte längre tror på det som förmedlas – det måste väl undergräva demokratin? Då måste det vara viktigt att gå ut och berättat om attackerna och att förtroendet för er har minskat?

– Jag har berättat i olika medier att jag blivit attackerad – och då gör man sig lustig över det. Som t ex när jag slutade på nyheterna i Stockholm, så berättade jag att jag kan känna mig smutsig, på grund av de otäcka personer jag haft kontakt med under dagen.

– Då kunde jag läsa på nätet, Ulf Johansson känner sig smutsig, men det är inte så konstigt, han sprider ju lögner hela dagarna.

Han mår väl dåligt av att han ljuger så mycket.

När Trump började prata om fake news, var du förvånad över det? Eller hade du sett det komma? När den högste ansvarige i ett land börjar säga att media ljuger, tyckte du det var anmärkningsvärt?

– Ja, jag var förvånad över att han så öppet torgförde sådana åsikter. Han har legitimerat den här undervegetationen, som pratat om fake news väldigt länge.

– Visst är det bra att vi ifrågasätts och att vi verkligen tänker efter vad vi publicerar. Men det är väldigt svårt att föra en debatt med dem som påstår att vi medvetet ljuger! När det inte spelar någon roll att man kan hänvisa till fakta, att man ändå får motargument att det är påhittat.

54

Korsväg 2 | 2018

– Den snabba utvecklingen av sociala medier har naturligtvis bidragit. Det är så lätt att skriva, att kasta ur sig saker. Istället för att säga det, istället för att ringa upp någon. Att säga något direkt till någon drar man sig för.

I våras åtalades fem ungdomar för grovt förtal efter ha spridit ett inlägg där en polis falskeligen hängs ut som pedofil. Enligt polisledningen i Borås är det ett exempel på hur personer försöker påverka polisens arbete. Inlägget fick stor spridning och polismannen har i förhör berättat att han och hans familj känt stort obehag av det i sitt privatliv. Polismannen har också känt oro för hur det kommer att påverka honom i hans arbete.

Lokalpolisområdeschef Tomas Stakeberg Jansson ser allvarligt på den här typen av trakasserier mot poliser, som han menar syftar till att påverka dem i deras tjänsteutövning.

– Det är inte bara ett angrepp mot polismannen utan mot hela yrkeskåren, säger han i en intervju till P4 Sjuhärad. Det är ett hot mot demokratin att misskreditera och försöka påverka myndighetsutövningen, personer som ska upprätthålla ordningen i samhället. Det är ett problem att så många okritiskt delar med sig på sociala medier.

Ulf menar att det också finns organiserade motorer som driver hatpropagandan på sociala medier.

– De är inte många, men jag är övertygad om att de finns. Det har ju avslöjats ganska många trollfabriker redan, både nere i Mellaneuropa och St Petersburg som sprider sitt budskap i Sverige. De som har ett intresse av att polarisera och misstänkliggöra.

Det känns lite tungt med allt prat om propaganda, lögner, förtal och hat där vi sitter.

Utanför fönstret strålar solen, vårvärmen

har börjat komma, människor flanerar längs älvstranden. Kontrasten är stor.

Så låt oss se på media med en helt annan infallsvinkel – hopp. Människor behöver hopp för att överleva. Ju mer hotfull verkligheten ter sig, ju mer apatiskt och likgiltig riskerar människan att bli. Förlorar sin tro på att kunna förändra och påverka. Desto viktigare är hoppet, som ju också behövs för demokratin.

Har media någon roll i att värna och sprida hoppet?

– Ja, definitivt. Vi pratar mycket om att hitta lösningar också, inte bara peka på problemen. Men där tycker jag fortfarande vi har en lång väg att gå i journalistiken. Vi ska peka på det som brister, men också visa på det som är bra, som fungerar.

Journalister vet att det negativa är snabbt och lätt att rapportera, medan det positiva ofta går långsamt och är svårare att se direkt.

Därför hamnar journalistiken ofta i det negativa och därför måsta man medvetet försöka se det andra.

– Ja, det är en jättestor utmaning för journalistiken. Den är svår att göra nyansrik, det är lättare att göra svartvitt, avslutar Ulf, innan han förbereder sig för sin förestående resa till Ukraina.

Där ska han besöka både radio- och TV-stationer, inom ramen för ett utvecklingsprojekt, med syfte att utveckla det nybildade public service-bolaget och där Ulf var med för att göra en analys av deras arbetsflöde och leda en workshop om vilken typ av journalistik public service bör driva i Ukraina.

Text: Agneta Riddar Bild: PeO Nilsson

Korsväg 2 | 2018

55

Krönika | Brit Stakston

Den tysta, hyfsat nöjda, majoriteten måste göra sina röster hörda

I

nternet blev allmänt tillgängligt för drygt 24 år sedan och nu är det viktigt att stanna upp och reflektera.

Genom att blicka bakåt går det att välja vägar framåt.

Jag är i grunden övertygad om att digitaliseringen ger människor nya möjligheter att förenas och tillsammans förändra mycket av dagens stora problem. Alltifrån miljöfrågor till den ojämna resursfördelningen i världen.

Med allt synligt om hur det hänger ihop väcker det viktiga insikter om ansvar hos var och en.

Det är också kittlande att inse att bara cirka 44 procent av världens befolkning är uppkopplad. Vi är mitt inne i en stor förändringsprocess. När den övriga världen kopplar upp sig kommer det att ske på deras villkor.

Men deras utveckling kommer också förändra spelplanen för de stora internetjättarna och påverka även vår digitala vardag.

Om den digitala utvecklingen ska summeras så handlar det för många om att man i sin vardag har en upplevd högre grad av självbestämmande. Det

56

Korsväg 2 | 2018

är lätt att känna sig delaktig i informationssamhället om man förstår hur man använder sig av nya digitala verktyg och har självkänsla nog att agera.

Då använder man med lätthet den palett av global och lättillgänglig kunskap som döljer sig bakom skärmen.

Tillgången till ny teknik har förändrat det mesta om hur man producerar, konsumerar, betalar, påverkar och lär sig saker.

Men trots dessa positiva delar så är det lätt att bli dystopisk nu. Från terrorismen som använt sig av sociala medier för marknadsföring till manipulerade valrörelser i många delar av världen. Populism och nationalism växer på grund av ny teknik och sociala mediers inträde i medielandskapet.

Det blir en perfekt storm när etablerade aktörer inom politik och medier dras in i det virrvarr som uppstått av allt fler medieaktörer. För att kunna behålla sin makt och vara först skyndar sig traditionella medier att fånga upp det som ”händer på nätet”.

Obskyra rörelser och välregisserade högljudda röster ges utrymme och får därmed legitimitet. De provocerar och lever på de reaktioner de väcker.

Det är lätt för såväl media och medborgare att bli en nyttig idiot. Man sväljer betet och lägger tid och energi på att fajtas mot någon som just lever på den ilskan. På detta sätt lyckas de dominera samhällsdebatten. Det är oroväckande enkelt att påverka traditionella medier genom digitala utspel.

Detta uppskruvade och polariserade offentliga samtal bidrar till en känsla hos allt fler att allt faller samman.

Alla demokratibyggen genomgår detta frontalangrepp just nu. Det svenska valet kommer inte vara skyddat. Medier utsätts för påverkanskampanjer från enskilda högljudda politiker som agerar med inspiration av Donald Trump till utländska påverkansoperationer.

Inför valet 2010 pekade jag på den möjliga positiva utvecklingen av politi-

ken, engagemanget i civilsamhället och medborgardialog. Det blev ett hundratal blogginlägg, krönikor och föreläsningar för politiker över hela landet.

Och en bok. Det fanns en vision om ett aktivt deltagande i det gemensamma samhällsbygget. Den enda oron då var självkritiska funderingar över om partihierarkin verkligen skulle vara möjlig att förändra. Men tidsandan var då att om man tog sin utgångspunkt i medborgarnas behov skulle politiker få det mod och den förmåga som krävdes för att tänka nytt.

Summerade det valåret som ett Facebookval. Människor ville diskutera politik tillsammans. Och oroade mig över att det enda parti i Sverige som använt sig av nätet var Sverigedemokraterna. Två valrörelser senare visar det sig att det mesta av de där positiva förhoppningarna gått i kras. Hoten

Korsväg 2 | 2018

57

mot demokratin på grund av ny teknik är just nu så mycket större än ett stärkande mysigt digitalt fikarum. De antidemokratiska krafterna har gynnats av det dåliga självförtroendet och rollsökandet i mediebranschen.

De som varit minst intresserade av att utforska de nya möjligheterna är de som redan hade makten. Medier och politiker. De var lite för nöjda med den maktposition de hade och underskattade därmed den digitala utvecklingen av såväl nya partier som nya medieaktörer. Och missade därmed länge också allt det positiva. Nu står vi här och det är hög tid för alla andra att kliva fram.

För även om de antidemokratiska krafterna hittills säkerställt att de har mest kunskap om hur man manipulerar väljare och media så är det inte alls försent. Nu är det läge för alla som tycker att vardagen faktiskt är ganska ok att kliva fram. Den tysta, hyfsat nöjda, majoriteten måste nu göra sina röster hörda. Fler vittnesmål om hur man i sin vardag löser de problemen som verkar så olösliga är nödvändiga.

Anonyma näthatare som duplicerar sina åsikter med hjälp av teknik verkar kunna vända upp och ner på demokra-

tin. Det är allas ansvar att sluta svälja alla dessa digitala beten. Hellre sätta sig på händerna och stänga av datorn.

Ut och träffa varandra.

Det är dags för alla att engagera sig och göra sin röst hörd för att undvika en framtid där samhället styrs av en mindre grupp som är digitalt högljudd.

Trollande på nätet för nationalister och populister har som yttersta mål att underminera förtroendet för samtliga samhällsbärande institutioner, civilsamhällsaktörer, kyrkan och medier.

Demokrati handlar om ömsesidig dialog och överenskommelser efter fria val.

Under valet 2018 finns ett stort behov av en grundläggande demokratiskola och ökad kunskap hos alla om hur digital påverkan sker. Det är inte alls försent. Men det är verkligen hög tid att backa demokratin. Det som sker på nätet nu kräver vakna medborgare och vakna medier. Och det kräver politiker som vågar ställa sig utanför detta. Och det kräver rum för dialog och möten.

Där man får tycka olika och resonera tillsammans. Lyssna och lära av varandra.

Brit Stakston Författare och mediestrateg

58

Korsväg 2 | 2018

Att mötas öga mot öga Under en vecka i april kom västra Sverige och östra Rumänien lite närmare varandra. En grupp från Svenska kyrkan besökte staden Roman, där katolska franciskanerbröder driver ett socialt arbete för att stödja romerna i området, några av de allra fattigaste och mest utsatta européerna. Arbetet är sedan ett par år en del av Svenska kyrkans internationella insamlingsprojekt p220.

Korsväg 2 | 2018

59

D

et finns en självklar och naturlig koppling mellan alla människor i världen. I grunden tror jag det, samtidigt finns det så mycket som vill hindra den tanken. Som vill dela upp, skilja ut och gradera.

För det första: geografi. ”Östeuropa, med dem där borta har vi inget gemensamt.” För det andra: ekonomi. ”Fattiga människor, såna har jag inget gemensamt med.” För det tredje: kultur. ”Ortodoxa och katoliker, det blir inte lätt.” Och så kan vi fortsätta – och göra det svårare för den här bilden av samhörighet att stanna kvar i tanken. Det effektivaste sättet att bryta ner hindren är nog att utsätta sig för situationer, att möta någon öga mot öga och dela berättelser som vi kan känna igen oss i, på det personliga planet.

Vi befinner oss i Europas utkant, både bokstavligen och i överförd bemärkelse. Åtta mil från Rumäniens östra gräns, och det ännu fattigare Moldavien. Här, intill ett industriområde i staden Roman, ligger ett före detta kommunistiskt storjordbruk, som nu bebos av uppemot ett tusen tvångsförflyttade romer.

Det som tidigare fungerade som djurstallar, har nu bristfälligt byggts om av de lokala myndigheterna. Spånskivor utgör väggar mellan ”lägenheterna” och utanför trängs odlingsplättar med utedass. Franciskanerbrodern Lucian Bobarnac, som parkerar minibussen utanför en av de vita lagårdslängorna, säger att vi är framme i Olympic Village.

– De här människorna är redan så stigmatiserade av sitt ursprung. Vi kan inte prata med andra om att romerna bor i ladugårdar. Det går inte. Vi behövde ett namn på platsen, så vi kom på ”Olympic Village”. De bor ju många tillsammans, ungefär som idrottarna på OS, säger Lucian med ett snett leende.

60

Korsväg 2 | 2018

Barn och vuxna samlas omkring oss när vi kliver ur bilen, och Lucian pratar vant med dem han möter.

– En av lägenheterna har vi inrett som sjuksköterskemottagning, berättar Lucian.

– Det kommer en sjuksköterska hit två gånger i veckan, ibland en läkare också.

