Korsväg 2016 1

K

Per Eckerdal | Vi tror på – vi lever av 04 Maria Ottensten| Vi försmäktar utan nåd 16 Cristina Grenholm| Bekännelse i tiden 58

Korsväg 1 | 2016

Brobyggande i stället för påklistrade etiketter Sidan 38

Korsväg 1|2016

1

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Är vi pinsamma?

V

ad är kristendomens hjärta, det mest centrala i den kristna tron och det kristna livet? Frågan ställer amerikanen Marcus J Borg i sin bok med just titeln Kristendomens hjärta. I den vill han komma bort från de påklistrade etiketter som stoppar in kristna människor i olika fållor – som konservativa och liberala. I stället lanserar han två olika paradigm som bättre beskriver det kristna landskapet. Korsväg lät två erfarna präster reflektera över och samtala om Borgs bok.

Det blev ett samtal med många öppningar.

Temat för detta nummer är Får man tro vad man vill? Bakgrunden är att det ofta hävdas att sekulariseringen beror på att kyrkan blivit otydlig och mist sin sälta. Somliga håller med i det påståendet, andra inte.

Magnus Malm har skrivit boken Som om Gud inte finns och tar där upp den inre sekulariseringen i kyrkan, en sekularisering han liknar vid ett sluttande plan. Den stora faran är att vi så sällan pratar om det, menar han. Om vi vill följa någon som står för en motkultur måste vi räkna med motstånd, det är enda sättet att väcka trovärdighet, säger Malm.

En annan författare på temat sekularisering är David Thurfjell med boken Det gudlösa folket. I sin forskning har han funnit att den som tror inte gärna säger att hen är kristen – det upplevs som ”pinsamt”. Ointresset för kyrka och kristen tro beror på det kristna livets harmlöshet. Människor tänker, att varför ska jag lägga tid och engagemang på något som i praktiken inte gör någon skillnad i mitt liv?

Tongångarna kan kännas pessimistiska, men samtalet kan börja, ur samtalen kan hoppet få ny näring. Vi får gå på spaning bortom harmlösheten och utmana bilden av oss kristna.

Hur gör tron skillnad i våra liv?

Trots allt är det många som längtar efter en tro. I Gunnareds kyrka samlas en Vuxen väg till tro-grupp där det talas fyra olika språk. Flera deltagare kommer från muslimska miljöer.

– Här är människor som verkligen vill veta vad kristen tro betyder. Det tvingar mig själv att fundera, säger en deltagare.

Cristina Grenholm skrev i fjol boken Vår tro som min med kyrkans trosbekännelse som utgångspunkt. Vad är poängen med att läsa denna ålderdomliga text i kyrkan? undrar hon.

Och jo, det finns en poäng. 

2

Korsväg 1|2016

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Anna Cöster Tomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Får

man tro vad man vill?

18

48 04.

06.

16.

18.

24.

28.

34.

38.

48.

54.

58.

62.

64.

66.

68.

06 Ledare: Vi tror på – vi lever av Förlorar vi det kristna tilltalet?

Maria Ottensten: Vi försmäktar utan nåd Inre sekularisering ett sluttande plan Bibelstudier med högst i tak Mångkulturell vuxenväg till tro Inte pinsamt kalla sig kristen När kristen tro blir både begriplig och meningsfull Människor är inte så sekulariserade som det sägs Speciella krav på dem som är vigda Cristina Grenholm: En bekännelse i tiden Sekularisering öppnar för nya teologiska möjligheter Bibelstudium: Världen och livet lever av Gud Konfirmation öppnar för livslång relation Recensioner

Religionshistorikern David

Thurfjell har skärskådad svenskarna och deras tro.

Resultatet presenterar han i boken Det gudlösa folket. Bland annat har han funnit att det upplevs "pinsamt" att kalla sig kristen. Att man upplever sig som lite dum som kristen.

– Man känner genans, man vill vara som alla andra, säger han.

Och då undrar han vem det är som har tolkningsföreträdet då det gäller begreppet kristen.

Korsväg 1|2016

3

ledare | + Per Eckerdal

Vi tror på – vi lever av

V

i tror på... Så känner vi igen inledningen till den apostoliska trosbekännelsen, den vanligaste av de två vi använder i våra gudstjänster. Redan upptaktens ”vi” formulerar att detta inte är något som jag eller du har kommit fram till, utan en kärnfull sammanfattning av det kristna evangeliet som den världsvida kyrkan har gjort till sin.

Det skedde tidigt i kyrkans historia, och dessa utmejslade formuleringar har sedan lämnats vidare från generation till generation. På några få rader får vi det väsentliga. Den odelade kristna kyrkans lära som återger grunden för vår tro, vad vi tror på. När trosbekännelsen börjar med ett vi betyder det att du och jag som enskilda kristna kan få vila i kyrkans tro. Vi behöver inte tänka ut allting själva. Gud tar initiativet och andra har före oss beskrivit vad som blivit kyrkans samlade erfarenhet av detta – trosbekännelsen. Det är vanligt att vi talar om trosbekännelsen som en lovsång. Vår vila i kyrkans samlade troserfarenhet får också vara en lovsång till Gud, som satsar allt på oss.

Den andra trosbekännelsen vi vid hög-

tidligare sammanhang använder i våra gudstjänster, ofta kallad den nicénska, inleds till skillnad från den första med ”jag tror på”. Det annorlunda valet av subjekt leder till en reflektion över

4

Korsväg 1|2016

betydelsen av att vår tro också blir min tro. Jag själv behöver kunna knyta min egen tro till kyrkans tro. Ingen av oss kan intellektuellt utforska Guds hemligheter, men vi kan ta till oss och bejaka att Jesus Kristus är vår räddare och frälsare. Det var en gång lärjungen Petrus bekännelse i en av de äldsta kristna bekännelserna vi har bevarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son” (Matteus 16:16).

I våra vigningsgudstjänster används

alltid den nicénska trosbekännelsen.

Då får upptaktens ”jag” en speciell relief som handlar om att den som går in i kyrkans vigningstjänst också ska representera kyrkans tro och lära i sitt livslånga uppdrag. Kyrkans vigningstjänst är inte en rättighet somliga lägger sig till med, utan en kallelse av kyrkans folk för kyrkans folk. I den tjänsten är det betydelsefullt att inte snickra ihop något eget ”salighetspaket” utan att lämna vidare kyrkans trosarv som man själv fått ta emot. I det uppdraget behöver den vigde helhjärtat kunna säga sitt ”jag tror”.

Men varför då allt detta tal om bekännelse och lära? Kan man inte få tro lite som man själv känner sig bekväm med?

Vi har full religionsfrihet och det ska vi vara innerligt tacksamma för.

Det är också viktigt att människor inte ska behöva utge sig för att tro något annat eller något mer än man verkligen gör. Men som kyrka behöver vi vara

Bild: Kristin Lidell Kyrkans vigningstjänst är en inte rättighet somliga lägger sig till med, utan en kallelse av kyrkans folk för kyrkans folk.

en tydlig kyrka som vittnar om Guds evangelium och inte vår egen lyckokompott. Som kyrka måste vi också peka på frågan vad som är sanning.

Evangeliets sanningsfråga har att göra med meningen med våra liv på denna jord, men också med sambandet mellan vår stund på jorden och vårt mål i Guds goda evighet.

I vår kyrkas tradition talar vi ofta om kyrkans tro, lära och liv. Det är viktigt att hålla ihop detta. En förutsättning för det är en tydlig kyrka där evangeliet om Kristus står i centrum i det stycke liv som är församling-

ens gudstjänst. Där ska du och jag få komma med våra liv och alla dess olika frågor för ett möte med kyrkans tro uttryckt i gudstjänst och liv. Ett liv där vi får lämna över, vila ut och ta emot. En kyrka och en gudstjänst där det känns naturligt att sjunga: ”Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din omsorg finner själen ro.

Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro” (Psalm 769).  +Per Eckerdal

Korsväg 1|2016

5

Förlorar vi det kristna språket som en kanal till vårt känsloliv?

Varför är det pinsamt att kalla sig kristen?

Så pinsamt att många drar sig för att tala om att de är just det.

David Thurfjell försöker i sin bok "Det gudlösa folket" förklara varför.

– Man upplever att man framstår som lite dum som kristen. Men det handlar också om ordet kristen. Vem har tolkningsföreträdet över ordet kristen? undrar han.

6

Korsväg 1|2016

Korsv채g 1|2016

7

B

irgitta, som nu är i sjuttioårsåldern har ett långt liv inom Svenska kyrkan bakom sig. Trots det, tycker hon ibland att det är pinsamt att berätta att hon är aktivt kristen. När hon efter kvällskursen i italienska vill gå till en kvällsmässa, undviker hon att berätta det för en vännina.

Birgitta är en alla hundratals människor David Thurfjell intervjuat för boken Det gudlösa folket, en bok om de postkristna svenskarna och religionen. En bok där författaren försöker få syn på verkligheten bakom påståendet att svenskarna är världens mest sekulariserade folk.

David Thurfjell är religionsvetare, religionshistoriker och arbetar som professor på Södertörns högskola. Han beskriver sitt arbete som betraktarens, snarare än en teologisk röst om hur det bör eller inte bör vara.

För att kunna svara på frågan om Sverige och

sekulariseringen följer David Thurfjell uppkomsten och utvecklingen av de idéer om religion som vi idag tar för givna, från 1500-talets reformation via pietismen, upplysningen, teosofin och kolonialismen till 2000-talets religionsdebatter.

Det gudlösa folket är en bok där jag, och många med mig, känner igen sig. Det är en bok om den svenska medelklasskulturen, om den sekulariserade majoritetens svenskar. Det är en bok om dem som läser en dagstidning, som röstar på mainstreampartier, känner sig hemma i det svenska samhällsklimatet och delar den offentliga debattens grundföreställningar.

De som tycker det är viktigt med jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati, som tycker det är prestigefyllt att läsa skönlitteratur, att vara allmänbildad och vara berest.

Så tillbaka till Birgitta som gärna döljer att

8

Korsväg 1|2016

hon vill gå på kvällsmässan. Är hon typisk?

Kan till och med David själv känna igen sig i hennes beskrivning, han med sin gedigna kristna bakgrund (både farfar och morfar var präster)?

– Javisst, säger David leende som svar på båda frågorna. Hela boken är ju självreflekterande. Jag själv finns med i alla de olika aspekterna som boken tar upp!

– Att Birgitta smyger med sin kristna tro är för att hon vet att den är ett brott mot normen, den sekulära normen. Då känner man genans.

Man vill vara som alla andra.

Kan det också handla om att Birgitta är rädd för att betraktas som svag, att inte klara sig själv i vårt starkt individualiserade samhälle?

– Ja, man upplever att man framstår som lite dum som kristen. Men det handlar också om ordet kristen. Vem har tolkningsföreträdet över ordet kristen? Kristen betyder inte att man firar jul och påsk och är allmänt hygglig och medlem i Svenska kyrkan, det kallar man inte för kristen längre, det finns inget ord för det.

Samtidigt är en stor majoritet av befolkningen (79 %) medlemmar i ett religiöst samfund, de flesta i Svenska kyrkan. Många väljer att döpa sina barn, gifta sig och begravas inom kyrkans ram, trots att man inte vill rubricera sig som ”kristen”.

Begreppet ”kristen” kidnappades av pietis-

men och väckelserörelserna på 1800-talet, menar David Thurfjell. För att kallas kristen i Sverige bör man tro att Bibelns texter om Jesu uppståndelse, syndernas förlåtelse och ett evigt liv är sanna. Om man ”bara” är kulturellt kristen eller sätter Jesu kärlekslära i centrum, vill man inte kalla sig kristen i Sverige.

Korsv채g 1|2016

9

Detta skiljer sig från många andra länder där religionstillhörigheten normalt är något man föds in i och där man står kvar hela livet, såvida man inte aktivt söker sig från sin ursprungsreligion och konverterar till en annan. Religionstillhörighet är normalt en slags andra tillhörighetsdimension – vid sidan av tillhörigheten till nation och folkgrupp. Men så inte i Sverige.

– Svenska kyrkan har förlorat tolkningsföreträdet över sitt mest centrala begrepp. Man ser inte sig själv som kristen, även om man finns i huvudfåran. Säger någon att han är kristen, tänker man på en pingstvän. Pinsamheten är ett resultat av detta. En del präster tycker faktiskt det är enklare att säga att de är präster än att de är kristna!

– Utifrån det perspektivet har jag funderat över frälsarkransen, som blivit så populär.

Kanske den kommunicerar samhörigheten med detta mainstreamkristna, mer än ett kors gör.

Tillbaka till det gudlösa folket, den sekulari-

serade svensken. David menar att det finns en slags skevhet i självbilden. Religion och religiositet är något som andra har, till exempel pingstvänner, amerikanska evangelikaner och muslimer. Distanserandet gör att man inte ser sin egen religiositet.

För även om vi själva döper barn, heter namn som Maria och Johannes, är medlem i kyrkan och firar jul och påsk, så känner vi inte igen det som ett uttryck för en religion, utan ett uttryck för kultur och tradition.

– Ordet tro är ett svårt ord. Det betyder många olika saker, och det är specifikt kopplat till kristendomens historia. Lite förenklat är det två spår.

Dels tro som försanthållande. Jag tror att

10

Korsväg 1|2016

bussen går klockan fem, jag håller det för sant att den gör det.

– Det andra spåret är något man är öppen för, något man sätter sin tillit till, något man väljer att lita på. Jag tror på dig, min son. Detta är mer en viljehandling.

Om man frågar svenska folket, tror du att det

finns en gud, är det bara 23 procent som svarar ja. Men frågar man om du tror på gud då svarar över 40 procent ja.

– Nästan dubbelt så många som tror på gud är de som tror att det finns en gud. Då kan man ju fundera hur det ska analyseras.

– Det handlar om ordet finns. Det är ett försanthållande. Tror jag verkligen att det finns en gud som kan styra våra liv, nja. Men jag kan ändå sätta min tillit till gud, till något. Jag är öppen för ett mysterium, något högre, något vagt.

Men vad är då vårt svenska, sekulariserade försanthållande?

– All forskning visar att vi, de flesta av oss, lever med massa olika verkligheter och inkonsekventa världsbilder. Man är lite ateist, lite kristen och lite buddhist. Vi tror på vetenskapen men är ändå rädda för spöken. Vi har olika verklighetsbilder parallellt och vi hanterar dem på ett väldigt pragmatiskt sätt i våra liv.

– Man tror på alla människors lika värde, men man behandlar sitt barn som om det vore mer värt än andra barn. Man är inkonsistent och inkonsekvent. Sådana är vi människor, och oftast är detta det mest pragmatiska, fungerande sättet att leva.

– För de flesta är det inte så viktigt att bena ut exakt vad man tror på, även om man lever djupt kristna liv. Även en person som moder Teresa tvivlade hela sitt liv. Hon tvivlade på om Gud överhuvud taget finns, visade det sig

efter hennes död. Och förre påven Ratzinger, skriver i sin bok: Introduktion till kristendomen: "Det börjar alltid i tvivlet."

David resonerar vidare: – Det här är kanske specifikt när det gäller den kristna traditionen att tvivlet har en ganska stor plats. Man ska komma ihåg, att kristendomen är religionen där grundaren tvivlar på sig själv inför sin egen avrättning. Gud som upptäcker att han är övergiven av sig själv. En central händelse.

– Petrus, den förste biskopen av Rom, lärjungarnas ledare, han förnekar ju Jesus tre gånger. Och lärjungarna som går mot Emmaus och inte fattar vad som hänt. Jesus går bredvid dem och de förstår inte att det är han.

Så tvivlet är väldigt centralt kristendomen.

– Även mysteriet är något centralt. När man firar mässan säger man att man firar ett mysterium. Så i hjärtat av denna religion, precis som i många andra religioner, ligger ett mysterium, något vi inte kan begripa.

Korsväg 1|2016

11

» Jag vill visa att svensk mainstreamkultur är mer färgad av religion är man tror. Vi kan kalla oss postkristna, det är ett mer relevant ord än att vi bara är sekulära.

– Om vi fortsätter fundera över begreppet tro och till det lägger Martin Luther och vår protestantiska tradition. Lutherdomens huvudfåra betonar inte någon känslomässig övertygelse, utan bara en slags stilla vetskap, eller förhoppning.

– Det lutherska kräver ju egentligen ingenting, för så fort det krävs en gärning så är det gärningsfromhet. Ja, så till och med att kräva att man ska känna en slags hallelujakänsla i sin själ, är också det ett slags prestationskrav.

Så vår protestantiska tradition har en fullständig kravlöshet, bara en stilla vetskap.

David Thurfjell vänder och vrider på begrep-

pen. Han går igenom den svenska religionshistorien från 1500-talet till 1800-talet och synar 1900-talets utmaningar för kyrkan närmare i sömmarna. Där 68-vänstern, feminismen, Hedenius-debatten spelar roll. Konkurrensen mellan olika kristna grenar och kampen mellan väckelsefromheten och statskyrkan är en annan orsak. En tredje huvudfåra som påverkat de sekulära svenskarna är det som brukar kallas New Age, det mystiska, ockulta och övernaturliga. Men även alternativmedicin, andliga terapiformer, vurm för österländsk mystik.

Men vad är då ditt ärende, varför har du skrivit boken?

– Jag vill visa att svensk mainstreamkultur är mer färgad av religion är man tror. Vi kan kalla oss postkristna, det är ett mer relevant ord än att vi bara är sekulära.

David har doktorerat på en avhandling om shiitisk väckelse och forskat om pingstväckelse bland romer och muslimer i

12

Korsväg 1|2016

Europa. Nu har han riktat sökarljuset inåt, in mot den egna gruppen. Har det betytt något för honom själv?

– Jo, men faktiskt, jag har funnit att vi, om vi kallar oss postkristna, då är vi något, då är vi inte bara halvmesyrer. Denna halvmesyr har faktiskt en egen position som man kan stå för, men som vi inte har haft ett ord för tidigare.

Det är väldigt spännande att läsa boken, efter-

som jag som läsare hela tiden kan dra paralleller till mig själv, min uppväxt, mina åsikter, min tro. Vad är det som har präglat mig, blir automatiskt en fråga man ställer sig när man läser boken. Det är tankeväckande och intressant.

Mot slutet av boken resonerar David kring konsekvenserna för ett samhälle som förlorar sin tro. Blir det kanske ett ytligare samhälle, förlorar man en djupdimension? Vad är det som går förlorad?

– Ett kristet språk, i alla fall ett traditionellt kristet språk. Men samtidigt som avkristnandet har fortsatt har det skett en exceptionell expansion av andra berättelser och uttryck.

För hundra år sedan var det i kyrkan berättelsen berättades. Men nu finns ett enormt föreningsliv, tv-serier, filmer, böcker – allt detta har bara exploderat.

– Jag tror att det blir för förenklat att säga, att om vi har förlorat det kristna tilltalet, så har vi förlorat vår djupdimension. Men vi riskerar att förlora det kristna språket som en kanal till vårt känsloliv. Jag tor att religion fungerar så att om man får det med modersmjölken, om man växer upp i en miljö med vissa

symboler, ord, berättelser, då kommer man bära med detta hela livet.

David berättar: – Jag har varit mycket i Iran och skrivit om iransk islam som påminner mycket om kristendomen genom att man har en berättelse som man berättar om och om och om igen. Det är berättelsen om Hussein. Han var en hjälte, han offrade sig, han dog en martyrdöd, lite lik berättelsen om Jesus.

– Då jag kommer med mina vänner till moskén, så sitter en mulla där. Han säger bara Hussein och alla börjar gråta. De har sångerna och koranverserna de minns, och alla bara gråter och gråter. När man har jobbiga perioder i livet så kan man gå till moskén, höra ordet Hussein och sitta där och gråta, över sina bekymmer och över Hussein.

– Det är för att Hussein har en kanal in i deras hjärta, de har suttit och gråtit med sin mamma och sin farfar när de varit små.

– Och jag satt där i mosken och hörde de här historierna. De är verkligen jättesorgliga, jag förstår hur sorgliga de är, men det kommer inga tårar.

– Men när jag varit där på ett fältarbete i flera månader, kommer jag till en anglikansk kyrka. Jag kommer dit med min kristna uppväxt i bagaget och det är precis samma som Svenska kyrkan. Det är stenväggar, det luktar sten som det gör i kyrkor och de sjunger psalmer som jag känner igen från min barndom även om de sjunger på persiska. Det känns hemma.

