24 – GOD TID
6/2014
FÖRENINGSNYTT
Kyrkslättspensionärer på hemlig resa Torsdagen den 5 juni var det dags för årets hemliga resa, alltid lika populär. 53 glada pensionärer var på väg mot okänt mål.
Emma Engdahl-Jägerskiöld
Upptäck Emma EngdahlJägerskiöld I år har det förflutit 130 år sedan den
lyskraftiga sångerskan Emma Engdahl-Jägerskiöld mottog en blombukett av kompositören Franz Liszt i Weimar, där denne dirigerade orkestern vid en jubelfest. På samma fest uppträdde Emma med tre sånger av Otto Lessman och fick mycket bifall av publiken. Efter festen bjöd Franz Liszt henne hem till sig där han överräckte blombuketten, som hon tog med sig torkad hem till Finland. Emma föddes 1852 i St. Petersburg och dog 1930 i Helsingfors. Som operasångerska debuterade Emma på Nya Teatern (Svenska Teatern) i Helsingfors 1875 i Donizettis opera Kärleksdrycken som bondflickan Adina – en hög, lyrisk sopranroll – med ett par arior och några ensemblepartier, som kräver en god sångteknik. Övriga debutroller 1875–1876 gjorde hon där som Amina i Sömngångerskan och Susanna i Figaros bröllop. Hennes sångpedagog i huvudstaden var Emelie Mechelin. Emmas meritförteckning som operasångerska är lång om än tidsmässigt ganska kort, från 1875–1890 (1900). Hennes karriär omfattade 26 operaroller och 6 talroller som hon uppförde runtom i Europa och i hemlandet. I etablerade musikkretsar såväl som bland den klassiska musikens förespråkare erkänner de flesta, då Emma Engdahl kommer på tal, att de aldrig hört talas om denna sångerska. Arbetsgruppen Emma EngdahlJägerskiöld har tagit till sin uppgift, att levandegöra den bortglömda sångerskan av internationella mått, genom att arrangera konserter till hennes minne. Konserten i Helsingfors hålls 14.10.2014 kl. 19 på G18. Konserten omfattar arior, lieder och visor i tiden framförda av Emma Engdahl. Vid flygeln sitter musikdoktor Folke Gräsbeck och i Emmas roll uppträder operasångerskan Hedvig Paulig-Broman. Berättare är Ulla Grönvall-Streng, pensionär, som genom sina guidestudier fascinerats av sångerskan, hennes karriär och liv.
Vår busschaufför Thomas svängde österut. Skulle vi kanske till Borgå? Nej, vi körde förbi Borgå, inte blev det heller Lovisa. Vi åkte genom ett skönt, grönt försommarlandskap. Småningom syntes skylten Heinola och efter en stund en skylt med namnet Verla. Aha, vi skulle till Verla Fabriksmuseum som ligger i Kymmenedalen, i Jaala – nuvarande Kouvola. Verla Fabriksmuseum är ett av Unescos sju världsarv som finns i Finland. Ägs av UPM-Kymmene Oyj. Verla träsliperi inledde sin verksamhet år 1872, men brann ner 1876. Byggdes upp på nytt och kompletterades med en pappfabrik som verkade till år 1964. Verla blev fabriksmuseum år 1972. Fabriken ser ut som när de sista arbetarna lämnade den. Redan på 1930-talet hade fabriken börjat bli för liten och omodern, och efter en 12 år lång process upphörde fabriken 1964. Verla var känt för att producera vit och fin kartong som användes till olika sorters askar, kartonger och bokpärmar. De fina skolplanscher med olika motiv, som fanns i alla skolor då vi var skolbarn, gjordes i Verla. Verlas kartong blev speciellt vit för att träet barkades noga och efter det slipades väl. Inga kemikalier användes. På den tiden fanns inga skydd eller säkerhetsanordningar på maskinerna, så olyckor hände förstås då och då.
