Gorgon magazine 2014 nr5 by Gorgon Magazine

2014-07-25

Nummer: 5

Gorgon Magazine

Fantasy

sci-fi

Skr채ck

Redaktion Linda Bergkvist Aspring:

Anton Riekki: Illustratör.

Delgrundare och chefredaktör & hemsideansvarig.

Jimmy Moberg: Delgrundare av Gorgon Magazine, formgivare, illustratör och podcastansvarig.

Emelie Eliasson: Introduktion, intervjuare.

Ola Särnkvist: Korrektur.

Evelina Thelander Korrekturläsning, och förhoppningsvis delaktig i podcast.

Linus Andersson Illustratör och podcastläsare.

Stellan Beckman Introduktion, intervjuare.

Jenny Johansson: Introduktion, intervjuare och facebookansvarig.

Sök till Gorgon magazine: Vi vill att du skickar in din novell till oss inom Skräck, fantasy, sci-fi. Vi tar emot alla egenskapade noveller. Det menas att vi inte vill ha några fanfictions. För jobbsökande + författare: gorgonmagazin@gmail.com

Förord

örka sommarhälsningar! Sommaren är på antågande och trots det så tänker åtminstone inte jag släppa mörkret som finns i vissa av novellerna i detta numret utan jag tycker snarare att det blir mer passande. Vad är bättre än att läsa om mörker och mystik när det är soligt och varmt ute? Dessutom finns det en stor fördel med sommaren, det finns mer tid att skriva och med detta har ni chansen att passa på att skicka in noveller till oss som vi kan ha med i första numret av hösten. Så jag hoppas verkligen att ni kommer gilla dessa noveller vi har. Jag vill också passa på att välkomna våra nya medarbetare till Gorgon och ni har chansen att lära känna dem lite bättre i detta numret. Låt inte mystiken dö utan låt den frodas även i den svenska sommaren. Mystiska sommarhälsningar. Linda Bergkvist Aspring chefredaktör och en av skaparna av Gorgon Magazine

Innehåll Sid 6:

IntroduktionSom ett fallande träd i skogen

Sid 7: Som ett fallande träd i skogen av Markus Helmersson

Sid 12: Intervju-Markus Helmersson Sid 14: Introduktion-

Hellhound

Sid 15: Hellhound av Emelie Eliasson Sid 20: Intervju-Emelie Eliasson Sid 21: Magnus Nordin Sid 22: Introduktion- The beginning Sid 23: The beginning av Emelie Eliasson Sid 28: Introduktion-Lennart Svensson Sid 29: STJÄRNSKEPPENS BANÉRFÖRARE av Lennart Svensson Sid 52: Intervju-Lennart Svensson Sid 54: Nytt blod

Introduktion Jenny Johansson

om ett fallande träd i skogen är en annorlunda skriven novell då den är skriven helt i dialogform och utan andra beskrivningar av som sker än det som de två personerna nämner. Om jag ska välja ett ord som beskriver den här novellen tar jag ordet böljande; samtalet och känslorna mellan personerna glider fram och tillbaka som skuggor i natten.

Författare: Markus Helmersson Titel: Som ett fallande träd i skogen Genre: Skräck

samtalet och känslorna mellan personerna glider fram och tillbaka som skuggor i natten.

Som ett

fallande tr채d i

skogen

Illustration av: Linus Andersson

Som ett fallande träd i skogen Av Markus Helmersson Vad var det? Vad pratar du om? Det där ljudet nyss. Vilket av dem? Det där knakande ljudet, som om någon bröt av en stor gren. Bra, då har du svaret. Kom nu, jag vill hem. Seriöst Peter, hörde du det inte, det lät ju enormt... och ekot sen. Det var femman det gick på va? Ja, och vi har gått tre km, då vet du hur långt vi... Vänta nu, pratar du om kanalen!? Men va fan! Då hinner jag ju inte hem till matchen! Fan också! Det är bara bandy, och det går i repris sen. Att vara supporter är en livsstil! Man måste vara med dem när det händer. För laget! Varför är du då här ute med mig och inte i Söderhamn, med “laget”? Tror du att vi har råd med biljetterna och bensinen dit? Så vad tjatar du om, att vi lämnat TV:n och är lite sportiga på elljusspåret istället? Ja, exakt vad du säger. Jag fattar inte varför jag gick med på detta för? Men så farligt är det väl inte? Att vara här ute i naturen, bara du, jag, vinden... Knaket... Hörde du det alltså? Nu, alldeles nu. Hörde du inte? Nej... Nått sånt lägger man inte dövörat till i första taget. Seriöst, skämta inte. Det lät ju som om något klöv en stor björk på mitten... Och ekot sen... Du också? Ja, det hörs fortfarande. Som om det kommer från varje träd runt om oss. Ska vi skynda oss hem sa du? Kul att vi är på samma våglängd. Kom nu, två km ditåt. Okej då drar vi. Vad kall du är om handen! Förlåt... Men får jag hålla din ändå? Jo, det är klart. Känns det bättre nu? Hm, tack. Du ska vi ta och jogga lite kanske? Okej, fast det blir svårt att hålla handen då. Då får vi gå lite snabbare då. Åsa?

Ja? Förlåt för humöret förut. Det är trevligt här med dig... Men det har varit svårt på sistone... Det är lugnt... Vill du prata om det? Om det är det okej för dig? Det är ju klart. Så är det ju bara du och jag här. Och knaket? Jag vill höra på den jag bryr mig om istället för... ja... Okej... Det känns som om de bara driver omkring utan att det leder någonvart. Hit och sedan dit och varje ställe ser likadant ut, och det är lika ödesmättat och nattsvart varje gång. Älskling... Serien har gått dåligt ända sedan Lidköping och efter Söderhamn blir det väl inte bättre... Men va fan, pratar du om bandy nu igen!? Ja, annars hade jag inte tvekat. Ja ha, är du varm nu? Det kan du ge dig fan på att jag är! Ibland är du bara för mycket! Du och dit bandy tjat! Så du vill inte hålla hand längre? Vänta, vart ska du!? Vill du hålla hand får du springa samma takt som jag! Kom nu soffpotatis! Åsa, spring inte före! Förlåt! Du kan ju åtminstone titta på mig när du... När jag vad då, får nog!? Det är precis som du säger, varför skulle jag tagit med dig hit för? Du förstör ju bara den fina stämningen! Du med ditt tjat om bandy... Var det inte du som ville ha ögonkontakt för en stund sedan? Hörde du det inte..? Vad pratar du om? Kom hit... Nu, snälla. Sluta prata och stirra så där, du gör mig ju rädd! Åsa... Vänd dig inte om... Är det något... Ja... Nej vänd dig int... Åsa! Först babblar du om bandy och nu börjar du skrämmas också! Ser... Ser du den inte!? Du är för mycket... Nej, Åsa du går mot den! Snälla kom hit, nu! Släpp mig Peter! Du vet verkligen inte när man ska sluta, men det gör... ... Jag...

Du också? Ja... Bakom mig? ... Kom, Åsa... Du också, Peter... Förlåt att jag skrek på dig... Förlåt för mitt tjat om bandy... Hm... Men nu är det varmt igen... Som det ska vara... ... ... Hör du något? Gör du? Markus Helmersson 23/2 2014

Författarintervju med Markus Helmersson av Jenny Johansson Vad inspirerade dig till att skriva “Som ett fallande träd i skogen”? Den största drivkraften när jag började skriva var att jag ville prova att skriva en historia helt baserad på dialog, utan brödtext eller utmålande beskrivningar. Det skulle vara som om man lyssnade på en radiopjäs eller hade hittat ett gammalt MC-band med mystiska röster. Detta uppspelade “ljud” skulle vara det enda sättet att förstå vad som hänt vilket förhoppningsvis också bidrar till stämningen. Vilken känsla eller stämning vill du väcka hos läsarna med novellen? Rädsla med en lätt förvirring över vad som händer runt omkring karaktärerna och läsaren - krocken mellan vardag och det övernaturliga. Vad skriver du förutom skräck? Vad gäller noveller så har det hittills alltid varit skräck i olika grad. Detta mest för att det för min del ligger närmare och är lättare att beskriva i skrift. Men i mina filmmanus kan jag sväva och bli lite friare då skriften inte blir det slutliga formatet, varvid man kan fokusera mer på helheten i filmen, där manuset är den inspirerande biten de använder för att sedan ta det till nya höjder. I manusform, liksom i mina noveller, brukar de ta en mystisk framtoning där en karaktär möter eller råkar ut för något ovanligt, rent av övernaturligt, som inte nödvändigtvis behöver vara kusligt. Men till största delen beror genren på den grundidé man hade och hur man ser bästa lösningen för att berätta den historien. Har du en favorit-del i “Som ett fallande träd i skogen”? Jag är nöjd med den slutliga titeln. Tidigare kallade jag den för “Elljusspåret” då historien utspelar sig där. Men genom att historien fick ett sådant fokus på saknaden av ljud och de brutna träden föll inte äpplet långt från trädet och titeln ändrades till det bättre.

Författare: Markus Helmersson

Titel: Som ett fallande träd i skogen 12

Kontakta författaren: massac85@hotmail.com Därtill är jag nöjd med det överhängande strukturen och sättet att bara ha dialog. Även om jag inte är helt nöjd med deras vardagsprat, känner jag att kontrasterna mellan deras vardag och det mystiska runt om dem funkade och utvecklades rätt så bra mot det oundvikliga slutet.

Markus Helmersson

Intresserad av att visa din novell i Gorgon?

Skicka då ditt bidrag till: gorgonmagazin@gmail.com 13

Introduktion Stellan Beckman

elveteshundar! Författare: Emelie Eliasson Vad menar du med Titel: Hellhound helveteshundar? Tja, stora Genre: Skräck hundar från helvetet i all ärlighet. Jag tror inte på helveteshundar! Men du borde! Men snälla, säg inte att du tror att det finns någonting som kallas helvetet? Nej, jag tror inte att det finns någonting som helvetet, men däremot tror jag att vi alla har våra hundar som följer oss, hemsöker oss, med ett begär Om inte jag kan att sluka oss med sina väldiga käftar. övertyga dig så Äsch, nonsens! kanske den här Nå, om inte jag kan övertyga dig så kanske den här novellen kan göra det. novellen kan göra

det.