– Och så är det nattvard, och jag går fram, prästen ger mig en liten vit oblat och han

säger: "The body of Christ, so that he would walk with you till the eternal life". När han säger det, då bara kommer tårarna. Som jag inte lyckats klämma fram i moskén.

– Men varför? Jo, de här orden är personliga för mig. Det handlar inte om att jag försanthåller någonting, om till exempel Kristi inkarnation eller treenigheten teologiskt, utan det handlar om en känslomässig reaktion på en viss estetik.

Som ett ackord?

– Ja, eller en Madeleinekaka. Religion kan vara en sådan kanal, en latent resurs som folk har. Man har det från barndomen, och så går man genom livet, struntar i religion och så händer något, mamma dör kanske och så går man till kyrkan och direkt, så finns den där.

Kanalen. Det kan då vara en levande kulturell resurs för människor, men det förutsätter att man har fått den resursen.

– Det finns ett slags uppvaknande i Sverige nu, där vi börjar får syn på vårt eget förhållningssätt. Det sekulära samhället har haft en självblindhet, inbillat oss att vi står för det normala. Som exempelvis jämställdhet, det är det normala, och alla som kommer hit till Sverige kommer också att omfatta det… Och så blir alla sekulära…

– Då är det tänkvärt, att i de sammanhang där jag var i Iran tänker man likadant om att vara shiamuslim. Alla som tänker efter kommer bli shiamuslimer, tror de. Det är bara att ge det lite tid.  Text: Agneta Riddar Bilder: Magnus Aronson Korsväg 1|2016

13

» Är svensk-

arna verkligen ett gudlöst folk? Nej, absolut inte, det tror jag inte på!

U

nder vårterminen 2016 i Örgryte församling är sju olika studiegrupper igång. En gudstjänstgrupp och en akrylmålerigrupp. En annan arbetar med frågan ”Vem är mannen från Nasaret?” och en fjärde brottas med Job i gamla testamenet och ytterligare en grupp lyssnar på Allvarligt talat och samtalar utifrån Lena Anderssons bok. En sjätte grupp mediterar.

Och den sjunde av studiegrupperna fördjupar sig i just David Thurfjells bok Det gudlösa folket. Korsväg ställde några frågor till tre av deltagarna.

 Hur kommer det sig att du valde att delta i gruppen som läser och samtalar om David Thurfjells bok Det gudlösa folket?  Vilka tankar har boken väckt hittills?  Är det något särskilt som fastnat?

Någon aha-upplevelse?

Text & bilder: Beata Åhrman Ekh

14

Korsväg 1|2016

Britta Olinder, 83 år Örgryte

– Eftersom jag hade läst boken och blev fascinerad av de olika historiska perspektiven liksom av vad Thurfjell fått fram om det svenska samhället och många människors ambivalenta och frapperande okunniga hållning till religion, ansåg jag det en bra bok att närmare diskutera i en grupp. Det finns en hel del att lära för oss alla.

– I ett samhälle där psykisk vilsenhet och sjukdom tycks breda ut sig, är det tragiskt att så många på grund av missförstånd och okunskap inte har tillgång till den andliga ledning och gemenskap som faktiskt finns i kyrkan. Vad kan vi göra åt detta?

– En sak som vi noterat är att intervjuunderlaget kommer från ett ganska begränsat Stockholmsområde. Skulle man få samma resultat på landsbygden?

I Göteborg, som ofta skiljer ut sig i religiösa frågor?

Charlotte Nilsson, 69 år, Örgryte

Ulf Atlestam, 76 år, Örgryte

– Det var till synes en slump. Hade missat första sammankomsten. Ville haka på i någon grupp men visste inte vilken. Råkade träffa Britta, som sa ”du får gärna vara med i min grupp. Kom!”.

Jag tänkte: ”Det gudlösa Folket? Kan det va´ nåt?”. I mina öron lät bokens titel provocerande, och provokationer är ju alltid spännande, inte sant?

– Är svenskarna verkligen ett gudlöst folk? Nej, absolut inte, det tror jag inte på! Det är naturligtvis mycket svårt att bevisa. Trosvisshet och andligt sökande låter sig sällan kvantifieras och bevisas. Däremot finns det ju en massa annat, som går lätt att räkna. Antalet konfirmander, gudstjänster, döpta barn... Vad säger oss dessa siffror? Att svenskarna inte har någon gud och inte vill ha någon? Att vi tveklöst låter oss uppslukas av Det Världsliga och är helt ointresserade av andligt sökande? Är det graden av andlighet, som vi mäter med statistik? Eller är det i själva verket så, att dessa sjunkande siffror talar om något helt annat? Något som är betydligt svårare att kvantifiera och/ eller definiera? Jag tror på det senare alternativet. Det är just det, som gör det så spännande!

– Jag blev tillfrågad om jag ville vara med och sa ja fast jag varken sett eller hört om boken innan. Det lät intressant med tanke på min bakgrund. Jag är inte uppfostrad i tro och blev troende senare i mitt liv. Blev nyfiken på att höra vad David Thurfjell hade att berätta om svenskarnas tro eller icke-tro.

– Jag har bara läst de tre första kapitlen än så länge, men det är jätteintressant. Just nu har jag kommit fram till när Thurfjell berättar om arvet från Upplysningstiden och religionskritikens historia. Just nu är jag fast i Ingemar Hedenius och hans bok Tro och vetande (1949). Det är intressant det där hur han som en av de mest kända motståndarna till organiserad kristendom resonerar.

Tänk hans idé om att man inte kan föra en rationell diskussion om religion. Ja, hela debatten som följde. Det är väldigt intressant att se hur tro och icke tro har diskuterats genom århundraderna. Men det blir aningens tillkrånglat ibland.

Varför göra enkla saker så krångliga?

För en naturgeograf som jag, med mycket sten och berg i huvudet, är det svårt att begripa.

Korsväg 1|2016

15

Krönika | Maria Ottensten

Vi försmäktar utan nåd U tan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö” – så tyckte Pippi Långstrump att det skulle stå på lappen i flaskposten från ön där de tältade. Tommy protesterade eftersom ingen av dem använde snus, men med Pippis logik var det helt rätt.

Något snus hade de ju inte…

Kanske skulle vi kunna säga: ”Utan nåd sedan många år försmäktar vi i denna sekulariserade värld”.

Men först frågan: vad är egentligen sekulari-

sering? Är det att Svenska kyrkan inte längre har någon världslig makt, att skolavslutningar i kyrkan ifrågasätts, eller att vi pratar mindre om Gud? Under ytan ligger också frågan: Är sekularisering bara dåligt? Eller kan det som handlar om att kyrkan inte har världslig makt, och att Gud inte blandas in i samhällsbygget är ett utflöde av god luthersk teologi?

Det menar Bengt Kristensson Uggla i sin nyutkomna bok om sekulariseringen Katedralens hemlighet.

Inte sällan kopplar den som är kritisk till sekulariseringen i samhället också samman den med bristande ”kristen moral” och dålig bibelkunskap hos yngre generationer..

Men kanske handlar den stora förlusten i ett samhälle utan Gud om något vi inte ens vet att vi saknat – ungefär som Pippi, Tommy, Annika och snuset. Kanske handlar det om det som Göran Tunström skriver i Juloratoriet: ”Men utan Gud måste så många ord dö: de som inte längre hittar ett fäste.”

Jag tänker på ordet Nåd – och verkligheten

bakom ordet; att det är lite som med Gud hos Tunström. Ordet glider undan, och i en värld utan Gud, en helt sekulariserad värld, blir ordet nära nog meningslöst. Å andra sidan har

16

Korsväg 1|2016

vår förändrade världsbild, och därmed kanske gudsbild, gjort ordet tvetydigt och svårhanterligt, men ack så nödvändigt, också för mig som tror på Gud. I en annan världsbild, där Gud självklart var placerad högst upp i alla hierarkier, och hade makt att bestämma om liv och död, rätt och fel, var ordet Nåd begripligt. Ofta hamnade det nog just inom området rätt och fel, inte minst i våra lutherska sammanhang. Nåd inför Gud, var i stort sett detsamma som nåd inför kungen eller domstolen – att slippa det rättmätiga straff man annars skulle ha fått.

Då hängde det samman med en gudsbild som var tämligen sträng, och en tro som handlade mycket om moral. Nåd var den dörr som kunde öppnas i fängelsemuren där straffet skulle avtjänas.

Många vardagliga uttryck där ordet nåd lever kvar har drag av detta: ”På nåder”, ”Gud nåde dig”, och ”Gudsnådelig”. På samma sätt som Luther har blivit förknippad med plikt och tvång, så har nåd i viss mån blivit det.

Att ordet i denna ensidiga betydelse gått

förlorat i sekulariseringens spår är kanske inte något att sörja. Men att leva i en värld utan nåd, tror jag är mycket värre än att leva i en värld utan snus. Mycket, mycket värre.

Sekulariseringen i Sverige, ”världens mest sekulariserade land”, har ju inte bara lett till att en gudsbild som kunde användas av lärare, präster, föräldrar och annan överhet för att hålla barn och andra människor på plats har försvunnit ur medvetandet.

Samtidigt har tillvarons centrum och alltings mått flyttat in i den enskilda människan, så att det är Jag som är måttstocken, men också den som har i det närmaste totalt ansvar för att lyckas. I allt.

livet svart eller vitt, rätt eller fel, » Igotten ellervärldont,utanochnåddetär perfekta är åtminstone teoretiskt möjligt och skall med alla medel eftersträvas.

I en värld utan nåd vilar allt i mina, eller möjligen chefens eller samhällets händer. Vi har, var för sig, med olika medel ansvar för att lyckas. Jag för att klara av mitt personliga liv, för att visa upp en acceptabel yta, tillräckligt snygg, vältränad och stilfullt möblerad för att hålla måttet. Chefen för att leda arbetet så att det är lagom ansträngande, leder till måluppfyllelse, innebär meningsfulla arbetsuppgifter, och ser till så att sjukskrivningstalen inte sticker i höjden. Och samhället ska organiseras så att ingen far illa, men också så att det är samhället och inte enskilda som tar hand om den nöd som finns.

I denna värld blir mitt enskilda misslyckande,

när jag är tjock, trött och sliten och rasar ner i soffan i mitt stökiga hem, olösligt. Och det enda svar jag får är ”ryck upp dig”, ”du kan om du vill”! När chefen ställs mot väggen av styrelsen för att målen inte är uppfyllda, eller sjukskrivningstalen stuckit iväg, är svaret: gör bättre planer, ta fram en ny policy, eller i värsta fall ”du är uppsagd”.

När det sitter människor med en pappmugg i handen och en vädjande blick utanför var och varannan mataffär, och det saknas bostäder till alla människor på flykt blir svaret: ”Gränsen är nådd, vi måste lösa problemet på samhällsnivå, hitta sätt att få EU medborgarna att åka hem till sina länder och flyktingarna att stanna på andra sidan VÅR gräns.”

I en värld utan nåd är livet svart eller vitt, rätt

eller fel, gott eller ont, och det perfekta är åtminstone teoretiskt möjligt och skall med alla medel eftersträvas.

Martin Luther beskrev människan som ”Simul iustus et peccator”, det vill säga ”samtidigt rättfärdig och syndare”. Inte som

antingen eller, eller först det ena sedan det andra.

Utan samtidigt.

Och öppningen mellan syndare och rättfärdig – och för den delen mellan lyckad och misslyckad, god och ond, perfekt och bristfällig – den öppningen i tillvaron stavas NÅD. Nåd är det där lilla ”och ändå”, ”trots allt”, som liksom öppnar ett fönster när jag stängts in av kraven, som viskar i mitt trötta öra: ”du är älskad, och du ska få en dag i morgon”!

Men i en sekulariserad värld har den rösten svårt att göra sig hörd, för vem kan säga sådant till någon annan? Vem har rätt att lätta på kraven? Vem utom Gud. Därför försmäktar vi, i denna sekulariserade värld, även om sekulariseringen också fört gott med sig.

Utan tvärsäkerhet tror jag vi som kyrka och

som förkunnare måste försöka använda de stora orden, nåd, synd, frälsning och hitta ord och uttryck för hur de är fästade både i Gud och den vanliga sekulariserade verkligheten, som ofta lever som om Gud inte finns.

För utan nåd försmäktar vi i vad som verkar vara en gudsövergiven värld.  Maria Ottensten

Maria Ottensten är kyrkoherde i Örgryte.

Hon är också redaktör för en bok om nåd som kommer till prästoch diakonmötet 2017.

Korsväg 1|2016

17

Tron har blivit något som odlas vid sidan om det vardagliga livet Hur står det till med Svenska kyrkan och sekulariseringen?

Magnus Malm har sökt svaret.

I sin bok konstaterar han att tillståndet är ganska illa.

Den inre sekulariseringen i kyrkan är som ett sluttande plan, menar han.

Och den stora faran är att vi sällan pratar om det.

18

Korsväg 1|2016

Korsv채g 1|2016

19

L

andskapet kring Asklanda kyrka ett par tre mil öster om Alingsås andas pastoral idyll med ekhagar och odlingsmark.

Kyrkan är från 1100-talet och vittnar om en kulturbygd med gamla anor. Här har människor odlat och levt sina liv i generation efter generation i tusentals år.

Ett par stenkast från kyrkan bor Magnus Malm med hustrun Elisabeth, hunden Imse och ett par hästar. Hit flyttade familjen 1985 från Mölndal, efter åtta års storfamiljsliv när Magnus arbetade med tidskriften Nytt liv.

I dag är Magnus Malm retreatledare och författare, dessutom en flitigt anlitad talare, i sommar ska han undervisa på Hönö-konferensen i Göteborgs skärgård.

Senaste boken är ”Som om Gud inte finns” och den handlar om sekulariseringen i Sverige. Och i den driver han tesen att kyrkan själv påskyndar sekulariseringen.

Boken har fått uppskattande ord i många

20

Korsväg 1|2016

sammanhang. Karin Johannesson skrev i en ledare i Kyrkans tidning att ”Malms viktigaste bidrag är att han med bestämdhet sätter fingret på två nyckelfrågor som alla som önskar motverka kyrkans inre sekularisering måste avsätta tid för och öppenhjärtigt våga diskutera”.

– Den har sålt mycket mer än jag förväntade mig och används i många samtalsgrupper, och det är förstås mycket glädjande, säger han.

Så – kanske är det så att samtalet har börjat.

Nästa bok är redan på gång, den har arbets-

namnet ”Sann Gud och sann människa” och handlar om en kristen syn på människan kontra gnostiskt tänkande, som i olika kristna miljöer spelar ut det gudomliga mot det mänskliga.

– Jag tänker börja boken med att konstatera att den inte innehåller något nytt alls, säger han med ett hemlighetsfullt leende.

Varför ville du skriva en bok om sekulariseringen just nu?

– Det beror på jag haft kontakt och samtalat med många människor om detta, och då har jag kunnat konstatera att det i kyrkan finns en inre sekularisering, som ett sluttande plan. Och det är något man sällan pratar om. Då måste jag ju fråga mig: Varför pratar vi inte om det? Det vi inte vågar prata om får ju större makt i våra liv, just för att vi inte pratar om det.

– Så jag blev nyfiken och ville titta på hur sekulariseringen fungerar och vad det gör med oss.

» ...vill man följa någon som står för en motkultur måste man räkna med motstånd, det är enda sättet att väcka trovärdighet.

Vad hoppas du med boken?

– Att människor ska kunna sätta ord på sina egna erfarenheter och våga fråga sig: vill vi ha det så här?

Han jämför med ett äktenskap där parterna är på väg att glida isär. Och det är när man inte sätter ord på det som sker, som det blir allra farligast och krisen blir allvarligast.

– Det är som när ena partnern blir bjuden på en fest och känner lättnad över att den andra partnern inte är med. Är det en lättnad att inte behöva ta namnet Jesus i sin mun, då har vi glidit ifrån varandra. Detta är en metafor, men den är lätt att läsa av.

Väl ute på det sluttande planet väljer många i kyrkan att inte tala om det som är kyrkans liv och uppdrag, som om alltför mycket bön och tal om Jesus skulle skrämma bort människor, menar Malm.

Hur vill du definiera begreppet sekularisering?

och tänker: ”skulle Gud verkligen ha sagt…”

De konservativa slår vakt om läran och sekulariserar allt annat: ”skulle Gud verkligen ha sagt något om politik…?” Den kristna högern i USA är en god bild av det förhållningssättet.

– Jesus makes a difference, vill man följa någon som står för en motkultur måste man räkna med motstånd, det är enda sättet att väcka trovärdighet.

Han konstaterar att sekularisering inte primärt är en process där icke kristna livsmönster vinner insteg i kyrkan, utan en process där kristna livsmönster täcks över i kyrkan – ett gradvis sönderfall.

Religionshistorikern David Thurfjell säger

i sin bok ”Det gudlösa folket” att ointresset för kyrka och kristen tro beror på det kristna livets harmlöshet. Man tänker, att varför ska jag lägga tid och engagemang på något som i praktiken inte gör någon skillnad i mitt liv.

– En anpassning till tidsandan, eller till världen i negativ mening, eftersom Nya testamentet talar om världen i både positiv och negativ betydelser.

Men är tidsandan alltid något per definition negativt?

– Nej, på ett sätt kan man säga att Gud alltid anpassar sig till tidsandan. Evangeliet måste inkultureras i varje tid.

Problem blir det när vi i stället för att översätta evangeliet överger det.

– Det finns två fällor: Den liberala där de centrala trossatserna ifrågasätts, där man gör spännande nytolkningar Korsväg 1|2016

21

Håller du med?

– Ja. Ett gott exempel på det är när Fredrik Reinfeldt utsåg Elisabeth Svantesson som arbetsmarknadsminister och det kom fram att hon var medlem i Livets ord. Reinfeldt förklarade raskt att hennes tro inte på något sätt skulle påverka politiken.

– Vi har en romantisk inställning till tron, att den bara handlar om känslor, men den får inga konsekvenser i våra liv. Tron har blivit något som odlas vid sidan om det vardagliga livet vi lever, en självvald förnekelse av att tron omfattar allt i våra liv.

Magnus Malm citerar Ignatius av Loyola som talar om att ”finna Gud i allting”. Det innebär att den vardagliga verklighet jag möter dagligen kan berätta något om Gud, eftersom det är i denna verklighet Gud finns och ger sig till känna.

Thurfjell konstaterar också att det finns en

genans kring begreppet kristen, att det är ”pinsamt” att kalla sig kristen.

– Ja, svensken har ett autistiskt förhållande till religion. Vi möter kriser i våra liv, men vi relaterar aldrig kriserna till Gud. Se på berättelsen om de tio Jesus botade från spetälska, bara en vänder tillbaka och tackar. Är det så att bara tio procent kan

22

Korsväg 1|2016

se det som sker i ljuset av Guds existens? Eller saknar vi ett språk för att beskriva det?

– Och titta på hur svårt kultursverige har att ta till sig Tranströmers tro på Gud, det finns ett kompakt motstånd i Sverige mot tro, så är det inte i Norge. En kompakt oförmåga, det är gåtfullt varför. Upplysningstidens marginalisering av Gud lever vi med fortfarande, människans förnuft hyllas och Gud reduceras till känslan. Det är ljusår från evangelierna och den tidiga kyrkan.

– Och ingen frågar kritiskt; vad hände när vi städade ut Gud ur huset?

Många anser att svenskens ointresse för kyrka

och tro beror på språket, att gamla begrepp inte får något genklang i den andliga längtan människor känner. Håller du med?

– Hur vet vi det? Vi måste tala vuxet om vår tro, tala sant om vår tro. Däremot tror jag det leder fel om vi försöker hitta ett nytt språk. Om det går inflation i orden, är det inte fler ord vi behöver utan färre, vi måste gå åt motsatt håll in i tystnaden. Först därefter kan vi återerövra ord som nåd och försoning.

Ett annat tema Magnus Malm tar upp i sin bok är synen på tid och pengar; inte heller där skiljer sig kyrkans syn från övriga världen, detta särskilt kopplat till en

tid då kyrkan har fler anställda än någonsin.

Gudstjänster ses som ”arbetstid” och ”karriären” ska ge utdelning i form av löneökning.

Problemet är att man i kyrkans värld över huvud taget inte ser någon konflikt mellan evangeliet och mainstreamvärderingar för tid, pengar och arbete, menar Malm.

– Konsekvenser av detta synsätt hämmar kyrkan, det är som att man skär av rötterna till ett träd, det dör långsamt.

Malm kallar det att kyrkan har en ”religiös mask”, bakom masken finns samma värderingar som i det omgivande samhället.