Många barn skadar sig. Det här området är inte anpassat för lek. Sen är det mycket infektionssjukdomar, magproblem, en del är undernärda. Människorna här behöver hjälp med grundläggande hälsokunskaper.

Men det behövs mer än bara kunskap. Från början fanns det ingen fungerande vattenförsörjning i Olympic Village, nu har franciskanerna sett till att varje länga med 200 personer har en gemensam vattenkran inomhus.

Vatten som varje hushåll får hämta i hinkar för matlagning, disk, tvätt och personlig hygien. Det är lätt att förstå att hur gärna man än vill, är det en näst intill hopplös uppgift att hålla sig ren och frisk i den här miljön. I solen är lukten stark från sophögar och utedass.

Inomhus är det mörkt, och lukten mer påträngande. Vi blir inbjudna till en familj som Lucian berättar har det relativt bra ställt. Två unga föräldrar, Madalin och Alexandra, med tre barn, bor i ett rum där sovplatser samsas med matbord, kylskåp, tv och en järnkamin.

Utedasset når man genom att klättra ut genom det enda fönstret. Hyran är motsvarande 500 kronor i månaden.

Madalin berättar att både han och Alexandra har handikapp som berättigar dem till bidrag.

De 2000 kronorna som familjen får i stöd varje månad är helt avgörande, eftersom ingen av dem har jobb.

– Vi vill inte bo här, säger Madalin. Min

Det som tidigare fungerade som djurstallar, har nu bristfälligt byggts om av de lokala myndigheterna.

Spånskivor utgör väggar mellan ”lägenheterna” och utanför trängs odlingsplättar med utedass.

Madalin, Alexandra och deras barn bor i ett rum där sovplatser samsas med matbord, kylskåp, tv och en järnkamin. Deras högsta önskan är en riktig lägenhet.

Korsväg 2 | 2018

61

högsta önskan är att flytta till en riktig lägenhet, men det går inte. Antingen handlar det om att vi måste betala sex månadshyror i förskott, eller så får vi höra att vi inte kan flytta in med barn, för att de skulle förstöra lägenheten.

En gul skolbuss, som bröderna har fått från Italien, hämtar varje morgon upp skolbarn i Olympic Village och kör de tre kilometerna till Fundatia Pacea, franciskanernas kommunitet, där skolan ligger. Den korta åkturen blir bokstavligen en resa mellan två världar.

Kontrasten mellan bostadslängorna och skolmatsalen är så stor att det är svårt att förstå att det faktiskt är samma barn vi träffar igen.

Runt åttio barn får plats på skolan. Lucian berättar att det finns många fler som skulle behöva en plats, men det är en fråga om resurser. Lokaler, lärarlöner och skolmaterial, allt bekostas via franciskanernas stiftelse.

Trots att de satsar så mycket på att ge barnen från Olympic Village en bra start i livet är Lucian inte så optimistisk.

– Från en dag till en annan kan antalet

62

Korsväg 2 | 2018

elever halveras. Plötsligt kan föräldrarna ha bestämt att familjen ska åka till England för att tigga, och då är inte skolan prioriterad.

Det är svårt att övertyga dem att det är bättre i längden att låta barnen få en utbildning.

När inkomsterna är små räknas varje euro, och då kan även barnen göra skillnad för familjens ekonomi. Lucien berättar om ett sådant tillfälle, en helgdag då rumänerna går till kyrkogården för att minnas de döda. Många romer beger sig då också dit med sina barn, i vetskapen om att den dagen är det lättare att få både pengar och mat vid kyrkan.

– De barn som ändå kom till skolan tyckte vi inte skulle bli lidande för det. Så vi bestämde oss för att skicka med dem en rejäl kasse med mat hem efter skolan. Vi måste jobba på olika sätt för att visa att det lönar sig att komma till skolan. Ett annat exempel är Katalina, en av få romer från Olympic Village som faktiskt har gått ut gymnasiet. Nu är hon anställd som assistent till läraren på förskolan.

– Att förändra attityden till utbildning är ett väldigt långsiktigt arbete. Men vi måste fortsätta. Det finns inget alternativ om de här

människorna ska kunna få riktiga jobb, och komma in i det rumänska samhället.

Vi är i utkanten av staden. Bakom skolmatsalen breder gröna fält ut sig, kantade av höga lövträd. Om man följer skolbussens väg från Fundatia Pacea tillbaka till Olympic Village passerar man ett inhägnat område. Vid sidan av den stora järngrinden in till området sitter en skylt med texten Greentime – plantskola.

Innanför grinden, på gårdsplanen, håller två män på att samla ihop trädgårdsavfall med en gul frontlastare. Bakom den syns raka rader av fruktträd, prydnadsbuskar och blommor.

För närvarande jobbar femton personer här, människor som annars inte hade haft stort hopp om något arbete alls. Greentime skapar arbete åt några av de romer som bor i Olympic Village. Det är enkla jobb, trädgårdsskötsel, gräsklippning och ogräsrensning, men för många här är tröskeln hög till ett avlönat jobb, och Greentime är ett viktigt steg på vägen till ett självständigt liv.

Bernard Moraru är föreståndare och arbetsledare på Greentime. Han har tidigare varit

franciskanerbroder, precis som Lucian och Georg, men lämnat kommuniteten för ett vanligt ”civilt” liv. Kopplingen till kommuniteten är fortfarande stark, och Bernard tillbringar en stor del av sin vakna tid tillsammans med bröderna.

En stor del av området utgörs av en lavendelodling. Just nu handlar arbetet där om att ansa och rensa ogräs. Skörden kommer först i slutet av sommaren. Längs en stenlagd gång mellan två odlingsrader går Ovidio med en grästrimmer. Han har arbetat på Greentime i ett år, och det syns att han är stolt över sitt jobb. Han berättar att han har sex barn, de äldsta går i franciskanernas skola.

– Det är viktigt. Skolan är viktig för att de ska kunna få riktiga jobb, säger han blygt, och får medhåll och en klapp på axeln av Bernard.

Ett område som är under utveckling är förädling av lavendel, som sedan tidigare odlas, skördas för hand och säljs lokalt. Tillsammans med Svenska kyrkan och det svenska fairtrade-företaget Sackeus jobbar Bernard nu med Korsväg 2 | 2018

63

»

Där man kan vara stolt över den man är och tillåtas ha drömmar...

att få avsättning för Greentimes lavendelolja.

– Förra året producerade vi 45 liter olja. Det är en väldigt resurskrävande tillverkning. För en liter färdig lavendelolja krävs 120 kg lavendel. Som en biprodukt får vi lavendelvatten, man kan säga att det är en utspädd version av oljan, som fortfarande har mycket doftämnen kvar.

Oljan är en så kallad eterisk olja, som inte är fet. Bernard förklarar att vattnet har lugnande och avslappnade effekt på huden, och Lucian berättar att han använder det utspädda lavendelvattnet som rakvatten. 2017 blev resultatet 1 800 sålda flaskor koncentrerad olja. Köpare är framförallt Sackeus, som i sin tur säljer vidare, främst till Svenska kyrkans församlingar.

– I år räknar vi med att produktionen blir större, säger Bernard, och visar på den destilleringsanläggning som finns i en stor lagerhall på Greentimes område. Anläggningen har bland annat finansierats med insamlade medel från Svenska kyrkan. Vinsten från oljeförsäljningen går till franciskanernas sociala arbete i Roman, framförallt till den egna skolan.

För att så långt det är möjligt stå på egna ben, och få verksamheten att bli självförsörjande prövar bröderna nu en ny inriktning. På området intill skolan ligger ett par byggnader som har blivit anpassade för att fungera som betongstensfabrik. Längs med ett högt stängsel står lastpallar med inplastade betongstenar i dubbla rader. Från den närmsta byggnaden hörs med jämna mellanrum ett högt vibrerande ljud.

– Vi fick hjälp från franciskaner i Padua i Italien med att skaffa en pressmaskin 2016.

Först gjordes allt arbete manuellt, men nu har

vi en halvautomatisk tillverkningslinje. Tre killar arbetar heltid i fabriken, och de gör ett jättebra jobb, säger Lucian.

Inne i lokalen bullrar det väldigt när pressen startas. Efter någon minut tystnar den, ett betongblock rullar ut på en transportbana, och lyfts upp av två unga killar som bär det till en ställning där det får ligga och torka. Pressen fylls på med sand, cement och vatten, och så bullrar den en stund igen. Trots att det nu är en maskin som gör det tyngsta jobbet är det fortfarande en långsam process.

George Farcas är brödernas ekonom, och den som sköter inköpen. Han berättar att produkterna håller hög kvalitet och att de i princip är lättsålda. Byggmästare som George har pratat med säger att de egentligen skulle kunna ta ut ett högre pris. Problemet är distributionen.

– Enda sättet att få sålt betongstenarna är att leverera dem till byggplatsen. Väldigt få har möjlighet att själva komma till fabriken och köpa, och ska man hyra lastbil blir transporten dyrare än stenarna. Hela vinsten från förra året har vi återinvesterat i bättre golv och fler verktyg. Det vi behöver för att bli konkurrenskraftiga nu är en lastbil.

Förra årets vinst var 2 000 euro. Bilen de har i åtanke är ingen lyxvariant, men kostar ändå runt 18 000 euro. Det är alltså en väldigt långsam process att ta sig till en helt självförsörjande verksamhet, men det är ändå dit de vill, tillsammans med romerna i Olympic Village. Till ett liv där det går att leva på sitt eget arbete. Där man kan vara stolt över den man är, och tillåtas ha drömmar om annat än att slippa bo i en lagård.

Tomas Pettersson

64

Korsväg 2 | 2018

Stort tack!!

I samband med att jag avslutade mitt episkopat i Göteborgs stift initierade Stiftsstyrelsen en insamling till stöd för sociala projekt i staden Roman i nordöstra Rumänien. Det är ett arbete som ligger mig mycket varmt om hjärtat eftersom målgruppen hör till Europas mest fattiga och utsatta, men också på grund av arbetets föredömliga metod. Både ACT – Svenska kyrkan och Kirkens nödhjälp, Norska kyrkan har sedan flera år stött dessa projekt, vilket borgar för stabilitet och kvalitet.

Vid min stavnedläggning överlämnades resultatet av hyllningsgåvan, som har passerat 310.000 SEK. Jag är överväldigad och tacksam.

När jag läser gåvoadresserna och ser namnen på så många människor, församlingar och pastorat fylls jag av ödmjuk förvåning och varm glädje.

Helst hade jag velat framföra ett personligt tack till var och en som bidragit, men det låter sig inte göras. Därför vill jag på detta sätt genom Korsväg få framföra ett översvallande och varmt tack! till alla gåvogivare. På plats i Roman har jag nu också själv fått studera det fantastiska arbete som utförs och som genom hyllningsgåvan får stöd till ytterligare utveckling.

Till min glädje har också ACT – Svenska kyrkan beslutat att förlänga gåvoperioden. Man kan alltså även under hösten ge kollekter och gåvor till projekt 220, märkt ”biskop Per”.

Med varma och tacksamma hälsningar +Per

Korsväg 2 | 2018

65

Fotoaktion under globala aktionsveckan för ett världsparlament, Göteborg 2014.

Bild: Petter Ölmunger

Hela härligheten!

Om global demokrati – Vi har precis öppnat hemsidan. Det har varit lite med det praktiska, men nu är den uppe och folk kan bli medlemmar.

Petter syftar på den nybildade föreningen Demokrati utan gränser, som startades i början av året.

66

Korsväg 2 | 2018

J

ag träffar Petter Ölmunger och Hans Leander för ett samtal om global demokrati.

Båda är präster i Svenska kyrkan, Petter finns i Ödsmål norr om Stenungsund, och Hans i Biskopsgården på Hisingen.

För Petter började det hela med ett politiskt intresse som ”alltid funnits där”, och ett intresse för de globala frågorna. Men han kände också att det var något som saknades i de kanaler som fanns. När han bodde i Hjällbo var han lokalpolitiker, och satt bl.a. i stadsdelsnämnden.

– I Hjällbo pratades det då mycket om integration. Och om vi tycker att Hjällbo är dåligt integrerat i Sverige, hur dålig är då inte integrationen globalt sett?

– Och jag kommer ihåg från en valrörelse då att det pratades om att man skulle stärka

svensk konkurrenskraft. Jag fick en röst inom mig som sa att det handlar inte om det, utan grejen är att stärka svensk samarbetskraft. Vi ska inte försvaga Sverige, men använda vår styrka för att samarbeta snarare än konkurrera. Konkurrens är naturligt, men utifrån min kristna tro är samarbete en mer grundläggande kraft. Så vi måste skapa strukturer för att bättre kunna samarbeta och samordna våra resurser.

En erfarenhet från det lokalpolitiska arbetet var att det lokala starkt påverkades av globala skeenden.