HELLHOUND av Emelie Eliasson

Illustration av: Anton Riekki

HELLHOUND Den sextiosjuårige mannen var på väg hem från sin kvällspromenad när han först såg den. Vid Fjällängsskolans parkering stod den, en gigantisk svart hund med glödande röda ögon, och stirrade på honom som om han vore ett skrovmål. Underligt nog blev han inte särskilt rädd. Istället blev han nyfiken. Hade det inte varit för gatlyktornas ljussken hade han förmodligen inte sett den. Den svarta pälsen skimrade som olja. Runtomkring honom var det lugnt. Bilar passerade då och då och det lyste i radhusen till vänster om honom. Till höger låg gamla ICA Stuten som sedan länge var igenbommat och numera bara en tom byggnad som ingen brydde sig om. Inte ens han, trots att han fortfarande bar på fina minnen från när sina barns uppväxt, när de sprang dit så fort de fått sin veckopeng. Hans dotter som älskade djur brukade alltid gå fram till det guldfärgade kohuvudet som var uppsatt på väggen och prata med den. Men det var länge sedan, och för varje år som gick tycktes minnena blekna alltmer. Han tittade på hunden igen. Det gigantiska fyrbenta djuret som fortfarande stirrade på honom. Han var ingen expert på hundar, var inte särskilt förtjust i dem heller för den delen, men det var något med den här som fick honom att börja fundera. Kunde de bli så stora? Och vilken ras hade röda ögon? Två tjejer i fjortonåldersåldern kom gåendes mot honom. De pratade och skrattade högt åt någonting och tycktes inte ens vara medveten om att han stod där. När de befann sig inom hörhåll harklade han sig och rätade på ryggen. ”Hallå, ursäkta! Vet ni vad det där är för hund?” frågade han och pekade. De två flickorna stannade och följde hans finger. Tittade på varandra och sedan på honom. ”Vilken hund?” svarade den ena flickan. Hon var hårt sminkad runt ögonen och hennes ansikte ramades in av ett mörkt lockigt hårsvall. Mannen blev förvirrad. ”Den står ju där”, sa han och vände blicken mot hunden. Men hunden var borta. Allt han såg var den grå parkeringen som med ens tycktes mer ödslig än någonsin. Han kliade sig i huvudet. Snurrade runt och sökte med blicken. Gungorna, den lilla skogsdungen som löpte längsmed Fjällängsskolan som en markering mellan skolan och gångvägen intill. Den syntes inte till vid radhusen heller, eller vid den före detta livsmedelsbutiken. Den fanns helt enkelt inte. Han såg på de två flickorna. Kände sig som en idiot. När de fortsatte att gå hörde han deras fnitter. Nog tänkte de att han var en tokig gammal gubbe. Vilket han kände sig som. Kanske var det hans ålder som lurade honom. Kanske hade han nått en nivå av livet där han började se sådant som egentligen inte fanns. Han gick hem till sin lägenhet på Dammågränd. Trött och förvirrad. Längtade

med ens efter en god natts sömn och möjligheten att vakna nästkommande dag med tanken på att hunden bara hade varit en dröm. Men precis när han stoppade in nyckeln i porten och öppnade såg han den titta fram bakom hörnet av höghuset. De röda ögonen stirrade stint på honom och med ens kände han sig illa till mods. Hade den följt efter honom hem? Han stod kvar i trapphuset och väntade tills porten hade stängt efter honom. Kollade att den var låst och tog sedan hissen upp till lägenheten. När han väl kommit innanför dörren och tagit av sig ytterkläderna gick han genast fram till barskåpet i det sparsamt möblerade vardagsrummet och hällde upp ett glas konjak. Sedan satte han sig i sin tresitsiga tygsoffa och tände en cigarett. I vanliga fall rökte han aldrig inomhus men hans nerver var på helspänn och krävde den lugnande effekten som spriten och nikotinet gav honom. Dessutom kändes tanken på att gå ut på balkongen för skrämmande. Trots att han bodde på fjärde våningen var han rädd för det där enorma djuret. De där röda ögonen som hade stirrat på honom som om han hade varit ett lovligt byte. Konjaken brände i halsen. Dess värme spred sig ut till musklerna och släppte på den värsta spänningen. Han kände sig betydligt lugnare men inte tillräckligt för att han skulle kunna sova. Han tittade på sitt armbandsur som visade att klockan var halv elva. Livet som pensionär var händelselöst. Och tråkigt. Att inte ha något arbete att gå till gav tid över till annat. Men sanningen var den att han inte hade så mycket annat att lägga sin tid på. Hans barn tyckte att han borde skaffa en hobby. Han höll med men visste inte vad han skulle göra. Han hade övervägt att börja skriva. Eller åtminstone lära sig. Nuförtiden fanns det ju kurser i allt möjligt. Han ställde ifrån sig konjaken på bordet och gick ut i köket där han fimpade ciggen i diskhon. Sedan plockade han fram sin bärbara dator som han nästan aldrig använde och satte sig ner i soffan igen. Tanken på att börja skriva hade gett honom förnyad energi och kände sig därför tvungen att försöka hitta några skrivkurser. Hunden hade han glömt bort. En timme senare stängde han av datorn och gick och lade sig. Han hade hunnit få i sig ytterligare ett par glas konjak och cigaretter och var lite smått berusad när han kröp ner i sängen. Hela lägenheten snurrade och när han slöt ögonen kändes det som att han satt i en karusell som snurrade runt, runt i oändlighet. Han öppnade ögonen, osäker på om han var vaken eller om han fortfarande sov. Utanför fönstret ylade en hund. Det lät avlägset och sorgset men det var tillräckligt för att väcka hans uppmärksamhet. Han tittade mot fönstret men allt han såg var en stjärnlös himmel och det svaga ljusskenet från gatlyktorna nedanför.

Om han hade hört en hunds ylande var den tyst nu. Han sträckte sig efter sänglampan och tände. Ljuset stack i ögonen och det tog ett par sekunder innan han hade vant sig. Tröttheten låg som ett stenblock över honom. Ögonen kändes grusiga. Han gnuggade sig i dem med knogarna och hävde benen över sängkanten. Klev upp och gick fram till fönstret. Nedanför syntes ingenting annat än en tom sandlåda, mörklagda radhus och tomma gator. Klockan på nattduksbordet visade på 02.57. Familjerna låg och sov och han kände sig extremt löjlig som stod här mitt i natten och stirrade ut i genom fönstret som en paranoid gammal gubbe. Han borde ligga och sova som alla andra men han kände ingen ro. Ylandet hade fyllt honom med en oroväckande känsla av obehag. En tomhet, som om livet inte längre var fyllt av glädje och värme, utan bestod av mörker och känslolöshet. Han kände sig fruktansvärt ensam. Längtade efter sina döttrar mer än någonsin. Men de levde sina egna liv. De hade egna familjer att ta hand om. Han lämnade fönstret och gick ut i vardagsrummet. Hällde upp ytterligare en konjak och tände en cigarett. Röken slingrade sig runt honom och vidare upp i taket. Konjaken var stark och inte alls lika god som den hade varit innan han gick och lade sig. Kanske var det känslan av att livet kändes mörkt och meningslöst som tog bort den goda smaken. Känslan av att vara iakttagen kom över honom. Det kliade i hela kroppen, pressade på inifrån som om han vore fylld med så mycket energi att han inte visste vad han skulle göra av den. Han vände sig om och tappade glaset som föll mot parkettgolvet och slogs sönder. Konjaken spred sig snabbt över den beige mattan. Vad i helvete? Framför honom stod den enorma svarta hunden och stirrade på honom med spetsade öron. Samma hund som han hade sett när han varit på väg hem från sin kvällspromenad. Röda glödande ögon som tycktes mer intensiva än tidigare. Rädslan bet tag i honom igen, men den här gången var den värre än någonsin. Hur hade den ens kommit in i lägenheten? En hund skulle aldrig ha klarat av att bryta sig igenom en dörr. En hund kunde omöjligt klättra uppför en tegelfasad, än mindre hoppa upp till fjärde våningen. Och även om den hade kunnat var balkongdörren låst och vad han kunde se var den fortfarande stängt och inga fönster var trasiga. Hunden hukade sig, vek öronen bakåt och började morra. Han backade några steg, slog ryggen mot fönsterbrädet. Hundens ögon brann. Den blottade en käft fylld med sylvassa tänder. Klorna rispade mot golvet. Sedan försvann den. Han stirrade. Hur var det ens möjligt? En hund i den storleken försvinner inte så där utan vidare. Han väntade. Lyssnade. Men han varken såg eller hörde något

från den och han började med ens ifrågasätta sitt eget förnuft. Eftersom att han inte riktigt visste vad han skulle göra började han röra sig åt höger. Bort från glassplittret och runt soffan för att ta fram sopen ur städskåpet. Spänningen i kroppen var tillbaka och för varje steg han tog blev det värre. Men när han nådde soffan hörde han ljudet av krasande glas. Han tittade dit men såg ingenting. Ändå kände han det som att han var lika iakttagen fortfarande, som om hunden fanns kvar och följde alla hans rörelser. Han hörde morrandet. Det gutturala lätet skrämde slag på honom och han kastade sig bort från soffan mot badrummet. Soffan vältes och han hörde den tunga dunsen från något annat som kom efter honom. Han snubblade på sina fötter och for omkull. Morrandet blev högre. Ett öronbedövande ljud som trängde igenom honom och utrotade allt motstånd. Långsamt kände han hur hunden drog honom närmare. Andetagen som flåsade i nacken och därefter tänderna som borrades in mellan skulderbladen.

Författarintervju med Emelie Eliasson av Stellan Beckman

Berätta om dina noveller. Hur fick du idéerna till dem? Den ena, som mest bygger på stämning, har jag haft liggandes efter min utbildning på Skrivarakademin, men då utspelades den i Stockholm och var betydligt kortare - mer tänkt som en ögonblicksbild. Den andra som handlar om Helveteshunden är inspirerad från den grekiska mytologin (jag tycker om myter, särskilt de grekiska, och nordiska om asagudarna). Vilka författare har du inspirerats av? Stephen King, Dean R. Koontz och Anders Fager har i huvudsak varit mina största inspirationskällor. Stephen King var väl egentligen den författare som väckte mitt intresse för att skriva skräck. Jobbar du på fler noveller eller andra skrivprojekt? Jag jobbar på två noveller för tillfället. Den ena har jag ingen titel på och ligger och vilar för tillfället medan den andra - “Pojken i sovrummet” - är den jag skriver på just nu. Jag har en romanidé som jag försöker utveckla också men annars är det just noveller jag fokuserar på då de är lite mindre tidskrävande.

Kontakta författaren: emseliasson@gmail.com

Emelie Eliasson

Magnus Nordin Den 2a april kom Magnus Nordin och pratade om sina böcker och om skrivande på biblioteket i Nässjö. I publiken satt gymnasieelever, föräldrar och lärare. Men även två från Gorgon Magazine (Jimmy Moberg och Linda Bergkvist Aspring). Under ungefär en timme så stod han och pratade inför denna publik och jag hoppas att någon i publiken blev inspirerad av denna föreläsning. För att sammanfatta en sak från hans föreläsning “Sverige har ingen skräcktradition”. Men detta ger bara de svenska skräckförfattarna en chans att försöka vässa sina armbågar och pennor och försöka visa upp sig. För visst finns det skräckförfattare vilket vi på Gorgon Magazine kan intyga. Det är bara att den stora massan inte har upptäckt dem och just därför behövs vi för att ge er författare en chans att visa upp sig.

Introduktion Stellan Beckman

är något slutar, tar något Författare: Emelie Eliasson annat vid. Det är denna Titel: The beginning skymning mellan slut och Genre: Skräck början människor fruktar mest. Det är vid den skärningspunkten vi faktiskt kan göra något. De flesta låter bli. De stänger in sig; missar hela spektaklet. Och vaknar upp till en väldig, stor oreda.