– Man talar om Gud men vill inte veta av hans kraft. Är de föreställningar vi gör om sekularisering-

en kopplat till föreställningen om folkkyrkan; att den ska omfatta alla?

– Ja, så är det… Är det en gudskyrka eller folkkyrka vi vill ha? Tillhör kyrkan folket blir det en avspegling av människors föreställningar. Tillhör kyrkan Gud blir den ett hoppets tecken för människorna, där de kan finna frihet.

– Helgonen har alltid varit ett ansikte för kyrkan, de helgon som varit mest älskade är de som varit mest hängivna, som Moder Teresa. Det är en paradox: det är när hon är ett ”bönens hus” hon öppnar sig för ”alla folk”.

– I postmodernismen har vi skapat en ytligare kyrka, och då är det inte konstigt att det

blir svårt att förstå Gud. Gud finns i djupen.

Vi människor är också yta, det är när vi biter oss fast i ytan som det blir fel. Då finns det ingen kraft till en motkultur.

En fälla kyrkan fallit i, menar Malm, är att hon

söker bekräftelse i den omgivande kulturen, inte så att hon vill avskaffa Gud men göra honom gångbar i vår tids kulturella elit. Och då villar hon bort sig.

Hur tänker du dig denna motkultur?

– Det är det boken jag skriver ska handla om… Och den innehåller som sagt inget nytt.

Jakten på det nya driver oss ut i tomheten.

Magnus Malm vill ta sin utgångspunkt i Gamla testamentet, i profeterna.

– De konfronterade makthavare och folket med Guds tidlösa ord och manade till uppbrott, till skillnad från alla falska profeter som hela tiden ville behålla status quo. Det är de som står fast vid Guds ord och utmanar makten, det är de som är de verkliga revolutionärerna. Det är de konservativa som vill bevara de rådande maktstrukturerna. Kyrkan måste ställa sig under Guds ord, kyrkan måste säga: vi måste omvända oss. Sedan kan hon tala till världens makter. ”Motståndet börjar när vi minns vilka vi är…” citerar han ur den kanadensiska tidningen Adbusters.  Text & bilder: Lasse Bengtsson Korsväg 1|2016

23

Bibelstudier med högt i tak Människorna i den första kristna församlingen stod upp för sin tro trots att de blev förföljda.

I vår fördjupar sig bibelgruppen i Martin Luthers kyrka i Apostlagärningarna – och får anledning att fundera på hur viktigt det är med en samstämmig övertygelse i kyrkan.

B

laden ramlar nästan ur den vältummade Bibeln framför Mari Lindgren, när hon slår upp Apostlagärningarna, kapitel 6. Det spelar ingen roll. Mari har koll på Bibelns böcker ändå.

När hon blev änka vände hon sig till en Leva vidare-grupp i dåvarande Martin Luthers församlings regi. Där – och i Bibelns ord – fann hon tröst. Mari läste och läste och valde till sist att bli teolog.

– I detta sekulariserade samhälle känns Bibeln mer aktuell än någonsin. Bara en sådan sak som att människor blir stenade. Är det inte det vi ser runt omkring oss? Vem behöver Aftonbladet och Expressen när allt om människan står att läsa i den här boken?

Snett mittemot Mari sitter Orvar Larsson.

Han har levt som kristen i många år men tycker att det finns mycket kvar att lära. Det är därför han är här: för att lyssna och ta till sig.

Människorna runt det ovala

bordet i församlingshemmet har kommit av olika anledningar, med skilda bakgrunder men med sam-

24

Korsväg 1|2016

ma kristna tro. Här bjuds gemenskap och en djupare förståelse för både varandras olikheter och Bibelns ord.

Församlingspedagogen Ann-Sofie Orrdal börjar läsa: ”Vid den tiden då lärjungarna blev allt fler började de grekisktalande judarna klaga på de hebreiska judarna…”

Efter några verser gör hon uppehåll och ett samtal om hur apostlarna valde att utse just sju grekisktalande män till diakonitjänst utbryter. Paralleller dras till dagens mångkulturella samhälle och hur man kan bjuda in ”den andre” i kyrkans gemenskap. Prästen Bengt Andersson, vid andra bordsändan, väcker frågan om diakonins tyngd.

Det har gått ett par år sedan Bengt och Ann-

Sofie drog igång samtalsgrupper i Martin Luthers församlingshem i Halmstad. Det är öppna grupper som till att börja med ägnade sig åt samtal kring livsfrågor, tro och liv samt internationellt arbete. De senaste terminerna har det handlat om rena bibelstudier, att borra ner sig i bok efter bok. Markusevangeliet och Johannesevangeliet är genomgångna, i vår är det Apostlagärningarnas tur.

– Jag ser det som kyrkans skyldighet att erbjuda fördjupning. Det har sin finess att ta sig igenom en hel bok till skillnad från de korta stycken som läses upp i kyrkan på söndagarna, säger Ann-Sofie.

Ljus i vintermörkret. Ann-Sofie Orrdal, Maria Apell, Mari Lindgren, Marianne McNab, Bengt Andersson, Orvar Larsson, Agneta Norling och Ruth Westerberg läser Apostlagärningarna tillsammans.

Hon och Bengt förbereder sig på varsitt håll för att komma med olika ingångar. Det ger en dynamik i samtalet och är anledningen till att de är två som håller i bibelstudierna.

Inför varje ny bok håller Ann-Sofie en introduktion om för vem den är skriven, av vem och i vilket sammanhang. Den historiska genomgången hjälper deltagarna att förstå hur kyrkan föddes. Men allt i texterna är inte lätt att förstå och ta till sig, inte ens för församlingspedagogen eller prästen.

Ann-Sofie Orrdal

– Inför kapitel fem, där Petrus inte visar någon nåd för Ananias och Safira, fick jag nästan ångest. Det är en förskräcklig text, hur förklarar man varför den finns med? Men man måste få ifrågasätta! säger Bengt.

– Ja, och det tror jag att deltagarna också känner, säger Ann-Sofie.  Texter: Karin Hylander Bilder: Christel Lind

Bengt Andersson

Korsväg 1|2016

25

Korsväg frågade några av dem som brukar mötas i Martin Luther om hur de tänker om tolerans kontra tydlighet vad det gäller tron. Är det viktigt att tycka lika? Eller kan man mötas i gemenskap kring tron även om den spretar?

”Svenska kyrkan är öppen men inte urvattnad”

”Det finns mycket som jag inte kan ta till mig”

"I barndomen var jag med i Ansgars, kyr-

"För några år sedan gick jag i pension och

kans scouter här i Martin Luther, men som ung blev jag en sökare. Jag testade mormonerna, Jehovas vittnen, new age… Men antingen var de för strikta eller alltför bortvända från Gud. 2005 gick jag med i Frälsningsarmén och stannade i tio år innan jag kom tillbaka hit igen. I Frälsningsarmén går man mer på känsla, den Helige ande får råda.

Jag saknade de ritualer som jag tycker är rogivande och vackra. Så var det även när jag och min skotska svärmor gick i den presbyterianska kyrkan. Där är det så avskalat, ingen psalmsång till exempel. Men både där och i Frälsningsarmén kände jag samhörighet med de andra kyrkobesökarna. Man har ju tron på Gud och Jesus gemensam, även om de inte går efter vår kyrkoordning.

En sak som skiljer sig mycket i olika samfund är viljan att förstå andra synsätt, även andra religioner. Den är så mycket större i Svenska kyrkan och det är bra! Som när människor från andra länder kommer hit och söker sig till församlingen, då måste man ha tolerans och tålamod och förstå att det tar tid för dem att förstå vad kyrkan här står för.

Det betyder inte att vi har en urvattnad tro. Tron är vår fasta grund men Svenska kyrkan har valt att följa med i tiden och inte vara samhällsfrånvänd.

vände mig då till kyrkan för att se om det var något jag kunde hjälpa till med. Jag har en tro, även om det kanske inte är den där väldigt djupa tron. Dörren in till Martin Luthers kyrka var vidöppen, och nu har jag fått hedersuppdraget att vara kyrkvärd! Jag blev så vänligt bemött och kände att man inte måste vara jättekristen för att bli insläppt. Utan man får vara precis som man är.

Det finns många olika anledningar till att jag har vänt mig till kyrkan. Man får en stund för sig själv där man kan återhämta sig från det vardagliga. I kristendomen och i Jesu budskap finns mycket att ta till sig och bära med sig som människa. Det finns mycket i kyrkans lära som jag inte kan ta till mig, men jag lyssnar på det som berör mig.

Men allra mest betyder kyrkan som mötesplats, ett ställe där man får vara tillsammans med andra. Jag hittade ett stycke i en bok av Torgny Lindgren, som jag tycker säger precis vad jag känner: 'I delaktigheten uppstår vår tillvaro. Genom att göra oss delaktiga av varandras liv skapar vi varandra.'"

Marianne McNab

26

Korsväg 1|2016

Maria Apell

”Hon bad till Allah och jag blev hennes ängel” "Jag konfirmerades i Pommern 1945. Vi

hade en mil till kyrkan men det gick bra att ta sig dit och hem. Men sen, när vi dukade upp maten där hemma, kom de ryska soldaterna. Kvinnorna hoppade ut genom fönstren och gömde sig i skogen. Så minns jag min konfirmation.

Efter kriget blev min hemtrakt polskt territorium. Tyskarna transporterades ut.

Min familj flyttade till Berlin och 1950 reste jag till Sverige som barnflicka. Sedan träffade jag en svensk man och blev kvar.

Min bakgrund har gett mig en stor medkänsla med människor i krig. När kriget i Jugoslavien bröt ut gjorde det mig så ont att se hur särskilt kvinnorna hade det med våldtäkter och allt, och nu är det samma sak. Då tänker jag att man måste se till människan i första hand, inte vilken religion hon har. Att rita rondellhundar eller skoja om att judar och muslimer inte äter

fläskkött är rått, otänkt och förkastligt.

Se på Jesus, så tolerant han var! Han pratade med alla. Det är en bra ledstjärna att ha i livet.

Ser man på muslimerna, så är de ju ofta väldigt troende och fina människor. Jag hade en granne som var muslim, en vänlig kvinna som alltid gav av sitt. Hon hade en del bekymmer, och jag försökte hjälpa henne. Då berättade hon att hon bett till Allah och då skickade han mig. Jag var kanske en liten ängel för henne just då och det var väl vackert!

Likadant är det med de unga, man ska inte vara sträng utan mänsklig. Annars fångar man inte deras intresse. Jag tänker att när de blir äldre och har fått lära sig mer av livet så kommer de nog till tro ändå."

Ruth Westerberg

Korsväg 1|2016

27

Mångkulturell vuxenväg till tro Hur förklarar man innebörden av ordet ”nåd” i kristen tro när det saknas ett gemensamt språk?

Det är en fråga medarbetarna i Angereds församling brottas med när Vuxenväg till tro-gruppen träffas i Gunnareds kyrka.

Här talar deltagarna persiska, arabiska, farsi och ryska

D

et är onsdagskväll i Angered. Från fönstren i Gunnareds kyrka uppe på höjden ovanför köpcentrumets parkeringsplats lyser det varmt och inbjudande.

I samlingsrummet Måsen på andra våningen förbereder diakonen Gunnel Claesson, tillsammans med de ideella medarbetarna Martin Flower och Maria Freitas Abrahamsson, kvällens träff i Vuxenväg till tro.

Majoriteten av gruppen, som nu börjar droppa in i lokalen, är asylsökande från muslimska miljöer. De flesta har börjat lära känna kristendomen i sina hemländer, någon har döpts på väg till Sverige, en annan har låtit döpa sig här och åter andra har dopet som mål. Det gemensamma är att de sökt upp kyrkan i sin iver att få veta mer om kristen tro.

Prästen Anna Cöster är också med ikväll, i egenskap av doppräst, för att lära känna dopkandidaterna och bistå med undervisning.

Anna har med sig en glaskaraff med vatten.

Hon talar lugnt och tydligt när hon förklarar att det är vanligt vatten som används vid dopet och visar med handen hur man med vattnet kan döpa små barn men även vuxna.

– Vatten är gott och livgivande. Men vatten

28

Korsväg 1|2016

kan även vara farligt, som när Moses skulle ta Israels folk ur Egypten. Vattnet i Röda havet var ett hot som Gud undanröjde.

Var ligger Röda havet? Den frågan är snabbt avklarad för dem som är hemma i regionens geografi. Lite mer komplicerat blir det att leta reda på texten i Johannes 7:37. En väldig aktivitet bryter ut där alla försöker hjälpa varandra att hitta i sina olika Biblar. Till slut är alla klara. Danial, som är den deltagare i gruppen som kan lite svenska och därmed fungerar som tolk och spindel i nätet, drar en djup suck av lättnad och alla skrattar – Ni kan läsa här att Jesus jämför sig själv med vatten. Vi går genom havet, från död till liv. När vi döps blir vi en del av den berättelsen. Gud är alltså med i vår berättelse, fortsätter Anna och frågar sedan: – Förstår ni vad jag menar?

– Vi förstår vad du säger men kanske inte vad det betyder, säger en av deltagarna, Anwar, med ett leende.

Gunnel och Anna, med inspel av både Martin

och Maria, repeterar det sagda i andra ordalag och med gester för att få gruppen med sig.

Anna berättar sedan om hur man i dopet häller vatten på huvudet tre gånger. Men då protesterar en annan deltagare, Ramin.

– Det finns ett annat sätt också. De gjorde så här med mig, säger han och visar, genom att hålla för näsan, att han sänktes ned i vattnet vid sitt dop.

Han ber sin bror, på andra sidan bordet, att lämna över en plastkasse ur sin väska. Där har

Deltagarna är fr v övre raden Roeen, Danial. Ramin, Anna och Martin, nedre raden Nasrin, Anwar, Maria och Gunnel.

han ett inplastat dopbevis i A4-format, utfärdat i Turkiet för ett och ett halvt år sedan, som han stolt visar upp.

Efter ytterligare samtal och frågor går gruppen en trappa ned till kyrksalen för att fortsätta resonemanget runt dopfunten innan det är dags för fika och en kort andakt.

Så här är upplägget varje onsdag. Dessutom

träffas gruppen tre-fyra gånger under processens gång för att fira gudstjänst tillsammans.

Sedan 2009 har församlingen haft vuxengrupper som samtalat om Bibel och tro, som en del av församlingens uppdrag att välkomna katekumener.

– Många vuxna människor har inga grundkunskaper. De kanske börjar gå på våra gudstjänster men det tar tid att greppa innehållet i kristen tro. Det finns ett behov av fördjupning men också för att hitta en väg in, förklarar Gunnel.

I stort sett varje år har församlingen haft grupper igång. Men i år fanns det inte några sådana planer.

– Men så knackade dessa sex personer på vår dörr.

Inte som grupp på en och samma gång utan vid skilda tillfällen men med samma ärende. ”Hej, vi vill veta vad det här är.”

– Några ville bli döpta. I Angereds församling är vi noga med att perioden före dopet får och bör ta tid. Många samtal behövs. Ibland när enskilda människor kommer på det sättet, har vi inget sammanhang att hänvisa till.

Då blir det så att jag sitter ensam och samtalar med dem. Men det här ger så mycket mer, säger Anna och tillägger att även gemensamma erfarenheter av gudstjänster är viktigt.

Men det är lite speciellt i den nuvarande gruppen.

– Det hela bygger på att man samtalar sig fram, men det är inte riktigt möjligt i den här gruppen som inte har ett gemensamt språk, säger Martin, ideell ledare som helst kallar sig medvandrare.

– Det är tur att vi har Danial, som kan lite svenska, för mycket av samtalet går genom honom. Det märks verkligen när han är borta.

Men det går att hitta andra sätt att kommunicera. Det kan vara gester. Den ideella ledaren Maria talar svenska, men har portugisiska som sitt hemspråk, och hon har kommit på att Korsväg 1|2016

29

man kan använda whiteboarden i rummet.

– Ja, hon ritade vid ett tillfälle Markus 15 med streckgubbefigurer, och det blev väldigt tydligt vem som är vem i Getsemanedramat, berättar Gunnel och visar ett foto i sin mobil.

Soldaterna har svärd, lärjungarna är röda streckfigurer och Jesus utmärks med hatt.

– Vi jobbar också med att repetera, att vi säger samma sak om igen fast med olika enkla meningar tills alla förstår, inflikar Martin.

Församlingen har ordnat fram Biblar på alla de olika språken. Men bara att hitta till de aktuella bibelställena är en utmaning, när böcker i vissa språk börjar bakifrån och bokstavstecknen inte ger några ledtrådar för de oinvigda.

– Under en kväll på två timmar ägnar vi nog en halvtimme sammanlagt åt att leta i Biblarna. Men det är nödvändigt, för Bibeln är garanten för att vi pratar om samma sak. Bibeln är vårt viktigaste kommunikationsmedel, säger Gunnel.

Anna inflikar att det även i konfirmandgrupperna, där man inte har något språk för kristen tro, är komplicerat att slå upp och hit-

30

Korsväg 1|2016

ta rätt i Bibeln.

– Här har vi ytterligare en dimension.

Det kommer en hel del frågor under träffarna. Varför ska kvinnor ha sitt huvud täckt?

Och varför har kvinnorna i kyrkan inte det när det står i Bibeln?

– Vi märker att de har en större tilltro till bibelläsande jämfört med personer som är uppvuxna med kristen tro, konstaterar Anna.

Hon nämner även att frågan om relationen mel-

lan Gamla och Nya testamentet förbryllar.

Varför verkar Nya testamentet vara viktigare i kristen tro? Många har haft en relation till Koranen och där har allt samma vikt.

– Men i Bibeln och i kristen tro är ju vissa saker viktigare än andra. Jag känner ofta hur jag får säga att ”bara detta är väsentligt”, ”nej inte det, bara det här”, säger Martin.

– Ja, textens auktoritet är något som ofta kommer upp. Hur kan en helig text ändå ge utrymme för tolkning? fortsätter Anna.

En annan fråga som varit uppe till diskussion är treenigheten. Finns det egentligen en

eller flera gudar i kristendomen? Flera av deltagarna har i sina hemländer fått lära sig om kristendomen, och frågorna ledarna får är ibland delikata.

– En sådan fråga är om Jesus på korset är ett offer eller inte, fortsätter Maria.

– Och om han offrade sig – är det då Gud som hänger på korset? Det ger också oss något att tänka på.

Att träffas i gruppen ger nya upptäckter.

Det är lätt att bli hemmablind, menar Gunnel.

Men evangelium är sprängstoff och goda nyheter om nåd, liv och uppdrag.

– Det är ju budskapet om en Gud som delar våra liv – i kött och blod. Jesus Kristus, där och då men också här och nu. Det är budskapet om en kärlek till medmänniskan som alltid är beredd att gå ett steg längre. För den som hör och tar till sig detta för första gången, är det precis så fantastiskt som det faktiskt är för oss alla.

Vid en träff handlade det om Jesu dop och då betonade Gunnel, som höll i samtalet, att Gud identifierade sig så med oss människor att

han själv lät döpa sig i och med Jesu dop. Det blev en aha-upplevelse, för alla.

Före jul läste gruppen julevangeliet och berättelsen om flykten till Egypten. När slutsatsen blev att Jesus var ett flyktingbarn och därmed måste veta hur det är att vara flykting blev det alldeles tyst i rummet, berättar Gunnel.

– Ska du inte tolka? frågade jag Danial. Men han sa att han var tvungen att tänka lite för att kunna sätta ord på detta som var så märkligt och fantastiskt.

Anna håller med om att hon påverkas av mötet

med gruppen. Det en utmaning att i gudstjänsten tänka till hur hon formulerar sig. Men hon känner också en ödmjukhet när kristen tro kommer i ett större sammanhang än vad man kan se från det invanda perspektivet.

– Världen kommer helt klart närmare. I julevangeliet hör vi om ”ståthållaren i Syrien” – vi vet ju var Syrien ligger på kartan. Men nu finns här människor som kommer just därifrån. Det blir så verkligt.

Maria, som är uppvuxen i ett katolskt land, Korsväg 1|2016

31

tycker också att det ger mycket att vara med här och få träffa människor som är så nyfikna.

– Här är människor som verkligen vill veta vad kristen tro betyder. Det tvingar mig att fundera själv. I mitt hemland är det ju snarast konstigt att inte vara aktiv kristen, men de flesta funderar inte på vad tron betyder för just dem, de är bara med på tåget.

Att vara troende i ett sekulärt samhälle som

det svenska – just den frågan är en ickefråga där vi nu befinner oss.