– Det är nog inte bara min erfarenhet. Det är också ett problem för t.ex. EU-parlamentariker. Om man frågar dem vilka frågor de vill lösa så är det frågor om miljö och migration, antibiotikaresistens osv. Men om man drar i de frågorna så inser man ju att de inte Korsväg 2 | 2018

67

»

Vare sig vi gillar det eller ej så påverkar vi varandra över hela jorden.

går att lösa på europanivå bara. Europa är en viktig pusselbit, men det är bara en liten del av världen.

För Petter var det så att han skrev och funderade kring detta. Han landar i att demokratin är det politiska uttrycket för att samarbete är den överordnande kraften. Via internet får han kontakt med UNPA-kampanjen, en kampanj för ett demokratiskt rådgivande parlament knutet till FN, och Andreas Bummel som är samordnare för kampanjen och den som har lanserat den.

– Jag tilltalades av att det var ett relativt litet och realistiskt möjligt steg för oss att ta, men som samtidigt bär i sig en radikal och omvälvande vision. Samtidigt som man siktar väldigt högt, är man också konkret förankrad i vad som skulle kunna vara möjligt. Man bygger på det man har.

Petter blev nationell samordnare för UNPAkampanjen i Sverige och har engagerat sig i dessa frågor sedan dess.

– Det har ofta varit ensamt och kämpigt, det är en av anledningarna till att det nu känns så bra med en förening.

– Vi hade ett lite lösare nätverk, berättar Hans, men nu hoppas vi att en förening ska ger mer fokus. Det ger fler möjlighet att engagera sig, och att vi får en bättre bärande struktur för vårt arbete. I Tyskland bildades förra året Democracy Without Borders som en förening, för att nå ut bredare. Det blev en push för oss att omorganisera oss. Och nu har vi då startat föreningen Demokrati utan gränser. Det är ett sätt att skapa en form för ett långsiktigt arbete.

Men vad är då global demokrati?

– Tanken utgår från att vi lever i ett globalt

68

Korsväg 2 | 2018

samhälle och att vi är oundvikligt nära sammanvävda som människor. Vare sig vi gillar det eller ej så påverkar vi varandra över hela jorden. De stora ödesfrågor och utmaningar som vi står inför påverkar oss alla, och vi måste alla vara en del av lösningen. Frågor som klimatförändringar och migration, gör att vi måste agerat globalt, tillsammans. Dessutom är ju ekonomin och samhället på många sätt globaliserade, men styrelseformerna har inte hängt med. Den frågan som väcks är ju då hur vi vill försöka forma det samhället?

– Demokrati är ett bristfälligt system, men det är det bästa vi har, säger Petter, och då bör det rimligen gälla även för vårt globala samhälle. Vi kan inte låta det globala samhället fortsätta styras bara av de mäktigaste.

Varför räcker inte det vi har? Med länder och regeringar och EU och så vidare?

– Vi tror på en en annan väg, säger Hans.

Det skulle bli en mer direkt representation på global nivå, och man skulle kunna fatta gemensamma beslut. De olika former av mellanstatliga överenskommelser som vi har nu kan ju vara bra, men de är ju inte bindande.

Man kan lämna dem. Och de är också väldigt präglade av de starkaste. Det finns ingen gemensam lagstiftning eller polisväsende, alla måste liksom ha sitt eget. Med en global demokrati skulle våldsutövning kunna ske av en demokratiskt styrd polis, istället för som nu av några länders militär. En värld där man lyssnar mest på de som är starka blir en otrygg värld.

Visionen är stor.

– Det handlar också om moral. Det är en moralisk fråga att alla ska få komma till tals på lika villkor. Då räcker inte dagens ordning.

I demokratins form kan konflikterna hanteras utan att vi tar till våld och militär, menar Hans Leander (ovan). Jag tycker att det är lättare att känna igen Jesu ande och förhållningssätt i demokrati än i andra styrelseskick, säger Petter Ölmunger (nedan).

Korsväg 2 | 2018

69

Men det är inte bara en fråga moral, chanserna ökar också för att bättre beslut fattas om allas röster vägs in. Demokrati är en kombination av moral och pragmatism, menar Petter – Det är ju långsiktigt förstås, men den långsiktiga visionen måste vara en global demokrati.

Det man vill åstadkomma i ett första steg är en demokratiskt vald, rådgivande församling, knuten till FN. Den kampanjen har funnits i drygt 10 år, men nu under våren har alltså en ny förening för global demokrati startats.

– Det första steget som vi jobbar med är att det ska inrättas en rådgivande parlamentarisk församling kopplad till FN, berättar Hans.

Det är det som förkortningen UNPA står för ”United Nations Parliamentary Assembly”.

Det kan man tycka är ganska blygsamt, den skulle inte ha någon formell makt. Men symboliskt tror vi att den kan betyda väldigt mycket och vara ett stort steg på väg mot ett globalt demokratiskt parlament.

– Men trots att det är ett blygsamt steg så är det svårt. Kampanjen har ju funnits sen 2007 och än tycks det vara långt kvar. Men, ingen vet ju, det som framstår som omöjligt idag kan vara möjligt imorgon.

– Samtidigt måste man tänka demokratisering på många olika nivåer, och verka för en global rörelse som verkar för demokrati, säger Petter. Parlamentet behöver vara förankrat i en folklig rörelse, och samtidigt skulle ett sådant parlament kunna skapa en folklig rörelse.

I den nuvarande generalförsamlingen sitter regeringarnas representanter, och den representerar därför inte hela mänskligheten.

Hans har sin bakgrund i den radikala fredsrörelsen

70

Korsväg 2 | 2018

– Man skulle kunna kalla det militant pacifism säger han. Jag reagerade kraftigt mot det militära våldet och att man ska lära sig döda och sökte mig in i plogbillsrörelsen som använder civil olydnad. Det innebär att man öppet och utan våld går in på militärbaser och liknande och avrustar vapen. Jag var på JASfabriken och gjorde en civil olydnadsaktion sommaren 1993.

– Men nu engagerar jag mig istället i den globala demokratirörelsen. För mig blir det lite som en tredje position som upplöser antagonismen mellan det militära våldet och min benhårda pacifism. Nu tänker jag att vi behöver demokratins form på global nivå för att på sikt möjliggöra för nationerna att avrusta sin militär och istället samarbeta i ett gemensamt globalt polisväsende.

– I demokratins form kan konflikterna hanteras utan att vi tar till våld och militär. Och i det ligger också ett bejakande av en polisiär funktion, med en viss begränsad våldsanvändning. Som skiljer sig radikalt från kapprustningen, och att de starkaste ska bestämma mest.

– Jag känner mig väldigt glad för det här engagemanget; det känns meningsfullt. Och också rimligt i den värld som vi har.

Petter och Hans är ju kristna. Är detta ett kristet engagemang?

– Demokrati utan gränser är en religiöst och politiskt obunden förening, där människor oavsett tro eller politisk hemhörighet är lika välkomna. Demokrati är en angelägenhet för alla. Men för mig personligen är detta engagemang starkt förankrat i min kristna tro, säger Petter och Hans nickar instämmande.

– Min motivering till detta är utifrån min tro, som jag försöker se som ett kriterium för

Kanske kan den kristna tron bidra med en radikalitet som är tålmodig.

hela livet. Människans uppgift att vara en god förvaltare är så tydligt skriven i Bibeln.

Det är en uppgift som alla människor, inte bara kristna, är kallade och skapade till.

Fred och rättvisa är heliga värden, och synen på människan som ansvarig pekar också mot demokrati.

– I Bibeln finns en kritik mot den starkes rätt, säger Hans. Perspektivet är ofta underifrån och från en utsatt position. Samtidigt säger ju inte Bibeln så mycket om demokrati, och det som vi menar med demokrati fanns inte på kartan då.

– Jag tycker att det är lättare att känna igen Jesu ande och förhållningssätt i demokrati än i andra styrelseskick, menar Petter.

– Tänk på berättelsen om Jesus och myntet, säger Hans. Jesus svarade varken ja eller nej på frågan om man ska betala skatt till kejsaren. Det har ju ofta tolkats som ett skiljande mellan stat och religion. Men jag ser det mer som en inbjudan till förhandling, att han har en förhandlande attityd. Och det ligger nära demokratin som handlar mycket om samtal, förhandlingar och kompromisser.

– Man måste skilja mellan vår personliga motivation och föreningen som sådan. Det är väldigt viktigt om det här projektet ska lyckas att alla behövs, oavsett tro eller icke-tro. Det är viktigt att inte skapa klyftor, men det är också viktigt att vara sann, ingen ska behöva dölja sin tro eller motivation.

kyrkan har ju ett starkt ställningstagande för demokrati.

Det är inte långsökt utifrån det att man skulle kunna diskutera global demokrati utifrån teologiska perspektiv. Det hade väl varit spännande om Svenska kyrkan ville göra något sånt, säger Petter – Tänk om om kyrkorna kunde gå före, instämmer Hans. Kanske kan den kristna tron bidra med en radikalitet som är tålmodig. Vi lever hela tiden i väntan på Guds rike som ska komma, och är samtidigt kallade att vara kärleksfulla här och nu. Visionen om ett världsparlament är radikal och kräver därför tålmodighet.

– För mig är det tydligt att om vi inte arbetar långsiktigt med den här visionen är det svårt att se till exempel hur vapenexporten skulle kunna minskas annat än marginellt. Eller att flyktingfrågan skulle kunna hanteras på ett ansvarsfullt sätt, för den delen, säger Hans avslutningsvis.

– Bara de sista 10-15 åren har ju demokratin ifrågasatts av starka nationalistiska och högerextrema rörelser. Kanske var det lättare att vara kosmopolit för 15 år sen. Men å andra sidan är det idag tydligare än någonsin hur mycket vi behöver en fungerande demokrati på global nivå.

Text: Sara Wrige Bild: Torgny Lindén

Och kyrkan då?

– Kyrkan som organisation borde också engagera sig i denna fråga. En idé kunde vara en konferens om världsordningen, hur vi vill att vårt globala samhälle ska styras. Svenska Korsväg 2 | 2018

71

Att inte ta ställning mot orättvisor är också ett politiskt ställningstagande Nej, 1968 var inte så rött som många vill minnas. När statsvetarprofessorn Ulf Bjereld ser tillbaka, är det snarare ett liberalt uppror han ser. Ett uppror mot auktoriteter och för individuella friheter.

Ett år ”när allt började”.

72

Korsväg 2 | 2018

Prästen Ingemar Simonson (i ljus trencoat) demonstrerade 1968 mot Davis Cup-matchen i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Orsaken till protesterna var att Rhodesias vita diktaturregim förtrtyckte den svarta befolkningen.

1968

Få årtal i modern tid har samma mystiska skimmer, antingen man ser tillbaka på detta år för 50 år sedan med en suck av nostalgi och längtan efter frigörelse eller med fasa över uppror och normupplösning.

Det var ett dramatiskt år, oberoende av vad man tycker om det. Medborgarrättskämpen Martin Luther King mördades i USA, likaså presidentkandidaten Robert Kennedy. Sovjet invaderade Tjeckoslovakien och gjorde slut på ”Prag-våren” och drömmen om frihet. Vietnamkriget rasade som värst med en massaker i Song My, ett illdåd som väckte en storm av avsky världen över. I höstens val till andra kammaren fick socialdemokraterna rekordhöga 50,1 procent av rösterna.

Och så var det ju det här med revolten.

Studenter över hela västvärlden reste sig, protesterade och ockuperade med början i Paris där också arbetare anslöt med generalstrejk.

På det ockuperade Kårhuset i Stockholm försökte utbildningsministern Olof Palme tala studenterna till rätta. The Beatles sjöng i låten Revolution att ”we all want to change the world”, oklart hur. På världskyrkomötet i Uppsala gick diskussionerna höga om kyrkans roll i en förändrad värld.

Det var ett år då många gamla sanningar ställdes på ända.

En som kan det mesta om 1968 och har funderat över dess verkningar är statsvetaren och professorn Ulf Bjereld. Han var med. Och han har skrivit en bok i ämnet tillsammans med hustrun Marie Demker, också hon professor i statskunskap.

– Ett auktoritetsuppror, kallar han händelserna 1968.

Men det var inte så rött som många vill tro.

Sett till resultatet femtio år senare framstår

1968 snarare som ett liberalt uppror för individens frihet, menar han.

Låt oss först backa tiden tillbaka till 1968 och bege oss till Båstad, denna badort och tennismetropol på skånska sidan om gränsen mot Halland.

Där bor Ulf Bjereld, han ska fylla elva år mot årets slut. Pappa är fruktodlare och folkpartist, aktiv i Frälsningsarmén, mamma jobbar i Pressbyrån, i familjen finns också en syster. Hemmet har gett Ulf en trygg barnatro.

Den 3 maj ska det spelas Davis Cup-tennis i Båstad mellan Rhodesia och Sverige, Rhodesia är vid denna tid en diktatur styrd av den vita eliten, de svarta strider för frihet. Det blir stora demonstrationer – och våldsamma. ”Båstadkravallerna”, kom det att heta. Matchen fick spelas senare på hemlig ort. Gossen Ulf, som älskar tennis, vaknar politiskt.