The Beginning av Emelie Eliasson

Illustration av: Anton Riekki

The Beginning Klockan är två en septembernatt och Östersund sover djupt. Alla butiker är stängda, gatorna ligger öde och kollektivtrafiken har slutat gå. Ett enstaka fönster är upplyst av någon som fortfarande är vaken, omedveten om det som händer i världen utanför. Resten av stadens invånare ligger i sina sängar och sover. Drömmer om kärlek, skönhet och längtan efter perfekta liv. Tills de väcks av väckarklockorna och det är dags att återvända till verkligheten. Kyliga vindar sveper förbi husen. Smeker de sträva fasaderna och griper tag i kala trädgrenar som skrapar mot slutna fönster, gnisslar som naglar mot en svart griffeltavla. Döda löv svävar med vinden över trottoarerna och gräsmattorna. Rör sig som små virvelvindar. Sommaren avlägsnar sig alltmer varje dag. Lämnar över staden åt hösten och dess kyla. I horisonten hopar sig mörka, tjocka moln. En förvarning om ett oväder som närmar sig. Den annalkande åskan känns i den kvava luften och gör sig hörd med det avlägsna mullret som långsamt kommer närmare. Vågorna från Storsjön tycks dåna i takt med den. Vattnet ser nästan svart ut där det ligger som en vallgrav mellan Frösön och Östersund. Hotfull. En skugga rör sig under ytan. Gömmer sig bland vågorna. Utanför Coop Konsum på Frösön hörs ljudet av fotsteg som långsamt närmar sig. Men ingen människa syns till. Det är tyst och stilla. Livsmedelsbutiken står i mörker tillsammans med husen runtomkring och gatlyktorna sprider små tröstande ljusfläckar över de ödsliga gatorna. En liten röd vante ligger borttappad på parkeringsplatsen. Vid ett av husen står en mörkblå cykel parkerad i ett cykelställ. Längsmed butikens bruna tegelfasad smyger en gråspräcklig katt. Vaksam mot minsta ljud och doft. Den stannar till och ser sig omkring med spetsade öron. Lyfter på huvudet och vädrar. Alla musklerna på helspänn. Den verkar ha svårt att avgöra åt vilket håll den ska gå för att hitta ett byte. Eller åt vilket håll den ska springa för att undkomma eventuella faror. Till slut springer den över vägen. Fortsätter mot några andra tegelhus i sin jakt på små gnagare och försvinner snabbt in bland skuggorna. Någonstans längs Trädgårdsvägen har en schäfer lämnats kvar utomhus. Den

står och skäller i trädgården. Hetsigt, som om den känner av ett hot och försöker skrämma iväg det som närmar sig. En bit längre upp på samma gata står en äldre man och röker på sin veranda. Han är klädd i morgonrock med det grånade håret som en rufsig kalufs på huvudet. Han försöker förstå varför hunden skäller men till ingen nytta. Han varken ser eller hör något underligt, men hundens skall bekymrar honom. Fyller honom med en oro som hindrar honom från att sova. Han drar några djupa bloss och förblir ståendes med cigaretten mellan fingrarna. En ensam bil passerar och svänger höger upp mot Frösöbron, på väg in mot staden. Ljudet från de stormande vågorna överröstas för ett ögonblick av dunkandet från musikens bas inuti kupén. Ljudet ebbar ut ju längre bort från Frösön föraren kör, dröjer sig kvar i några sekunder innan vågornas dån återigen tar över staden. En stor flock fiskmåsar dyker med ens ner från himlen. Vrålar sitt öronbedövande skri och flyger i cirklar ovanför Coop Konsum. Dyker sedan ner mot marken, anfaller i blint raseri. Som om de känner av något under marken. Något hotfullt som bara väntar på att få komma upp till ytan. Ut i världen bland människorna som befolkar den. Marken vid livsmedelbutikens parkering börjar skaka. Vibrerar lite lätt till en början. Sedan ökar skälvningarna och blir kraftigare. Som en jordbävning. Asfalten spricker. En glipa på tjugo centimeter öppnas upp, och ett svagt ljussken letar sig fram och växer sig starkare. Lyser som eld. Luften blir varm, och de kyliga vindarna tappar sin svalka. Åskan kommer närmare, mullrar i de mörka molnen som snart har täckt hela himlen. Fiskmåsarna skingras och flyr i panik åt alla håll. Schäferns skall blir hetsigare. Den är rädd. Ensam där den befinner sig utanför sitt hus någonstans längs Trädgårdsvägen. Glipan öppnar sig mer och mer. Värmen blir till en obeskrivlig hetta. Det eldfärgade ljusskenet pulserar och lyser så starkt att natten drunknar. Skuggorna drar sig undan. Fotstegen kommer närmare. Snabba steg som ekar från glipan i marken. En fruktansvärd stank sprider sig snabbt. Förödelsen som den bär med sig vet inga gränser. Men människorna i husen ligger fortfarande i sina sängar och drömmer om kärlek, skönhet och längtan efter perfekta liv. Det är bara den äldre mannen som är vaken, som är medveten om skälvningarna och den varma luften som genomsyras av den odefinierbara stanken.

Han låser sin altandörr när han går in igen. Kollar så att alla fönster är stängda innan han drar för persiennerna. Därefter kryper han ner i sin säng igen och håller hårt i täcket.

Introduktion Emelie Eliasson

denna novell får vi följa berättelsens huvudperson Viviann. Författaren ger oss möjligheten att få träda in i en utopisk värld där freden råder. Genom Vivianns ögon målar denne upp ett trovärdigt samhälle med hjälp av vackra och detaljerade miljöbeskrivningar, som i mina ögon är textens primära styrka.

Författare: Lennart Svensson Titel: STJÄRNSKEPPENS BANÉRFÖRARE Genre: Sci-fi

STJÄRNSKEPPENS BANÉRFÖRARE av Lennart Svensson

Illustration av: Linus Andersson

STJÄRNSKEPPENS BANÉRFÖRARE 1. Viviann Sack vaknade i sitt runda rum. Hon sträckte på sig som en lejoninna, i fulla drag njutande av att vara den hon var. Hon såg ljuset skina in genom en glipa i gardinen, sjöng en sång, gick upp och gick till pentryt. Hon lagade sig en kopp honungsvatten. När den var klar satte hon sig vid matbordet. Bordet var runt. På en display i bordsskivan fanns knappar för att höja och sänka gardinerna. Hon höjde gardinen till det östra fönstret några centimeter. Det gyllene morgonljuset sken in, förtrollade hennes rum, hennes väsen, allt. Hänförd i lugnet tänkte Viviann: detta är min sista, hela dag på jorden. I morgon bär det av – ut i rymden. Jag längtar dit. Men jag ska ta mig tid att ta avsked av jorden i form av denna stad, Stratopia. Det var en dag i maj 2064. Det var närmare bestämt söndagen den 14 maj. Viviann var utbildad pilot, fänrik i rymdflottan, på väg ut på sitt första större uppdrag. Med skeppet Gyllene Gripen skulle hon och hennes besättning resa till Arcturus IV för att utspana tecken på intelligent liv. Hon lämnade sitt runda vardagsrum, gick in i sitt runda duschrum och duschade. Hon torkade sitt långa blonda hår och formade det till en hästsvans. I sin runda klädkammare valde hon ut svarta byxor, vit blus och vinröd jacka. En grön och röd skarf fullbordade stassen. På fötterna tog hon svarta vandringsskor. Sedan gick hon ut. Hon bodde i ett runt envåningshus, täckt av ett välvt tak. Det var grönt och det låg vid torget, det runda torget i Stratopia, omgivet av en krets liknande, runda hus. Milt pastellfärgade fångade de gryningsljuset. Torget hade en stor rund skärm i södra änden. Det var interocitorn, en skärm på vilken Stratopiaborna projicerade sina gemensamma drömmar. Det skedde om fredagskvällarna. Alla kom till torget och drömde gemensamt, kollektivt njutande det som projicerades på skärmen. Idag var det söndag. Ingen var ute mer än Viviann. Solen kysste liv i fasader och träd, gatorna stod öde i förmiddagen. Varför står jag här? tänkte Viviann. Det här är meningslöst. Hon drabbades av en lätt leda, av en viss, omisskännlig melankoli. Hon var på väg ut på sitt livs resa men hon kunde för den skull inte vara på topp jämnt, varje minut. Hon släntrade bort från torget, trött på åsynen av runda hus. Hon ville just nu se något annat. Hon gillade att bo i sitt runda hus, gillade att vara rymdskeppspilot på väg ut på sin första resa, men nu ville hon bara slå dank och tänka på ingenting. Och hon visste det ultimata stället för det: Ödehuset på östra älvstranden. Detta var ett gammaldags, övergivet, fyrkantigt hus med flera våningar, en hustyp som inte förekom längre. När man byggde nytt i Stratopia så var det runda hus som gällde. Det var 2060-talets stil, här och i hela världen. Viviann fick lust att gå till Ödehuset. Hon vek därför av neråt floden och följde

en väg som ledde genom ett område med persikofärgade, halvklotformade hus. Lönnar och ekar gav skugga. Solen sken genom grenverken. Staden började vakna. En jetcykel surrade i luften, turbinbilar började åka längs gatorna. En bro ledde över floden, en gracil bro stödd av spunna, fintrådiga nätverk. Bilar hade sina körbanor medan fotgängare hade sin bana på ena sidan. Smidig som en katt vandrade Viviann i sina lätta skor över bron och njöt av solglittret i vattnet. Floden hette Styran, ett äldre namn som nu kommit till heders igen. Tidigare hette den Ångermanälven. Stratopia hade för sin del nyss hetat Åsele. Staden låg som alltid i Sverige. Sverige var vid denna tid del av en europeisk federation, EF. Den föregående sammanslutningen, EU, hade avskaffats 2030. Den ansågs för inriktad på rofferi och centrala diktat. Den nya federationen gav mer makt åt varje land och satte livskvalitet i högsätet. Viviann skulle bege sig öster om floden och besöka Ödehuset. Det var av tegel och det var, som antytt, fyrkantigt. Det var byggt under 1900-talet, en tid då man hade andra åsikter om detta med livskvalitet. Låna påhittade pengar och leva i skuldslaveri, oroa sig för krig som aldrig kom, förneka att man är en fri individ med fri vilja – sådant var det gamla livet. Det hade successivt upphört efter de förändringar som kom från cirka 2020 och framåt. Då hade krigsregimerna i världen avvecklats, samnationalism hade blivit standard i internationella relationer och samarbete blev normen, inte konkurrens. Var det verkligen så enkelt? Ja, det var det. Det behövdes inga krig eller våldsamma revolutioner för att förändra världen till det bättre. Det var folket som sa nej och röstade fram regimer som satte människan i centrum. Vardagens värld med trygghet och familjeliv sattes högre än tillväxt, konkurrens och dominans. Detta innebar för sin del inte att mänskligheten stagnerade i letargi. Det fanns ännu utmaningar att anta, som att flytta vetenskapens gränser framåt. Teknik och vetenskap blomstrade i detta nya samhälle. Rymdtekniken tog ett språng framåt och en bas på Mars upprättades 2038. Viviann hade, vad det beträffade, varit på Mars två gånger. Det var del i hennes utbildning till rymdpilot. Hon hade varit co-pilot på skeppen. Trafiken till Mars sköttes med förhållandevis traditionella skepp; de drevs av så kallade Nagymotorer där luft i brännkammare bringades att explodera med hjälp av laserstrålar. Det gav en god reaktionsdrift. Men nyss, 2042, hade man lyckats skapa en drivmetod som överskred ljushastigheten vilket möjliggjorde interstellär rymdfart. Denna typ av motor arbetade med kristallmagneter; de skapade, så att säga, en konstant gravitationell utförsbacke för skeppet ifråga. Detta möjliggjorde färder till avlägsna stjärnsystem. Det var ett sådant skepp Viviann skulle styra ut i rymden i morgon. Hon var inte den första piloten att resa med denna skeppstyp. Ett tiotal transplutoniska resor hade redan gjorts. De hade för sin del inte stött på något intelligent, utomjordiskt liv. Men kanske denna resa, den färd med skeppet Gyllene Gripen som Viviann skulle