– Du är i Angered nu. Här är du antingen kristen eller muslim eller något annat. Annars är du annorlunda. Så vad vi har att utgå ifrån är att man tror, säger Gunnel.

Hon avslutar med att resonera lite över kyrkans förhållningssätt gentemot människor med annan religion. Samtliga i den här gruppen har sökt upp kyrkan, de flesta hade redan

32

Korsväg 1|2016

börjat sin process mot kristen tro.

– De är katekumener och vi som församling ska möta dem som sådana. Situationen idag är inte så olik den i den tidiga kyrkan. Människor som vill följa Jesus har inga eller vaga förkunskaper och ingen erfarenheter av vad det innebär att leva som kristen, säger hon och tillägger med ett varmt leende: – Det finns en sådan drivkraft i gruppen att få mer kunskap. Ibland kommer deltagarna en och en halv timme för tidigt. Så trots alla språkliga barriärer är det en jätterolig grupp.  Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell

PS. Sedan intervjuerna gjordes har Ramin tvingats lämna Sverige och skickats tillbaka till Österrike, där han först lämnade sina fingeravtryck då han kom till Europa.

Varför är du med i Vuxenväg till tro?

"Känner mig närmare Gud"

»

När min syster och hennes familj och min bror Ramin blev kristna, blev jag också nyfiken. Jag ville få mer information om kristendomen. Jag sökte på nätet och i bibeln på persiska. Jag var i Afghanistan när jag fick lite information om Jesus men sen när vi reste till Turkiet var jag med min syster i en kyrka och jag blev mer uppmuntrad att byta religion. När vi flyttade vi till Sverige kom jag till Gunnareds kyrka. Här har jag fått mer information om Jesus, och jag känner mig närmare Gud när jag går på gudstjänst och jag känner att jag kan prata med Jesus. Jag är väldigt glad och trivs här i kyrkan.

Roeen

"Kände att någon sa Kom"

Ramin

"Ville veta mer om Jesus"

»

Jag visste inte mycket om kristendomen när jag bodde i mitt hemland. När jag kom hit fick jag arbete som praktikant här i kyrkan under nio månader. Jag lyssnade när prästen berättade om Jesus för barnen och blev mer och mer intresserad. Jag ville veta mer om Jesus, hur han levde och hjälpte folk. Så fick jag en persisk bibel och började läsa ett kapitel varje dag.

Danial

»

När jag bodde i mitt land läste jag lite om kristendomen och Jesus. Jag såg en film och läste på nätet, och nu vill jag veta mer om Jesus Kristus. Första gången jag kom till gudstjänsten var när Anna bjöd mig. Hon ville att jag skulle läsa texten på persiska, jag blev jätteglad. Det var en så fantastisk känsla, det går inte att förklara riktigt, men det var som om jag kunde känna texten i mig och att någon sa ”Kom!” Nasrin

"Här får jag ställa frågor"

»

vägen. Jag kommer från Afghanistan, men det var svårt att vara kristen där, så när jag kom till Turkiet 2014 döptes jag där. Jag tycker om den här gruppen, det känns som om vi är vänner som tillsammans får ställa alla våra frågor.

Jag är här för att lära mig mer om kristendomen, även om jag redan innan jag kom till Sverige hade valt den här

"Jag tilltalades av kärleken"

»

Jag var ateist men jag träffade en person som pratade om kristendomen och varför han var kristen i Etiopien.

Tillbaka i mitt hemland såg jag filmen Passion of Christ. Jag tilltalades av kärleken och att det finns respekt för olika människor i kristendomen. När jag kom hit till Sverige träffade jag prästen Lisa i Hjällbokyrkan och blev döpt. Sen fick jag reda på av Gunnel att denna grupp fanns. I Bibeln finns det mycket jag är intresserad av och annat som jag inte alls håller med om. Men jag lär mig hela tiden att förstå nya saker. Jag går till gudstjänsten när jag känner för det men inte för att jag måste. I kristendomen finns det inte ett sådant tvång.

Anwar

Korsväg 1|2016

33

Inte pinsamt säga att en är kristen Det känns inte pinsamt att säga att man är kristen och går i kyrkan. Det är en grupp ungdomar i Fässberg överens om.

Men det är kanske inget en basunerar ut bland okända.

– Men jag berättar för mina kompisar att jag går i kyrkan, och ingen tycker att det är något konstigt med det, säger Caroline.

I

Fässbergs församling i Mölndals pastorat söder om Göteborg bedrivs ett brett barnoch ungdomsarbete med flera konfirmandgrupper och en ungdomsgrupp som ses ofta.

Vi träffar ungdomarna Caroline, Linnéa, Johannes, Marcus, Signe, Ludvig och Anton en kväll för att prata brett och allmänt om tro, kyrka och om att vara ung och kristen i dagens samhälle.

Vi börjar med frågeställningen: tycker ni att Svenska kyrkan har blivit slätstruken? Tillåter vi vilka tolkningar som helst så länge alla är med?

Ungdomarna är i stort sett överens om att det

är bra med en kyrka som är öppen för olika tolkningar men tycker inte för den sakens skull att vi är mainstream. Caroline uppskattar en öppen kyrka där ingen säger att du måste tro på ett särskilt sätt.

34

Korsväg 1|2016

– Det är bra med Svenska kyrkan! Vi har alltid fått lära oss att det finns olika sätt att tolka Bibeln på och att det är viktigt att hitta ett sätt som känns bra för en själv. Vi resonerar ju olika om saker och ting helt enkelt. De andra instämmer.

– Det finns inga regler som säger att du måste köpa allt rakt av, fyller Marcus i.

– Det är bra att det är öppet för tolkning.

Vi säger alltid till nya konfirmander att de får tolka det som lärs ut utifrån sina egna erfarenheter. Men om de i sin tur sedan vill påverka någon annans tolkningar måste de också respektera om någon tänker annorlunda, säger Ludvig.

Ungdomarna menar att öppenheten kommer med ett ansvar att respektera varandras trosuppfattningar. Och ibland innebär det också att vi behöver anpassa oss själva och våra trosuttryck.

– Det är viktigt att bete sig och respektera andra. Om jag går på en gudstjänst kan jag inte flamsa runt, jag får visa respekt under bön och tystnad. Då försöker jag vara stilla och seriös också för min egen skull, berättar Linnéa.

Johannes instämmer och tycker att det är viktigt att en följer seder och oskrivna regler som finns i kyrkan, och på så sätt anpas-

Korsv채g 1|2016

35

sa sig lite efter hur saker och ting ska vara.

– Men jag måste fortfarande kunna få vara mig själv och uttrycka mig på ett sätt som är naturligt för mig, tycker han.

David Thurfjell skriver i sin bok Det Gudlösa

folket om att vi i Sverige firar kristna högtider och döper våra barn i kyrkan, men vi kallar oss inte för kristna. En muslim som bär slöja eller firar ramadan ser vi däremot som religiös. Jag frågar ungdomarna om vad de tänker om att vi inte ser det som är kulturellt kristet, medan kulturella uttryck för andra religioner ses som religiöst, och de tror att vi nog ibland är mer religiösa än vi vill ge sken av.

– I Sverige är det väl något av en oskriven lag att vi inte är helt öppna med alla om allt hela tiden, och kanske speciellt när det gäller religion. Jag kanske inte alltid skriker ut att jag är kristen, och det syns inte på mig. Men det finns ju där och är en väldigt naturlig del av mig, säger Caroline.

Samtalet går osökt in på frågan huruvida de tycker att det ibland är pinsamt att erkänna att en är kristen och går i kyrkan, men det är ingen av dessa ungdomar som tycker.

– Däremot måste ju inte alla få reda på vad jag gör på fritiden eller vad jag tror på, berättar Caroline.

– Men jag berättar för mina kompisar att jag går i kyrkan, och ingen tycker att det är något konstigt med det.

– Det är ju inte så att folk frågar om man går i kyrkan, men när någon gör det så svarar jag som det är. Det känns som en ganska normal del av livet för mig, säger Ludvig.

– Det är ju nästan lite ovanligt och exotiskt att vara kristen och gå i kyrkan idag så jag brukar tänka att folk tycker att det är lite spännande att jag gör det, fortsätter han och skrattar till.

36

Korsväg 1|2016

Marcus säger dock att han absolut kan förstå att någon skulle tycka att det var pinsamt att berätta att en är kristen och går i kyrkan, beroende på vem en umgås med.

– Har du kompisar som har fördomar kring kyrkan kan det nog bli jobbigt.

Caroline instämmer.

– Ja, det är tufft ute i skolorna! Här inne i kyrkan är det lätt att vara sig själv. Jag vet att jag är bland vänner och jag kan vara mig själv. Men där ute kanske jag inte alltid känner mig accepterad, och du blir lätt dömd om du sticker ut lite. Men jag måste ju stå upp för mig själv! Jag skäms inte över att jag går i kyrkan, jag ser det som en del av min vardag. Och om någon inte kan respektera det så är det deras problem!

Jag slås av hur självklar tron och kyrkan är för

dem. Det är inte alltid enkelt att stå upp för sin egen och andras tro i ett samhälle där religion och kyrka är ifrågasatt. Och här sitter en grupp unga människor som tycker att det är självklart att det är upp till var och en vad de väljer att tro på och skäms inte över det.

Linnéa tror att det är viktigt att omge sig med människor man mår bra av.

– Alla mina vänner respekterar mig för den jag är och jag kan jag vara mig själv med dem, utan att behöva skämmas. Jag går på en internationell skola tillsammans med många från andra religioner. Där visar vi varandra respekt, och då blir det lättare att vara öppen med att en går i kyrkan, moskén eller synagogan.

– Det handlar också om hur ens familj är.

Om en växer upp i en familj där en är öppen utåt med sin tro, då kanske det också faller sig väldigt naturligt att gå i de fotspåren, tror Signe.

Det pratas en del om medlemstappet i Svenska kyrkan, och jag ber ungdomarna reflektera över detta, men det är ingenting de är oroliga över. I Fässberg träffas varje vecka många barn och ungdomar. Och just de här sju ungdomarna tror att kyrkans budskap och tron i sig är nog för att fler ska komma till församlingen. Men ibland behövs kanske en skjuts in i verksamheten.

Fässbergs församling har en del spännande konfirmandinriktningar, bland annat finns en skidgrupp och en internationell grupp som åker till Assisi i Italien på höstlovet, konfirmandformer som lockar nya ungdomar in i verksamheten varje år.

– Jag tror att det i början kan vara resan som lockar. Men när en varit med en tid och får prata om spännande frågor, så blir en ofta mer intresserad. Det märker jag i den konfirmandgrupp jag är ledare för, berättar Johannes.

– Sen är det ju inte en semesterresa, berättar

Anton. Vi stannar på flera platser i Tyskland och Italien på vägen ner och lär oss om tro, kyrkan, Luther och annat intressant.

Caroline håller med.

– Jag valde att konfirmera mig för att vi skulle resa till Assisi. Men när jag kom hit så kände jag mig liksom hemma. När jag sedan började lära mig massa saker, så kom min egen tro också efterhand. Jag kunde vara mig själv och det kändes så rätt.

Under den här onsdagskvällen får jag ett härligt samtal med sju ungdomar som tycker att kyrkan behöver få vara en plats där unga kan känna att de uppmuntras att vara sig själva och utforska sin egen tro, sina tolkningar och sina trosuttryck. Då kan de också utvecklas till unga, trygga människor som vågar stå upp för sin egen och andras tro och som ser tron som en självklar del av livet.  Text & bilder: Kristin Ålöv

Korsväg 1|2016

37

Samtal om att gå förbi påklistrade etiketter

När kristen tro blir både begriplig och meningsfull

38

Korsväg 1|2016

D

et finns saker vi helst inte tar i. Ämnen som är hetare än andra. Prästvigning av kvinnliga teologer. Homosexualitet. Kristen exklusivism. Där det bränns har vi en enastående förmåga att sortera in varandra. Någon säger något. Vi skyndar oss att svara. Vi har egentligen ingen aning om vem vi talar med. Men utifrån det vi hör tror vi oss ändå veta.

Ibland behöver man vara teologiskt allmänbildad för att ha en chans att avgöra vad som pågår. Var hamnar vi som inte är det? Vi som inte hänger med? Och hur kommer vi tillsammans vidare? Bortom etiketterna konservativ och liberal?

Boken Kristendomens hjärta hjälper oss att sätta ord på problemet och fundera vidare.

Den är precis översatt till svenska och skriven av den nordamerikanske bibelforskaren Marcus J Borg, som dog 2015. Han menar att kristen tro är både begriplig och meningsfull. Inte i något historiskt då, utan nu och här. Det som ibland står i vägen för det är föreställningen att kristen tro handlar om att hålla en samling trosutsagor för sanna och ovilja att gå på dju-

pet förbi etiketterna. Vi måste våga se att det handlar om två grundläggande förhållningssätt.

Kan Borgs resonemang hjälpa oss att förstå våra kyrkliga konflikter? Bidrar han med redskap som hjälper oss att komma vidare? Kan vi se vårt kyrkliga sammanhang, vår tid och vår kyrka i annat ljus?

För att få svar ber Korsväg om ett möte mel-

lan två av stiftets prostar. Susanne Rappman, kontraktsprost i Mölndal, och Martin Lindh i Göta Älvdalen. De har ansvar för hur kyrkans tro och liv gestaltas i två av stiftets kontrakt.

De har fått första kapitlet av hans bok över mejlen, tjugotvå sidor, med frågan om ett samtal utifrån det de läst. Vad säger de?

Vi träffas sen torsdag eftermiddag på Stiftskansliet i Göteborg. De kommer direkt från en hel dags prostmöte.

– Kan jag få kaffe? frågar Susanne och lägger

Korsväg 1|2016

39

upp Kristendomens hjärta på det låga runda bordet mellan dem.

– Va, har du läst hela boken? frågar Martin.

– Nej, nej svarar Susanne. Men jag beställde den. Jag tänkte att den här vill jag nog ändå äga.

Vilket hästjobb han har gjort. Det märks att författaren på ålderns höst summerar hela sin resa och erfarenhet som forskare och person.

Ja, Borgs bok är personlig. Den är en produkt av hans egen resa som kristen. Han konstaterar det vi egentligen redan vet, men inte alltid satt ord på. Att vårt sätt att se på saker och ting till stor del är en konsekvens av vad vi hittills sett. Tolkning sker inte förutsättningslöst. Det är inget nytt. På samma sätt som det inte finns en teologi. Det har aldrig funnits.

Och kommer heller aldrig att finnas. Beroende på hur man uppfattar teologin och väljer att relatera till den, uppstår däremot olika teologiska problem. En del klassiska och en del moderna. Både Susanne och Martin instämmer.

– Ja, och jag uppskattar den här boken, han har mycket att säga, och jag tror att den kan hjälpa människor att föra samtalen om bibelsyner och fakticitet, säger Susanne.

– Ja, om det leder till det är det en poäng.

Jag vill prata om kristendomens hjärta. Inte om åsikter. Vi måste möta varandra bortanför våra åsiktskorridorer och fokusera på det som är trons liv. Där håller jag med Borg, säger Martin.

derna som krockar. Det handlar om synen på Bibelns ursprung, tolkning, funktion och vad som betonas i det kristna livet. Han introducerar därför två grundläggande synsätt, två paradigm, där komplikationer och nyanser tas med. Det är två olika sätt att uppfatta kristen tro i sin helhet. Synsätten fungerar som tolkningsramar och avgör hur olika enskildheter i tron uppfattas.

Borgs utgångspunkt är Nordamerikas religiösa landskap. Bilden av vad det innebär att vara kristen har dominerats av fundamentalister, konservativt evangelikala kristna och många pingstvänner sedan många år. Det skiljer sig naturligtvis från vårt. I valkampanjandets USA hör vi ”Thank God!”. Det säger aldrig våra politiker. Thank God. Men många här skulle säkert definitivt rita upp samma kristendom som tecknas i Nordamerika, menar både Susanne och Martin. Fast vi känner inte riktigt igen den i vårt eget land i praktiken. Det är inte enkelt att översätta saker rakt av. Från en situation till en annan. Sammanhang spelar roll. Men bilderna finns. Pågår på nätet och på TV. Påverkar.

– Det är ett av skälen till att jag tycker att Borgs bok är angelägen. Jag kan känna att jag jätteofta möter bilden av att kristen tro handlar om att man ska checka av en samling trosutsagor. Det känns som att vi har misslyckats fullständigt, säger Susanne.

För att synliggöra problemet att kristen tro inte

Egentligen är det helt obegripligt att de gång

alltid ses som begriplig och meningsskapande idag måste vi komma bortom etiketter som liberal och konservativ, menar Borg. Bortom misstänksamhet och fientlighet. Etiketterna är ändå missvisande och säger inte särskilt mycket. Men vi måste våga tala klarspråk om den enorma klyftan. De skilda världsbil-

på gång möter människor som på allvar förutsätter, att de tror att världen skapades på sex dagar. Som undrar om de tror på evolutionen.

– Ja, säger Martin, det är absurt. Konflikten mellan vetenskap och tro är konstlad. Det är självklart att det är i vetenskapen vi hämtar kunskap om sådana saker.

40

Korsväg 1|2016

Marcus J Borgs sammanfattning av olikheterna i de två paradigmen och dess syn på på Bibeln, traditionen och det kristna livet.

– Jag tänker att vi måste idka självkritik, säger Susanne. Vi är inte alltid tillräckligt duktiga på att vara i samtalen. Vi har låtit oss influeras av managementmetaforerna och ekonomispråket.

Vi har inte bjudit motstånd. Vi har lockats av någon slags förnyelsetanke och kanske inte varit tillräckligt grundade i vårt eget, menar hon. Där kan vi använda oss av Borg tycker hon. Han gör bra reda för olika sätt att tala om tro. Hos honom är försanthållande bara en av tre möjliga sätt att förstå tro.

– Ibland när jag möter yngre präster och lyssnar på en förkunnelse, har det hänt att jag tänker: ”nämen, tycker du egentligen det här?”. Vi har inte lycktas tillräckligt väl antar jag, säger Susanne. Vi har inte lyckats att berätta att kristen tro handlar om möjligheten att börja om.

Om att leva sitt liv tillsammans med Gud. Precis som Borg menar de att vår tid behöver

orden. De visa djupa orden som tolkar livet.

Att vi levererar tramsiga schabloner och nidbilder beror på att vår kultur har förlorat det religiösa språket, säger Martin. Han tror inte att vi förstår religiösa nyanser längre. Allt är

väldigt fyrkantigt. Han refererar till en artikel av Lotta Lundberg i SvD för ett tag sedan där hon varnade för att göra ett mellojippo av att påven kommer till Lund och blir ivrig.

-Vad hade hänt om Jesus hade levt tills han blev 60 eller 70 år? frågar han. Hade han formulerat sig annorlunda då?

Han leker med tanken för att visa hur tro utvecklas. Den är inget statiskt. Precis som hos Borg. Den förändras. Det tycker Martin är ett sympatiskt drag. Att Borg är så generös i sin hållning.

– Den största utmaningen för kyrkan är att hjälpa människor att leva det komplexa livet.

Och då kan man inte ge färdigtuggade svar: ”såhär är det, tro det eller lämna”.

– Jag har nära vänner som har kvalificerade avancerade arbeten, men de står inte ut att leva i sin församling där man svarar på samma frågor som när den personen var sjutton år, och det har inte hänt någonting sedan dess.

De är fotograferade. Skojar om att de stått på

var sin sida om pelaren där nere. De har funderat på om jag har tänkt placera dem i paradigmen, och vem är vem i så fall? Vem står på Korsväg 1|2016

41

den ena kanten och vem på den motsatta ytterligheten? Ja, vi funderar på om vi ska byta plats, säger Susanne och skrattar.

Skulle jag bedöma dem efter underlaget på nätet och medias framställningar är det lätt att sortera in dem i varsitt kyrkligt fack. Det är några knapptryckningar bort. På Susanne kommer det dessutom upp sportsliga resultatlistor från tiden som tävlande. Det överraskar och lockar till skratt.

– Under många år brukade jag säga att den konfirmand som slår mig i pingis bjuder jag på glass, och jag har aldrig behövt ge bort några glassar, säger Martin.

– Det kanske är dags att möta din överperson nu då, om det nu står ’pingis’ när man googlar på Susanne skrattar vi tillsammans, och skämtar om att vi ska ha ett litet ’battle’ här på något sätt.

Det blir hjärtligt. Öppenheten tar plats.

