NIC #3: Media

Page 1

Edited by NIC and Friends.

Magasin Nic. icke-kommersiell skrift om (gatu-)kultur, social ekonomi och livet självt

Allt är på riktigt

Gatukonstnären Obeys Obamaplanscher gick från att pryda sjaviga Manhattanfasader till att bli ett av Obama-stabens viktigaste värva-väljarevertyg. Sid 66

Vad är grejen med

MEDIA?

Varför påverkar medierna oss så? Vad är det för slags verklighet som förmedlas? Hur ska vi förstå de nya medierna – på vilket sätt kommer de att förändra journalistiken? NIC har frågat både producenter och konsumenter, akademiker såväl som aktivister, om framtidens media­landskap.

illustration obey bearbetning anthony iswandi

ISSN 1654-6660 #3 vinter/vår 08/09 gratis så klart

8 essä Mediernas makt – hur är den möjlig och vart är vi på väg? 20 reportage #1 Mördande reklamare visar sin goda sida på Cannes Lions Advertising Festival. 28 resereportage Rivierans mest glamourösa stad bortom strålkastarljuset. 34 reportage #2 Vad händer med journalistiken? Vi träffade sådana som forskar i ämnet. 44 Glokalt Möt mannen som vill att Malmös kalkbrott om hundra år ska vara ett inomhusparadis. 50 lokalt Efter dagstidningen Arbetet kommer veckotidningen Efter Arbetet – vi har pratat med initiativtagarna. 54 fotoreportage Märkvärdigt vardagliga bilder från Möllevången. 60 glokalt Japanska tevelekar – förnedrande eller inte? 66 urbankonst NY:s gatukonstscen en månad före valet. Plus: CFUK gallery – Spinneriet. 84 föreningsliv Intervjuer, reportage och reflektioner kring European Social Forum och alternativa medier.


A room with a view.

s. 88 ►

text och foto henrik eklundh paglert

s. 52 ►

s. 8 ► s. 84 ► s. 66 ► Det här är utsikten från hans kök – Cagnes Sur Mer i förgrunden och Côte d´Azur längre bort. Tittade han norrut såg han bergen och byarna som klättrar uppför dem. I början av 1900-talet målade han många av sina världsberömda målningar just här. Auguste Renoir räknas till en av de främsta impressionisterna och hans ande vakar fortfarande över huset där han år 1919 dog.

 S2  ida

Magasin Nic

s. 74 ►

”Det finns uppenbarligen utrymme för enorma mängder medier utan att de hotar varandra. Om man idag uppfann papperstidningen skulle den bli en gigantisk succé.” Så sade Jolin Boldt, grundare av tidskriften Sesam, när vi träffade henne för att prata om nya och gamla medier. Tänkvärt. Jag tolkar det som att vi suktar så efter berättelser om oss själva att vi omhuldar vart och ett av de medier som erbjuds. Ju mer de bekräftar oss, desto mer behöver vi dem. Teknikoptimisterna ser annorlunda på framväxten av medier. De tycks mena att det senast uppfunna mediet (internet) måste vara mest relevant för vår samtid, och att det därför kommer att konkurrera ut äldre medier. Demokratioptimisterna menar att det är de medier som ökar utbytet mellan läsaren och mediet – som låter användaren själv bidra till nyhetsflödet – som kommer att konkurrera ut mainstreammedierna. Användarstyrda (ofta ideella) medier måste ju ur ett rättviseperspektiv vara överlägsna toppstyrda (sällan ideella) medier. Och så finns mångfaldsoptimisterna, som Jolin Bildt, som tror att vi kommer att få fler och fler olika typer medier och att det är bra eftersom fler människor då kan göra sina röster hörda. Men så läser man vad Ola Stockfelt, lektor i film- och musikvetenskap, säger: ”Visst är det lättare att komma till tals (idag), men det är ingen som lyssnar. I en diktatur är det också tillåtet att skrika i ett stängt rum.” Och så har frågan plötsligt blivit en annan: Vad ska vi med alla våra medier och mediaingångar till om vi ändå bara talar till döva? Är man lagd åt det konspiratoriska hållet kan man fråga sig om ”avregleringen” av medierna är 2000-talets version av bröd och skådespel till folket. Medan vi alla sitter och bloggar eller kommenterar andras bloggande kan makten ostört leda oss vart den vill. Fast tursamt nog har det ju inte blivit riktigt så. Det är ner i denna soppa som Magasin NIC denna gång har valt att dyka. Vi vill förstå hur medias sugges­ tionskraft är möjlig och hur mediernas rapportering påverkar både individ och samhälle. Vi undrar också om de så kallade medborgar- och communitymedierna är mer demokratiska än etablerade kommersiella medier. Stefan Karlsson har i sin essä dammat av Marshall McLuhans tes om mediet som varande själva budskapet – tankar som formulerades på 1960-talet men som häpnadsväckande väl kan förklara mycket av det som händer idag. Våra föreningssidor handlar mycket om European Social Forum, en av de större ideella manifestationer som någonsin hållits i Sverige. (Enligt McLuhan så är för övrigt forumet att betrakta som ett enda stort medium). Vi har träffat en av arrangörerna och en av föreläsarna som båda har synpunkter på hur massmedierna fungerar. Tidningens tredje del handlar om urbankonst. Vi åkte till New York några månader före valet och fick se hur gatukonstnärer använde det offentliga rummet för att föra ut sina åsikter. Bland annat uppmärksammar vi Obey vars Obama-bilder blev en del av presidentkandidatens officiella valkampanj. Till vårt gatukonstgalleri har vi bjudit in Spinneriet att visa sina bilder. Missa inte deras rondellsillar! Nummer 3 av Magasin NIC genomsyras av media i olika former – vi hoppas att ni orkar lyssna. henrik eklundh paglert, redaktör och formgivare