spaka, skulle innebära dylik kontakt...? *

Mycket hade hänt i världen sedan 2000-talets början. Och Ödehuset stod som symbol för allt det gamla. Viviann lockades ändå av detta bygge. Det var formellt ofarligt att gå dit. Kriminalitet fanns inte på 2060-talet. Men förutom det sas det att huset var helt öde. Ingen bodde där, ingen lekte där. Man väntade på att riva det. Planerna för området var inte riktigt klara än. Nöjespark, ambassadsområde för främmande arter, nya annex för Rymdakademin...? I väntan på det fick det gamla hyreshuset stå kvar. Viviann gick över bron. Hon vek av från vägen, tog till vänster och tog sig förbi en övergiven bensinstation. Inga bilar drevs på bensin längre, de drevs av vatten. Bortom bensinstationen låg en dunge med alar och vide. Hon genomkorsade den och hoppade över ett dike. Nu befann hon sig på en plan, en grusplätt med lite ogräs här och där. I dess bortre ände låg ett L-format femvånings, gult tegelhus med skiffertak. Det var Ödehuset. Det hade helt plötsligt blivit mulet. Viviann såg upp i den vita himlen och upplevde psykiskt noll, apatia. Ingen annan än Viviann var där. Hon såg bort mot huset. Hon såg tomma fönster och en gardin som fladdrade. Larerna hade flytt. Viviann gick mot fastigheten. Framför husvinkeln fanns en gräsmatta och i gräsmattan låg en inramad sandplätt med en gungställning för barn. Det var fyra parallella gungor, vardera med en gummiklädd sittplatta på 15 x 50 cm, upphängd i kedjor. Hon satte sig på en gunga och började osökt meditera, sakta vajande hit och dit. Helt stilla kunde man inte sitta på en gunga som denna, en sittplatta upphängd i två kedjor. Men det fick en att komma till ro. Man steg upp över jordens materialism och futtigheter, om så bara tio centimeter. Man svävade, som Malmberg sa, mellan tomma ändlösheter. Viviann tänkte på staden. Den hade många märkliga byggnader. Som Rymdakademin, hennes skola, med kurser i navigering och allt annat som behövdes för att bli rymdmatros, rymdsoldat, rymdbefäl och liknande. Akademin var en serie kupolformade byggnader väster om staden. Därtill fanns Rymdhamnen i söder. Floden gjorde en krök så att Rymdhamnen kom att ligga på andra sidan floden från centrala staden räknat. Men det var, om man ska vara exakt, samma sida om floden som Viviann nu befann sig på. Ödehuset låg som sagt öster om floden. Det fanns fler hus i Stratopia, som Minnandets hus, Födandets hus och Läkandets hus, ägnade åt holistiska intoningar på människans subtila kroppar. Där sjöng man violetta sånger och hyllade livet. Dessa behjärtansvärda verksamheter var inte exakt Vivianns tekopp. Hennes karriär var i europeiska

rymdflottan. Där, på dess akademi i staden, hade hon lärt sig navigera i rymden. Men även i denna tjänst måste man kunna kontrollera sitt psyke och vara meditativ. Alla yrken i 2060-talets samhälle var mer eller mindre inriktade på bejakande av livet, intoning på kosmos och hyllande av ljuset. Även sådant som ordningsmakten. Försvarsmakter fanns ännu i världens länder, men några krig utkämpades inte. Arméernas uppgift var mer att bistå vid översvämningar, skogsbränder och dylikt. Rymdverksamheten var för sin del organiserad i en rymdflotta med formell militär uppbyggnad. Det var endast av administrativa skäl. En flotta hade grader, befattningar och ansvarsområden och dessa passade bra för att applicera på rymdflottan. Man var, så att säga, som handelsflottan: man hade civila uppgifter men inom en ram av formella kurser, uniformer, grader, yrkesbeskrivningar och karriärvägar. 2. Vilsam sak, tänkte Viviann om gungan där hon satt. Det är som Castanedas lärjungar som brukade hänga sig i en speciell lädersele. Upphängd i den, fri från markens tyngd, blev man friare: man andades lättare och tänkte friare. Och det är vad jag gör nu tänkte Viviann: fri som en fågel. Free as a bird, free as the Byrds. I’m like a bird, I’ll only fly away. I wanne be free, like a bird in a tree… Viviann tänkte: ”Jag svävar mellan tomma ändlösheter. Jag är upphängd ovan marken, som Castanedas lärjungar. Som Taisha Abelar, Carol Tiggs och Florinda Donner. O ni esoteriska amazonkvinnor, ni har lärt mig mycket...!” Det hade de faktiskt. Vivianns lärare på Rymdakademin, Elin Birke, hade en gång redogjort för vad Taisha Abelar fick lära sig av Clara Grau. Det hela fanns återgivet i boken ”Sorcerer’s Crossing”: hur man som operativ kunskapare lärde sig komma till ro, meditera, träna och tona in på kosmos. Boken berättade hur Taisha blev Claras elev i denna konst. Och det speglade hur Viviann var Elins elev. Viviann nämnde det, under kursen ifråga, och Elin sa att det var en skarp iakttagelse. Viviann respekterade denna sin lärare som lärde henne meditation. Det var en viktig disciplin för att styra interstellära skepp. Via pilotstolen skulle ens hjärnvågor växelverka med skeppets kristall-elektriska system. Det var en telepatisk styrmannakonst. För att bringa hjärnvågorna i harmoni med skeppet måste man komma till ro och detta gjordes genom meditativ teknik. Viviann lät tanken fara. Vad skulle hon göra mer idag? Kanske gå ut i skogen, gå ut i markerna – gå ut i Markerna och möta Allt, göra en supermeditation och nå Svaret På Tillvarons Gåta...? Men det kunde det inte bli tal om. Hon skulle ju resa ut i rymden i morgon, inta styrpulpeten på Gyllene Gripen och ta en tur mot Arcturus IV. Det var de marker hon skulle ut i: kosmiska marker. Men hon skulle väl återvända till jorden och Stratopia, hon hade ju sitt hus här. Eller var det så

viktigt...? Om man kunde färdas till andra stjärnor, som säkert var bebodda av okända, vänliga arter, kunde man ju slå sig ner där. Så tänkte hon där hon satt. Nåväl. Tiden fick utvisa. Det var i morgon hon skulle bege sig till Rymdhamnen, kliva ombord på Gyllene Gripen och lägga ut. Idag skulle hon bara varva ner, låta tankarna fara, släntra runt i staden och ta farväl. Hon hade till exempel en bror hon kunde besöka. Han hade ett museum på en kulle på denna sida av staden. Annars hade hon inga bekanta. Hon kände de fyra andra i Gyllene Gripens besättning, men dem skulle hon ju träffa i morgon och leva ihop med i veckor. *

Viviann satt på gungan, svävade i tomheten. Vanligtvis brukar man gunga på en gunga: häva sig fram och tillbaka för att få farten att svinga fram och åter. Men inte Viviann, inte idag. Hon bara satt på gungan och slappnade av, kopplade av, allt för att bevara det psykiska noll hon nyss uppnått. Molnen drev på himlen. Gungan vajade. Viviann såg på den gula husfasaden intill lekplatsen, hon såg en vildvuxen gräsmatta, hon såg gräs växa i sanden på lekplatsen. Hon tänkte: ”Den går längst som inte vet vart han går” sa Ernst Jünger fils. Men vart går jag då? Vet någon vart jag ska...? Jag ska ut i rymden, tänkte hon vidare. Visst har vi gjort provturer. Men nu blir det långfärd. Vad möter man där? Drivande strax under ljushastigheten, sittande vid kontrollerna, stirrande på stjärnor och nebulosor – blir man inte vansinnig då? Risken fanns. Men hon hade, som sagt, lärt sig mentala tekniker för att stilla sinnet. Det var själva förutsättningen för att fungera som rymdpilot. *

Molnen gick, floden rann. Viviann såg en fjäril komma flygande. Den hade gula vingar med brandgul och svart teckning. Viviann sa: ”Så vacker du är, fjäril”. Fjärilen landade på hennes utsträckta handlov. Viviann fortsatte tankspritt, pratande för sig själv eller för fjärilen, det var svårt att säga: - Ett jetplan startar från en landsvägsbas. En man ser upp mot den somriga himlen, väntande en sista 1000-plansräd. Timmen noll har slagit, inget händer, alla väntar. - Man kan säga: det är tyst som i skogen strax innan solen går upp. Fjärilen nickade åt denna visdom. Sedan flög den iväg. Viviann satt kvar och såg hur den försvann över ödetomten, såg den upplösas i den grå dagern. Bara himlens vita var kvar, bara det gula huset, bara gräset, bara sanden, bara gungan, bara Viviann. *

Hon satt där hon satt, svävade mellan tomma ändlösheter på en bakgård i Ingenstans. Hon såg i fjärran, såg staden på andra sidan floden, såg templet på sin höjd, det vita templet att tro det goda möjligt. Höjden kallades Tempelberget. Templet var Åsele kyrka, byggd 1936. Viviann fick plötsligt infallet att resa sig och gå, inte till kyrkan, men mot en dörröppning i ödehuset. Och väl inne i huset gick hon med sömngångaraktig säkerhet genom en hall, längs en korridor, över en foajé, uppför en trappa och längs en ny korridor. Hon tänkte osökt: som ung hade jag vänner. Nu har jag inga vänner. Jag är en meditativ kosmosresenär. Inget annat. I korridoren fanns en dörr på ena långväggen. Hon öppnade den och gick in. På ett bord i rummet stod en speldosa på ett bord. Den spelade ”Sockerféns dans” ur Nötknäpparsviten. Det hela var en smula gåtfullt, tyckte Viviann. Dosan var av rosa plast, formad som en blomma med kronblad. Det fanns ingen uppdragningsmekanism. Den bara spelade. Det var, som sagt, gåtfullt. Ja, mer än så: det var egendomligt och besynnerligt. Genom fönstret sken ett gult ljus, silat av en florstunn gardin. Vad nu tänkte Viviann, är det fosfor i luften...? Hon gick närmare fönstret och vidrörde gardinen. Den var av gul, glest vävd bomull. Aha: det var därför rummet badade i gult ljus. Men när hon vek undan gardinen för att se om solen återvänt såg hon bara en vit tomhet, en lysande men diffus intighet. Vilken trist dag tänkte hon. Hon brukade vanligtvis vara kall och oberörd; hon var en 2060-talets amazonkvinna, en blond valkyria med utbildning som rymdpilot. Men idag var hon ett rov för stridiga känslor. Nåväl, det är resfeber tänkte hon. Hon lämnade rummet med speldosan, för evigt spelande sin sockrade dans. Förutom aktuell dörr fanns det inga fler dörrar på korridorens långvägg. Hon fortsatte till en hall som ledde till ett bibliotek. Där fanns tusentals böcker i hyllor av mahogny. Så märkligt tänkte hon, ett så fint rum i ett Ödehus…? Besynnerligt. Ja, mer än så: väldigt egendomligt. Vid ett skrivbord, utrustad med lampa med grön skärm, satte hon sig. Skrivbordsunderlägget var av grönt läder liksom stolen hon satt i. Tur jag inte bär läderbyxor tänkte hon, då skulle det ha knarrat...! På bordet låg ett kollegieblock och en kulspetspenna. Viviann tog blocket, öppnade det, satte pennan till papperet och skrev detta: *

