Korsväg 2014 1

K

Per Eckerdal | Att vara med 04 Stig Linde | Böter för fattigdom? 14 Marika Palmdahl | Att sträcka ut handen 26 Liv Södahl | Medmänniskor över muren 36

Korsväg 1 | 2014

Maurius kom till Sverige med drömmen om ett värdigt liv Sidan 6

Korsväg 1|2014

1

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Någons vändpunkt

V

i lever i en tid när främlingen är synlig på vara gator på ett helt annat sätt än för bara ett tiotal år sedan.

Med bedjande ögon håller de fram sin pappmugg och säger "pleeease...". På byråkratspråk kallas de EUmigranter. Andra kallar dem rätt och slätt tiggare. Vem kallar dem medmänniskor?

Samtidigt är högerradikala och främlingsfientliga krafter på frammarsch i Europa, så också i vårt land.

Komplicerade frågor reduceras till enkla för eller emot, svart eller vitt.

Hur hanterar vi som kyrka denna polarisering?

Berättelsen om den barmhärtige samariern ger oss en modell för vårt handlande; att inte gå förbi utan våga se medmänniskan och hennes behov – och ge henne den hjälp hon behöver. Hur lever vi ut detta evangelium i vår vardag? Anna Cöster reflekterar utifrån denna berättelse om de två som gick förbi. Vad hände med dem?

Ni möter många olika människor i detta nummer av Korsväg. Dels människor som levt eller lever i utsatthet av något slag, dels människor som reflekterar över mekanismerna som hindrar oss från att vara medmänniskor för varandra.

En av dessa röster förtjänar särskilt att lyftas fram; Emerich Roth. Överlevare från Auschwitz-Birkenau, den plats på jorden som mer än någon annan symboliserar människans förmåga att bli ondskans grymmaste redkap. Nu reser han 90 år gammal runt och berättar för att detta inte ska ske igen.

Om hur välmenande snällhet kan resultera i bristande respekt berättar Mats Andersson och Maria Kjellén.

Forskaren Eva-Lotta Hulthén talar om godhetens pedagogik. Våra barn lär sig medmänsklighet av oss – om vi vuxna lever ut den i vår vardag.

Några ord från en präst i Norska kyrkan, Sunniva Gylver, som själv var utsatt för mobbning i skolan, har följt mig under några dagar: "Du vet aldri hvilken dag du kan bli noens vendepunkt. Det kan være i dag."

Hon mötte en som blev hennes vändpunkt. En medmänniska. 

2

Korsväg 1|2014

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 Övrig redaktion: Anna Cöster Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Medmänniskan

20

38 Nitton år gammal skickades han till AuschwitzBirkenau. Större delen av hans familj mördades där.

Själv överlevde Emerich Roth mot alla odds.

Under många år teg han om sina fasansfulla upplevelser. Men när nynazister började marschera i Sverige fick han nog. Nu reser han 90 år gammal runt och berättar.

– Orden befriar, säger han.

44 4.

6.

14.

16.

20.

26.

28.

36.

44.

50.

52.

56.

60.

64.

52

Ledare: Att vara med Maurius drömmer om ett värdigt liv Stig Linde: Böter för fattigdom?

Likgiltighet ger ondskan fritt spelrum Mats och Marie vill bemötas med respekt Marika Palmdahl: Att sträcka ut handen till varandra Habib drömmer om ett liv utan oro Björn Göransson: Att bli medmänsklig Den goda handlingens pedagogik Liv Södahl: Att bli medmänniskor över muren Att vara medmänniska på riktigt Vänskap byggs trots långa avstånd Nya böcker Att spela roll

Korsväg 1|2014

3

ledare | Per Eckerdal

Att vara med

M

edmänniska börjar med det lilla ordet med.

Under årens lopp är det nog så att omgivningen många gånger uppfattat att kristna utmärkt sig genom att tvärtom vara mot.

Kyrkans företrädare har tagit avstånd från än det ena, än det andra.

Första ledet i medmänniska signalerar att en viktig uppgift för oss kristna och för kyrkan är att vara med människor, att röra oss där människor runt omkring rör sig.

Det är en förutsättning för att kunna vara medmänniska och det handlar om att vara aktivt närvarande i sammanhang där vars och ens vardagsliv utspelar sig. Det kan vara arbetsplatsen, skolan, föräldraföreningen, idrottsföreningen, i kulturlivet eller bland grannarna. Och när vi tillsammans tar ansvar i församlingens gemensamt organiserade arbete är det en utmaning att också församlingen syns och är aktiv ute i samhällslivet, i andra ”rum” än i våra församlingshem. När nya möjligheter idag öppnar sig för församlingarna att ta sin plats bland andra i det lokala civilsamhället är det viktigt att vi inte drar oss undan. Om vi menar allvar med att kyrka och kristen tro är en del av samhället, så betyder det att vi behöver finnas på den gemensamma samhällsarenan.

Men för att vara medmänniska räcker det inte att bara röra sig där samhällslivet pulserar. För att i djupare mening vara medmänniska behöver vi också lyssna in och förstå vad människor runt omkring oss brottas med.

Konsten att lyssna är för det mesta allvarligt underskattad. Alldeles för ofta ger vi oss inte ro att lyssna därför att vi är alldeles för upptagna av att själva tala. Det är mycket svårare

4

Korsväg 1|2014

att lyssna än man kan tro, och framför allt är det förunderligt vad det kan betyda för en människa att möta någon som är beredd att ge sin tid och energi för att lyssna istället för att själv få lysa och vara på scenen.

Man kan kanske uttrycka det så att den djupaste innebörden i att vara medmänniska är att för en stund under livsvandringen få vandra vid sidan om en annan människa, som i sin tur är min medmänniska. Vi är varandras medmänniskor. Ingen av oss behöver eller ska ta över ansvaret från den andre, men vi behöver varandra. Vi är varandras tillgång i någon mening. När lyssnandet kommit så långt kan samtalet djupna till den nivå som tiden och livet i varje situation är moget för. Samtalet kan vara ett samtal i ord, i handling eller kanske både och. Och drivkraften är inte rädslans att vara mot det ena eller det andra, utan kärlekens att vara närvarande med. I kärleken finns en insikt att jag är kallad att leva tillsammans med den andre, min nästa. Kallad att älska min nästa såsom mig själv!

Detta är också en drivkraft för församlingar att noga tänka igenom vad det är för medmänskliga utmaningar som möter i den egna bygden eller i den egna stadsdelen. Stiftets församlingar och pastorat, som nu ska arbeta igenom sina församlingsinstruktioner, behöver bland annat göra just detta. Jag känner framtidshopp när jag ser exempel på församlingar som insiktsfullt identifierar problem och möjligheter bland människor som vistas i församlingen och som tar sitt diakonala ansvar och vågar tänka utanför ”boxen”. På samma sätt som vi ständigt behöver påminna oss själva, att inte vara så upptagna av vårt eget så att vi inte ser de människor vi möter, vill jag utmana stiftets församlingar: var mindre upptagna av ert eget och lägg mer kraft på det diakonala ansvaret att se och möta medmänskliga behov utanför murarna. 

span & spån

» Medmänniskan i mobilen veckan under 2014. "Det finns så många fantastiska människor och vi vill visa bredden i samhället. Det övergripande syftet är: vad fint det är med olika!"

Magasinet finns på instagram. com/manniskor även för de som inte har appen.

En gammal Talmud-legend säger oss var vi ska börja när vi vill söka tjänandets väg: Rabbi Joshua ben Levi frågade profeten Elia: "När kommer Messias?"

Elia svarade: "Gå och fråga honom själv."

"Var finns han?"

"Han sitter vid stadsporten."

"Hur ska jag känna igen honom?"

"Han sitter bland de fattiga och är full av sår. De övriga lossar alla bindlar samtidigt och binder sedan om såren igen. Men han lossar en bindel i taget och binder sedan om såret, för han tänker: 'Någon kanske behöver mig, och då måste jag vara redo och inte dröja en sekund.'"

Ur Med hela ditt hjärta av H Nouwen

Bild: Gospel Art Pictures

Magasinet “Människor” har fått 2774 följare på mobilappen Instagram sedan starten i december. Människor är en tidning i miniformat med personporträtt på högst 2 000 tecken. Initiativtagaren Mattias Jägerskog planerar att lägga ut minst ett porträtt i

CITATET

Särskrivningen som fick spinn Särskrivningar brukar uppskattas på sociala medier. Så också denna.

Varbergs församling fick en spridning som man inte vågat drömma om... Nu undrar vi bara: har man icke troende valda också?

Vad sa han att han hette...?

När Moses tagit av sig skorna vid den brinnande busken (2 Mos 3:2 ff) och mötte Gud, fick han ett namn på Gud som förbryllat många under tidens gång. Jahve, ellerpå hebreiska utan vokaler, JVJH, översatt till Jag är. Uttalat som viskningen från en vind. Namnet fortsätter att fängsla. Bibelforskaren Ola Wikander har nu skrivit en bok Gud är ett verb. Låter spännande...

Källa: Språk Korsväg 1|2014

5

Drömmen om ett värdigt liv När Maurius Pruteanu för sju år sedan kom till Sverige första gången var det som att komma till paradiset.

Sedan har han fått uppleva vad det innebär att vara hemlös rom från Rumänien i det nya landet. Ändå vill han inte tillbaka.

– Jag kände verkligen att detta var mitt land.

Nu går han på gymnasiet och drömmer om att bli polis.

66

Korsväg 1|2014 1|2014 Korsväg

Korsv채g Korsv채g1|2014 1|2014

77

V

i står och pratar, fotografen Kristin och jag, med Maurius Pruteanu och hans pappa Ion i Stadsmuseets foajé. En skolklass stojar omkring och en tjej tar plötsligt en genväg till kompisgänget genom att passera rakt igenom vårt sällskap.

– Hallå där, ropar mannen i receptionsdisken med myndig röst till tjejen. Så gör man inte. Man går inte emellan sådär, det är respektlöst!

Först känns det lite obekvämt. Så farligt var det väl ändå inte. Men sedan inser vi; Maurius och hans far inte är vilka som helst här.

Genom utställningen Vi är romer, som visats på museet under det gångna året, har de blivit ”very important persons”. De har också blivit vänner till museets personal och är värda all respekt. Det är det han signalerar med den lite bryska uppvisningen.

Vad Maurius tänker är svårt att veta. Han har hela tiden ett varmt och vänligt leende där han ömsom kramar om sin lillebror Dennis, som är fyra år, ömsom putsar lite på sin pappa inför fotograferingen.

Han är 17 år och går på Angeredsgymnasiet. Det går bra för honom i skolan, men det är tufft, särskilt med matten och svenskan.

– Polis vill jag bli, det har jag tänkt ett tag nu, svarar han på frågan om sina framtidsplaner.

När han och hans pappa kom till Sverige för sju

år sedan hade han bara gått två-tre månader i skolan hemma i Rumänien, berättar Ingrid Schiöler, när vi sitter i museets kafé medan Maurius och fotografen ska ta bilder ute på stan. Ion sitter med oss. Han kan inte uttrycka sig så bra på svenska men nickar instämmande, när Ingrid berättar på ett långsamt och tydligt sätt så att han ska kunna hänga med.

8

Korsväg 1|2014

– Vi hade inga pengar, vi måste betala hyra och el. I skolan behövde han ha kläder och skor, säger han.

Ingrid träffade de båda på Meros camping år 2007, där de som så många andra bodde i en husvagn. De kom till Sverige med tanken att de skulle stanna i några månader. Ion skulle arbeta och Maurius, som då var tio år, gå i skolan.

– Men vi upptäckte att det var bra här. Vi hade inget i Rumänien att återvända till. Jag sa till pappa: ”Aldrig Rumänien igen”. Han lyssnade på mig och vi blev kvar, säger Maurius som nu kommit tillbaka.

Han ser på sin far med ett varmt leende.

Men det blev inte riktigt som de tänkt. Något jobb fanns inte att få för någon som inte kan svenska. Ion drog sig runt med att spela dragspel utanför Systembolaget, men Maurius började skolan så snart han hade chansen. Enkelt var det inte. Efter det att Meros camping stängdes år 2009 började den lilla familjen en kringflackande tillvaro med tillfälliga bostäder ibland annat i Lövgärdet och i Stenungssund. Det gällde hela tiden att hitta det billigaste boendet .

– Jag bodde till och med i en bil i två veckor, säger Maurius med ett snett leende.

– Jag var en duktig elev men jag jobbade mycket, fortsätter han och berättar om hur han en period tidigt på morgonen fick ta bussen från Stenungssund för att hinna till skolan i Lövgärdet.

2012 tvingades Ion och Maurius att åka hem till Rumänien.

– Vi hade inga pengar, säger Maurius, och Ingrid sticker emellan med att förklara att EUmedborgare måste kunna försörja sig och inte kan söka pengar från socialen i Sverige.

– När vi kom till Rumänien frågade jag

pappa: ”Vad gör vi här? Det är så fattigt”, och tjatade på honom att vi skulle åka tillbaka till Göteborg så att jag kunde komma tillbaka till skolan, säger Maurius.

– När jag kom hit första gången kändes det som jag kommit till paradiset. Och när jag kom tillbaka hit efter några månader 2012, kände jag verkligen att det här är mitt land, tillägger han med ett brett leende.

Detta trots att långt ifrån allt Maurius varit med om i Göteborg är positivt. En dag när han var med när hans pappa spelade på stan blev han tagen av socialen, omhändertagen enligt LVU; lagen om vård av unga, och placerad på ett barnhem. De lockade med sig honom genom att prata om att de skulle få en lägenhet, berättar han. Sen frågade de honom om när han var född.

– Jag visste ingenting. Jag var så rädd. De tog mig inte i handen utan om handleden, så här, säger Maurius och visar.

– ”Hallå, kan jag inte få ringa min pappa och säga att jag mår bra”, ropade jag. Men de sa nej. Det var jättejobbigt, de hade inga hjär-

tan, säger Maurius och ser för första gången under vårt samtal sammanbiten ut.

– Det var en chock för alla, berättar Ingrid, att Maurius plötsligt var försvunnen.

Inte minst för pappa Ion. Han sökte upp henne för att få hjälp, och Ingrid fick nyttja sina kontakter. De fann Maurius på barnhemmet men innan han fick komma tillbaka till sin pappa kom socialtjänsten på inspektion till husvagnen tillsammans med en rumänsk tolk.

– De skulle se om den dög, säger Ingrid och Ion nickar och berättar om hur han fick åka taxi till barnhemmet.

– De sa att jag inte fick spela mer. ”Låt dina barn få en bra framtid” sa de. Men jag släpper aldrig mina barn.

Ingrids teori är att de ville skrämmas. Ryktet om vad som hänt färdades snabbt inom den romska gruppen.

De som varit här länge vet, konstaterar hon och Maurius berättar att han försöker varna nyanlända romer som han ser har barn med sig när de tigger.

Tack vare att ”bra saker har hänt” och att han och hans familj nu kan bo ”i någons hus” Korsväg 1|2014

9

Men Ingrid, hon är nästan som rom.

Hon respekterar oss och är på våran sida.

har livet blivit mycket bättre. Det är små men viktiga steg. De behöver inte leva på gatan.

Ion säljer Faktum och går på Agnesbergs folkhögskola och lär sig svenska. Men Maurius påminns dagligen om hur det var tidigare när han ser tiggarna på gatan.

– I helgen hade jag köpt hamburgare och gick genom Brunnsparken. Precis när jag skulle bita i hamburgaren passerade jag en tiggare. Han stirrade på mig och gjorde en gest så här mot halsen, demonstrerar Maurius.

– Jag kände mig tvungen att ge honom min hamburgare. Han var ju så hungrig.

Maurius berättar att det finns en solidaritet

mellan tiggarna som kommer från olika delar av Rumänien och ofta talar olika dialekter av romanes. Det finns 63 olika dialekter, varav ungefär ett 20-tal finns representerade i Sverige, upplyser Ingrid och börjar tillsammans med Maurius räkna upp dem. De pratar om hur namnen på de olika dialekterna hör samman med den sysselsättning som olika romska grupper levde av förr. I Maurius pappas släkt var man björntämjare som visade upp björnar som kunde göra olika konster.

– Pappa har gjort det också, säger Maurius ivrigt.

– Jag har funderat på att vi kanske kunde skaffa en björn, men han får snabbt besked av Ingrid att det är förbjudet inom EU att tämja vilda djur.

Utställningen Vi är romer har varit viktig, tycker Maurius. Både han själv och hans pappa är avporträtterade bland alla de romer som i foto, film och intervjuer berättar om sina liv.

Utställningen, som också beskriver romernas historia, språk och kulturarv, har haft 150 000 besökare och med det slagit publikrekord på

10

Korsväg 1|2014

Stadsmuseet. Cirka 1 600 personer från socialtjänst, skolor och olika organisationer har fått utbildning, som både Ingrid och Maurius medverkat i.

– Det är bra att människor får veta mer om oss romer. De får en bättre bild av oss.

Tycker du att svenskar är trevliga mot dig som är rom? Maurius rycker lite på axlarna.