S 3   ida

Magasin Nic


Stefan Karlsson försöker förstå sig på medias dragningskraft samt de problem och möjligheter som hägrar i vårt nya medialandskap.

20 reportage

36 intervju

utg iv a r e Hå ka n Lar s s o n Till vardags en av två rektorer på Glokala folkhögskolan. Har ett finger med i mycket av förenings- och stadsutvecklingen i Malmö – från Stapelbäddsparken till Sofielund. hakan@glokala.se

Ste fa n K ar ls s o n Skribent och författare till boken Garanterat aktiverad. Huvudskribent och biträdande redaktör för NIC. stefan@sofielund.org

papper Omslag: Galerie Art Gloss. Inlaga: Galerie Art Matt

Ann H i n g strö m Före detta Arbetet-journalist, numera frilansande skribent och illustratör.

52 intervju #3

Muzak-forskaren Ola Stockfeldt om varför medborgar-etermedier behövs även i internets tidevarv.

Ba ba k Payan d eh Fotograf som är född i Iran men skolad i London. Är den som fotar NICs berömda mannekänger.

60 trendspaning

Japanska tevelekar – förnedringsteve eller inte?

66 urbankonst

Intervjuer, reflektioner och reportage om media, alternativa medier och European Social Forum.

28

84 föreningsliv

66

Gatukonstscenen i NY en månad före valet. CFUK gallery visar alster av Spinneriets elever. Och så boktips för den som vill vidga sitt konstbegrepp.

tr yc k Holmbergs AB

is s n 1654-6660 adress Magasin NIC Rolfsgatan 16, 214 34 Malmö NIC ansvarar bara för beställt material. Vi vill gärna att ni hör av er med tips, idéer, kritik och beröm, och vi har självklart ingenting emot att ni citerar ur denna tidskrift; säg bara att det är från oss ni lånat.

nic-mannekängerna is back. see inside...

20

För detta Arbetet-ledarskribenten Petter Larsson avslöjar tänket bakom efterföljaren Efter Arbetet.

A n tho ny Iswan d i Reklamare från Djakarta med grym koll på Illustrator. samarbete & p r e n um e r a tio n Liv Zetterling, 0705-53 52 10.

m e d a r b e ta r e Joha nna Gustav s o n Frilansjournalist med särskilt intresse för urban kultur och social hållbarhet.

50 intervju #2

Helen Jo han s s o n Pedagog med lust och intresse för bild och foto.

r e d a ktio n He nr i k E klun d h Pag ler t Till vardags redaktör för en av Malmös stadsdels­tidningar. I detta sammanhang är han huvudredaktör och formgivare. info@eklundhpaglert.se

Liv Ze tte r li n g Projektledare som håller ihop den bångstyriga organismen NIC. Brinner för urbankonst och medborgarteve. liv@glokala.se

Mediaprofessorn Peter Dahlgren om nya och gamla medier. Vad är det som sker just nu – är vi på väg mot en mer rättvisande journalistik?

Jes p er B lo mqv i st Fotograf, möllan­bo, väktare och filosof.

54

Mediaorganisationen IAMCR samlar världens ledande forskare inom media och journalistik – hur ser de på medias framtid?

8

34 reportage #2

84

Reklamfesten Cannes Lions gör mördande reklam för socialt engemang och mänskliga rättigheter – en hållbar utveckling eller bara en trend?

91

62

8 essä

r e d a ktio n e ll ta n ke NIC är en icke-kommersiell tidskrift som vill uppmärksamma det som varit, det som nyss blivit och det som ska komma. I en värld då mediet blivit synonymt med budskapet har innehållet hamnat i skymundan. Vi vill ta fram det i ljuset igen. Vi ska vara en motvikt till snuttifiering och ironisering, vi vill uppmuntra slow-reading och stimulera till eftertanke och handling. Vi gillar det som bubblar under ytan och i underjorden men vi tror inte att vår tids tankar och idéer nödvändigtvis är viktigare än tidigare generationers. Vi söker ett sammelsurium av högt och lågt, nära och fjärran. Vårt mål är folkbildning i ny kostym.