Ett par år senare gick han med i SSU i grannstaden Ängelholm, det socialdemokratiska ungdomsförbundet. I Båstad var det ett radikalt steg.

– Min konfirmationspräst tyckte det var förfärligt att jag gick med, säger han. Vi hade två kyrkoherdar i Båstad, den ene mycket konservativ, den andre hette Ingemar Simonsson och deltog i demonstrationerna mot matchen, något han fick mycket kritik och många hatbrev för.

Polariseringen var tydlig i lilla Båstad, men Ulf förstod att man kan vara kristen och vänster, att det kristna budskapet om att stå på den fattige och utsattes sida rimmar väl med en vänsterståndpunkt politiskt. Hans liberale pappa skjutsade honom till politiska möten och hjälpte honom att vässa sina argument.

Korsväg 2 | 2018

73

Ulf kom som 17-åring till Göteborg för att plugga till journalist på journalisthögskolan.

Där var SSU inte tillräckligt vänster, han gick med i KFML(r), gruppen allra längst till vänster.

Vad sa man där om din kristna tro?

– Då hade jag tappat min tro, inte så att jag blev ateist, snarare agnostiker. Jag kände nog att det måste finnas något bortom tid och rum som vi inte kan veta något om.

Han lyckades inte få några jobb i Göteborg som rekordung journalist mer än i GT:s arkiv.

I stället blev det jobb som sjukvårdsbiträde på Kallebäcks sjukhem. Och om det jobbet skrev han 1981 en roman ”Anna, avdelning 13”.

– Den fick en positiv recension i Göteborgsposten, och i tidningen Arbetaren jämfördes jag med Max Lundgren, en av mina förebilder.

Men jag insåg ändå att jag inte hade den gestaltande förmågan som krävs för en skönlitterär författare, så jag gjorde inga nya försök.

I stället blev det studier. 1989 disputerade han på en avhandling om svensk mellanös-

74

Korsväg 2 | 2018

ternpolitik, och numera är han professor vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet.

I universitetsvärlden träffade han också sin blivande fru Marie Demker. Och det var hon som hjälpte honom att hitta tillbaka till en kristen tro.

– Hon var djupt troende, och våra samtal förlöste det jag burit inom mig sedan barnaåren, säger han.

Vill du kalla det en omvändelse?

– Nja, snarare en återfunnen tro.

Han hade också lämnat partiet på yttersta vänsterkanten.

– Jag lämnade politiken, det kändes som att hamna i en öken och jag fann inga nya plattformar. Jag fick erkänna att jag haft fel, och jag tycker inte om att ha fel…

Nå, han gick så småningom med i socialdemokraterna utan tankar på att bli aktiv. Men det blev han – via kyrkopolitiken, värvad av Birger Hassel, välkänd s-märkt kyrkopolitiker i Göteborg. Han gick också med i Tro och

»

Vi ville visa att året satte avtryck, att det var både slutet på en epok och början på en ny.

solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), och sedan 2015 är han dess ordförande.

– Rörelsen startades på 30-talet av dem som var för kristna för partiet och för röda för kyrkan, säger han med ett leende.

Numera ses Tro och solidaritet som socialdemokraternas radikalaste falang och har varit på kollisionskurs med moderpartiet bland annat då det gäller flyktingpolitik och vapenexport. Som ordförande har han en adjungerad plats i socialdemokraternas verkställande utskott, partiets innersta cirkel. Han har också haft regeringsuppdrag, senast för utredningen om statens stöd till trossamfund.

Tilläggas kan att Ulf Bjereld suttit två mandatperioder i domkapitlet. Han är också ledamot av styrelsen för Göteborgs Kyrkliga Stadsmission.

Så åter till 1968. Paret Bjereld/Demkers bok om årtalet kom första gången 2005, och i år lagom till 50-årsminnet har den kommit i en uppdaterad version. Boken har undertiteln ”När allt började”.

Det låter nästan som om det vore en skapelseberättelse?

– Haha… ja, det kan väl ses som en blinkning, säger han med ett skratt. Vi ville visa att året satte avtryck, att det var både slutet på en epok och början på en ny. Industrisamhället fasas ut, strukturerna i det fungerar inte längre för hur vi bygger ett samhälle. I stället fasas kommunikationssamhället in. Det gamla rivs ned för att ge luft åt något nytt.

Två nyckelord kan spåras i boken: Auktoritetsuppror och avskammifiering, det senare ett nyord författarna själva hittat på. Gamla auktoriteter, kyrkliga såväl som politiska, ifrågasätts och överges. Och skammen rivs bort

från kropp och sexualitet.

Hur vill du i dag summera erfarenheterna från 1968?

– För det första att nedmonteringen av auktoriteter öppnade för en ny individualism.

För det andra att kommunikationsteknologin utvecklades och globaliseringen tog fart, territoriet var inte längre lika viktigt.

Var årtalet så vänsterinriktat som vi vill minnas?

– Nej, det var snarare en liberal revolution där individens rättigheter fick större utrymme.

Mänskliga rättigheter fick ett stort genomslag, säger han.

Kyrkan fick sin beskärda del av kritiken 1968, Var det en rättvis kritik?

– Både ja och nej. Visst var kyrkan en del av en samhällsbevarande och förtryckande struktur, men det fanns en risk att man kastade ut barnet med badvattnet. Det som ligger till grund för individualismen föddes ju med kristendomen för 2000 år sedan, det går inte att bortse ifrån.

När författarna blickar tillbaka ser de 70-talet som ”besvikelsens epok”. Förhoppningarna från -68 om jämlikhet och solidaritet, rationalitet och universalism underminerades, många drömmar om det goda samhället kunde inte förverkligas. Men en landvinning kom för att stanna – det individualiserade samhället. En människosyn som säger att alla människor är unika och har lika värde och att det mänskliga livet är okränkbart. Och det är något de kopplar ihop med sin kristna tro. ”Den kristna teologin kräver av varje individuell människa en insikt om att just hon har del i världens bortvändhet från Gud… /---/ På samma sätt kan ett samhälle aldrig skapa en Korsväg 2 | 2018

75

kollektiv gemenskap av medborgare om inte var och en för sig, individuellt, inser sitt beroende av var och en av de andra i kollektivet”, heter det i boken.

Vi går mot ett val senare i år. Runt om oss i Europa är det en orolig tid, i några länder är demokratins fundament hotade, exempelvis ett oberoende domstolsväsende och fria public service-media. Är demokratin hotad också i Sverige?

– Inte på kort sikt, det finns inget rivaliserande styrelseskick som kan ta över. Hoten på lång sikt handlar väl mera om att de politiker vi väljer är instängda i nationalstatens ram, men många av de problem vi väntar oss att de ska hantera är globala, som miljöfrågorna till exempel, och där värnar många olika aktörer sina egna intressen. Och då är frågan: vem ska vi utkräva ansvar ifrån? Jag är mer rädd för de strukturerna än för högerpopulismen.

Fascismen har ingen framtid. Kanske är det som författaren Lena Andersson sagt, att det vi nu ser som fascism är ett döende träd som skickar sina sista grenar.

Ulf Bjereld vill på en punkt stärka en av demokratins fundament: ge public service-medierna ett grundlagsskydd. Det skulle avsevärt försvåra politisk styrning av dessa medier.

Människors politiska engagemang ser ut att gå partierna förbi, nästan alla partier har tappat stora delar av sina medlemskadrar, i vissa fall har kadern halverats. Många ”lajkar” upprop och kampanjer på sociala medier, men sedan stannar engagemanget där.

– Det räcker förstås inte att man känner sig delaktig för att man lajkat något i sin grupp.

Men det finns ju ett mycket större engagemang i vissa frågor, se hur många som är engagerade i språkkaféer och hjälp åt flyktingar i olika sammanhang. Det är oerhört positivt.

Nya nätverk skapas också med den nya teknologin. Knytblusaktionen till stöd för Sara Danius i Svenska akademin är ett exempel.

Religionen har ju tagit sig in i svensk politik som aldrig förr. Har det tidigare funnits en

beröringsskräck från politiskt håll när det gäller religion?

– Ja, religionen har betraktats som enbart en privatsak, men Sverige har förändrats, med invandringen har religionen fått en annan roll, och politikerna är inte vana att diskutera religion. Staten ska förstås vara neutral, men ett samhälle kan inte vara sekulärt, då det består av människor som är präglade av sin tro.

Många tror att religionen är något som man kan ta av och på sig efter behag.

Hur ska man ta sig ur denna föreställning?

– Jag tror på öppna samtal, vi måste visa att religion inte är något konstigt och farligt.

Om vi frimodigt kan visa vad vi står för kan tro och religion avdramatiseras. Och det är viktigt att vi deltar i det sociala livet och lever i solidaritet med dem som är utsatta. Vi kan inte dra oss tillbaka till ett annat rum. Vi måste fråga oss vad som är bäst för ”dessa mina minsta”.

Det finns ju debattörer som hävdar att kyrkan inte ska lägga sig i politiken. Jag antar att du inte håller med?

– Nej, vill vi som kyrka vara relevant i vår tid, kan vi inte vara opolitiska. Att inte ta ställning mot orättvisor är också ett politiskt ställningstagande.

Du sitter i socialdemokraternas verkställande utskott, du hörs och ses ofta i media.

Har du makt?

– Ja, det vore naivt att säga att jag inte har makt, jag har tillgång till många plattformar, även om jag inte ser mig som en ”toppsosse”, som jag kallades i något medium. Faran är om man inte inser att man har makt. Man måste kunna rannsaka sig själv och inte låta makten stiga en åt huvudet.

Om någon står och reflekterar över anno 2018 om femtio år – vilka blinda fläckar tror du att de kommer att finna hos oss?

Ulf Bjereld funderar en stund och kisar mot solen.

– Det kan vara djuren, hur vi behandlar djuren i dag i djurfabrikerna…

Text och bild: Lasse Bengtsson

76

Korsväg 2 | 2018

Hur hänger tro och samhällsengagemang ihop för dig?

Det kan absolut finnas ett samband med till exempel en kristen tro, men det behöver inte göra det.

Det finns många som engagerar sig utifrån helt andra drivkrafter.

Till exempel en allmän humanistisk övertygelse. Det handlar om att minska lidandet i världen. Organisationer som exempelvis Läkare utan gränser jobbar ju inte med kristna förtecken men gör mycket gott i världen.

Elisabeth Andrén, Falkenberg, gymnasielärare

Jag tror, nej jag vet, att Gud finns och ger kraft. Bland annat till att engagera sig i samhället, i andra människor. Det kan vara på olika sätt. Jag är inte aktiv politiskt till exempel, men jag sjunger och kan använda min röst. Som när vi arrangerat en konsert med insamling till drabbade människor.

Att arbeta med människor kräver också engagemang. Att göra sitt bästa för att de äldre ska må bra och ha det bra. Det är hårt arbete och man tar med både tankar och känslor från jobbet. Engagemanget kan vara tyst också, att man tänker på och ber för andra människor. Det hörs och syns inte så mycket utåt.

Priyantha Widiyaratne, Öckerö, underskötare inom äldreomsorgen Korsväg 2 | 2018

77

Förtroendevalda

Engagerade i samhälle och kyrka De förtroendevalda i Karlskoga församling går sin egen väg. Utan blockgränser. I tron på Gud och samarbete. Siv Björck Kjellgren (S) och Anneli Lyckeborn (ESK), två erfarna kommunpolitiker, vill stärka det demokratiska styret i kyrkan.

I

kommunen styr de tillsammans – Siv är socialdemokrat och Anneli liberal. I kyrkan däremot leder de varsin stark grupp, den ena med partibeteckning och den andra utan.

Sivs socialdemokrater är i majoritet med två mandat mer än oppositionen Engagemang för Svenska kyrkan. Anneli är ESK:s mest kryssade kandidat.

Kvinnorna har sedan årsskiftet varsin viktig ordförandepost i församlingen. Siv i kyrkofullmäktige och Anneli i kyrkorådet.

– Först skulle Socialdemokraterna ha alla ordförandeposter, men sen släppte de kyrkorådet.

En maktfördelning som båda tror är bra för samarbetet och för den demokratiska processen, den som behöver stärkas.

Mer makt åt de folkvalda alltså? Njaa, kanske inte just det ordvalet. Det gäller att gå försiktigt fram, betonar Siv och Anneli. Men de förtroendevalda behöver på ett mer aktivt sätt ta del av budgetarbetet.

De jämför med kommunen där kontakten mellan politiker och tjänstemän är betydligt

78

Korsväg 2 | 2018

tätare. För att påverka hur pengarna ska användas och kunna göra omfördelningar i verksamheten krävs tydliga mål och långsiktighet.

– Det här är tankar framåt. Vi vill stärka och förnya de förtroendevaldas inflytande i församlingen, säger de.

Båda nomineringsgrupperna vill satsa på barn och unga, ha en öppen kyrka och ett varierat utbud av gudstjänster. Det är så lite som skiljer att de själva har svårt att peka på någonting.

