Korsväg 2017 1

K Korsväg 1 | 2017

Går det att vara fri

när man sitter inlåst? sidan 20 Per Eckerdal | Tilltalad av en trafikstolpe 4 Monika Oscarsson | Att rädda sig själv och den andre 37 Christer Hugo | Ett samtal med doktor Luther 48 Margareta Brandby-Cöster | Ingen kristen frihet utan bundenhet 52

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Fria att göra gott mot andra

E

n kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är alltings tjänare och alla underdåniga. Det skriver Martin Luther 1520 i sin skrift ”Om en kristen människas frihet”.

2017 är ett jubileumsår. För 500 år sedan spikade Martin Luther upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Teserna var en diskussionsskrift med vilken Luther ville starta en öppen diskussion om avlatshandeln i den Katolska kyrkan. Förutom avlaten, att kunna köpa syndernas förlåtelse för sig och sina anhöriga, tog Luther upp påvens girighet och sin syn på människans förhållande till Gud. Luthers teser blev inte bara en akademisk diskussion utan starten på det som kallas reformationen. Och reformationen fick stora konsekvenser - både politiska och kyrkliga - med bl a en kyrkosplittring, något som Luther själv inte ville. Han ville reformera den Katolska kyrkan, återge den dess ursprungliga och äkta form.

Luther fick också spridning för en av sina grundtankar; hur skall en människa med fel och brister kunna bli rättfärdig inför Gud? Genom tron allena, var det enkla svaret! Gud kräver inte gärningar. Detta är den grundläggande friheten.

När vi hör evangeliet, det glada och befriande budskapet om Jesus Kristus, väcker det tro hos oss och vi befrias från synd och skuld. Genom tron får vi del av Kristi kärlek som väcker en lust att leva som Gud vill.

Den kärleken gör att vi vill göra gott åt andra. Vi blir fria att göra gott mot andra, inte för att vi måste utan för att vi vill. Detta är den andra friheten.

Frihet är temat för årets första Korsväg. Redaktionen inspirerades av Luthers tankar om vår frihet som kristna och funderade kring vad frihet kan vara. I detta nummer tar vi upp några av de spår vi följde; att vara fri från olika former av fångenskap, att vara fri men ändå bunden, att gestalta frihet, musik som frigör och att möta rädsla med kanelbullar…

2

Korsväg 1 | 2017

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Anna Cöster Maria Gustafsson Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Grafisk form: Tomas Pettersson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Frihet

08

26 04.

08.

20.

26.

32.

36.

38.

42.

48.

52.

56.

64.

69.

20 Ledare: Tilltalad av en vägstolpe Luther - en motsägelsefull stjärnakademiker Går det att vara fri när man är inlåst?

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus Second chance Att rädda sig själv och den andre Flykten, språket och friheten Martin och Käthe Ett samtal med Doktor Luther Ingen kristen frihet utan bundenhet Vad är äkta?

Bibelstudium: Fri att tjäna Nya böcker

Anne Ryen anhölls första gången som tonåring. Hon bad till Gud om att bli utsläppt så att hon kunde återvända till sin bästa vän: amfetaminet.

– Frihet idag är att leva utan droger, fri från oro och dödsångest.

Korsväg 1 | 2017

3

ledare | + Per Eckerdal

Tilltalad av en vägstolpe

E

n grådisig dag tog jag en promenad. Jag tänkte att man mår bra av att röra på sig och få lite frisk luft. In med syret och ut med tröttheten. Under promenaden i det lilla samhället kom jag in på en väg – och blev stående. Där stod en skylt som talade om att detta var ”Ångersvägen”.

Under gatunamnsskylten satt en annan skylt som angav att det var en återvändsgränd, och längre ner på samma stolpe satt en papperskorg. Papperskorgen kändes lite vilsekommen i det lilla samhället mitt ute på landsbygden.

Som om någon hade varit inne i stora staden och sett att i ett samhälle ska det finnas papperskorgar. Tur att de kunde leta upp en stolpe och sätta fast den där papperskorgen, tänkte jag.

Men kombinationen av Ångersvägen, återvändsgränden och papperskorgen satte igång mina tankar.

Tankarna kretsade fortfarande kring detta att må bra, något som väl alla önskar och som vi verkar alltmer upptagna av. Att röra på sig och komma ut i friska luften tror jag verkligen är mycket bra. Om inte annat för att kunna tänka klart och reflektera djupare över vårt behov av att må bra.

Gatunamnsskylten fick mig att min-

4

Korsväg 1 | 2017

nas alla de gånger jag hört människor säga om sitt liv: ”Jag ångrar inget!”

Jag frågar mig varför det är vanligt att uttrycka sig så när man ska summera en livsvandring. Är ånger verkligen en återvändsgränd? Är lösningen för att må bra att trycka undan varje tanke på ansvar för sådant som inte varit rätt eller gott i livet?

Den där vägstolpen talade till mig om två alternativ där det ena är att varje tanke på ånger leder till en återvändsgränd. Det andra alternativet är att ångern ska tas på allvar och att nästa steg är en papperskorg.

I kristen själavårdstradition finns en kunskap om möjligheten som ligger längs vägen ånger – bekännelse – förändring. Känslor av ånger kan naturligtvis rymma mycket. Det är själavårdens uppgift att sortera och rensa. Där kan finnas skuldkänslor som egentligen handlar om att jag övertagit andra människors moraliserande om hur jag borde vara eller vad jag borde kunna klara. Ofta handlar väl det då mer om skam än om faktisk skuld. Viktigare är den ånger som hör samman med att jag själv tar ansvar för mitt liv och vad som sker utmed min livsvandring. Vi

Psykologi och terapi ger viktiga instrument som vi behöver för att hantera livsproblematik av många slag, men faktisk skuld kan vi inte greja själva. Det är som att försöka lyfta sig själv i håret. Kristen själavårdstradition ger oss däremot verktyg att hantera skuldens problematik, som bara kan lösas av den vi är ytterst ansvariga inför, Gud. Jag väljer alltså vägstolpens andra alternativ. Ångern behöver tas på allvar och papperskorgen, den eftertänksamma bekännelsen och Guds

förlåtelse, är nästa steg vidare. För nu är det verkligen ingen återvändsgränd det är fråga om. Verklig ånger som hör samman med att vi tar ansvar innebär att vi med Guds hjälp vill förändring i vårt liv. Ibland talar man också om ”gottgörelse”. Gottgörelse innebär att vi så gott det går vill ställa tillrätta sådant som vi ställt till med. När vi talar om förändring signalerar vi att den förlåtelse vi får också gör skillnad för vårt fortsatta liv. När jag hade stått en stund och mediterat inför den där vägstolpen i grådiset såg jag mig omkring. Det var tomt och tyst omkring mig och det kändes faktiskt ganska skönt. Det måste ha sett underligt ut med en gubbe som stod orörlig och stirrade på en vanlig vägstolpe. Jag fortsatte min promenad med lätta steg till ortens lilla kapell. Där bad jag i glad tacksamhet över ångerns möjlighet, papperskorgens gåva och lyckan över att vi får leva i förlåtelse och förändring. Att vi får leva fria i Guds omotiverade nåd.

Bild: Per Eckerdal

lever i en ofullkomlig värld och är själva ofullkomliga.

När vi tar ansvar inser vi därför också att vi bär på skuld. Ansvarstagande för våra liv, skuld och ånger hör samman. En sådan existentiell skuld, skuld inför Gud, kan bara lösas när vi sätter ord på den och ber om förlåtelse. När ångern leder till bekännelse och bön om förlåtelse rör vi oss ner mot ”papperskorgen”. Förlösningen kommer genom förlåtelsen. Då kan vi släppa vår synd i skräppåsen där den hör hemma.

+Per Eckerdal

Korsväg 1 1 2017

5

82

”

Så många gånger återfinns orden fri och frihet i Bibel 2000. I våra svenska grundlagar är motsvarande siffra 16.

”Alla människor älskar friheten och tycks sträva efter att krossa den.”

Voltaire ”Freedom’s just another word for nothing left to lose” Janis Joplin Ur: Me an Bobby McGee ”Absolut frihet är detsamma som absolut meningslöshet, för människan är människa endast i kraft av en mängd beroendeförhållanden.”

H C Branner

Kärlek, enligt ett kristet synsätt, utvecklas inte genom självständighet och oberoende av varandra. Kärlek växer genom att man ger sig själv åt andra, den friaste av alla handlingar, som möjliggörs genom att Kristus utgivit sig själv. Isolerad från andra kan man aldrig nå frihet. Kyrkan är Kristi kropp, vilket innebär att vi inte tillhör oss själva, vi tillhör varandra därför att vi alla tillhör Gud. Det är detta vi gestaltar när vi firar eukaristin, Herrens måltid. Vi äter Kristi kropp så att vi blir Kristi kropp, för att sedan ge oss själva som föda åt andra. Detta är både boten mot ensamhet och den vackraste formen av frihet som en människa kan uppleva.”

William T Cavanough i Pilgrim 1/2013

Ordet Frihet Frihet i betydelsen ”att inte vara bunden eller styrd” är belagt sedan 1300-talet, och finns i flera germanska språk. Verben ”fria” och ”befria” finns redan i fornnordiskan och båda har samma språkliga ursprung. Den ur-germanska grundbetydelsen är ”att ära”, ”att älska” eller ”att visa sin kärlek”. the Barnhart Dictionary of Etymology (1988) Frälsa = fornsvenska: frelsa, frjalsa; avledning av frjals, fri; egentligen: fri-ha1s ’som har halsen fri’, vanligen tolkat som syftande på ringen kring trälens hals, ett gammalt tecken på ofrihet.

Svensk etymologisk ordbok (1922)

6

Korsväg 1 | 2017

Foto: iStockphoto

Han förde mig ut i friheten, han räddade mig, ty han älskar mig.

2 Sam 22:20 och Ps 18:20

Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.

Luk 4:18

BILDEN AV FRIHET Oavsett språk, är associationerna till ordet Frihet ganska lika. Vid en sökning på Google på franska, engelska, arabiska, tyska, kinesiska och svenska så är följande tre typer av bilder dominerande. Uppsträckta händer i motjus tycks vara den ultimata bilden av frihet...

Bild: Maria Gustafsson

”Ge mig det jag behöver Ge mig hopp Ge mig liv Ge mig någonting jag kan fästa mig vid Snälla, ge mig frihet Ge mig och låt mig gå vidare Ge mig en bit förklaring Till allt det som händer Ge mig trovärdighet hos dig” Gramoz Ur: Ge mig hopp ge mig liv. Dikter av flyktingbarn som gömmer sig.

”FRIHET INNEBÄR ALLTID FRIHET FÖR OLIKTÄNKANDE.” Rosa Luxenburg

Korsväg 4 1 2017

7

8

Korsväg 1 | 2017

Luther

– en motsägelsefull

stjärnakademiker Den lutherska reformationen var en akademisk universitetsrörelse, enligt Per Svensson. Själva den grundläggande idén, ”nåden, tron och skriften allena” som visar att kyrkans roll som förmedlare inte är nödvändig för relationen mellan människa och Gud, är något som Luther kom fram till genom läsning.

Korsväg 1 | 2017

9

Å

ret är 1517, platsen en kyrkport i den tyska staden Wittenberg. Den unge ilskne munken Martin Luther har fått nog av påvekyrkans avlatsbrev och rökelsedimmor och spikar upp sina teser på porten.

Reformationen beredde vägen för inte bara hårt arbete och gudsfruktan utan för dagens moderna samhälle.

Martin Luthers idéer har präglat västerlandet i femhundra år, på gott och ont. Han predikade livsglädje och gudsfruktan, uppror och lydnad. Klart är att han rymmer många fler sidor än vi vanligen tror.

Så formuleras baksidestexten på Per Svenssons bok – Frihet, jämlikhet, reformation, 500 år med Luther. Boken är en reviderad och utvidgad version, med bl a tillägg om IS, av den tidigare boken med den provokativa titeln Dr Luther och Mr Hyde: om tro och makt då och nu.

För att ytterligare kittla läsarens nyfikenhet skriver Per Svensson i förordet: ”Hur luthersk är denna min protestantism? Mer luthersk än jag kanske vill erkänna. Det är en av mina teser: att det svenska välfärdssamhället, det som format mig på djupet, är präglat av det lutherska arvet och att det kanske är just därför Luther själv länge tyckts vara så frånvarande. Han finns överallt och är därför så svår att urskilja.”

Vem är då denne Per Svensson som gett sig i kast med att förstå och förklara Martin Luther för oss? Han är journalist och författare, har varit chefredaktör för Kvällsposten och kulturchef på Expressen. Sedan 2008 är han senior kolumnist på Sydsvenska Dagbladets kultursida. Flerfaldigt prisbelönad med bland andra Stora Journalistpriset och Augustprisnominerades 1997 för boken ”Storstugan eller

10

Korsväg 1 | 2017

När förorten kom till byn”. 2014 kom boken ”Vasakärven och järnröret: Om den långa bruna skuggan från Lund”.

Vi träffas i Sydsvenskans fikarum i Malmö för ett långt, intensivt samtal om Luther.

Per pekar ut några landmärken som man ser genom fönstret, trots den något disiga februaridagen. Turning Torso, Öresundsbron och S:t Johannes kyrka där vi nyss tagit bilder och sett en bild av Martin Luther över predikstolen.

Per inleder med att konstatera att svenskar vet väldigt lite om Luther - och det de tror sig veta är fel!

– Martin Luther var en karriärakademiker!

Den lutherska reformationen var en akademisk reformation, en universitetsrörelse.

Man kan tänka sig Wittenberg som ett litet Harvard eller ett litet Yale, där det finns en grupp akademiker. Han råkar vara den mest karismatiske och kommunikativt begåvade av dem. Ungefär som en kändisakademiker av idag som skriver i tidningen, medverkar i radio och paneler.

– Med tre enkla, korta satser etablerar han ett hållbart förhållningssätt till en värld i förändring och ger svar på de pockande frågorna om hur en kristen människa ska förhålla sig till kyrkan, Gud, fursten och sig själv. Själva den grundläggande idén, ”nåden, tron och skriften allena” som visar att kyrkans roll som förmedlare inte är nödvändig för relationen mellan människa och Gud, är något som Luther kom fram till genom läsning. Det är en akademisk, intellektuell process, fast med psykologiska rötter för hans del.

Men hade inte Martin Luther våndats mycket, hamnat i allt djupare syndanöd och grubbel och försökt nå sinnesfrid?

» Den lutherska reformationen var en akademisk reformation, en universitetsrörelse.

Harplinge kyrka omgiven av sprakande höstfärger.

Korsväg 1 | 2017

11

– Jo, och därför är det också en psykologisk process för hans del. Men själva grundidén han kom fram till, det är en klar intellektuell handling, som han ville berätta för andra människor, som inte hade förstått.

Per menar att Martin Luther inte drevs av idén att kyrkan skulle splittras, det var nog inte ens något han hade föreställt sig. Det fanns ett stort motstånd mot avlatshandeln inom kyrkan och ett missnöje med korrupta påvar. Motsättningarna fanns också mellan olika ordnar och läror. Så Luther trodde nog att kyrkan skulle acceptera hans tes.

– Själva reformationen blev en dramatisk händelseutveckling, bara under några få år, även om det ”laddats upp” under lång tid.

Som många dramatiska händelser; franska revolutionen eller berlinmurens fall. Det har funnits ett missnöje länge, men sen sker det jättesnabbt, osannolikt snabbt.

12

Korsväg 1 | 2017

– Det är en ganska bra parallell, demonstranterna i DDR kunde nog inte föreställa sig att DDR skulle försvinna, att det skulle bli ett återförenat Tyskland, att kommunismen skulle försvinna från hela Europa. Men det skedde när man väl öppnat dörren.

Man kan fundera över hur Martin Luther vågade? Varför intog han en så radikal position, så han blev både bannlyst av kyrkan och förklarad fredlös?

– Där kan man kan inte bortse från det psykologiska, menar Per. Han var ju övertygad om att han hade rätt. Han var ju lite narcissistisk. Men det han själv hänvisade till och man ofta glömmer är hans doktorstitel. Han var ju promoverad att uttolka Bibeln.

– I sin samtids ögon var han en mycket lärd man. Sentida människor har nog svårt att förstå detta. Människor som då var lärda hade en väldig auktoritet, både präster och akademiker. De hade också en stark ställning i staten,

”En konsekvens av Luthers tes är att det kan bli total anarki. Du får ju inget straff om du bryter mot buden.”

man lyssnade på dem.

Om jag försöker föreställa mig vad reformationen betydde för den enskilda människan, med det starka tryck som kyrkan utövade på dem, med avlatshandel, skärselden, mycket tal om straff och gudstjänster på latin, som vanligt folk inte ens begrep – då borde det handlat om en stor frihetskänsla. Ett ok som lyfts av ens axlar?

– Man måste förstå att människorna levde helt och hållet under en religiös kupol, de kunde inte tänka sig en värld utanför religionen. Och att det centrala i religionen är att livet på jorden bara är en prövotid inför evigheten. Om man kommer till himlen, eller om man blir fördömd. Om hur lång tid man måste tillbringa i skärselden.

– Det var bara några få som slapp skärselden, helgonen t ex. De flesta människor levde ett ganska kort liv, ofta eländigt, plågsamt. Även rikare klasser hade ju sjukdomarna, tandvärken och mycket av det som vi numera försöker lindra.

– Om evighetsperspektivet är det viktigaste och om man bara kan ta sig till evigheten genom kyrkan, så får kyrkan en enorm maktposition. Hela livet inriktas på vad som kommer hända efter döden och vad kyrkan säger man ska göra för att komma undan så lindrigt som möjligt.