Långsynt marknadsföring 1993 gjorde Markus och Daniel Freitag, bröder och grafiska formgivare, en vattentät cykelväska för eget bruk. De sydde den av gammal lastbilspresenning, säkerhetsbälten och däckslang. Idag säljs och kopieras deras messenger bag, gjord helt och hållet av återvunnet material, jorden över. År 2007 bjöds formgivare och andra in att designa sin egen truckväv på ämnet "transit". 3 000 bidrag från 70 länder kom in.Vinnaren blev Chris Gray från Manchester som valde att symbolisera lastbilarnas ständiga ambulerande med en flicka på en gunga: Straightforward minimalist, yet appealing style, tyckte juryn. Nu ska väven slitas på vägarna i fem år – sedan ska den skäras sönder och bli till nya Freitag-väskor.

 S4  ida

Magasin Nic

S 5   ida

Magasin Nic


>>

För trettio år sedan var Örebro inte en särskilt upphetsande stad. För ett barn var staden visserligen trivsam och trevlig, men som tonåring kändes utbudet torftigt, taket lågt och luften tunn. Så kom högskolan, caféerna och restaurangerna, de hippa klubbarna och uteserveringarna; sedan nöjesgratistidningarna och inredningsbutikerna, och ganska nyligen en storsatsning på bildkonst. Förra året visade Örebro slott en världsklassig impressionist­utställning, i år satsar man på spektakulär utomhuskonst. I somras bjöd en promenad genom staden på flera livsbejakande små verk; somliga arrangerade av kommunen och bekostade av skattemedel, andra gjorda av okända förbipasserande och gratis för betraktarna. Det var intressant att se dessa yttringar – så lika men ändå så olika – bredvid varandra i stadens rum. Det visade än en gång hur det opretentiösa – det vardagliga men uppriktiga – ofta är det mest uttrycksfulla. Slutsats: konstlad konst är inte god konst – medan konstig konst mycket väl kan vara det. Oavsett vad konstnären heter och vart konsthallen är placerad.

Sverige vaknar del 2 ”Konstlad konst är sällan god konst medan konstig konst mycket väl kan vara det”.

 S6  ida

Magasin Nic

”Malmö vaknar” och ”Världen vaknar” heter två program som går på teve­kanalen Glokal.TV (läs mer på sid 90).

S 7   ida

Magasin Nic


Jag

finns på TV – alltså finns jag. Den franske 1600-talsfilosofen Descartes påstående ”jag tänker alltså finns jag” kan i vår tid omformuleras till ovanstående. Massmedias enorma genomslag och påverkan på våra liv kan knappast överskattas. Författaren och journalisten Göran Rosenberg är en av många som är uppriktigt orolig för den nya mediala värld vi har trätt in i. På 1990-talet var det mycket tal om dataspel som hotade att passivisera unga och få dem att försumma skolarbetet. Rollspel utsattes för liknande kritik. Sedan internet på allvar slog igenom har vi haft en livlig debatt om att framförallt unga människor lägger ner allt för mycket tid på den virtuella världen och vilka faror som hotar där. Det som framförallt oroar Rosenberg är Second life. Det är en virtuell värld som man kan koppla upp sig på genom internet. Det är ett gigantiskt världsomspännande dataspel där varje deltagare utrustar sig med en ”avatar” – en figur, eller spelpjäs om man vill vara gammaldags. Enda skillnaden är att det inte är frågan om något spel utan en ny värld – med hus, affärer och städer – som vem som helst kan vara med om att bygga upp. Faran som Rosenberg ser är att människor lockas in i den virtuella verkligheten i så hög grad att de väljer att vara där istället för i det verkliga livet. Den virtuella verkligheten blir verkligare än verkligheten själv. Nu när den första entusiasmen för Second life lagt sig konstaterar vissa bedömare att det inte blev den succé man trott. Andra menar på fullt allvar att 80 procent av internetanvändarna kan komma att ha en avatar 2011 (konsultföretaget Gartner, pressmeddelande 24 april 2007). I november 2007 skrev Rosenberg en kolumn i DN med rubriken ”Vad är verkligt”. Det han menar är att vi får allt svårare att skilja på vad som är verkligt och overkligt. En stor del av det vi vet eller tror oss veta om världen är förmedlad av andra, ofta genom media. Rosenberg menar att vår kontakt med verkligheten "i växande utsträckning sker genom elektroniska medier som blir alltmer sofistikerade och alltmer genomträngande. Journalistik kan se ut som reklam och reklam som journalistik". Hur ska vi kunna värdera all den information vi utsätts för när möjligheterna för manipulation ökat. Kort sagt – hur ska vi kunna avgöra vad som är verkligt och vad som är overkligt?