– Jadå, de flesta. Det finns inget att klaga på.

Och så vänder han sig mot Ingrid.

– Men Ingrid, hon är nästan som rom. Hon respekterar oss och är på våran sida. Jag märker det!

Man kan se på Ingrid att hon blir glad. Romerna och deras historia har varit en stor och viktig del av hennes liv. I 40 år av sitt yrkesliv har hon kämpat för romernas rättigheter. De senaste åren fortsätter hon att kanalisera sin stora kunskap och sitt starka engagemang på olika sätt. Hon har ägnat mycket tid åt utställningen på Stadsmuseet, både som del i den grupp som skapade den och som guide och pedagog under utställningstiden. Den 7 mars invigdes en miniutställning på Stadsmuseet medan den stora utställningen Vi är romer snart ska öppna i Stockholm.

Samma vecka som vi träffas för intervjun har

den rumänska ambassadören uttalat att hon tycker att Sverige borde förbjuda tiggeri och att man i Rumänien har utvecklat insatser för att integrera romerna i det rumänska samhället.

Det gör Ingrid upprörd. Hon berättar att hon varit i Rumänien flera gånger och sett byarna, likt de som gatans romer kommer ifrån.

Trots att många romer har en svår situation i Sverige är framtiden ändå betydligt ljusare här än den är för de fattiga romerna i Rumänien, där det är förbjudet att tigga. Mat för dagen

I över 500 år har det funnits romer i Sverige och ändå har de fortfarande en så låg status i vårt samhälle. Det tycker Ingrid Schiöler är märkligt men tror att den ökade kunskapen om romer långsamt kommer att förändra situationen. Ingrid Schiölers starka engagemang för romers rättigheter gav henne titeln hedersrom i Göteborg 2011.

Korsväg Korsväg1|2014 1|2014

11 11

är en daglig kamp, att låta barnen gå i skola är det inte tal om.

– Romerna är inte omhuldade av det rumänska samhället och deras behov tillgodoses inte av integrationsprojekt som ambassadören påstår, säger Ingrid med eftertryck.

– Rumänien har heller inte med våra lagar att göra. Om vi förbjuder tiggeri måste det ju gälla alla, även hemlösa svenskar och skolbarn som sjunger för pengar, fortsätter hon.

– Ambassadören föreslog också att Rumänien skulle skicka hit sin polis för att hjälpa till att avhysa de romer som finns i Sverige. Hur skulle det gå till? Hur skulle patrullerande rumänska poliser veta vilka tiggare som är rumäner?

– Det är helt omänskligt och ett samhälle som jag inte vill stå för.

Den officiella siffran för antalet romer i Rumänien är 600 000. Två och en halv miljon hävdar de romska organisationerna medan åter andra räknar runt tre–fyra miljoner.

– Det finns en strukturell rasism i Rumänien som det kommer ta decennier att bygga bort. Vi måste komma ihåg att det är ett fattigt land, där det är oerhört mycket svårare än i ett välutvecklat land som vårt, säger Ingrid.

När hon var i Rumänien skulle svenskarna bjuda sina romska vänner på McDonalds i Bukarest.

– De blev så glada. Vi satte oss på uteserveringen men plötsligt kom personalen och bokstavligen sopade ut oss. Vi blev jättearga, men lokalbefolkningen reagerade inte alls.

I Sverige är det olagligt att registrera etnisk härkomst, men uppskattningen bland de väl insatta är att det finns uppåt 100 0000 romer i Sverige. De har olika nationalitet och har kommit vid olika tidpunkter. Många har lyck-

12

Korsväg 1|2014

ats etablera sig och vill inte bli sammanblandade med de fattiga tiggarna, menar Ingrid.

– ”Det har vi lämnat bakom oss”, säger de.

Har man kommit en bit i samhället, både i Rumänien och här, är man obenägen att avslöja att man är rom.

De romer som kommer till Sverige och Göteborg från Rumänien har inte kommit för att tigga. Likt Maurius pappa tar de sikte på att få ett jobb.

Det är deras största lycka att få jobb. Och att få barnen i skolan. Det är väldigt viktigt att veta det.

Den osäkerhet och det obehag som tiggarna väcker ligger mycket hos oss själva. Fattigdomen, som faktiskt även finns i vissa EU-länder, kommer väldigt nära oss. Vi kan tänka att det måste vara ett ovärdigt liv att hela dagen ligga på alla fyra i vinterkylan med en pappmugg i handen.

– Men de tycker att de blir bättre behandlade och får ett större människovärde här än hemma. Det är något att tänka på.

Den absolut vanligaste frågan Ingrid får när

hon är ute och talar om romer är ifall man ska ge tiggare pengar. Underliggande finns misstanken om att de är en del av en större organiserad brottslighet. Det är en myt, menar Ingrid, och har stöd av citypoliser och andra som håller ett öga på verksamheten.

– Om jag har pengar så ger jag. Om jag inte har några kan jag i alla fall säga hej och kanske kosta på mig ett leende när jag passerar.

Pengar är en viktig del men inte det enda som visar att jag ser dem som människor.

Hur har då utvecklingen gått? Är vi mer medmänskliga mot romer idag än förr? Ingrid minns hur hon som barn på 1950-talet kastade mynt från fönstren i Vasastan i Göteborg

De tycker att de blir bättre behandlade och får ett större människovärde här än hemma.

Det är något att tänka på. när musikanterna, varav många hade just romskt ursprung, spelade på gårdarna.

– Det fanns en medkänsla, man ville göra något.

Bilden av zigenare, som vi sa då, var dels romantiserad, dels väldigt negativ, något som skällsordet tattare ger uttryck för. Men framför allt – det saknades kunskap.

Idag är frågan mer uppmärksammad än någonsin, både genom initiativ likt utställningen Vi är romer och i medierna överlag.

Det ökar kunskapen och förståelsen. Ett radioinslag, som det när en finsk romsk kvinna som ska åka till sin sjuka mormor och nekas att hyra bil på flera olika bensinstationer trots att det fanns många bilar tillgängliga, rör upp känslor. Det händer saker i samhället.

– Många tar ställning. Det hemska var också att personalen överallt var så trevlig och artigt beklagade att de inte kunde hyra ut en bil.

De hade lärt sig ett beteende för att dölja sina fördomar.

Samtidigt finns det större anledning till oro i takt med att ultrahögern gör landvinningar.

Klimatet har hårdnat.

– Det gäller alla invandrargrupper. Ännu värre är det i många andra länder i Europa där man spottar på tiggare eller arresterar dem.

Men vi måste få igång diskussionen om vad vi kan göra för dem som försörjer sig med tiggeri.

tegi för romsk inkludering, 2012–2032. I den andan har man utsett ett antal pilotkommuner som ska testa olika metoder för stöd till ökad integration. Göteborg är en sådan kommun, och Ingrid Schiöler är förstås med i det arbetet. Det kan handla om att tillföra romsk kompetens på arbetsförmedlingen eller i skolan, dit många barn kommer som idag inte får den hjälp och förståelse de behöver.

– Att Göteborg blev uttaget beror nog på att det är mycket på gång här. Vi har ett klimat där romer kan samarbeta oavsett nationalitet.

Och där det inte är vi som gör något för dem utan att vi gör saker tillsammans. Det visade inte minst Vi är romer där de olika grupperna faktiskt lärde sig mycket om varandra.

– Tänk vilket genomslag utställningen fick. Överallt träffar jag folk som sett den och blivit imponerade, till och med ute där jag bor på lilla Björkö, ler Ingrid innan telefonen plingar för femtielfte gången under vårt samtal.

Jo möjligheten att skapa ett romskt informationscenter i Göteborg ska också utredas under pilotprojektet. En plats där romer kan få hjälp med sådant som underlättar för dem att komma in i samhället och majoritetssamhället kan få kunskap som kan hjälpa till att ge ett värdigt och medmänskligt möte.

– Just nu har jag den informationscentralen här, säger Ingrid, ler och pekar på sin telefon innan hon trycker fram samtalet. 

År 2000 fastslog riksdagen att romer är en av

Sveriges minoriteter med rätt till sitt språk och kultur. Regeringen har nu en 20-årig stra-

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell Korsväg 1|2014

13

reflektion | Stig Linde

Böter för fattigdom?

M

de inte försörja sin befolkning. Och i städerna ånga av oss har en degraderades många av hantverkarna i den kärlek till Franciskus, begynnande industrialismen till arbetare. Fler Guds lille fattige. Men det blev fattiga. är kanske för några av oss mer en kärlek på avstånd, ett ideal, som syns svårt att Den gamla synen på den fattige som Gud efterleva. Och idag sitter närstående, och med allmosan som påbjudet dom där på trottoaren, medel, kom därför av fattigvårdsförnyarna med en mugg eller en burk framför sig. Please! att ses som oönskad, ja, rent av farlig. Sådan Frågan om fattigdomen har många dimenfattigvård lockade till sig fattiga. Så konsesioner. Den fattige kan förstås som sänd av kvensen syntes bli en helomvändning: från ett Gud, för att vi behöver öva oss i att fromt ideal, med en bestämd funkvisa medlidande. Fattigdomen, till tion i samhällsordningen, blev den exempel gestaltad av Franciskus, fattige ett problem. Detta utmanade uppfattades som ett andligt värde, naturligtvis de stora tiggarordnarna, i synnerhet om den var frivillig och till exempel franciskanerna, som uttryck för en fromhet. Barmförfattade anklagelseakten till teolohärtigheten institutionaliserades giska fakulteten. genom allmosan och gåvor till Teologerna i Paris accepterade kyrkan. Gärningen att ge gåvor dock den nya ordningen, men med gagnade ju också givaren – den vissa förbehåll. Saknas pengar i kommande domen i åtanke. understödsfonden får inte tiggeri Denna traditionella kyrkliga förbjudas. Och man får inte hota praxis kom att ifrågasättas under den med straff som hjälpt en fattig. medeltiden. Och detta till den Tiggeriförbudet fick heller inte omGuds lille fattige, grad att teologiska fakulteten vid fatta munkarna.

Franciskus av Assisi.

Sorbonneuniversitetet i Paris hösten Att detta sker i den begynnande 1530 fick ta ställning till om det var kätteri att industrialiseringen är ingen slump, textilindutänka annorlunda. strin i Flandern behövde arbetskraft. KonPå de anklagades bänk satt de ansvariga struktören av fattigvårdsordningen för Brügge för fattigvården i staden Ypern i Flandern. De konstaterade att det gamla fattigvårdssystehade infört stränga förbud mot tiggeri, gemen- met med tiggeri underminerade människors samma kassor för fattigvården och repressiva intresse för att arbeta. En ”modern” fattigvård insatser mot lösdriveri. En av poängerna var måste innehålla starka arbetskrav. För att få att det är staden och inte kyrkan som var understöd måste man arbeta, även om det var ansvarig. Fattigvården sekulariserades, och usla villkor. standardiserades. Privata initiativ var inte välkomna.

I en annan del av Europa förordade även Historikerna pekar på de bakomliggande Luther lokala lösningar med obligatorisk komstrukturella faktorerna. Landsbygden förmåd- munalskatt i kombination med tiggeriförbud.

14

Korsväg 1|2014

"Jag vill inte sitta, please, please, please!

Jag vill jobb! Kan städa, vad som helst."

Endast de egna fattiga skulle få stöd, för att man skulle utestänga lösdrivarna.

För att kontrollera tiggeriet uppförs arbets- och korrektionsanstalter. I anstalterna uppdelades de fattiga utifrån förmåga att göra nytta och grad av asocialitet. Tvångsarbetet motiverades både av en strävan att fostra och straffa de fattiga. Men visade sig också vara ett sätt att utnyttja billig arbetskraft.

Socialpolitik blir nu också en statens ange-

lägenhet. I och med den nationella makten i Gustav Vasas tappning uppstår den kontrovers som vi fortfarande alltför väl känner igen: vem ska ta ansvar för samhällets sjuka och fattiga?

Var det staten (kungen) eller socknarna som skulle ha omsorg om de ”rätta fattige”? Till dessa hörde ”vansinnige, besatte och rasande menniskior” samt de med smittsamma sjukdomar, vidare föräldralösa eller ”wahnföra” barn, fattiga och sjuka änkor.

För staten var det en krass balansgång mellan att hålla ner tiggarnas skara på gatorna genom att erbjuda omvårdnad i helgeandshus och sjukstugor samtidigt som det gällde att se till att inte några lättingar, oduglingar och simulanter drog fördel av dessa inrättningar.

Språkbruket visar som synes på en förändrad inställning till den utsatte.

Att vara arbetslös var illegalt i 1600-talets

Sverige. Stadgan från Kungl. Maj:t 1698 om lösdriveri och tiggeri gav spinnhusen i Kalmar, Norrköping och Göteborg grund för att ”allehanda vanartiga föra och starka kvinnspersoner under en tjänlig uppsikt tillhållas att dagligen göra vissa arbete”.

För att öka produktiviteten inom textilindustrin och samtidigt få bort lösdrivare från gatorna beslöt riksdagen 1735 att spinnhus

skulle inrättas i varje län. (Dessa kunde bilda egna församlingar. Göteborgs spinnhusförsamling var fram till omkring 1825 annexförsamling i Göteborgs fattighusförsamling.)

Alltsedan den medeltida debatten visas hur sammanflätat fattigdomsproblemet är med tillståndet på arbetsmarknaden, inte bara i Sverige utan i hela Europa. I rädslan för den fattiga arbetarbefolkningen tillskrevs den både sjukdom, omoral och brottslighet. De fattiga blir ett hot mot den sociala ordningen.

I ett Europa som idag är skakat av ekonomisk kris går det att känna igen 1500-talets doktrin om fattigvården; problemet med de fattigas arbetsvilja och moral, arbetslinjen som lösning, och utestängandet av de fattiga (idag globala) lösdrivarna. Idag är dock arbetslinjen inte funktionell, om man saknar utbildning och kunskap i svenska språket.

En diakon berättar om mötet med en av dagens fattiga: Jag vill inte sitta, please, please, please. Jag vill jobb! Kan städa, vad som helst.

I Södertälje bötfällde nyligen polisen tiggare. Socialpolitik och människovärde står emot repression och främlingskap. Som stadsmissionens direktor skrev: Lösningen är inte att bötfälla fattigdom.

Man kan fundera över vad den fattige Franciskus skulle ha gjort.  Stig Linde

Stig Linde är diakon, lektor i socialt arbete, redaktör för Svensk kyrkotidnings diakoninummer. Bor i Södertälje.

Korsväg 1|2014

15

Likgiltighet ger ondskan fritt spelrum

H

on sitter utanför vår lokala affär. Varje dag. Kvinnan med en liten pappmugg som hon håller fram samtidigt som hon säger något monotont, på ett språk jag inte förstår. Men jag förstår att hon vädjar till mig och de andra som passerar genom dörrarna till affären. En dag öser det kalla regnet det, hon håller ett paraply över sig och har ett genomblött täcke över sina knän.

– Vad samlar hon till? frågar min åttaåring.

Själv samlar han till en ipad. Jag svarar att hon samlar till mat, kläder och någonstans att bo. Min åttaåring blir väldigt tyst och jag tänker över svaret jag gett. För frågan handlar ju egentligen om en obegriplig värld där vissa kan samla till leksaker, och andra måste samla till det som är nödvändigt för livet.

När jag svarat går vi in i affären, utan att ha lagt något i hennes mugg.

Därför att jag bara skyndade vidare in mot mjölken och äggen. Vad är det som händer när vi bara går förbi?

16

Korsväg 1|2014

En tv-profil får i en intervju frågan vad hon är mest orolig för, och det är hur vi skall förklara den här världen för våra barn. Och det är lätt att bli rädd, både för världens obegriplighet, men också för att det är likgiltigheten som vi lär ut. Likgiltigheten som förmedlas när vi vuxna försöker låta som om det är naturligt att människor samlar till mat och någonstans att bo.

I en vilja att skydda barnen från en orättfärdig värld.

Likgiltigheten handlar om att vara rädd, skriver Ann Heberlein, docent i etik. Och rädsla och ondska är två namn på samma erfarenhet. Rädslan handlar om vad vi känner, ondskan om vad vi ser och hör. Ondskan uppväcker vår rädsla – och det vi är rädda för är ont.

Det är lätt att lockas av likgiltigheten för att slippa se, och slippa lägga sig i.

Det är besvärligt att se den tiggande kvinnan utanför affären, och besvärligt att lägga ner pengarna i den lilla muggen de gånger jag gör det. Jag gör det snabbt, besvärat och skyndar mig

iväg. Men den totala likgiltigheten ger ondskan fritt spelrum.

När vi lämnar andra människor utan räddning accepterar vi att andra gör samma mot oss. Världen blir en fruktansvärd plats, skriver Heberlein.

Jesu liknelse om den barmhärtige Samariern är en av de mest välkända.

Tyngdpunkten i berättelsen har ju ofta legat på den som behövt barmhärtigheten, eller på den som stannat och varit godhjärtad.