– Det blir ju en väldig inlåsning av människorna. Och om Luther då säger att detta är fel, kyrkan har ingen särskild makt, prästen är bara en lärare. Konsekvensen blir att skärselden inte finns. För varför ska skärselden finnas

om inte gärningarna räknas?

Vi talar en stund om den enorma lättnad människor måste ha känt. En euforisk frihetskänsla och att jordelivet blir mer värdefullt. Men också svårigheten när svaren man lärt sig, inte håller. Varför somliga blir frälsta och andra inte.

– En konsekvens av Luthers tes är att det kan bli total anarki. Du får ju inget straff om du bryter mot buden. Det kan man jämföra med att gå mot röd gubbe. Det är ju förbjudet att göra det, men händer inget om du gör det.

– Därför har ju Luther den berömda konstruktionen med de två regementena – det världsliga och andliga. Då säger han att inför Gud är vi alla fria, alla är lika, en total jämlikhet. Men i det världsliga regementet, där råder motsatsen. Där råder ordning, hierarki, lydnadsplikt med kungen/fursten på toppen.

– Detta tycker jag är det svåra för den sentida människan att förstå. Att för Luther var det bara religionen som räknades, det var det enda viktiga. Människans relation till Gud, via Jesus och frälsningen. Allt annat var bisaker.

– Men samtiden uppfattade Luther som att han gav frihet också i världen, att man t ex kunde göra uppror mot sina herrar, eller att man inte längre behövde lyda lagen.

När du berättar blir det tydligt hur komplex och motsägelsefull Luther var och vad svårt det är att greppa honom?

– Han var en stjärnakademiker som kunde starta en reformation, men som person var han ytterst motsägelsefull. År 1520 kom den Korsväg 1 | 2017

13

» Jag tycker man mer ska ta fasta på vad han gjorde än vad han sa. ganska underbara skriften: Om en kristen människas frihet”. Fem år senare skriver han om de tjuvaktiga och mordiska bondehoparna, han uppmanar fursten att slå ned upproret med alla medel och inte visa nåd.

Detta är svårt att få ihop. Och så antisemitismen. Inför Gud är alla lika, säger han, och ändå syns hans antisemitism stark och tydlig.

Han är ju också en ironisk rebell som trotsar kejsaren och påven samtidigt som han är gravt auktoritetsbunden.

Att Per Svensson började intressera sig för Martin Luther har nog sin grund i förhållningssättet han tillägnat sig som journalist och författare. Där ämnena ofta kretsat kring frihet, demokrati, liberalism. Hans första bok kom ut 1992 och handlade om kriget i Kroatien och Bosnien. Andra titlar: ”Den leende mördaren: ett reportage om ondska i vår tid”, ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel”, ”Vasakärven och järnröret. Om den långa bruna skuggan från Lund”.

– Från början kunde jag egentligen ingenting om Luther, ja ungefär som gemene man.

Men så bodde vi i Berlin, min hustru arbetade på sin doktorsavhandling. I Tyskland är det så uppenbart att Luther är viktig. När tyskar funderar över vilka de är, hur de definierar sig själva, så finns alltid Luther, Göthe och Hitler med. Luther är en väldigt levande gestalt, på ett helt annat sätt än i Sverige. Så jag ville skriva om honom.

– Vi började åka runt i Tyskland, till Eisleben, Eisenach, Wittenberg osv.

Men att besöka platserna, hjälpte det dig att få förståelse?

– Ja, absolut. Geografiskt blir det tydligt att det är långt från Tyskland till Rom. Alla länder som blev reformerade ligger i perife-

14

Korsväg 1 | 2017

rin från Rom. England, Skandinavien, norra Tyskland, Holland. Polen också faktiskt, men de förblev katolska eftersom jesuiterna erbjöd adelsmännens söner gratis utbildning! Och allt detta förstod jag bättre när vi åkte runt.

Per menar att reformationen var oundviklig, eftersom det hände så mycket i världen under de här åren. Katolska kyrkan efterträdde på ett sätt det romerska imperiet, påven blir en slags religiös motsvarighet till kejsaren. Reformationen kom i ett enormt paradigmskifte, nya världsbilder, ny media, tryckpressen gjorde intåg, man upptäckte Amerika, nya handelsvägar, nya importvaror. En globalisering.

Vi samtalar en stund om frihet och den stora gåtan att frihetsrörelser ofta slår över i sin motsats? Som t ex att Luther efter bara några år sitter på en fästning i Koburg, jättesur och skriver arga brev. Han skriver om att de andra har helt fel om nattvarden, de har diskussioner in i minsta detalj. Små, små ritualfrågor.

– Jag gillar psykoanalytikern Erich Fromm, berättar Per. Han har skrivit en bok som heter ”Flykten från friheten” och som använder Luther som exempel. Det finns personer som inte står ut med frihet, menar han. Friheten skrämmer dem så till den milda grad att de söker sig till auktoritära eller fanatiska system, för det är först där de kan känna trygghet.

– Det här tror jag är en riktig analys och att det är mekanismerna bakom allt ifrån attraktiviteten i slutna system i sekter till kommunismen, fascismen eller idag IS. Eller att man underkastar sig extremt rigida matvanor eller olika typer av tvångsmässiga beteenden i den triviala vardagen. Det finns en önskan hos människor att undfly friheten och in i rigida system. Jag tror att detta gäller för stora delar av mänskligheten.

Per berättar att under Balkankriget kunde människor säga: Vi kan stå ut med att äta kottar, bara vi slipper de andra. Det spelar ingen roll att vi inte längre kan åka till Medelhavet, även om det bara är två mil dit, eller att vår ekonomi är förstörd, eftersom vi har förverkligat vår historiska mission. Nu är vi stolta serber.

– Det här upprepas gång på gång i historien och just nu är det högkonjunktur för dessa frihetsfientliga, auktoritära strömningarna.

Men vad har då Luther betytt för den nutida människan?

– Jag tycker att det är fascinerande att det man kallar den liberala demokratin och välfärdssamhället, under efterkrigstiden, i väldigt hög grad har sammanfallit med reformationsområdena. Det är värt att fundera över, varför är det på det sättet?

Vilken Luther skulle vi behöva idag?

– Vi behöver den unge Luther, den djärve, frihetliga Luther. Han hade sina mörka sidor också, man ska inte idyllisera honom. Men vad vi inte behöver är den självbelåtne, tunga,

lite hatiske Luther som han så småningom utvecklades till. Han brukar ju kallas för påven i Wittenberg. Han blir ju lite grand det han har gjort uppror mot.

Vad skulle den unge, djärve göra, säga?

Vem skulle han vara idag?

– Jag tycker man mer ska ta fasta på vad han gjorde än vad han sa. Dels frihetsbudskapet, att människan är satt på jorden för att göra det bästa av det och inte grubbla över vad som kommer härnäst. Vi måste förhålla oss till världen som den faktiskt ser ut, inte till en utopi.

– Många av de här auktoritära rörelserna påstår att de ska kunna skapa ett paradis på jorden. Det är dels hädiskt i religiös mening, men det är också farligt politiskt. Man måste förhålla sig till världen som den ser ut och våga göra det. Här är hans personliga mod ganska beundransvärt, tycker jag.

Vad skulle det modet säga idag?

– Att inte försöka gömma sig bakom murar, som många gör. Varken den bokstavliga som Korsväg 1 | 2017

15

Kyrkan finns till för en enda sak och det är för att förkunna evangelium.

finns både i EU och USA. Vi tänker inte på oss själva i det sammanhanget, men när man kliver av på Kastrup och ska ta sig till Sverige finns en mur! Men vi ska inte heller gömma oss bakom den mentala muren som består i illusionen att man kan skapa en konfliktfri värld.

Det är väl det som är vår utopi – den konfliktfria världen?

– Det är vad Donald Trump tror, alla sådana här rörelser tror. Det är därför religionshistoria och teologi är så intressant. Utopin finns hos många trosriktningar – så småningom kommer man fram till det land ”där som rosor aldrig dör”. Se på kommunismen med sitt slutstadium, på fascismen och på den nationalism som Sverigedemokraterna predikar. Idén om att man ska ha ett konfliktfritt Sverige.

– Och det är en illusion!

Vad skulle Luther ha sagt till Svenska kyrkan idag, en kyrka som många lämnar för man säger hon blivit för politisk?

– Kyrkan finns till för en enda sak och det är för att förkunna evangelium. Det är själva idén med kyrkan, man ska berätta om vad Jesus lärde och sa och det finns ju väldigt tydliga lärdomar att dra. Evangelierna är ju inte några opolitiska dokument alls.

– Om man har en Gud som väljer att låta sig födas som ett flyktingbarn, så måste man kunna dra vissa, politiska, samhälleliga och filosofiska slutsatser av det. De slutsatserna är inte att kyrkan ska vara opolitisk.

– Kyrkan är också en kulturell och samhällelig institution, som förvaltar ett arv. Den har många olika funktioner och ska kunna fungera som en samlingsplats för ett lokalsamhälle.

16

Korsväg 1 | 2017

Den unge Luther, vad skulle han säga om Svenska kyrkan? Bra, fortsätt jobba på så här!

– Nja, eftersom han var så institutionskritisk så tror jag han skulle ha svårt med hela överbyggnaden, med Kyrkokansliet. Men i princip tror jag han skulle ha känt sig hemma.

Han skulle antagligen stått och predikat mot ärkebiskopen, men ändå stannat kvar.

När det här året är till ända och alla studieresor ner till Tyskland är genomförda, alla studiecirklar och vidareutbildningar avklarade, kommer vi då se en förändring? Och på vilket sätt?

– Jag tror människor i Sverige kommer ha en betydligt bättre insikt i varför Sverige är ett så speciellt samhälle. Vi ligger oftast på extrema placeringar i värderingsundersökningar med vår individualism och vår modernism. Man kommer också förstå sig själv mycket bättre, varför man gör vissa saker.

– Men samtidigt tycker vi mycket om att vara i grupp. Men helst ensamma i grupp. Jag tror det var Manfred Björkquist som skrev: ”Det fina med kyrkan är att där kan man sitta ensam i kyrkbänken men ändå vara delaktig.

Man slipper den kvalmigt varma gemenskapen i bönhuset”.

– Detta är väldigt svenskt, vi tycker inte om när människor kommer för nära.

Har det med Martin Luther att göra?

– Ja, att man får etablera en egen relation till Gud, inte förmedlad via församlingen, som i t ex frikyrkorörelsen, inte via kyrkan eller påven som i katolska kyrkan.

Allena tron, allena skriften, allena nåden.

Text: Agneta Riddar Foto: Emma Larsson

Korsväg 1 | 2017

17

Foto: Maria Gustafsson

ˮ

Efter 2016 har vi färre medlemmar än någonsin i Svenska kyrkan. Jag tror att en stor del av de, som valde att gå ur kyrkan, agerade på fördomar eller okunskap om kyrkans verksamhet. Ser man till fördomar tycker jag att några av mina icke kyrkligt aktiva vänner har fördomar om religion som något konfliktskapande och förlegat.

Kyrkan behöver befrias från fördomar. I ett mer sekulariserat samhälle är många rädda för att ta ett religiöst initiativ, då en indirekt anses som partisk. De prioriteringarna i det svenska samhället gör det svårt för kyrkan att visa sig öppen. Exempelvis har vi inte friheten att nå ut till alla ungdomar med konfirmationsundervisning. Det är svårt som ungdom att vara nyfiken på tro om familj och vänner inte är troende. Jag kämpade som

18

Korsväg 1 | 2017

konfirmand med att identifiera mig med det kristna budskapet. Det kändes som att jag inte var tillräckligt kristen. Jag hade tur och kunde ställa mycket frågor under min konfirmationstid till en bra konfirmationspräst.

Jag tror att många konfirmander kan vara rädda för att ställa frågor som ifrågasätter tro till ledare och präster som redan har en tro. Det jag tänker på är hur media speglar Svenska kyrkan. Uttalanden från anställda inom kyrkan som är kritiska mot exempelvis hbtq-frågor får mer uppmärksamhet i media.

Sådan publicitet bidrar till fördomar mot kyrkan. Det gör att många medlemmar som är hbtq-personer inte känner sig välkomna eller fria nog att vara verksamma i alla församlingar. Det viktigaste jobbet som kyrkan har är att visa att alla är Guds avbild och att ingen är mer värd än någon annan.

Cassandra Rosenqvist, konfirmandledare

Vilken frihet behöver kyrkan idag?

Johanna Wickberg, teologistuderande

Foto: Maria Gustafsson

ˮ

Det beror ju på vad man menar med frihet – frihet från vad? Om det är frihet från sig själv, från traditionen eller från samhället.

Gäller det tradition så tänker jag att kyrkan behöver frihet från sin egen tradition genom att kunna säga ”Det här blev fel, det här gör vi om och gör bättre”. Och jag tänker att kyrkan behöver ha en frihet i att kunna ta ett steg framför samhället. Kyrkan har ju så ofta haft friheten att lägga i handbromsen och så… men jag tror att kyrkan har en radikal kapacitet i till exempel människovärdesfrågor. Som nu inom asylrätt till exempel, att faktiskt ta ett steg framför samhället och gå tillbaks till sin egen teologi. För att kunna komma bort från en relativisering om hur mycket godhet vi har råd med. Vi behöver inte känna att det är en tävling och en stress och jag tror inte att det finns en utopi i den totala friheten. Men jag tänker att om vi som kyrka vill ta oss själva på allvar så finns det en frihet att genom evangeliet ta svåra steg… för människovärdet.

Korsväg 1 | 2017

19

Går det att vara fri när man sitter inlåst?

Anne Ryen anhölls första gången som tonåring. Hon bad till Gud om att bli utsläppt så att hon kunde återvända till sin bästa vän: amfetaminet.

– Frihet idag är att leva utan droger, fri från oro och dödsångest.

20

Korsväg 1 | 2017

Korsväg 1 | 2017

21

T

vå starka minnesbilder: Den första är känslan av att ha hittat hem. Anne Ryen är 16 år och tar för första gången amfetamin. Hon kommer aldrig att använda någon annan drog. Hon vet ännu inte att amfetaminet ska bli hennes livs största kärlek och fiende.

Den andra minnesbilden är de nikotinfärgade väggarna på häktet i Göteborg. Det är i mitten av 1970-talet, hon är 17 år och har blivit hämtad av sin pappas poliskollegor.

Inlåst för första gången. I ett litet rum på sjunde våningen sitter en rädd men kaxig tonåring med ångesten som ett grepp i nacken.

Hon sover, äter och befinner sig i gungflyn mellan verklighet och filmisk mardröm: hon vet att det sitter andra människor inlåsta i rummen bredvid. Samtidigt den totala ensamhetskänslan när hon släpps ut för att gå på toa och korridorerna är tysta och tomma.

– Jag var inte tuff. Men jag ville bara ut och fortsätta knarka. Mumlade ”gode Gud släpp ut mig så att jag får fortsätta”.

Idag är Anne Ryen 59 år och drogfri sedan elva år. En frihet vars betydelse är svår att förstå för de som aldrig varit beroende. Friheten från att behöva använda amfetamin har inneburit ett helt nytt sätt att se på livet och på förluster.

– Jag tvingades ta tag i skammen över att min son dog och jag fick leva.

Vad betyder ordet frihet för dig?

– Två saker: Att vara fri från användande – jag är fortfarande beroende – men jag använder inte. Och att leva i Sverige, att jag får säga vad jag vill, träffa vem jag vill och gå på NA-möten.

Vi möts i organisationen Kris (Kriminellas revansch i samhället) lokaler i västra

22

Korsväg 1 | 2017

Göteborg. Anne Ryen tänker och pratar fort, livsberättelsen kommer i snabba sjok. Hon vill absolut inte låta klyschig eller romantisera sin historia. Den är vad den är.

Så vi börjar i tonårens övertygelse om frihet och uppror: Göteborgsflickan Anne Ryen flyttar till Järna för att gå på Waldorfskola. Bor inackorderad och åker som tolvåring raggarbil till Södertälje, fast hon inte får. Gillar skolan och är duktig, men hamnar i det som brukar kallas fel sällskap. Om hon då vetat att hon många decennier senare skulle bli vuxendiagnostiserad med adhd så kanske hon hade förstått.

Begripit varför amfetaminet var en hemkomst, ett omedvetet sätt att självmedicinera.

– Känslan av frihet var total. Dessutom kändes allt rebelliskt, det var vi mot dem, vi mot vuxenvärldens föräldrar och poliser. Svenssonlivet var fienden, men så fel jag hade. Ett mer ofritt och inrutat liv än att vara knarkare finns inte.

Och så till dagen då hon blir hämtad av polis.

Hon bor i en lägenhet i Göteborg där ett gäng killar säljer narkotika.

– Min pappa var polis, fatta hur han skämdes. Jag minns att jag frågade om jag skulle ta med mig en tandborste och att jag trodde att jag skulle bli fri mot borgen som i amerikanska filmer, så naiv var jag.

Fem dygn satt hon anhållen, tills en av killarna tog på sig försäljningen. Mamman hämtar upp dottern och det första Anne gör är att rota fram amfetamin som hon gömt på toan hemma. Åren går. Hon köper billigt i Stockholm och säljer dyrt i Göteborg. Åker dit för försäljning i slutet av 1970-talet. Men som så många gånger i livet har hon tur: hon kommer undan

fängelsestraff, denna gång för att hon är gravid och därför får villkorlig dom.

– Sedan var jag drogfri tills Andreas var nio år. Jag vägde 90 kilo och gick med i Viktväktarna. En kväll, efter att jag ätit en pizza, fick jag panik och tänkte att jag kunde fuska och köpte ett gram för att bli av med vätska.

Hon skakar på huvudet åt det banala i att viljan att gå ner i vikt fick henne att använda igen. Hon kallar det ett ”återfall som varade i 17 år”.