Del 1 – Mediet är budskapet

Att leva sitt liv till stora delar genom medier är ingenting nytt. Får man tro den numera avlidne litteraturprofessorn och media­debattören Marshall McLuhan har människan alltid gjort det. McLuhan väckte uppståndelse på 1960-ta-

 S8  ida

Magasin Nic

Me dia berätte lsen om vår a liv och hur de tre sk ärmarna tog över

let när hans bok Understanding Media (Media – människans utbyggnader) gavs ut. Det som är unikt med hans tankar och idéer är helhetsgreppet och synen på media som en del av människan. Det McLuhan är mest berömd för är hans uttryck mediet är budskapet. Bakom denna till synes enkla devis ligger en mycket omfattande analys. Han menar att det som formar och påverkar människor mest inte är innehållet i medier utan själva den teknologiska form som innehållet förmedlas genom. Vi är vana vid att tänka att det är innehållet i exempelvis tidningar, radio och teve som är det väsentliga och att mediet i sig är av mindre betydelse. McLuhan vänder på det och ger åtskilliga exempel på hur olika medier fungerar och vilken påverkan de har på människors varseblivning, världsbild och sätt att vara. Han går så långt som att säga att det är medierna som är den pådrivande och förändrande kraften i samhället. För detta har han kallats teknologisk determinist eftersom han hävdar att det är teknologin, snarare än ekonomiska faktorer eller människors politiska agerande, som bäst förklarar samhällens utveckling.

Medier – utbyggnader av människan

Vad är då medier? McLuhan har en egen definition som strider mot det vi i dagligt tal menar med medier. Han fastslår att medier är utbyggnader – förlängningar av människan. Med den definitionen blir förutom de traditionella massmedierna även bilar, pengar och elektriska apparater till medier. Hur kan det komma sig att medier kan ha en sådan omvandlande effekt? För att förklara detta använder sig McLuhan av myten om Narkissos. Narkissos blev förälskad i sin egen spegelbild som han såg i vattnet och tynade bort i självförsjunkenhet, ointresserad av omvärlden. Poängen i den här myten är enligt McLuhan att människan blir fascinerad av varje utbyggnad av sig själv i vilket som helst material utanför henne själv. En viktig aspekt är, menar McLuhan, att Narkissos inte upplever att spegelbilden är en utbyggnad av honom själv. Han är övertygad om att spegelbilden är något skilt från honom.

McLuhan menar att ny teknik tenderar att bedöva, berusa oss och ”dänger igen dörren för omdömet och iakttagelseförmågan”. Detta får en att tänka på tevemediet. Jag tror många känner igen tevens förmåga att hypnotisera och hålla kvar tittaren vid apparaten, oavsett om det finns någonting värt att titta på eller ej. På så sätt blir själva aktiviteten att titta på teve det viktigaste – mediet är viktigare än innehållet. Jag minns en kompis som flyttade till USA när vi båda gick på mellanstadiet. När han kom tillbaka var vi i 18-årsåldern och började umgås igen. Det som framförallt förvånade mig, och som vi ”svenskar” retade honom för, var hans förändrade medievanor. Han hade egen teve på sitt rum, vilket bara det var märkligt. Men det konstigaste av allt var att den var på nästan dygnet runt. Det här var på 80-talet, innan kabel- och satellitteve, när det bara fanns två statliga tevekanaler att titta på. Han verkade inte bry sig om ifall apparaten visade

testbilden, språkprogram på serbokroatiska eller barnprogram. Huvudsaken var att den var på, samtidigt som han övade skalor på sin elgitarr eller pratade i telefon. "…behovet att använda de sinnen som finns tillgängliga är lika tvingande som tvånget att andas, något som förklarar tvånget att hålla radio och TV igång praktiskt taget dygnet runt. Tvånget att hålla igång är fullkomligt oberoende av programmens ”innehåll” eller av den enskildes förnimmelseliv, vilket ådagalägger att tekniken är delar av kroppen." (McLuhan s 87)

Vakenhet förhindrar hypnosen

Ett annat talande exempel är människans förhållande till bilen, även den ett medium anser McLuhan. Många människor vårdar sina bilar som om det gällde deras egen hälsa, kanske mer än de sköter om sig själva. Ve den som råkar repa lacken. Många bilägare klarar heller inte av att man kör om dem, särskilt inte om man kör om en BMW med en rishög. Då får självkänslan sig en törn. Medierna får oss att förlora oss själva; vi identifierar oss på ett omedvetet sätt med dem. Risken är överhängande att de tar över

”Konstnären kan korrigera relationerna sinnena emellan innan den nya teknikens slag har dövat det medvetna tänkandet.” Som konstnär betraktar McLuhan varje människa som är vaken för hela tillvaron.”