OPERATIVA OPTIONER eller VAD SKA JAG SYSSLA MED SEDAN JAG VARIT RYMDPILOT...? Jag heter Viviann Sack. Jag föddes den 7 april 2041 i denna stad, Stratopia. Nu

är det 2064. Jag är 23. I fem år har jag utbildat mig till rymdpilot. Jag har gått på Rymdakademin här i Stratopia. Kursen har bestått av meditation, navigering, astrografi, aerodynamisk flygning samt praktik på laserskepp. Jag har varit copilot på två resor till Mars. Nu ska det bli interstellära resor. Jag ska styra Gyllene Gripen. En grip är ett väsen med örnhuvud och lejonkropp. Detta skepp har jag också varit co-pilot på, under smärre rekognosceringsfärder i djuprymden. I morgon ska jag vara andre styrman på dess resa till Arcturus IV. Gud vet vad vi finner där. Jag är en operativt lagd människa. Jag gillar att göra saker. Mellan gymnasiet och akademin jobbade jag ett tag som cafébiträde. Det var kul. Annorlunda. Och jag har varit på äventyr här och där; jag reste lite i Europa med en pojkvän en gång. Det var för tre år sedan. Nu har jag utbildat mig till rymdpilot. Det ska jag jobba med i några år. Men efter det då? Vi lever förvisso i en själisk tid, en harmonisk tid av astrala dimensioner. Konflikt och strid har gett vika för samarbete och dans. Men vissa ordningsmakter torde ännu behövas, vissa operativa tjänster. Mot den bakgrunden kan jag tänka mig följande jobb och sysslor, med dessa estetiska och andra egenheter: Rymdagent. Möjligheter att resa i rymden och klä sig i snygga, tajta overaller med slängkappa över axlarna. Men positiva, affirmativa uppgifter ska det vara: som medlande i konflikter, empati och samlande av underrättelser. Agent på jorden. Det är samma charm i detta jobb som det nyssnämnda: möjligheter att resa och klä sig snyggt. Att bli spion eller säkerhetsagent inom metanarrativet av samarbete, naturskydd, transparens och esoterism. Rymdsoldat. Några fler krig blir det nog inte, varken på jorden eller i rymden, men skyddskårer à la polis kommer nog att behövas. Den soldatiska energin ligger möjligen närmare andra än mig, men dock. Tänk bara på charmen i att gå uniformerad, tjäna mänskligheten och visdomen. Uniformen är ett tecken på tjänst. Viviann la ifrån sig pennan. Hon såg sig om i biblioteket. I ett hörn, inbyggd under en bokhylla, stod en säng. Hon gick bort till sängen, la sig på den, drog en filt över sig och somnade, omgiven av den immanenta närvaro av rummets tusen böcker. Man kan säga: hon flöt iväg på Berättelseströmmarnas hav, Kathâ-saritsâgara. *

Viviann vaknade. Har något hänt? frågade hon sig. Har jag försovit mig? Har Gyllene Gripen rest utan mig? Har detta läckra skepp, denna metallörn med lejonkropp, denna tredubbla spolform med gyllene lyster redan lyft från

Rymdhamnen för att blästra sig en väg genom rymdens mörker...? Hon såg sig om i biblioteket och såg en bokhylla. Det var inget märkligt med den. Men hon var i ett märkligt hus. Hon var kvar i mellanzonen, Ödehuset, den psykets väntsal där hon hamnat. Hon gned sömnen ur sina grå ögon, reste sig ur sängen och gick till skrivbordet. Hon slog upp blocket och fortsatte skriva, nu utan rubrik, hon bara lät det flöda. Framtidsplanerna var glömda, det hon nyss behandlat; hon bara skrev och hon skrev detta: *

”Empty spaces what are we living for, abandoned places, I guess we know the score… Denna nihilistiska sång kommer osökt för mig. Jag är i en övergiven plats, ”abandoned place”, ensam med Tillvaron. Men det är rätt skönt. Jag svävar mellan tomma ändlösheter. Att jag lever, därpå beror allt. Clock strikes twelve, moondrops burst, out at you from their hiding place. Like acid and oil on a madman’s face, his reason tend to fly away –” En fjäril kom flygande i biblioteket. Den landade på pennstället på skrivbordet. - Men det är ju du, sa Viviann. Den gula fjärilen jag pratade med här utanför. Djuret sa inget. - Något nytt? Återigen tyst. Viviann tänkte: detta är ett tecken. Det är dags att lämna detta märkliga hus. Dags att ta itu med tillvaron där ute. 3. Hon reste sig från stolen. Med fjärilen på handen lämnade hon biblioteket och hamnade i en korridor. Sol sken in genom ett fönster. Det var ett tecken på att något nytt brutit in. Solen var tillbaka: Verklighet, Ljus och Liv rådde i världen. När hon nyss försökte se ut såg hon ju bara ett oformligt Intet. Viviann sa: - Så hur har det gått? Är det fortfarande fred på jorden, fina tider, dans och glada grabbar? Är det fortfarande den 14 maj 2064? Fjärilen svarade inte. Den prunkade i sina färger, tyst och värdigt. Viviann tog en trappa ner till markplanet och gick ut i friska luften. Fjärilen flög iväg. Viviann fick nu lust att gå upp på Åslia och bese sin brors tekniska cirkus. Det var ett smärre palats på ett berg, fullt av egendomliga rum och installationer. Sagt och gjort. Hon lämnade Ödehuset och gick bort på huvudgatan

mot väster. Hon passerade egnahem, trädgårdar och dungar, allt synbarligen öde men fridfullt. Hon sjöng en aria till solens röda guld och närmade sig ett runt, blått hus. Det var byggt av trä och hade tegeltak. Ute på gården stod en man och skötte om några rosor. Viviann stannade, sa hej och frågade: - Vilket datum är det? - Det är den 14 maj. - Vilket år är det? - Det var en märklig fråga, sa mannen. Vet du inte vilket år det är? - Nej, det vet jag inte, sa Viviann. Jag har nyss varit lite borta, känns det som. Därför vill jag veta vilket år det är. - Det är 2064. - Och det är maj? Den 14 maj? - Ja. - Tack, sa Viviann och vandrade vidare genom de gröna markerna. Smidig som en lokatt gick hon längs en stig som ledde upp på kullen där hennes bror höll till. Hon gled osökt genom landskapet, upp mot Åslias parnassiska höjder. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne, tänkte hon. Omsider stod hon uppe på bergkullen. Bakom sig hade hon en stor, rund, platt byggnad med brandgul fasad. Det var broderns tekniska museum. Men hon såg inte dit nu utan såg ner på Stratopia i middagssolen, betraktade dess runda och kupolformade hus som bredde ut sig från Tempelberget till höger, längs åsen som planade ur ner mot flodkröken till vänster. Hon såg sitt eget gröna hus på åskrönet vid torget, ett stenkast till vänster om kyrkan på sin höjd. Hon såg hus inbäddade av grönska, hon såg torn och spänger, hon såg parker och vägar. Hon såg hur staden liksom sken av ett inre ljus. Hon tänkte: det är fullbordat. Och då rös hon av salighet. * * * Det var fullbordat: utvecklingen till en fredlig värld, symboliserat av Stratopias strålande stad. Hon hade hört talas om 1900-talets krigiska, kriminella värld. I Stratopa fanns ingen brottslighet, där tonade man istället in på Varat. Man samarbetade istället för att konkurrera. Godhet och visdom härskare. Hon kände till 1900- och det tidiga 2000-talet då krig ännu var ordningen för dagen. Det ansågs då rationellt att varje land hade flotta, flygvapen och en stor, stående armé. Materialism och girighet gjorde att kriminalitet härskare, liksom rofferi på global skala som utarmade naturen och tärde på dess resurser. Den tiden var nu förbi. Fred rådde, samnationalism var ordet. Var och en fick sitt. Ingen behövde arbeta med slitsamma jobb. Alla fick 700.000 SEK vid födseln. Rymden höll på att utforskas. Nya energikällor drev fordon och värmde husen. Oljans och kärnkraftens tid var förbi, nollpunktsenergins och

immanensfältens tid var här. Där hon stod på kullen såg Viviann floden, den makliga Styran som rann från norr till söder. Hon såg även kröken, den tämligen skarpa kröken, den som fick floden att rinna mot väster ett tag. Makligt gjorde floden sin 90 graders sväng mellan dungar av ek, lönn och alm. Tidigare växte här gran och tall. Nu, på grund av den allmänna energihöjningen, hade Norrland övervägande lövskogar. Styran rann, efter sin första krök, mot väster i 700 m. Sedan vände sig floden mot söder igen. Åt det hållet, på samma sida om floden där hon nu stod, men söder om själva staden, låg Rymdhamnen. En stor smissplatta utgjorde dess dominerande inslag. På plattan stod ett skepp. Det var Gyllene Gripens stora, tredubbelt spolformade skrov som i detta nu reflekterade middagssolens strålar. Skrovet var faktiskt gyllene: det yttersta skiktet hade en tunn film av guld. I övrigt var det gjort av injektionsgjutet brons och med detaljer av titanium. Inredningen var av smiss och plastål. - Står du och drömmer nu igen...? En välkammad, lång man kisade mot solen där han kom gående mot henne. - Ja, sa Viviann till mannen. Jag är legitimerad drömmare. Det var hennes bror Gustav som gjort henne sällskap. - Är det i morgon du åker? - Ja, sa Viviann. - Jaha. - Vilken hjärtlighet, sa Viviann. - Än du då, sa Gustav. Du kunde väl ha sagt något. - Sant, sa Viviann. Jag är inte så social av mig. Arbete är för mig vila, arbete är mitt enda intresse. Allt som rör pilotjobbet, som meditation, astrografi och navigering, älskar jag. Resten – kärlek, fest, avkoppling – det är inte så viktigt. - Du är en hårding. En riktig Flintenweib. - Kanske det, sa Viviann. Jag gör det jag gör och det är allt jag gör. En isdrottning, på väg ut i obanade rymder: stjärnskeppens banérförare i ljusblå uniform. Var hon fått detta ifrån, ”stjärnskeppens banérförare”, visste hon inte. Hon tyckte bara det lät bra: gammeldags heroiskt på samma gång som det var samtida – och framtida. Det var en osökt blandning av gammalt och nytt, en etisk arkeofuturism, en bärande ideologi för en operativ kunskapare. *

Gustav bjöd in sin syster på en måltid på kokta grönsaker, örtkryddor och potatis. De flesta var vegetarianer på 2060-talet. Vissa fiskade och jagade i smyg, men slakterier fanns inte.