– Jag kunde inte fatta att jag hållit upp. Jag tyckte så mycket om det och upplevde att jag blev en bättre mamma med amfetamin.

Hon får en son till. Och i början av 1990-talet är hon en pusselbit i utredningen av en stor amfetaminhärva. Sitter häktad i två månader men lyckas även denna gång komma loss och slippa sitta på anstalt.

Vi stannar i hur det är att vara inlåst. Tristessen äter upp dig inifrån och att bli uttråkad kan ge ett enormt stresspåslag, menar Anne.

Men allt är inte negativt.

– Först vilar man upp sig, sover och äter.

Därinne finns inga störningar. Efter ett tag kommer saker ikapp en. Jag skrev brev till min mamma där jag för första gången inte ljög. Jag trodde verkligen själv på att jag skulle sluta.

Hur kan man behålla sin egen, mentala frihet när man är frihetsberövad?

– Jag har kunnat gå in i musiken och dansa. Inne i huvudet kan man skapa sig en värld av frihet. Men man har hela tiden ett hopp om att någon plötsligt ska öppna dörren och släppa ut dig. Sedan, när dörren öppnas på riktigt, så gäller inte det jag skrev till mamma längre. Det betyder inte att det var lögn, men man har två olika sanningar, säger Anne Ryen i ett försök att förklara varför hon kunde trava rakt ut med ett enda ord i huvudet: amfetamin.

Fysisk ofrihet behöver inte innebära inlåsning. När yngste sonen Johnny var 15 år dömdes Anne Ryen till en månad med elektronisk fotboja – den mest stressade tiden i hennes liv. Hon jämför det med att ha ett tidsinställt elstängsel runt sig.

– Du har exakta tider för var du får befinna dig och när. En dag kom Johnny hem till mig och var sjuk, han bodde hos mig en dag i veckan. Jag var tvungen att åka till sjukhus med honom men när jag förklarade det för larmoperatören sa han ”jag ser att du inte har några hemmavarande barn”. Han var inte skriven hos mig. Jag åkte ändå, säger Anne Ryen som tycker att det är vettigt med ett ökande användande av fotboja: billigare för samhället – men frihetskänsla ger den inte.

Korsväg 1 | 2017

23

Tillbaka till narkotikan. För det är den som är alltings början och slut, det är den som gjort hennes liv till en ofri resa.

När sonen Andreas var 18 köpte han av mammans så kallade vänner.

– Vi knarkade inte ihop men vi levde i en sjuk symbios.

När Andreas vid 28 års ålder kommit ut från sitt andra fängelsestraff sa Anne till honom: ”lev drogfritt, jag kan inte längre se på”. Andreas kom med motbudet: ”Då måste du också göra det”.

Det går inte bra. Andreas tar återfall. Anne lämnar urinprov i hans namn till frivården.

Han utbildar sig till kock, ska flytta till Köpenhamn, dricker och knarkar och en morgon 2011 vaknar han inte. Anne var hos honom, ”jag slog nog sönder flera av hans revben vid hjärt- och lungräddningen”.

Hon visar foton på hans vackert vita gravsten i mobilens bildrulle. Har tatuerat Andreas namn på ena underarmen. Yngste sonen Johnny har det gått bra för, han är idag gift och arbetar som undersköterska.

Anne Ryen pratar om sorgen efter Andreas

24

Korsväg 1 | 2017

död, hur hon gick runt, runt i köket så att höftkulorna värkte. Om valet hon hamnade i. Om sitt eget högmod, hur hon kände ett motstånd när en vän frågade om hon ville följa med på möte med Anonyma Narkomaner (NA).

– Jag tänkte att det där var för svaga människor. Jag kan prata, skriva och formulera mig. Min pappa var polis, jag var inte som de.

Hon gick dit. Och hittade sedan till Kris.

Begrep långsamt att hon behövde gemenskap och göra upp med sitt högmod.

– Jag har aldrig varit anställningsbar, men hos Kris såg de något i mig och gav mig ansvar. Idag är jag fri att hjälpa andra. Kan du inte se människor där de befinner sig så hjälper du bara dig själv.

För Anne var skammen förtärande. Hon, mamman, hade överlevt men äldste sonen dött. Hon var tvungen att kliva rakt in i skammens svärta för att kunna fatta beslutet att leva vidare drogfri. Börja om. Hon fick en adhd-diagnos men värjer sig med båda händerna när jag frågar om hon tar medicin.

Frihet från fulheter i det förflutna då?

Anne Ryen tystnar. Säger att man inte får låta ångesten över allt som kommer ikapp ta över. Hur hon plötsligt under åren som gått, som när ena sonen skulle fylla år och hon insåg att han aldrig firat sin födelsedag på samma adress, kunde få blixtar av insikter över hur fel hennes val lett henne. Hur närstående drabbats.

– Jag har ställt till det oerhört för min mamma, men nu kan jag hjälpa henne, säger Anne Ryen och vill samtidigt akta sig för att måla framtiden i rosenrött.

– Jag har jättesvårt att överhuvudtaget kunna se framåt. Jag är en barnslig själ i en gammal kropp. Jag har svårt för rutiner och för att fatta beslut.

Men två beslut har hon fattat: att aktivt ingå i olika gemenskaper och att fortsätta vara fri. Men att vara fri är inte samma sak som att vara lycklig, menar hon. Lycka är även det ett beslut. Och för att vara fri behövs ramar: hon jobbar ideellt, är väntad och behövd av andra.

Det finns ingen saknad av livet som amfetaminanvändare men i en annan värld skulle hon säga ja till drogen igen: – Låt säga att det livet inte innebar en värld av våld, organiserad brottslighet, att andra skadades eller dåliga konsekvenser för någon.

Om det fanns en pipeline med amfetamin direkt från Gud, ja då hade jag tagit det. Det låter helt galet men så är det. Är du troende?

– Ja. Jag vet inte om Jesus var Guds son, men för mig spelar det ingen roll. Han gick till de svagaste och de utslagna.

Idag kan hon känna sig ofri när hon ser på nyheter och läser tidningar, skrämd av vår tids polarisering och vi-och-dem-tänkande.

– Inskränkthet och orättvisor gör att jag får fysiskt ont i kroppen.

Var upplever du starka frihetskänslor numera?

– När jag cyklar från Kålltorp till Sankt Sigfrids plan. Där finns ett träd som det gnistrar om när frosten ligger kvar. Då hugger det till av frihet i hjärtat. Och vid Andreas

grav och när jag ser på foton där han skrattar.

Jag minns frihetskänslan vid ett NA-konvent när vi var 600 personer som tillsammans bad sinnesro-bönen och tårarna kom. Jag tänker att jag hedrar Andreas genom att fortsätta att leva fri.

Text: Marie Branner Foto: Kristin Lidell

Anne Ryen Gör: Har sjukersättning och jobbar ideellt för Kris (Kriminellas revansch i samhället) med bland annat sorgbearbetning, Kraftkällan, ett motivationsboende för kvinnor samt i Kris second hand-butik i Majorna. Leder NA-möten (Anonyma narkomaner) på Sagsjöanstalten. Lever idag enligt tolvstegsprogrammet Bor: Lägenhet i Kålltorp i östra Göteborg Ålder: 59 år Bakgrund: Född i Göteborg, flyttade som nioåring till Järna för att gå på Waldorfskola.

Familj: Sönerna Johnny och Andreas. Andreas dog 2011 av en överdos. ”Jag har två barn, ett i livet och ett i himlen”.

Korsväg 1 | 2017

25

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus

26

Korsväg 1 | 2017

Korsväg 1 | 2017

27

En liten tavla sydd med tusentals små korsstygn. Ett vackert hus, gröna träd, en stenlagd väg och en bro. En ram gjord av små grässtrån, plockade på fängelsets rastgård.

T

avlan är en dyrbar gåva till Amnesty grupp 256 i Ljungskile från Hilda Migueles, fängslad i sju år under militärjuntans Argentina. I fängelset var inget tillåtet. Inte att prata, inte skratta, inte läsa, inte skriva, inte handarbeta. Mot slutet av hennes fängslande när restriktionerna lättade något, fick Hilda nål och tråd. Hennes syster hade viskat under ett besök att människor i ett land långt bort arbetade för hennes frigivning. Tavlan blev hennes tack.

Det är årsmöte i Amnestygruppen. Som vanligt är det ordning och reda, verksamhetsberättelsen läses upp, räkenskaperna gås igenom, nya ledamöter ska väljas.

Men här finns också plats för information om Guantanamo-fängelset, besök av Martin Schibbye, en dikt, lite musik.

I köket är allt uppdukat för det efterföljande knytkalaset; pajer med aubergine, grönsaker, västerbottenost, sallader, gubbröra, räkröra, morotsbakelser, salami, skinka goda ostar, bröd, efterrätter. Så blir det när många hjälps åt. Årsmötet speglar så väl denna grupp, som har funnits i 38 år! Många har varit med från starten, andra har kommit till, andra slutat, men 15-20 medlemmar har man alltid varit.

Verksamhetsberättelsen från det gångna året är imponerande som vanligt – brev som skrivits, pengar som samlats in, opinionsbildande arbete. Seriöst, viktigt.

28

Korsväg 1 | 2017

– Jag kommer ihåg när jag första gången skulle skriva till Pinochet, berättar Molly Holmqvist. Det var otäckt! Tänk om något skulle hända mig, tänkte jag fegt innerst inne.

Men då tänkte jag på Astrid Lindgren, som lät Jonathan säga: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Några dagar senare träffas vi, Molly Holmqvist, Inger Dejke, Marie Blomquist och jag själv för att prata om de 38 åren. Samtalet blir svindlande, berörande, när vi minns tillbaka; händelser, känslor, resultat.

Eva-Christina AgnemanBurrows var den som tände Amnestyljuset i Ljungskile.

Hon hade varit med i en Amnestygrupp inne i Uddevalla och ville gärna att det skulle finnas en grupp på hemmaplan. Hon satte in en annons i Bohusläningen och undrade om några ville vara med i en studiecirkel. Vi var väl 7-8 personer som satte oss in i villkoren för att bli en Amnestygrupp.

– Det var inte något lättvindigt, minns Inger. Uppdraget var noga avgränsat, vad man skulle och fick göra. Att man inte fick samarbeta, liera sig, med andra föreningar, för att inte beskyllas för partiskhet. Femtusen kronor om året skulle också samlas in, en ganska stor summa på den tiden.

Vi var många som var småbarnsföräldrar då, så tanken var inte långsökt att be dagis om att få låna en lokal för ett öppet möte.

Sagt och gjort – anslag sattes upp runt om i byn och till dagisavdelningen Lönneberga kom uppemot 35 personer! Och så bildades

Inger Dejke är en av medlemmarna i Amnestygruppen i Ljungskile.

gruppen 1979 och fick numret 256. Det var alltså den 256:e gruppen i Sverige.

Arton år tidigare hade Peter Benenson, en engelsk advokat, på en buss fått syn på en tidningsartikel som beskrev hur två unga studenter hade skålat för friheten på ett café i Lissabon. Detta ”brott” i diktaturens Portugal ledde till sju års fängelse.

Peter Benenson klev av bussen vid Trafalgar Square och gick in i kyrkan St. Martin´s in the Field. Där tände han ett ljus och bestämde sig för att göra något. Han publicerade ett upprop på tidningen Observers förstasida med rubriken: De glömda fångarna. Mer än tusen personer anslöt sig till kampanjen och begreppet samvetsfånge blev allmänt känd och Amnestyljuset med den virade taggtråden blev en symbol för hopp och frihet världen över. Idag är Amnesty världens största människorättsorganisation med två miljoner medlemmar och givare.

– Men Amnesty var ändå relativt okänt i Sverige, minns Marie. De första åren arbetade vi i uppförsbacke. Många uppfattade det hela nog både politiskt och farligt – trots att det ju är tvärtom. Det var ju varken Hembygdsföreningen eller kyrkan.

– Vi fortsatte, trots uppförsbacken, säger Molly. Vi trodde verkligen på effekten av droppen som urholkar stenen, om pennans kraft. Även om det fanns många 35-åringar i gruppen, så var också de medelålders och äldre med. Gruppen blev en bra blandning av olika människor, som kompletterade varandra.

Hösten 1980 fick så gruppen en förfrågan som skulle påverka gruppens arbete för alltid.

Ville grupp 256 adoptera Hilda Miqueles de Millan, född 1948, fängslad i Villa Devoto i Argentina, som en samvetsfånge och arbeta

för hennes frigivning?

Ingen i gruppen kunde spanska, men självklart tackade man ja. Vi fick hjälp av spansktalande vänner som skrev mallar åt oss.

Sedan skrev vi mängder med brev varje månad till presidenten, justitieministern, fängelsedirektören, hälsoministern, inrikesministern. Vi påpekade att Hilda blivit frikänd, men ändå hölls kvar i fängelset.

Släpp ut henne genast, skrev vi så vänligt vi kunde. En gång tryckte vi tvåtusen vykort som människor runt om i Sverige skickade. Vi fick kontakt med Hildas syster, så vi kunde skicka hälsningar till henne. T.o.m. pengar till en tröja, hon fick ta emot.

– Vi ville veta mer om Argentina, berättar Molly, så vi bjöd upp några från Argentinagrupperna i Göteborg till oss i Ljungskile. Då berättade vi om Hilda.

– Men henne känner jag! Jag har suttit i samma fängelse, utbrast Marta Quiroga, en av de argentinska kvinnorna!

Nu blev allt ännu mer påtagligt, konkret.

Korsväg 1 | 2017

29

Marta kom till gruppen i Ljungskile och berättade. Hon berättade om diktaturens Argentina, om sorgemarschen som ”de galna mödrarna” regelbundet genomförde på Plaza de Mayo med plakat på sina försvunna barn.

Hon berättade om fängelset, om villkor och rutiner, om hur cellen såg ut.

Den kreativa Amnestygruppen kom på idén med att bygga en cell till en utställning om Hilda. För att samla in pengar och namnunderskrifter. Cellen byggs efter exakta anvisningar, väggarna kläddes med säckväv, för att förstärka känslan av det trånga utrymmet. Besökarna får gå in och själva försöka uppleva.

På utsidans väggar finns Hildas historia.

I fängelset var det trångt. Fyra kvinnor bodde tillsammans i varje cell. Golvytan var 1,80 x 2,20. Det fanns fyra väggfasta sängar som enda möbler, två på golvet och två upphängda på väggen. Så trångt att fångarna inte samtidigt kunde sitta mot varandra, så lågt så man inte heller kunde sitta rak i sängen. Om

30

Korsväg 1 | 2017

de stod på golvet kunde de se himlen genom det gallerförsedda fönstret.

I den här cellen bodde nu Hilda 22 timmar om dygnet, tillsammans med, från början, tre okända kvinnor. En timme om dagen fick de lämna cellen för att vara ute på rastgården, om det inte regnade, en timme fick de köa till den enda duschen som fanns för de 25 fångarna.

I ett hörn av cellen fanns ”toaletten”, ett hål i golvet med två fotsteg. Ofta var vattnet avstängt så det inte gick att spola. I andra änden av cellen fanns ett handfat med en vattenkran.

Under fönstret två hyllor med fyra plåtmuggar, fyra tallrikar och två gafflar.

Vakten kunde titta igenom ett hål i dörren.

På vintern var det mycket kallt. Lite kunde kvinnorna värma sig genom att koka te på fotogenköket i cellen. Men det var dåligt med vinterkläder, varma sängkläder fanns inte.

Ofta var någon förkyld, så alla blev smittade i det trånga utrymmet. Ibland fanns ohyra i cellen.

En gång i veckan kunde Hilda få ta emot besök – om det inte drogs in. För att inte sysslolösheten skulle gå dem på nerverna, pratade de mycket, uppmuntrade varandra och lärde ut det de kunde. En slags studiecirkel i cellen.

Och så, den 1 juli 1982 blev Hilda frisläppt.

Gruppen fick brev från Amnesty i London och några dagar senare kom det första brevet från Hilda själv! Äntligen fri efter sju år!

– Det går inte att föreställa sig, vilken glädje vi alla kände, när Hilda blev fri. Att vårt arbete spelat roll! Kanske för hennes frigivning, men absolut för henne själv när hon visste att vi, i ett land på andra sidan jordklotet, arbetade för henne.

Gruppens vänskap med Hilda har bestått, Inger hade regelbunden brevkontakt med henne i många år. En annan vacker bild Hilda gjorde åt gruppen var en teckning föreställande en liten familj, mamma, pappa, barn. Den tryckte gruppen upp i stor upplaga och har spridit genom åren. Med texten: ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus”.

Inger, Marie och Molly är överens om att Hildas livsöde har betytt mycket för gruppen.

All kunskap om hennes situation gav energi till att agera. 38 år är en lång tid för en grupp att arbeta och att bestå. Vi funderar över varför detta varit möjligt. Svaren är förstås flera.

– Vi har skrivit brev hela tiden, berättar Molly. Vi har haft alla dessa fångfall att engagera oss i. Det går ju inte att sluta, när man fått ansvar för att arbeta för en annan människas frigivning.

Gruppen har haft fångfall över hela världen, minst femton länder har man engagerat sig i. Åtminstone tjugo fångar har blivit fria, av dem som gruppen arbetat med.

– Vi har ju också haft ständigt pågående studiecirklar, berättar Inger. När vi får ett nytt fångfall, så vill vi ju veta så mycket som möjligt om landet. Men studiecirklarna har också kunnat handla om dödsstraff, tortyr. Jag minns när vi fick en fånge i Ryssland, som var en mördare.

Det fick vi bearbeta mycket i gruppen, eftersom det ursprungliga uppdraget var att arbeta för

människor som inte använt våld.