Frihet i dagens samhälle är att vara oberoende av teve, dator och mobiltelefon.

och att vi i värsta fall förlorar kontrollen över våra liv; särskilt när en ny teknik gör sitt intåg och överväldigar oss med sin kraft. Ett nutida svenskt experiment visar hur mycket som har förändrats på bara 10 år, och styrkan i förändringen. Forskaren Annakarin Nyberg, vid Umeå universitet, har låtit ett antal personer leva en veckas tid utan mobiltelefon. En vecka kan tyckas vara en kort tid men det fick dramatiska konsekvenser för en del. En person upptäckte att han inte kunde komma upp i tid på morgnarna eftersom han inte hade någon klocka. Andra upplevde abstinensbesvär. Någon insåg att det trots allt gick att leva utan mobil och kände sig mer avslappnad. Inget samhälle har hittills varit tillräckligt självmedvetet för att ha utvecklat någon immunitet mot nya utbyggnader. Den som har bäst förmåga att inse och klarast och tydligast förstår vad en ny utbyggnad kommer att innebära i omvälvande kraft, är konstnären, menar McLuhan: ”Konstnären kan korrigera relationerna sinnena emellan innan den nya teknikens slag har dövat det medvetna tänkandet.”. Som konstnär betraktar McLuhan varje människa som är vaken för hela tillvaron. Att förhålla sig medvetet till den nya tekniken och nya medier är alltså avgörande, annars blir vi hypnotiserade och förlorar en del av förmågan att styra våra liv.

I de tre skärmarnas grepp

I Sverige konsumerar vi massmedier i genomsnitt 6 timmar per person och dag. Fortfarande är det de traditionella medierna teve, radio och dagspress som är populärast. En genomsnittlig dag (siffrorna är från 2007) tittar 85 procent av befolkningen på teve, 80 procent läser en dagstidning och 77 procent lyssnar på radio. Sedan 1979 har inte några dramatiska förändringar skett – det är

S 9   ida

Magasin Nic


”människan blir fascinerad av varje utbyggnad av sig själv i vilket som helst material utanför henne själv.”

Mytens Narkissos tolkad av konstären Caravaggio (1573–1610). Dagens Narkissos?

foto helen johansson

något fler som tittar på teve och lyssnar på radio. Den stora skillnaden står den nya digitala tekniken för med persondatoranvändning och internet. 1998 använde 21 procent av befolkningen internet en vanlig dag. 2007 är siffran 64 procent och trenden är stigande (Nordicom – Sveriges mediebarometer 2007). Två tredjedelar av befolkningen använder alltså internet en vanlig dag och kan blixtsnabbt få valfri information från jordens alla hörn, med en teknik som i princip inte fanns utanför universitet och militära kretsar förrän i mitten av 1990-talet. Det är sannerligen en revolution. Inför varje nytt stort teknik- och medie­ genombrott har olyckskorparna förutspått att andra medier skulle slås ut. När filmen kom menade man att teatern skulle försvinna, när teven kom skulle bion försvinna, när kassettbandet kom skulle LP-skivan försvinna och med cd-skivan skulle LP-skivan återigen försvinna. Det blev inte riktigt så. På senare tid har det till exempel kommit en revival för den gamla vinylskivan som återigen börjar pressas i större upplagor. Det verkar som att medier är seglivade. Istället för att nya medier slår ut gamla så läggs de bredvid varandra, mångfalden ökar. Antalet medieformer har således aldrig varit större än nu. Med traditionella medier fortfarande starka, samt de nya medierna i form av internet, mobiltelefoner och dataspel, har människor aldrig tidigare varit så uppslukade av medier som idag. En god vän brukar skämtsamt säga att frihet i dagens samhälle är att vara oberoende av de tre skärmarna: teve, dator och mobiltelefon.

Det individualistiska samhället tur och retur

Medier har ett enormt inflytande på oss och håller oss fångna oavsett innehållet. Utbudet och konsumtionen har aldrig varit större. Hur påverkar det oss som människor? McLuhan menar att det dominerande mediet i en viss tidsepok formar både människa och samhälle. Boktryckarkonsten hade en revolutionerande effekt när den kom och ledde till att samhällena i västvärlden blev litterata och därigenom präglade av synen. Ett starkt utvecklat synsinne behövdes för att kunna tyda alla snirklar och utsirningar hos skrivtecknen. Ett illiterat samhälle däremot är dominerat av hörseln; den muntliga berättelsen är mediet för kommunikation. Läs- och skrivkonsten ledde enligt McLuhan till den västerländska individualismen. Människan kunde dra sig tillbaka till sin

 S 10  ida

Magasin Nic

För inte så länge sedan vägde en mobiltelefon flera kilo och bara de rika hade råd med den. ”Yuppienalle” kallades den för några år senare då det fortfarande var exklusivt att äga en. Idag är den var mans egendom. Nu börjar det istället bli exklusivt att inte ständigt vara nåbar. foto sony ericson och bambuser