Kanske för att det finns allvar med i bilden.

Hur media, kulturdebatt, skola och kyrkan själv använder stereotyper och ibland sprider okunskap är en väckarklocka som manar både till kritik och självreflektion.

– Begreppen liberal och konservativ är bara till för att jag ska kunna placera in dig i ett fack och avfärda dig och slippa lyssna på dig.

Så det är nästan orättfärdigt och fegt, säger Martin. Livet är mycket mer komplext än så.

Jag känner inte igen mig i sådana schabloner.

Jag blir mest sur. Ja, jag känner mig obekväm i det. Borgs två paradigm är mer mångbottnade och ger en mer rättvis bild.

Att det finns olika hållningar är ett faktum.

Traditionen har makt över vårt undermedvetna och vårt medvetna. Den styr våra tankar och våra handlingar.

– Jag gillar att Borg har en ickekonfrontativ hållning till det där. Han underkänner inte det ’tidigare paradigmet’ utan säger typ ”funkar det, lycka till”. Och säger samtidigt att ”för mig och många andra funkar det inte, alltså behöver vi något annat.” Det är väl en generös hållning som vi borde ha mycket mer av, säger Martin.

– Tron är en levande gemenskap, ett liv här och nu. Och den nerven tycker jag att Borg har på något sätt. Han har fokus på trons liv. Han

42

Korsväg 1|2016

» Tron är en levande gemenskap, ett liv här och nu.

Och den nerven tycker jag att Borg har på något sätt. tar spjärn mot en kristendom som bara ägnar sig åt dogmer och lärosatser.

– Ja, Borg för ett viktigt samtal som vi behöver fortsätta att föra hela tiden. Att inte tillskriva varandra så mycket. Det hjälper oss inte. Men att se att kristen tro rymmer mångfald och smittas av Borgs sympatiska hållning kan hjälpa, tror Susanne.

Det passade Susanne väldigt illa då. Och det passar henne illa idag. Hon tänker att den kristendom som hon fick sig presenterad som konfirmand, är det Borg beskriver som det ’tidigare paradigmet’.

Martin å sin sidan säger att han inte vill ge sken av att han förstår Borg rätt. Men får problem med att Borg pratar om en bibelsyn som är historisk, metaforisk eller sakramental.

Kristen tro handlar inte om att hålla en samling

trosutsagor för sanna. Även om föreställningen är vanlig hos både en stor grupp troende och icke-troende. Nej, säger Borg. Nej, säger även Martin och Susanne. Kristen tro handlar inte om det.

– Dogmer och Bibel har alltid varit viktigt för mig, men det får aldrig vara viktigast, säger Martin. Och den här bokstavstron som det resoneras om, den fanns ju inte alls tidigare i kyrkans historia överhuvudtaget.

Nej, att Borg kallar den ena världsbilden eller förhållningssättet ’tidigare’ och det andra för ’framväxande’ ska inte ses som att det ena är ursprungligt och det andra något som händer nu. Borg är noga med att visa att båda synsätten är moderna produkter.

Susanne tycker att Borg fångar någonting som hon absolut kan känna igen. Om man ritar det som en linje. På ena änden av linjen finns ’det tidigare paradigmet’. På den andra änden den motsatta ytterligheten, ’det framväxande paradigmet’. Det är inte två saker.

Antingen eller. Vi kan vara på olika ställen däremellan.

– Jag minns att när jag konfirmerade mig, fick vi hundra frågor som vi skulle lära oss utantill. Alltså, vi skulle kunna svara på hundra frågor, och då får man ju ändå bilden av att ”ja, det är det som är, sedan är man klar med kristendom”.

Korsväg 1|2016

43

Susanne funderar. Det verkar viktigt.

De sitter med öppna hjärtan och vill varandra och kristen tro väl. Det är något med tonläget.

Det som sägs handlar inte bara om innehåll utan också hur.

Det uppstår något i mötet dem emellan. De ställer frågor till varandra. Skrattar med värme när det emellanåt går lite fort och snubblar fram. De håller inte vakt. De är varken fientliga eller mesiga. De är angelägna och skarpa. Säger det de tycker.

Viker inte för olikheterna men polemiserar inte för polemikens egen skull. Debatten uteblir och ger rum för samtalet.

Susanne frågar Martin om det

han delvis tar spjärn emot i Borgs beskrivning och inte känner sig bekväm i handlar om just någon typ av skala.

– Dina vänner i gammalkyrkligheten i Kungälv, de skulle väl skriva under på varenda vers här i det tidigare paradigmet? Många skulle göra det. Det finns ju mitt ibland oss. Men om man istället tänker att det är en skala. Skulle du då placera dig närmare dem.

De som ser Bibeln som en gudomlig produkt med gudomlig auktoritet med funktionen att vara en uppenbarad doktrin och morallära. Och jag skulle förmodligen hamna lite längre bort?

Martin svarar med att han

44

Korsväg 1|2016

Susanne Rappman • Född 1965 i Skåne, men kom som trettonåring till Göteborg och är uppväxt i Kållered.

• Prästvigd för Göteborg 1992.

• Kontraktsprost, Mölndals kontrakt.

• Kyrkoherde i Mölndals pastorat sedan 2014.

• Bonus: är teologie doktor, disputerade 2005 på en avhandling om funktionshinder och teologi.

Intresserar sig för hur språkliga uttryck påverkar verkligheten.

Har ägnat många timmar åt att befinna sig i idrottshallar både som tränare och som pingisspelare.

tycker att Borgs sätt att använda de här paradigmen ger en mer rättvis bild än de vanliga etiketterna.

– Men samtidigt tycker jag att Borg renodlar på ett sätt som inte stämmer med verkligheten.

Han håller inte med om Borgs slutsatser.

– Han skriver ju att berättelsernas innebörd överordnas deras faktiska historicitet i ’det framväxande paradigmet’. Att historiciteten är underordnad.

Om Bibeln bara blir berättelser som kan betyda någonting viktigt för oss här och nu, så har innehållet för mig reducerats väsentligt. Det viktiga är inte bara att uppståndelsen kan förändra mitt liv, utan det viktiga är också att det har hänt. Först då kan det förändra mitt liv.

– Jag tänker att ganska mycket av det som finns i en Bibel inte har hänt, säger Susanne och undrar:.

– Tänker du Martin att allting måste ha hänt? Att var enda historisk berättelse i Krönikeböckerna har hänt? Eller finns det någon skala där?

– Jag skulle inte förkunna Jona i valfisken som ett faktiskt historiskt skeende, svarar Martin. Det skulle jag inte göra. Att själv förstå de olika bibelböckernas genre är viktigt. Bokstavstro bejakar jag inte alls på det sättet.

Men när vi pratar om grunderna

kring Jesus, och ifrågasätter deras fakticitet, då är det inte på riktigt längre för mig.

– Ja, så det finns ändå en skala för dig, eller hur? frågar Susanne.

– Absolut, svarar Martin.

– Så det är viktigare för dig om Jesus har funnits än om slaget ägde rum någonstans i någon by som vi inte ens kan belägga eller hur? fortsätter Susanne.

Här bränner det till. Det är här

den här renodlingen som Borg gör blir lite problematisk, säger Susanne.

– Jag tror att vi alla förhåller oss på det sättet, vi rör oss på någon skala. Och det är viktigt att prata om tycker jag, för det händer ändå något med oss. Vad menar vi när vi säger att Bibeln är Guds ord?

– När du Martin säger: ”för mig är det jätteviktigt att det är sant.” Då tror jag att det är det man hör, kanske det enda. När vi fortsätter att prata så blir det tydligt, att det ju inte är det viktiga. För dig är relationen med Gud viktigare än om det är sant.

Att det är sant är en dimension av det. Men jag är inte säker på att den människan som lyssnar hör det andra. Och det kan ju bero på det som ligger i oss själva. Men jag tror det finns en krok i fakticitetsfrågan, som gör att man inte kommer vidare. Kan du förstå vad jag försöker säga..?

Martin Lindh • Född 1958, uppväxt i Vänersborg som Skara stiftare.

• Prästvigd för Göteborg 1985.

• Kontraktsprost, Göta Älvdalens kontrakt.

• Kyrkoherde i Kungälv-Ytterby sedan 2003.

• Bonus: har varit, och är, väldigt engagerad och inspirerad av Ignatiansk andlighet och retreatarbete. Under sex år har han också varit ordförande i den ekumeniska föreningen Kompass. Han cyklar gärna.

– Ja, svarar Martin, jag försöker förstå det…

– Det är här någonstans det rör sig, fortsätter Susanne. Om jag predikar så är det viktigt att berätta om livet med Gud. Det är tron som bär mig. Inte tron som något jag tror på. Det kan jag tycka att Borg formulerar väl. Det handlar inte om att tro på. Men det spelar ingen roll vad jag försöker säga om det enda människor hör är något annat.

Martin säger att han håller med om betoningen. Men samtidigt trycker han på att det för honom ändå är avgörande att tron har sin grund i en verklighet. Han tror inte det hindrar den som lyssnar på honom. Susanne försöker förstå. Hon berättar om hur hon upplever att en fråga återkommar, när hon har haft samtalsgrupper: krigen i gamla testamentet.

– De utgör hinder för människor att tro. Och då kommer man ju till bibelsynen. För mig är det viktigt att Jesus har funnits. Det tror jag också att Borg landar i, säger hon.

Det är inte där skon klämmer.

Hon lägger ner rösten, talar med eftertryck och långsammare.

– När jag använder begreppet metafor, så är en metafor också sann. Om den ska användas så ska den ju vara sann.

– Ja, sanning är ett begrepp Korsväg 1|2016

45

som har många olika bottnar, säger Martin.

För mig är det uppenbart, att det naturvetenskapliga sanningsbegreppet på många ställen är helt irrelevant. Men att det faktiskt har hänt. Att Jesus har dött på korset. Att han har legat i en grav och han har uppstått igen är viktigt för mig. Tar man bort det som ett verkligt skeende, och det blir till något som bara händer inom mig, då blir det konstigt.

Då handlar det bara om mina egna föreställningar och min egen inre upplevelsevärld. Det är väl vackert men det räcker inte.

Martin försöker förklara hur berättelsen inte är

en i raden av andra berättelser som vi använder så länge den funkar. Utan den har en unik ställning och kan inte ersättas med vad som helst. Att Jesus har funnits och att han har dött för våra synder, är viktigt.

– Alltså, det är ju jättespännande det här, säger Susanne. Jag delar absolut att berättelsen om Jesus är helt unik. Utan den håller vi på med något annat. Och det tror jag att Borg är väldigt tydlig med också. Det är att ta ansvar för den tradition vi lever i.

– Men du lägger till Paulus tolkning av skeendet av fastan och påsken ”för våra synder”. Och då tänker jag att det är ett sätt att tolka påskens händelser. Sedan kan man ta Ireneaus, att det är återskapelse. Och det blir jag nyfiken på. För där kan jag känna att vi stänger och öppnar dörrar med vad vi säger. För mig personligen betyder samma sak som att sjunga O Guds lamm. Jag tycker om den.

– Men jag kan också förstå att för många människor i vår tid är det helt obegripligt vad det är vi pratar om. Och då kan jag se att det finns andra vägar att närma oss påskens skeenden. I bästa fall, tänker jag, att alla dom här bilderna och metaforerna och tolkningarna av det som

46

Korsväg 1|2016

hände där och då kan bli viktiga i olika tider i vårt liv.

– Jag tycker inte att vi kan beröva människor berättelsen om Jesus, fortsätter Susanne.

Vi kan inte byta ut påskens berättelse. Men vi kan hjälpa människor att se, att man har tolkat det som hände där på olika sätt. Det spelar roll. Det är ganska stor skillnad på en ortodox kristens sätt att förstå det som hände och den protestantiska lutherska svenskens.

– Ja, och där rymmer ju redan Bibeln i sig väldigt många förståelser, säger Martin. Så det finns ju inte ett sätt att beskriva Jesu död och uppståndelse, utan det finns många olika sätt.

Vi känner igen dem. De där människorna som

får vårt inre att varsla varning. De som får vår egen livsgnista och energi att slockna. De som märker ord och gärna klättrar över oss andra och våra emellanåt slarviga uttryck för att själva kunna slå huvudet på spiken. Inte minsta tillstymmelse till det möter jag här. Inte hos någon av dem. Tvärt om. I sin bok kontrasterar Borg olika hållningar mot varandra. Men samtidigt, och just därför, anser han det angeläget att lyfta fram sätt att överbrygga gapet mellan de olika hållningarna. Utan att väja för olikheterna. Det som överbryggar gapen menar Borg, är en kristen mångfald sedan start, en relationell kristen livssyn och att ta aktiv del i ett ständigt pågående samtal. Precis som Susanne och Martin gör nu alltså. I samtalet finns en uppfriskande pragmatism och ett levande hjärta.

– Jag fascineras verkligen av Borgs beskrivning. Vi kan inte formulera en universell kristen tro som gäller för alla tider. Det vi har är en tradition. Och vi har en bibel. Det är gemensamt. Berättelserna om Jesus är unika.

Det är vi också fullständigt överens om. Och

Text: Beata Åhrman Ekh Bilder: Kristin Lidell

o.uk

Marcus J Borg • Internationellt välkänd teolog, bibelvetare och författare i såväl akademiska som kyrkliga kretsar.

• Född 11 mars 1942 i Fergus Falls, Minnesota, USA. • Död 21 januari 2015.

• Har skrivit ett tjugotal böcker. I Meeting Jesus Again for the First Time (1994), möter han kristnas behov av en personlig tro med öppenhet för kritiskt tänkande och reder ut vanliga missuppfattningar i ljuset av den senaste bibelforskningen.

Putting Away Childish Things (2010) är hans enda skönlitterära verk och har använts i många bokcirklar och fördjupande samtalsgrupper.

• Tillsammans med konservative bibelforskaren N T Wright har han författat den prisbelönta The Meaning of Jesus: Two Visions (1999).

• 2007 pensionerades han från professuren i religion och kultur vid Oregon State University och utnämndes då till domkyrkoteolog för Trinity Episcopal Cathedral i Portland.

• Borgs publikationer har översatts till tolv olika språk • I november 2012 besökte han Sofia församling i Stockholm och predikade i Storkyrkan

fundera. Vad är det ändå som ibland gör det så svårt det här? Handlar det verkligen om heta potatisar eller om något annat? Mekanismer som är i rörelse i vilka sammanhang som helst? Vi har så mycket att förlora. Identiteter.

Sammanhang. Lojaliteter. Och vad är det i så fall då som gör att vi ibland till slut väljer det svåra? Ställer oss i uppbrott och förändring?

Och kanske vågar sätta vår sista potatis? 

Bild: Stmarkscrc.c

när Borg vill beskriva vad som är kristendomens hjärta, då blir det inte en utsaga. Utan då är Bibeln en samling skrifter. Det tog ganska lång tid att få till. Men nu har vi ändå kommit överens om det. Sedan får vi fortsätta diskutera apokryferna. Men vi är ändå hyggligt överens. Och så firar vi nattvard. Vi gör saker.

Vi ber. Ja, det är hjärtat. Sedan kommer vi att förstå det på olika sätt. Men det är ändå det som håller oss ihop i den här långa fantastiska traditionskedjan, säger Susanne.

Borg ger oss alla makten att begripa och delta i samtalet. Och jag kan inte låta bli att

Kristendomens hjärta • Marcus J Borgs bok The Heart of Christianity Rediscovering a Life of Faith (2003 HarperCollins) är översatt av Are Kaspersen och David Holm och utgiven på svenska med förord av KG Hammar 2015.

• Den svenska titeln är Kristendomens hjärta. Att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv, och utgiven av förlaget TvM (Tomas von Martens, Helsingfors, Finland). ISBN 978-952-93-5387-3.

• Bakom arbetet med översättningen står en grupp Borg-entusiaster i Sverige; bland annat domprosten Hans Ulfvebrand och Gun-Britt Karlsson.

Korsväg 1|2016

47

Människor är inte så sekulariserade som det sägs Helena Högberg Särndahl har alltid älskat liturgin. Det var den kärleken som drog henne till kyrkan som sjuåring och som bidrog till att hon prästvigdes vid 49 års ålder.

– Rörelsen i liturgin tillsammans med textilierna och musiken ger skönheten och estetiken i gudstjänsten, säger hon.

H

elena Högberg Särndahl har brutit tummen. Det skedde när hon inför sin 50-årsdag skulle hämta gamla diabilder på vinden. Lådan var för tung och hon föll nerför stegen.

– Det kunde gått mycket värre, säger hon med ett leende och ett bandage, som matchar den svarta ullponchon som kröns av prästkragen.

– Jag har lovat mina barn att aldrig göra om det, tillägger hon.

Det känns väldigt bekvämt att prata med Helena. Som om man känt henne länge, trots att vi möts för första gången, denna soliga och

48

Korsväg 1|2016

vackra vinterdag i Onsala församlingshem.

Det är här hon har sin första prästtjänst efter prästvigningen förra sommaren.

– Det stod klart tidigt att det var i kyrkan jag ville arbeta. Men jag är uppvuxen i en familj som inte gick så ofta i kyrkan.

Istället var det en barnkör i St Helena kyrka i hemstaden Skövde som blev inkörsporten.

Den mycket kunnige körledaren introducerade kyrkomusik i gammal tradition för Helena och hennes sjuåriga kamrater, som fick sjunga Introitus och koraler av de gamla mästarna.

– Då kom jag för första gången i kontakt

Korsv채g 1|2016

49

med liturgin och jag bara älskade den. Jag vet precis vad det var. Lars-Göran Lönnermark, som var präst i församlingen, hade en oerhört fin sångröst, och när han sjöng litanian under fastan tyckte jag det var det vackraste jag hört någon gång.

Stadsdelen Södra Ryd, där Helena växte upp, präglades mycket av invandrare. Det fanns mängder av olika nationaliteter i hennes klass.

– Ja, det bodde en hel syriansk by här, och de hade ingen egen ortodox kyrka, så de kom till våra gudstjänster. Evangeliet lästes även på arabiska och gudstjänstlivet präglades av dem på många sätt, ända tills de senare byggde en egen kyrka.

Detta och det faktum att hennes familj präglades av engagemang, politiskt och i scoutrörelsen, ledde till ett socialt intresse hos Helena. Hon bestämde sig för att börja läsa teologi i Uppsala. Här blev hon starkt högkyrkligt influerad, mycket på grund av sin kärlek till liturgin. Men varför blev hon inte präst redan då?

Helena böjer sig fram ur den bekväma fåtöljen.

– Ärligt talat... Inom högkyrkligheten blev inte kvinnor präster, utan diakoner. Ingen tvingade mig att bli just diakon, men det fanns där outtalat, och jag ville så gärna göra rätt.

Men denna motsättning i uppfattningar om ämbetet håller på att försvinna.

Som diakon arbetade Helena först några år i

Släps församling i Kungsbacka, sen många år i Gamlestaden i Göteborg och de sista åren på Bräcke med att utbilda diakoner. Intresset för liturgin försvann förstås inte och för henne blev diakonens liturgiska uttryck något av en hjärtefråga.

50

Korsväg 1|2016

– Det är viktigt att diakonerna är med i gudstjänsten för att diakonin ska vara synlig.

Det blir en helhet i gudstjänsten när kyrkans hela varande samlas ihop, och där ingår även diakonens arbete, säger hon och tillägger: – Just detta med gudstjänstens uttryck är ett arv från min högkyrkliga tid som jag är stolt över.

När Helena Högberg Särndahl prästvigdes i somras, kände hon att den önskan egentligen legat där hela tiden, och att det sakta kommit till hennes medvetande att det var hennes kall ju längre hon arbetade som diakon.

Diakonrollen är stadd i förändring på ett positivt sätt. Den kompetens och kunskap som diakonerna numera har med sig in i yrket tycker hon är fantastisk.

– Men jag kände att jag inte är kallad till det. Jag ville syssla med gudstjänst, kyrkliga handlingar och predikan – jag ville tillbaka till min första kärlek, liturgin. Samtidigt känner jag att jag fått väldigt mycket värdefull kunskap som diakon.

Nu är hon präst i en församling med en vacker

kyrka från 1600- och 1700-talet i en välmående bygd, där kyrkan ändå förmår att spela roll. Det finns många ideella i församlingens verksamhet, människor som tar ansvar i olika uppgifter.

Eftersom Onsala också är en inflyttningskommun har kyrkan många dop, minst två barn döps varje lördag vid särskilda dopgudstjänster. Helena tycker att dopsamtal är ett fint sätt att få möta människor, liksom samtalen inför vigslar och begravningar.