– Studiecirklarna har varit viktiga och givande, menar Marie, det blev så tydligt när vi studerade dödsstraffet. Vi har kunnat hjälpa varandra att hitta argumentationen och sen har vi också fått stor hjälp av sekretariatet i Stockholm.

Vi sitter runt kaffebordet och Inger plockar upp dokument, brev, tidningsartiklar, foton.

Högen växer och vi tittar, läser och blir berörda. Minns ni, minns ni. Alla börjar få rosor på kinderna, blir lite exalterade över vidden av vad gruppen åstadkommit.

Molly konstaterar, att även om bekräftelsen är viktig för engagemanget, så är ändå den egna tillfredsställelsen över att göra något, en nog så viktig ingrediens. Den stora frustrationen och sorgen vi alla känner över förtryck, hat, tortyr och krig. Att inte låta den gå över i vanmakt, utan att det istället är möjligt att göra något.

– Amnesty ger oss kunskaper om förhållanden och en möjlighet att handla, säger Inger. Som när jag skrev till Putin och till Obama då känns det som att jag tar plats!

Tillbaka till årsmötet och planerna för det kommande året. Mötena hålls hemma hos varandra – alla välkomnar generöst. Att vara mötesordförande och mötessekreterare alternerar.

Elsie vill att gruppen ansöker om ytterligare ett fångfall. Den senaste fången från Syrien vet man inget om, det har inte gått att få några fakta om hans situation, inte ens om han fortfarande lever. Inger, Lena och Elsie tänker åka på distriktsmötet. Thomas vill gärna vara med och samla namnunderskrifter på Bondens dagar på Backamo. Ulla och Gunilla vill informera på en av filmstudions kvällar. Förnyad påstötning ska göras om Amnestybössa i nyöppnade ICA:s kassa, bössor finns redan hos Coop och i Gerts Ostbod i Ulvesund. Brev ska skrivas och namn samlas in.

Grupp 256 fortsätter oförtrutet.

Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson Korsväg 1 | 2017

31

Second chance – Det är fantastiskt, det är grymt.

När Christian Bergström ska beskriva sin väg från mångårigt missbruk till frihet från droger, är ”fantastiskt” ett ord han ofta använder.

Och visst är det fantastiskt att få ett nytt liv.

Vad skulle det annars vara?

E

n fredagseftermiddag är det tyst och stilla i Second chance-butiken i Varberg, begagnade kläder hänger i långa rader, på hyllorna är det fullt med porslinsfigurer, muggar och glas, mellan soffor och bord är det trångt.

På lagret är det desto mera aktiviteter, nyinkomna varor ska sorteras och prismärkas.

I morgon lördag är det full rusch i Varbergs största second hand-butik, strax före öppningsdags brukar kön ringla lång utanför entrén.

Christian Bergström är en av många anställda, han kör butikens lastbil och hämtar möbler och prylar runt om i bygden. Precis som många av de andra anställda har han fått en andra chans. En chans att bli fri. Och den chansen har han tagit.

Hans berättelse om vägen till frihet från droger är inte olik många andras. Ändå är den

32

Korsväg 1 | 2017

unik – den är hans.

– Jag växte upp i Nässjö. Mamma och pappa var missbrukare, alkohol och tabletter, börjar han.

– När jag var 14 år dog min pappa, det tog jag mycket hårt. Jag stängde av mig inombords, började umgås med fel människor och började dricka alkohol. När jag skulle sluta nian och börja gymnasiet, hade jag prövat på det mesta. Första dagen på gymnasiet tog jag en överdos av GHB, började sedan ta amfetamin som tabletter, när jag var 18 började jag injicera amfetamin.

Till saken hör att han fick ärva en större summa pengar efter sin pappa, en försäkring gav honom 300 000 kronor på ett bräde. Han blev kung bland sina kompisar.

– Jag var snäll och lät mig utnyttjas. Av pengarna jag fick försvann säkert 200 000 till droger…

Så fortsatte karusellen, allt i Christians liv handlade om droger, dag ut och dag in, den ena dagen var den andra lik. När han var 21 år var han under tre månader intagen på ett missbrukshem enligt LVM, lagen om vård av missbrukare.

Väl ute från vårdhemmet erbjöds han öppenvård – men gick tillbaka till missbruket.

– Då hade jag ingen längtan efter att bli fri, jag var kär i amfetaminet.

Efter ytterligare några år av missbruk kom till slut en vändpunkt, en början på en ny resa.

– När jag var 29 insåg jag att jag var fullständigt slut psykiskt, armarna var sönderstuckna av alla kanyler. Jag bad socialen om att få komma till ett familjehem, långt från Nässjö. Så kom jag till ett hem i Tvååker, där börjar min resa som fört mig hit.

Efter ett par månader på hemmet inleddes en process att skaffa en sysselsättning, och man bokade in en träff på arbetsförmedlingen.

Men Christian hade aldrig haft ett riktigt jobb, han hade inga papper eller meriter att visa upp. Första steget blev att skaffa en praktikplats, och det blev Second chance.

– Här fick jag Morgan Sjöholm som arbetsledare, vi har fått en väldigt bra relation och han har stöttat mig. Jag visste inget om Second chance innan jag kom hit, här är en väldigt god stämning, och här har jag stannat kvar. Livet här har fått mig att tänka annorlunda.

Under några år, från det att Christian var drygt fyra till drygt nio år, var han placerad i en fosterfamilj i Älmhult. Familjen var aktiv i Pingstkyrkan.

– Jag gick i söndagsskolan, och jag brukade följa med min fosterpappa till caféet som Pingstkyrkan drev. Där fick jag en barnatro, och på något sätt har den följt mig under alla år, även om jag försökt hålla det ifrån mig under åren med droger, berättar han.

Korsväg 1 | 2017

33

Efter en tid på second hand-butiken i Varberg bjöd en arbetskamrat med honom till stadens Pingstkyrka, och dit fortsatte han att gå. Under påsken 2015 hände något alldeles särskilt.

– Jag blev frälst, säger han, och glädjen lyser i hans ögon.

Vad innebar det?

Han söker efter orden.

– Det är svårt att förklara… Det är något som blir verkligt, jag kände glädje och frid, blev uppbyggd inifrån och ut. Jag har på något sätt alltid haft en tro även om jag förträngde det, men Jesus var med mig också under de åren, annars hade jag inte levt i dag. Tidigare var jag alltid orolig, kunde inte sitta stilla. Nu fick jag ett lugn, kände mig fri.

Kan du beskriva den friheten?

– Jag känner ingen abstinens, jag är inte fast i något jag inte vill. Jesus vägleder mig, det är frihet. Det händer fortfarande jobbiga saker i mitt liv, men jag har någon att luta mig mot.

Nu har jag varit fri från amfetamin i två år…

Christians mamma lever fortfarande, men hon är inte helt fri från sitt missbruk, har bott på ett ”öppet boende” i Nässjö men ska skrivas ut därifrån. Relationen dem emellan är inte utan problem.

– Men jag ber för henne, säger han.

Däremot har han fått en bra kontakt med sin fem år äldre syster.

– Under missbruket glider man undan, förnekar, vill inte ha kontakt, tycker det är fel på alla andra. Därför är det fantastiskt att ha fått en jättebra kontakt med min syster. Hon tog mycket hand om mig när jag var liten.

Hon har berättat en del om hur hon upplevde vår barndom, och jag har fått berätta om mitt nya liv. Och jag tycker det är bra att få finnas för henne nu.

Till sitt kick-fixerade liv längtar han aldrig tillbaka. Nu har han jobb och egen lägenhet, han har fått åka runt och berätta för andra om sin livsresa. Och i april ska han gifta sig.

– Vi träffades här på Second chance, när

34

Korsväg 1 | 2017

hon jobbade här, säger han och glädjen lyser åter i ögonen.

Nu drömmer de om att gå på bibelskola.

– Och efter det kanske jobba med att hjälpa andra människor som lever i misär, behandlingspedagog eller något sådant, säger han.

31 år gammal är Christian fri att drömma om en framtid som väntar.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Second Chance är en ideell förening som startade 2010. Det är en del av Pingstkyrkans sociala arbete i Varberg, man arbetar med att ge hjälp åt utsatta människor i Varberg och världen. Föreningen samarbetar med bland annat Varberg kommun, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, kriminalvården och PMU (Pingstmissionens utvecklingsarbete).

I dag finns det 14 anställda plus 40 som ”placerats” där av arbetsförmedling, försäkringskassa etc.

På Second chance vill man skapa meningsfull sysselsättning för personer som behöver hjälp och stöd att komma tillbaka till arbetsmarknaden, samt behöver hjälp med att skapa en stabil livssituation.

Omsättningen ligger kring sex miljoner per år, av det skickas 1-1,5 miljoner i bistånd.

I organisationen drivs även ett kontaktcenter för personer med beroendeproblematik, där motiveras människor att ta steget in i ett drogfritt liv, samt ett stödboende tillsammans med LP-stiftelsen.

ˮ

Foto: Maria Gustafsson

Vilken frihet behöver kyrkan idag?

Jag tycker att Svenska kyrkan ska ha mer frihet i samhället och våga ta mer plats. Med målet att förebygga fördomar som finns om kyrkan och den kristna tron.

Svenska kyrkan är en kyrka som välkomnar alla oavsett kön, sexuell läggning, ålder eller inkomst. Det är en kyrka som är till för dig precis som du är.

Anna Veres, teologistuderande Korsväg 1 | 2017

35

Att rädda sig själv och den andre

P

å mitt kylskåp hänger denna lilla skämtteckning som jag tycker mycket om. Den föreställer, som vi ser, en äldre dam klädd i hatt och kappa och en rejäl handväska som hon håller i ett stadigt grepp. Mittemot henne står ett av samhällets olycksbarn klädd i luvtröja. Han är kanske 15 år. Han försöker se hård ut, samtidigt som kroppsspråket antyder att han helst vill springa iväg, som om han vore rädd för hela världen, kanske allra mest för sig själv och den kniv han riktar mot damen.

De står där, i ett ödsligt landskap med ölburkar på marken och miljonprogramsbebyggelse i bakgrunden. Den gamla damen lutar sig närsynt fram mot pojken. Ovanför hennes böjda kropp syns en pratbubbla. Hon säger: – Nä, jag har ingen cash å inga kort å ingen ajfån å ingen ajpäd, men om du följer med

36

Korsväg 1 | 2017

mig hem så ska du få varm choklad å nybakta kanelbullar.

Denna dam, denna tant, kanske en riktig s.k. kyrktant, hon möter livet vapenlös. Allt hon har att sätta emot detta hot, en rädd pojke med kniv, är sin rejäla handväska, sina kanelbullar och sin vishet.

– Jag ser att du är rädd för dig själv, men jag är inte rädd för dig! Jag har inget av det du tycker är värdefullt, men jag kan erbjuda det du verkligen behöver. Omsorg och tillit, varm choklad och kanelbullar.

När rädslan får fäste i oss kan vi bli farliga både för oss själva och för andra. Det vet denna äldre dam, denna kyrktant som kanske har levt med orden: ”Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen

men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Luk 12: 4-7) Den gamla damen tycks leva i tron att hon inte är glömd av Gud. Visst, den unge ligisten kan sticka kniven i henne, men hon är likväl inte glömd av Gud och det är det viktigaste.

Det är det mest avväpnande av allt, att tro att man inte är glömd av Gud. I boken En kristen människas frihet skriver Martin Luther: ”En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig.”

En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänare under allting och alla underdånig.

Den paradoxen är lätt att applicera på den gamla damen på skämtteckningen. Å ena sidan underkastar hon sig inte en rädd och uppblåst knivbeväpnad rånare. Å andra sidan ser hon vad han behöver och erbjuder det, även om han inte gjort sig förtjänt av denna vänlighet. Det är en beundransvärd livshållning. Värdig och avväpnande. En frihetens livshållning som säger: Du bestämmer inte hur det skall se ut i min inre värld, vad jag skall känna och hur jag skall agera, men jag bjuder gärna in dig i mitt liv.

Jag ser att du behöver en stunds gemenskap.

Det finns så många berättelser om rädsla för andra människor, egen rädsla och andras.

Ofta ligger den dold under en negativ självbild och en minst lika negativ Gudsbild. En Gud som kanske, under alla vackra formuleringar, tycks straffande, småaktig, snål, likgiltig eller helt enkelt inte finns utan bara är ett av livets alla hittepå-projekt. En Gud lika nyckfullt egocentrisk som Hugo Rask i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. En Gud lika frånvarande och bortvänd som en snarkande, berusad förälder på julafton, då

när man var liten, utsatt och orolig och ingen tröst fanns att få.

Vad skall folk säga? Det är en av rädslans, och skammens, repetitiva frågor när den vill få oss att hålla oss på mattan och sänka våra drömmar i glömskans hav.

Det händer också att rädslan gömmer sig under självgodhet, snorkighet, gränslöshet och skamlöshet. Rädslan går ofta hand i hand med skammen. Tänk om alla inser att jag är en bluff? Det är bäst att jag ikläder mig arrogansen så att ingen vågar ifrågasätta vad jag gör och säger.

Det är just det här som skämtteckningens närsynta gamla dam har förstått. Därför blir hon, med sitt erbjudande om livets djupaste väsentligheter, en bärare av evangelium. Hon lever, som Martin Luther säger, ”i Kristus genom tron och i sin nästa genom kärleken”.

– Jag är inte rädd för dig. Jag tror att du är en riktig människa som det går att tycka om.

Ett evangelium insvept i tantig saklighet och en doft av kanel och choklad, som sätter en gräns för destruktionen. Är inte det just vad vi alla behöver?

En varmhjärtad tant med hatt och handväska kan förstå det mesta, också det outtalade.

Också en liten värstingkilles rädsla för sig själv och hans stora brist på omsorgens nybakta kanelbullar som skiljer en gryende vänskap från ett söndertrasat liv. Hon räddar i den stunden, inte bara sig själv utan också den Andre.

Till dess att vi blivit så gamla, orädda och kloka som teckningens gamla dam, får vi leva med en ofta citerad och älskad dikt av Adam Zagajevski som sannolikt även Martin Luther skulle ha uppskattat: Poeten frågar: hur ska man leva efter så många världsundergångar?

Hans svar är skenbart enkelt.

Gå långa promenader. Se solen. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra.

Sätta käppar i hjulet för tyrannerna.

Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid!

Monika Oscarsson Korsväg 1 | 2017

37

Flykten, språket & friheten Jag träffar sju nyanlända svenskar för att samtala om frihet. Frihet i relation till flykt, frihet och språk och frihet i relation till självständighet. I Marierokyrkans språkcirkel i Vänersborg samlas vi för att samtala och dela.

A

li Hlo är universitetslärare i engelska och flydde från Syrien för drygt ett år sedan. När jag frågar hur han vill definiera frihet säger han: frihet är när själen är fri. Det betyder att själen inte har några gränser. Inga begränsningar och inga band till någon annan person. Vi lever i ett samhälle – en kommunitet i hela världen – där alla är lika. Det betyder att ingen – varken president eller kung – ska kontrollera våra själar, så att vi kan leva och göra det vi vill. Det är frihet för mig och… Det är nog tyvärr omöjligt i den här världen.

Runt bordet sitter också Eid Mohammed Ehsani som kommit till Sverige från Afghanistan för lite mer än två år sedan. Han säger: ”För mig är frihet när alla mäniskor kan resa vart de vill, studera och ha kontakt med varandra. Allemansrätten är också en frihet. Och

38

Korsväg 1 | 2017

att få välja regering. Frihet är även att ha möjlighet till ett bra liv och till ett arbete och att få lov att tycka saker om livet, om politiken och om lagar. Först när jag kom till Sverige förstod jag var frihet betyder.” Flera instämmande svar hörs från de andra runt bordet.

Redan innan jag kom hit till vårt samtal visste jag mycket väl om att jag är privilegierad och har varit det i hela mitt liv. Men när jag får samtala nära med någon som tillbringat hela sitt liv i ett land där en inte ens kunnat resa från stad till stad – i synnerhet inte som kvinna – får även jag som badar i frihet en känsla för hur frihet smakar för den ovane. Jag undrar hur fria våra nyaste invånare känner sig i ett av världens friaste land?

Svaret är tudelat. Å ena sidan är Sverige fritt eftersom alla kan röra sig mellan städer – något självklart för den som växt upp här, men fantastiskt för den som aldrig haft möjligheten att röra sig fritt. Å andra sidan – för den som tvingats fly från ett liv med högskoleexamen och jobb blir den väntande tillvaron ett fängelse oavsett om jag kan resa fritt till Stockholm eller inte.

Korsväg 1 | 2017

39

Ali uttrycker sig såhär: Jag kan inte göra saker här. Här i Sverige är jag bunden. Alla flyktingar är bundna, för våra själar är i andra människors händer. Men om jag får uppehållstillstånd, då ska jag göra en massa saker.

Jag frågar honom vad han skulle vilja göra i så fall och han svarar: Jag har många planer. Först och främst ska jag göra klart min doktorsexamen i humaniora. Sedan ska jag se till att få ett arbete här. Sedan skulle jag vilja förbättra utbildningssystemet i Sverige för det håller tyvärr på att bli sämre och sämre. Men just nu väntar jag. Och jag kan inte göra någonting på grund av lagarna och reglerna och all väntan. Livet pågår och jag får bara vänta.

Väntar på Godot. Men får jag bara uppehållstillståndet kan jag förverkliga mina planer.

Alis svar skimrar av entusiasm när han talar om vad han hoppas av framtiden. Och rösten dämpas av maktlöshet när han tänker på det som står mellan honom och framtiden. Jag tänker att det är synd att inte ta tillvara den energi och kompetens som växer här. Jag tänker på hur okuvliga drömmar kan vara, som är så starka att de överlever massförstörelse, krig och total brist på kontroll och ändå fortsätter att ge upphov till iver över framtiden.

