GOD TID
kaotiskt sätt. Nej, alla tält var helt enfärgade, men i olika nyanser – brunt tält, beige tält, gult tält, off white och ecru – alla i en salig och oregelbunden blandning. De blekgula, sandfärgade stridsvagnarna man nu ser i TV-nyheterna påminde mig genast om detta tältläger. Soldater stod också på vakt i ett spikrakt led rakt ut i öknen västerut mot Libyen. Ensamma soldater med ett mellanrum på kanske 50 meter från varandra, i en oändlig rad som såg ut att fortsätta ända till horisonten. Assuandammen såg ut att vara välbevakad. Jag hade gärna fotograferat tältlägret, men tänkte att det var klokare att låta bli. Sedan befann vi oss i öknen. Vägen var asfalterad och fin sand hade ställvis lagt sig i drivor så som snön brukar göra hos oss. Vi såg inte många bilar. Ingen körde
om oss på hela vägen men vi mötte några lastbilar som forslade sand och sten. Lägre berg syntes vid horisonten och två gånger mötte vi mängder av kameler som bevakades av några kamelryttare. Stora vibrerande sjöar syntes allt som oftast vid horisonten. När vi kom närmare var det ändå bara öken och sand överallt. Vid ett obetydligt skjul eller kyffe – tre väggar men ingen framsida på huset, några kafébord och stolar – gjorde chauffören ett 20 minuters uppehåll. Vi satt och drack vatten, medan Negi tog en tupplur på en divan. Mitt på dagen kom vi fram till Abu Simbel.
Återställda tempel År 1960 påbörjades bygget av Assuandammen och vattenytan i Lake Nasser började långsamt stiga. Många tempel och min-
– Att rida på kamel är inte så svårt, det är bara väldigt jobbigt när kamelen reser sig och när den går ner på knä igen, berättar artikelförfattaren Marianne Huotari.
nesmärken skulle gå förlorade men några ville man rädda. Det stora Abu Simbel och det mindre templet, som är tillägnat Ramses II:s favorithustru Nefertari, hörde till dessa. Först byggdes en tillfällig damm runt templen för att hålla det stigande vattnet borta. Sedan sågades templen i mindre bitar, vilka transporterades högre upp på berget ovanför flodbanken. Där sammanfogades bitarna på nytt och templen återställdes i sina ursprungliga utformningar. När man närmar sig platsen med bil, syns ”berget” i vilket det
stora templet befinner sig på långt håll. Här mötte oss åter en personlig guide Kamal. Till vår förvåning fördes vi först genom en port i bergets sida rakt in i berget. Där under ett högt och ”tomt” konstgjort valv kunde vi se hela templet ”utifrån”. Det bestod av en serie mindre och större ”lådor” som låg på rad efter varandra. ”Laatikkoleikki” var det ord som spontant dök upp i mitt huvud. Man gick på en metallbro, som följde templet i hela dess längd och upplevelsen kändes rätt så märklig. Därpå var det dags att gå in i templen på riktigt. Abu Simbel hade länge fascinerat mig. Att stå framför de fyra stora statyerna av Ramses II kändes häftigt. Vår guide sade åt oss att vi var ”lucky”, för där fanns inga andra turister just då. Vi hade all tid i världen att lyssna på hans berättelser. I lugn och ro vandrade vi igenom de olika salarna, förbi alla statyer av olika gudar och Ramses II i olika skepnader samt väggmålningar och reliefer, ända fram till det allra innersta rummet där Ramses II sitter bredvid tre andra gudomligheter. Två gånger om året når den uppgående solens strålar detta innersta rum och belyser Ramses och de två närmast honom sittande, medan den tredje för alltid får sitta i skuggan. Förutom raden av olika rum som följer efter varandra finns där också sidokammare, där det ursprungligen har funnits bibliotek och också utrymmen för skolning av präster. Relieferna föreställer betydande händelser i Ramses liv, främst krig och erövringar t.ex. slaget vid Kadesh. Efteråt satt vi på bänkar i en liten trädgård och åt vår medhavda lunch medan Lake Nassers vattenspegel bredde ut sig
I anledning av att fastemånaden precis
tog slut när vi kom till Kairo skrev jag följande på finska: Pimeys on voittanut, ruoka-aika koittanut /Ramadan on loppu, ruuan luokse hoppu
Sfinxen påstod : Här har jag stått i över 5000 år/Solens första strålar lyser på mig/Jag har sett Alexander den store, Caesar, Mark Antonius och Napoleon/Alla har de häpnat inför min storhet. Tempelruiner i Karnak
Dessa amerikanska turister: Framför Isistemplet på Philae stod en man och höjde sin kamera mot en oändligt vacker och välbevarad pelare. Så sänkte han kameran och utbrast: ”Why take another picture of this junk?” MH
Ramses II:s tempel i Abu Simbel
3/2011 – 13
framför oss. Man känner sig ganska liten i en dylik omgivning. Jag såg mina fotspår i den fina sanden och visste att inom kort skulle de suddas ut av andra fotspår. Templen står kvar – de har redan stått där i några tusen år – och kommer att göra det framöver också.
Allvarliga soldater Vägen tillbaka till Assuan var samma som vi hade kört på förmiddagen. När solen gick ned stannade chauffören bilen och frågade om vi ville fotografera solnedgången. Senare när vi närmade oss Assuan var vägen plötsligt blockerad av en massa oljefat som bilen måste kryssa igenom. Så stod där några soldater och gav stopptecken. Chauffören stannade bilen, släckte lyktorna och tände lampan i biltaket. Alvarliga ansikten över Kalasjnikovs stod i mörkret och stirrade på oss inne i bilen. Så fick vi köra vidare. Till hotellet, som i sitt tidigare liv hade varit kung Faruks palats i Assuan, kom vi sent på kvällen, bytte kläder och gick till restaurangen för att äta en ordentlig middag. Där fanns redan våra engelska vänner från kryssningen. Program följde med magdans och snurrande dervischer. Vi var nöjda och trötta efter en underbar dag. Följande kväll flög vi till Kairo och morgonen därpå mötte Hussein oss med sin Mercedes för att köra oss till flyget för hemfärden. Vi blev väldigt glada att se honom, han kändes redan som en gammal god vän. Damen i Misr Travel på Strandvägen, hon som hade ordnat hela resan, fick en stor bukett blommor som tack. MARIANNE HUOTARI