Men i liknelsen finns också de som bara gick förbi, en efter en. De var fler än den ende som stannade och hjälpte den nedslagna människan vid vägkanten. Men de gick bara ut i tomheten, ungefär som vid varje konfirmanddrama som gjorts om berättelsen, där de som gått förbi den slagne liksom bara försvinner ut i kulissen, bakom predikstolen, eller bredvid altaret.

Det fanns såklart olika anledningar för de som gick förbi, såsom vi hittar olika anledningar att gå förbi. På 1970-talet gjordes ett experiment på en grupp teologistudenter av två ameri-

kanska psykologer, John Darley och C Daniel Batson. Halva gruppen fick i uppgift att förbereda en kort predikan över liknelsen om den barmhärtige samariern, den andra hälften ett kort tal över något helt annat ämne. De som skulle predika hade kort om tid att ta sig till platsen där predikan skulle hållas, den andra halvan av gruppen hade gott om tid.

Längs vägen passerade alla förbi en person som spelade skadad och plågad. Avsikten var att se om de som passerade skulle gå förbi eller stanna.

Nästan alla skyndade sig förbi. Ju mer bråttom, ju mindre benägna var de att stanna, blev resultatet.

Vår reflektion och medkänsla riskerar att få sin värsta fiende i brådskan. De som gick förbi var de som förväntats ha kunskap och insikt i religiösa och etiska frågor, en levit och en skriftlärd, men förbigåendet tog överhand. Beroende av var vårt fokus ligger kopplas vår likgiltighet på.

Att gå snabbt och ha fokus någon annanstans är bekvämt för att slippa se. Tänk om de som passerade förbi Korsväg 1|2014

17

Kristen tro ställer kravet att se att en annan människa lever i samma värld som jag, trots att det inte verkar så.

Vi är varandras värld och varandras öde. egentligen är de som borde lyftas fram i Jesu liknelse? De som bara försvinner. Vi som utan att se går rakt ut i tomheten.

Att försöka förklara bort det obehagliga i att behöva se kvinnan sitta där är också bekvämt för att komma bort från skulden. Så som jag gör när jag funderar över olika lösningar. Jag kan väl inte ge pengar varje dag? Ska jag kanske ha en fast dag då jag ger?

Ska jag handla mat till henne samtidigt som jag själv handlar och ge det när jag går förbi på vägen ut ur affären?

Det är kanske bra, eftersom jag annars måste gå till bankomaten för att ta ut kontanter att ge henne.

Jag funderar också kring det andra dilemmat som dyker upp där utanför affären. Hur jag ska förhålla mig till mannen som säljer Faktum? Finns det helt plötsligt en hierarki i nöden? Ska jag köpa Faktum men inte ge kvinnan något? Eller ge pengar men inte köpa Faktum? Blir varannan gång bra?

Forskaren och författaren Eva-Lotta Hultén, som intervjuas längre fram i Korsväg, skriver att vägen till likgiltighet kan ske stegvis, som en följd av våra egna handlingar. När vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet upplever vi kognitiv dissonans, ett begrepp som myntades av socialpsykologen Leon Festinger.

Det innebär att vi rättar våra åsikter

18

Korsväg 1|2014

efter vårt handlande, istället för att göra tvärtom. Vi undviker obehagliga situationer och det kan leda till att vi ändrar åsikter.

Det kan förklara hur ett kollektivt samhälle kan gå från att tycka att något är avskyvärt till att det är helt acceptabelt, skriver Hultén. Det kan förklara hur vi som kollektiv skulle kunna anpassa oss till att det sitter frusna människor under kalla, våta täcken och sträcker fram sina små pappmuggar. En anpassning därför att vi tycker att det är så obegripligt orättfärdigt att stå ut med, och bestämmer oss för att räkna med att det är så våra gator ser ut. Och passivt kan passera förbi med våra barn.

Det finns ett väldigt oreligiöst krav inbyggt i kristen tro. Det ser först ut att handla om kunskap om rätt och fel, gott och ont. Vad är rätt inför kvinnan som tigger? Olika röster höjs i debatten. Förbjud gåvor för att stoppa tiggeriet! Ge pengar direkt till de stora organisationerna! Vad är bäst?

Men hur skulle jag kunna säga till kvinnan utanför affären på ett språk hon inte förstår, att här är det förbjudet att ge gåvor? Eller förklara att jag har satt in pengar till en hjälporganisation?

Kristen tro ställer kravet att se att en annan människa lever i samma värld som jag, trots att det inte verkar så. Vi är varandras värld och varandras öde. Men

om det stannat vid att vi ser hade vi alla kanske gått under, eftersom vi misslyckas så katastrofalt med att se. Därför handlar seendet också om vem Gud är.

Gud ser på vår värld, sin värld, och lever här med oss. Kristus var själv den som stannade vid den som de kloka inte såg, den blinda människan vid vägen, den lame vid dammen, och rövaren på korset.

Författaren och prästen Olov Hartman skriver att när vi ser på en nertrampad mänsklighet, en plågad människa, då ser vi vad Gud liknar.

Gud liknar dem inte därför att de förtryckta skall frälsa världen eller för att de trasiga är en bättre sort, utan därför att Gud har identifierat sig med dem – för så älskade Gud världen.

Jag vet inte om det gör skillnad för

kvinnan utanför affären om jag lägger pengar i hennes pappmugg. Men om

hon visar mig vem Gud liknar, gör det skillnad för mig och hur jag svarar min åttaåring på frågan vad hon samlar till? Jag vill tro det. För så länge vi ser kanske det finns en möjlighet för oss att inte falla offer för likgiltigheten, och inte låta våra barn vänja sig vid livet så att de - precis som vi - bara går förbi.  Anna Cöster

Litteratur Ann Heberlein: En liten bok om ondskan, Bonnier 2010.

John M Darley & C. Daniel Batson: From Jerusalem to Jericho A study of situational and dispositional variables in helping behavior, Journal of Personality and Social psychology 1973:1.

Eva-Lotta Hulthén: Vår farliga likgiltighet. Modern psykologi september -12, www.evalottahulten.com Olov Hartman: Gud i nattens timmar, Diakonistyrelsens bokförlag, Stockholm, 1960 Korsväg 1|2014

19

Ett bemötande med respekt 20 20

Korsväg1|2014 1|2014 Korsväg

Var går gränsen mellan medmänsklighet och att klampa in i någon annans liv och ta över? Är snällhet alltid av godo? Hur bemöter vi människor egentligen varandra – och oss själva?

De frågorna har Marie Kjellén och Mats Andersson haft anledning att fundera över sedan de blev med rullstol.

Korsväg Korsväg1|2014 1|2014

21 21

F

örsta gången Mats kände hur någon tog tag i rullstolen och började skjuta på när han kom till en backe blev han förbannad. Han skulle just vända sig om och skälla ut människan när han besinnade sig. Sådär kunde han ju ha gjort själv för några år sedan! Mannen som sköt på ville bara vara vänlig. På backkrönet vred Mats på huvudet och fick ur sig ett ”Tack!” istället för en utskällning. Men det var inte med glädje och stolthet han rullade vidare.

Numera har Mats vant sig och vet att det är av hjälpsamhet folk skjuter på. De kan ju inte veta att han använder sina promenader till att träna.

Vi är en samling daglediga som sitter i Bua kyrka, där en blek vårvintersol lyser upp utsikten över Båtafjorden och fiskesamhället, och lyssnar på Marie Kjelléns och Mats Anderssons berättelser. De träffades för ett par år sedan och bestämde sig för att ta sig ur sysslolösheten och vanmakten i att leva helt och hållet på aktivitetsersättning (det som tidigare hette förtidspension). Istället startade de företaget Handikapp & Sånt, där de verkar som konsulter och föreläsare ur rullstolsperspektiv. Paret håller också på att skriva en bok tillsammans.

Mats och Marie har varit gående en stor del av

livet. När de som vuxna hamnade i rullstol upptäckte de snart att det är en position där man är väldigt synlig.

– Vi kan inte gömma oss. Och vilken reaktion man får av folk runtomkring är inte självklart. Jag tror att vi, som är rullstolsburna, påminner människor om något de inte alltid vill kännas vid – att livet är föränderligt och skört, säger Marie.

Förutom att den som ”tillhör annorlunda-

22

Korsväg 1|2014

heten”, som Marie uttrycker det, alltid måste ha en beredskap för människors reaktioner så innebär synligheten också något annat.

Rullstolen kan ställa sig i vägen för människan. Mats upplevde det starkt när han blivit heltidssittande.

– Jag förlorade mig själv, min identitet. Jag ville inte ens träffa mina vänner, för jag visste inte om de skulle se mig längre eller bara min rullstol.

Mats lever med en ärftlig sjukdom som drab-

bar kroppens leder, för hans del framför allt höftleder och knän. Han har gått dåligt nästan hela livet, haltat och ibland varit tvungen att gå med kryckor. När han för tio år sedan fick sin första rullstol upplevde han en enorm attitydskillnad.

– Folk blev väldigt snälla mot mig. Med kryckorna var jag mest i vägen…

Oftast är det en snällhet som han tacksamt tar emot. Sanningen är ju att sitter man i rullstol når man till exempel inte upp till alla butikshyllor. Och hela världen kan inte vara anpassad efter en minoritet, resonerar Mats och Marie. Att få praktisk hjälp när man behöver det är bara bra.

– Det är underbart med hjälpsamhet! Det är det bästa med att ha hamnat i rullstol – att man märker att folk är så snälla. Då får man ta att de ibland vill lite väl mycket, skrattar Marie.

Det faktum att snällheten ibland hänger samman med en ”tycka-synd-om-mentalitet” är svårare att tackla. Det har till exempel hänt i kyrkan att någon har tyckt att ”du behöver ju inte lägga något i kollekten”. Att inte vara räknad med skaver. Att ofta vara den som andra vill hjälpa men sällan själv bli tillfrågad om hjälp skaver också.

Delar tankar. Den gemensamma erfarenheten ledde till att Mats Andersson och Marie Kjellén blev partners i företaget Handikapp & Sånt och även ett par privat.

Korsväg Korsväg1|2014 1|2014

23 23

– Det är en utbredd attityd inom kyrkan att säga ”Jag ser att du har ont” och lägga handen på den som är sjuk. Om folk frågar först kan jag ibland låta dem be för mig, men ibland tänker jag att de gör det för sin egen skull, säger Mats.

– Hjälpen i sig är vacker. Men om den ges av fel anledning gör den inte alltid gott, tillägger Marie.

Gång på gång kommer de tillbaka till att bemötande handlar om respekt och att det finns ett sätt att visa det som nästan alltid fungerar: att tala med varandra.

– Använd samtalsnyckeln! Fråga innan du griper in! säger Mats.

När man har ont, inte kan delta i förvärvslivet

och hela världen tycks beklaga en – då är det också lätt att själv ta på offerkoftan. Att börja fokusera på det som inte fungerar, att se sig själv som värdelös. Och som en förlängning

24

Korsväg 1|2014

också se bristerna hos sina medmänniskor; hur dåliga de är på att möta den som inte är som alla andra eller hur folk använder nedlåtande termer. Det är lätt att tolka okunskap som illvilja.

– Mycket handlar om hur man bemöter sig själv, hur man applicerar fördomar på sig själv, säger Marie.

Hon poängterar att ansvaret för hur ett möte ska utvecklas även ligger hos den som har en funktionsnedsättning. Alla är medmänniskor och behöver tänka på sitt bemötande.

– Möten handlar alltid om tvåvägskommunikation. Om jag fokuserar på att den jag möter är nervös och ovan vid situationen, så blir det inte ett bra möte, säger Marie och fortsätter: – Det handlar om att sänka axlarna och släppa prestigen. Om att våga ta samtalen.

Både hon och Mats har arbetat mycket med

På rullavstånd. I Sollyckans kyrka känner sig Mats och Marie både hemma och välkomna.

sina rädslor de senaste åren. Deras personliga och själsliga utveckling har betytt mycket i mötet med andra människor.

– Nu är det svårt att förstå hur det kan kännas så farligt när folk tittar till eller när ett barn visar naturlig nyfikenhet.

Det där med rätt ord på saker är inte längre så

viktigt. Om en människa använder begreppet ”funktionshindrad” eller ”handikappad” eller till och med ”miffo” spelar inte så stor roll, så länge viljan till en dialog finns.

Marie och Mats har märkt att rullstolen gärna blir en ingång till ett samtal för främmande människor, och det har de inget emot, även om vissa frågor, som om de verkligen har barn och hur de i så fall blev till, ibland blir väl närgångna.

– Vi lever en kort tid på denna jord. Ska man då inte ta vara på varje möte och möjlighet att växa som människa? frågar Mats retoriskt.

Men rädslan för att samtidigt vara synlig och att inte bli sedd finns där fortfarande.

Mats berättar med glädje om en episod för ett tag sedan då den kom på skam.

Han hade gått på föräldramöte för ett av sina sex barn och blev anvisad en plats vid sin sons bänk. Läraren stod framme vid tavlan och talade till mammorna och papporna i bänkarna. Hela situationen kastade Mats – och uppenbarligen fler föräldrar – tillbaka till den egna skoltiden. Mats började tissla och tassla med bänkgrannen. Plötsligt spände läraren ögonen i honom och blev sträng.

– Viken lyckokänsla! Plötsligt var jag inte bara den där föräldern i rullstol. Jag var jag igen!  Text: Karin Hylander Bilder: Malin Arnesson

Korsväg 1|2014

25

reflektion | Marika Palmdahl

Att sträcka ut handen

V

i tar oss fram med två barn i en barnvagn genom ett snöslaskigt Stockholm.

Det är många år sedan nu och barnen var små och livet ganska slitsamt.

Efter en helg av möten med vänner och lite arbete så ska vi söndag eftermiddag göra Stockholm. Vi är trötta och frusna. Det är idel gnäll och tjat. Ingen har lust att se mer, så vi syr stegen mot det stora röda inbjudande M:et.

Väl inne på hamburgerkedjans restaurang kan vi andas ut. Här är det varmt och skönt, och det finns något att äta för stora och små.

Här kan vi få vara ända tills tåget går. Barnen kan få gå runt själva och till och med vara lite högljudda utan att vi blir ivägkörda.

Vi bordet bredvid slår sig en man ner. Håret är grått och pekar åt alla håll. Han är en karikatyr av Albert Einstein. Under den mörka yllerocken har han svart kostym och vit skjorta.

På fötterna bär han galoscher över lågskorna.

Kostymen är sliten och smutsig. Skjortan är alldeles solkig i halslinningen. Framför sig har han en kopp kaffe som han då och då smuttar på. Hans blick vilar någonstans långt borta och hans mun går fast han inte pratar med någon.

Barnen tittar storögt på honom, och jag undrar vad de ska säga. Men de säger inget utan låter honom vara. Vi är där av samma anledning. Vi behöver ha någonstans att vara en liten stund, en plats där vi kan få vara som vi är och hämta kraft.

På McDonalds gestaltas varje dag en av de djupaste innebörderna av nattvarden. Där sitter rik och fattig bredvid varandra och äter, där är sjuka och friska på lika villkor, där kan

26

Korsväg 1|2014

både ung och gammal hämta kraft. Där bryr sig ingen om sexuell läggning, etnicitet eller kön. Vi dricker ur likadana pappmuggar och äter likadana hamburgare. Där får man vara den man är och vara välkommen.

För en tid sedan var jag åter på besök på en av restaurangerna. Människor från hela världen och från många generationer var där tillsammans med mig. Vi trängde oss ner en stund mitt på dagen, några på språng och andra som verkade ha all tid i världen. Framför mig satt en grupp av äldre män från Bosnien.

De skrattade och pratade högljutt och hade nog inte ätit något på timmar men verkade ändå få vara kvar.

Deras glädje smittade av sig. Kristus var så påtagligt närvarande i leendena på våra läppar, blickarna av ett oförklarligt samförstånd, vi delade ett stycke liv på lika villkor trots all olikhet oss emellan. McDonalds-upplevelsen kan andra gånger vara en helt annan, men att dela det sunkiga och trista är också ett delande.

Medmänsklighet startar inte i att vi gör något för någon annan, utan i identifikation. Den som är tillsynes annorlunda lever under samma grundvillkor som jag, och därför kan jag känna igen mig själv i den andre. Det går inte att skriva handlingsplaner för medmänsklighet, utan den kräver något annat. Den kräver fantasi, gemenskap, inlevelseförmåga och en känsla av tillhörighet. Att vara annorlunda och ändå bli en av oss är ju också Guds eget sätt att visa kärlek.

Berättelsen om den barmhärtige samariern får ofta stå som modell för hur medmänsklighet och kristen kärlek visas. Den barmhärtige samariern görs till en förebild.

Men vad handlar berättelsen om? En man

till varandra blir på sin resa från Jerusalem till Jeriko överfallen och slagen. En främling, som varken är kristen eller jude, är också på resa och ser mannen på marken. Han tar upp honom och ser till att han får omvårdnad. Frågan är vem som är medmänniskan? Berättelsens subjekt är den slagne mannen. Det är honom det handlar om. Han som tar emot är huvudpersonen. Hade han inte tagit emot hade han dött. Livet skulle inte pulsera i den slagne mannens vener om inte någon kom till hans räddning. Samariern är främlingen som under berättelsens gång växer in i en huvudroll. De är alltså sända till varandra. De är varandras med-människor.