Och så får jag en andra sorts svar av killarna från Afghanistan. Alireza Alibukhsh, Mohammed Sadiq och Hanif Ahmadi är samtliga överens om att ”Sverige är bäst i världen på frihet”. Ahmadi säger: ”Ja, i Sverige är alla fria. En kvinna kan till exempel åka till Stockholm ensam. En ung pojke kan åka till Trollhättan, det är ingen fara. Och det är inget krig. Alla människor är snälla.” Och Alis ögon tåras och han säger: Jo, alltså… jag känner mig också fri om man tänker så.

40

Korsväg 1 | 2017

Och så frågar jag vad som är viktigast för att känna sig fri. Då hamnar vårt samtal åter i friheten i att kunna förflytta sig, men också i friheten att vara en av staten accepterad person, en individ med identitet. Att staten överhuvudtaget erkänner att jag finns är en grund för att kunna bygga ett liv. Vikten av att vara Någon.

Eid Mohammed berättar: När jag bodde i Iran läste jag om frihet. Jag hade inte frihet i Iran eftersom jag saknade ID-kort, pass och arbete. Polisen kunde fråga vem jag var och jag hade inget ID-kort att uppvisa så de ville utvisa mig. Jag ville att mina barn skulle få ett bättre liv men eftersom jag saknade ID-handlingar kunde de inte resa, gå på universitet och så vidare. När jag sedan kom till Grekland förstod jag bättre vad frihet är och ännu bättre när jag kom till Sverige.

Hanif Ahmadi och Mohammad Sadiq håller med. Båda har erfarenhet av att sakna giltiga identitetshandlingar. Ahmadi säger: När jag bodde i Iran och inte kunde uppvisa giltiga ID-handingar ville de skicka mig antingen tillbaka eller till Syrien, där det ju var krig.

Mohammed bekräftar: Ja, det hände många människor i Afghanistan att de skickades till Syrien och många dog där.

Det är så långt från min vardag. Att bli dödsdömd för att jag saknar pass. För att ingen vet vem jag är eller ens att jag är. För att jag kommer från ett samhälle som på grund av instabilitet inte kunnat ge mig en identitet. Jag tänker på mitt omgivande samhälles identitetsfixering. Strävan efter att bygga sitt liv med personliga byggstenar, som var och en signalerar ”Mig – Den Lyckade”. Ett privilegium att ens kunna jaga efter att bygga ett skräddarsytt liv. Jag tänker på den Gud som gav upp sin identitet som Gud och blev människa – så ofattbart. Att säga upp sina

rättigheter till en identitet med de kraftfullaste attributen. Jag tänker på en Gud som förstår den som inte är Någon Alls.

En Gud som ger mig den nya identiteten Älskad. Vikten av att vara Någon.

Jag är friast när jag är med min familj.

Och i den här jag frågar: Gillar någon av er om gruppen, för era grannar knackar på? här känner jag Mohammed: Nej! Tvärsäkerheten väcker att jag har min skratt. Åsa-Katarina fortsätter: Och jag skulle bli tokig om familj.

Vikten av att ha en identitet hänger ihop med vem jag är som självständig person och vem jag är som del av något större. En tråd i en väv – likväl med egen funktion som avgörande för att helheten håller ihop. Så jag frågar gruppen om en är mest fri när en är själv eller när en är tillsammans.

Ali: Jag är friast när jag är med min familj.

Och här i den här gruppen, för här känner jag att jag har min familj.

Mohammad Sadiq, Alireza och Ahmadi svarar enhälligt med två ord ”med familjen”. Åsa-Katarina och Helena som är språkledare respektive flyktinghandläggare tycker båda två att de är friast när de kan allt själv.

Och Abbas som också arbetar som språklärare kontrar: Men kan man allting själv?

Helena: Nä, inte allt. Men jag tycker om min frihet där jag bor i mitt hus. Jag har mina barn, jag kan komma och gå som jag vill.

Abbas: Men du bor ju hos familjen.

Helena: Jo, men mina barn har också ett liv där de kommer och går även om vi bor i samma hus.

Att Sverige är ett land som värnar självständighet kommer knappast som en nyhet. Starka människor klarar sig själv. Och är ensamma? Jag tänker på när en av mina syriska vänner berättade att en hel släkt kunde bo i ett och samma hyreshus i hans hemland, och att hans grannar i Sverige inte ens hälsade. Så

jag bodde någonstans och alla grannar knackade på dörren och kom in hela tiden!

Mohammed: ”Men i mitt land och ibland på flyktingboendet så händer det att människor kommer och hälsar på. Men då knackar de inte. Då bara öppnar de dörren.” Han slår hastigt ut med armarna för att visa hur det går till när någon helt plötsligt slänger upp en dörr och skrattet sprider sig igen.

Abbas avslutar med att berätta: ”Alltså, det känns så här: Det är antingen eller. Antingen öppnar du dörren och bara går in eller så får du stryk. Jag har försökt typ: ”Alltså hej får jag låna en potatis?” Förstår du? Jag har försökt att göra det här i Sverige alltså… för länge sen. Och även inte för så länge sen. Och då gick det inte så bra, om jag ska vara helt ärlig. Jag knackar på hos grannen: ”Hej, jag behöver två lökbitar. Okej, dra åt helvete.” Så det var lite så. Men hos oss: Du kan låna en potatis av mig idag, om jag får låna två gurkor av dig imorgon. Det är liksom ingen fara.

Abbas ton är uppsluppen, det glimtar i hans ögon och skrattet fortsätter klinga runt bordet. Jag tänker att frihet också är att kunna skratta åt skillnader. Att förstå fast en inte har ett helt språk, att drömma fast en väntar, att hitta en ny familj och att skratta fast en saknar.

Text & foto: Maria Gustafsson Korsväg 1 | 2017

41

Martin och Käthe, en Luthersk sång till livet Året är 1544. Det är en vanlig dag hos paret Käthe och Martin Luther. Käthe har som vanligt hela hushållet och alla dess gäster att oroa sig över och dessutom makens sviktande hälsa. Martin har två år kvar att leva, men hans ande vilar stark över hemmet, på gott och ont.

42

Korsväg 1 | 2017

G

oda och smärtsamma minnen ventileras i myllret av gäster och skrivare.

En konflikt mellan kropp och själ, eller man och kvinna utkristalliseras.

Det kan vara en nackdel att allt man säger skrivs ned, åtminstone om man ständigt motsäger sig själv. Det enda som till sist kan vinna är kärleken.

I Göteborgs stift, liksom på många andra håll i Sverige och omvärlden, kommer 500-årsjubileet av Reformationen att uppmärksammas.

– Vi arbetar just nu med att skapa ett sceniskt verk där Luther gestaltas, berättar Mikael Fridén domkyrkoorganist i Göteborg.

Vi söker ett uttryck som är djärvt, som problematiserar ämnet och som når utanför kyrkans väggar bokstavligt talat.

Vi träffas i den öppna och ljusa domkyrkan centralt i Göteborg. Sporadiska besökare tänder ljus, sitter ner en stund eller bara går stillsamt och tyst genom kyrkorummet. Mikael Fridén har varit domkyrkoorganist i Göteborg i drygt två år och undertecknad redaktör för Korsväg i ett halvår. Senast vi sågs var för ett par veckor sedan. Då var det fest och högtid i domkyrkan. Då var det prästvigning med många besökare, körsång och psalmsång.

Vi möts för ett samtal om musik – om musikens känslor och musikens roll. Från kyrkorummet går vi upp på orgelläktaren och in i ett av tornrummen, Elfridarummet.

– Elfrida André är en av mina företrädare, kanske den mest bemärkte, berättar Mikael och visar på en stor tavla i rummet. Elfrida var inte bara den första kvinnan i Sverige som blev domkyrkoorganist, hon vara också den första kvinnan som utbildade sig till radiotelegrafist.

– Kanske finns det ett samband mellan musik och radiotelegrafi, fortsätter Mikael.

Jag var telegrafist i lumpen. Man kan säga att det handlar om att känna igen mönster, något som hänger ihop med musiken. Åter till Martin och Käthe.

– Vi vill göra människor nyfikna på historien, inte bara kyrkans utan på skeenden och händelser som fått väldigt stor inverkan på att samhället ser ut som det gör idag.

Verket som Mikael arbetar med skall bli ett slags kammarspel som gränsar till opera, ”Luther och Käthe, en Luthersk sång till livet”. Katarina Karlsson, musiker, musikfors-

kare och författare har fått uppdrag att skriva manus. Musiken komponeras av Mikael utifrån Lutherkoralerna, de psalmer som Luther skrivit både text och musik till.

Utgångspunkten är en dag i Luthers liv. Han är en uppburen läromästare och har hemmet ständigt fullt av gäster som vill få del av hans insikter. I omvärlden råder stor social och Korsväg 1 | 2017

43

politisk oro. Katolska kyrkan skulle gärna se Luther avrättad som kättare och i hemmet träter Luther med hustrun Käthe om vardagslivets trivialiteter. Kort och gott är skillnaden inte så stor med våra egna bekymmer idag.

Luthers skriftliga arbeten finns väl bevarade liksom mängder av nedtecknade citat som han i stor spontanitet, mer eller mindre genomtänkt, uttryckte vid middagsbordet, som ofta var välbesökta av tillresta gäster.

Verket ska vara klart till hösten och uppföras i Johanneskyrkan i Göteborg. Johanneskyrkan tillhör Göteborgs kyrkliga stadsmission och är plats för olika verksamheter i stadsmissionens regi. Johanneskyrkan har en lägre tröskel, är mitt emellan kyrka och annan lokal.

– Vi vill nå ut bredare, till andra än de som brukar komma till kyrkan. Vi vill ta ner Luther från piedestalen. Vara lite friare i uttrycket.

Det blir musik som vi känner igen. Den utgår från Luthers psalmer, de psalmer som Luther skrivit både text och musik till.

– Jag hoppas musiken ska fånga de som lyssnar. Luther var en passionerad människa

med ett stort känsloregister. Från glad till att bli arg och gråta. Det var tvära kast.

Mikael har varit Göteborgsområdet trogen.

Han är från Mölndal och har utbildat sig på musikhögskolan i Göteborg. Efter utbildningen arbetade han som organist i Kungsbacka och han har haft tjänst i Högsbo.

– Jag är Göteborgare och har varit staden trogen. Jag är uppvuxen här, har utbildat mig och arbetat här. Man behöver inte flytta på sig. Här finns så mycket!

Domkyrkoorganisttjänsten är lite speciell på så sätt att det bara finns 13 tjänster i Sverige.

– Sysslomässigt är det som en kyrkomusikertjänst, men jag arbetsleder de andra kyrkomusikerna i pastoratet. Vi har 3,6 tjänster som kyrkomusiker. Ca 20 % av min tid är jag knuten till Göteborg stift som musiksakkunnig men är också aktiv i olika stiftsarrangemang såsom Lutherprojektet.

Samtalet glider in på körverksamheten, en stor verksamhet i domkyrkan. Googlar man på körsång dyker det upp många spännande

rubriker: Körsång som friskvård, körsång som ger lust, glädje och tillfälle att mötas, körsång som stärker både hälsa och välbefinnande och körsång för medmänsklighet och frihet.

– I domkyrkan finns tre vuxenkörer och 7 körgrupper för barn och ungdom med ca 179 barn och ungdomar. Det blir upp emot 300 körsångare.

Vi har också en välutbyggd orgelundervisning om ca 10 elever. Körverksamheten och undervisningen sköts av mina kollegor.

– Jag har varit körsångare, men det är något jag inte hinner med nu. Efter musikhögskolan sjöng jag i en vokalensemble under ledning av Gösta Ohlin professor, organist och kördirigent. Han var en av Sveriges främsta körledare, vid sidan av Erik Eriksson.

Idag varken sjunger Mikael i kör eller leder kör. Det medger inte tiden.

– Jag saknar kören. Jag saknar att arbeta med en kör. De ger energi och är samtidigt både jobbigt och roligt. När det fungerar ger det så mycket tillbaka.

Tidningen Dagen skrev nyligen att mer än 650 000 sjunger i kör varje vecka. Det är landets största folkrörelse näst idrottsrörelsen.

Körsång är också Svenska kyrkans största grupp av ideellt engagerade.

Som domkyrkoorganist spelar Mikael mycket och det är många roliga saker som händer i domkyrkan. Och det är mycket som ska övas. Det är mycket grovarbete, som Mikael uttrycker det.

– När jag övar är det mycket att lära sig rent tekniskt. När jag spelar upp gäller det att släppa tekniken och istället förmedla något, skapa kontakt med lyssnarna. Skapa ett uttryck.

Mikael talar om att koppla på uttrycket, det som beröra människorna som lyssnar.

– Ibland kan jag uppleva att det finns ett intensivt lyssnande i rummet, särskilt vid begravningar. Det är tillfällen då människor är öppna och sårbara. Då känns det verkligen att musiken har en viktig roll. Musiken frigör Korsväg 1 | 2017

45

sorgen, den tolkar sorgen och den öppnar för minnen.

Hur är det då med musikvalet? Är man som kyrkomusiker bunden vid traditionen eller är man fri att välja?

– Man kanske ser på oss som kyrkomusiker som lite traditionella och det kan vara både sant och inte sant. Det är viktigt att hålla fast vid traditionen, för kontinuiteten. Men det är också viktigt att förnya kyrkomusiken. Och det ser säkert olika ut från församling till församling.

– När det inte är de stora högtiderna är man inte så bunden, mer fri att bestämma innehåll. Jag har kanske inte någon favoritperiod.

Men jag är förtjust i jazzmusik, särskilt mötet mellan klassisk musik och jazz. Det mötet är spännande. Där finns ett uttryck som förstärker vår musik. Det är sättet man spelar på.

Jazzmusiker är duktiga på att lyssna in andra musiker, de är duktiga på timing och de är duktiga på att lyssna in sammanhanget.

Under Göteborg Film Festival visades en film i domkyrkan. Den var helt utan filmmusik. I filmer kan musiken vara bindande eller befriande. Den kan vara påklistrad och tala om för åskådarna vad de ska känna eller den kan lyfta och frigöra innehållet.

– Musiken har en viktig roll i människors liv. Den är en slags hälsning från en annan värld. Den öppnar dörren till något annat.

Den har många roller; väcka känslor, ge tröst eller glädje. Musiken kan ha en social funktion, att man sjunger tillsammans. Den kan understryka något. Den kan vara tematisk som Wagners musik med olika teman till de olika gestalterna.

46

Korsväg 1 | 2017

Musiken är också ett verktyg för att lära sig saker, till exempel i kyrkan. Dels att understryka, fördjupa känslan av det stora, det eviga, det obegripliga eller det lilla och dels för att lära sig orden, texterna.

– Vi lär oss orden i psalmerna med hjälp av melodin. Vi kommer in i samma andning, vi blir ett i sången.

Mikael berättar vidare att han improviserar mycket. Det är ett sätt att till exempel skapa bryggor mellan olika moment i gudstjänsten och det är ett sätt att skapa meningsfullhet.

– Jag spelar också före gudstjänsten, när gudstjänstdeltagarna kommer in i kyrkan. Det skapar en rofylld stämning.

Gudstjänsten är i centrum i församlingen och runt den finns ringar med olika verksamheter till exempel konserter. Konserterna skapar kontaktytor till människor som kanske inte skulle komma i kontakt med kyrkan.

Musiken kan vara ett svepskäl för att gå till kyrkan. Och då sänks tröskeln för att komma till kyrkan i andra sammanhang.

– Jag går gärna på konsert och jag lyssnar gärna på vilken musik som helst, bara den är bra. Det är så befriande att sätta sig i en konsertsal och översköljas av musik. Men hemma får det gärna vara tyst. Där är tystnaden skön.

Text & foto: Torgny Lindén

Korsväg 1 | 2017

47

Krönika | Christer Hugo

Ett samtal med doktor Luther

J

ag hade en underlig dröm. Där satt jag en vanlig lördagseftermiddag med inget särskilt för mig och bläddrade lite i ”Om kyrkans babyloniska fångenskap”. Luther är rätt rolig i den boken. Och arg. Jag stannade lite här och lite där. Småskrattade då och då, strök för en del särskilt giftiga passager. Fåtöljen var skön och dagen loj.

Då plötsligt uppenbarade sig en gestalt framför mig. Det var Martin Luther själv! Han var sig lik från alla porträtten, så det rådde ingen tvekan om saken. Jag blev förstås häpen, minst sagt, och visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera. Reformatorn själv var dock snabb. (Tänk att han talade svenska! Men i och för sig – han gillade ju folkspråk, och nu hade han ju haft lång tid att lära sig nya språk…)

– Jaha, min käre broder, jag ser att du läser min uppgörelse med papisterna i ”Om kyrkans babyloniska fångenskap”. Bra! Det är alltför få som läser den nuförtiden, alltför få som bryr sig om friheten, jag har märkt det på en del jag läst i Kyrkans Tidning. Men för oss som var med 1520 handlade det om liv och död.

Det visade sig alltså att dr Martinus följde med väl i nutidsdebatten. Men jag ville ändå ha ett förtydligande av

48

Korsväg 1 | 2017

honom. Då jag snabbt hade hämtat mig från min häpenhet och kände mig uppmuntrad av hans vänliga ord frågade jag därför: – Hur menar doktorn? Vi är väl rätt fria i jämförelse med hur du och dina medkämpar hade det på 1500-talet.

– Givetvis, min unge junker. Och mycket av det kan ni faktiskt tacka mig för, betänk det! Hade det inte varit för mig och mina bröder i Christo (ja, en del systrar också, faktiskt, glöm inte det – inte minst min kära doktor Käthe), så är det frågan om ni haft det så som ni har det. Fast Gud hade tvivelsutan rest upp någon annan i stället för mig.