Gustav drev ett museum här uppe på Åslia. Stratopia hade som sagt förr hetat Åsele, därav namnet. Det var Circus Technicus Maximus; så hette hans museum. Han ägde mängder av gamla och märkliga föremål. Även hans privata lägenhet i detta bygge var fullt av konstiga saker. På hyllor och bord i köket fanns tennsoldater, plåtburkar, åskådningsmodeller för fysik, symaskiner, skrivmaskiner och annat obsolet. - Så du ska erövra rymden, sa Gustav. - Ja, sa Viviann och åt upp det sista av grytan. Vi är fromma astronauter, positivt intonade på kosmos’ vibrationer. - Var inte gårdagens rymdfarare fromma då? - Nej, det var de inte. De var militärer, anställda av krigiska regimer, där ute för att erövra land. De kom med ödelagda sinnen och de fann en spegel av detta: ett öde månlandskap. - Hur menar du...? sa Gustav. - De hade öknen inombords, sa Viviann. Därför fann de bara öken. Detta hade hennes lärare Elin sagt henne. Gustav invände: - Men när vi for till Mars så fann vi ju också öken. - Sant, sa Viviann. Till en början. Men nu har vi börjat terraforma planeten. För nu har människan ett grönskande sinne...! Gustav log. Hans syster var ett esoteriskt geni, väl ägnad att bli en stjärnskeppens banérförare i en ny tid. Men kanske var hon lite väl fanatisk. 1900-talets astronauter hade väl inte varit några barbarer direkt. Han sa det till henne medan han lagade te. - Medges, sa Viviann apropå vad brodern just nämnt. Kanske även Neil Armstrong, John Glen och Jurij Gagarin hade mentala krafter utöver det vanliga. Gustav serverade te åt dem båda och satte sig. Han sa: - Det hade de definitivt. När USA skulle sätta upp sitt bemannade rymdprogram i slutet av 1950-talet trodde man först att diverse äventyrare som alpinister, cirkusakrobater med mera kunde komma ifråga. Dessa tålde ju påfrestningar, eller hur...? Men Eisenhower sa nej och sa att han ville ha piloter. Stridspiloter. - Aha, det visste jag inte, sa Viviann. Kanske det var bäst att ta dem. Även ur psykisk synvinkel. - Definitivt. Du har ju själv gått pilotskola. - Ja, sa Viviann. Jag flög ett subsoniskt jetplan. - Tänk dig det i strid då. Och dubbla ljudhastigheten. Det var nog den bästa dåvarande förskolan för astronauter. Gustav tog en klunk te och tillade: - Dessutom är du fänrik i rymdflottan. - Ja, sa Viviann. Men det är bara formalia.

- Hur då menar du? - Det är praktiskt att ordna rymdflygningar med en hierarkisk organisation. Gustav nickade och sa: - Ungefär som Eisenhower menade. Med flygvapenpiloter fick man folk som redan var säkerhetsklassade. De var anställda av staten. - Ungefär så, sa Viviann. Man drack upp teet och gick på en tur i museet. Det fanns dioramor över urtidslandskap, det fanns uppstoppade djur, det fanns historiska kostymer, det fanns bord dukade på 1800-talsvis. Det fanns allt här. Det fanns även ett krigskabinett, som Gustav kallade det: ett rum med vapen och uniformer. Man gick in. Viviann rös och sa: - Ett skräckkabinett med mordvapen. - Ja, sa Gustav. Men mer än så. Att kriga var sjukt, men riktigt att likställa med mord var det inte. Inte alltid. - Hur menar du? I 1900-talets krig dog fler civila än soldater. - Ja. Och detta är sjukt. Men att vara soldat var också att höja sig mentalt, att övervinna sig själv. Zenbuddhism, bushido, Hagakure... Viviann kände till mentala krigarläror som Hagakure. Hon sysslade inte med dylikt, men visst förstod hon att en samlad soldat med känslorna i kontroll hade större chans att överleva än en dandy som levde på hoppet. Hon stannade vid en monter med en skyltdocka, klädd som finsk soldat från vinterkriget 1939. Han bar en vit bomullsdräkt över en grå uniform. På huvudet hade han en skärmmössa. I handen hade han ett gevär med blånerad pipa och stock av trä. - Bushido, sa Viviann. Finsk bushido. Tack vare den försvarade man sig mot ryssarna. - Man gjorde det, sa Gustav. ”Vi ska inte mer lära oss att kriga”... - Study war no more…, fyllde Viviann i. - Exakt. No more. Men finnarna måste göra det 1939 för att skydda sig mot angriparen. Det var som sagt vid denna tid, 2060-talet, slutkrigat i världen. Alla länder samarbetade. Resurserna satsades på fruktbara projekt som odling, handel, forskning och vetenskap. - Så visst är det invecklat, sa Viviann och såg upp från montern med sin finska soldat. Det är skönt att leva i en fredlig värld, men man måste lyfta på hatten för det mod som vissa visade i 1900-talets operationer. - Det är precis min åsikt, sa Gustav och ledde vägen ut ur kabinettet. Man återvände till köket och tog lite mer te. - Så hur går det annars? sa Gustav när de fått sig påtår. Ska du inte träffa någon trevlig pojkvän...? - Vad angår det dig? sa Viviann. Ska inte du skaffa flickvän?

- Jag har redan en. - Så bra då. - Men, sa Gustav när han kände den frostiga stämningen, jag menade bara... - Du ville mig väl va? sa Viviann. Tack, jag klarar mig. En bror frågar inte sin syster påstridigt om hon ska skaffa pojkvän. Nu minns jag varför jag aldrig träffar dig. Vi har inget gemensamt. Gimbo Gidlund och Raps Tallion är mer bröder för mig än vad du är. - Vilka är det? - Det är kaptenen och astrogatorn på Gyllene Gripen. Dem ska jag träffa i morgon, med dem ska jag flyga ut i kosmos. - OK, sa Gustav, jag ber om ursäkt. - Ursäkten accepteras. 4. Man drack upp teet och pratade om ditt och datt. Incidenten var formellt överspelad. Viviann försökte intala sig att hon inte tagit illa upp. Men hon var ännu uppretad, trots att hon visste att dylik obalans var tecken på svag karaktär. Som rymdskeppens banérförare måste hon framför allt ta saker med ro; hon måste vara stoiskt lugn inför alla utmaningar som väntade. Men hon fick heller inte bli en lealös smilfink, en som sa ja och amen till allt hon pådyvlades som privatperson Efter ett tag tackade hon för sig och gick. Medan hon tog sig nerför Åslia, längs samma stig som hon kommit, lugnade hon ner sig. Men hon tyckte Gustav varit dum. Visst, han bad om ursäkt. Men hon var fortfarande upprörd. Vad angick det honom huruvida hon var singel eller inte? Vad det beträffade hade Viviann bara haft en pojkvän. Det var mannen som hon reste runt i Europa med för tre år sedan, 2061. De hade varit kära. Men av olika skäl hade det tagit slut. Sedan hade Viviann levat som singel. Hon kom ihåg vad hon läst i en bok vars titel och författare hon glömt: ”Jag valde inte singellivet, singellivet valde mig.” Det stämde in på hennes eget liv. Viviann älskade pilotjobbet, älskade att träna, älskade att göra saker – arbeta, resa, forska. Hon var alltid igång med något. Nu gällde det att styra Gyllene Gripen ut i sublima rymder. Om några år kanske hon gjorde något annat. Kanske levde hon då på Mars eller någon annan planet. Kanske var hon, som hon skissat i Ödehuset, agent, hemlig operatör, ambassadör mellan människan och främmande arter...? Tiden fick utvisa. Men hon gick inte och grämde sig över vad hon inte hade. Hon gestaltade livet, hon gjorde vad hon kände för.

Hon korsade bron över Styran. Solen doldes av Tempelberget. Kommen till brons västra fäste, på Stratopia-sidan, gick hon inte upp till vänster och hem. Hon gick till höger och satte sig i parken som fanns där. Sittande på en bänk betraktade hon flodens stilla lopp till prasslet av en björk. Det hade varit en märklig dag. Hon hade först varit vid Ödehuset, suttit i gungan och låtit tanken fara. Hon hade summerat sitt liv, sin karriär, allt. Och hon hade sovit där; hon hade gått in, funnit ett rum och slumrat till. Ett tag trodde hon att hon försovit sig. Men det hade hon inte. Det var, då som nu, den 14 maj 2064. Hon hade därefter besökt sin bror. De hade haft ett intressant samtal: astronauter och soldater, krig och fred, att leva som fänrik i fredliga tider. Stimulerande tankar. Nåväl, hon hade även grälat med sin bror. Men han bjöd på mat i alla fall. Hon såg fram emot en kopp te och en macka när hon kom hem. Men hon ville inte gå hem än. Hon måste ta farväl av staden. Hon måste ta farväl av jorden. Förutom folket i besättningen kände hon inga. Men hon måste ta farväl av Moder Jord. Hon tonade in på stillheten där hon satt, mediterade i skuggan av Tempelberget. Hon hade sina föräldrar ännu i livet. De bodde i Frankrike nu. De gillade klimatet där. I och för sig var det skönt klimat även i Sverige dessa dagar. Barrskogar hade som sagt gett vika för lövskogar. Viviann behövde inte inkludera föräldrarna i sin avskedsrunda i Stratopia. Det räckte med att ha besökt brodern. Hon hade redan skrivit dem ett mail. Viviann fann frid i lövprasslet, slöt ögonen och andades lugnt. Det kom naturligt för henne. Meditation var som sagt vad en rymdpilot först av allt måste kunna. Piloten skulle, via sitsen vid styrpulpeten, tona in på skeppets system. Med dielektriska och kristallinska kretsar blev hon skeppet. Kaptenen förde övergripande befäl på skeppet. Han gav via headset radiokommandon till piloten. Dessa kommandon översatte piloten till intuitiva order för skeppet att lyda. Hon styrde skeppet med telepati, kan man säga. Gyllene Gripens antigravation och immanensdrift skulle styras av Viviann när skeppet i morgon lyfte på sin färd. Meditativt, men aktivt, skulle hon styra skeppet. Hon skulle utföra sitt jobb i ett högre medvetandetillstånd. *

Viviann öppnade ögonen. Hon var alltjämt i skugga av Tempelberget. Men även himlen var gråmörk. Solen hade gått ner över Stratopia. Det var dags att gå hem. Men hon ville inte gå hem. Inte än. Luften var ljummen och grönskan

lyste i skymningen. Och när hon återvände från parken mot vägen fick hon se några ungdomar komma gående snett emot henne. De styrde mot en tunnel i Tempelberget. Hon gensköt dem, hejdade dem och frågade vad de gjorde. - Vi ska undersöka tunnlarna i berget, sa en yngling i nanofiberjacka. Följ med! - Ja, gärna! sa Viviann. Det hela lät som ett roligt tidsfördriv, tyckte hon. Det var feststämning i gruppen. De var urban explorers, äventyrliga ungdomar ute för att utforska de tunnlar som fanns under Stratopia. De sades sträcka sig långt i alla riktningar. Man gick mot en port i berget. I portalen fanns en mindre dörr. Någon dyrkade upp den. Väl inne i berget sken allting av väggarnas kristallbesättning. En flicka med rött hår och fräknar tydde sig till Viviann och sa: - Det finns mycket här. Massor av tunnlar. Skyddsrum från krigets dagar. Och mycket mer. - Mer? Som vad? - Glömda civilisationer..., sa flickan och log. - Bra, sa Viviann. Dem får ni undersöka själva. Jag hänger med bort en bit. Sedan får vi se. Vad heter du? - Amanda, sa flickan. Amanda, gissade Viviann, var 14-15 år gammal. Man befann sig i en fem meter bred och lika hög tunnel. Strax tog man av uppför en spiraltrappa i berget, hela gruppen om sju personer plus Viviann. - Vilket arbete, sa Amanda om trappan, vilket stenhuggeri. - Ja, sa Viviann. Man tycks ha danat trappan kring en tänkt pelare. En våning nåddes, ett rum med stenväggar, även detta belyst av gåtfulla kristaller som gav ett grönaktigt sken. - Det finns skyddsrum där borta, sa Amanda och pekade i en riktning. - Vilket håll är det, sa Viviann som tappat orienteringen av spriraltrappans vindlingar. - Det är mot staden, sa flickan. Men här, åt andra hållet, kan man gå upp i kyrkan. - Fint, sa Viviann. Dit vill jag gå.