Berättelsen behandlar kristendomens båda ben, nåd och tjänst eller evangelium och lag. Nåden, det som tas emot utan krav på motprestation, är en grundförutsättning för livet. Tjänsten, kravet att hjälpa den som är i nöd, utan förväntan på belöning är också en grundförutsättning för livet.

Eukaristi och diakoni är kyrkans yttre tecken för dess teologi om nåd och tjänst.

Runt bordet tar vi emot det som ges oss, och i diakonin ger vi av det vi har. Diakonin har sin utgångspunkt i eukaristin. Det är i mångfalden runt bordet/borden som den djupaste inlevelseförmågan kan väckas. Där vi möts trots alla olikheter oss emellan och tillsammans tar emot det som ger oss livet. En mainstream kyrka, där nattvardsgästerna liknar varandra, missar det budskap som McDonalds lyckas förmedla – att vi hör samman. För hela mänskligheten utgiven!

Berättelsen om den barmhärtige samariern, likaväl som berättelserna från mina restaurangbesök, har sin utgångspunkt i varandet.

Var och ens historia börjar nämligen i ett

oförklarligt varande. Vi har alla fått ta emot livet som en gåva, det bara var där. I nåden startar varje människas liv. Vi har inte gjort ett skvatt för att bli till. Det är det vi behöver känna igen och identifiera i varandra. Vi är lika utelämnade till varandra och Gud. Människan är alltså ytterst beroende av vad som kommer till henne utifrån. Det kan vara en omvälvande tanke i en tid då livet och dess värde kopplas samman med prestation och det man själv skapar sig.

Världen behöver barmhärtiga samarier, inte

snack om saken. Men handlingen är inte allt.

Den behöver sitt sammanhang av att vi alla hör samman i varandet. Det är inte en särskild sort som tar emot. Det är inte heller en särskild sort som ger. Gud sänder oss att utsträcka sin kärlek till varandra och på så sätt återupprätta skapelsen, om och om igen.  Marika Palmdahl

Marika Palmdahl är präst på Göteborgs kyrkliga stadsmission.

Korsväg 1|2014

27

:

GOMD Åren som gömd flykting har blivit många för Habib Razmjos.

Men drömmen lever. Om ett liv utan ständig oro. Om att få stanna och börja jobba.

– Tänk om jag kunde starta ett eget företag! Kanske en restaurang eller cafeteria...

H

an sitter lugnt och väntar på oss, 38-årige Habib Razmjos, hemma hos en av alla de svenskar som hjälper honom att överleva, att göra livet drägligt. För Habib lever gömd i Göteborg och har gjort så nu i många år.

Han är hazar, som är en folkgrupp i centrala Afghanistan. Det är den fattigaste folkgruppen i Afghanistan, ett förföljt folk.

– Vi ser annorlunda ut än många andra folk i Afghanistan, berättar Habib. De flesta hazarer har mer mongoliska drag.

Skillnad i utseende kan räcka för förföljelse, många vill fördriva hela folkgruppen hazarer

28

Korsväg 1|2014

från Afghanistan. För tvåhundra år sedan fördrev eller dödade kung Amir Abdul Rahman fler än sextio procent av folkgruppen.

– Då handlade det inte om strid mellan shiaoch sunnimuslimer, menar Habib. Man talar om religion, men det handlar om makt. Och likadant är det idag.

Habibs bror började kämpa mot mullornas makt, mot extremismen. Men han dödades av en bombexplosion.

– Min bror hade börjat lära mig om demokrati, om socialism, berättar Habib. När han dog blev också jag hotad. Jag fick inte gå till skolan, de ville att jag bara skulle gå till moskén för undervisning.

– Min bror hade sagt att vårt folk behöver läkare, lärare, vi behöver studera. Varför ska vi ha en massa mullor, de vill ju inte utveckla samhället.

Habib blev allt mer motståndare mot de religiösa, mot muslimsk extremism. Han trodde inte längre på allt det som mullorna predikade, han blev ateist.

– Men det är något otänkbart, att inte vara troende om man är muslim, förklarar Habib.

Det är obligatorisk, du måste leva som muslim. Jag kände att detta var fel väg, så därför lämnade jag islam och därför lämnade jag Afghanistan.

Det är en stark berättelse som Habib delat med

sig av om flykten. Sorglig och grym, men också med några ljusa inslag. När man läser den häpnar man över de många grymheter som de flyende utsätts för, helt utan motiv och mening.

– Men människor kan vara mycket grymma, konstaterar Habib lakoniskt. Ibland är de

inte bättre än djur. Tänk om en människa på flykt kunde mötas av förståelse och mänsklig sympati. En förståelse av att vi inte valt livet som flyktingar. Vi har tvingats till det.

Sedan tio år tillbaka lever Habib nu i Sverige. Han har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd flera gånger, men 2006 utfärdades ett tillfälligt uppehållstillstånd för alla gömda flyktingar.

– Det var ett fantastiskt år, berättar Habib.

Jag kunde börja plugga svenska, fick lite ströjobb, blev en del i samhället. Men nu lever jag återigen gömd. Det betyder att jag lever utanför samhället och inte kan delta i aktiviteter som andra människor. Man lever under ständig stress för att bli gripen, för försörjningen, för bostad. Ständig brist på pengar. Ingen fast lön, inget fast boende, man kan inte planera något.

Idag är Habib beroende av andra människors

goda vilja. Ibland kan han få lite jobb, oftast på restaurang. Blir han tagen av polisen, tas Korsväg 1|2014

29

30 30

Korsv채g1|2014 1|2014 Korsv채g

Facebook har blivit en viktig mötesplats för Habib, där kan han hålla kontakt med landsmän över hela världen.

han direkt till ett förvar i Kållered. När tillräckligt många fångats in, det tar kanske en vecka, sätts de på ett plan direkt tillbaka till Kabul.

– Men där kan jag inte leva, jag riskerar mitt liv. Extremisterna kommer inte att låta mig komma undan. Om jag kunde leva där, skulle jag inte behöva leva gömd här i Sverige.

Habib ska göra ett nytt försök att få uppehållstillstånd nästa år. Han drömmer om att kunna leva ett alldeles normalt liv utan ständig oro.

Trots sin gömda tillvaro har ändå Habib ett Fa-

cebook-konto under eget namn, där han kan hålla kontakt med många gamla vänner både i och utanför Afghanistan.

– Det är en bra mötesplats för att påverka människor och förändra samhället. Jag skriver för människor i hela världen och kritiserar hårt muslimsk extremism Jag vill avslöja hur mullorna och makthavarna motarbetar alla mänskliga rättigheter.

Den uttalade ateisten Habib har dock börjat närma sig kristendomen. En orsak är många goda möten.

– Från Grekland till Sverige har de kristna människor jag mött visat mig stor omtanke, tagit hand om mig och hjälpt mig utan att fråga vem jag är, vilken hudfärg jag har eller vad jag tror på. De har levt efter kärleksbudskapet: Allt vad ni vill att människorna skall göra

mot er, det ska ni också göra mot dem.

– Jag har påverkats mycket av de kristna jag mött och försöker nu lära mig mer om kristendomen. Därför får jag undervisning i en församling, där jag också deltar i olika gruppaktiviteter. Jag har tidigare haft självmordstankar på grund av min hopplösa situation, men jag känner ett större lugn och mer tillförsikt, sedan jag började i församlingen.

– För en muslim är det förbjudet att konvertera. Är man född muslim, innebär det dödsstraff att byta religion. Därför kämpar jag för frihet, eftersom det för mig är viktigt alla själva får välja vad de ska tro på.

Kyrkan hjälper också gömde flyktingar på ett konkret sätt. Till församlingshemmet i Bergsjön kommer läkare, advokater och andra och ger av sin tid ideellt. Papperslösa kan boka tid för läkarbesök, eller få hjälp med juridiska dokument.

– Det är en stor trygghet för oss, med denna hjälp, konstaterar Habib.

Innan vi skiljs åt och Habib försvinner in i vimlet av människor i Göteborg, frågar jag honom om hur han skulle vilja leva och försörja sig, om han fick uppehållstillstånd.

– Tänk om jag kunde starta ett eget företag!

Kanske en restaurang eller cafeteria.  Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson Korsväg 1|2014

31

Habib Razmjos berättelse om flykten

Land efter land tvingas

J

ag kunde inte leva i mitt land på grund av hot, våld och daglig diskriminering. Därför tvingades jag och många andra lämna hemlandet. Först flyr man till grannländerna i hopp om att skapa ett liv där, men man upptäcker att det inte blir bättre. Land efter land tvingas man lämna i sökandet efter någonstans att leva, där man blir accepterad som en människa utan att diskrimineras och förföljas på grund av hudfärg eller åsikter.

Eftersom jag är född i Afghanistan var det naturligt att först försöka ta mig till Pakistan. Jag ville leva ett normalt liv. Det visade sig omöjligt.

Nästa alternativ var Iran. Där stod jag ut några år. Jag hade alla möjliga jobb, mest byggnadsarbeten. I Iran drev regeringen och driver fortfarande en direkt apartheidpolitik mot afghanerna. Det var hela tiden diskriminering och trakasserier från polis och allmänhet. Ibland betalade arbetsgivaren inte ut våra löner och vi hade ingen möjlighet att klaga någonstans. Om vi försökte, hotade de med fängelse och att skicka oss tillbaka. Vi var rättslösa och jag förstod att jag måste lämna Iran.  Från Teheran hade smugglarna tagit oss till turkiska gränsen. Vi gjorde många försök att ta oss över gränsen till Turkiet, men vi misslyckades hela tiden. En gång gick vi 48 timmar utan mat och vatten över Araratberget.

Vid ett av våra försök greps vi av turkisk polis. Vi var en grupp på runt 25 personer.

Efter en kort tid skickade de över oss till en

32

Korsväg 1|2014

grupp turkiska soldater, nära gränsen. Soldaterna sade åt oss att börja repa av gräs med bara händerna. Det skulle vara vårt straff. Det var så tjockt och vasst så det skar in i handflatorna så de blödde. Soldaterna bara skrattade, slog oss och sparkade oss. Vi repade gräs i många timmar.

Höstskymningen sänkte sig och det började bli riktigt kallt. Soldaterna kommenderade oss att plocka av oss jackor och skor. De gjorde upp eld och kastade in våra kläder i elden.

Många av flyktingarna som hade gömt pengar i skorna eller kläderna protesterade, men då blev de våldsamt misshandlade av soldaterna.

De tog med oss och släppte av oss precis vid gränsen mellan Turkiet och Iran. De som orkade började gå, helt uttröttade, mycket hungriga och törstiga. Det hade blivit beckmörkt och vi såg inte handen framför oss. Det fanns ingen upptrampad stig att följa. Hela tiden var det någon som ramlade, snubblade eller föll nerför en klippa.

Vi var blodiga och sönderslagna, när vi fortsatte framåt för att försöka hitta en by, där vi kunde få mat och vatten. Vassa stenar skar in i våra fötter och det fanns gott om växter med vassa taggar, som sargade våra fotsulor.

Fram emot gryningen såg vi en liten by. Det var en kurdisk by och vi knackade på en dörr.

Där blev vi väl mottagna och fick mat. Folket där hade inget emot att hjälpa oss, eftersom de var fientliga mot den iranska regeringen.

En ung flicka i familjen tog fram en nål och plockade bort taggarna ur mina fötter. Hennes mamma stod och såg på. Hon kunde inte tala persiska, bara kurdiska och jag såg att hon grät. Hon sa något till sin dotter. Dottern gick i skolan och kunde persiska.

– Vad säger din mamma, frågade jag och tittade på den gråtande kvinnan.

man lämna...

Flickan svarade: – Hon säger att han också har en mamma någonstans.

I byn stannade jag sedan i kanske två veckor.  Till slut lyckades vi ta oss in i Turkiet. Vi var en rätt stor grupp, kanske ett 80-tal personer av olika folkslag, som smugglarna hade tagit över gränsen.

– Vänta här, sa de och vi väntade ett tag, men sedan började den ena efter den andra att försöka leta sig ut ur skogen. En grupp flyktingar försvann åt ett håll, några andra åt ett annat håll och till slut var vi bara tre kvar. Vi gav oss också iväg och så småningom fick vi lift, men inte av några välvilliga ortsbor utan av maffian, som ville ha våra pengar.

– Vi har inga pengar, sa vi och så övergick ordväxlingen i direkt slagsmål. Vi var alldeles intill en strid flod och en av männen lämnades i bilen för att vakta oss, medan de andra tog knivar med sig för att skära till vidjor för att kunna slå oss.

När de var utom synhåll, gav vi oss alla på vakten och slog ner honom. Upp med dörren och ner mot floden. Strömmen var stark och vattnet var kallt, men vi fick extra krafter och tog oss över.  Från Turkiet var målet att komma till Europa, antingen Bulgarien eller Grekland.

Fem gånger misslyckades jag att tag mig över gränsen till Bulgarien. Vid ett tillfälle blev vi upptäckta av en bulgarisk polispatrull med hundar. En av poliserna hetsade sin hund mot mig. Hunden högg sig fast i mitt lår. Det blev

ett djupt otäckt bett och det blödde ordentligt, när de släpade mig till polisstationen tillsammans med de andra i gruppen.

Misshandeln fortsatt på stationen. Det hörde till ordningen att vi alltid misshandlades av gränspolisen. En polis tog sig för att använda sin elektriska batong mot såret jag fått, när hunden bet mig. Hela min kropp vibrerade. Det kändes som om hjärtat skulle lämna kroppen. Jag skakade oavbrutet.  Vid ett annat tillfälle släppte smugglarna av oss mellan den turkiska och bulgariska gränsen. De försvann och sa åt oss att vänta. Det gjorde vi, men lite senare på dagen kom några beväpnade män och samlade ihop oss nere i en liten dal. Det var turkisk maffia.

De beordrade oss att ta av kläderna. Det var en vinterkväll och på marken låg ett snötäcke på kanske 20 cm. Jag tog av mina kängor, byxor och jacka och fick sedan sätta mig vid sidan av i bara en undertröja och ett par kalsonger på mig. Lyckligtvis tog de inte undertröjan, för där under hade jag lite pengar undanstoppande.

Tjuvarna visste att flyktingar ofta gömde pengar i sina kläder och nu tog de chansen att undersöka vad som fanns. De dåliga, slitna kläderna fick ligga kvar i högar. Solen var på väg ner. Kylan kom krypande. Vad skulle vi göra där i skogen? Vi måste ta oss till bebyggda trakter någonstans, om vi ville överleva.

Närhelst jag tänker tillbaka, kan jag minnas vinternatten, kylan som skar som knivar i våra ansikten och skaren som fick fötter att blöda.  Korsväg 1|2014

33

Efter fem timmar kom vi fram till en turkisk by. Vi såg ett litet tehus och gick in. Tehusets föreståndare var en gammal man med stort hjärta. Han lyssnade på oss, där vi satt och kände värmen från hans vedspis.

– Det gör inget om ni inte har pengar, sa han. Ni får gratis te och cigaretter.

Det fanns andra gamla män i rummet som gick runt i byn och samlade ihop kläder och skor till oss.  Det var sista försöket att komma in i Bulgarien från Turkiet. Det var också sista försöket att ta hjälp av smugglare. Resultatet blev att vi beslöt oss att ta oss över havet från Turkiet till Grekland med gummibåtar. Det var tre–fyra personer i varje båt. Vi brukade försöka nattetid, när det var som mörkast.

Långt bort såg man kanske ett svagt ljus, annars var mörkret kompakt. Den kyliga nattvinden strök mot våra ansikten. På lite avstånd hörde vi dånet av vågorna som slog mot klipporna. Om det var mycket hårt väder fick vi vänta på ett nytt tillfälle, då vi kunde försöka igen.

En gång tillbringade jag fyra nätter på en klippa nära havet. Jag sökte skydd mot stormen och det hällande regnet. Vi gjorde våra försök alla tider på året. På somrarna var det svårare för då utökade grekiska kustbevakningen sin patrullering.  Jag var närmare ett år i Turkiet. Sjutton gånger försökte vi nå Grekland och varje gång blev vi infångade och avvisade av den grekiska kustbevakning. Vi blev alltid beskjutna, när

34

Korsväg 1|2014

de närmade sig våra gummibåtar, När de plockat ombord oss på sin båt, fortsatte de ofta längre ut till havs, där de sedan slängde i oss i vattnet. Sedan skulle vi simma tillbaka till turkiska kusten , det vill säga de som kunde simma. Två gånger har kustbevakningen slängt mig i havet och tvingat mig att simma sex, sju timmar för att komma tillbaka till Turkiet. Många fick ligga ännu längre i vattnet, kanske 20 - 30 timmar. Även för dem som lyckats undgå kustbevakningen var en sådan resa i gummibåt över havet oerhört riskabel. Om de stora vågorna sköljde över oss skulle vi försvinna i djupet. Men vi tog chansen att lyckas hellre än att bli hemskickade och dödade i hemlandet.

