30 GOD TID
4/2017
Att bli äldre för med sig en hel del förtretligheter, större och mindre. En av de större och dyrare är tänderna. En och annan jämnårig kan skryta med att alla tänder i munnen är precis egna, det kan inte jag. Tror inte det finns någon tand som är helt egen, i så fall är den garanterat ett problem. I min mun finns alla sorters ersättningar för egna tänder, skal, stifttänder, implantat, olika varianter man inte ens kan namnet på. Och det kostar skjortan, säkert går man omkring med en riktigt hygglig bil i käften. Det händer alltid kvällen före Den välbekanta lagen om alltings jävlighet gör ju att om det ska hända en mindre katastrof i munnen sker det alltid kvällen innan man ska på fest, till Seniorskeppet eller en större politisk samling. Klockan var 23 och jag borstade tänderna, allting var packat och klart för Seniorskeppet följande dag. Då sade det knax och en stifttand mitt i munnen gled ut. Och lämnade ett stort, svart hål efter sig. Då var goda råd dyra, närmaste tandläkarjour fanns i Helsingfors. Min man som är ingenjör funderade en stund, kom sedan med två tuber och förklarade att problemet
Livets små förtretligheter
var löst. Ena tuben innehöll bilspackel av bästa kvalitet, den andra härdare. Lite blandas, tanden fick spackel på skruven och in i munnen. Den satt som berget!! Nästa tandläkarbesök var inte så roligt. Tandläkaren trodde inte sina öron: – Bilspackel? Va sa du??? Fick förtydliga mig med Plastic Padding liksom. Special ... – Och vad innehåller det? Hade tuben
med så han riktigt fick sätta sig in i spacklet. Och det gjorde han. – Brandfarligt, innehåller styren, farligt vid inandning, irriterar huden. Vid förtäring kontakta genast läkare ….. Både läkaren och tandsköterskan stirrade länge på mig. Sedan började båda skratta och efter det kallas jag ”tee-se-itse-nainen” och räknas som ett hopplöst fall. Fick i alla fall lova
dyrt och heligt att om det händer på nytt genast kontakta mottagningen. Och det lovade jag. Och igen en gång Tyvärr måste jag bryta mitt löfte. Nästa gång tanden gled ut var det lördag kväll och på söndagen väntade ett stort släktkalas hos en av sönernas svärföräldrar. Så det var bara att ta till spacklet en gång till. Sände en liten ångerfull tanke till tandläkaren men inför hotet att på släktkalaset gå omkring med ett svart hål i munnen och skrämma slag på barnbarnen vann nog spacklet över samvetet. Lite sned blev nog tanden den här gången men vad får man inte offra för skönheten. Bävar lite för nästa tandläkarbesök. Till alla lycka har spacklet visat sig rätt så hållbart och håller mellan 1-2 år. Så med glädje går man omkring och är både brandfarlig, hälsovådlig att inandas och irriterande för ögon och hud. Tills vidare har ingen klagat så jag antar att det handlar om ett mycket internt problem. Men jag vet att jag kommer att få ett eget kapitel i Tandläkartidningen under ”Konstiga fall” ….
Veteranernas minnen i bokform Det började för länge sedan i en grop där två amatörarkeologer utforskade vår fornhistoria. Historielektorn Ulf Smedberg från Nykarleby och jordbrukarenkrigsveteranen Arne Kronqvist från Purmo var av olika åldersklasser, men med gemensamt intresse. – Arne började berätta om sina krigsupplevelser och jag lyssnade med stort intresse. Jag frilansade som journalist och gjorde program för lokal-tv, det blev många intervjuer med Kronqvist och andra krigsveteraner, berättar Ulf Smedberg.
BOKHYLLAN
Författaren Ulf Smedberg, t.v., och förlagsdirektören Bo Kronqvist presenterar den nya boken om veteranernas minnen.
Nu har han sammanställt sitt digra material till boken ”Veteranens minnen – minnen för livet”. Boken ges ut på det lilla österbottniska förlaget Scriptum, och det föll sig helt naturligt att första presentationen hölls bland veteraner på Nykarleby sjukhem. Bland deltagarna fanns då också två av de tiotalet veteraner som gett stoff till boken, Einar Wikblad och Ragnar Eriksson från Nykarleby. De flesta andra uppgiftslämnarna lever inte längre. Ulf Smedberg har kombinerat sina historiska kunskaper med journalistens nyfikenhet, boken erbju-
der därmed intressant läsning med veteranernas realistiska berättelser och historikerns faktabakgrund. Boken tar avstamp i 1930-talets begynnande oro i hemlandet och i Europa. Veteranerna kommer in i berättelsen med vinterkrigets utbrott, och Fjalar Zittra befann sig på Summa-avsnittet vid det välkända ”miljonfortet”. Han ingår liksom de andra berättarna i den österbottniska enheten IR 9, tidigare IR 22. –Fiendens första anfall mot försvarslinjen pågick nästan hela dagen och man kände det verkligen i
kroppen, spänning skulle jag kalla det, berättar Zittra. Händelserna på Summa-avsnittet med Munasuo och Leipäsuo bildar stomme i berättelserna från vinterkriget, och nära skildras slutskedets dramatik med många stupade och med tragedin vid Larsmo-Öjakorsun den 13 februari 1940 som enskilt exempel. Ödesmättad dag i Summa Den 7 februari 1940 blev också en ödesmättad dag i Summa. En manskapskorsu fick fullträff av två granater, och Arne Kronqvist berät-
tar: –Att beskriva den förödelse som åstadkoms är omöjligt. Allt blev mörkt... här och var hördes stönanden. –Det s.k. Vöråkompaniets egna förluster denna bedrövelsens dag var 11 stupade och fyra sårade. Av Pörtomborna överlevde fyra eller fem, minns Kronqvist. Under fortsättningskriget tjänstgjorde de berättande veteranerna i huvudsak i den 17:e divisionen, de flesta i IR 13. – Drygt ett år fick vi njuta av vår civila vila. Hemma i Markby hade
ISA FORSBÄCK
vi fått gården i beboeligt skick med ett rum och kök färdiga. Lea (hustrun) fick bo i Markby under det andra kriget. Den dagen jag fick inkallelseordern var hon nere vid ån och tvättade kläder. Hon var havande och det blev, åter en gång, ett svårt avsked. Men det var bara att lyda order, berättar Kronqvist. Arne befann sig på krigssjukhus vid fredsslutet. – Jag var mer än glad, jag hade en liten livsgnutta kvar, men inte var det mycket! Utblottad men vid liv Han berättar att han med endast statens avgångsvederlag på 600 mark kände sig utblottad när det civila livet började. – Men det var ett nöje att få börja arbeta så att man glömde strapatserna från kriget. Ibland drömde man krigsdrömmar och vid minsta smäll hajade man till. Men de som liksom jag kom helbrägda från kriget satte nog värde på varje dag livet gav, konstaterar Arne Kronqvist. Boken om veteranernas minnen är läsvärd för senare tiders finländare. Författaren Ulf Smedberg konstaterade vid publiceringen att många yngre går i okunskap om veteranernas upplevelser, främst för att veteranerna i rådande samhällsklimat efter kriget varken ville eller vågade berätta. Boken på 240 sidor innehåller också fotografier och kartskisser från frontlinjerna, illustrationer som delvis är unika i jämförelse med övriga av nutida krigsskildringar. TEXT OCH FOTO: BERTEL WIDJESKOG