5. Amanda och Viviann tog farväl av de andra. Resten av gruppen gick bort mot stadens grottor, dess gamla skyddsrum, medan de tu gick längs en korridor mot norr. Den svängde 90 grader till höger efter ett tag. I den nya korridoren fanns en stege.

- En stege, sa Viviann. Hur långt räcker den? - Bara en våning, sa Amanda. Hon flög smidigt upp på den och började klättra. Viviann var inte mindre vig hon så hon följde snabbt efter. Via ett manhål kom man till en kammare klädd med paneler i röd granit. - Var är vi? sa Viviann. - Strax under kyrkan. Följ med, sa flickan. Hon ledde Viviann till en ny sal, med korsvalv i taket och vitkalkade väggar. Via en ny trappa kom man upp i ett rum med brädfodrade väggar, en matta på golvet och en säng och ett bord. Genom fönstret anades skogen på Tempelbergets topp. - Vi är i sakristian till Åsele kyrka, sa Amanda. Stratopia hette Åsele förr. Viviann nickade. Hon var tio år äldre än flickan och visste detta och annat. - Nu är vi alltså i kyrkan, sa flickan. Vi kan gå in i salen. De lämnade sakristian och kom in i långhallen, ett magnifikt rum med arkader som delade upp det i tre skepp. Koret med sin tavla med Frälsaren som tvättade lärjungarnas fötter fanns där, liksom predikstolen, ljuskronorna och det platta trätaket. Man sa inget utan satte sig på varsin bänk. Viviann var inte gammaldags troende men hon accepterade tanken på en Källa, en urkälla för skapelsen, universum och allt, det som kristendomen med sin Gud även lärde. Hon var som sagt en naturligt meditativ ande och nu försjönk hon igen i dhyânayogas stillhet. Världen hade blivit mer religiös på sistone. Eller, rättare sagt, mindre materialistisk och därmed mer andlig. När folk fick det bättre och inte behövde arbeta för brödfödan i samma mån som förr ökade intresset för personlig utveckling, brainbuilding och esoterism. Den gamla tidens religion med predikan och dogmer försvann till förmån för insikten om hur fri vilja kunde skapa individen ett bra liv, i varje ögonblick. Hur? Genom att vilja ta det lugnt. Genom att meditera. *

Viviann reste sig från bänken och såg sig om. Var var Amanda? Hade hon gått? Det gjorde i och för sig detsamma, men hon gillade flickan. Då fick hon se henne uppe på orgelläktaren. - Fint hus va? sa Amanda så att det ekade i salen. - Ja, sa Viviann. Brukar du gå hit ofta? - Bara på nätterna. Och via tunneln. Annars inte. - Men man har ceremonier här, sa Viviann, visste du det...? - Som vad?

- Begravningar. Bland annat. - Det förstås. Men jag känner ingen som dött. Jag ska leva för evigt...! ”Bra,” tänkte Viviann. ”Det ska jag också. I rymdens eviga ljus ska jag lysa för evigt.” Man lämnade kyrkan genom porten och gick vägen ner till torget. Viviann berättade under natthimlens valv om sitt arbete som rymdpilot. Hon sa inget om färden i morgon, om långfärden med Gyllene Gripen som hon skulle spaka. Projektet var för den skull inte hemligt. Det var inte, som det hette förr, sekretessbelagt. Sådan mentalitet hörde till det förgångna. Vad det beträffade så fanns det fler rymdhamnar än Stratopia i 2060-talets Europa. Cottbus i Tyskland, Lyon i Frankrike och Turin i Italien hade också baser för interstellära skepp som Gyllene Gripen. Från dessa baser hade färder gjorts ut i djuprymden och till andra stjärnor. Morgondagens resa med Viviann och hennes besättning var dock den första interstellära resan från Stratopia. - Wow, sa Amanda apropå att Viviann sagt att hon var rymdpilot. Det låter häftigt. Flyga till universums ände och tillbaka. - Exakt så, sa Viviann. Shooting for the stars, cruise the speed of light... glowing God of Mars, body burning bright... Det blir vårt ledmotiv. Flickan såg drömmande upp mot stjärnorna. - Vill du också bli rymdpilot? frågade Viviann. - Kanske, sa flickan. Är det svårt? - Nej, egentligen inte. Jag har ju klarat det, haha. Det handlar om att tona in på kosmos, att kontrollera sitt psyke. Kan man det kan man allt. Man kan glänsa i vilket jobb som helst: läkare, forskare, trädgårdsmästare, vad du vill. Man stannade vid porten till Vivianns runda, gröna hus. - Hur menar du att man ska kontrollera psyket...? sa Amanda. - Man måste övervinna sig själv, sa Viviann. Ta sig samman, även om man jobbar med sådant man inte alltid vill. Det var förstås värre förr när alla inte fick 700.000 kronor när de föddes. Men om man vill bli något, lära sig ett yrke, så måste man följa vissa program och kurser. Man måste lyssna på dem som har erfarenhet. Amanda nickade, hennes unga ansikte samlat och koncentrerat, ungefär som mitt eget tänkte Viviann. I samma stund ringde en telefon. Amanda plockade upp sin, svarade, lyssnade och sa: - Vid torget. Jag är med tanten vi mötte. Viviann log inombords åt att ha förvandlats till ”tant” i detta sällskap. Hon var 23, de andra tycktes vara mellan 15 och 20. Efter ha talat en stund avbröt Amanda samtalet och sa: - Det var från gänget. De undrade var jag var. - Och var är de då? - De är neråt Näset efter att ha kollat in ett skyddsrum. De är hos Foppe nu,

de ska ha fest. Häng med vetja’! - Tack, sa Viviann, men jag måste nog gå och lägga mig. Det har varit en lång dag. Hon hade inte lust att festa med dessa yngre personer, även om de var trevliga. Hon måste komma i säng. I morgon skulle hon upp vid sex för vidare transport till Rymdhamnen. - Okej då, sa Amanda. Men hej då, det var trevligt...! - Ja det var det, sa Viviann. Hej då och ha det bra! Amanda gled bort i vårnatten. Viviann hade faktiskt haft det trevligt. Hon var inte alltid så sällskaplig. Bara ibland. Om hon stannat i Stratopia hade hon kanske kunnat bli ännu mer social och dann, skaffa sig fler vänner. Nåväl, hon hade sina sociala perioder, men nu var det inte dags för det. Det var dags för stjärnorna. Viviann slog koden till sin dörr, gick in, duschade, klädde av sig och gick och la sig. Hon var inte hungrig längre. Dagens avslutning hade höjt henne till nivåer som vibrerade för högt för att störas av materiella inslag.

EPILOG Nästa morgon vaknade hon av att alarmet surrade. Klockan var 0600. Hon steg upp, gick ut i badrummet, duschade, torkade håret och gjorde sig i ordning. Hon satte håret i hästsvans. När hon klädde sig tog hon bara på sig enkla byxor, promenadskor, topp och lätt sommarjacka. En turbinbil från Akademin kom strax och hämtade henne. Hon lät sig föras genom staden, över bron i söder och in på Rymdhamnens sublima anläggning. Hon klev av vid ett terminalhus, gick in och gick direkt till en läkarundersökning. Hon befanns vara i perfekt hälsa. Så fördes hon till ett privat omklädningsbås, en blå kammare med röd heltäckningsmatta. Där, på ett bord, hade hennes utrustning lagts upp. Det var Rymdflottans uniform, hennes egen uniform med fänriks gradbeteckningar i guldbrodyr: en stjärna. Hon gillade dessa kläder. De var sköna men ändå strama och värdiga. Alla flottans utstyrslar var inte så snygga, ingen nämnd och ingen glömd. Hon tog på sig uniformen: ljusblå byxor och ljusblå jacka med vita muddar och vit krage. På skorna satte hon lågskaftade stövlar av vitt konstläder. På vänster handled satte hon en handdator, en så kallad komlänk. Det var en reserv utöver skeppets dator. Runt halsen hängde hon ett trådlöst headset. Klar med påklädning och utrustning gick Viviann till ett nytt rum. Denna rotunda hade ljuslila väggar, en skärm och ett bord. Det var briefingrummet. Där mötte hon sina besättningskollegor: kapten Gimbo Gidlund, astrogator Raps Tallion, kvartermästare Devi Neva och empat Elin Birke.

Man satte sig vid ett bord i rummet. Viviann betraktade sina kolleger. Hon såg först på kapten Gidlunds breda, trygga gestalt. Han var iförd blå uniformsrock med vita muddar liksom hon själv. Fast han, 32-årig och med 11 års tjänst, var kapten. Viviann var fänrik; Gidlund var till befattningen förste styrman och hon var andre. Viviann såg därnäst på den smale, skallige astrogatorn Tallions apatiapräglade, lugna fysionomi. Han var kadettsergeant i ljusblå rock. Sedan var det Neva, mörkhårig och mörkögd, i grön vapenrock med vita muddar. Hon var kvartermästare. Hon skötte bland annat om måltiderna ombord. Och slutligen, i röd dräkt med vita muddar, var det Elin Birke. Med ett arkaiskt leende besvarade hon Vivianns blick. Denna korthåriga, utmärglade, 28-åriga lärare i astromeditation var skeppets personalofficer och kurator. Hon var, sitt lite hårda utseende till trots, en lyhörd empat som kände var och ens rätta värde. Hon hade varit Vivianns främste lärare under de fem årens utbildning. Hon hade lärt henne de esoteriska grunderna för pilotkonsten. För detta hade hon, som sagt, bland annat berättat för Viviann om Taisha Abelar och hennes krets, de amazonkvinnor som blivit ikoner för en del av 2000-talets esoteriska väckelse. Viviann hade, som ni minns, tänkt på Taisha och de andra när hon dagen före besökte Ödehuset. Som en lek, som ett utväxlande av kordord, sa Viviann nu till Elin: - Taisha Abelar...! Elin var direkt med och kvitterade med ett: - Clara Grau...! Viviann log och Elin log tillbaka. Detta fångade in nuce den exalterade, men stoiska stämning som rådde. De andra i besättningen fattade galoppen. Alla var skolade i systematisk meditation. Stämningen i rummet var lugn, hänfört lugn. Under Elin Birkes ledning tonade man in på stillheten och samlade sig. Sedan intog man en måltid på bröd och honungsvatten. - Är alla klara då, sa Gidlund när han nästan ätit klart. Nåväl, jag vet att ni är det. Men är det något ni måste anföra så säg det nu. Ingen hade något speciellt att komma med. - Då så, sa Gidlund. Vi vet alla att det är en viktig resa. Jag vill bara säga: jag är glad att ha en sådan besättning under mig. Vi har en fantastisk uppgift framför oss. Det här blir roligt, om nu det är ordet. ”Spännande” kanske bättre beskriver det hela. Det blir ett spännande äventyr. Vi har full koll, vi är proffs, men vi har även, hoppas jag, inspiration för de uppgifter som förestår. Alla nickade instämmande. Gidlund repeterade uppgiften en sista gång. Man skulle färdas till Arcturus IV för att där söka tecken på liv, intelligent liv. Resan till denna fjärran planet skulle ta en vecka. Ljusåren skulle komma att piska skeppets gyllene skrov, tiden skulle förvrängas, men tack vare tidsportaler skulle man undgå relativitetseffekter. Man kunde ställa in den tid man ville att