Några vänner till mig som försökte fly orkade inte paddla sin gummibåt mot vågorna utan drev till havs. Fem dagar senare strandade de på en liten grekisk ö, fullständigt utsvultna och helt sönderbrända av solen.

Mitt över turkiska kusten ligger de grekiska öarna Kos, Samos, Chios och Lesbos. De är semesterparadis, där turister från hela Europa på dagarna badar och njuter av värmen och solen. De ser sina barn leka på stranden och vet inte eller vill kanske inte veta vilka tragedier som utspelas varje natt alldeles i närheten av deras sommaridyll.  Till slut tog vi oss till Grekland. Grekiska kustbevakningen förde oss till Lesbos, där vi låstes in i vad som kallades förläggning, men som i själva verket var ett fängelse. Det var omgivet av höga murar och vi fick inte lämna området. På murarna vandrade beväpnade vakter omkring. I lägret trängdes hundratals personer från många olika länder. Det var

Många gånger blev vi hjälpta av godhjärtade medmänniskor, som såg vad vi behövde. överbefolkat och smutsigt. Många var sjuka.

Efter 90 dagar släpptes jag ut med ett papper i handen, där det stod att jag hade tre månader på mig att lämna landet.  Vi kom sedan till Aten, där jag upprepade gånger försökte söka asyl och uppehållstillstånd. Poliserna misshandlade oss och förolämpade oss och ville inte ta emot våra ansökningar. Flera nätter sov jag i Alexanderparken tillsammans med många andra flyktingar. Till slut förstod jag att jag måste lämna stan. Från Patra på västkusten gick flera färjor över till Italien och dit tog jag mig.

Patra vad ett sannskyldigt helvete för flyktingar. Vi var många, som alla bars av samma hopp – att komma ombord på en lastbil, som skulle med färjan till Italien. Den grekiska polisen var fullständigt hänsynslös. Varhelst de träffade på oss, misshandlade de oss grovt. De slog oss med batonger, sparkade oss i ansiktet, förolämpade och förödmjukade oss. Många flyktingar fick ben och armar brutna av misshandeln eller skadades allvarligt i huvudet och på andra delar av kroppen av allt våld.

Det tog mig närmare ett år i Patra innan jag äntligen lyckades komma med en lastbil.

Inklämd bland en massa lådor och kollin låg jag i fosterställning i 36 timmar, innan lastbilen körde ut i Italien. När jag mot slutet av resan försökte flytta några lådor för att kunna sträcka ut mig lite, ville kroppen inte lyda mig.

Den hade låst sig helt och hållet.

Men eländet blandas också upp av positiva upplevelser och möten. Många gånger blev vi hjälpta av godhjärtade medmänniskor, som såg vad vi behövde. Särskilda insatser gjorde kyrkorna längs vår flyktväg. Det gäller Grekland, Italien och andra länder, nu även i Sverige. Frivilliga krafter serverade mat, fixade kläder och annat vi behövde. I Italien kunde de också bistå med sovplats, men bara för dem som var i akut nöd och eller hade småbarn.

Jag glömmer aldrig den hjälp jag fått under vägen. Det är minnen som värmer mitt hjärta efter den långa flykten.  Berättat för Agneta Riddar

 Jag var på flykt i flera år och jag bär på många hemska outhärdliga minnen.

Korsväg 1|2014

35

reflektion | Björn Göransson

Att bli medmänsklig

K

änner du dig som ett djur?

Efter att ha presenterat sig som en reporter utsänd för att ställa frågor till personer som rör sig i gatuvimlet, riktade hon mikrofonen mot mig. Mitt svar blev: ”Jag heter visserligen Björn, men känner mig inte som en björn.”

En släkting som lyssnat till inslaget i bilradion kommenterade och sade att det var träffsäkert från reporterns sida att hitta just någon som bär ett ”djurnamn”. Har inte alla något hos sig som hänvisar till djur?

Utanför ett fönster där jag bor, i prästbostaden vid katolska kyrkan i Varberg, går många till skogen intill för att rasta hundar.

En bekant kommenterade olika sätt att vara i ”hundsällskap”: ”Är du ute och går med hunden, eller är hunden ute och går med dig?”

Språk är inte något statiskt utan rör sig.

För några år sedan var uttryck som ”att bli som ett djur” vanligare än de är nu. Kanske en orsak är att vi inte vill reduceras till att bara vara som djur. Även om en människa har mycket biologiskt gemensamt med vissa djur, exempelvis är det teoretiskt tänkbart att transplantera vissa organ från grisar till människor, är och förblir människan unik.

I George Orwells bok ”Djurfarmen” beskrivs hur djur av olika slag försöker forma ett samhälle där alla behandlas likvärdigt. Det visar sig inte fungera. Ironiskt uttrycks: ”Alla är jämlika, några är mer jämlika än andra”.

Människan måste finna sitt värde, inte först och främst i sin djurlikhet, inte heller i en intet-sägande jämlikhet, utan i något annat, hos Någon Annan.

Johannes döparen säger när han ser Jesus

36

Korsväg 1|2014

komma: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” (Joh. 1: 29) Även om det just i den bibelversen uttrycks en jämförelse med djur, pekar Johannes på den mest mänskliga av alla.

En bekant till mig har tillbringat flera år av sitt liv med att skriva en doktorsavhandling om vad som enligt den medeltida filosofen Thomas av Aquino är en mänsklig handling.

Någon kanske tycker att det är en onödig intellektualisering. Varför krångla till det när det helt enkelt bara gäller att vara medmänsklig? Naturligtvis kan inte alla tillbringa år med att studera vad som är äkta mänskligt. Ända är det värdefullt för alla att reflektera över hur han eller hon kan vara sant medmänsklig. Min vän som doktorerat är spontan och humoristisk. Men han låter sig inte styras av felriktad impulsivitet och han viker undan och söker andra vägar när han exempelvis i samtal märker att någon försöker göra sig lustig på andras bekostnad.

Guds lamm, som levde med en mänsklig kropp, var den om vilken Johannes döparen också sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom.” (Joh. 1:32) Anden får komma ner från himlen och stanna också över oss. Gud, som gett oss vårt biologiska liv, vill också ge oss ett andligt liv, så att vi därmed blir både mänskliga och medmänskliga.

I ordet ”medmänsklig” innefattas att vi är mänskliga med någon/några, alltså inte bara för oss själva.

Nyligen var jag efter en gudstjänst i Svenska kyrkan med under ett ”mingel” där många personer rörde sig. En utomstående betraktare hade kunnat iaktta att några i detta ”mingel”

"En person som uppmärksammats för sitt sätt att vara mitt ibland sina medmänniskor är påven Franciskus, som kullkastat mångas föreställningar om påvlig etikett."

lätt och direkt fick kontakt med andra och att det bildades små grupper där flera deltog i samtal. Betraktaren hade också kunnat se att det fanns personer som befann sig innanför väggarna, men som verkade vara utanför de gruppbildningar som uppkom.

Att vara inne i ett varmt rum där det finns många människor innebär inte automatiskt att vara innesluten i en varm mänsklig gemenskap. Att vara medmänniska innebär mer än att vara på en plats där det finns andra.

En person jag mötte under ”minglet” har som valspråk ”Mitt ibland er”. Han var mitt ibland människor i minglet. Det var Göteborgs stifts biskop Per Eckerdal.

Före minglet hade han hållit ett anförande där han bland annat talat om betydelsen av att kyrkan är ute bland människor och vikten av att lyssna. Biskop Per Eckerdal visade genom sitt eget exempel på det han tidigare talat om. Han var mitt ibland som medmänniska och han lyssnade. ”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest.

Det finns inget äkta mänskligt som inte väcker genklang i deras hjärtan. Det är mitt ibland människor som de kristnas gemenskap växer fram. Förenade i Kristus leds de kristna av den heliga Ande”.

Citatet är hämtat från företalet till pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen idag från andra vatikankonciliet. Inom den katolska kyrkan har denna text nyligen lyfts fram.

Mitt ibland. Vad innebär det konkret att vara mitt ibland som medmänniska?

Det är olika för olika personer, helt enkelt

därför att vi lever i olika situationer.

En person som uppmärksammats för sitt sätt att vara mitt ibland sina medmänniskor är påven Franciskus, som kullkastat mångas föreställningar om påvlig etikett. Det började direkt efter att han för cirka ett år sedan valts till påve. Han avvisade att åka ensam i limousinen och åkte istället buss, mitt ibland andra.

Han avvisade den aviserade lägenheten för att istället bo i enkelhet nära andra. Han valde, istället för som traditionen bjuder den praktfulla Laterankyrkan, att på skärtorsdagen besöka ett ungdomsfängelse och tvätta fötter på personer som stämplats som kriminella.

Han har som påve sökt sig in i slummen och skrämt säkerhetsvakter, då han visat sig vara en orädd medmänniska. Han har förvånat människor som i förtvivlade situationer skrivit brev till påven genom att via telefon ringa upp dem och förklara att han är med dem.

Han har liknat kyrkan vid ett fältsjukhus som tar hand om människor utan att fråga efter kolesterolvärde.

Texten ur Kyrkan i världen idag som säger att ”förenade i Kristus leds de kristna av den heliga Anden” uttrycker en utmaning till oss alla. Var och en får ledas av den helige Ande. Samtidigt får vi vara förenade i Kristus.

Anden får göra oss både mänskliga och medmänskliga.  Björn Göransson

Björn Göransson är katolsk präst i Den gudomliga Barmhärtighetens kyrka i Varberg (tidigare Brunnsbergs kyrka).

Korsväg 1|2014

37

– Jag såg ett skelett med levande ögon, en syn som jag aldrig kan glömma...

Nitton år gammal skickades han till Auschwitz-Birkenau.

Större delen av hans familj hamnade i gaskamrarna.

Själv överlevde han mot alla odds.

Under många år teg han om sina fasansfulla upplevelser. Men inte längre. Nu reser Emerich Roth, 90 år gammal, runt och berättar.

– Orden befriar, säger han.

38 38

Korsväg Korsväg1|2014 1|2014

Korsv채g1|2014 1|2014 Korsv채g

39 39

S

tilla, så stilla. Som om tiden inte längre finns. Ingen rör sig, det märks inte att salen är fylld av människor. Allt fokus på en man längst framme på podiet, hans varma, bruna blick ser på oss. Han talar om kärleken som kan övervinna ondskan.

Mannen heter Emerich Roth och fyller nittio år i år. Vi har precis suttit hukade i stolarna under tyngden av den filmade dramatiseringen om hans fasansfulla berättelse från Auschwitz, Buchenwald och Theresienstadt, de tre ökända koncentrationsläger som han varit fången i under nazitiden i Tyskland.

Eftersom filmen har autentiska bilder och filmsekvenser kopplat till dramatiseringen är det en av de starkaste berättelser jag varit med om.

Emerichs liv har ändrat riktning flera gånger. Senast för tjugo år sedan, tryggt förankrad med arbete och bostad i Sverige, när han var med och startade föreningen Förintelsens överlevande med syftet att åka ut till skolorna och informera. Han har besökt fler än 1 600 skolor runt om i landet, vissa år efter år, för att berätta sin historia.

Hans budskap är klart – det går att motverka våld, främlingsfientlighet och rasism.

När jag möter honom är det i Ljungskile, för-

samlingen har bett honom komma. Dagen därpå ska han träffa skolelever, men nu är salen fylld av människor där många redan har kunskap. Kunskap från böcker, filmer – men inte egenupplevd, som Emerichs.

För oss får vissa namn nackhåren att resa sig av fasa. Doktor Josef Mengele, dödsängeln från Auschwitz är ett sådant namn, han sysslade med grymma medicinska experiment på fångarna. Emerich Roth mötte honom, när

40

Korsväg 1|2014

han viftade bort hans mamma och två yngre systrar direkt till krematorierna, han själv, hans pappa och två systrar fick ställa sig i kön till arbetslägret.

Men låt oss ta det från början. Emerich var bara 19 år när nazisterna kom till den lilla stad i dåvarande Tjeckoslovakien, där han bodde med sin familj. Fadern var typograf, och själv drömde Emerich om att bli musiker.

... den kärlek jag fick som barn lyckades inte ens nazisterna ta död på.

I dag heter staden Vinogradovo, ”vingården”, och ligger i Ukraina.

Av stadens 15 000 invånare var 3 000 judar, som Emerichs familj. När nazisterna tog över tvingades judarna först flytta till ett provisoriskt ghetto innan ordern kom, att de skulle åka iväg och jobba i ett annat land en kortare tid.

Det var vad som sas – och vad de trodde.

Men när de efter flera dygn, hopträngda i boskapsvagnarna, utan vatten och mat, äntligen fick kliva av, klev de av i Auschwitz-Birkenau.

Det största, värsta och mest ökända av Nazitysklands koncentrationsläger. De fick ställa sig i två köer – män i den ena, kvinnor och barn i den andra. Emerich stod bredvid sin far – tre meter därifrån, i den andra kön, stod hans mamma och hans fyra yngre syst-

Korsväg1|2014 1|2014 Korsväg

41 41

rar: Edit, 17, Elisabeth, 15, Magdalena, 12 och lilla Judith, 10.

På en plattform framför de långa raderna av människor stod mannen som skulle avgöra deras öde: doktor Mengele. Emerich minns fortfarande hans iskalla ögon, när han med en handviftning bestämde vilka som skulle få leva – och vilka som skulle dö.

Emerich och hans pappa fick gå till vänster, de skulle till arbetslägret. Edit och Elisabeth likaså.

Deras mor och två yngre systrar fick gå till höger direkt till gaskamrarna och krematorierna.

Under ett drygt år levde han under ohyggliga förhållanden, i fem olika koncentrations- och arbetsläger. Ett år räcker gott för att fullständigt bryta ner en människa fysiskt.

Grymheterna och sadismen var monumental, ofta möjliggjord genom fångvaktarnas medvetna avhumanisering av fångarna. De betraktades inte som medmänniskor.

När befrielsen till sist kom, den 8 maj 1945, befann han sig i Theresienstadt, ”mönsterlägret”, sex mil norr om Prag. Bara två månader tidigare, under den långa vandringen dit i krigets slutskede, det som senare kom att kal�las ”dödsmarschen”, sköts hans far, som inte orkade mer, till döds.

Att kriget tog slut, betydde inte att grymheter och omänsklighet tog slut.

En av de mörkaste och minst uppmärksam-

42

Korsväg 1|2014

made punkterna i antisemitismens historia är det som hände efter andra världskriget, berättar Emerich. Ut från koncentrationslägren kom hundratusentals svårt sjuka, hemlösa människor från det östra Europa. Men få länder tog emot dessa statslösa judar. I det befriade Budapest drog horder av ryska soldater fram, plundrade, våldtog, mördade. I Italien internerade britterna de judar som försökte ta sig till Palestina, som vid den tiden var ett brittiskt protektorat.

Emerich själv hamnade på sjukhus – och där såg han för första gången sig själv i en spegel.

– Jag såg ett skelett med levande ögon, en syn som jag aldrig kan glömma. Han var 175 centimeter lång och vägde 34 kilo.

Några unga partisaner som kom till sjukhuset ville hjälpa honom att ta hämnd. De förde honom till en lada, la en pistol i hans hand och erbjöd honom att skjuta tre tillfångatagna tre SS-män.

Men han kunde inte.

– Det kändes totalt omöjligt. Jag kunde inte döda en annan människa, säger Emerich. Något jag aldrig ångrat.

Han inte bara överlevde, han lyckades också resa sig igen och gå vidare i livet. Det tackar han sina föräldrar för.

– Fysisk styrka kan man få gratis, bara man tränar, men psykisk styrka får man genom kärlek. Och den kärlek jag fick som barn lyckades inte ens nazisterna ta död på, säger Emerich.

Bara Emerich och hans syster Elisabeth överlevde förintelsen. Resten av familjen, tillsammans med fyrtio andra släktingar, dog.

Efter fyra år på sjukhus i Italien kom han till Sverige, hit där hans syster Elisabeth redan befann sig. Emerich utbildade sig till socionom och terapeut. I trettio år arbetade han inom socialvården, på fängelser och ungdomsvårdsanstalter.

I alla år höll han tyst om sina egna upplevelser.

Inte ens han och Elisabeth kunde tala om den svåra tiden – det gjorde för ont. I 45 år teg han tills historien en vacker sommardag 1992 på Birger Jarlsgatan i Stockholm hann ikapp honom.

Han hör grova röster från andra sidan gatan och ser fyra stora grabbar marschera fram, alltmedan de med högerarmen lyft skanderar: ”Sieg Heil! Sieg Heil!”

– Det var en chock. Den känslan går inte att beskriva, säger Emerich. Där och då bestämde jag mig. Det var dags att bryta tystnaden, säger Emerich.

Han använder sina egna plågsamma erfarenheter för att motverka våld, rasism och nazism i dagens – och framtidens – Sverige.

Genom organisationen Exit, ett projekt som drivs i Fryshusets regi och som Emerich var en av initiativtagarna till, har i dag fler än sjuhundra unga värstingar, eller ”hatare”, som Emerich kallar dem, fått hjälp och stöd att lämna högerextremistiska och andra destruktiva grupper.