Dagens mobiltelefon är långt ifrån bara en telefon. Live tevesändningar via nätet tillhör de foto bambuser senaste funktionerna.

egen kammare och läsa och skriva i avskildhet. Stammen – kollektivet – förlorade i inflytande. Radion väckte åter stamkänslorna till liv, genom hörselsinnet. Utan radion hade Hitler aldrig kommit till makten, menar McLuhan. Radion hade en enorm mobiliserande verkan på folkmassorna. Teve däremot har en helt annan inverkan. Tevemediets sinne är känseln och är speciellt lämpat för inlevelse. Starkt kontroversiella ämnen och heta diskussioner stör inlevelsen och fungerar inte alls lika bra i teve som i radio. I tevemediet verkar det gapigt och skrikigt på ett annat sätt än i radio. Därför skulle Hitler ha varit en omöjlighet i teveepoken, anser Mcluhan. Den stora skillnaden i vår tid på mediafronten är något som McLuhan kallar för elektriska media. Det började med telegrafen på 1800-talet för att sedan fortsätta med telefon, radio och teve. Elektricitet är ett medium som tar sig fram blixtsnabbt; i den mån det finns ledningar för den är den världsomspännande i nuet. Motsvarigheten i den mänskliga kroppen är förstås det centrala nervsystemet; elektriska media är en utbyggnad av densamma. Det

”Att förhålla sig medvetet till den nya tekniken och nya medier är avgörande, annars blir vi hypnotiserade och förlorar en del av förmågan att styra våra liv.” bästa exemplet på ett elektriskt medium var under McLuhans 1960-tal tevemediet. Idag skulle han förmodligen säga: persondatorer, internet och mobiltelefoner. McLuhan menar att den elektriska tekniken för samman och förenar människor runt hela jorden i ett gemensamt nu. Till skillnad mot tidigare medier, framförallt det skrivna ordet, kan de nya medierna förena människor till en enda gemenskap, ungefär som i gamla tiders bysamhällen. Detta kallar McLuhan för den globala byn. Sedan går han ett steg längre: ”Om stadens uppgift är att omforma eller överföra människan till en samhällsform som

anstår henne bättre än det nomadiserande stadium som hennes förfäder uppnådde, skulle då inte den nu pågående överföringen av våra hela liv i informationens andliga form kunna göra hela jordklotet, och hela mänskligheten, till ett enda medvetande?” (McLuhan s. 80) Jag ska återkomma till denna fråga.

Journalistikens vara eller inte vara

Nu till frågan om innehållet i medierna; har det inget inflytande över oss? Jo, självklart. Inte ens McLuhan förnekade innehållets betydelse. Den som har kontrollen och makten över media har ett enormt inflytande över folket. Det vet makthavarna och det är därför som vi i Sverige har statsägda och statskontrollerade etermedier (radio och teve) – public service. I Sverige brukar man tala om public service som verksamhet i ”allmänhetens tjänst”. Det betyder ungefär att innehållet ska vara oberoende av politiska och kommersiella intressen, programutbudet ska ha både bredd och kvalitet och rapporteringen om samhällsfrågor ska vara objektiv. Det låter fint, och har på många sätt fungerat bra. Men inte ens när media är så här pass

S 11   ida

Magasin Nic


reglerad, med ett tydligt uppdrag att producera innehåll för folket, är den okontroversiell. Kritik finns så klart från dem som vill släppa etermedierna helt fria och att public service ska upphöra, men även från public serviceanhängare. Framförallt på senare år har en allt starkare mediekritik hörts. Det har bland annat handlat om den likriktning som sker av innehållet. Ett slags marknadsliberalt tänkande har tagit över, menar kritiker från vänsterhåll, där det är viktigare med höga tittar- och lyssnarsiffror än bredd och kvalitet. Resultatet har blivit mer uddlös och urvattnad journalistik som mer och mer tar formen av underhållning – infotainment kallas detta för i USA, där till och med nyheterna ofta har formen av underhållning. Kritiken blev också massiv när Sveriges television (SVT) sände dokusåpan Expedition Robinson på 1990-talet. SVT var pionjär i utvecklandet av dokusåpan, som är en fusion av dokumentär och såpopera. ”Reality” är en annan term som används i sammanhanget. Det som visas ska upplevas som verkligt, att det på något sätt händer på riktigt. Ändå vet alla att det hela är regisserat. Det är ett spel med givna spelregler som det gäller att hålla sig till. Det som framförallt har väckt kritik är den förnedring och behandling som deltagarna i spelet utsätts för. Det handlar om att rösta ut andra personer och bilda allianser och smida ränker, för att själv klara sig så länge som möjligt och förhoppningsvis bli den som blir sist kvar och vinner.