återvändandet till jorden skulle ske vid. Och det skulle bli 5 juni samma år. *

Färdiga med briefingen lämnade man servicebyggnaden och gick ut på plattan. Gyllene Gripens skrov glänste i morgonsolen. Styran rann fram till vänster. Staden presiderade bortom den, inbäddad i grönska. På sin kulle låg Circus Maximus Technicus, också den gyllene i solen. Viviann tänkte på sin bror och förlät honom allt – som hon redan gjort, men hon försäkrade sig själv om att hon inte bar på gammalt groll. Det var särskilt viktigt nu. Sittande i pilotstolen fick inga låga tankar förekomma. Hon förlät sin bror. Han var bara människa. Och han hade ju bett om ursäkt själv. Gud välsigne dig, tänkte Viviann när hon med besättningen klev in under skeppets nedre vänstra, spolformade skrovdel, innehållande kristallmagneter och immanensgeneratorer. Och, tänkte Viviann: Gud välsigne Amanda och hennes vänner – Amanda, flickan som visat henne tunneln som ledde till kyrkan. Gud välsigne ser alla, Gud välsigne Stratopia i morgonens sken. Farväl min stad, farväl Sverige, farväl Jorden. Nu åker vi...! Solar winds are blowing, neutron stars controlling... Man steg in i ett glasrör. Där löpte en hiss. Gidlund tryckte på en knapp. Besättningen fördes uppåt och försvann in i centralkroppen till Gyllene Gripen. Man var nu i skeppets övre, mellersta skrovdel. Väl inne tog man sig via ännu en hiss till kommandodäck. Det låg mitt i skrovet. Någon vindruta fanns inte. Skeppets omgivningar projicerades på en skärm längst fram på kommandodäck. Man satte sig på sina platser: Viviann längst fram vid styrpulpeten med dess displayer, Gidlund snett bakom henne och Elin vid en pulpet till vänster. Tallion satt vid en pulpet till höger och Devi längst bak. Skotten var av sepiabrun smiss och golvet pansargrått, belagt med en antihalkmassa. Panelerna lyste redan. Gyllene Gripen var på stand by. Viviann satte sig i pilotstolen, tog på sig headsetet och kom till ro. Säkerhetsbälte behövdes inte. Man skulle lyfta med antigravitation. Och väl i rymden skulle artificiell gravitation hålla dem lokalt på 1G. Man skulle inte sväva runt i skeppet utan man kunde gå och stå som vanligt. Med snabba rörelser knappade hon på panelerna in rutinkommandon, kontroller för om systemen var OK. Kristallenergi, immanensfält, temperatur, flöde: allt var OK. Nu kom det viktiga: att tona in på skeppet. Elektroder på kroppen behövdes inte för detta. Allt avlästes immanent av stolen. Det gällde för Viviann att få sina hjärnvågor att växelverka med skeppets kristallinska system. Detta skedde genom stolen hon satt i. Dess 22 våglängder måste bringas i harmoni med hennes

hjärnvågor. Det övervakades via en panel som Elin Birke samtidigt kontrollerade; Birke studerade hur Vivianns, pilotens, hjärnaktivitet beskrev en sinusvåg. En annan våg beskrev skeppets liknande, mentala livsyttring. I takt med att Viviann lugnade ner sig, fann meditationens samâdhi-stadium, förenades vågorna. Omsider plattades de ut och blev en rak linje: flatline. Viviann hade tonat in på skeppet, hon kände alla dess delar immanent. Hon hade blivit skeppet. Hon kunde tyst kommunicera med det. Det var den speciella talang hon hade och det var ytterst för den uppgiften hon tränats i dessa fem år. Gidlund och Birke kunde också konsten. Som kapten var Gidlund som sagt förste styrman. Men han skulle låta Viviann ta upp skeppet för han visste att hon klarade det. Man hade gjort några provturer förr. Där hon satt sa Viviann telepatiskt till skeppet: - God morgon, Gyllene Grip. - God morgon, fänrik Sack, svarade det, eller snarare hon. Skeppet var kvinnligt; det var en hongrip. Det kände att det var Viviann som satt i pilotstolen och frågade, telepatiskt: Allt väl? - Ja, Gyllene Grip. Och du? - Jag har aldrig mått bättre, sa skeppet. - Det är skönt att höra. Vi ska ta en liten tur, du och jag och mina vänner. Det blir väl kul? - Ja visst. Säg bara vart vi ska. - Snart. Jag väntar på startorder. - Uppfattat. Viviann var del av en besättning. De var hennes kolleger och vänner. Men visst var hon en enstöring, visst kunde hon önska sig en dylik resa med en ett enmansskepp också. Det låg i så fall i framtiden. Nu var det Gyllene Gripen det gällde, dess färd med en femmannabesättning till Arcturus IV. Till vänster om Viviann såg Birke på sin skärm. Fortfarande en rak linje. Hon sa via sin mikrofon till kaptenen: ”Andre styrman är i full harmoni med skeppet.” Gidlund anmälde uppfattat till henne. Sedan gav han Viviann startorder, och därför kom i Vivianns hörsnäcka kommandot från kaptenen: - OK Viviann, ta upp henne. Viviann sa ”uppfattat”. Hon slog in ännu några kommandon på panelerna och sa sedan, telepatiskt: - Gyllene Grip, som din pilot beordrar jag dig: lyft på dina kristallmagneter, lyft från jorden, stig i skyn till 10.000 meter, först i 50 km/h, därefter i 300 km/h. Verkställ! - Ja, fänrik! Lätt som en fjäder lyfte Gyllene Gripen från plattan, buren på kristallmagnetiska vingar; lätt svävade lejoninnan upp i luften, accelererande till 300 km/h. En grip

var som sagt ett lejon med örnhuvud, och denna hongrip styrdes av en annan smidig katt, en annan lejoninna vid namn Viviann Sack, 23, fänrik i rymdflottan, stjärnskeppens banérförare, mänsklighetens förtrupp i det äventyr som hette rymdens utforskning. Viviann såg med sitt inre öga hur Stratopia försvann under dem, hur allt blev grönskande skogar, sjöar och berg; hon såg omsider Skandinaviska halvön, Europa, hav och jordens rundning, följt av rymdens mörker, stjärnor och evighet. - Fart 10.000 km/h, destination Mars – och bortom. Verkställ. - Ja, fänrik. Gyllene Gripen accelererade mot Mars och bortom. Skeppet styrde mot transplutoniska rymder och interstellära nejder, mot galaktiska marker och Arcturus IV.

Författarintervju med Lennart Svensson av Emelie Eliasson 1. Är den här novellen något som du överväger att bygga vidare på? När jag skrev novellen tänkte jag inte så mycket på att bygga vidare på den. Men visst har den potentialer. Dess teman är sådana som jag tycker behöver lyftas. Jag menar, man får ibland intrycket att dagens kultur, inom sci-fi och i övrigt, är väl pessimistisk. Det är zombies, kärnvapenkrig, epidemier, kaos och elände. Mot detta ställer jag en framtid där freden består och världen går mot ett mer andligt synsätt. Livskvalitet, människan i centrum och samarbete blir ledorden. Och materialism, dominans och konkurrens ersätts av andliga utmaningar. Så att skriva om en värld där människan utvecklas efter dessa linjer, med sådant som meditation och “brainbuilding”, med holism, intoning på kosmos och hyllande av ljuset, och med rymdfart och rymdkolonisering därtill -- det skulle inspirera mig. 2. Har du några andra skrivprojekt du jobbar med? Jag håller just på att avsluta en historia som utspelas i Rumänien 1917. En finlandssvensk kapten i tsarryska armén träffar en anemisk greve i dennes slott, och via en inbjuden gäst får kaptenen ett uppdrag “bortom Bortom”. Det är en fantasyroman men som synes med beröringar till vår värld. Sedan har jag en novellsamling liggande, den har liksom växt under åren. Dessutom skriver jag på en mainstreamroman som utspelas i vår tid. 3. Har du någon författare som du inspireras av? Vad gäller sci-fi så är mina ideal Robert Heinlein, Isaac Asimov, Frank Herbert, Larry Niven, Philip K. Dick, J. G. Ballard och Jack Vance. Den tyske författaren Ernst Jünger, som skrivit sci-fi-romaner som Heliopolis och Eumeswil, är också en favorit. Vad gäller Stjärnskeppens banérförare så inspirerades den av novellen Aztecs av Wonda N. McIntyre. Den kom 1976. Upplägget med “kvinnlig rymdpilot under hennes sista dag på jorden inför hennes första rymdfärd” tyckte jag var mäktigt, det gav mig impulser till ett och annat. McIntyres prosakonst rör sig kanske på en annan nivå, hon skriver extra

Kontakta författaren: lennart.svensson24@comhem.se

stämningsfullt. Och hennes vetenskapliga idévärld är en annan än min. Men hon ska ha credit för sin berättelse, den har påverkat mig under åren, trots att hennes estetik och författarskap i övrigt inte säger mig så mycket.

Lennart Svensson

Gorgon nytt blod Namn: Stellan Beckman Smeknamn: Inga officiella Kön: Man Ålder: 26 Bor: Kollektiv i Stockholm. Familj: Inte ännu. Sysslar med: Studerar. Tar förhoppningsvis examen i etnologi om ett år. Favoritförfattare: Simone de Beauvoir, Marshall McLuhan, Anthony Burgess, och Zadie Smith. Favoritgenre: Surrealism, magisk realism, slipstream, dirty realism, bizarro, skräck. Gör på Gorgon Magazin: Intervjuer, presentationer och allmän förvirring.

Namn: Evelina Thelander Smeknamn: Eve Kön: Kvinna Ålder: 20 Bor: Älmhult Familj: Skild mamma och pappa, 3 yngre syskon, och pojkvän. Sysslar med: Jobbar heltid på kundservice som vitvaruspecialist. Favoritförfattare: Terry Pratchett, Charlaine Harris, George Orwell, och Margaret Atwood. Favoritgenre: Dystopisk, eller modern fantasy gärna med komiska inslag! Gör på Gorgon Magazin: Korrekturläsning, och förhoppningsvis delaktig i podcast.

Är du intresserad av att synas med din konst och få ett uppslag med intervju i det kommande numret av

Gorgon?

Skicka då ett mail med din intresseanmälan till: gorgonmagazin@gmail.com

Mail: gorgonmagazin@gmail.com

gorgonmagazine.blogspot.se