Och gensvaret från eleverna har inte uteblivit

– i sitt arbetsrum i källaren har Emerich hundratusentals brev från elever han mött. Han har läst dem alla – och svarat på dem han kunnat.

Flera av de tidigare ”hatarna” har också åkt runt med Emerich i skolorna.

– De onda handlingarna har sin grund i brist på kärlek, menar Emerich. Och rädslan att inte få ”höra till”. Att inte bli sedd. Hatet och de destruktiva handlingarna är ett rop på hjälp.

– Framtiden sitter fem dagar i veckan i skolbänken – och det är den absolut viktigaste platsen att satsa på.

Hans stiftelse, Emerichfonden, delar varje år

ut priser och stipendier till skolor och elever som gör något bra för att motverka våld och främlingsfientlighet.

Som en röd tråd löper förståelse och medmänsklighet genom all den verksamhet han arbetat med allt sedan andra världskrigets slut. Hans tro på människan är obruten. Men han menar att det finns olika sorters hat.

– Hatet som skapats av brist på kärlek. Men så finns också hatet som nedärvs och odlas i generationer, som barn får med sig ”med modersmjölken”. Det hat som vi nu ser som grund i framväxandet av antisemitism, rasism och fascistiska rörelser runt om i Europa.

Så Emerich arbetar oförtrutet vidare, trots sin höga ålder. Sätter sig på tåg till Ljungskile, Smedjebacken, Bredäng, Uddevalla...

– Jag vill ägna resten av mitt liv åt detta, säger Emerich. Jag vill använda mina hemska erfarenheter till något gott. Ty ett vet jag säkert – att orden befriar!  Text: Agneta Riddar Bilder: Peter Ohlsson Korsväg 1|2014

43

Den goda handlingens pedagogik Godhet och ondska bör definieras som handlingar.

Vårt uppsåt kan vara gott, eller neutralt, men ändå drabba någon annan på ett starkt negativt sätt.

Så säger Eva-Lotta Hulthén, forskare och författare.

Det hon har forskat om är ondskans och godhetens mekanismer.

44 44

Korsväg1|2014 1|2014 Korsväg

Korsv채g Korsv채g1|2014 1|2014

45 45

E

va-Lotta Hulthén har i flera år forskat och föreläst för att försöka förstå ondskan – alltifrån krafterna som ligger bakom tortyr och folkmord till vardagsondskan i skolan eller på arbetsplatsen. Nyligen utkom hennes bok Resan

Vad är det som får oss människor att begå grymheter? Monstruösa handlingar? Vanliga, normala människor? Där fanns grunderna för Eva-Lottas research och tankemöda, som resulterade i boken och i att hon nu är en efterfrågad föreläsare, bland annat i skolan.

från mörkrets hjärta – om ondskans och godhetens mekanismer.

Vår böjelse att lita på auktoriteter och att an-

Sin bas har hon på Restenäsön, inte långt från Åh stiftsgård. Här ute på ön finns ett antal åretruntboende, men flest sommargäster.

Till ön kan man bara komma med båt, eller via en lång gångbro, så här finns lugn och ro för skrivandet.

Att det är just handlingen som räknas, beskriver Eva-Lotta med en nyhet i media för några veckor sedan. En femtonårig pakistansk pojke hindrade en självmordsbombare att komma in på hans skola. Pojken brottade ned självmordsbombaren, som då utlöste sin bomb och pojken dog. Men skolkamraterna räddades.

– Pojken hade tidigare förklarat för familjen att han ville kunna hindra en självmordsbombare, berättar Eva-Lotta. Det är ett exempel på sådant som vi kan säga, men det blir aldrig allvar. Men för hans klasskamrater var det inte hans tanke och åsikt, som betydde något, utan handlingen!

– Våra intentioner är oftast inte viktiga, menar Eva-Lotta, utan det är hur våra handlingar uppfattas av andra. Därför behöver vi ständigt träna oss på att ta andras perspektiv.

Eva-Lotta menar att vi gärna delar upp världen i ont och gott. Det är bara att gå till böckernas och filmens värld för att få tydliga exempel. Ett sätt att beskriva världen som gör oss tryggare.

– På så sätt kan vi bli blinda för våra egna risker att göra ont.

46

Korsväg 1|2014

passa oss till auktoritära system har i alla tider, och inte minst i modern tid, visat sig vara en av våra medmänskligt svaga punkter. Då mister människor sin känsla av personligt ansvar för sina handlingar. När vi blint litar på auktoriteter behövs inte ens ordergivning.

Det handlar också om vår ständiga önskan att höra till. När vi tror att vi styrs av våra värderingar, handlar det ofta istället om vår önskan att få finnas kvar i gruppen.

Eva-Lotta menar att det finns framförallt tre faktorer som kan ligga till grund för att människor utför onda handlingar. Lydnad, anpassning och att vi avsäger oss vårt ansvar.

Ett resonemang som på intet sätt är nytt.

Eva-Lotta använder sig av författare och filmskapare, hon hänvisar till forskare och tänkare inom moralfilosofi, socialpsykologi och andra beteendevetenskaper. Som till exempel Hannah Arendts bok Den banala ondskan, där hon kallade krigsförbrytaren och förintelseadministratören Adolf Eichmann för en lydig byråkrat, och Stanley Milgrams studier där han visade hur helt vanliga försökspersoner, trots att det stred mot deras ursprungliga uppfattning, enkelt kunde förmås att skada andra människor.

Hon berättar om professor Ervin Staub i Massachusets, med böcker som The Psychology of Good and Evil och Why Children, Adults and Groups Help and Harm Others.

Eva-Lotta går tillbaka till Tyskland under

Korsv채g1|2014 1|2014 Korsv채g

47 47

De hade känsla för rätt och fel, de hade goda förebilder och de kom ihåg hur föräldrarna, inför deras ögon, gjort goda gärningar. nazitiden, till Rwanda och Abu Ghraib-fängelset i Irak. Hon hänvisar till flera studier som har gjorts om folkmordet i Rwanda, där tutsifolket nära nog utplånades av sina forna goda grannar, hutufolket, inom loppet av några månader 1994.

Hon berättar om en fångvaktare under juntatiden i Grekland som utvecklades till chefstorterare. Han får beröm, han får uppskattning – och blir ännu mer effektiv i sitt torterande...

– De flesta av oss människor lyder hellre, även om det betyder att vi skadar andra, än att vi sätter oss upp mot auktoriteter.

– Vi är också väldigt snabba i att dela in oss människor i vi och dem. Och sen börjar anpassningen.

Många är de människor som har försökt förstå mekanismerna som Eva-Lotta studerat. En av dem var Martin Luther King, som myntade uttrycket: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Han sa också: ”Du är inte bara ansvarig för det du säger, utan även för det du inte säger.”

Martin Luther King såg tydligt hur likgiltighet och tystnad underlättade för rasförtryckarna. Eva-Lotta håller med och hänvisar till forskare som undersökt att ju fler som finns runt en händelse, desto färre ingriper. Man väntar på att någon annan ska göra något, vill själv inte utmana gruppen.

Yrsa Stenius resonerar tänkvärt i sin rescension i GP av Eva-Lottas bok om auktoritetstro och lydnad: ”Varför skulle jag som ung ha lytt en auktoritet även i tvivelaktigt syfte? Ja, inte var det

48

Korsväg 1|2014

för att jag var uppfostrad att lyda och inte för att jag saknade ansvarskänsla. Inte heller för att jag inte tänkte efter. Jag tänkte förskräckligt mycket som ung.

Nej, jag skulle ha gjort det för att jag som ung höll mig med auktoriteter som ett slags vägvisare in i vuxenvärlden. Jag hade en tendens att idealisera dem och att identifiera mig själv utifrån min relation till dem. Mitt eget omdöme och min förmåga till kritisk distans till sådant som berörde mig, var inte utvecklade. Dess bättre hade jag förstånd att utse auktoriteter som i efterhand ter sig något sånär väl valda.

Adolf Eichmann lydde inte blint order. Han identifierade sig med Hitler, upplevde mening i sitt liv i sin funktion och blev en mer hängiven uttolkare av judeutrotningsprogrammet än Hitlers innersta krets och självaste SS-chefen Himmler.

Det är inte lydnaden som är uttryck för den banala ondskan. Det är barnsligheten, infantiliteten, i den personlighet som stirrar sig blind på den frätande solen i sitt liv.”

– När jag hade arbetat väldigt länge med de här frågorna, började jag få nog, berättar EvaLotta. Jag kände alltmer ett behov av de goda berättelserna! Vad det är som får oss människor att stå emot att göra de onda handlingarna.

Varför gör vissa människor gott. Även här finner Eva-Lotta att våra handlingar i

mångt och mycket styrs av vilka sammanhang vi finns i eller kommer in i. Hon hänvisar till två forskare som på 80-talet ville se om det fanns gemensamma drag hos människor som hade hjälpt judar under andra världskriget.

Och det fanns det: • stark förmåga till empati • rättvisepatos

• en vilja till omsorg om andra • lätt att känna samhörighet • tilltro till att det egna handlandet spelade roll.

– Mycket kunde spåras till barndomen och relationen till föräldrarna, berättar EvaLotta. De här människorna växte upp med trygghet och en visshet om att vara älskade.

De hade känsla för rätt och fel, de hade goda förebilder och de kom ihåg hur föräldrarna, inför deras ögon, gjort goda gärningar.

– Det låter ju rimligt, menar Eva-Lotta.

Men så har kanske inte de flesta vuxit upp.

Men självklart finns det ändå hopp. De här värdena kan man ta till sig också senare i livet.

– Detta är ett av skälen till att jag gärna är ute i skolorna och berättar, förklarar Eva-Lotta. För skolan har ett stort ansvar för hur vi blir fungerande samhällsmedborgare.

Med sig på sina föreläsningar brukar hon också ha med sig recept för att öva sig i empati och medmänsklighet: • Träna dig i att sätta dig in i andra människors situation

• Träna på att ifrågasätta dig själv, rannsaka motiven för ditt eget handlande, både före och efter • Rannsaka din känsla av skuld, när du får den (även om det är jobbigt och du gärna vill förtränga den) • Skaffa modiga förebilder - och tänk: vad skulle de gjort • Kväv aldrig en impuls att hjälpa. Det är inte alltid vi kan handla, men vi ska inte kväva känslan!

Avslutningsvis konstaterar Eva-Lotta att för de flesta människor finns det en potential att oftare säga ifrån eller oftare vägra delta i ett handlande eller en diskussion.

– Tänk om man kan uppnå en ”psykisk autonomi”. Att tillhöra en grupp, men ändå ha kontakt med sig själv och sina värderingar! Då har man kommit långt!  Text: Agnera Riddar Bilder: PeO Nilsson

Korsväg 1|2014

49

reflektion | Liv Södahl

Att bli medmänniskor

J

ag har mött många som sagt: ”Berätta om detta när du åker hem”. Och jag har tryggt kunnat säga: ”Jag lovar att berätta när jag kommer hem”. Jag har varit ekumenisk följeslagare och därmed gäst i tre månader, bjudits hundratals koppar te, lyssnat till människors historier, fått ta del av deras smärta och glädje. För i Israel och Palestina där jag befunnit mig är smärtan stor, och många gånger är även glädjen stor. Mitt sätt att ge tillbaka för den enastående gästfrihet jag har mött är att berätta vad jag sett nu när jag kommit hem. För det har jag ju lovat.

Jag vill dela med mig av något som är oerhört märkligt, men som pågått så länge att det nästan blivit normalt på Västbanken. Det är att människor lever nära varandra men utan kontakt. Ibland med el-stängsel och kameror som separerar. Ofta militär. Barnen går i olika skolor, man använder olika vägar och kan inte åka med samma bussar. Man ser varandra på avstånd och känner sig ibland rädd.

Kanske plöjer man sina åkrar parallellt, en man på en traktor uppe på höjden och en annan man på en annan traktor nere i dalen. På vissa platser sitter det skyltar som varnar den ena gruppen för att åka på en väg som leder till en by som tillhör den andra.

Jag har bevittnat hur den ena gruppen med

militäreskort förstört den andres olivodlingar, hur detta besvarats med stenkastning som i sin tur besvarats med tårgas och gummikulor.

De åtskilda grupperna jag talar om är israeliska bosättare och palestinier som båda lever på palestinska Västbanken. Till och med lagsystemet är olika för dessa grupper. Om ett

50

Korsväg 1|2014

brott begås av en bosättare döms hen under civil israelisk lag, medan samma brott som begåtts av en palestinier döms under militärlag.

Den lilla palestinska byn Yanoun var mitt hem under mina tre månader som följeslagare.

Jag har nyligen kommit hem till Sverige, och när jag tänker tillbaka på vad jag sett, vad jag vill berätta om, så är det just bosättningarna kring byn som jag tänker mest på. För snart 20 år sedan etablerades de första bosättarutposterna nära Yanoun.

Idag är byn omgärdad av bosättningar och utposter, den närmaste ligger bara 400 meter från byn. Eftersom bybor flera gånger skadats allvarligt, och en till och med dödats av bosättarna på kullarna kring Yanoun, så har man ingen kontakt med sina grannar. Man rör sig helt enkelt inte i närheten av bosättningarna.

Vilket förstås gör att man inte kommer åt stora delar av sina olivodlingar och betesmarker.

Jag förstår om det låter osannolikt, det gör det även för mig när jag skriver det, och tyvärr är Yanoun inget unikt fall. Som en del av byn lärde jag känna mina bygrannar, men alltså inte bosättargrannarna – men jag tänkte ändå mycket på dem. Kollade in deras hemsida.

Fantiserade om att hälsa på. När det var snöstorm i december och delar av både Israel och Palestina drabbades var både vi och bosättarna utan ström. Vi kunde höra deras generator på håll, och såg att även deras byggnader skadats av den tunga snön. Det var det största snöfallet på flera generationer.

Det finns en mur som separerar Israel och

Palestina. Trots detta bor det alltså israeliska medborgare inne på Västbanken, fler än en halv miljon. De bor i bosättningar, samhällen,

över muren som tas om hand av israeliska myndigheter, med bland annat sina egna kollektivtrafiklinjer, vägar, vatten och el. Precis som det finns regler för hur man får agera i fredstid så finns det regler för hur man får agera under tider av ockupation. Och bosättningar är olagliga enligt artikel 49 i Fjärde Genèvekonventionen, eftersom en ockupationsmakt inte får flytta sin civilbefolkning till ockuperat område.

Trots detta har Israel anslagit 43 procent av Västbanken till bosättningar. I de fredsförhandlingar som fortfarande pågår är bosättningspolitiken ett av hindren för att nå ett avtal.

det möjligt, efter allt som hänt? Jag ställde inga följdfrågor, för mig är det stort att den tanken ens är tänkbar för henne. Om det blir en snöstorm om ett par generationer igen, så har jag hopp om att israeler och palestinier ska röja snö framför varandras dörrar. För att det ska hända behöver ockupationen upphöra, för båda folkens skull, annars ser jag inte att en rättvis fred kan åstadkommas.  Liv Södahl

Ordet medmänniska betyder för mig att vara

människa tillsammans. Att vandra en bit på vägen ihop. Att vara villig att dela den andres situation och se bortom sig själv. Grannfrun Najiha skickade ofta en av sina söner att knacka på vårt hus med en skål maklube (en ris- och kycklingrätt) eller annan nylagad mat.

Vi, den regelbundna strömmen av ”internationella” som passerar genom Yanoun, ses som en del av byns befolkning. Jag var en medmänniska, och de var mina medmänniskor för vi bjöds in att ta del av varandras liv. Jag fantiserar om att barnen på höjden, bosättarna, och barnen i dalen, Yanounborna, går i samma skola. Efter skolan går de hem till varandra och leker, det är ju så nära! Kanske Najiha skickar med ett av sina underbara tabounbröd till grannarna på höjden, och får tillbaka nybakta bagels dagen efter. De börjar trevande lära sig varandras språk. De har till slut blivit medmänniskor, som tar del av varandras smärta och glädje.

Najiha har sagt att om allting bara lugnar ner

sig, så skulle de kunna vara goda grannar. Är

Liv Södahl bor i Hammarkullen i Göteborg och arbetar med "Bra miljöval" på Naturskyddsföreningen.

Bakgrund: Jag har befunnit mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (liv.sodahl@gmail. com), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges kristna råd; Johanna Olaison (johanna.olaison@skr. org), Ann-Sofie Lasell (ann-sofie.lasell@skr.org) eller Jonas Thorängen (jonas.thorangen@skr.org).

Korsväg 1|2014

51

Att vara medmänniska på riktigt – Församlingen uppgift är inte att göra människor mer kyrkliga, utan att göra församlingen mer mänsklig. Det är först när vi blir medmänniskor på riktigt, som vi anar vad det innebär att vi är Guds avbilder.

Det säger Thomas Karlsson, ordförande i stiftets internationella råd.

D

en starka kvinnorösten letar sig in i varje vrå av Vasakyrkan.