– Människor söker oss i kyrkan för att de själva vill. Jag tror att det finns en längtan att gå mer på djupet och att vara tillhörig. Att känna tillhörighet till Gud. Jag tror faktiskt

Korsv채g 1|2016

51

inte att människor är så sekulariserade som det sägs.

Nej, här är det är nog inte så mycket att traditionen påbjuder dop, resonerar hon. På frågan vad kyrkan begär i fråga om tro och kunskap om kyrkans frågor säger hon, att det inte är så enkelt i praktiken som i teorin. Men någon bekännelse kräver hon inte, bekännelsen ligger i viljan att komma med sitt barn till dopet.

– Bara detta att de vill döpa sitt barn betyder ju att de vill vara tillhöriga kyrkan, även om de inte går till kyrkan varje söndag. Jag vill att människor ska få känna den befrielsen, att de ska känna sig välkomna att tillhöra kyrkan på ett sätt som de kanske inte kunnat föreställa sig. Att de ska känna sig hemma.

Hon tycker att samtalen oftast präglas av nyfikenhet och uppriktigt intresse. Hon vill inte riktigt gå med på att kunskapen om kyrka och religion blivit mindre. Men den har förändrats eftersom många faktiskt aldrig varit i kyrkan.

– De har sökt oss, som är en främmande sfär för dem, för att de vill. Det är positivt, säger hon och fortsätter: – Så samtalen handlar oftast inte så mycket om teologin bakom tron och dopet, utan mera om livet och om oss som kyrka. Alltså inte så mycket om hur vi ser på uppståndelsen utan om att få tillhörighet till Gud och vad det kan betyda för barnet.

Känner du att du måste sudda ut kyrkans pro-

fil för att passa människor i dagens samhälle bättre?

– Nej, inte alls. Men jag försöker skapa ett samtal, ett sätt att prata om tro utan att använda ”kyrkiska”. Som ordet försoning. Det är en utmaning att förklara det begreppet med

52

Korsväg 1|2016

andra ord, som förlåtelse eller att komma vidare i livet efter en sorg till exempel. Det är väldigt spännande!

– Här är det bra att ha gudstjänstordningen som bas för samtalet. När man pratar om det praktiska kan man på ett enkelt sätt komma in på betydelsen.

– Vi använder förslaget till 2016 års handbok. Jag är väldigt nöjd med språket i den.

Samtalet blir ofta bra om Helena i sin roll har

taggat ner på ambitionerna. Det går inte att gå in i samtalet med intentionen att prestera ett ”ordentligt dopsamtal” som levererar en predikan om dopets innebörd.

– Samtalet finns där bara jag är öppen och lyssnar in det. Resten får jag vänta med till själva dopet.

Att sedan få stå inför barnets föräldrar, släktingar och vänner på själva dopdagen är något Helena Högberg Särndahl uppskattar särskilt. Att försöka fånga människors intresse och få förståelse för vad dopet innebär hör till höjdpunkterna i hennes jobb, tycker hon.

– Där har jag ju också symbolerna att använda – som ljuset, vattnet, klänningen, namnet… det är en jätteskatt att ösa ur.

När vi senare besöker kyrkan blir denna skatt

väldigt påtaglig. Helena uttrycker att det är en glädje varje gång hon kommer in här. Gudstjänstrummet är översållat med målade bilder, träsniderier och symboler. Helena visar inne i sakristian den stora ”arkivbyrån”, där de vackra mässhakarna och stolorna förvaras.

Hon plockar fram dem med kärleksfulla händer och berättar att kyrkliga textilier har en stor plats i hennes hjärta.

– En del av skönheten och estetiken i gudstjänsten, som hon uttrycker det.

– Glädjen i liturgin ser jag som högkyrklighetens goda del. Det har nu blivit hela kyrkans allmängods och något jag vill använda mig av, säger hon och fortsätter: – Det är inte liturgiskt högkyrkligt i Onsala, här finns snarare karismatiska rötter där man är noga med studiet av Bibeln. Jag är en av de första kvinnliga prästerna, men det är en församling som inte präglas av prästerna, den äger traditionen av sig själv och som präst går man in i den. Det känns väldigt tydligt att vi firar gudstjänsten tillsammans, inte att det är jag som präst som firar gudstjänst medan de andra tittar på.

Det är här i gudstjänsten själva essensen av prä-

styrket kommer fram - att äga kunskapen om ordet och språket och kunna förvalta och använda det, i predikan. Hon berättar att hon i stort sett aldrig använder predikstolen och att hon gärna skulle vilja ha ett altare närmare församlingen där hon kan stå vänd mot den.

När hon predikar vill hon få fram kunskap som är exegetiskt och historiskt intressant.

Hon utgår alltid från Bibelordet.

– Men det blir inget om vi inte ställer frågan om idag och vad orden säger till oss som människor i Onsala 2016.

Så i denna sköna och historiska miljö med alla symboler möter vardagsfrågorna Guds ord.

– Ja, det är just det som jag tror drar människor till kyrkan. Att få möta det heliga här och att vi gör det tillsammans!

När vi är på väg ut bugar Helena, först framme vid altaret, sedan längst ner i mittgången.

– Jag gör korstecknet också när jag går in.

Det är det högkyrkliga i mig som kommer fram. Men det är absolut inget man måste göra – man kan lika gärna knäböja härinne, skrattar hon med en gest mot sitt hjärta. 

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell Korsväg 1|2016

53

Speciella krav på dem som är vigda Vad får man tro, och vad får man inte tro som präst i Svenska kyrkan?

Biskop Per Eckerdal har som ordförande i domkapitlet ansvaret för tillsynen över stiftets präster.

– Jag får tro och bekänna att Jesus är vår herre och frälsare. Det är tillåtet och det är fantastiskt, säger han.

D

et finns många uttryck. Olika tilltal.

Högtidligt eller vardagligt. Lättsamt eller allvarligt. Högkyrkligt eller lågkyrkligt. Tillåtande eller strängt. Variationen är stor i de olika församlingarna i Göteborgs avlånga stift. Att besöka gudstjänster runt om i stiftet kan berika genom sin mångfald.

De olika uttrycken, har de ända samma grund? Ser tron likadan ut oavsett uttryck?

Tron på himmel och helvete, tron på jungfrufödsel och uppståndelse, tron på under, på Jesu tid och idag. Får man tro vad man vill, om man är vigd till präst eller diakon? Eller om man är anställd? Eller om man är förtroendevald?

Intressanta frågor att ställa till biskop Per Eckerdal som ju är ytterst ansvarig.

– Javisst, det ställs speciella krav på dem som företräder en församling i Svenska kyrkan, konstaterar Per. Församlingar lever inte sitt eget liv

54

Korsväg 1|2016

utan hör ihop med det som är stift och kyrka. De förtroendevalda ska vara döpta och medlemmar och en självklar förutsättning är att man känner en lojalitet med Svenska kyrkan.

– Är man anställd är det samma sak, det förutsätts att man har en lojalitet kring det sammanhang där man fått ett ansvar eller en uppgift. Man ska också vara medveten om att man i sina uppgifter företräder inte bara sig själv utan Svenska kyrkan.

Men biskopen konstaterar vidare att kraven på de vigda blir speciella. De har avgett livslånga vigningslöften. Här har domkapitlet ett tillsynsansvar, att man lever enligt sina vigningslöften.

Det räcker inte med hur den vigde predikar, förkunnar? Handlar tillsynen också om hur den vigde lever sitt liv, i vilka sammanhang han eller hon finns med i? Det är ju ganska tuffa villkor.

– Tron uttrycks inte bara verbalt utan också i handlingar, hur man bemöter sina medmänniskor, menar Per. Är kraven större på de vigda än oss andra att hantera livet?

– Det är egentligen inte annorlunda om man ser det i det större sammanhanget, med människan som ansvarig inför Gud. Men om det gäller vad biskop och domkapitel ska ha tillsyn över, då blir det annorlunda. Då kan vi ha åsikter om en enskild präst eller diakon. De har i sin vigning lovat att leva så att de ger uttryck för kyrkans tro, lära och liv.

Vi sitter i biskopens rum i stiftskansliet. Ett

stort luftigt rum; bakom skrivbordet en stor karta över stiftet med alla dess församlingar och pastorat. I fönstret ut mot hamnen ett enkelt träkors, en skimrande ikon på väggen där vi sitter i bekväma, gröna fåtöljer.

Hela sitt liv har han varit inom kyrkan.

Uppväxt på femtio - och sextiotalet i en prästfamilj i Göteborg. En av sex syskon, varav en präst och två biskopar.

– Men även om jag växte upp med en tro, har jag ju fått göra den till min egen. Haft mina egna brottningar.

När du tänker på din tro när du var liten och idag, är det någon skillnad? Vad trodde repre-

sentanterna för Svenska kyrkan då och vad tror man idag?

Per funderar en stund, säger sedan att hans tro är samma nu som den var då. Men uttrycken, hur tron kommer till uttryck i livets olika sammanhang, är annorlunda.

– Det skulle vara märkligt om det inte var så. Samhället och kulturen vi lever i förändras och därmed vår tolkningsnyckel. Exempelvis var det inte särskilt länge sedan, i början av nittonhundratalet, som det var uppseendeväckande om en kvinna besökte kyrkan och inte hade huvudet täckt.

Vilken trossats säger att det ska vara så?

– Nej, det är ingen trossats, det är en sedvänja. Tron kan ändå vara densamma.

En svårare fråga än sedvänjan att ha huvudet täckt, är synen på helvetet. Har den synen förändrats genom åren? I predikningar för femtio år sedan var det en påtaglig realitet, man talade om svavelosande predikningar.

Idag säger en del präster att helvetet är här på jorden.

– Det säger jag i mitt herdabrev, som jag skrev i samband med att jag blev biskop: ”helvetet finns rakt framför ögonen på oss, överallt där människors värde trampas ner”. På samma sätt finns i denna märkliga värld himlen redan på jorden där Gud är närvarande och aktiv.

Korsväg 1|2016

55

Hade du uttryckt dig så som biskop för femtio år sedan?

– Nja, kanske eller kanske inte. Om vi ser hur förkunnelsen såg ut för femtio år sedan, så var den annorlunda, Det är viktigt att förkunnelsen ser olika ut i olika tider.

– Förkunnelsen har en profetisk uppgift, i den mening att det ska vara Guds tilltal i den situation vi lever i. Det betyder att det måste vara olika sidor av trons hemlighet, som en präst har till uppgift att lyfta fram.

– Det är en sak om man inte talar om helvetet eller yttersta domen som man gjorde tidigare,men en annan sak om vi säger att vi inte tror på helvetet. Jag tror inte på helvetet såsom Dante målade upp det, men för oss som får så mycket i vårt nyhetsflöde om vad som händer i världen, då är det betydligt lättare att inse att helvetet finns i den meningen hur människor förgör varandra. Det är en tydligare verklighet idag än himlen.

– Man lägger olika accenter och formulerar sig på olika sätt, så har det nog alltid varit i kyrkans historia. Samtidigt känner man igen det som är trons kärna. Det gör att vi kan läsa predikningar från de första århundradena.

Mycket känns främmande, men samtidigt finns också mycket som vi fortfarande kan ta in.

Vilka är då de grundläggande trossatser i Göte-

borgs stift som de vigda måste omfatta?

– Det uttrycks i vigningslöftena som de avger och den koncentrerade sammanfattningen av vår tro i trosbekännelsen som vigningskandidaterna och församlingen stämmer in i.

Bokstavligen, som att Jesus sitter på Guds högra sida, och inte någon annanstans?

– Ingen har tänkt att det ska vara bokstavligt med tre stolar och på den högra sitter Kris-

56

Korsväg 1|2016

tus. Det är bilder för att uttrycka något vi inte kan uttrycka. Den högra sidan var den upphöjda, ärade sidan, något som också uttrycks till exempel i Filipperbrevet 2:9-11.

Som medlem måste man kunna förlita sig på att de som förkunnar grundar sig på Svenska kyrkans trossatser. Men om nu, en präst, en före detta biskop skriver en debattartikel om reinkarnation som något att tro på. Är det en intellektuell möjlighet att den vigde kan ta till sig olika influenser och smälta samman dem med sin tro.

– Det är skillnad att föra ett intellektuellt resonemang där man accepterar att det finns människor och religioner som har ett annat sätt att se och som man måste ta på allvar.

Men det är en annan sak att börja hävda att detta kan vara kyrkans tro och att man kan tolka evangelierna på det här viset.

Om en präst här i stiftet hade uttryckt detta, vad hade hänt då?

– Då hade jag kallat in honom till samtal och jag hade gjort klart att detta är inte kyrkans tro, det hade varit en början. Att som vigd börja plädera för reinkarnation, det är att gå över gränsen.

Prästerna inom Missionsprovinsen som ris-

kerar att avkragas, de måste ha gått över en gräns? Men vad är det som har utlöst detta nu? Varför inte för länge sedan?

– Det finns en tröghet i hur vi har reagerat. Till slut kommer man fram till en punkt när det inte längre går att bara titta på. 2012 skickade domkapitlet ett brev till alla präster i stiftet där vi redogjorde för förutsättningar och risker, att man är illojal om man går in i missionsprovinsens sammanhang. Sen har vi avvaktat ett tag.

Sen 2012, det är lite mer än ett tag?

» Centrum är det viktigaste och inte periferin. Ibland har vi varit för upptagna av att resonera kring gränsdragningar.

– Ja, vi har hoppats att prästerna själva skulle ändra sin inställning. Domkapitlet har inte som mål att avkraga präster!

– Missionsprovinsen har tidigare av Svenska kyrkan definierats som en annan kyrkobildning, eftersom man själv tagit över biskops och prästvigning. Är man präst i Svenska kyrkan är det för att göra tjänst i Svenska kyrkan.

Man kan göra det i andra kyrkor, i ett ekumeniskt samarbete, men inte i vilken kyrka som helst. Dit hör inte Missionsprovinsen. De har tagit kyrkans ordning i egna händer, då ställer de sig utanför. Det skrev vi 2012 och hoppades de skulle ändra sig.

Men hur ser man på alla de präster som präst-

vigdes för många år sedan, i en tid då man tänkte och trodde annorlunda. Så förändras samhället men man förändras inte själv, utan blir kvar i sina uppfattningar. Man har rätt och samhället och kyrkan har fel. Det kan gälla både kvinnliga präster och homosexuellas rätt att gifta sig kyrkan. Då skulle det vara sorgligt om avkragningen blev konsekvensen för dem.

– Ingen blir avkragad för att de inte accepterar prästvigda kvinnor, däremot får de inte bli kyrkoherdar. Svenska kyrkan viger både män och kvinnor. Då måste vi se till att även prästvigda kvinnor hamnar i ett sammanhang där de blir respekterade.

– Vi får också se till att de som prästvigdes tidigare, som inte kan acceptera kvinnliga präster, att de ska få finnas kvar. Men de kan alltså inte gå in i ett ansvar som kyrkoherde.

– I sådana situationer är det sorgligt för man förflyttar fokus från det som är huvudsaken, tron på Jesus Kristus som vår Herre. Centrum är det viktigaste och inte periferin. Ibland har vi varit för upptagna av att resonera kring gränsdragningar.

Om vigsel av samkönade så har det ju skrivits spaltmeter och då skulle man ju kunna tro att detta är det centrala i evangeliet. Eller om man mäter spaltmeter, eller spaltkilometer, så skulle frågan om sjunkande medlemstal i kyrkan vara det centrala.

– Vi inom kyrkan har ett stort ansvar att lyfta fram evangeliet i Jesus Kristus. Som kyrka får vi inte tro vad vi vill, och vi, enskilda kristna, har ett ansvar att bära fram evangeliet.

– Och så vänder jag gärna på frågan: Jag får tro och bekänna att Jesus är vår herre och frälsare. Det är tillåtet och det är fantastiskt.  Text: Agneta Riddar Bild: Lasse Bengtsson

»

När man i olika sammanhang kräver ökad tydlighet handlar det ofta om att markera gränser. Här eller där går gränsen för vad man kan acceptera, sägs det och så förutsätter man att det ger ökad tydlighet. För kyrkans del är detta ingen framkomlig väg. För oss är det istället viktigt att veta att det är Kristus vi bekänner och den treenige som är i vår mitt.

Det är vårt centrum som gör oss tydliga och att vi hör till Kristus.

De här tolkningsfrågorna kan ju också finnas

inom enskilda församlingar, där gruppering ställs mot gruppering. Vem har då tolkningsföreträde?

Ur Skakad, inte rörd, ett herdabrev till kyrkans folk i Göteborgs stift av Per Eckerdal

Korsväg 1|2016

57

teologi | Cristina Grenholm

En bekännelse i tiden D

et är nästan svårt att komma på något mer otidsenligt än läsningen av trosbekännelsen i gudstjänsten. När annars läser människor texter högt och gemensamt?

Var annars används så ålderdomliga ordvändningar regelbundet? Samtidigt är det just detta som fascinerar. Tänk att människor använt dessa ord sedan 200-talet. Vilka andra texter har burits av en lika lång och obruten tradition?

Var kan man få vara med om något liknande?

Kyrkorummets fyra dimensioner Jag brukar tänka att kyrkorummet har fyra dimensioner som vi kan kalla ”då – sen” och ”här – där”. Det historiska ”då” finns på flera sätt. Själva byggnaden kan vara från medeltiden.

Psalmer har vi från varje århundrade tillbaka till 1500-talet och ännu längre tillbaka. Många generationer har konfirmerats, gift sig, döpt sina barn och begravts i samma kyrka.

De flesta kyrkorna är byggda så att den som sitter i bänken har ansiktet vänt mot soluppgångens vädersträck, mot öster. Det är ett konkret tecken på det kristna hoppet, att vi är vända mot det som kommer ”sen”. Varje dag är en skimrande möjlighet, som det står i en av våra psalmer (Sv ps 180).

Dessutom har vi en vision av tidens goda slut, då allt som tynger oss här ska försvinna och den stora glädjen bryta ut.

58

Korsväg 1|2016

Kyrkorna är speciella byggnader, men de är också del av vår vardag. De finns ”här” och vi passerar dem på väg till affären eller vännerna. Det är som vardagsmänniskor vi går in i kyrkan och tänder ljus för dem vi bryr oss om eller ber om hjälp att klara sjukdom och bekymmer.

Samtidigt är kyrkorummet öppet mot det som är ovan ”där”. Man kan uppleva en annorlunda, gudomlig, närvaro och ana att det finns möjligheter bortom vad vi själva förmår.

Ljuslågorna som fladdrar i dunklet och ljuset som faller in genom fönstret kan göra att vi förnimmer att tillvaron vilar i Guds hand.

I kyrkorummet finns allt detta samtidigt – den oändligt långa tidslinjen och allt mellan himmel och jord.

Trosbekännelsen som störningsmoment Många tycker om att besöka kyrkan när det inte pågår något särskilt där, men känner sig mer främmande när gudstjänsten börjar. Det blir lätt för mycket av bestämda ordningar och främmande ord. Kyrkorummets fyra dimensioner talar ibland bättre för sig själva. En musikupplevelse ger utrymme åt egna tankar eller att bara få låta livet vara i just detta fyrdimensionella rum.

För det mesta pågår inget särskilt i kyrkan, men som jag ser det är gudstjänsterna förtätade ögonblick då dimensionerna samspelar på ett

» Trosbekännelsen är en oerhört koncentrerad sammanfattning av vad den kristna tron handlar om.

särskilt sätt. Reformatorn Martin Luther betonade att orden var viktiga, men han var samtidigt noga med att det skulle vara levande ord. Det finns inga universallösningar på hur ord blir levande och varken stelnar till formler eller vattnas ur till tomt prat, men jag tror att ord som på något sätt gör oss medvetna om ”då – sen” och ”här – där” blir meningsfulla.

möts eller talas vid.

Här ska jag inte gå in på vad de olika delarna av trosbekännelsen kan betyda, utan bara stanna vid hur vi kan se på detta speciella ordflöde. Det handlar om hur traditionen kan leva när vi inte bara betraktar texten, utan går i dialog med den och tar med den in den i våra liv.

Till vilken kategori hör trosbekännel-

Både karta och kompass

sens ord? De hör definitivt till dåtiden och verkar inte särskilt väl förankrade i det som pågår här. Så värst framtidsinriktade är de inte vid första påseendet och anknytningen till vår vardag är inte påtaglig.