Dokusåpor – vår tids sedelärande historier

Sociologen Zygmunt Bauman menar att det inte är någon slump att just dokusåpor som Expedition Robinson och Big brother har blivit så omåttligt populära i västvärlden. De är nämligen sedelärande berättelser som har mycket att säga om dagens samhälle. De är berättelser som skildrar att: ”...olyckor slår blint och inte behöver vare sig orsak eller förklaring, att det finns en ytterligt svag, om någon, länk mellan vad människor gör och vad som drabbar dem och att det är lite eller ingenting de kan göra för att säkert undvika lidande. Sedelärande berättelser om vår tid handlar om det orättvisa och överhängande hotet om utvisning och om människans nästan fullständiga oförmåga att avvärja det ödet.” (Bauman s. 37) Berättelserna handlar om de risker vi lever med i våra senmoderna samhällen och den underliggande fruktan som finns. De tycks säga att nu får du klara dig själv. Du kan inte längre lita på att välfärdsstaten tar hand om dig. Arbetslöshet, sjukdom, fattigdom och olyckor kan drabba vem som helst. Det är bäst du förbereder dig på det. Du väljer själv hur du vill leva ditt liv, och du får själv stå för det. Ett slags extremt hårt individualistiskt samhälle, där misstron och ensamheten är total. Det står i bjärt kontrast till det som

 S 12  ida

Magasin Nic

”Arbetslöshet, sjukdom, fattigdom och olyckor kan drabba vem som helst. Det är bäst du förbereder dig på det. Du väljer själv hur du vill leva ditt liv, och du får själv stå för det.” McLuhan tänkte sig, åtminstone i sina mest utopiska stunder. På ett omedvetet plan fungerar dokusåporna som sedelärande berättelser. Som direkta beskrivningar av verkligheten skulle de dock vara alltför skrämmande och verka kontraproduktivt i vårt konsumtionsinriktade samhälle. Därför måste ramen för handlingen vara konstgjord (Big brother) eller förläggas tillräckligt långt borta från vår egen verklighet (Expedition Robinson) så att kopplingen inte blir alltför uppenbar. En rädd eller panikslagen människa är förmodligen ingen bra konsument, och för kommersiella media skulle det vara olyckligt. Varför då? Medias främsta kunder är inte läsare, tittare eller lyssnare – vilket man skulle kunna tro – utan annonsörerna. Att leverera historier om verkligheten som alltför mycket skrämmer konsumenterna, eller gör dem till arga kritiker av marknaden och konsumtionssamhället, är säkert inget som uppskattas av annonsörerna. Därför gäller det att förhålla sig på ett lagom avvägt sätt. Då får vi berättelser som säger att ”världen är lite kul, lite rolig, lite lattjo, det är inte så allvarligt allting och visst är det hemskt, men ändå…” – som journalisten Johan Ehrenberg en gång så träffande uttryckte saken i ett föredrag om medier.

Många kanaler men samma innehåll

Det paradoxala är att den avreglerade mediamarknaden ( jag tänker främst på etermedierna) leder till ett ökat utbud av kanaler men samtidigt en likriktning av innehållet. Det finns förstås praktiska förklaringar. Ett privat radio- eller tevebolag är ju beroende av att leverera vinst och hålla nere kostnaderna. Därför är det inte så konstigt om innehållet alltmer tar formen av samtal i tevesoffan, frågesport eller att man i radion sänder musik non-stop genom att sätta igång en cd-växlare. Det är betydligt dyrare att lämna studion för att göra reportage och egna undersökningar som bygger på research – det vill säga klassisk journalistik. Den här utvecklingen oroar förstås många journalister och mediakritiker. Maria-Pia Boëthius är en av de mest ihärdiga kritikerna i Sverige. Hon menar att mediernas stora makt till stor del ligger i att de förblir ogranskade. Ägarna vill ha det så men det finns även en kåranda inom journalistyrket som innebär att man inte ska kritisera sina kollegor. Hon menar att lösningen på problemet med den dåliga mångfalden av berättelser är att fler måste

”Det paradoxala är att den avreglerade mediamarknaden leder till ett ökat utbud av kanaler men samtidigt en likriktning av innehållet.”

våga utmana etablissemanget – mainstreammedia. Det finns hur många berättelser som helst som väntar på att bli skrivna, säger hon: ”Stora delar av världen och stora delar av vårt eget samhälle ligger i nyhetsskugga. På samma sätt som redaktionerna skurit ner på journalister, har hela medievärlden skurit ner på nyheter. Medierna konkurrerar med varann; men de konkurrerar ofta om samma ”nyhet”, vilket inneburit att vi ofta bombarderas med samma historia fram till en gräns som närmar sig det outhärdliga.” (Boëthius s. 44)