Melodislingan och tonläget för tankarna till lovprisningar på arameiska, det språk som Jesu talade. Kvinnan som sjunger, Nahrein Gamis, är uppvuxen i Libanon och Irak, varifrån hon på 90-talet flydde från det hårda förtrycket mot de kristna. Den rika sångskatten har hon med sig bevarad i hjärtat, i melodiminnet från sjungandet i kloster och samlingar hos maroniter, ortodoxa och andra kristna.

"Taál beinana – Du bor i oss", sjunger hon på arabiska. Tillsammans med stiftets musikkonsulent Ulrika Melin-Lasson är hon i gång med att förbereda dagens mässa för in-

52

Korsväg 1|2014

ternationella ombud. Stiftsdagen för Svenska kyrkans internationella arbete ska denna gång fokusera på Mellanöstern och sångerna i mässan sjungs växelvis på svenska och arabiska.

Ombud och intresserade från hela stiftet lyss-

nar på föredrag och deltar i seminarier. Minst lika viktigt som föredragen är mingelstunderna, här träffas människor som senast kanske var på resa i Etiopien eller Swaziland tillsammans. Många minnen att dela och stunder att minnas.

– "Glöm oss inte", är ett budskap prästen Håkan Sandvik, fått med sig efter sina många år som utsänd medarbetare i Mellanöstern.

Han betonar i sitt inledningsanförande hur viktigt det är med uthållighet i det internationella arbetet. Och det personliga engagemanget.

– Tänk om Göteborgs stift kunde be församlingar skicka ett brev, en hälsning kanske en gång i månaden till en kristen församling i Syrien! Jag tror det skulle betyda oerhört mycket.

Håkan Sandvik utvecklar resonemanget.

Teologiskt visar han på konsekvensen av att vara en del i Kristi kropp. Om någon lem lider, så är också jag med i det som sker.

– Vi vill hjälpa dem, konstaterar Håkan, inte för att de är kristna. Utan för att vi är det!

Också Thomas Karlsson, präst och ordfö-

rande för stiftets internationella råd, betonar liknelsen med Kristi kropp för den världsvida kyrkan.

– Jag brukar ställa frågan när jag är ute i församlingar och talar om internationellt arbete, berättar han. Behöver Svenska kyrkan ett internationellt arbete? Mitt eget subjektiva svar är ju ja – vi är en världsvid kyrka, vi hör ihop med människor över hela jorden, när en lem har ont, lider hela kroppen.

– Men ofta gör vi Kristi kropp till en mindre enhet, där vi tror att vår del av världen utgör hela Kristi kropp. Och så ser vi bara problemen och behoven ”här hemma”. Då hamnar vi i ett vi och ett dom. Då riskerar jag att tänka att jag som har så mycket ska hjälpa någon annan.

Korsväg 1|2014

53

– Men den medmänskliga brottningen bygger ju på att vi är människor tillsammans. När jag högmodigt tror att jag redan har allt och kan allt och ska hjälpa andra, då är det frågan om min hjälp når fram!

Det andra diket det är lätt att falla i är att blunda och sluta lyssna på ropen om rättfärdighet. Insamlingsbössan, kollekten, tiggarens framsträckta mugg, namnunderskriften, diskussionen vid kaffebordet...

Vad gör det då med mig som människa? Om

jag bara vill vara innesluten i min egen bubbla, där jag har det bra. Om jag slutar bry mig för jag inte tror att det gör skillnad?

– Likgiltighet, varifrån kommer den? funderar Thomas. Om man väger ordet tro, som innehåller att lita på, att ha en drivkraft, ha en horisont, vad är motsatsen – är det icke-tro?

Nej jag tror snarare att det är likgiltighet. Har jag en känsla av att ”det spelar ingen roll”, då behöver jag ju inte tro.

– Så trons motpol är just likgiltighet! Därför behöver vi sannerligen det internationella arbetet, för det öppnar vår ganska trånga värld.

Därför behövs den världsvida kyrkan, precis som det formuleras. Vi är ett, och vi är sända.

Det är inte vi som gör de goda gärningarna, utan det är Gud som sänder ut oss, så att Guds rike kan bli verkligt.

Men vilken är då temperaturen på det interna-

tionella arbetet i Göteborgs stift. Hur starkt är det medmänskliga engagemanget för den världsvida kyrkan?

– Jag ser att engagemanget i kyrkan växer på olika platser. Jag har jobbat mycket med ungdomar och ser glädjen att få vara med och hjälpa andra ungdomar. Men internationella frågor finns inte så mycket med i konfirmand-

54

Korsväg 1|2014

arbetet. Det hamnar oftast i kollektvädjan, i sykretsen, kanske i en studiecirkel för daglediga.

– När vi gör satsningar i kyrkan och engagerar frivilliga, då är det ofta lokala frågeställningar som vi vill ha hjälp med.

Var det bättre förr? Har det internationella engagemanget falnat sen Lutherhjälpsombuden, symbolen för forna tiders engagemang, försvunnit? Har avståndet till den världsvida kyrkan ökat eller minskat efter omorganisationen av det internationella arbetet, där Lutherhjälpen, Svenska kyrkans mission och Svenska kyrkan i utlandet gick ihop? Lutherhjälpsombuden var valda, de hade bössorna, de hade koll på kampanjerna. Det fanns missionsfolk, Skutfolk...

– Som samhället har förändrats, så har också kyrkan, menar Thomas. Teologin, hur man tolkade bibelordet, var förankrat i prästens och samhällets religiösa sammanhang – och detta har förändrats. Idag bygger vi ju inte församlingar på en prästs teologi eller drivkraft, utan idag bygger vi församlingar på mångas engagemang.

– Så det var kanske tydligare förr, människor hade fått ett uppdrag, det var delegerat från kyrkorådet.

Men även om en församling idag bygger på många människors engagemang är det ändå kyrkoherdens ansvar att det blir ett internationellt arbete som genomsyrar församlingen, menar Thomas.

– Kyrkoherden har ett ansvar att ha en vision, en vision som ska gestaltas i verksamhetsplaner. Planer som ska genomföras av anställda, som i sin tur delegerar till ideella medarbetare.

Hur ser du på kyrkoherdars vision för det

del av

Årets fastekampanj: Allt för att utrota hungern.

åva!

Ge en g-3 Pg 90 01 22 3 Bg 900-1 22

sk13251

www.svenska kyrkan.se/inte rnationelltarb ete

internationella arbetet i stiftet?

– Mitt svar på den frågan är att församlingen uppgift är inte att göra människor mer kyrkliga utan att göra församlingen mer mänsklig. Det är först när vi blir medmänniskor på riktigt, som vi anar vad det innebär att vi är Guds avbilder.

– Det är lätt att bli engagerad av församlingsutveckling, till exempel hur gudstjänsten ska utvecklas, hur bibelordet skall tolkas utifrån en viss tradition. Men när vi jagar efter att nå det optimala kring hur vi är kyrka och församling så går vi ofta vilse.

– Det är Gud som sänder oss ut i den tid och det samhälle som är vårt. Och Gud vet vad det innebär att vara människa. Som församling är vi en del i den världsvida kyrkan. En kyrka som rymmer många människor, många traditioner med både svårigheter och möjligheter. En stor utmaning när vi ska formulera verksamhetsmål och arbetssätt i den lokala församlingen.

Thomas har under det gångna året som ordfö-

rande för det internationella rådet varit ute i församlingar och pratat om hur man kan förnya det internationella arbetet.

– Jag tror att vi måste börja i den befintliga verksamheten. Vi måste vi prata om den internationella aspekten i predikan, i konfirmandarbetet.

Foto: Paul Jeffrey /ACT

Svenska kyrka n är en

– Jobba medvetet med kollekterna under året. Formulera egna, personliga berättelser kring kollektvädjan. Inom olika ämnesområden finns alltid människor som brinner extra mycket för olika frågor som fredsarbete, genusrättvisa, barnadödlighet. Engagera dem!

Om vi beskriver på ett sådant sätt att människor av olika kön, olika åldrar, från olika sammanhang blir berörda, då när vi långt!

– Vi måste vara ute och synas, vi måste stå med våra bössor. Vi måste berätta, våga prata, även om vi inte själva varit där. Vi har bra berättelser att berätta!

– Vi behöver lyfta det i kyrkorådet. En procent av omsättningen kan gott gå till den världsvida kyrkan, och sen så berättar vi det.

– Vi behöver våga göra det oväntade! Sälja lotter i nya sammanhang och berätta att detta drivs vi av som kristna. Detta är förankrat i vår församling och du är medlem i den!

Thomas minns leende om hur de var några i

Onsala, som hyrde ut sina hus och flyttade ut till några tält på en åker. Alla som körde förbi undrade vad det var för några tokstollar – och så fick de reda på att det var en illustration av ett flyktingläger.

– Vi samlade ihop 150 000 kronor den sommaren!  Text & bild: Agenta Riddar Korsväg 1|2014

55

Vänskap byggs trots långa avstånd Det började med ett besök från Swaziland för ungefär tre år sedan. Nu har Masthugget i Göteborg en väl etablerad vänrelation med pastoratet Hlatikulu i södra Swaziland.

Att mötas och dela tro och liv är viktigast i relationen.

P

rästen Nkosingphile Mncina var inbjuden av Göteborgs stift för fortbildning och skulle bo hos någon i en församling under tiden.

Det blev hos Anders Leitzinger i Masthuggs församling, där han är kyrkoherde. Relationen som Anders Leitzinger pastor Mncina tog initiativ till har sakta fördjupats efter det första sverigebesöket.

– Vi har skrivit ett avtal med församlingarna för att reglera relationen, berättar Anders Leitzinger.

– Det är två år sedan nu. Vi fick hjälp av Backa församling som redan tidigare hade en vänförsamling i Swaziland. I avtalet står att vårt huvudsyfte med relationen är att utbyta erfarenheter och inte att blanda in pengar. Vi jobbar på att kommunicera med bilder, brev, mail. Att så mycket som möjligt dela tro och liv. Men jag vet att det är viktigt att satsa på fysiska möten också.

Vikten av personliga möten blev extra tydlig i och med den resa till södra Afrika, som

56

Korsväg 1|2014

Anders Leitzinger deltog i under februari i år.

En del av resan bestod av ett partnermöte i Durban i Sydafrika. De stift i Svenska kyrkan som har vänstift i södra Afrika träffades där tillsammans med sina afrikanska partners.

– En viktig och väldigt givande del av det mötet var de kontextuella bibelstudierna.

Vi träffades stiftsvis, svenskar och afrikaner, och utbytte erfarenheter.

Utifrån bibelstudierna och ett gemensamt missionsdokument från Kyrkornas världsråd ledde samtalen till en hel del konkreta idéer, konstaterar Anders Leitzinger.

En sak man kom fram till när man diskuterade ungdomsutbyte var att man behöver göra utbytet så nära församlingsnivån som möjligt.

Stiftet kan hjälpa till och underlätta detta, tror Anders Leitzinger.

Nyss hemkommen från sitt första besök i vän-

församlingen i Swaziland berättar han att intresset för internationella relationer inte är något nytt. Anders Leitzinger skrev sitt examensarbete i missionsvetenskap med fokus på Sydafrika, och Masthuggs församling har sedan tidigare fokus på Afrika i sitt internationella engagemang. Det finns en internationell grupp i församlingen som främst arbetar med att lyfta fram insamlingsperioderna under året, men på längre sikt bör gruppen driva

Mhlatlane kyrka i Östra stiftet i Swaziland. Nkosingphile Mncina (tv) är nu präst i Mbabane, ny präst i Hlatikulu är Mpendulo Mdziniso (th).

vänsförsamlingsarbetet, menar Anders Leitzinger.

– Det är svårt att hitta konkreta former för lokalt samarbete, tycker jag. Hur samarbetar man över så långt avstånd? Hur bygger man vänskap?

Anders Leitzinger konstaterar att språket är en utmaning.

– Både i Hlatikulu i Swaziland och i Masthugget har de äldre dåliga kunskaper i engelska. Språket är ju viktigt att hantera i alla relationer. Sedan har vi så olika förutsättningar när det gäller kommunikationsteknik. ITinfrastrukturen är väldigt osäker i Swaziland generellt. Prästen i Hlatikulu har inte tillgång till internet, förutom via mobilen, och mobilnätet är ju också svajigt.

Här hemma är vi vana vid att diskutera saker

oberoende av var vi befinner oss, och att kunna få snabba svar. Anders Leitzinger berättar att pastor Mncina får ta buss till staden Manzini, 70 km bort, för att kunna skicka e-post.

Att ta sig runt mellan församlingarna är inte

heller helt enkelt. Pastoratet Hlatikulu består av fem församlingar där Mncina är ensam präst, och vägarna tillåter inga snabba resor mellan byarna. Två av församlingarna är väldigt fattiga och ligger isolerat på landsbygden.

Det går inte att ta sig dit med buss, och det kan bli 7 km vandring för prästen för att ta sig till en av de små kyrkorna. Varje församling kanske får besök av prästen högst ett par gånger i månaden. Att i ett sådant läge räkna med att man ska få en bred uppslutning kring ett vänförsamlingsutbyte med oss i Sverige, det är inte helt enkelt.

– Men det är ändå viktigt att se till att det inte bara blir en prästrelation och ett prästutbyte, säger Anders Leitzinger.

– Det är nödvändigt med fysiska möten. Jag tror att det är först när man möter en människa öga mot öga, som man kan ta in den andres situation på riktigt. Detta var första gången jag besökte vår vänförsamling och träffade människor på plats, och det gjorde något både med synen på människorna och på mig själv.

Så är det detta med pengarna. Som kan bli Korsväg 1|2014

57

När vi pratar om att se varandra som medmänniskor, och jag har en medmänniska framför mig som behöver de här pengarna mycket bättre än jag så… så svårt. Från kyrkan på nationell nivå har Anders Leitzinger hört direktiv om att inte blanda in pengar, och det är stiftets policy också, berättar han.

– Jag förstår det som princip, men det är väldigt svårt att säga det. Både till rika människor här och till fattiga människor där. Att vi inte ska blanda in pengar. Prästen Nkosingphile har en månadslön på 4 000 Rand, det är ungefär 2 500 kronor. När man då blir mottagen av dem och blir bjuden på mat och uppehälle samtidigt som man vet att vi har så oerhört olika ekonomiska förutsättningar, då är det väl inte konstigt om man vill bidra med pengar?

Trots det som står i överenskommelsen mellan vänförsamlingarna kunde Anders Leitzinger inte undvika att även bidra ekonomiskt på resan.

– När vi pratar om att se varandra som medmänniskor, och jag har en medmänniska framför mig som behöver de här pengarna mycket bättre än jag så…

På hemmaplan, i Masthuggs församling,

handlar relationen mycket om att man ska få upp ögonen för varandras livsvillkor, och se hur förutsättningarna kan vara helt annorlunda här och där. Och att se att detta verkligen är deras vardag.

– Det är som med tiggarna här i Göteborg.

Vi kan bli upprörda över det vi ser, och vi vill helst inte se det, men tiggarna är inte ett problem – de är människor, och de lever så! Som kyrka tycker jag vi kan tillåta oss att vara lite dumsnälla. När jag träffar en människa som ber om hjälp och jag upplever att jag kan hjälpa, då är det bara att ge!

Kyrkans styrka i detta är att vi finns överallt, menar Anders Leitzinger. Vi är en kyrka,

58

Korsväg 1|2014

trots stora avstånd, och det kan vi ta fasta på.

Trots skillnaderna har vi många saker som knyter oss samman.

– Hos församlingarna i Swaziland upplever jag att tron är närmre vardagen än vad den är hos oss. Samtidigt tror jag att de är mer fångna i det lutherska arvet. Det finns en stolthet i att vara lutheran, men mycket av den lutherska identiteten är konstruerad av missionerande kyrkor från Europa.

Anders Leitzinger återkommer till de givande

bibelstudierna i Durban.

– Om vi med våra olika förutsättningar läser bibeltexterna kontextuellt tillsammans, kommer vi att kunna dela olika tolkningar. Den swaziska församlingens kontextuella tolkning kan ha något att säga oss i vår församling. Bibelläsningen kan till exempel ge oss konkreta verktyg att arbeta med församlingarnas budget.

– Att vara församling genom att vara delaktig i en medmänniskas nöd är en annan aspekt. Vi med stora resurser kan lätt bli fokuserade på lösningar. I en by där hälften är döende i aids och det inte finns några lösningar att erbjuda, kan kyrkan vara de som delar och lyssnar. Det finns kristna som hör deras berättelser.

Men det som dröjer sig kvar efter resan är käns-

lan av vanmakt. Det borde vara annorlunda.

– Att vi här i Sverige brottas med hur vi ska klara oss trots våra förutsättningar är på något sätt provocerande. Varför ska jag ha det så bra? Vi möts en vecka, och sedan kan jag bara flyga därifrån. Det ger mig dåligt samvete, säger Anders Leitzinger.

– Det jag har mött av församlingarna i Swaziland utmanar också kärnfamiljen och våra många gränsdragningar. Man tog hand om dem

Kvinnor syr skoluniformer i Mhlatlane kyrka, som tillhör en av Masthuggs vänförsamlingar.

som behövde bli omhändertagna, trots knappa omständigheter. Prästen tar till exempel hand om två barn utan föräldrar utöver sina egna barn, och dessa är en självklar del av familjen.

