22 – GOD TID
9/2014
Fem ungdomsår för fosterlandet Dagen då jag intervjuade prosten Bror Borgar i Åbo hade det gått exakt 70 år sen han hemförlovades efter fem år i kriget. Bror är nu 96 år och har ett otroligt gott minne. Det är som att vrida på en kran, när han berättar. Tidpunkterna, platserna, händelserna och viktiga personnamn kommer i en snabb ström. Som lyssnare är man helt fascinerad av hans berättarkonst! I sin hemstad Vasa upplevde Bror många flygalarm och bombningar i januari 1940. Han beskriver en svart dag då 28 fiendeplan bomba de Vasa. Dödsoffren blev åtta, tio hus sprängbombades och femton brann ner. Snabba ryck När han den 17 januari 1940 blev inkallad hade han stor nytta av sina erfarenheter som scoutledare och ledare för första hjälpenkurser. Efter tio dagars snabbutbildning i Smeds by blev han gruppchef. I mitten av februari svor han faneden i Böle och sedan bar det av med tåg till Näset. Dagliga anteckningar i almanackan Foto privat
Bror Borgar gav fosterlandet fem år som fältpräst och officer.
Bror Borgar plockar fram en låda med Årsstaven-almanackor och där har han varje dag antecknat krigs händelserna med några rader med liten tydlig piktur. Några plock: 20.2.1940: ”Tidigt idag på morgonen fort satte vi till Villmansstrand. Någon stal min packning som bl.a. innehöll min dagbok.”
Foto privat
Att skida var ett måste.
Student 1940 utan skrivningar.
”Striderna fortsatte, men vi gav ej vika. Skidade 40 km över en natt till Säkkijärvi.”
Obesvarade frågor För länge sedan hade jag stora pla
ner på att skriva ”mina föräld rars roman”. Jag var adopterad och hade ganska gamla föräld rar, och i synnerhet min mamma berättade ibland om åren i början av 1900-talet när hon var en ung flicka som tyckte om att spela ama törteater i Hangö. Det fanns också fotografier där man såg henne sitta i mitten av medspelarna och visa fram sina snygga ben … Sedan fick jag andra intressen, som vuxen tänkte jag ibland på mina föräldrars barndom och ung dom men märkte jag hade alldeles för litet material och beslöt att spara
de djupgående samtalena till sena re, när jag skulle ha tid. Isynner het hade jag just ingenting om min pappa, han var ingen bra berättare men jag borde ha frågat och frågat – men han dog bort innan jag hade tid att fråga. Mamma bodde sina sista år hos mig och jag väntade mig mycket av att vi skulle bo tillsam mans – nu skulle jag fråga allt. Men mamma var då redan på väg in i ett hemligt rike och sade att hon inte längre kom ihåg någonting. Jag blev lämnad kvar med min obe
svarade frågor, boken blev inte skri ven. Först när jag fick min idé om
Bror berättar att tåget i Simola bombarderades och att alla hoppa de av. Han hade sin ryggsäck packad med varma flanellplagg,som hans mamma sytt och när han återvän de till sin plats på tåget hade någon stulit hans ryggsäck. När vinterkri get tog slut och kasernerna vid fron ten städats, hittades hans ryggsäck och almanackan sändes till honom – hans namn och adress fanns i den. 5.3.1940: ”Kompaniet ut till Vilaniemi,där ryssen lyckats bita sig fast. Vi anföll och lyckades slå honom tillbaka till den yttersta udden.”