– Men ni moderna ”lutheraner” – ack, detta förhatliga ord!, utbrast Luther – ni har väldigt lätt för att låta någon lägga oket på er. Eller på andra.

Visserligen hade även jag det ju svårt med friheten ibland. Jag ångrar att jag for ut mot bönderna och somliga svärmare. Och jag ångrar särskilt att jag blev en sådan gammal perukstock på äldre dar, grinig och motvalls, och ville att alla skulle tycka som jag. Fast magen krånglade ju hela tiden, den fördömda njurstenen.

Luther tog sig åt njurtrakten men fortfor: – Alltnog, ni har lätt att låta någon lägga oket på er.

Återigen undrade jag: – Hur menar doktorn?

– Tja, sade reformatorn. Jag har minsann följt teologin under de senaste 500 åren. Den gode Sankt Petrus och jag tillhör de mest uppdaterade, det är jag stolt att konstatera. Vi håller såväl SKT, SPT som STK. Och varje gång en frihetsrörelse har uppstått även i den kyrka som bär mitt namn, så uppstår det samtidigt 50 andra profeter i samma kyrka som säger att friheten är farlig och som till och med dristar sig att ta mitt namn i sin mun. Eller som hänvisar till de surmulnare och tristare av mina otaliga skrifter. Ack, om jag hade skrivit färre!

– Kan doktorn ge exempel?

– Men, käre broder, har du inte läst om alla attacker mot bibelkritiken och bibelforskningens frihet? De som kråmar sig med mitt namn när de går bakåtsträvandets ärenden inser inte i sin enfald ett enkelt faktum: Jag var i många stycken ett barn av min tid när jag skrev mina bibelkommentarer. Jag levde ju faktiskt före den epok som ni

alldeles riktigt kallar upplysningen. Att jag ändå var så pass frimodig som jag var, mitt i all vidskepelse och all okunskap, är väl ett Guds under. Och det som ni kallar fundamentalist, det var jag minst av allt. Kom ihåg hur jag till exempel öppet ogillade och kritiserade Jakobs brev och Uppenbarelseboken. Påminn dagens versvrängande bokdyrkare om det! Och även koncilier hade jag ganska lite till övers för.

– Eller, fortsatte doktorn, betänk allt skolastiskt tumult på kärlekens och äktenskapets område. Tänk hur vrånga bud och regler har bundit samveten och hjärtan genom alla 500 år! Jag ryser i mitt inre när jag tänker på allt sofisteri och allt ordvrängeri som kyrkliga potentater – även sådana som kal�lat sig lutherska – plågat hederligt folk med. Och nu senast – jo, jag känner till det mycket väl – disputationerna om äktenskap och kärlek mellan två män eller två kvinnor. Minns hur jag föranstaltade om befrielse av nunnor från livsfientligt leverne i klostren! Hur

Korsväg 1 1 2017

49

»

Att jag ändå var så pass frimodig som jag var, mitt i all vidskepelse och all okunskap, är väl ett Guds under.

tror du jag skulle handlat idag? Jag bara frågar…

– Jo, sade jag. Jag läser i ”Om kyrkans babyloniska fångenskap” ditt råd till en kvinna som sig själv ovetande har fått en man som inte kan tillfredsställa henne sexuellt: hon bör skaffa sig en man till! ”Alltså är kvinnan fri i kraft av gudomlig lag och kan icke tvingas till återhållsamhet.” Jojo!

Reformatorn replikerade med ett bullrande skratt: – Jag måste skratta och stryka ölskummet från munnen när jag tänker på alla dåraktigt räddhågsna kommentatorer som velat förklara bort sådant från mina skrifter!

– Men friheten, min käre, friheten – den måste ni skydda noggrannare än vad någonsin Fredrik den vise, salig i åminnelse, bevarade sina reliker en gång. Låt ingen lägga oket på er! Det är inte mina ord som är viktiga, det är mitt ärende. Tänk på det. Leb wohl, mein Lieber!

Och lika hastigt som han uppenbarat sig var så reformatorn försvunnen. Jag satt kvar i min läsfåtölj. Tydligen hade jag nickat till. Det var en sällsam upplevelse jag haft. Jag läste vidare i boken jag hade i mina händer. Gnuggade mig i ögonen för att skärpa synen. Var det Kropotkin eller någon annan revolutionär som talade? Nä, det var Luther!

50

Korsväg 1 | 2017

Han skrev: ”Förefinnes kunskap om den gudomliga lagen i förbindelse med naturlig klokhet, då är det fullkomligt överflödigt med, ja, rent av skadligt att hava skrivna lagar. Men framför allt – kärleken behöver absolut inga lagar.”

Luther, den gamle anarkisten.

Christer Hugo

Christer Hugo är präst och skribent.

Vilken frihet behöver kyrkan idag?

Jag kan tycka att kyrkan behöver göra sig fri från samhällsfrågor. Det är bra att kyrkan har fokus på olika saker som till exempel anti-alkoholism och liknande, men jag tycker att vi som kyrka behöver ta en starkare ståndpunkt för vad vi står för i vår relation till Gud. De mänskliga frågorna… har en tendens att ta över de andliga frågorna i Svenska kyrkan.

Gustaf Odhed, vice ordförande i styrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift

ˮ

Bild: Anna Cöster

Jag håller dels lite med Gustav, och så börjar jag ju tänka ur ett ungdomsperspektiv… Att ofta när vi är iväg och träffas, alla vi unga förtroendevalda, då har man väldigt många olika åsikter och tycker att man har olika hjärtefrågor. Och ibland kanske man singlar iväg från det som man faktiskt har gemensamt – alltså tron.

På så sätt knyter jag an till det Gustav säger, att det finns så mycket som vi tycker är viktigt som kyrkan idag vill verka för, så att man blir splittrad i vad som verkligen är huvudsaken – och det är ju relationen till Gud och att vi gör tron till handling. Och då kan det vara svårt att veta vad vår handling ska vara. Frågorna är jätte­ viktiga men vi måste alltid tänka på att knyta an dem till tron.

Carolina Madsen, styrelseledamot för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift Korsväg 1 | 2017

51

Krönika | Margareta Brandby-Cöster

Ingen kristen frihet utan bundenhet ”M

an är väl en fri människa.” ”Vi lever väl i ett fritt land.”

Så har vi nog alla sagt eller säger någon gång, dvs. jag gör som jag vill, det skall ingen annan lägga sig i.

Vi vill vara fria och oberoende. För vi ser oss som individer, som lever, fattar beslut och gör våra val, helt oberoende av allt och alla. Det är bara det att själva livet inte är sådant. Från vår första dag till vår sista är vi faktiskt beroende av både omständigheter och andra människor. Så – vad är egentligen frihet och bundenhet och finns det kanske ett mer avgörande samband mellan frihet och bundenhet än vi ofta tänker på? ”Andligt sökande” är ett ofta använt ord idag för att finna frid och nå frihet.

Den vägen prövade Luther under sitt liv som munk. En mer ”andligt sökande” munk hade aldrig skådats. Men friheten uteblev. Luther blev mer och mer ångestfylld i sina förtvivlade ansträngningar att undkomma Guds dom och nå fram till hans godkännande. Hans

52

Korsväg 1 | 2017

ansträngningar räckte aldrig till. Han blev, som han själv sa, ”inkrökt i sig själv”. Tills han, med hjälp av Guds ord i bibeln, upptäckte att Gud redan hade befriat honom och att ingen ansträngning i världen kunde rycka honom ur Guds hand. I tilliten till den bundenheten blev Luther fri.

Från det att Luther tillkännagav sina 95 teser år 1517 dyker både frihet och bundenhet upp som viktiga begrepp för honom. Han skrev en tunn men viktig bok redan 1520, med titeln Om en kristen människas frihet och därefter, 1525, skrev han en tjock bok Om den trälbundna viljan. Luthers poäng är att vi som människor får lita på att vi lever i Guds hand och gentemot Gud behöver vi därför inte anstränga oss på något sätt. Vår kraft, vår vilja och våra ansträngningar får vi däremot använda för våra medmänniskors skull, både de som vi har nära oss och de som finns ute i världen.

Vi får ta emot liv, förlåtelse och upprättelse som en gåva och behöver därför inte försöka göra oss passande

eller fromma inför Gud. Istället ger oss Gud friheten att se bort från oss själva och vända blicken utåt. Då upptäcker vi snart någon som har användning för våra tjänster och handlingar och som vi kan bli förbundna med. Kristen frihet kan alltså bara användas till att skapa en bundenhet människor emellan. Frihet utan samhörighet är ödslighet och ensamhet medan kombinationen frihet och beroende är sanningen om livet, ja, är livet. Luther säger: ”Sådan är den kristna friheten, vår tro.

Den åstadkommer inte att vi får leva overksamma eller att vi kan göra vad ont är men väl att vi inga gärningar behöver för att vinna rättfärdighet och salighet”.

Under mina år som kyrkoherde i Masthugget på 80- och 90-talet kunde jag från mitt tjänsterum i Masthuggskyrkan vid klart väder se ända ut till Vinga. Där växte Evert Taube (18901976) upp och han var väl förtrogen med det lutherska tänkandet, vilket tydligt kan upptäckas i hans diktning.

Ta t ex Balladen om briggen Blue Bird av Hull, där själva kärnan i den kristna tron formuleras som friheten att låta sig bindas för att rädda andra till liv och frihet.

En engelsk brigg hamnar i storm och sjönöd utanför Bohusläns kust i höjd med Smögen. Det är julafton, dagen med budskap om att Gud blir människa, dvs. att människolivet är så viktigt att det inte duger att ha en Gud som är skild från det mänskliga i något hänseende. Man har svårt att hålla kurs i stormen och en ung duktig svensk sjöman surras vid rodret för att inte sköljas överbord och för att kunna styra upp skeppet och rädda besättningen.

Den unge Karl Stranne ser dock att skeppet redan är förlorat. Samtidigt ser han att man nu befinner sig mellan Hållö fyr och Smögen, där Karl har sitt föräldrahem. Så även om han inser att de måste ge skeppet förlorat, så är han övertygad om att de själva inte behöver ge upp sitt hopp. För i Smögen finns hans far. Och när fadern ser att de blossar från skeppet så kommer han

Korsväg 1 1 2017

53

består av att stärka livsmodet » Vårhos frihet våra medmänniskor

att gå ut och rädda dem alla. Det litar Karl på och hans rop hörs: Båt i lä, båt i lä! Det är far – Det är vi!

Det är far min från Smögen. Hallå!

Båt i lä! Sjöng han ut, di är här! Jumpa i, alle man – I blir bärgade då!

Karls glädje är stor – räddningen är nära! Besättningen räddas också, skeppet går under och inte förrän de kommit inom hos räddaren, den gamle Stranne och de alla skall få en värmande sup, så frågar fadern vad skeppet heter: Briggen ”Blue Bird”! – Det tionde glaset han tog och han slog det mot golvet i kras!

– Sa ni ”Blue Bird”, kapten – briggen ”Blue Bird” av Hull?

Gud i himlen! Var är då min son?

Var är pojken kapten? För vår frälsares skull?

– Det blev dödstyst bland männen i vrån – Blue Birds kapten inser nu i ett ögonblick av bedövande klarhet vad som har hänt. Han hade låtit surra Karl tills rors för att rädda skeppet och manskapet och naturligtvis Karl själv. Men när Karl stod där och utförde sin räddningsinsats blev alla så upptagna av sin egen räddning att Karl glömdes bort.

Han var bunden till sin egen död och kunde ingenting annat göra än att se till att räddningen och friheten blev en verklighet för kamraterna. Medan han överlämnade sig och skeppet åt fadern,

54

Korsväg 1 | 2017

den pålitlige och starke, så fick han själv, medan han räddade manskapet, gå i döden. ”I dina händer, överlämnar jag mig själv.”

Så kan korsets och den kristna trons berättelse också berättas. Besättningens liv och frihet var beroende av att Karl räddade dem när han surrades till rors och Karl miste sitt liv i förvissningen om att hans far kom till undsättning. Så som Kristus på korset och Karl Stranne till rors överlämnade sig åt sin far, vilar vi alla i Guds hand, vad som än händer oss, när vi använder vår frihet för våra medmänniskors skull.

Diktaren och akademiledamoten Jesper Svenbro (1944- ) uttrycker samma sak, mindre dramatiskt, i dikten ”Sjukbesök” i diktsamlingen Vingårdsmannen och hans söner. Svenbro talar här till sig själv och han nämner sin far, som var präst i Landskrona och som Svenbro som barn fick följa med på sjukbesök i församlingen. Han nämner också Thomasevangeliet, en av de texter, som man fann 1945 i Nag Hammadi i Egypten (till höger).

Genom att binda sig vid medmänniskan, i samtal med henne och i delande av hennes bekymmer, uppstår en frihet som får också ett sjukrum att lysas upp av en ”gemensam glädje”. Detta till skillnad från ”Ett evangelium för självupptagna som åt sig söker inrätta … ett fredat eremitliv”.

Sjukbesök

Den lutherska friheten är alltså alltid den frihet till mänsklig gemenskap som vilan hos Gud ger, också när gemenskapen innebär påfrestning, offer och ansträngning. ”Sanningen skall göra er fria” säger Jesus (Joh.8:32). Vad betyder det? Jo, eftersom vi själva befrias till livet av Gud, får vi inrikta oss på att fråga: Vad är mänskligt?

Genom den frågan får vi upptäcka var det saknas mänsklighet, var våra gärningar behövs och får upptäcka att även om vi människor lever under olika materiella förhållanden så är vi alla lika, därigenom att vi vilar i Guds hand och därför är fria att söka oss till varandra. Vår frihet består av att stärka livsmodet hos våra medmänniskor, att ta emot hjälp av vår nästa och när vi misslyckas med det får vi lita på att Gud själv upprättar oss, så att vi på nytt kan använda vår frihet för att söka medmänniskans bästa. Den sanningen gör oss fria.

Margareta Brandby-Cöster

Du finner att Thomas-evangeliet med sin inriktning på den ensamma människans inre till slut börjar likna en handbok för bekvämlighetskristna, måna om att slippa undan kärleksbudets praktiska konsekvenser.

Ett evangelium för självupptagna som åt sig söker inrätta vad din far skulle kallat ”ett fredat eremitliv”, mycket olikt hans egen kristendom.

Han sätter istället den kristne ”i relation till de andra”.

Citaten har du funnit i hans provpredikan från 1949…

Vid den tiden brukade du följa med honom på sjukbesök och tänker speciellt på en man som låg förlamad i ett gammaldags litet hus vid vägen mot Borstahusen....

Du kommer särskilt ihåg hur mannen sken upp var gång ni kom in.

Hans ansikte vittnade om vad du i dag skulle kalla det oförstörbara ljuset i människans inre.

Såvitt du kan minnas förekom ingen bibelläsning vid sjukbesöket.

Bara hälsningar, samspråk.

Du satt på en stol och lyssnade. …

Vad kan det ha varit som de talade om?

Det skall du aldrig få veta.

Men hela rummet lyste av deras gemensamma glädje.

Jesper Svenbro

Margareta Brandby-Cöster är präst och teologie doktor.

Korsväg 1 1 2017

55

56

Korsväg 1 | 2017

Vad är äkta?

Utan begränsningar och ramar finns ingen frihet i arbetet med en roll, bara otrygghet.

– Frihet på scen uppstår när jag inte är rädd, säger skådespelaren Tove Wiréen.

Korsväg 1 | 2017

57

är en ram. » Pjäs- ellerInutifilmmanuset den finns min frihet

A

tt vara skådespelare, och hela tiden gestalta andra människors tankar, känslor och livsval, är att trampa runt i myter och mystik. Mysticismen odlas både inom kåren och bland oss i publiken.

Vi vill så gärna tro på ”den gudagivna talangen”, på skådespelaren som ett verktyg för något magiskt som bara sker och inte går att sätta ord på.

Tove Wiréen tror att myten odlas inom teatern som en medveten och omedveten skyddsmekanism: – Om man försöker förklara hur det går till, och ger rollarbetet en tydlighet, kan det leda till utbytbarhet. Det blir ett sätt att skydda skådespelarens plats som redan är sårbar och osäker.

Själv gick hon tillbaka till teaterhögskolan vid Göteborgs universitet 13 år efter examen för att gräva i vad hon som aktiv skådepelare egentligen håller på med. Hon tog en master och kallade sitt examensarbete och metod för självarkeologi. Men mer om den sedan.

Vi möts på ett utkylt kafé och Tove Wiréen är som en värmefläkt med reglaget uppskruvat på max. Hon skrattar stort och fritt, funderar högt i långa tankeslingor och skrapar ner sig i barn- och tonårsminnen om skådespelardrömmarna: de första rollerna i gymnasiets teatergrupp.

Hur hon snabbt begrep att skådespeleri är ett analysarbete som publiken aldrig ser eller ska se.

Hur går ditt rollarbete till?

Tove Wiréen pratar om sin ”motorväg in i rollskapandet”. Om de fem, klassiska v:na, de frågor hon ställer sig direkt när hon får ett nytt manus i handen och börjar resan mot att hitta rollen: Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag? Var kommer jag ifrån? Vart ska jag?

58

Korsväg 1 | 2017

– Pjäs- eller filmmanuset är en ram. Inuti den finns min frihet, där kan jag göra nästan vad som helst, säger Tove Wiréen och börjar skamskratta åt sin egen fåfänga.