Det är lite rivstartskänsla. Det politiska engagemanget har ökat och oväntade konstellationer bildats. Folkstyret i Karlskoga församling har ändrat utseende efter höstens kyrkoval. Och det följer inte utvecklingen varken i stiftet eller på nationell nivå. Där gick de partipolitiska nomineringsgrupperna tydligt framåt. I Karlskoga gick det bäst för nybildade partipolitiskt obundna ESK, en grupp där många välkända kommunpolitiker från alla partier utom S och SD samsas. Sossarna backade och Sverigedemokraterna kom in.

Delar på makten. Karlskoga församling har fått nya ordföranden, Siv Björck Kjellgren (S) leder fullmäktige och Anneli Lyckeborn (ESK) kyrkorådet.

Siv är inte helt nöjd med hur det blev. Att vänstern allierade sig med ESK skaver.

– Det var bestämt från partiet centralt att vi skulle ha rena s-listor, säger Siv. Men v kunde ha gått fram med en egen lista. Då hade vi samarbetat utifrån valresultatet.

Den enda tydliga skiljelinjen mellan nomineringsgrupperna går vid partipolitik. Långt mer än sakfrågor. Och det fi nns en samlad kritik mot S och SD, att partierna på central nivå både styr och stöttar med pengar för att ha makt över Svenska kyrkan.

– Partisymboler har inget i kyrkan att göra, tycker Anna Danielsson (ESK), moderat kommunpolitiker och näringslivsföreträdare i Karlskoga.

Det hettar till runt bordet i Centerns och Liberalernas partilokal. För det är där, inte i

kyrkan, som ESK:arna stämt träff för att berätta hur det är att företräda kyrkans medlemmar i rollen som opolitisk förtroendevald. Det är de själva som valt beteckningen opolitisk, istället för partipolitiskt obunden.

– Vi har korset gemensamt. Den kristna tron är grunden. Inte våra politiska åsikter, säger Anna.

Det fi nns inget behov av att söka konfl ikt och markera ideologiska ståndpunkter, anser hon. Tvärtom är det en styrka att det fi nns många olika infallsvinklar runt varje sakfråga. Diskussionerna blir konstruktiva och oftast slutar det med att gruppen är enig. Om inte röstar de och majoriteten vinner.

– Vi har totalfokus på församlingen, lyssnar in och agerar därifrån, säger Pontus Quick (ESK), liberal kommunpolitiker.

Han menar att församlingsborna har perKorsväg 2 | 2018

79

»

Det går utmärkt att hänga av sig den ideologiska rocken.

sonkännedomen och lagt sin röst på dem man vet är engagerade i kyrkans framtid.

– Vi är som vilken medlemsorganisation som helst och ska också styras som en sådan.

Men är det inte som kommunpolitiker i partipolitiska sammanhang de flesta personerna på ESK:s lista gjort sig kända, snarare än som kyrkliga profiler?

Protesterna eskalerar. De tre lyfter fram både ideella engagemang i föreningslivet och sin kristna tro. De sitter i kyrkans fullmäktige för att församlingsborna har förtroende för dem som människor, inte som partiföreträdare.

– Det går utmärkt att hänga av sig den ideologiska rocken.

Ett bildspråk som för stunden dessutom är bokstavligt förstärkt. Annas klarblåa m-märkta dunväst hänger bakom henne på stolen och bakom Pontus skymtar en liberal vårjacka.

Runt halsarna däremot hänger kristna kors.

Siv, som lämnat rummet och låtit ESK förklara det opolitiska arbetet utan hennes inblandning, är försiktig i sina slutsatser. Men säger att för egen del tycker hon det är skönt att vara socialdemokrat både i kommunen och i kyrkan.

– Jag är samma person för väljarna oavsett sammanhang.

För henne går kristen tro och socialdemokrati hand i hand. Hon har valt båda och vill inte skilja dem åt.

– Alla människors lika värde och omsorgen om de svaga i samhället är min drivkraft oavsett om jag jobbar inom kyrkan eller kommunen.

80

Korsväg 2 | 2018

Hon håller med sina kyrkopolitiska motståndare om att den kristna tron förenar. Därför tycker hon att den som är förtroendevald i kyrkan också ska ha ett kyrkligt engagemang.

Det får inte bli ett ”vi förtroendevalda och dom andra”. Engagemanget kan se olika ut – vara kyrkvärd, delta i gudstjänster, besöka barngrupper för att ta några exempel. Men att fatta beslut i en organisation man inte känner verksamheten tycker Siv är principiellt fel.

Kritiken om att inte delta aktivt, varken i verksamhet eller politiskt arbete, riktas tydligast mot Sverigedemokraterna. Partiet kom in i kyrkofullmäktige vid senaste valet.

Tre mandat fick de men den ena stolen står tom. Därmed blir de inte den vågmästare som valresultatet visar. Närvaron vid mötena imponerar heller inte på de övriga folkvalda.

– Vi har sett Simon en gång i kyrkorådet, säger ordförande Anneli.

Hon tycker att alla ideella demokratiska krafter behövs. Det finns mycket som behöver göras i församlingen. Och att inte delta i arbetet är ett svek mot de som röstat på SD, resonerar övriga förtroendevalda. Simon Sandström, som sitter i fullmäktige och är ersättare i kyrkorådet, förklarar att han deltagit i de möten han kunnat, men att det varit körigt på jobbet och inte funkat att ta ledigt.

– Jag är intresserad av kyrkopolitiken och kommer att arbeta mer aktivt framöver, säger han.

SD beklagar den tomma stolen i fullmäktige. Det var svårt att få folk att ställa upp i kyrkovalet och partiet nöjde sig med två namn på listan. De räknade inte med att få fler mandat.

Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Siv Björck Kjellgren, S

Anneli Lyckeborn, ESK

Ordförande i kyrkofullmäktige

Ordförande i kyrkorådet

Ålder: 69 Född: Viby i Närke. Flyttade till Karlskoga 2006.

Jobb: pensionerad skoladministratör Första mötet med politik: Uppväxt i Centern.

Föräldrarna hade lantgård och pappa var medlem i partiet. Först röstade jag som dem.

Blev politiskt aktiv: I slutet på 1970-talet, efter en demonstration i Hallsberg. Barnen var små, jag kände att jag ville vara med och påverka lokalt.

Därför socialdemokrat: Jag tilltalades av solidaritetstanken, men det handlade nog också om att bilda sig en egen uppfattning och inte bara följa föräldrarna.

Därför kyrkopolitiken: Kyrkan är en så viktig del av samhället. I kyrkan kan jag förena min tro och politiska övertygelse om solidaritet och alla människors lika värde.

Deltar i kyrklig aktivitet: Jag går gärna på gudstjänst, inte varje söndag men jag är uppväxt i baptistförsamlingen och har alltid varit troende.

Viktigaste sakfrågan i församlingen: Att ha bra verksamhet för barn och unga.

Ålder: 60 Född: I Karlskoga. Bott här hela livet.

Jobb: Administratör, har jobbat på Nobeli business support sedan 1981.

Första mötet med politik: Jag växte upp i ett socialdemokratiskt hem. Det var mycket politik vid köksbordet hemma. Fast pappa bytte parti sen och blev folkpartist.

Blev politiskt aktiv: På 1990-talet. Jag var intresserad av människor och ett jämställt samhälle. Ville påverka och förbättra. Det var drivkraften.

Därför liberal: Liberalismens syn på jämställdhet och utbildning tilltalade mig. Sen var det nog också ett sätt att stå på egna ben och tänka själv.

Därför kyrkopolitiken: Vill jobba för de utsatta. Det kändes rätt när jag fick frågan. Jag är uppvuxen i ett kristet hem, gått i söndagsskola och fick en god inskolning. Där lades grunden till intresset att engagera mig kyrkligt.

Deltar i kyrklig aktivitet: Jag går gärna och lyssnar på musik, men det blir inte så många gudstjänster.

Viktigaste sakfrågan i församlingen: Driva ungdomsverksamhet. Den kommunala räcker inte. Kyrkan har en stor uppgift att fylla och gör fantastiskt mycket bra.

Korsväg 2 | 2018

81

Förtroendevalda

Hallå där!

Pernilla Rosin, kyrkoherde i Karlskoga församling. Hur är det att arbeta i en politiskt styrd organisation?

– Jag har alltid jobbat i kyrkan och kan inte jämföra med något annat. De förtroendevalda representerar församlingen och jag ser oss som ett team.

Vad förväntar du dig av de förtroendevalda?

– Att de är insatta i de aktuella frågorna och vet hur organisationen ser ut. Jag och de andra tjänstemännen behöver någon att bolla med.

De är också din arbetsgivare, hur märks det och vad behöver du?

– Jag har egna möten med ordföranden i utskott, kyrkoråd och fullmäktige. Vi sitter i samtal då och då. Jag behöver ett hundraprocentigt stöd, att de finns där och backar upp mig.

Finns det risk för att det blir ett ”vi och dom”?

– Det kan kännas så ibland. Och kanske måste

82

Korsväg 2 | 2018

det vara så också. Vi har olika roller.

Behöver uppdelningen motverkas?

– Nej, lite vi och dom gör inget. Vi träffas och känner varandra. Oftast är vi ett team. Det är inte de förtroendevaldas uppgift att vara med i allt. Det skulle bli alldeles för invecklat om de vore insatta i varje minidetalj.

Hur uppfattar du skillnaderna mellan de tre nomineringsgrupperna i Karlskoga församling?

– SD känner jag inte alls, de har inte varit på några möten. Jag vet inte vad de står för i våra sammanhang. Men när det gäller S och ESK tycker jag inte att skillnaderna är stora. De vill församlingens bästa.

De förtroendevalda pratar också om ”församlingens bästa”, vad lägger du i det uttrycket?

– Vi har en lång tradition av församlingsarbete

som ska föras in i framtiden. Vad vill församlingen, vad förväntar sig de som går i kyrkan?

Det är att förvalta församlingens bästa.

viktigt att deras röst blir hörd. Men jag upplever inte att vi vill gå åt så olika håll.

Kan du ge konkreta exempel?

– Först måste vi vara överens om strategierna för framtiden. Innan vi är överens om det vet vi inte vad som är församlingens bästa.

Hur märks den demokratiska nystarten?

– Nya ordförande både i fullmäktige och kyrkoråd, även i utskotten. Det märks. De behöver komma in i arbetet samtidigt ger det ny energi. De är kloka personer som vill mycket.

Alla nomineringsgrupperna vill satsa på barn och unga. Kan de förtroendevalda bli för överens?

– Nej, men det är klart att det finns behov inom olika områden och diskussionen måste tas. Jag tänker att oavsett vad vi gör ska det vara av hög kvalitet. Vi ska göra allt så bra det bara går.

Vad står överst på din kyrkliga önskelista?

– Just nu är det att bygga upp det diakonala arbetet. Att vi har en modern diakoni. Det har varit många olika inriktningar. Det behövs en mötesplats för äldre, en social gemenskap där man tillsammans gör något bra för församlingen. Kanske en syförening. Vet inte om det är modernt, men det står på min önskelista.

De folkvalda i din församling har som ambition att bli mer aktiva, hur ser du på det?

– Jag gör som de säger. De är representanter för våra medlemmar i församlingen. Det är

Text: Helena Söderqvist Bild: Øyvind Lund Korsväg 2 | 2018

83

Vad fick dig som kommunpolitiker att också ställa upp som förtroendevald i församlingen?

Maria Nyberg

Pontus Quick

V i kommunen, opolitiska Engagemang för Svenska kyrkan (ESK) i kykan

Liberal i kommunen, opolitiska ESK i kyrkan

– Kyrkan har en jätteviktig funktion i samhället och jag tycker att vi talar för lite om den kristna tron. Och visst, kyrkan har sin historia men budskapet är inte förtryckande.

Kärlek är inte förtryck. Att vi jobbar partipolitiskt obundet i kyrkan tycker jag visar att vi har mogna politiker som kan skilja på person och politik. Sen är vi vana från kommunpolitiken att jobba brett och försöka komma överens. Det här är nytt och vi får se hur det går.

– Jag tror på kyrkan som organisation, en kristen medlemsorganisation som hjälper människor. Den ska inte styras av partier utan av engagerade medlemmar. Att vara förtroendevald är mitt sätt att bidra i församlingen, det är där jag lägger mitt kristna ideella engagemang. Att lyssna och fatta beslut är också en viktig uppgift.

Viktig sakfråga?

– Personalpolitiken inom kyrkan intresserar mig, till exempel det här med vem som lämpar sig bäst att vara chef. Där finns en gammaldags syn, lite som vården förr, att den högst utbildade också var den som skulle vara chef.

Kyrkoherdarnas ställning behöver diskuteras.

84

Korsväg 2 | 2018

Viktig sakfråga?