att bilda en skrivargrupp här i Ingå trodde jag mig finna en lösning; inte för mig själv och mina föräld rars liv, men för att samla en grupp intresserade, med motiveringen att vi, som i början var endast fem personer, skulle skriva om vår egen barn- och ungdom för att ge alstren åt våra barn och barnbarn. För jag förstod att inte heller de hade brytt sig om att lyssna på de äldre, kanske tänkt som jag, att det kan jag göra senare, när jag får tid. Men tiden väntar inte, snart finns vi
inte mer och även andra i släkten är borta. Ingen finns att fråga, men då, mina vänner, finns en pärm med sparade berättelser om de mest skil da ämnen som vi har skrivit ner och
8.3.1940: ”Striderna fortsatte, men vi gav ej vika. Skidade 40 km över en natt till Säkkijärvi. Stekte plät tar i en bastu och åt med sylt från morgon till kväll.” 13.3.1940: ”Fredag kl. 11.00 skottväxling en upphörde omedelbart. Sista timmen häftig eld av ryssarnas artilleri.” Så var vinterkriget över , men flera krigsår vidtog och för Bror Borgars del fram till november 1944 – inal les fem år. Han genomgick både underofficers- och officersutbild ning, blev fänrik 1940 och efter två veckors kurs för fältpräster var Bror färdig att tjänstgöra som fältpräst; tankar på att studera till präst hade hela tiden hägrat för honom. En vecka efter att han hemförlovats i november 1944 skrev han in sig för teologiska studier vid Åbo Akade mi. Prästvigd blev han 1949. Fältpräst och julfirande Bror Borgar firade sin första jul i Äänislinna 1941. Som fältpastor besökte han regelbundet enheterna och höll andakter. Han diskutera de mycket med soldaterna och fle ra bibelgrupper bildades. Han vil le ingjuta tillförsikt och mod i sina mannar och hjälpa dem att orka. Han samarbetade med fältläkaren och efter fiendens fullträffar plock ade de det som var kvar av de stu pade; en svår uppgift för dem båda! Svårt var det också att skriva brev hem till de stupades anhöriga och Bror fortsatte ofta korrespondensen med dem efter kriget. Till Bror Borgars uppgifter hörde också julfirandet. Gemenskapen var god , minns han. Alla delade med sig av det de fått hemifrån i
läst upp för varandra i skrivargrup pen, som råkas varannan vecka för ett par timmars samvaro och enkelt kaffe. Nu är vi redan åtta; deltagandet varierar beroende på resor, andra uppgifter som pensionärer är över hopade av, men jag tror att deltagar na trivs med att dra sig till minnes till exempel Min första skoldag, Ett barns minnen från kriget, Min lärarinna i småskolan, Hur vi firade jul, Min mamma, Min första kärlek, Mitt sommarlov, Något jag gjort för mig själv – och varit stolt över – bara för att nämna några av de ämnen vi har skrivit ner. Vanligen föreslår jag ett ämne för nästa träff, men lika gärna kan man själv bestämma sitt ämne, någonting man har kommit ihåg,
sina matpaket. Kantinerna smyck ades och julgranen kläddes. Jul dagarna var lugna och soldaterna fick vila. Man gick i julbastu och njöt av bastuns varma ånga och skrubbade sig ren inför festlighe terna. Årsstaven ger följande korta anteck ningar: 24.1 2.1940: Ställde i ordning salen för jul festen. 25.12.1940: Julkyrka kl. 7.00 Soldatgudstjänst kl. 10.00 24.12.1941: Var i julbastu. Tog emot dejourerande offi cersåligganden. Gemensam julfest i matsalen kl. 18.00 Efter kriget Efter teologistudierna i Åbo och prästvigningen tjänstgjorde Bror Borgar fem år som skolungdoms präst. Sen blev det rektorskap i tolv år vid Houtskärs kristliga folkhög skola och slutligen Församlingsför bundet i Helsingfors som direktor fram till pensioneringen 1981. Jag frågade honom om krigets hemskheter plågade honom när han blev civil, men han svarade, att han studerade så intensivt, att han inte hade mardrömmar. I dag leder Bror Borgar Åbo svenska veteranklubb, som han startade 1996. Veteranklubben sammankommer en gång i måna den och har varje gång någon gäst. I början var många veteraner med, i dag endast ett femtontal. Borgar vill pensioneras också från det ledarskapet, men det är svårt att få någon annan att leda klubben. CARIN ÅMINNE
till exempel lekar, utfärder, dan sövningar, mobbning (som på den tiden hetter att retas, men betydde just dagens mobbning). Ingenting av det som skrivs kommer utanför kretsen, inte för rän vederbörande vill. Många är intresserade och litet nyfikna och jag brukar svara att välkommen med, det finns alltid plats för nya skrivare eller berättare. På detta sätt tycker jag mig kunna
reparera något av min underlåten het så länge det fanns någon att frå ga. Isynnerhet i barndomen tror vi ju att alla alltid ska finns omkring oss, som goda feer, färdiga att still vår nyfikenhet. DORRIT KROOK