– I filmen ”Man on the Moon” finns en scen där Andy Kaufman, spelad av Jim Carrey, får ett manus i handen och börjar bläddra: ”bullshit, bullshit, my line, bullshit, my line” – alltså att det första man gör är att kolla hur många repliker den egna rollen har. Jag tror att vi är många som gör så, trots att antalet repliker inte är avgörande. Du kan ha en närmast stum roll som aldrig lämnar scenen. Eller som ”I väntan på Godot”, Godot spelar en stor roll för dramat men han är aldrig på scen.

Efter snabbskanningen läser hon texten upprepade gånger. Använder en metod hon och maken, skådespelaren Eric Ericson, kallar för ”Iwars pennor” – efter den metod som skådespelaren Iwar Wiklander använde när han undervisade på teaterhögskolan i Göteborg och de var studenter.

– Du har lika många färgpennor som det finns rollkaraktärer och så markerar du i texten. Till exempel när talar jag? När talar jag om någon annan? När talar någon annan om mig? Finns det fem roller så läser jag texten fem gånger ur var och ens perspektiv med de fem v:na i bakhuvudet.

Låter det krångligt? Tove Wiréen liknar den här delen i rollprocessen vid ett detektivarbete och är den fas hon tycker är absolut roligast.

– Plötsligt ser man ett förfluget ord i slutet som omkullvälter allt vad en person sagt tidigare, herregud, hon har ju inte talat sanning!

Färgpennorna blir som stödhjul och jag blir en duktig postiljon som kan sortera och kasta rätt brev i rätt fack på fem meters håll.

Men hon får inte bli för färdig på egen

Korsväg 1 | 2017

59

hand. Regissören har ju en egen tanke. Och saker händer redan på kollationeringen när teaterensemblen samlas och man läser texten högt för första gången. Sedan händer nya saker när skådespelarna tar med sig texten upp på golvet och börjar repetera.

Det är inte ovanligt att hennes rollarbete krockar med regissörens. Men Tove Wiréen har lärt sig att bromsa sin snabbhet, insett att hennes fallenhet för att mycket fortare än andra läsa av dramatiska skeenden kan leda till trubbel.

– Jag kan vara väldigt snabb och analys­ smart men det betyder inte att jag har rätt.

Rollarbete sker i samverkan med andra och ofta har jag legat långt före i analys.

En del av hennes masterarbete, självarkeologi, handlar om att kunna skilja på yrkesroll och privat jag. Tove Wiréen är inte skådespelare – hon arbetar som skådespelare.

Att medvetet få syn på gränsen mellan yrkesmässiga, konstnärliga och privata handlingsval är inte enkelt. Om allt smetas ihop riskerar skådespelaren att bränna ut sig och inte längre veta vad som är vad och varför hon

60

Korsväg 1 | 2017

gör det hon gör. Arbetet blir inte heller bra.

En skådespelare behöver både kunna skydda och rådbråka sig själv, eftersom hon har sig själv som bokstavligt arbetsmaterial, menar Tove Wiréen, som försöker sätta ord och metod på det där som sker i mellanmänskliga mellanrum.

– När något tillskrivs mysticism blir jag skeptisk, som närvaro eller en stämning. Jag är naturvetare i grunden och ser inget motsatsförhållande mellan konst och vetenskap, tvärtom, säger Tove Wiréen och påpekar att teater är matematik: – Ta Shakespeare. Något som är viktigt i hans pjäser nämns alltid tre gånger. Alltid tre gånger. Och en skådespelare arbetar med gestaltning och identifikation, man kan inte jiddra med biokemi och spegelneutroner.

Skämtsamt och med en twist av självironi brukar skådespelare prata om att ”gå i roll” eller ”gå i skepnad”. Tove Wiréen går in i rollen när hon tar på sig kostym och mask. Hon beskriver det som en av-och-på-knapp och lägger huvudet i handflatan när jag frågar var den knappen sitter.

– Här: i frontalloben men också i hjärtat och i axlarna.

Hon kan vara helnöjd med en rollprestation i en för övrigt dålig pjäs. Och tvärtom. Det som publiken ser behöver inte stämma överens med vad hon känner.

När misslyckas du?

– De gånger jag inte lyckas frigöra mig från vad folk ska tycka. Då lägger jag band på min konstnärliga kreativitet, det kan handla om en så banal sak som ”ser jag tjock ut i den här klänningen?”

Tidsuppfattningen på scen är en annan temperaturmätare på rollarbetet: – Ibland är det som om föreställningen är över på en kvart, då har jag varit där i rollen och inte som mig själv. Andra kvällar kan man vara utanför i vissa stunder. Tanken är fri och flyger iväg, eller så ser jag plötsligt någon i publiken som jag känner. Då har jag en teknik för att snabbt ta bort tankarna och tvinga mig tillbaka.

Som ny i yrket var hon rädd för att hamna ur roll. Hon trodde att hon då skulle bli kvar, utanför sin karaktär, under resten av föreställningen. Den rädslan är borta sedan länge: – Att använda knappen är ett aktivt val som jag gör. En skådespelare blir bra på det på samma sätt som en pianist övar skalor eller en dansare piruetter, det är bara ett mera osynligt arbete.

Handfasta verktyg och övning ger färdighet.

Men också en medvetenhet om vad som kommer lätt eller svårt för en viss skådespelare.

För Tove Wiréen kommer huskorset lätt.

Den barska kvinnan, den vulgära ragatan,

matronan, hon som pekar-med-hela-handen.

Varför?

– De är väldigt ärliga. Om de ljuger så ljuger de dåligt, tänk dig Julia Caesar ljuga i en pilsnerfilm, säger Tove Wiréen och skrattar men vänder det snabbt till allvar: – Det gäller att berömma sig själv för det som kommer lätt till en, det är så enkelt att banna sig över det som du får jobba hårdare med. Roller är ju stereotyper, vi behöver dem för att kunna förstå världen. I en komedi får du omedelbart ett kvitto på att allt funkar: skrattet. Medan frånvaro av publikgråt inte innebär att en tragedi är dålig.

Vilka roller är svåra för dig?

– När jag ska spela undergivenhet och maktlöshet. Jag måste ju förhålla mig till de fem v:na, trots att jag är maktlös. Det är ett dilemma för någon som mig, som alltid letar lösningar och vägar ut.

Det som publiken ser och skådespelaren känner behöver inte vara samma sak för att upplevas som trovärdigt.

– Säg att jag ska göra en tung, dramatisk roll och plötsligt storgråta. Jag kanske inte kan gråta på kommando. Då kan jag fysiskt försätta mig i storgråt, säger Tove Wiréen som är urless på samtidens krav på autenticitet: att allt ska vara ”äkta” för att upplevas som trovärdigt.

– Vad är äkta? Det äkta sitter inte i en skådespelares ”äkthet”, yrket handlar om att förstå andra människors handlingar, uppsåt och önskningar och kunna förmedla dem.

Du behöver inte jobba i tre månader som Korsväg 1 | 2017

61

taxichaufför för att spela en taxichaufför. Äktheten sitter lika mycket i betraktarens öga, säger Tove Wiréen och menar att en skådespelare som inte är fri nog att våga gå in i sin karaktär inte gör sitt jobb ordentligt.

Helt fri på scen är hon när hon inte märker att hon varit där förrän efteråt. Ett slags extrem närvaro som ger en frånvaro av det privata jaget.

eftersom de riskerar att bli en opålitlig kompis som du är beroende av. Och en falsk mätare av hur ”bra” du är.

Konsekvensen av en svår process, till exempel om en kollega i ensemblen har personliga problem med missbruk, är dels att hon inte får tid till eget rollarbete, dels en otrygg och ofri känsla på scenen: – Om jag inte alls vet vad som ska hända på På ett sätt liknar hon rollarbetet vid barnets scen handlar det om att överleva, inte om att lek. Alla har sett det: hur barn kan vara uppslukade i egna världar och enkelt skifta mellan berätta en historia. För publiken blir det som roller och sig själv. Men en skådespelare måste att titta på en bilolycka.

Lever rollerna kvar i dig? kunna kliva ut och in utan att skada sin kropp – Nej, inte fysiskt. Men jag har en pryloch själ. hylla inuti huvudet. Där står mina rollfigurer.

– Barnet kan leka tills föräldern ropar att Några kan jag hoppa in i enkelt och snabbt. det är middag. Och sedan gå in i leken igen Andra är mer genomskinliga och ogripbara, och efteråt vara extremt trött. Som skådespetill exempel sådana jag gjort när det funnits lare har du ingen mamma eller pappa som säger till dig att du måste gå och lägga dig, det problem i ensemblen.

Tove Wiréen har inga längtansroller. Hon måste du lära dig att hantera själv.

En annan likhet mellan barnets lek och letar bra sammanhang, att få ingå i projekt skådespelarens arbete är den omedelbara med personer vars ”huvuden hon gillar att bekräftelsen. Barnet får bekräftelse av själva krocka med”. leken och av lekkamraterna. Men skådespela– Det finns människor som har en förmåga ren får även publikens applåder. att göra mig såpass trygg att jag törs vara Ingen annan yrkesgrupp får en så omedelbar otrygg. Det är då jag kan vara fri på riktigt. bekräftelse, menar Tove Wiréen. Applåderna kan förvandlas till både himmel och helvete, Text: Marie Branner Foto: Kristin Lidell

TOVE WIRÉEN Yrke: Skådespelare Bor: I en arbetarstuga från 1800-talet i Jonsered Familj: Maken Eric Ericson, skådespelare och sönerna Konrad, 14 år och Tage, 11 år.

Bakgrund: Uppväxt i Skåne, ville tidigt bli skådespelare men gick på hushållsskola för att ”ha något att falla tillbaka på och kan koka soppa på

en spik”. Utbildad på teaterhögskolan i Göteborg 1996-1999, tog en master i skådespeleri några år senare, utvecklade en metod för praktiskt arbete: självarkeologi. Arbetat på institutionsteatrar och i fria grupper.

Aktuell : I komedin ”Var god dröj” på Göteborgs stadsteater och ”För allas trevnad” på Hagateatern.

Korsväg 1 | 2017

63

bibelstudium | Anna Cöster & Beata Åhrman Ekh

Fri att tjäna ”En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänare under allting och alla underdånig”, skriver Martin Luther i sin skrift Om en kristen människas frihet.

D

et är i denna dubbelhet människan lever - på samma gång bunden och fri.

Den tanken rymmer i grunden en tillit till människans beroende av Gud som hennes grund och ursprung, och därmed också en frihet som grundar sig på beroendet av och samhörigheten med andra människor. När vi nu väljer att göra några nedslag i bibelns texter sätter vi in den mänskliga erfarenheten av frihet i detta större sammanhang.

Frihet i bibeln ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Så står det i FN:s artikel om mänskliga rättigheter. Är frihet något vi föds med? Eller föds vi ofria, beroende av andra? Och hur ser en kristen människas frihet ut? Är den lik allas frihet eller annorlunda? Och vad är det i så fall för typ av frihet som menas? Är det frihet från förtryck? Eller frihet från ansvar?

I bibeln möter vi olika ord som återges med vårt svenska ”frihet”. Denna ”frihet” visar sig i både gamla och nya testamentet, och som substantiv (frihet), adjektiv (vara fri) och verb (befria). Begreppet frihet i bibeln har sin

64

Korsväg 1 | 2017

bakgrund i fångenskap och/eller slaveri. Frihet är ett motsatstillstånd till fångenskap, ett tillstånd utan fysiskt eller andligt tvång där människan kan göra självständiga val.

I gamla testamentet är utgångspunkten för friheten beroendet och den absoluta tilliten till Gud, skaparen och befriaren. All fångenskap och allt slaveri tolkas djupast sett som en följd av Guds vredesdom på grund av folkets bristande tillit till den Gud som gett dem liv och anda, deras synd. Frihetsbegreppet är därför främst religiöst i betydelsen att det står i motsats till fångenskap och träldom under makter som ses som gudlösa.

I nya testamentet är det ofta religiösa och moraliska faktorer som är ett hot mot friheten, därför behöver människan bli frigjord i Kristus. Sanningen, som Jesus kallar sig själv, det vill säga Guds kärlek uppenbarad i Jesus Kristus, gör människan fri (Joh. 8:32). Det är inte människans egen strävan att genom moral eller andlighet bli fri som gör henne fri, det gör Kristus.

Människan är beroende av andra från det hon föds. Friheten är inte given med livet, utrymmet måste komma till och skapas. Precis som FNs deklaration om mänskliga rättigheter säger att varje människa är fri, säger den också att människan har ”utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”. Den kristna friheten låter människan göra sig till allas tjänare för evangeliets skull. Frihet kan därför aldrig innebära laglöshet, dess utrymme behöver ges av regler, lagar och bud för

Bild: ThinkStockPhoto

människan, en process som skapas av många inblandade. Därför hör frihet också ihop med de tio buden som berättar om vårt förhållande till Gud och medmänniskan. Buden startar i friheten från slaveriet: ”Jag är Herren din Gud som fört dig ut ur slaveriet.” Den friheten gör att människan inte behöver några andra gudar, och är den friaste herre över allting och ingen människa underdånig.

nymerna och motsatsorden dig/er att tänka?

Hur och på vilket sätt?

Med livet och det utökade ordförrådet som utgångspunkt läs sedan någon av följande bibeltexter eller alla tre:

Titta närmare på

Börja med att läsa texten tyst för dig själv.

Läs gärna med pennan i hand och kolla upp textens sammanhang, detaljer, ord, begrepp och hänvisningar med hjälp av noter och uppslagsbok i Bibel 2000. När ni har koll på det, läs sedan texten högt. Om ni är flera kan ni gärna lyssna till några olika ”röster”. Försök sedan att med några egna ord återberätta texten och besvara frågan: Vad handlar texten om? Är ni flera återberätta genom ”rundor”, gå laget runt så att alla ges möjlighet att berätta vad de ”hör” i texten. Vilka tankar väcker bibeltexterna hos dig? Vilka associationer får du? Vad är svårt att ta till sig och vad är lätt?

När du/ni nu utforskar ”frihet” i relation till texterna, vrid och vänd lite på begreppet och öppna för att tänka och tänka om, och bygg på varandras resonemang.

Att själv och tillsammans med andra fundera över vad ”frihet” kan vara och betyda och vilka associationer det ger innan du/ni läser bibelställena kan öppna upp nya horisonter och skapa en god grund för det fortsatta upptäckandet och utforskandet av temat. Låt ditt/ ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar.

Att arbeta med olika former av bildspråk kan vara en god hjälp att starta i vårt eget liv och i våra olika livserfarenheter. Kanske fortsätter du/ni med att fundera över själva ordet ”frihet”? Använd gärna både en ordbok och en synonymordbok. Vilka synonymer till ”frihet” finner ni? Obunden, på fri fot, självständig, ledig, ohämmad, öppen, gratis…

Fler? Vilka motsatsord finner du/ni? Fast, instängd, fjättrad, kuvad, upptagen, hämmad, besvärad… Kommer ni på fler? Hjälper syno-

Jesaja 61:1 Johannesevangeliet 8:32-36 Galaterbrevet 5:1

Korsväg 1 | 2017

65

Fundera till exempel över: 1. I både gamla och nya testamentet förekommer frihet som substantiv, adjektiv och verb. I just texten från Jesaja 61 som du/ni nu läst är ”frihet” ett substantiv (deror), som ett namn på ett tillstånd eller en riktning. Och i den valda Johannestexten är det ord som återges med vårt ord ”frihet” ett verb (eleutheroun). Vad tänker du om det? Hur påverkar det din/er tolkning om ni närmar er friheten som ett givet tillstånd (substantiv), som ett beskrivet adjektiv eller en kallelse (ett verb/något man gör)? Gör det skillnad om du/ni tänker på det som substantiv eller verb? Kan frihet vara något vi gör? Göra fri? Kan vi göra andra fria? Hur ser erfarenheterna ut av att själv ha bidragit till någon annans frihet och/eller att någon annan gjort dig fri?

Fundera vidare… I boken Grejen med verb skriver Sara Lövestam att verb är komplext.

Verb är det som händer, och verb är visserligen oftast saker man gör, till och med när inget händer, som exempelvis en ”måste bo”, det är något man är tvingad till. Kan vi vara tvingade till frihet? Verb är också ord som byter form, säger Sara Lövestam, om man ändrar dem från nutid till dåtid. Och i hebreiska språket vet man aldrig om verb är förfluten tid eller nutid. Visst är det spännande! Fundera en stund, vad tänker du/ni om det? Påverkar det er tolkning? Kan friheten ändra form?

Kan man gå från en frihet till en annan? Hur? Försök hitta konkreta exempel.

66

Korsväg 1 | 2017

2. I Jesajatexten talas om frihet sida vid sida med glädjebud och befrielse. Är frihet självklart något gott? Något vi ska sträva efter?

Vad ser du/ni för likheter och/eller skillnader mellan era egna erfarenheter och associationer till ordet frihet och den här bibeltexten?

Försök att koka ner de olika dimensionerna av frihet till svaren på tre frågor: Vem är fri?

Från vad? Till vad? Hur tänker du/ni om din/ er egen frihet? Hur många dörrar står öppna?

Var står de och hur öppna är de? Vad kan stänga dörrarna?

3. ”Vår” Jesajatext finns i Jesajabokens sista avsnitt (kap 56-66). Där är de historiska förhållandena annorlunda än i Deuterojesaja (kap 40-55). Folket är inte längre i exil utan tillbaka i Palestina, men verkligheten motsvarar inte förväntningarna. Frälsningens tid har inte brutit in, levnadsvillkoren är torftiga och folket brottas med inre motsättningar.

In i detta sammanhang talar profetrösten om en frihet som inte blundar för det som är obehagligt, smärtsamt eller destruktivt. Fundera en stund, om frihet är att göra som man vill i alla situationer eller att ha kontroll över vilka situationer man hamnar i så är vi nog alla överens om att frihet inte finns. Men vad är det då? Hur påverkas vår frihet av andra människor? Kan vi vara fria och samtidigt beroende av andra? Hur bidrar Jesajas ord med livstolkning in i en frihet som inte blir som vi har tänkt oss?