Till exempel barkningsmaskinen åt upp fingrar och tummar emellanåt. Arbetarna tjänade till sitt bröd under blod, svett och tårar. Många arbetsskeden sköttes enbart av kvinnor. Av de anställda var 40 procent kvinnor. Arbetstagarna på de olika avdel-
ningarna hade olika smeknamn. På en avdelning, där papparken radades på varandra på en tung metallskiva, kallades kvinnorna som jobbade där, för björnarna, för de måste vara så starka, för att orka lyfta den tunga balen. I fabriken fanns två torkhus, där de våta arken torkades i tre dygn. Torkhusen användes turvis. Det eldades i två stora ugnar också turvis tills värmen steg till 75 grader. Torkhuset bestod av många öppna våningar. Där jobbade kvinnor som kallades kråkor, balanserande, gående fram och tillbaka på smala spångar uppe i luften! De hängde upp papparken likt tvätt till tork. Arken sattes fast i träknipor fästa i smala träribbor. Knipanordningen kallades för djävulens tandkött eller djävulens käftar. Ett sommartorkhus fanns också, som inte behövde uppvärmas, då det användes sommartid. Där var svalt och skönt att arbeta, och alla längtade efter att få jobba där. Kartongen från Verla kallades Käsipahvi, för att den berördes så mycket av händer. Varje kartongark skulle vägas
och sorteras i rätt hög. Maria Mattsson är en legendarisk person. Hon kallades Verla Maria och gick i pension vid 77 års ålder efter att ha arbetat som sorterare i 55 ½ år! Enligt guiden ville hon inte heller då pensionera sig, men ledningen lovade, att de skulle kalla på henne, om det behövdes. Efter pensioneringen levde hon ännu många år i sin lilla stuga på området. Maria var så skicklig, att hon inte behövde väga kartongarken, hon kunde känna med sina fingrar i vilken hög de hörde hemma, trots att det fanns ett 30-tal olika tjocklekar. Hon lär aldrig ha misstagit sig. Som minne efter hennes långa dagsverke, finns fördjupningar i trägolvet, där hon stått under alla år! Verla pappersbruk ligger i en vacker
tegel är vackert byggda med tinnar och små torn på taken. Det var ett mycket intressant besök, men säkert tyckte vi alla, att det är bra, att den tiden är förbi. Man kunde inte låta bli att undra: Hur orkade dom? Vi har mycket att vara ödmjuka och tacksamma för. I en av de gamla byggnaderna finns en restaurang, där vi åt magarna mätta. Efter måltiden kunde vi ännu smaka på olika sorters vin och göra uppköp. På hemvägen styrdes kosan till Borgå, där vi hade kaffepaus i Konstfabriken. En gammal fabrik som gjorts om till kulturcentrum med konsthall, restaurang och cafeteria. Tack, för en mycket intressant och välordnad resa! Text SIV WIKSTRÖM Foto KRISTIAN LINDFORS.
miljö. Fabriksbyggnaderna av röd-
Bland munkar och nunnor i öst Korsnäsnejdens pensionärer gjorde en sommarresa till östra Finland 1–3.7 med 25 deltagare. Efter att resenärerna samlats upp styrde vi kosan till Alajärvi, där vi avnjöt kaffe och hembakta bullar vid Punaisen Tuvan Viinitila. Resan fortsatte genom vackra Viitasaari till Pielavesi, där vi besökte Urho Kekkonens barndomshem, Lepikon Torppa och fick höra om husets historia. Färden fortsatte till Koivumäen Kartano vid Kallavesisjön, där vi åt en välsmakande lunch. Sedan for vi till Valamo kloster i Heinävesi, och guiden berättade om munkarnas liv och arbete på området, där också volontärer deltar i olika sysslor. En god middag fick vi i klostrets matsal. God nattsömn fick vi i den rofyllda miljön vid klostret. Efter frukosten följande dag gjor-
des ett kort besök vid nunneklostret i Lintula. Sedan körde vi till Koli nationalpark med berget Koli som ligger 347 meter över havet. Sikten var dock inte så bra, då det var mulet och duggregnade. Där-
efter fortsatte vi med färjan över sjön Pielisjärvi till Lieksa. Lunchen åt vi ombord på färjan, färden tog 1 timme och 40 minuter. Vi besökte Vuonisjärvi och Paateri kyrka. Vi såg den kända konstnären Eva Ryynänens hem, atelje/galleria. Kyrkan på området blev klar 1991 med bänkar uthuggna ur grova trädstammar. I kafeterian fick vi kaffe och karelska piroger med äggsmör. I Lieksa gjorde vi ett besök i den moderna och stilrena kyrkan med naturen utanför som altartavla. Vi fortsatte till Bomba-huset i Nurmes och sedan till Kuhmo, där vi hade en utsökt karelsk middag vid hotell Kalevala vid stranden av Lammasjärvi, där vi också övernattade. Tredje dagen gjorde vi ett besök vid naturcentrum Peltola. Gui-
den berättade om alla djur i området och vi fick också se en film. Vi fortsatte till Suomussalmi där vi erinrades om vinterkrigets stora strid ”slaget vid Suomussalmi” med finländsk seger mot överlägset större styrkor. Där finns ett krigsmonument med 105 kopparklockor vajande i vinden, en klocka för varje dag som vinterkriget varade. Där finns också ett stenfält på 3 hektar med 17 000 stora stenar, som påminner om krigets offer och lidande. Lunchpaus hade vi denna dag vid Kultainen Kukko i Suomus-
Koivumäen Kartano vid Kallavesisjön.
salmi. Sedan fortsatte färden via Kajanas utkant, Nivala, Kannus och Karleby mot hemorten. På några ställen hade vi finsktalan-
de guider, men vår språkkunnige ordförande Sven Nysten tolkade snabbt till svenska. Med vår trygga och humoristiska chaufför förlöpte resan till allas belåtenhet, trots att körsträckorna ibland blev långa. Vi konstaterar, att reseupplevelsen fyllde alla sinnen, så de som inte kom med missade verkligen något. Text GULLVI NORRAS Foto SVEN R WESTERGÅRD