Jag möter många som ser trosbekännelsen mer som ett hinder än som en resurs och mer som en död samling påståenden än som levande ord. Det var därför jag skrev en bok om den vanligaste trosbekännelsen, den apostoliska, och gav den undertiteln ”Levande trosbekännelse”. Jag hoppas att den ska kunna hjälpa några att se att också dessa gamla ord är fulla av liv.

Boken heter Vår tro som min, eftersom allt liv förutsätter relation och även en trosbekännelse behöver stå i relation till personen som läser den.

Boken handlar om hur det personliga kan rymmas i det gemensamma, men också om att relationen inte är självklar och inte kan göras upp en gång för alla. På det sättet är den som andra relationer. De finns inte om man inte

Trosbekännelsen är en oerhört koncentrerad sammanfattning av vad den kristna tron handlar om. Man kan säga att allt som skrivits om kristen tro är tolkningar av vad den betyder. Det blir många hyllmeter, ja, hela bibliotek. När man börjar tala om den tar det aldrig slut.

För att beskriva vad den är för en sorts text behöver jag använda flera bilder som delvis konkurrerar med varandra. Bara detta kan ju förklara varför det kan vara svårt att förhålla sig till den. Vad gör man med något som gör anspråk på att vara både karta och kompass?

Trosbekännelsen ger en överblick över den kristna trons innehåll, som en karta gör. Här finns himmel och jord, dödsrike och livsrike. Den är också som en kompass genom att den säger att om du ser på tillvaron med hjälp av den här så kommer du att hitta vägen. Du kommer att få hjälp att skilja viktigt från oviktigt och ana vart du är på väg i livets villervalla.

Korsväg 1|2016

59

Jag har ofta sagt att trosbekännelse inte är en checklista som måste kryssas i för att man ska få komma till himlen.

Det står jag fast vid. Däremot är den ett slags kom-ihåg-lista, samtidigt som den är en berättelse. I varje tid faller betoningen olika: ibland har vår tro på Jesus skymt att vi också tror att Gud har skapat alla människor, ibland har vi värnat tron på att Gud verkar här och nu så att vi förlorat det stora framtidsperspektivet.

Bekännelsen hjälper oss hålla helheten i minnet. Den leder också vidare till de bibliska berättelserna som den så kortfattat beskriver. Punktlistan försvinner i bakgrunden, när vi tänker på dramat från bibelns första blad till det sista, från gudsvinden som svävade över vattnet till den friden i himlen där inga tårar ska finnas mer. Bekännelsen nämner bara att Jesus föds, dör och uppstår, men vi fyller i med berättelserna från hans liv och tänker både på vad han sa och vad han gjorde.

Trosbekännelsen är också en sam-

lingsplats där inte mer behöver sägas.

De som läser den högt och gemensamt vilar i de gemensamma orden, även om de annars uttrycker sig väldigt olika om sin tro. I trosbekännelsen finns det mer som förenar oss än som skiljer.

Samtidigt utmanas vilan av visionen om det eviga livet bortom allt som hindrar det: synd, mörker och död. När vi läser med i bekännelsen blir vi tagna i anspråk för att Guds vilja ska förverk-

60

Korsväg 1|2016

ligas. Den väcker engagemang och påminner om att vi alltid har möjlighet att börja om när det blivit fel. Trosbekännelsen är både vila och uppdrag.

Toner som blir melodier Trosbekännelsen innehåller den kristna trons byggstenar. De kan sättas samman på många olika sätt. En bild som jag tycker säger ännu mer är den av skalans toner. Det är samma toner vi använder till alla melodier i oändliga variationer. Men varje sångare och musiker vet att man behöver återvända till skalorna för att få till melodierna.

Det är melodierna som kan rycka oss med sig, men skalan måste också hållas levande.

När vi tillsammans läser den månghundraåriga bekännelsen och förmår se att den är som en karta och en kompass, en minneslista och en vindlande berättelse, en rofylld viloplats och en utmanande vision, då kan vi upptäcka att den inte bara tillhör dåtiden. Den har ett innehåll som kan ge oss skäl att hoppas på framtiden, på det som kommer ”sen”. Den speglar vår jordbundenhet och därmed vår vardag, både det besvärliga och det härliga. ”Här” står vi mitt i den värld som Gud har skapat och kan upptäcka att det finns något mer, en andlig verklighet som ibland inte bryr sig om gränsen mellan ”här” och ”där”.

Trosbekännelsen är fyrdimensionell.

När skalans toner får liv kan vi redan

Bild: Magnus Aronson/IKON När vi tillsammans läser den månghundraåriga bekännelsen och förmår se att den är som en karta och en kompass, en minneslista och en vindlande berättelse, en rofylld viloplats och en utmanande vision, då kan vi upptäcka att den inte bara tillhör dåtiden.

ning i helt nya sammanhang.

Har du funnit en melodi?

Dela den med någon!  Cristina Grenholm Bild: Lars Rindskog/Kyrkans tidning

ana melodierna som vi kan forma med hjälp av den.

Varje människa är unik. Därför blir varje melodi unik. Alla är inte kompositörer, men även kända melodier låter olika i skilda sammanhang. Gud vill vara nära var och en av oss, och därför är det viktigt att inte bara hitta sina egna melodier, utan också att lyssna på andras och att musicera tillsammans. Vi kan inte leva i någon annan tid än nuet, därför blir tron samtida genom oss.

När vi går i närkamp med livet, kan tron ge inspiration, hopp och me-

Cristina Grenholm är kyrkosekreterare, präst och professor i tros- och livsåskådningsvetenskap.

Korsväg 1|2016

61

Sekularisering öppnar för nya teologiska möjligheter

S

ekularisering. Ofta använder vi ordet lite slarvigt för att beskriva det faktum att allt färre tillhör Svenska kyrkan, att allt färre kan bibelberättelser, eller att det går utför i kunskapen om kyrkoliv.

Och från en kyrklig utgångspunkt pratar vi nästan uteslutande om sekularisering som något självklart negativt, en avkristning. Men sekularisering är mer komplext och varierat än så.

Ordet sekularisering har en lång historia. Sekularisering kommer från det latinska ordet saeculum, som innehåller flera olika ord för värld.

Värld har från början haft olika betydelse och innebörd i grekiskt och hebreiskt tänkande. För antikens greker var världen främst en jordisk plats, som inte stod lika högt i kurs som den så kallade idévärlden. Idévärlden ansågs vara den riktiga verkligheten, oändlig, fullkomlig och gudomlig till skillnad från jorden.

I den hebreiska tankevärlden däremot, som främst de bibliska böckerna i vårt gamla testamente är präglade av, är jorden inte bara en tillfällig plats för oss människor att passera vägen förbi. Jorden är också en plats där Gud deltar och visar sig i både tid och rum. När de grekiska och hebreiska världsbilderna blandats fram till medeltiden, har också ordet saeculum påverkats, och det grekiska tankesättet har blivit det dominerade i ordets betydelse.

Det är här vår nutida användning av begreppet

sekularisering kommer in. Det sekulära blir den värld där människan lever sitt liv, och kyrkan kommer att stå för den plats där det eviga livet ges. När fler och fler områden i vår värld frigjorts från religionens inflytande har sekularisering därför kommit att bli något som handlar om förvärldsligande, eller avkristnande om man så vill. Då innebär ofta uppfattningen om sekularisering att ett ständigt sönderfall pågår mellan världen och Gud, och

62

Korsväg 1|2016

mellan mänskligt och gudomligt. En avkristning, där den egna trostolkningen är enda bro mellan Gud och människa.

Men med utgångspunkt i en biblisk tanke om att

världen är en plats både för Gud och människa kan ju sekularisering istället ses som en nödvändig konsekvens av kristen tro. Världen är en plats för människan, men också en plats för Gud. Världen är den plats där Gud handlar och dessutom inkarneras. Istället för att se världens komplexitet som något av ondo kan den istället ses som en nödvändighet i kristen tro.

Utifrån det ställer den kanadensiske filosofen och professorn Charles Taylor frågan vad det innebär att säga, att vi lever i en sekulariserad tid idag? Han gör tre definitioner av sekularisering. En första innebär att religion och statliga system är skilda åt. En andra handlar om att människors tro och uttryck för tro minskar eller flyttar från offentlighet till individens privatliv. Men en tredje definition är att sekularisering innebär ett skifte från en värld där tro är förutsatt och oföränderlig, till en värld där tro är en möjlighet bland många andra, utan att för det minska.

Denna tredje definition är den Taylor helst vill

använda, och som han menar rymmer teologiska möjligheter. När människans existens i världen förändras förlorar religiösa former mark, men samtidigt uppkommer det nya. Sedan några årtionden har teologisk forskning börjat tala om religionens återkomst och en postkristen tid, som en konsekvens av sekulariseringsberättelsen fram till idag.

Det handlar inte om en slags nostalgiresa tillbaka till något oupplyst eller ursprungligt. Taylor kritiserar det han kallar subtraction stories.

Med det menar han berättelser som utgår från att människan genom moderniteten antingen

» Världen är en plats för människan, men också en plats för Gud. Världen är den plats där Gud handlar och dessutom inkarneras. tappat eller blivit befriad från något, antingen från ett oupplyst sätt att tänka, eller från religiösa myter, och nu kan se klart igen.

Men ingenting har gått förlorat, människan skapar hela tiden ny förståelse av sig själv och av mening och tro. Därför innebär religionens återkomst en förmåga att se symbolik för det heliga, exempelvis i kyrkorum, konst, eller berättelser. Människan behöver alltid källor som kan göra det möjligt för henne att leva upp till sitt mänskliga ansvar och kunna svara på de krav både tro och humanism har att möta i en mångfaldig värld.

I en pluralistisk värld är människan pressad

mellan olika värderingar och förhållningssätt. Det är en slags modernitetens sjukdom, menar Charles Taylor. Det skapar ett behov av att återerövra det heliga, och han talar därför om att världen har ett ramverk som kan vara öppet eller slutet gentemot det heliga. Men trots att människor säger sig inte alls vara religiösa, befinner de sig genom ett öppet eller slutet ramverk ändå i någon relation till tro.

Slutenheten för ramverket kan leda till fundamentalism både i religionsuppfattning eller till sekulär ateism.

Utifrån Svenska kyrkans perspektiv kan ju också ett slutet ramverk kopplas samman med enhetskyrka, där annan tillhörighet än den lutherskt-kristna inte rymts innanför ramen.

Vissa myter bidrar också i större grad till slutenhet, som myten om att vetenskapen stänger ute Gud, eller myten om självet som människans högsta status.

Det finns dock öppningar i ramverket, och ge-

nom det en möjlighet för människan att kunna leva i den mångfaldiga världen. I relation till en sådan öppenhet finns möjligheter för teologin och kyrkan. Den brittiske teologen

David F Ford lyfter fram områden för det han kallar en vis teologi. En vis teologi handlar om att inte fastna i ett totalt slutet religiöst system, men inte heller i en så öppen och flytande religionsuppfattning att den saknar kraft. En vis teologi finns alltid i mötet mellan teologi och värld.

Ford tar Dietrich Bonhoeffer som exempel, som blev en motröst till en kyrka som stödde naziregimen. Områden för en vis teologi är till exempel mötet mellan teologin och kulturuttryck som litteratur, film och dramatik.

Det är också religionsteologin. Mötet mellan människor av olika religionstillhörigheter och dialogen där kan uttrycka sekulariseringen, synen på värld och gudomlighet. Ett ytterligare område är den kristna teologins arbete med Bibeln och tolkning.

Kanske behöver vi som kristna och kyrka träna

på att inte bara använda ordet sekularisering endast i meningen avkristning. En sekulariserad värld är en mångfaldig värld, och den stora skillnaden finns inte mellan religion och ickereligion, utan istället i större grad mellan ett öppet och ett slutet ramverk. På det sättet kan sekularisering låta oss använda vår kritiska förmåga att se på världen, tillsammans med en vis teologi med röst och kropp, i den värld där Gud är en bland oss ochden enskildea människan en bland alla.  Anna Cöster

Litteratur David F Ford, The Future of Christian Theology. WileyBlackwell 2011.

Per-Erik Persson, Att tolka Gud idag, Liber 1982.

Charles Taylor, A secular age, Cambridge, Belknap Press of Harvard University Press, 2007.

Bengt Kristensson-Uggla, Katedralens hemlighet, Verbum 2015.

Korsväg 1|2016

63

bibelstudium | Anna Cöster & Beata Åhrman Ekh

Världen och livet lever av Gud

I

oktober 2015 genomförde SKOP en undersökning på uppdrag av Korsväg. I den framkom önskemål om bibelstudier. I förra numret (december 2015) erbjöd vi därför för första gången tidskriftens tema insatt i ett bibliskt perspektiv tillsammans med samtalsfrågor som kan användas för fördjupat bibelstudium.

Denna gång har Korsväg temat ”Får man tro vad man vill?”. När vi nu väljer att göra några nedslag i Bibelns texter utifrån temat Tro sätter vi in mänsklig erfarenhet av tro i ett större sammanhang. Bibelns texter berättar om hur Gud är i det som sker. Bibelns berättelser svarar därför egentligen inte alls an till den moderna tanken om intellektuella motiveringar för att kalla sig en troende. Den svarar heller inte på huruvida man får tro vad man vill, eller vad man bör ha för lärosatser eller traditioner. Det är saker som kyrkans trosbekännelser, traditioner och lärosatser svarar på.

Tro i Bibeln Alla Bibelns texter utgår ifrån att världen och

livet lever av Gud. En gudsvind fanns före jorden blev till och fick liv. Därför står allt i relation till Gud. Och tron är den relationen.

Genom hela Bibeln möter vi enskilda människor och grupper som lever och erfar tro på olika sätt. Kärlek, krig, födelse, död, hopp och förtvivlan, allt finns i relation till Gud. Psaltarpsalmernas direkta tilltal till Gud (exempelvis Ps 130 Ur djupen ropar jag till dig) är ett tydligt exempel på hur glädje och sorg, längtan och kamp har en riktning och ett sammanhang.

Hopp och förtvivlan i relation både till Gud och varandra är genomgående i berättelserna om gudsfolket och dess vandring genom öken och vatten. I den specifika situationen med guldkalven är människorna frustrerade över relationen med Gud och hur den ska uttryckas

64

Korsväg 1|2016

mer än genom sabbaten. De blir irriterade över att behöva dröja på Mose, som ska få stentavlorna med lagen från Gud, och tar istället saken i egna händer, samlar ihop alla guldörhängen och gör en guldkalv att dansa, tacka och fira fest inför. Tro som längtan efter att få uttrycka tacksamhet eller kärlek kan bli till kraft som skapar kreativa lösningar.

Kollektiva uttryck för tro kan både skapa möjligheter och bli fel. Därför innebär både de kollektiva och individuella uttrycken för tro också ett ansvar att skydda det som värnar liv och utsatthet hos mänskligheten. I relationen mellan Mose och Gud krävs diplomati och Moses ledarskap sätts på prov. Så småningom sluts förbundet dock på nytt mellan folket och Gud. (2 Mos 32:1-20).

När Paulus i Apostlagärningarna (Apg. 17:22-34) blir tillfrågad av Atenarna vad det är för tro han pratar om, stiger han fram och talar till dem. Han talar till dem in i deras situation, deras samtid och samhälle. Precis som när folket i 2 Mosebok hade gjort en guldkalv för att ha något att samlas kring, ser också Paulus hur Atenarna, – inte gjort guldkalvar, – men väl rest altaren även till en okänd Gud. Paulus berättar därför för dem om tron för att föra dem tillbaka till perspektivet att livets Gud är större än alla altaren och religiösa bruk.

När han säger orden om att Gud är Herre över himmel och jord och inte bor i tempel gjorda av människohand, hänvisar han till och med till Atenarnas egna skalder.

I evangelierna finns flera berättelser om

enskilda människors möten med Jesus. Den som möts av Jesus bär oro, längtan, behov och blir mött, sedd, och konfronterad på ett sådant sätt att perspektiv öppnas i relationen tillsammans med Jesus. I berättelsen om den kananeiska kvinnan (Matt 15:21-28) är en förtvivlad människa i centrum. Hennes barn

är sjukt och hon ropar efter Jesus. Lärjungarna ber honom att tysta henne. Det som sedan sker är att både kvinnans och Jesus perspektiv förändras. Det blir tydligt att kämpa med tro inte är samma sak som att kämpa sig till tro.

Kvinnans kamp, rop och nöd slår sönder Jesus första förhållningssätt, att hävda sin uppgift att ägna sig åt de egna och rättroende, och dit hör inte hon. Men kvinnans rop av kärlek och sorg för sitt barn får traditionen och makten att rämna. Eller för att använda sångaren Tomas Andersson Wijs ord: ”Slå på mörkret runt om mig, slå tills det blöder ljus och lyser upp en väg som leder till dig.” Och Jesus säger: Kvinna, din tro är stark.

Martin Luther lär ha sagt att ”tron är en förändring som gör att ögon, öron och hjärta, ser, hör och känner annorlunda än förr”.

Alla dessa berättelser är fyllda av människors erfarenheter av att de från att ha ett behov, en längtan, en nöd, en ovilja eller vilja, erfar något som gör att de ser, hör eller kan agera på ett nytt sätt. Relationen till Gud finns redan.

Tron är relationen. Tron är både Guds relation med oss och vår relation med Gud. Titta nu närmare på dessa tre bibeltexter som uttrycker tro hos en gruppgemenskap, hos individen och utifrån att bära tro vidare i ett uppdrag.

Titta närmare på Låt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar vidare med texterna utifrån temat ”tro”. Läs någon av följande bibeltexter, eller alla tre: • 2 Mos 32:1-20 • Matt 15:21-28 • Apg 17:22-34 Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt tillsammans. Läs gärna med pennan i hand och kolla upp ord, begrepp, namn och geografiska platser med hjälp av noter och

uppslagsbok i Bibel 2000. Försök att besvara frågan: Vad handlar texterna om? Försök att med några egna ord återberätta berättelsen.

Fundera över: 1) I berättelserna ser tron olika ut. Vad är det

som kännetecknar tron och dess uttryck? Är det ett beslut, ett behov eller något annat som får folket att bygga en guldkalv? Är det ett beslut, ett behov eller något annat som får Paulus att berätta för Atenarna om tron?

Och hur är det med den kananeiska kvinnans tro? Är det ett beslut att ropa efter Jesus, ett behov, eller något annat?

2) Hur gestaltas tron i de tre berättelserna?

Vilka utmaningar ställs tron inför hos folket, Paulus och kvinnan? Identifiera och lyft fram konkreta exempel på vad som kännetecknar utmaningarna i just de här berättelserna?

På vilket sätt talar eller uttrycker de sin tro? Ändras utmaningarna och uttrycken under berättelsernas gång? Hur påverkar det tron?

3) Fundera en stund över dina egna och andra människors erfarenhet av tro. Vad ser du/ ni för likheter och/eller skillnader mellan era egna erfarenheter och de tre berättelserna om Mose och hans folks dansande runt guldkalven, om den Kananeiska kvinnan och berättelsen om Paulus i Aten?

4) På vilket sätt visar sig Gud i de här tre berättelserna om tro? Är Gud närvarande?

Frånvarande? Handlande? På vilka sätt? Vilken roll har andra människor i berättelserna?

5) Bibeln är färdigskriven. Men Guds handlande och relation fortsätter. Ditt och mitt liv är berättelser om hur Gud fortsätter handla och skapa tro. Se om du/ni kan hjälpa varandra att hitta paralleller till idag i världen och i ditt eget liv. Vad kännetecknar en ansvarsfull tro? 

Korsväg 1|2016

65

Konfirmation öppnar för livslång relation S

verige framhålls ibland som ett av världens mest sekulariserade länder. Det kan så klart diskuteras utifrån hur man definierar religion och sekularisering.

Helt klart är dock att traditionella religiösa organisationer har förlorat inflytande i det svenska samhället. Dessutom har enskilda individers intresse och engagemang för dessa organisationers verksamhet minskat, på samma sätt som för de flesta medlemsburna organisationer.

Samtidigt expanderar religiösa uttrycksformer som ett resultat av invandringen. I Sverige finns en religiös mångfald, stora befolkningsgrupper delar religiösa traditioner och berättelser som är meningsbärande i deras liv. Men för många som lever i vårt land har religion förlorat rollen som meningsbärare, inte minst i ungdomsgenerationen.

Mia Lövheim och Jonas Bromander skriver bland annat om detta i boken Religion som resurs från 2012.

– Det som till viss del har gått förlorat är möjligheten att utifrån en religiös tradition uppfatta och tolka sitt liv i ett sammanhang som sträcker sig utanför den egna individen.