Bild: ThinkStockPhoto

4. I Johannesevangeliet talas det om att den frihet som Sonen (Kristus) ger är verklig frihet. Betyder det att det finns olika grader av frihet och ofrihet? Eller är det till och med så att det vi tror är frihet inte är frihet? Hur tänker du/ni här? Är det skillnad på frihet och frihet? Hur ser en kristen människas frihet ut? Är den lik alla människors frihet eller annorlunda?

5. En människas, ett samhälles och en världs frihet hotas av mycket. Maktstrukturer, manipulation, påverkan, fattigdom, okunskap, fördunklat omdöme, viljesvaghet, miljöförstöring och självkänsla… Kommer ni på mer? I Johannestexten handlar det om att sanningen gör oss fria. På vilket sätt gör sanning oss fria? Betyder det att osanning binder? Hur och på vilket sätt i så fall? Behöver friheten vissa förutsättningar? Hur ser hindren ut? Fundera en stund över din/era egna erfarenheter av att eventuellt bryta sådana hinder på såväl individuell som kollektiv nivå.

6. I Galaterbrevet talar Paulus utifrån sin erfarenhet att livet vänt i och med Kristus men talar också utifrån en förståelse för att friheten trots allt är hotad. Vad består Paulus erfarenhet av tycker Du? Vad uppfattar Du att Paulus gör med sin insikt? Fundera tillsammans och försök att komma några av vår tids ”slavok” på spåren. Uppfattar du att det finns någon gemensam nämnare hos dig/er och Paulus? I vilka situationer/ sammanhang känner du dig fri och när känner du dig bunden?

7. Om du/ni utifrån de tre bibeltexterna funderar på hur det kristna hjärtat som förenar frihet och bundenhet ser ut, vad ser du/ni då, hur ser det kristna hjärtat ut? Alla hjärtan har ju en rytm, hur låter detta frihetens hjärta? Försök sedan att utifrån det hjärtat/den kärnan ni identifierat fundera på vad som kan bidra till en teologi som är med och bidrar till att göra människor, alla levande varelser och världen mer fri/fria. Ge exempel på några beståndsdelar i en sådan teologi.

Korsväg 1 | 2017

67

Musik under 500 år av reformation ”Jag älskar musiken. För den är en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd.

Därutöver förgår vrede, begär och högmod. Musiken ger jag den främsta platsen näst efter teologin.”

Martin Luther

Göteborgs stift vill manifestera reformationsjubileet musikaliskt på olika sätt, bland annat: Psalmfest 14/10, Domkyrkan Psalmen och psalmsången som vi känner den i vår kyrka är en av den lutherska kyrkans bidrag till kyrkofamiljen. Psalmfesten blir en dag för stiftets körsångare med psalmsång från olika tider, i olika stilar och arrangemang. Avslutas med musikgudstjänst.

I samarbete med Hallands kyrkosångsförbund och Göteborgs stifts norra kyrkosångsförbund

Luther och Bach 19-20/10, Domkyrkan Fortbildning för kyrkomusiker.

Välkommen att vara med att sjunga ett antal Bachkantater tillsammans med den världsberömda Bachinterpreten och dirigenten Suzuki Masaaki och Göteborg Barock. Föredrag av Ruth Tatlow, Robin Leaver och Henrik Tobin.

I samarbete med Göteborgs Internationella Orgelakademi 2017, Bach and the Lutheran Legacy, Female Organists and Composers, 20-29 oktober (se också www.organacademy.se)

Luther och Käthe – en luthersk sång till livet 11-14/11, Johanneskyrkan, Göteborg Ett kammarspel av Katarina Karlsson. Musik av Mikael Fridén. Medverkande: Luther – Iwar Bergkwist, Käthe – Katarina Karlsson, m fl.

Arr: Göteborgs stift, Domkyrkan, GOKF, Sensus, Göteborgs internationella orgelakademi

68

Korsväg 1 | 2017

Hoppfullt om levande kyrka

Gemenskap istället för verksamhet

När är kyrkan som tydligast ett Tillsammans tecken för Guds närvaro här Pierre Eriksson och nu? Jag kan tänka mig att ett Argument svar är när kyrkan möter ”främlingen” med en öppen famn. Så sker på många platser runt om i vårt land just nu. Kanske kan vi tacka Gud för att flyktingarna kommer till oss så att vi, i detta annars välmående land, tydligt kan visa vad det innebär att värna de mest utsatta, ”dessa mina minsta”.

Pierre Eriksson har gjort en resa genom Sveriges land, från Broby i Skåne till Piteå i Norrbotten, och dokumenterat vad han sett. Och det ger hopp i en tid som kan uppfattas som tämligen dyster.

Exemplen på församlingars uppvaknande är många. Som i jämtländska byn Kall vid Åreskutan med 80 bofasta, där det plötsligt finns 200 flyktingar i ett asylboende. Med hjälp av kafé, allsång och fotboll kan man bygga broar till de nya svenskarna. ”De vill bli sedda, bekräftade och älskade”, säger församlingsassistenten. Kan evangeliet göras tydligare?

I skånska Broby har kyrkan startat ”Alltmöjligt Verkstaden”, där männen kan snickra och bygga så spånet yr och samtidigt prata svenska. ”Jag älskar Sverige. Det är mitt land nu”, säger Idris från Syrien.

Kan man tänka sig en bättre grund för integration?

Bergsjön har fått epitetet ”utsatt förort”, församlingen där har under många år aktivt arbetat med att möta människors behov i denna speciella miljö. ”Svenska språket genom textil” är en aktivitet där kvinnor lär sig språk och handarbetar. I Bergsjön är arbetet med nya svenskar inte nytt, men man har gått från ett milt kaos till ett strukturerat arbete.

Exemplen är många. Kyrkan lever.

Boken kan ge inspiration till fortsatt arbete. Men dess stora värde tror jag är som ett dokument över en tidsepok.

En bok som inte innehåller något Samtidigt nytt? Magnus Malm deklarerar Magnus Malm detta redan i bokens inledning; Artos något nytt har man inte att vänta. Ändå får han ihop nästan 300 sidor…

Inledningen får ses som en slags varudeklaration, för man känner igen Malms tematik från tidigare böcker, inte minst den senaste Som om Gud inte finns, där han skärskådar sekulariseringen och driver tesen att det är kyrkan själv som bäddat, och bäddar, för denna utveckling.

Han går tillbaka till den tidiga kyrkan och striden med gnostikerna, som ville skilja på kropp och ande och förnekade Guds kroppsliga människoblivande. Malm ser samma strid i dag, kyrkan har blivit okroppslig. Grundfrågorna är: Vad är det att vara kyrka? Och vad har denna kyrka att erbjuda en vilsen nutidsmänniska?

När kyrkan själv går vilse i den postmoderna tiden har hon knappast något svar att erbjuda den sökande nutidsmänniskan. Och ställer kyrkan aldrig frågan Vad söker du? för att fånga människors längtan, är risken stor att kyrkan töms på efterföljare, menar Malm. ”När kyrkan inte längre är en gemenskap av bröder och systrar utan ett program, ett utbud, en verksamhet, då kan hon inte längre trovärdigt vittna om honom som är sann Gud och sann människa.

Kyrkans tilltagande okroppslighet är ett osvikligt tecken på hennes sekularisering”, skriver Malm.

Vem kan hämta glädje och näring av en bok som inte innehåller något nytt? Kanske de som anar att motelden mot rekordmånga utträden inte handlar om marknadsföring och nya verksamheter, utan om att söka sig till källans friska vatten. För är källan tilltäppt, kommer människor att söka sig någon annan stans för att släcka sin törst.

Lasse Bengtsson

Lasse Bengtsson Korsväg 1 | 2017

69

nya böcker

Be, bry dig och fira gudstjänst

Fakta och samtal leder framåt

Ännu ett herdabrev. Denna gång till Strängnäs stift och av Följ med och se biskop Johan Dahlman. Bokens Johan Dahlman fina illustrationer är gjorda av Verbum Anna Blåder och liknar de i böckerna om Emil i Lönneberga. Kanske är det ingen tillfällighet. För precis som Emils förhållningssätt till livet består av nyfikenhet och mod, går dessa två som en anda genom herdabrevet. Dahlmans vandring genom liv och kristen tro utgår från att någon tog hans hand som liten och sa: Kom med och se! Och i mötet med det annorlunda, i Dahlmans fall den katolska lekskolan på Viktor Rydbergsgatan i Göteborg, började en relation med Gud som inte tycks helt olik relationen mellan Emil och Alfred: – Du och jag, tror jag det.

Dahlman uttrycker vad det innebär att följa med Jesus genom livet i en allvarlig, barnslig förväntan och tillit. Liksom andra herdabrev täcker även detta in centrala delar av Svenska kyrkans tro och liv; bibelsyn, kyrkosyn och sakrament. Fokus ligger på tre områden, som blir hans uppmaning till oss som läser och till sitt stift: Be, bry dig, och fira gudstjänst.

Bön i dess olika former har stort utrymme i boken, likaså livets skönhet som ett uttryck för förundran och lovsång och som motiv för en omsorg om hela skapelsen. Kyrkorummets estetik och symbolik utgör kyrkans möjlighet att vara en följa-med-ochse-miljö i vardag och helg.

Dahlman sätter också fokus på frågan om Svenska kyrkans hälsotillstånd, som ju diskuteras flitigt överallt. Hälsotillståndet avgörs av om vi kan hjälpa varandra att hålla fast vid Jesu inbjudan att följa med för att genom den relationen bereda vägar för tro och hopp.

Boken är ett lättläst herdabrev om hur lärjungarnas ”spetsfundiga kontrollfrågor” inför vem Messias är har blåst bort och de bara kan fråga honom: – Var bor du? Och han är den som svarar: – Följ med och se.

Anna Cöster

70

Korsväg 1 | 2017

De sitter utanför mataffären, köpcentret och kyrkporten. Med En slant i muggen - och en pappmugg i handen sitter de sedan? där, kanske med en handtextad Gert Gelotte (red) lapp och ett tummat foto på Verbum barnen. Vi hör deras Hej eller så sluter vi öronen. Vi möter deras blickar eller så väljer att titta bort. Ger vi en slant i muggen så möter vi strax en till och en till och en till… Hur ska vi möta dem? Hur ska vi tänka? Hur ska vi göra? Hur vi än förhåller oss till tiggarna bär vi med oss frågorna, och frågorna kryper in under skinnet på oss. Gjorde de inte det skulle vi inte vara människor!

På problem finns det lösningar. På dilemman finns det inga lösningar, dilemman måste vi förhålla oss till. Boken En slant i muggen tar upp dilemmat med EU-migranterna som kommer till Sverige och gör fattigdomen synlig för oss.

Syftet med boken är att förmedla kunskaper och erfarenheter av att hjälpa fattiga och utsatta EU-medborgare i Sverige. I boken finns också ett reportage från en resa i Rumänien där projektgruppen bakom boken försöker ta reda på vad som är bäst, att ge pengar till den som tigger i Sverige eller att ge pengar till organisationer som arbetar mot fattigdom i Rumänien?

Boken riktar sig till alla som vill hjälpa, men inte riktigt vet med vad och hur. Men också till alla som vill ha svar på frågan: Ska jag ge pengar eller inte?

I bokens redaktion ingår Sara Ivarsson, stiftsdiakon, Göteborgs stift, Mikael Ringlander, stiftsadjunkt och pressfotograf, Göteborgs stift, Daniela Andreoli, Projektledare – projekt välfärd & EU, Göteborgs stift samt Gert Gelotte, journalist och volontär. ”Det finns inga enkla svar, men fakta och samtal kan hjälpa oss vidare.”

Torgny Lindén

Funderingar för fastan

Jag gillar den unge Martin!

På tal om livet är den femte boken i serien Ärkebiskopens På tal om livet fastebok. Den är skriven av Esbjörn Hagberg förre biskopen i Karlstad, EsVerbum björn Hagberg.

I en liten, enkel och lättillgänglig bok delar Esbjörn Hagberg med sig av sina egna tankar, frågeställningar och reflektioner över bibelord som hör fastetiden till. I bokens kapitel får vi ta del av predikningar, men först får vi följa med in på kammaren och lyssna till predikantens egen brottning med texten.

Pedagogiken är enkel. Varje kapitel inleds med ett samtal med Jesus utifrån en fråga Jesus ställer till oss genom ett bibelord. I samtalet ställer Esbjörn Hagberg sina egna frågor. Ofta svåra frågor, frågor som inte har enkla svar. Sedan bjuder Esbjörn Hagberg in till en reflektion där han delar sina tankar och reflektioner med oss läsare. Innan han slutligen skickar med oss några frågor får vi ett avslutande ord på vägen. ”Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? (Matteus 7:9-10)” ”Hur ska jag kunna tro på den mänsklighet du har skapat?” ”Jag brukar ibland tänka på min biskopskollega i England som en gång sa: När kyrkan slutar tala om det onda så får deckarförfattarna ta vid.” ”Man behöver inte vara teolog för att brottas med frågorna. Erfarenheten delar vi alla.”

Esbjörn Hagberg är en god predikat och har en flyhänt penna. Den som lyssnat till honom hör hans röst genom orden i boken. Texterna är lättlästa och orden tränger in. Jag känner igen mig i frågeställningarna och jag får hjälp att reflektera kring dem.

Under mitt snart 60 åriga liv har Luther – Om jag associerat Luther med krav, kamp och frihet plikt och tråkighet. Den luther- Carl Magnus Adrian ska andan. Jag hade fel!

Efter att ha läst Carl Magnus Argument Adrians bok: Luther – Om kamp och frihet har jag fått revidera min bild i grunden.

Carl Magnus berättar om Luthers liv och kamp med värme och humor. Boken är lättläst med korta kapitel och rikligt illustrerad med fina bilder.

Det som fastnade hos mig var den stora glädjen han upplevde när han funnit nåden och ville dela med sig av den. Jag har mött samma glädje idag hos en ung man, Sebastian Stakset som fyllde hela Svenska kyrkan i Tollered till bredden med både gamla och unga. Han var befriad från missbruk, hat och kriminalitet. Han strålade av kärlek till Jesus och sina medmänniskor. Jag tror att Martin hade samma effekt på sin samtid.

Det var också nytt för mig att Luther inte ville starta ett nytt samfund utan ville förnya Katolska kyrkan inifrån. Men det står ju redan i Bibeln att det inte går att hälla nytt vin i gamla läglar. Med tiden blev Luther lite bitter och besviken, och beklagligt nog antisemit.

Jag tycker däremot om skildringen av förhållandet mellan Martin och hans hustru Katarina, det finns många gånger en stark kvinna i skuggan bakom en framgångsrik man. Luther själv sa ”Jag tycker om min Käthe. Jag vet att jag tycker bättre om henne än mig själv.”

Jag kan varmt rekommendera en stunds gemenskap med den glada Martin Luther i sällskap med Carl Magnus.

Gunilla Lindén

Torgny Lindén

PS För varje såld bok går tio kronor till Svenska kyrkans fasteinsamling.

Korsväg 1 | 2017

71

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Man kan inte lura hela folket hela tiden 1513

blev Leo X påve. Han blev vald i en tid när Rom hade börjat återuppbyggas efter nästan 1000 års förfall.

Det var påvarna i slutet av 1400-talet som reparerade akvedukterna, så folket hade annat än den smutsiga floden Tiberns vatten att dricka. Det var påvarna som renoverade sjukhus, byggde ny bro över Tibern och det var påvarna som renoverade de förfallna kyrkorna och lät bygga nya, som det Sixtinska kapellet och Peterskyrkan.

Hur hade de råd med allt? Det hade de inte.

Projekten var mer storslagna än det fanns pengar till, men det fanns idéer till hur man skulle skaffa pengar. Genom ett jubelår år 1500 fick man mängder av pilgrimer till staden, som kunde betala för mat, husrum och avlatsbrev. Men det räckte ändå inte. Då väljs Leo, som från födseln lyssnade till ett annat namn; Giovanni de´Medici. Just det Medici.

Världens då rikaste och skickligaste bankfamilj. Om Giovanni var en hyfsat obeslutsam och oduglig påve i största allmänhet, så kunde han en sak, göra pengar. Han insåg snabbt att om det ska bli någon fart på bygget av Peterskyrkan, kommer det aldrig att räcka med intäkter från pilgrimer och avlatsbrev.

Han behövde tänka större. Om det är alldeles för krävande att få människor till Rom, varför

inte låta dem betala på sina hemorter. Och om det är alldeles för ineffektivt system med präster som säljer avlatsbrev, låt fler sälja, på provision.

Sagt och gjort, Leo X införde ett provisionsbaserat avlatsförsäljningssystem. Det gjorde att intäkterna för kyrkan tog fart på ett närmast ofattbart sätt. Peterskyrkan kunde byggas till glädje för oss 500 år senare, men det gjorde också att människor i gemen insåg hur korrupt Rom hade blivit. Flera reformatorer hade försökt att föra fram budskapet tidigare, men inte tillräckligt många hade lyssnat. Nu kommer den arga Luther och spikar sina teser 1517. Den här gången är det tillräckligt många som håller med honom. Den här gången blir det en verklig reformation, först av den kyrka som lämnar den katolska och sedan även av den katolska kyrkan. Vi tackar i år Luther för det, men vi kan också tacka Leo X alias Giovanni de´Medici. Utan mörker, uppskattar vi inte ljuset. Eller som Abraham Lincoln lär ha sagt: Man kan lura hela folket en del av tiden och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden. Det är en tröst när vi ser vilka ledare som nu sitter vid makten i betydelsefulla länder.

Per Starke