– Jag vill verka för att kyrkan får fler medlemmar. Det behövs marknadsföring. Folk vet inte allt bra som kyrkan gör. Istället för att prata prioriteringar och nedskärningar tycker jag vi ska jobba för att hitta nya intäkter. Jag ser hur kyrkan växer bland unga på sociala medier. En bra och synlig verksamhet kommer att locka fler medlemmar.

Förtroendevalda

Simon Sandström

Ingrid Norrbäck

SD både i kommunen och kyrkan

S både i kommunen och kyrkan

– För att påverka vad församlingen ska ägna sig åt. Jag tycker att kyrkan är vänstervriden och på väg att tappa sin identitet och tron på bibeln. Det ska finnas något för alla i kyrkan, både unga och gamla, men tron måste stärkas.

Kyrkan ska hjälpa alla men har ett särskilt ansvar för de som är kristna. Alla som flytt krig ska ha rätt till ett värdigt liv men för att få hjälp måste de anpassa sig, med det menar jag prata svenska och respektera den kristna tron.

– Jag är socialdemokrat och jag har en tro, därför ställde jag upp i kyrkovalet. Men det är en ny dimension att vara förtroendevald i kyrkan. Har mötts av ett helt annat sätt att samarbeta än till exempel inom fackföreningsrörelsen och kommunpolitiken. Det är inte samma fokus på debatten. Jag har mycket att lära. Än är allt så nytt.

Viktig sakfråga?

– Att kyrkan öppnar fritidsgården i centrum igen. Det är viktigt att fånga upp de unga innan det blir stökigt. Sen tycker jag att kyrkans förtroendevalda ska ha låga eller inga arvoden alls. Pengarna ska användas till verksamhet istället.

Viktig sakfråga?

– Att prioritera barn och ungdomsverksamhet. Kyrkan är också väldigt viktig för arbetet med integration. Det görs så mycket bra. Jag tycker också det är viktigt att ta diskussionen med Sverigedemokraterna. I stället för att bara vara arg vill jag läsa in mig och bemöta dem i sak.

Korsväg 2 | 2018

85

Offentliga organ idéburen sektor Att offentliga organ ingår partnerskap med idéburen sektor stärker demokratin, eftersom fler blir delaktiga

R

unt bordet sitter två kommunpolitiker, två tjänstemän och fyra föreningsmänniskor. Diskussionen gäller hur de ensamkommande ungas situation ska kunna förbättras. Mötet är i Uddevalla, men skulle lika gärna kunna vara i Göteborg, Stenungsund, Lysekil eller någon annanstans.

Det är styrgruppen för det sk IOP-avtalet som träffas. I Uddevalla har Svenska kyrkan, med kyrkoherde Ingvar Humlén i spetsen, varit en viktig kraft för att avtalen har kunnat skrivas.

– Vår tro måste få praktiska konsekvenser, menar Ingvar. Annars är det en skral tro.

86

Korsväg 2 | 2018

– Runt bordet händer det också att vi talar tro. Som när någon funderar över ordet kallelse, i samband med arbetet för de ensamkommande. Där alla tänker högt över sina olika sätt att tro. Det tycker jag är fint, att vi kan tala tro och dela tro, trots våra olika utgångspunkter. Också en spännande del av arbetet.

IOP betyder Idéburet offentligt partnerskap och är en samverkansmodell mellan det offentliga och den idéburna sektorn. Modellen har funnits sen 2010 och det första avtalet tecknades i Sigtuna mellan kommunen och en

Stefan Skoglund och Elving Andersson är kommunpolitiker i Uddevalla. De är båda mycket positiva till att IOP-avtal tecknats mellan kommunen och den idéburna sektor i vilken Svenska kyrkan ingår.

kvinnojour. Ofta handlar avtalen om sociala frågor, som att motverka mäns våld mot kvinnor, minska utsatthet hos EU-migranter eller i etableringsarbetet med nyanlända.

– I Uddevalla har vi nu faktiskt tre IOPavtal, berättar Ingvar. Kring Saronhuset, ett socialt centrum, Noras akutboende och nu senast, tillsammans med Agapes Vänner, Rädda Barnen och Ljungskile folkhögskola kring de ensamkommande.

En av de drivande i Uddevalla har varit Stefan Skoglund (s), socialnämndens ordförande.

– Att offentliga organ ingår partnerskap i olika frågor med idéburen sektor stärker de-

mokratin, eftersom fler blir delaktiga och det blir en känsla av gemenskap, säger han.

I dokumenten som reglerar IOP-avtalen i Uddevalla står det bl a: Syftet med överenskommelsen är att skapa ett långsiktigt hållbart Uddevalla genom att stärka samspelet mellan den idéburna och offentliga sektorn. Målet med överenskommelsen är att synliggöra och stärka den idéburna sektorns självständiga och oberoende roll som röstbärare och opinionsbildare, samt att utveckla möjligheterna för den idéburna sektorn att utgöra en viktig aktör inom välfärdsutvecklingen.

Korsväg 2 | 2018

87

Kyrkoherde Ingvar Humlén.

Anna-Tora Huss, representant för Rädda Barnen i Agapes vänner.

Det senaste tillskottet i Uddevalla handlar alltså om de ensamkommande. I och med att de fyller 18 år, eller blir uppskrivna i ålder, förändras deras situation drastiskt. De förlorar sin gode man, sin socialsekreterare och sitt boende. Istället riskerar de att placeras på Migrationsverkets boenden, som kan ligga långt från hemkommunen. Med svårigheter att gå kvar i skolan, fotbollsträningen, kontakten med kompisarna.

Regeringen insåg problemet och gav därför kommunerna ett tillskott på totalt 390 miljoner kronor för 2017 och 395 miljoner för 2018 för att de unga skulle kunna bo kvar i hemkommunen. Bidraget var inte bindande, många kommuner använde dem på annat sätt.

Men i Uddevalla var politikerna överens om att de skulle gå till att stötta de ensamkommande.

Uddevalla fick fyra miljoner kronor från regeringen. Eftersom kommunen redan hade goda erfarenheter av samarbetet med kyrkan, valdes denna lösning återigen.

– Jag tycker det är bra att civilsamhället vill vara med och påverka, konstaterar Ingvar Humlen. Att alla kan vara med och bidra och inte bara proffsen. Det stärker demokratin.

– Varje krona från regeringen blir tre i den ideella sektorn, menar Stefan Skoglund.

I Uddevalla kommun handlar det om 50-60 ensamkommande unga. Hittills har pengar slussats över till stöd till värdfamiljer, busskort till killarna och hyra till två olika studenthem. Utan kyrkans medverkan hade det varit svårare att åstadkomma lösningar.

Agapes Vänner är en liten, men snabbt växande ideell förening, som ogärna ville hantera så mycket pengar, teckna hyreskontrakt, brandtillsyn, försäkringar mm.

88

Korsväg 2 | 2018

»

Samhället är större än marknaden och staten

Agapes Vänner heter egentligen Agapes Vänner Uddevalla, Munkedal, Tanum, men själva IOP-avtalet gäller bara i Uddevalla.

Men Svenska kyrkan är ändå delaktig i arbetet med att stötta de ensamkommande också i de andra kommunerna.

– Vi har ju en stor och kompetent organisation i Uddevalla, konstaterar Ingvar. Kyrkorådet är det beslutande organet och hittills är alla överens om de satsningar vi har gjort.

Ett IOP är tillåtet då det inte existerar en marknad. En offentlig myndighet är inte tvingad att upphandla all verksamhet som drivs av externa parter. Samhället är större än marknaden och staten. Välfärd är mer än det som skattekronorna betalar. Så har det alltid varit. I grunden bygger välfärden på att vi som samhällsmedlemmar bryr oss om varandra. Den omtanken får inte avgränsas till att enbart handla om att betala skatt. Då blir samhället kallt och hårt.

I Uddevalla är det den styrande majoriteten med s,v och mp som står bakom IOP-avtalet, men enigheten är stor över blockgränsen.

– Det är väldigt positivt att vi träffat några IOP avtal mellan Uddevalla kommun och den idéburna sektorn, kommenterar Elving Andersson (c), vice ordförande för socialnämnden. Det är ett sätt att öka delaktigheten i samhällsarbetet och därmed också demokratin. Dessutom ger det mycket ”valuta för pengarna” sett ur kommunal utgångspunkt, samtidigt som den idéburna sektorn stärks.

De båda andra IOP-avtalen gäller Saronhuset och Noras akutboende. Saronhuset är sedan 2005 en mötesplats och Kyrkornas diakonala centrum som ligger centralt i Uddevalla och drivs gemensamt av nio församlingar. Saron-

huset stöttar utsatta människor, serverar billig lunch, delar ut matlådor och kläder, hjälper till att förmedla kontakt med t.ex. socialtjänst och bjuder in till andakt och veckomässa. Noras Akutboende finns bredvid Saronhuset och har fem sovrum. Målgruppen är personer över 18 år som vistas i Uddevalla kommun och som behöver en trygg plats att sova på en natt i en drogfri miljö.

Också Rädda Barnen, en av parterna i IOPavtalet, gläder sig åt samarbetet.

– IOP som ram för samverkan gör det möjligt för målgrupperna att få större kontakt och inflytande på insatserna, säger AnnaTora Huss, regional samordnare för Barn i Migration, Rädda Barnen, region väst. Det kan främja självorganisering och egenmakt och därmed bättre optimera insatser på ett sätt som oftare blir bättre än upphandlade avtal med vinst som ett tydligt mål.

Ingvar Humlen är tillfreds med samarbetet med kommunen och de andra organisationerna. Han berättar, att det i början fanns oro från några för att närma sig kyrkan. Och kyrkan själv fick fundera över hur profilerade man ville vara. Men oron visade sig vara obefogad.

– Vi står upp för vår tro och vågar vara tydliga, säger han. Om det är en bidragande orsak till att gudstjänstlivet blomstrar, kan jag ju inte veta, men jag tror det. Numera är gudstjänstfirarna i olika åldrar och kommer från olika länder. Många har fått nya vänner.

Mångfald stärker tillväxt.

Text och bild: Agneta Riddar

Korsväg 2 | 2018

89

Bibelstudium | + Sören Dalevi

Skapelseberättelsens A och Ö

O

m man vill börja läsa Bibeln är dess första bok, Första Moseboken, en bra startpunkt. Skapelsen, Kain och Abel, Noas ark, Abraham, Josef i brunnen … här återfinns flera av Bibelns mest älskade berättelser. Första Moseboken har dessutom tiderna igenom varit en av Bibelns mest lästa och citerade böcker.

Samtidigt är det inte en enkel bok att läsa. För varför finns det till exempel två skapelseberättelser? Och varför avbryts framställningen ibland av, till exempel, långa namnlistor?

Låt oss börja med den första frågan, den om varför det finns ett antal dubbletter i Första Moseboken. Dessa upprepningar har bibelläsare i alla tider lagt märke till; såväl judiska lärde som de tidiga kristna som Martin Luther.

De flesta forskare idag tror att det beror på att berättelserna som finns i moseböckerna från början fanns i åtminstone två olika boksamlingar, som på ett senare stadium sattes samman. Det skulle i så fall förklara varför vi har just två skapelseberättelser (en i 1-2:4a och en i 2:4b-3:24), två berättelser om Abrahams kallelse (kapitel 15 och 17) men också förklara vissa andra upprepningar i berättelsen. Tittar man

90

Korsväg 2 | 2018

extra noga på de olika versionerna ser man dessutom att de var för sig har vissa gemensamma drag, som genomgående återkommer.

Ett sådant drag är gudsnamnet, som i den ena versionen nästan alltid är Gud, medan det i den andra nästan alltid är Herren (Jahve), eller i något enstaka fall Herren Gud. Och i den version som använder gudsnamnet Gud mynnar det dessutom gärna ut i en religiös ritual; till exempel mynnar den första skapelseberättelsen (1 Mos 1-2:4a) ut i budet om vilodagen, sabbaten, på samma sätt som den andra versionen av Abrahams kallelse (1 Mos 17:1-27) mynnar ut i budet om omskärelsen. Detta är med andra ord en källa som verkar ha en inriktning mot judiska regler och ritualer. Det är även denna källa som enligt forskarna står bakom namnlistorna i kapitel 5 och i kapitel 36.

Den andra källan däremot, som till exempel har skrivit den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:4b-3:24) samt de flesta berättande partierna i Första Moseboken, har ett annat fokus. Denna källa är mer jordnära och har vad vi idag skulle kalla för en psykologiserande inriktning. Här är

Illustration: Maria Karlberg Back

det snarare relationen Gud-människa och människa-människa som är i centrum, medan de religiösa reglerna och ritualerna mer är i bakgrunden.

Man tror att de två källorna från början fanns fristående från varandra, att de båda berättade historien från skapelsen till intåget i Kanaans land, och att de på ett senare stadium varsamt slogs samman. Här har vi så-

ledes förklaringen till upprepningarna samt att berättelserna ibland känns lite småmärkligt placerade, och varför det ibland plötsligt kan komma in en lång namnlista och bryta berättelseflödet.