– När jag tänker på detta blir det absurt att vi är så noga med att skilja på arbete och fritid, och att spara kvitton för utlägg och så.

Men det är jättesvårt att ändra på sådant bara genom att bestämma sig för att tänka annorlunda. Det fysiska mötet behövs verkligen!

Det är mycket av erfarenheterna från Swazi-

land som utmanar, men Anders Leitzinger tror att även församlingarna i vänstiftet kan utmanas av oss.

– Genom vår jämställdhet, vår syn på hierarkier och genderfrågor. Deras gudstjänster är ofta väldigt olika våra, och samtidigt som de kan inspirera oss i frimodig sång och vittnesbörd, är de ofta väldigt traditionsbundna i predikningar till exempel. En sak som de frågar efter är vårt sätt att möta ungdomar med

samtal om relationer och sexualitet, som är mycket öppnare än vad de är vana vid.

Anders Leitzinger är väldigt nöjd med besöket i Sydafrika och Swaziland. En viktig poäng var att partnermötet skedde där, och inte i Sverige. Nu vill han se ett utökat nätverkande bland de församlingar i Göteborgs stift som har vänförsamlingar i södra Afrika. I nuläget är det Masthugg, Backa och Romelanda, och det kan finnas många sätt att stötta varandra i relationsbyggandet.

Den internationella gruppen i församlingen kommer att få en rapport från mötet i Durban, sedan ska Masthuggs församling arbeta vidare för att fördjupa relationerna med Hlatikulu.

- Några i gruppen måste åka dit! Jag är övertygad om att det är de personliga mötena som kommer att bära relationerna vidare, avslutar Anders Leitzinger.  Text & porträtt: Tomas Pettersson Afrikabilder: Anders Leitzinger Korsväg 1|2014

59

nya böcker

Ny katekes väjer inte för det svåra

Sångbok för alla Guds barn

Tro och liv människor googlar på. Förra Carl Magnus Adrian året var den femte mest växKerstin Hesslefors ande hur-frågan Hur ber man?

Persson Och den fjärde mest växande Maria Ottensten varför-frågan var Varför firas Argument påsk? Det finns uppenbarligen en växande kunskapstörst om kristen tro och tradition i vårt land.

Googlar man på församlingarnas hemsidor i Svenska kyrkan finns sällan lättillgänglig information om hur man kan få vägledning i det mest basala, hur man ber eller vad kyrkans högtider går ut på.

Kanske kan Argument förlags nya bok Tro och liv bli en sporre att skapa samtals- och upptäckargrupper (typ Alpha) och mer konsekvent inbjuda till vuxenundervisning och katekumenat i församlingarna.

Boken är skriven av prästerna Carl Magnus Adrian, Kerstin Hesslefors Persson och Maria Ottensten.

Innehållet är systematiserat ungefär som i trosbekännelsen, och uppenbarligen är syftet att ge en fyllig bild av den kristna trons innehåll i modern tid.

De femton kapitlen är uppdelade i olika avsnitt jämnt fördelade på de tre författarna. De olika ämnena blir så belysta med författarnas lite olika perspektiv. Det är välgörande när svåra frågor behandlas, exempelvis gudsbilder, teodicéproblemet, försoningen eller Jesu under. Genomgående finns ett kristocentriskt drag. Jesus, korset och uppståndelsen är helt avgörande i den kristna tron enligt författarna.

Boken utgörs till en tredjedel av bilder. Det är en bra med bilder om de säger något utöver texten.

Men här är bilderna illustrationer rakt av och öppnar inte för eftertanke. Boken har också en separat ledarhandledning med en mängd samtalsfrågor, övningar, fördjupningstexter och andakter. Den hade vunnit på att vara hälften så lång. Den förefaller också vara tänkt mer för unga än vuxna.

I min bokhylla står en mängd psalmböcker. Från olika Hela familjens samfund, tider, förlag. Skrivna psalmbok för olika åldrar, med sånger Libris från olika länder. När jag nu får ytterligare en i min hand, funderar jag på om det verkligen är nödvändigt med en till.

Men det tar inte lång stund innan jag är fast.

Hela familjens psalmbok är som russinen i kakan, eller som chokladkrämen på kärleksmumsen. Allt det goda är samlat i en och samma bok. Och jag upplever att jag frossar i gamla psalmfavoriter, samtidigt som jag förnöjsamt klinkar fram nya melodier på pianot. Här finns flera av de äldre psalmerna från Den svenska psalmboken kompletterade med välkända sånger som inte finns med där, men som under årtionden sjungits och slagit rot i kyrkan.

Till detta har lagts nyskrivna sånger som redan på många håll fått fäste i gudstjänster och barngrupper. Som om detta inte vore nog går det att finna ackordanalys för gitarr, bibelcitat, Herrens bön och den Apostoliska trosbekännelsen.

Det enda jag vänder mig mot är titeln. Ser vi kyrkan som en stor familj, är titeln bra. Men det är lätt att uppfatta att psalmboken bara ska användas hemma vid köksbordet, och då begränsar det. Jag skulle vilja se den användas regelbundet i söndagens gudstjänst.

Barnen är och har varit i fokus när boken kommit till, men för mig är det absolut ingen sångbok bara för barn. Det är en sångbok för alla som vill vara Guds barn.

I livets alla skeden.

Det finns statistik på vad

Ingemar Birgersson

60

Korsväg 1|2014

Annika Pettersson

nya böcker

Relationer och form i gudstjänst

Ärligt om en pappas förvandling

Det är hos vanliga guds-

När en älskad pappa plötsligt

tjänstfirare som den verkliga Gudstjänstens kunskapen finns om gudskärnvärden tjänstutveckling. Det är idén Martin Modéus med boken Gudstjänstens kärn- Verbum värden som är en sammanfattning av Martin Modéus arbete med gudstjänstfrågor i Stockholms stift.

Relationer, värden och form är centrala begrepp, och boken behandlar hur dessa samspelar respektive motverkar varandra i gudstjänsten. Modéus tanke är att gudstjänstfördjupning behöver börja i värden, eftersom de påverkar hur vi upplever formerna. De värden som är viktiga i människors upplevelse av vad den goda gudstjänsten är, betyder att utveckling av gudstjänst är att se till att de värdena skyddas och får växa i den lokala gemenskapen.

Boken har tre delar. Den första handlar om de tre grundrelationer som är livets och gudstjänstens grund, relationen till Gud, medmänniskan och mig själv. Den andra delen fördjupar den första och ger praktiskt inriktade tankar om hur man kan arbeta för en gudstjänstmiljö som börjar i mänskliga livserfarenheter. I den tredje delen finns reflektionstexter kring värden som gemenskap, delaktighet, helighet, igenkänning.

Tanken är att samtalen om värden i sig skapar värden som exempelvis gemenskap. Boken innehåller mycket. Teoretiska resonemang från Jürgen Habermas samsas med låttexter av Leonard Cohen, reflektionstexter utifrån bibeltexter och mänskliga erfarenheter samsas med samtalsfrågor.

Det gör boken delvis svår att få grepp om. Men det gör också att olika delar skulle kunna läsas samtidigt i olika typer av grupper i församlingen för att utveckla gudstjänsten med grund i vad det är att vara människa.

blir en hon – vad tänker man, vad känner man?

Min pappa Ester Roxberg har skrivit en Ann-Christine öppen och ärlig bok om pappa Ester Roxberg Åkes förvandling till AnnWahlström & Christine mitt i livet. Om att Widstrand det som blev en befrielse för pappan bara skapade rädsla och saknad hos barnet – rädsla över att den pappa hon vuxit upp med inte skulle finnas mer.

Med minnesfragment från barndomen berättar hon om en trygg uppväxt i prästfamiljen i Småland med en pappa som både snickrar och lagar mat med samma iver och predikar såväl i den egna kyrkan som på karismatiska sommarmöten. Men när pappan väljer att komma ut, som först transvestit och sedan som transsexuell, spricker barndomsbilderna och tryggheten rämnar. Vem var pappan? Hur hanterade han sin längtan under alla år han dolde den?

Bokens kvalitet är just att man får barnets osminkade perspektiv, även om det sker genom den vuxnes minnesbilder. Som kluvenheten när hon som vuxen vill bejaka pappans förvandling men barnet inom henne sörjer pappan hon mister. Ska man sjunga han eller hon i ”Ja må han/hon leva…” på 60-årsdagen? Och vems är snickarjeansen som hänger kvar i garderoben?

Stormen Gudrun, som drog in över Småland, får stå som en bild av förvandlingen. Stormen drar in och skakar om, och man vaknar upp till ett förändrat landskap.

Boken slutar i en inre försoning; barndomens pappa finns kvar också i Ann-Christine. ”Det kan ingenting ändra på.”

En läsvärd och ömsint bok om att våga leva ett liv i sannning mot både sig själv och sin omgivning.

Anna Cöster Lasse Bengtsson Korsväg 1|2014

61

nya böcker

Goda exempel inspirerar

Livets krav och nådens tröst

Många är vi väl i kyrkans

”Gud ger. Vi får. Därför kan

värld som vill vända trenden, Kyrkan färgade som vi lätt blir av alla vänder trenden kurvor som pekar nedåt. Men Red Elisabeth det finns de som redan vänt Sandberg trenden. 14 av dem finns samVerbum lade i reportageboken Kyrkan vänder trenden – 14 församlingar berättar.

Flera av reportagen har tidigare publicerats i Kyrkans tidning, några är nyskrivna för boken.

Det är befriande att läsa om att det faktiskt går att vända negativa trender. Och det behövs inte import av idéer från megakyrkor i väst, det räcker med att man sätter sig ned lokalt och ser vad man har – och vad man längtar efter. Sedan handlar det om att våga bryta invanda mönster och våga välja bort för att kunna välja till.

De 14 exemplen är hämtade från hela landet, från Västra Skrävlinge (Rosengård) i söder till Arvidsjaur i norr. Två av exemplen är från Göteborgs stift, Ljungskile och Lerum. Ljungskile med sin medvetna satsning på ideella medarbetare och gudstjänstförnyelse, Lerum om sitt arbete med ökad medvetenhet om dopet.

Ska man försöka hitta något som är signifikant för de 14, så är det nog att gudstjänsten och dopet är i centrum och att gamla strukturer inte har tillåtits bli ett hinder. ”Frihet är nyckeln till framgång”, säger kyrkoherden i Mariestad om församlingens musiksatsning. Och det kan nog stå som tema för alla som vill vända trenden.

Reportagen bjuder inte några teologiska resonemang, men de inspirerar till reflektion över den egna längtan, att våga förnyelse i den egna församlingen och att möta människor med ett glatt budskap.

Och det är väl god teologi.

Andaktsbok du orka också denna vecka.”

Anders Wejryd Ord för en tidig vårmåndag. Verbum Anders Wejryds andaktsbok innehåller andakter för ett kyrkoår. Boken har kommit lagom till att Weiryds uppdrag som ärkebiskop avslutas. Den uttrycker hopp och tillit.

Varje vecka utgår från söndagens evangelietext och har en längre andaktstext. För måndag till lördag finns sedan en kortare text över någon av söndagens bibeltexter. För oss som tycker om att använda psalmboken, finns en psalm för varje dag.

Wejryds texter är vardagliga, och fungerar som följeslagare alldeles vanliga dagar. I inledningen förklaras pedagogiskt hur och vad kyrkoåret är, och hur bibeltexter och psalmer går att hitta i psalmboken. Wejryd skriver där hur han som tonåring såg kyrkoåret som en tvångströja, men numera ser det som ett år utöver det vanliga året, givet av ett liv i Svenska kyrkan. Boken är på det sättet en andaktsbok att använda både i församlingens sammanhang och för egen del, både av den ovana och vana läsaren av andaktsböcker.

Samtidigt som vardagen har stor plats, innehåller andaktstexterna stora, centrala ämnen i kristen tro. Guds allmakt, inkarnationen, frälsning, försoning, uppståndelse, dop och nattvard, samt tro och vetande, är alla med i vardagen. Genom det blir boken också Wejryds teologiska sammanfattning av kristen tro. Den visar också de frågor som ligger honom varmt om hjärtat, som miljöansvar, fredsoch samhällsfrågor.

Spänning mellan livets krav och nåden går igenom boken. Guds nåd är alltid störst. Nåden förändrar perspektiv och uppmanar till handling och engagemang, och psalmvalet för kyrkoårets sista dag är Sv ps 285:1-3; Det finns djup i Herrens godhet, och nåd för nya världar.

Lasse Bengtsson Anna Cöster

62

Korsväg 1|2014

på gång

Tro och liv – en vägledning i den kristna trons innehåll Det ser ut som en tanke att Argument förlag ger ut boken Tro och liv samtidigt som Svenska kyrkan igångsätter satsningen Dela tro – dela liv. Boken är ett hjälpmedel när människor vill bli vägledda av kyrkan in i kristen tro. Likt en katekes berör den bland annat trosbekännelsens innehåll, bibeln, sakramenten och bönen. Texterna är resonerande och söker hela tiden sambandet mellan tro och liv.

Författarna är prästerna Carl Magnus Adrian, Kerstin Hesslefors Persson och Maria Ottensten. En omfattande ledarhandledning och annat material finns också att tillgå på förlaget.

Tre studiedagar kring Tro och liv, med medverkan av författarna: 20 maj, Åh Stiftsgård 15 september, Stiftskansliet 24 september, Helsjöns folkhögskola Läs mer på internwww.svenskakyrkan.se/goteborgsstift

:

Livsnara samtal med bibeln i fokus Ny serie inspirationsdagar Livsnära samtal med bibeln i fokus är en serie inspirationsdagar med fördjupning i olika samtalsmetoder där bibeln är i fokus. Dagarna kommer att ge redskap för att starta grupper kring livsfrågor med bibeln som redskap. Den första dagen handlar om bibliolog och äger rum den 6 oktober. Bibliolog är en i Europa och USA spridd och mycket omtyckt och beprövad metod att gå in i bibliska texter och uppleva dem inifrån. Text och liv möts och tyder varandra, ofta överraskande, berörande och befriande.

Den andra dagen i serien kommer att handla om Lectio devina och ignatiansk andlighet och äger rum den 4 november. Lectio divina är ett meditativt sätt att läsa bibliska texter, med rötter i judendomen. Orden betyder ungefär ´gudomlig läsning`. Grundtanken i ignatiansk andlighet är att Gud finns i varje människa och att vi kan välja att uppmärksamma Guds tilltal, den inre röst som leder oss i riktning mot en positiv utveckling för oss själva och våra medmänniskor.

Arr: Göteborgs stift och Sensus.

Mer info på intranätet!

Korsväg 1|2014

63

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Att spela roll

M

in mamma ringer. ”Per, slå på teven!”.

Jag skyndar mig att sätta på och känner direkt igen en man jag inte sett på 30 år. Låt oss kalla honom för Pekka. Pekka sitter i en TV-soffa och berättar om sitt liv på sjungande finlandssvenska: ”När jag var 20 år flyttade jag till Sverige, för att skaffa ett arbete, men det fanns inget. Jag började supa, tyckte livet var meningslöst och det gick snabbt utför. Det hade gått så långt att jag till och med hade börjat äta skokräm för att få i mig lite sprit. En dag låg medvetslös i rännstenen på en bakgata på Södermalm. Då kom två unga pojkar, de kallade på ambulans, som förde mig till Mariapol för avgiftning. Där låg jag i en vecka. Under den veckan besökte pojkarna mig. De undrade vad jag ville med mitt liv. De kände till ett behandlingshem jag kunde få komma till, om jag bara ville. Jag bestämde mig för att ge livet en sista chans.

Spriten hade mig i ett järngrepp, men jag klarade det. Idag är jag nykter alkoholist och har ett arbete som kock.”

En av de ”unga pojkarna” var jag. Jag var visserligen 20 år gammal och kände mig inte

så ung. Det som hände den där dagen var att vi bestämde oss för att för en gångs skull inte gå förbi. Trots rädslan för att gå fram till Pekka och trots känslan av att detta var samhällets sak, gjorde vi några små saker när vi såg Pekka i rännstenen. Vi ringde ambulansen och vi besökte honom två gånger på avgiftningen.

Visst är detta en solskenshistoria. Det är inte alltid det går så väl, men ibland gör det lilla vi gör, en avgörande skillnad i andra människors liv. Om vi bara inte rusar förbi. Jag tänker på Ulf Nilssons underbara berättelse om när han var på Mallorca med sin fyra år gamla son.

Pojken kastade snäckor i havet, för att rädda dem till livet. Stranden var en mil lång och varje meter fylld med hundratals snäckor. Ur ett vuxenperspektiv var förstås projektet både dumt och omöjligt.

Ulf avslutar historien: ”Jag ville få honom att inse det meningslösa.

Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll att du kastar tillbaka en snäcka eller två.

Först tittade han bara på mig. Han hade en snäcka i handen. Sakta sträckte han upp den mot mig och sa: ”För den här. För den här spelar det roll.”

 64

Korsväg 1|2014