Historiskt sett placerades individens liv in i ett större sammanhang genom olika riter, initiationer, berättar Jonas Bromander.

Sammanhanget kunde variera mellan olika

kulturer, men det var i det större sammanhanget som människan orienterade sig och hittade mening i tillvaron. Med antropologen Mikael Kurkialas ord: ”Genom att bli en länk i en kedja får man ett liv som både föregår och överlever ens egen existens”.

66

Korsväg 1|2016

I dagens individualistiska samhälle kan man anta att den kedjan ofta är otydlig och att länkarna ofta är svaga. Livets mening kan i allt mindre utsträckning kopplas till något utanför oss själva. Det är här, under den utmätta livstid som jag har fått, som all mening ska förverkligas.

En av kyrkans tydliga ”initieringar” som länge

fungerat som länk i livskedjan är konfirmationen. Statistiken visar att konfirmationen är på nedgång, under den senaste tjugoårsperioden har andelen konfirmerade 15-åringar minskat från 53 procent till 29 procent.

Däremot är det inte säkert att det har något att göra med minskat intresse för religion och gudstro. Konfirmandundersökningen En tid fylld av mening från 2012 visar att relativt få kopplar sitt val att delta i konfirmandverksamhet till gudstro. En majoritet av både konfirmanderna och icke-konfirmanderna sade sig ha varit ointresserade av kristen tro, vilket gör att man kan anta att rekrytering av konfirmander handlar om helt andra saker.

Sekulariseringen är inte det som får kurvan att vika, utan snarare social inramning och upplevelser. Av dem som har konfirmerats är en övervägande del positiva till sin konfirmandtid.

Konfirmandundersökningen bekräftar det som visat sig i andra studier – att de kyrkliga handlingarna, mer än något annat, motiverar kyrkomedlemmarna att fortsätta vara medlem i kyrkan. Redan i relationen till de sekulariserade tonåringarna har alltså kyrkan möjlighet att bygga en livslång relation.

I början av 2000-talet var det många som

Motiv för att bli konfirmand Procent

Instämmer...

Kändes bra för mig

valde att lämna sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Fortfarande minskar medlemsantalet men den nedåtgående trenden börjar plana ut.

– Förut var det relativ jämn spridning på åldersgrupperna som aktivt valde att utträda.

I dag är det framförallt personer mellan 20–45 år, säger Jonas Bromander.

Inte alls

Lite

Neu- Delvis Helt Balanstral tal

7

11

24

34

24

39

Träffa nya människor Har kompisar som konfirmeras

11

11

18

34

26

39

14

17

14

35

20

24

Ville åka på läger

14

15

19

31

21

23

Ville ha presenter

12

19

16

28

25

22

14

17

25

33

12

14

22

26

19

26

7

-15

27

22

26

19

6

-24

30

24

19

20

8

-27

29

26

23

15

8

-33

Hade hört att det var bra Ville veta mer om kristen tro Ville prata om viktiga frågor Någon i min familj ville det Jag tror på Gud

Anledningen till varför färre

i dag väljer att gå ur Svenska kyrkan har därför en logisk förklaring. De människor som har velat lämna kyrkan redan har gjort det.

Varför går 20–45-åringar ur kyrkan?

– Det är en period i livet då det händer väldigt mycket.

Sen gör folk en ekonomisk övervägning. De börjar deklarera och blir medvetna om sina utgifter. Det är en bidragande faktor. En positiv trend är att vi ser att fler konfirmander nu väljer att aktivt bli medlemmar. 

Motiv för att inte konfirmeras Procent Instämmer...

Inte alls

Ganska Varken Ganska Helt Balanslite eller mycket tal

Inte intresserad av kristen tro

18

7

15

15

48

43

Verkade tråkigt

28

6

15

20

32

18

Inte något jag tänkt på Ingen i min familj uppmuntrade mig Ingen/få vänner konfirmerade sig

31

8

18

11

32

5

38

11

14

12

25

-12

50

12

13

11

15

-36

Hade inte tid

62

6

9

9

15

-44

66

10

15

4

9

-59

79

2

3

1

16

-63

91

3

3

1

2

-92

Fick ingen bra information Tillhör annan religion/trosinriktning Hade inte ekonomiska möjligheter

Tomas Pettersson Balanstalen är framräknade genom att procenttalen för alternativen ”ganska mycket” och ”helt” subtraherats med procenttalen för ”inte alls” och ”ganska lite”. Skalan går från -100 till 100 med 0 som mittpunkt. Värden över 0 innebär att fler har instämt än tagit avstånd från påståendet, medan värden under 0 indikerar att fler har tagit avstånd jämfört med dem som har instämt.

Korsväg 1|2016

67

nya böcker

Vandring med djup och rytm

Förenklad bild av tro och kyrka

Det kan nog lätt gå slentrian i

Björn Gusmark, kyrkoherde i Romelanda, har skrivit en bok om församlingsutveckling Vilja våga växa där han gör en nulägesanalys Björn Gusmark av kyrksverige, en beskrivning Argument av ett engagerat, metodiskt församlingsarbete samt ett försök att lämna detta engagemang vidare utan att överföra en fix och färdig framgångsmodell. Genom boken lyser en förhoppning att knyta ihop ett antal lösa trådar, att visa på det som får allt från dop- och missionsprojekt till organisationsstrategier att hålla ihop och bli meningsfullt.

Den genomgående tonen är sakligt undervisande och det ges många ”å ena sidan – å andra sidan”referenser till diverse modeller och teorier över församlingsutveckling. Många av dem är författaren positiv till, men poängterar samtidigt att det är viktigt att inte köpa en modell utan att förstå bakgrunden till den. Trots detta introducerar Gusmark en egen modell som tar fasta på tre relationsmönster: det inåtriktade, det utåtriktade och det uppåtriktade. Han menar att grunden för församlingens liv, eller till och med allt liv, går att sammanfatta i riktningarna in, ut och upp, och att det gäller att balansera dessa tre.

Bokens stora fördel är att den ger korta introduktioner till ett flertal modeller och praktiker, med referenser till både Svenska kyrkan och andra samfund.

Samtidigt riskerar förenklingar att skilja subjekt och objekt på ett olyckligt sätt. Att exempelvis gudsrelationen (upp) skiljs från relationen med medmänniskan (ut) gör det svårt att kombinera olika erfarenheter.

Jag gillar att Gusmark betonar vardagslivet i församlingen och betonar att ”det är den kristna gemenskapen som är det subjekt som ska utföra den grundläggande uppgiften”, men i sin vilja att förenkla blir tyvärr bilden av både kyrkan och tron lite väl instrumentell.

att följa kyrkoårets rytm från Advent till Domsöndag, år Söndagarna efter år. Då kan det behövas Maria Küchen ett uppvaknande för att återArtos upptäcka både rytmen under året och dess olika fokus.

Söndagarna kan vara en hjälp på den vägen.

Maria Küchen är numera en välkänd poet och författare i kyrkliga kretsar, allt sedan hennes omvändelse för ett tiotal år sedan. I sin bok om söndagarna reflekterar hon över dess teman ur såväl allmänmänskliga som teologiska aspekter. Det är ingen predikosamling, postilla, utan just eftertänksamma reflektioner där man spårar hennes egen uppgörelse med det som är svårt att förstå.

Vardagens verklighet finns alltid närvarande, som tiggarna utanför matbutiken och flyktingarnas förtvivlan. Solidaritet och ansvar för skapelsen är självklara ingredienser när hennes tro blir liv.

Küchen öppnar sig från många olika impulser, som Leonard Cohens underbara text i ”If it be your will” (”Låt din vilja ske”). Den kontemplativa ödmjukheten i texten ”står i skarp kontrast till en alltför ivrig och högljudd bönelivets kakafoni, som lätt förväxlas med trons kampvilja men kanske grundas den i själva verket i ängslan och brist på tillit”, skriver hon Andra söndagen i Fastan.

Jag tror vi är många som återupptäcker behovet av rytm i våra liv, när skillnaden mellan vardag och helgdag, mellan dag och natt alltmer är på väg att suddas ut. Då hjälper Küchen oss själva till reflektion. Och jag läser gärna texterna efter kl 18 på lördagen, det gör det lättare att stå emot tingeltangelprogrammen på televisionen. Underhållningsindustrin vill dra oss mot ytan, Maria Küchen vill dra oss åt andra hållet, mot djupen. Befriande.

Lasse Bengtsson

Tomas Pettersson

68

Korsväg 1|2016

nya böcker

Att ge plats för sorg och smärta

Brister kan omvandlas till livsglädje

Kärleksärr många böcker om sorg och Jostein Örum om att möta sörjande. Behövs Verbum det verkligen en till?

Ja, så är det kanske. Den som sörjer kan ibland törsta efter att läsa ord som hjälper till att förstå det ofattbara, någon annans ord för det som det inte finns ord för. Kanske finner nya sorgeböcker för var tid sina läsare. Ändå kan jag tycka att ”Kärleksärr” ibland endast staplar ord – kanske har jag läst för många böcker med liknande texter?

Bokens mest intressanta del handlar om när sorgen uteblir, när döden kommer som en lättnad och befrielse. Närmast tabubelagt och så svårt att tala om. Då blir den som är kvar ensam i en annan slags sorg – sorgen över det som inte blev, över den kärlek vi aldrig fick.

Kärleksärr, synliga och dolda, bär alla som älskat.

Samtidigt breder tystnaden ut sig. ”Flykten från smärtan har blivit vår tids folkvandring”, skriver Jostein Örum. Att bygga murar runt sorgen är livsfarligt. Istället uppmuntrar han till samtal, till ”Föreningar för de sörjande.”

Då tänker jag på att de redan finns – församlingarnas grupper för efterlevande, med rum för sorgen och smärtan. Där kan vi möta människor utifrån tron på en Gud som har ärr. Gud som lägger sina sårmärkta händer på oss och säger precis som i bokens hoppfulla slutord: ”Var inte rädd. Jag är ju här”.

Det är utmanande att vara

Genom åren har jag läst

Inger Bengtsson

människa idag. Höghastighets- Heliga hållpunksamhället vill gärna tränga sig ter i höghastigin på alla områden i en enskild hetssamhället människas liv. Drömmen om Fredrik Brosché det perfekta livet, såväl privat Gaudete som i arbetslivet, riskerar att leda till kronisk trötthet och uppgivenhet.

Jag vill allt nu! Höghastighetssamhället kan inte vänta. Vi ska ha allt här och nu. Detta är typiskt även för flera av nutidens nyandliga rörelser skriver Fredrik Brosché, under många år stiftsadjunkt och föreståndare för Kyrkans Själavårdscentrum i Göteborgs stift.

Det här är en själavårdande bok som presenterar en elementär kristen meditation utifrån de fyra grundelementen: jord, vind, vatten och eld.

Den allra första delen av boken är till sin karaktär meditativ och vägledande med inriktning mot den enskilde läsaren. Ett längre avsnitt behandlar olika perspektiv på höghastighetssamhället, medan bokens senare del tar upp och berör ”balanspunkter” i livet till hjälp för att finna vägar framåt.

Det är genom insikten att brister kan omvandlas till nya livsresurser som ny inspiration och livsglädje växer fram, skriver författaren, och påminner om att varje ögonblick i livet är omfamnat av Guds villkorslösa kärlek.

Boken hade vunnit mycket på om antalet referenser till Bibel och psalmbok och hänvisningar till tidskrifter, litteratur och annat hade begränsats.

Som det nu är blir boken tidvis ”baktung” av alla referenser och hänvisningar.

Det hindrar nu inte att detta är en angelägen bok om mycket av det som präglar vår gemensamma samtid. Boken borde kunna fungera både som enskild läsning och som utgångspunkt för samtal i församlingen bland anställda och frivilliga medarbetare.

Hans Almer Korsväg 1|2016

69

nya böcker

Mystiker vänd mot verkligheten

Fångar diakonins väsen

Förberedelserna för reforma-

Vad är egentligen diakoni?

tionens 500-årsjubileum nästa år är i full gång, och påven Teresa av Avila Franciskus kommer på besök Grete Livbjerg i höst för att betona enheten Artos mellan katolskt och lutherskt.

Mycket av fokus kommer att ligga på Luther och hans verk. Men det finns ”reformatorer” också inom katolska kyrkan från denna tid som är värda uppmärksamhet. Som spanska karmelitnunnan Teresa av Avila (1515-1582).

Danska Grete Livbjerg har skrivit en fin biografi över henne, ”Vänskapens mystiker”. Och jag måste säga det från början; jag har blivit oerhört fascinerad över detta livsöde, hennes tro och gärning.

Det första som slår mig är att vår djupaste längtan är så lika fast det skiljer 500 år. Och det är väl där enheten mellan katolskt och lutherskt kan börja; i den längtan efter Jesus vi alla delar.

Kärleken till Jesus är vägledande för Teresa av Avila, kärleken till den som säger Jag är vägen. Hon mötte mycket motstånd men var envis, inte minst från den patriarkala strukturen i kyrkan; så har hon också av vissa setts som en feministisk förebild. Hon skriver: ”Hur ofta har jag inte hört någon referera till Paulus ord om kvinnor, men nu sa Herren till mig: Säg till dem att inte bara följa en liten del av Skriften, utan också ta med andra delar. Och fråga dem om de tror att de kan binda mina händer.”

Hon kallas mystiker, vänskapen med Jesus är hjärtat i hennes mystik. Och det är ingen världsfrånvänd mystik, utan hon slår fast att kristen mystik är att vara vänd mot verkligheten, eftersom Kristus alltid är närvarande i den verklighet vi känner.

Mycket i 1500-talets katolska värld kan kännas främmande för oss i dag. Men Grete Livbjerg levandegör en människa som levde helhjärtat för Gud i djup vänskap med Jesus.

Där har vi alla något att lära.

Frågan har jag fått många gånger. Att definiera diakoni Diakonins med några få ord låter sig inte sju bord göras. Så mångfacetterad Sanna & Hans-Erik är den. Sanna och HansLindström Erik Lindström söker fånga Verbum dess väsen genom att duka sju bord. Bord som står var för sig, men ändå hör samman. En både teologisk och praktisk fördjupning som speglar rikedomen i den kristna kyrkans tjänst för medmänniskan.

Boken vill vara en grundbok i diakoni, och den är inte den första som författarna skrivit i ämnet. Och borden? De är köksbordet, parkbänken, altaret, runda bordet, soffbordet, skrivbordet och talarstolen. På varje bord samlas bibelord och böner, men också färska berättelser från diakonins medarbetare runt om i landet. Varje bord avslutas med några frågor att reflektera kring.

Ett lyckat upplägg, som blandar författarnas egna erfarenheter och tankar med röster ifrån dagens verklighet och utmaningar.

Det blir spännande läsning, både för den enskilde kristne och för dem som i sin profession möter människor i vardagsmöten, fältarbete, liturgi, undervisning, själavård, administration och som profetisk röst.

Diakonens roll i liturgin är ett återkommande samtalsämne, åtminstone bland oss diakoner. Här gör Lindströms en befriande och klargörande analys.

Detta bör vara en högaktuell bok för alla med intresse för kyrkas sociala och medmänskliga uppdrag, i en tid då allt större krav ställs på kyrkan att bistå människor i utsatthet.

Lasse Bengtsson

70

Korsväg 1|2016

Inger Bengtsson

på gång

Utveckla gudstjänsten Hög tid att anmäla sig till en ny omgång av processen Gudstjänsten och medarbetarskapet i tider av förändring i april på Helsjön. Programmet riktar sig till anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare som vill utveckla gudstjänsten tillsammans.

Varje deltagande gudstjänstgemenskap utser en styrgrupp på 6-8 personer som blir drivande i utvecklingsarbetet kring den egna gudstjänsten.

De fyra lördagarna har följande fokus: 1. Min gudstjänsthistoria och grundrelationerna 2. Systemvärlden och Livsvärlden 3. Delaktigheten och medarbetarskapet 4. Musikens betydelse.

Vid varje tillfälle träffas fyra – fem styrgrupper och delar erfarenheter med varandra, får ta del av inspirerande föredrag och få del av verktyg till stöd för utvecklingsarbetet i den egna gudstjänstgemenskapen.

Helsjöns folkhögskola: Fyra tillfällen med start 16/4 samt 24/9, 19/11+ ytterligar ett tillfälle.

Målgrupp: Förtroendevalda, anställda och ideella medarbetare kring en gudstjänstgemenskap En styrgrupp bildas med en jämn

fördelning av de tre nämnda målgrupperna på ca 6-8 personer.

Tid: De fyra lördagarna under året startar 9.30 och avslutas 16.00 Medverkande: Bl a Olle Carlsson, präst i Katarina församling, Jan-Olof Nordström samordnare för Ideelt Forum, Ulrika Melin-Lasson, musikkonsulent, Ylva Bodell, stiftskonsulent, och Kristina Hanson, stiftskonsulent.

Kostnad: 2000: kr/person Anmälan: via webbformulär på intranätet Kontaktpersoner: Kristina Hanson 031- 7713013, kristina.hanson@svenskakyrkan. se eller Ylva Bodell 031-7713014, ylva.bodell@svenskakyrkan.se

Höjdpunkt på Vetenskapsfestivalen Fredag 15/4 Kjell Härnqvistsalen, Pedagogen, Göteborg

17.00 Evolution, convergence and complexity, Simon Conway Morris, professor i paleontologi, University of Cambridge 18.00 What does it mean to be human in an evolutionary world? Panelsamtal med Simon Conway Morris, Eva-Lotta Grantén & Stephen Hwang.

Föredraget och samtalet är på engelska.

Simon Conway Morris är en brittisk paleontolog och expert på tidiga ryggradslösa djur. Han har också skrivit en del om evolution och kristen tro..

Mer info: www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift Korsväg 1|2016

71

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

40-talisterna och Gud

F

öre jul var jag på en tillställning med en majoritet 40-talister. Sent på kvällen kom samtalet in på religion.

– Du som tror på Gud…, började en.

– Vilken Gud, replikerade jag, med en suck.

– ???

– Menar du Allah, Krishna, Jahve eller vilken?

– Den kristna Guden förstås, fast det har du ju rätt i, det är inte så politiskt korrekt att ta det för givet idag. Med all invandring får man tänka sig för vad man säger (gåtfullt leende).

– Men du har väl också en Gud, replikerar jag? Ordet ”Gud” betyder ju bara det du tycker är viktigast i livet, det du litar på, där du har ditt hjärta. (Fritt från minnet ur Luthers stora katekes) – Va?! Kan man tänka så? Det har jag aldrig hört förut. Då kan man ju inte vara ateist!

Flera böcker har på senaste tiden behandlat svenskarnas förhållande till religion. I det mest sekulariserade landet i världen, Sverige, firar vi kristna högtider, har kristna värderingar, kristna namnsdagar och värnar om våra kyrkobyggnader. Men ”kristen”, det är någon annan. 40-talisterna på festen tror fortfarande att de är moderna människor, med en världsbild där ”Gud” inte får plats.

En världsbild som andra, religiösa länder, så småningom kommer att anamma och först då blir det fred i världen.

På väg hem far tankarna genom huvudet.

72

Korsväg 1|2016

Varför har ingen berättat för 40-talisterna att vi lever i en postmodern tid, där religionens betydelse ökar, inte minskar? Hur kommer det sig att vi i kyrkan så till den milda grad har lyckats förmedla att kristen tro är ett ”allt eller inget” koncept, som gjort att de som har svårt för någon del av tron, tar avstånd från helheten? Hur kommer det sig att vi så lyckats betona trons lära, att trons liv blivit diffust?

Professor David Thurfjell påstår i sin analys av svenskens trosuppfattningar, att den exklusiva och exkluderande kristendomstolkningen har skapat svenskarnas, även de sekulariserades, bild av Gud och tro och att det är denna bild som svensken i allmänhet tagit avstånd ifrån. Men man har inte tagit avstånd från tro och andlighet.

I andra delar av världen finns en mer generös tolkning av användningen av ordet ”kristen”, där man inte bedömer hur kristen någon är genom individuell fromhet eller antalet lärosatser som man instämmer i.

Människor i Sverige är fostrade att tänka själva, diskutera, få lov att ha åsikter, göra saker tillsammans. Människor i Sverige tror på ”något”. Väldigt få är ateister. En kyrka som kan klara av balansen att både stå för att vara kyrka och till 100 procent respektera sina medlemmars vitt skilda uppfattningar, borde ha alla möjligheter att vara relevant! Särskilt om verksamheten utförs tillsammans med människor och inte för dem.