En annan fråga som många moderna människor haft problem med rör Första Mosebokens allra första berättelse – skapelseberättelsen. Under 1980-talet gjorde till exempel en

Korsväg 2 | 2018

91

forskare vid det som då var Karlstads högskola, Bo Dahlin, intervjuer med grundskoleelever. Intervjuerna handlade om hur de såg på religion. En av eleverna sa: ”Som att Gud skapade jorden på sex dagar och sånt där, hur skulle han kunna göra det, det är ju omöjligt om man tänker”. För eleven stod skapelseberättelsen uppenbarligen som ett konkurrerande alternativ till en vetenskaplig förklaringsmodell.

Men faktum är att eleven får sällskap från oväntat håll – från kyrkofadern Origenes (200-talet efter Kristus), som menar att skapelseberättelsen inte är tänkt att förstås bokstavligt. Origenes skriver: ”Vilken människa med förstånd kan tro att första, andra och tredje dagen, kvällen och morgonen, fanns utan sol, måne och stjärnor? Och att första dagen var som den var utan stjärnor och himmel? Och vem är så galen att han tror att Gud såsom en lantbrukare anlade ett paradis i Eden i öster… Nej, om det sägs om Gud att han på kvällen gick omkring i paradiset, och om Adam att han gömde sig under ett träd, så tror jag inte att någon tvivlar på att allt detta på ett bildligt sätt antyder vissa mysterier”).

Det som är intressant här är att grundskoleeleven och Origenes, trots att det skiljer 1 800 år mellan dem,

92

Korsväg 2 | 2018

uttrycker en likartad hållning. Men med den skillnaden att Origenes ser skapelseberättelsen som en uppmaning till att tänka, medan grundskoleeleven tvärtom ser det som en omöjlighet att tänka.

Jag känner igen grundskoleelevens hållning från när jag själv besöker skolklasser, men även från när jag möter en del vuxna människor. Man tycks tro att religiösa människor är personer som har lobotomerat förståndet, medan de själva lever i en tidsålder som är rationell, upplyst och som förklarat allt. Religion är med andra ord för sådana som tror att jorden är platt, skapad på sju dagar och 5 778 år gammal.

Men man tar miste när man närmar sig skapelseberättelsen på ett sådant sätt. Skapelseberättelsen är nämligen intressant och mångbottnad, dessutom klipskt strukturerad. Precis som Origenes är inne på vill den på ett bildligt sätt antyda vissa mysterier. Och jag tänker visa det genom att tolka tre bokstäver i Bibelns första mening: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. På hebreiska ser meningen ut så här: ‫א ֱ ל ֹהִים א ֵת ה ַש ּ ָׁ מ ַ יִם ְוא ֵת הָא ָ רֶץ׃‬

‫ּבְרֵאש ִׁית ּב ָרָא‬

Även om du inte kan hebreiska, så ser du att bokstaven längst till ned höger

ser ut så här: ‫ב‬ Det är den hebreiska bokstaven för B. Bibelns första bokstav (hebreiska läses från höger till vänster) är således B, och det föranledde judiska lärde att fundera kring varför bibeln inte börjar med bokstaven A – hade inte det varit lämpligt? Men man kom fram till att bibeln börjar med bokstaven B av det enkla skälet att vi människor aldrig kommer att nå fullständig kunskap, något kommer alltid att vara dolt för oss. Därav att bibeln börjar på bokstaven B och inte med A. En annan judisk skola hävdade att det hade att göra med hur bokstaven B är konstruerad.

Tittar du på den hebreiska bokstaven, så ser du hur den är som en vägg. Den döljer på så sätt mycket av det som vi vill veta, till exempel hur Gud gick tillväga när han skapade världen. På detta sätt kan enbart den första bokstaven i bibeln uppehålla oss i timtal om vi är på det humöret. Men det är vi inte, så vi går vidare till ord nummer fyra, som är en hebreisk partikel; den översätts alltså inte ens till svenska.

Men det är en viktig partikel, eftersom den innehåller den första och den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet: alef och tav. Just detta faktum fick judiska lärde att konstatera att Gud, när han skapade världen, höll början och slutet – alef och tav – i sin hand. Så när Jesus

sedan i Nya testamentet konstaterar att han är ”a och o”, det vill säga den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet – alfa och omega – är det förmodligen en koppling till skapelseberättelsens alef och tav. (Och jag skulle inte översätta det med ”a och o” som i Bibel 2000, utan med ”a och ö”; annars missar man poängen).

Och det är inte helt ovidkommande att det i Bibelns slut, i Uppenbarelseboken 22:13, finns med en koppling till just A och Ö, ”Jag är A och Ö, den förste och den siste, början och slutet” (min översättning). På så sätt slutar Bibeln som den börjar. Gud håller början och slutet i sin hand – Gud har kontroll.

Det var nog bland annat tolkningar som dessa Origenes var inne på när han sa att texten på ”ett bildligt sätt antyder vissa mysterier”. Och vi har bara tittat på tre bokstäver i en vers – 79 verser och oräkneliga bokstäver återstår. Och det enbart i skapelseberättelsen, en bok som är skriven av personer som tänker för personer som tänker. En bok som inom sig rymmer både början och slutet, såväl alef som tav. Eller för att säga det med profeten Jesaja: ”Jag är den förste, jag är den siste.

Det finns ingen annan Gud än jag” (Jesaja 44:6).

Korsväg 2 | 2018

93

aktuella böcker

Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

Stina Oscarson Leopard förlag

Är demokratin i kris? Nja, snarare är det de politiska partierna som är i kris. Ungdomar är nämligen mer politiskt engagerade än på många år. Kan aktivism vara en väg att vitalisera politiken? En som hoppas det är Stina Oscarson. Hon har skrivit en inspirerande bok i ämnet.

I samband med 50-årsminnet av mordet på Martin Luther King i april 1968 visade SVT en dokumentär ”I am MLK Jr”. En sekvens i filmen etsade sig fast på mina näthinnor: Polisen och nationalgardet i Montgomery hade bestämt sig för att stoppa medborgarrättsrörelsens marsch genom staden, på en bro står de på flerdubbla led med vapen riktade mot de annalkande människorna med MLK i spetsen. Några meter från gevärspiporna stannar tåget. I stället för att försöka forcera muren faller Martin Luther King och de övriga på knä – och ber. Sedan vänder de och går tillbaka.

Jag kom att tänka på den här scenen när jag läste Stina Oskarsons bok ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” Det är nämligen en bok om just icke-våld och hur man kan förändra världen – utan våld. Till inspiration har hon en annan amerikan, Gene Sharp (19282018), som fick Right Livelihood-priset (alternativa Nobelpriset) 2012.

Femtio år är en lång tid. Medborgarrättsrörelsen i USA fick till slut igenom sina krav på lika konstitutionella rättigheter för alla medborgare, oberoende av hudfärg. Men rasismen finns kvar, kampen mot densamma likaså, senast manifesterad i Black Lives Matter-rörelsen.

Gene Sharp föddes samma år som MLK, dock

94

Korsväg 2 | 2018

inte i Södern utan i Ohio, son till en protestantisk präst. Mest känd har han blivit för sin bok ”From dictatorship to democracy”, som översatts till 31 språk (dock inte svenska) och inspirerat till motstånd baserat på ickevåld i länder som Burma, Serbien, Ukraina och Egypten. Han avled tidigare i år, 90 år gammal. Stina Oscarson, samhällsdebattör, regissör och dramatiker, har inspirerats av Sharp och vill nu sprida inspirationen vidare. Vad är det vi behöver inspireras till, detta valår 2018?

Många anser att demokratin är hotad, mörka moln hopar sig över länder i Östeuropa där demokratins fundament som fri press och fristående domstolsväsende undermineras. I andra länder marscherar nazister och skriker ut sina öppet rasistiska och antisemitiska budskap, som ett eko från 1900-talets mörkaste år. Till det kommer klimatkris och en ny kapprustning. Är demokratin hotad? Kanske är det i stället en kris för de politiska partierna. En undersökning publicerad i Dagens Arena (9/2 2018) visar dystra siffror för antalet medlemmar i de politiska partierna. Alla partier utom ett tappar, mest tappar Miljöpartiet som nästan halverat sin medlemskader mellan 2014 och 2017. Det enda som vuxit under denna period är Sverigedemokraterna, som nästan fördubblat antalet medlemmar.

– Demokratin mår bra av att många är aktiva inom partipolitiken, inte bara för att medlemmarna värvar väljare utan för att de också sprider kunskap om politiska frågor. Ett samhälle mår gott av att dess medborgare har information och känner sig delaktiga, säger Ann-Kristin Kölln i Dagens Arena.

Nu finns det tack och lov andra för demokratin mer positiva uppgifter. Ungdomsbarometern,

ett analysföretag som undersöker ungdomars attityder och vanor, visar att svenska ungdomar 15-24 år är mer politiskt engagerade än någonsin (Dagens Nyheter 5/3 2018). Ökningen har varit stadig sedan 2002, från 28 % detta år till 42 % i dag. Samtidigt är ungdomars förtroende för de politiska partierna rekordlågt. Enligt analytikerna handlar det om en individualisering av det politiska engagemanget.

– Det går förstås att prata om en fara för demokratin med lågt förtroende för politiska partier, men frågan är om det är demokratin eller de politiska partierna som befinner sig i kris, säger samhälls- och livsstilsexperten Anton Landehag.

Enligt undersökningen identifierar sig tjejer alltmer som feminister – 46 % uppger att feminist är den beskrivning som passar bäst på dem.

För fem år sedan var det endast 23 % tjejer som identifierade sig som feminister. Måhända är det vinterns metoo-kampanj som gett detta resultat.

Andra populära identiteter är antirasist (31 %) och miljövän (30 %). Det känns hoppfullt.

Internets roll för det politiska intresset har diskuterats. Dess roll är överdriven, visar forskning på Örebro universitet. Nätet lockar bara de redan politiskt aktiva. Hur kommer då Stina Oscarsons bok in i allt detta? Boken är illustrerad av serietecknaren Sara Granér, den är lättläst och inspirerande, man blir glad över att läsa. Men också utmanande, med 132 olika tips på aktioner för att påverka opinion och politiker. Ska vi då alla bli aktivister? Nja… Oscarson skriver i slutet av boken: ”Jag tänker att det viktigaste kanske inte är att alla blir aktivister. Det viktigaste är att vi får syn på vårt ansvar som medborgare. Att vi får lära oss vad som krävs. Att det krävs något. För om alla, eller i alla fall fler, tog det ansvaret, i alla fall lite ansvar och satte oss in i någon fråga, tog del

av båda sidors argument, läste nya lagförslag, skrev remissvar och satte oss in i budgeten, inte tystnade på våra arbetsplatser. Om vi stod upp för människor omkring oss och framför allt talade med varandra. Inte om vädret utan om människovärdet. Då skulle det inte behövas så många aktivister.”Vad är det då vi ska aktivera oss i inför valet som stundar? Låt mig ta två ödesfrågor, där jag tror att vi som kyrka har ett särskilt ansvar.

Jorden. Klimatkris, överkonsumtion och miljöförstöring hotar att ödelägga den planet vi alla är beroende av. Jag blir glad när jag läster ett upprop från Sveriges Kristna Råds ungdomsrepresentanter från olika kyrkofamiljer med rubriken ”Vi är kallade att rädda jorden” (Dagen 4/5 2018).

Där skriver de: ”Tiden är inne – för kraftfull handling! Bibeln säger att människan har ett uppdrag.

Vi kallas till uppbrott och handling genom att vara Guds medarbetare när människans liv och värde och allt levande i skapelsen hotas.”

Freden. Det rustas militärt i Europa på ett sätt som inte gjorts sedan det kalla krigets dagar. I en ny studie från Världsbanken och FN ”Pathways to Peace, inclusive approaches to preventing violent conflicts” redovisas ett antal fallstudier som visar vad som leder till våldsamma konflikter och pekar ut vägar till fred. Varför är det så tyst om den studien? ”Med lämpligt politiskt stöd och uppmuntran kan relationer, tillit och vänskap byggas upp, i stället för den misstänksamhet som nu har alltför lätt att slå rot”, skriver professorn Lars Ingelstam om studien (Dagen 8/5 2018). Åter till Oscarson. Hon skriver: ”För det jag upplever att Sharp ger oss är en del av de verktyg vi behöver som medborgare för att kunna utöva vår makt. Vilket demokratin kräver att vi gör.”

Lasse Bengtsson

Korsväg 2 | 2018

95

aktuella böcker

Vad säger Paulus och Luther?

Förföljda moderna martyrer

Tidigare domprosten i Göteborg Att få det rätt Kjell-Ove Nilsson prästvigdes för med Gud - Vad snart 60 år sedan. Han är luther- säger Paulus forskare och docent i systematisk och Luther egentligen? teologi. Kjell-Ove Nilsson är en energisk och engagerad person Kjell-Ove Nilsson med en flyhänt penna. ÅtskilMandatus 2017 liga alster har under årens lopp lämnat hans skrivbord. Han är beläst och spänner över stora fält.

Hans senaste bok utforskar och prövar olika tankegångar om vad kristen tro kan sägas handla om utifrån en jämförelse om vad Paulus och Luther säger. Bokens centrala frågeställning är: Vad betyder Guds rättfärdighet och vad innebär rättfärdiggörelsen? I den första delen behandlas Paulus och hans förhållande till judendomen och i den andra delen Luther och relationen till katolsk teologi.

Läsaren får möta många teologer både gamla och nya som leder fram till att författaren presenterar slutsatser utifrån nuvarande forskningsläge.

Författaren talar om ”det nya perspektivet” om att bättre kunna se relationen och helheten mellan GT och NT och mellan judendomen och Paulus. Något liknande kan sägas om Luther, säger författaren, där det nya perspektivet handlar om att motsättningarna mellan Luther och den katolska kyrkan har jämnats ut.

Läsaren får följa med författaren på en teologihistorisk resa fram till nutid. Det är tilltalande med sådana översikter till hjälp att fördjupa såväl kunskaper som förståelsehorisonter.

Samtidigt hamnar författaren i samma dilemma som många andra att det kan bli alltför mycket av det goda. Men det är inte att ta miste på glädjen och ivern att förklara och redogöra för hinder som rivits ner och att gemenskapen och medvetenheten idag är större inte bara om Paulus och Luther utan också om deras kontexter, judendomen och katolicismen.

När nu reformationens 500-årsjubileum firats med pompa och Aldrig mer undertecknade dokument, kan tillbaka gå det vara intressant att lära känna Red: Melin, Ween annan samtida reformrörelse nell, Willgren – anabaptismen. Denna tidiga Evangelie frikyrkorörelse var avskydd och utsattes för grymmast tänkbara förföljelse, dess anhängare sattes i fängelse och avrättades – och led martyrdöden. Finns det något att lära i dag av dessa martyrer?

Nio teologer/författare lyfter i varsitt bidrag fram såväl historia som nutida kopplingar i en antologi Aldrig mer tillbaka gå (strof ur en i rörelsen populär psalm). När jag lägger ifrån mig boken känns det som om en stor kunskapslucka täppts igen och att en nyfikenhet väckts. För visst har denna rörelse mycket att säga oss i vår tid.

I dag är anabaptisternas dopsyn accepterad inom den baptistiska traditionen, dock inte i de stora lutherska eller katolska kyrkorna. Men låt oss lägga dopfrågan åt sidan just här. Det finns två andra intressanta spår att följa: att vara kyrka i underläge samt relationen mellan kyrka och samhälle, båda kopplade till begreppet lärjungaskap.

När kyrkan i sekulariseringens tidevarv marginaliseras borde det ju vara på alla kristnas läppar: vad innebär det att vara lärjunge i just vår tid? Tro utan lärjungaskap är bara ett halvt evangelium, säger anabaptister. De betonar lärjungaskapet som en kristocentrisk motkultur där gemenskapen gör Guds rike synligt genom sitt liv. ”När människor predikar evangeliet med sina liv – förlåter, ber för sjuka och tar hand om fattiga – blir Jesu närvaro verklig bland människor”, skriver en författare Vittnesbördet blir tydligt genom det sätt de troendes gemenskap formar sin vardag, menar de.

Kan bara hålla med. Upplyftande och utmanande läsning.

Hans Almer

Lasse Bengtsson

96

Korsväg 2 | 2018

Vänligen | + Sören Dalevi

Folkyrkan 2.0

H

an hette Fred, var forskare i religionsvetenskap från Uganda, och jag stötte på honom när han gjorde sin intervjuforskning om sekularisering. Han hade hört att Sverige var världens mest sekulariserade land. Det var därför han hade kommit hit.

Några månader senare återvände Fred till Uganda, och han skrev sin artikel. Men den handlade inte om det han först hade trott. Tvärtom handlade artikeln om världens mest kristna land: Sverige.

När jag berättar om Fred brukar jag få höra att han nog inte riktigt förstod Sverige, eller för den delen de västerländska samhällena. Till dem som säger så brukar jag svara att Fred väl kände till de västerländska samhällena, att han gjorde sina doktorandstudier i Storbritannien där han också tog ut sin doktorsgrad. Vad Fred hade var bara ett annat perspektiv, och det gjorde att han såg det jag själv varit blind för.

Världens mest kristna land?! Jag vet inte, men Fred hade många bra poänger. Han lyfte fram den svenska socialtjänstlagen, och visst fick jag erkänna att den är ett evangelium i sig.

Systembolaget, visst är det en kristlig

tanke att folk inte ska supa skallen av sig? Det svenska utbildningssystemet, som trots sina brister faktiskt ger både en andra och en tredje chans för den som så önskar, oavsett social bakgrund eller ekonomiska muskler. Är inte det kristet? Den fria sjukvården, mamma- och pappaledigheten, det svenska välfärdssamhället… Fred såg och pekade på ett samhälle som varit genommarinerat av kristna värderingar under ett årtusende, och där det kristna budskapet därför också satt sina spår. Och hade inte Nathan Söderblom talat om vikten av att integrera kristna värderingar på ett genomgripande sätt i det svenska samhället? Var det inte det som det svenska välfärdssamhället ytterst vittnade om?

Jag menar att det är viktigt att ta Freds insikter på allvar. Han är dessutom inte ensam, flera forskare har påtalat samma sak (till exempel Philip Manow, Grace Davie och Per Pettersson). Det är dags att vi tydligare och med större stolthet börjar tala om folkkyrkan som begrepp igen. Folkkyrkan är nämligen den mest lämpliga kyrkosynen för en kultursfär som stått under kristen kulturpåverkan under tusen år.

Korsväg 2 2018

97

Vad är då folkkyrkan? Jo, till folkkyrkans väsen hör en fundamental luthersk utgångspunkt; det som biskop Einar Billing kallade för den förekommande nåden. Det innebär att nåden föregår varje mänsklig respons, samt att Guds nåd är universell och erbjuds varje människa oförtjänt. I mötet med min medmänniska kan jag vila i att Gud inte är något som jag själv för till henne, utan att Gud redan har varit där före mig. Platsen är därför en helig plats, och jag får liksom Moses ta av mig skorna. I sitt herdabrev från 1920 skrev Billing så här om kyrkans uppgift: ”Den är att bringa evangeliet om den Guds frid, som övergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar. Det är icke en av kyrkans uppgifter – det är det hela.”

Men vad har då ”den förekommande nåden” med ”folket” att göra?

Lutherforskaren och Karlstadbiskopen Arvid Runestam, som var lärjunge till Billing, förklarar att Guds nåd gäller alla: ”Och det är syndare han frälser, som förblir frälsta syndare.” Nåden gäller alla, oavsett vem vi är, om vi tillhör kyrkan, går i kyrkan och hur vi för vårt liv. På grund av detta menar Runestam att kyrkan behöver en organisation som har möjligheten att nå

98

Korsväg 2 | 2018

alla människor: ”Den förekommande nåden behöver en organisation som omsluter hela folket.” Folkkyrkan konstitueras alltså inte av människornas gener, härkomst eller liknande, utan är enbart en praktisk-organisatorisk lösning för att nå alla som bor i ett visst land.

Billings, Eklunds och Runestams tankar om folkkyrkan har kommit att prägla Svenska kyrkan under det senaste århundradet, och det vore synd att inte på djupet ta till sig de delar som är aktuella än i dag. Samtidigt kan vi inte oproblematiskt föra över vare sig Billings, Eklunds eller Runestams tankar obearbetade. De verkade i ett homogent enhetssamhälle – det gör inte vi. Därför måste grundtankarna i folkkyrkovisionen brytas med den tid som nu är. Flera grundläggande utgångspunkter är dessutom inga uppseendeväckande eller radikalt nya tankar – tvärtom är det tankar och motiv som från och till varit grundläggande under kristenhetens historia.

Redan i fornkyrkan, hos teologer som Justinus martyren och Tertullianus, möter oss tanken om att Gud varit hos min medmänniska innan jag mött henne. De återvänder var för sig till det

grekiska begreppet Logos spermatikos, Ordets frö, som innebär att det hos varje människa finns ett nedlagt frö, ett Jesusfrö, som enligt Justinus martyren innebar att människan kan vara kristen även om hon aldrig hört talas om Jesus.

Gud har varit där före oss. Också Martin Luther och reformatorerna är tydliga med att Guds ord och nåd gäller alla och att det är kyrkans uppgift att förmedla evangeliet om Guds nåd till alla människor.

Det är dessa fornkyrkliga tankar, kombinerat med gudsfolkstanken och en luthersk nådaförståelse, som Billing, Eklund och Runestam låter ligga till grund för folkkyrkotanken. Folkkyrkan är helt enkelt en autentisk luthersk kyrkovision. En fräsch folkkyrkoteologi för vår tid gör därför klokt i att ta till sig grunderna i folkkyrkoteologin – och hit hör framförallt tanken om den förekommande nåden. Till detta bör idag dessutom läggas det pedagogiska undervisningsuppdrag varje kyrka som döper barn tar på sig. Vi lever inte längre i ett enhetssamhälle där kristendomsundervisningen ges oss via skolans försorg, såsom det var på Billings, Eklunds och Runestams tid. Till folkkyrkans utvidgade ansvar idag hör

också de 3 400 kyrkobyggnaderna och de intilliggande kyrkogårdarna och det härtill hörande kulturarvsarbetet.

Gert Borgenstierna, biskop i Karlstads stift under åren 1956-1976, skrev och talade ofta om folkkyrkans uppgift som att ”stå öppen för alla”.

Den utmaningen skulle Billing, Eklund och Runestam skriva under på, och den är lika aktuell idag som den var för 100 år sedan. Låt oss sålunda med stolthet fortsätta att tala och verka för folkkyrkan, om än i en ny tid och med delvis nya förutsättningar. Just därför att Gud har varit där före oss.

Låt oss i en ny tid verka för en kyrka som står öppen för alla. Folkkyrkan 2.0. + Sören Dalevi

Korsväg 2 2018

99

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Per Starke

Världshistoriens märkvärdigaste konferens

H

ar du åkt på konferens, kanske lite nervös för att träffa nya människor, eller med spänd förväntan över att få lära dig något nytt? För dem som åkte till Valladolid i norra Spanien 1550 var det en konferens på liv och död för en hel kontinent, ”Den nya världen”.

Medan Europa var upptaget av reformationens ordkrig, for Spanjorerna till Amerika och förintade indianer. Man gjorde det så effektivt att man var tvungen att ersätta indianerna med afrikanska slavar. Först utplånades Västindien, sedan Aztekernas huvudstad och slutligen raderades Inkariket. Allt skedde i den spanske kungens och kristendomens namn.

Men när kung Carlos, härskaren över världens då största imperium, började bli gammal, fick han samvetskval. Kunde han möta sin skapare med rent samvete? För att utröna den saken kallade han till konferens med temat ”Är erövringen rättfärdig?”. Vilken stormakts härskare ställer den frågan?

Konferensen kom i huvudsak att handla om en debatt mellan Bartolomé de Las Casas och Supúlveda. Reglerna var att man fick tala till punkt utan att bli avbruten. Las Casas längsta inlägg varade i tre dagar! Det talade ordet skulle också finnas skriftligt. Det gör att vi idag har hela debatten dokumenterad.

Supúlveda var Spaniens främsta teolog och filosof, kungens kaplan och den spanska motreformationens ledare. Las Casas var en enkel Dominikanermunk, vars far reste med Columbus till Amerika och som själv flyttade

100

Korsväg 2 | 2018

dit som 20-åring.

Sepúlveda använde samma skriftliga källor som Las Casas, men hade aldrig varit i den Nya världen. Las Casas hade varit där och sett med egna ögon hur spanjorerna betedde sig. I 40 år hade han teologiskt och filosofiskt bearbetat sina erfarenheter. Det mesta vi vet ifrån erövringen av den Nya världen, kommer ifrån Las Casas anteckningar. När Sepúlveda lutade sig mot Gamla Testamentets idé om ett utvalt folk (judar blev plötsligt spanjorer) och Aristoteles idéer om att vissa folk är födda härskare och andra till slavar, kontrade Las Casas med att Aristoteles var en hedning och att Paulus sagt: ”här är inte slav eller fri”. Las Casas drev linjen att alla människor av naturen är födda fria och med ansvar. Av det drog han två slutsatser: För det första att ingen har rätt att förslava eller se ned på ett annat folk.

För det andra att ingen kan skylla på att ”jag lydde bara order” Känner ni igen slutsatserna? De återfinns nästan ordagrant i Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. Så vem vann debatten? Den katolska kyrkan diskuterar idag om Las Casas ska helgonförklaras. Spanien stiftade lagar som förbjöd slaveri av indianer.

FN byggde sin grundstadga om urinvånares rättigheter på Las Casas argumentation. Men vi ser varje dag på nyheterna att debatten pågår än.

Per Starke