Media skapar fördomar

Ett illustrativt exempel på vad medieskugga innebär – men också priset man kan få betala

om man utmanar mainstreammedia – fick jag för ett par år sedan när jag lyssnade på en föreläsning av journalisten Lasse Sandström. Han var redaktör för tidningen ”Rosengård” som gavs ut av Sydsvenskan mellan 1993 och 2002. Att ge ut en specialtidning, som på ett allsidigt sätt skulle bevaka det här speciella området, var ett ovanligt grepp av en dagstidning. En av de första saker som Sandström var tvungen att ta itu med under sin tid i Rosengård var hans egen rädsla för det främmande: – Skulle jag våga parkera bilen där? Skulle jag våga vistas i en stadsdel som var så omskriven som stökig, farlig och problemfylld? Han upptäckte att bilden som media ger

Marshall McLuhan hade en vision om att hela mänskligheten med hjälp av elektriska medier skulle kunna förenas i ett gemensamt och samtidigt nu; samma typ av förening som en gång fanns i byar och stamsamhällen. foto anthony iswandi

S 13   ida

Magasin Nic


”Två paradigm står sida vid sida. Frågan blir nu hur gammelmedia ska tackla den nya situationen?”

Här händer också saker – och inte bara negativa händelser...

inte stämmer. En stor skuld till de fördomar om och den rädsla som finns för områden som Rosengård, och för invandrare generellt, lägger han på media. – Istället för att slå hål på fördomar skapar och förstärker medierna attityder och fördomar. Genom att den vardag och verklighet som media beskriver inte är den som invandrarna lever i skapas två olika världar som sällan möts. En ironisk sak i sammanhanget är att journalisterna tror på den bild de själva skapat. De är rädda för Rosengård och bilden förstärks hela tiden, menar Sandström: – Det här är inget som journalister erkänner men de flesta vågade inte gå själva i Rosengård. Erfarenheterna från tiden i Rosengård resulterade i att han skrev boken ”Rosengård i medieskugga”. Hur har då Sandströms kollegor reagerat på boken? – Mina kollegor har antingen blivit aggressiva eller så hälsar de inte på mig, eller så byter de trottoar när jag kommer gåendes. Det tycker jag är mycket konstigt eftersom den inte alls är personinriktad. Skall man tro Sandström så exploaterar mainstreammedia de fördomar, stereotyper och rädslor som finns i samhället. I stället för att leta efter sanningen och bekämpa fördomar, är de med och förstärker och skapar dem.

Om onda och goda nyheter

Jag brukar läsa Sydsvenskans lokalnyheter på nätet. Det jag ofta slås av är urvalet av nyheter. Vad betraktas som en nyhet? Följdfrågan blir sedan: Vilken bild av verkligheten, samhället och livet får man genom att läsa nyheterna? Följande lokala nyheter fanns i Sydsvenskan på nätet under rubriken ”Fler artiklar Malmö” 08 08 30 (en dag vald på måfå):

 S 14  ida

Magasin Nic

foto helen johansson

• 29/8 Slogs blodig med påk i Malmö • 29/8 Elever skadade hörseln i fyrverkerismäll • 29/8 Bil körde ut över lastkant • 29/8 Byggbolag kan stämma Zlatan • 29/8 Gående påkörd på övergångsställe • 29/8 Vild skottlossning i Malmö i gängkriget • 28/8 Godsmagasinet återuppstår som saluhall • 28/8 Lynn Ljungberg är tillbaka • 28/8 Taxi och personbil krockade • 28/8 Befarad ny skottlossning var fyrverkeri

Någon har sagt att nyheter är negativa – reklamen är de positiva budskapen. Att nyheter rör det negativa i tillvaron verkar ju stämma om vi studerar ovanstående lista. Endast två av de tio nyheterna kan i någon mån upplevas som positiva. Tre av dem har direkt med våld och kriminalitet att göra. Den sista är särskilt intressant. Vid tidpunkten för händelsen pågick ett så kallat gängkrig mellan kriminella grupperingar där det förekommit skottlossning. Fokuseringen hade varit intensiv i media med påföljande spekulationer om fara för allmänheten. Att i det sammanhanget tolka ljudet av fyrverkerier som skottlossning är ganska logiskt – och belysande. Vi är tillbaka till det som Sandström sade: media skapar en bild av verkligheten som vi sedan tror på, oavsett om den är sann eller inte; en bild som i det här fallet handlar om att staden och samhället är en otrygg plats att vara i. Det finns en tendens i medias sätt att beskriva verkligheten som leder till polarisering. Nyheterna blir antingen goda eller onda. Det har att göra med själva journalistikens metodik där det gäller att hitta en vinkel för nyheten. Ur verklighetens snårskog av orsakssammanhang och samband försöker man hitta ett sätt att begripliggöra ett skeende. Det finns ett begränsat utrymme och det gäller att beskriva ett utsnitt av denna verklighet så att händelsen blir begriplig. Det är därför journalisten väljer att se på händelsen ur en viss vinkel, ett

ten eller företagen har längre ensam kontroll. Plötsligt har vi en situation där vi i media, teoretiskt sett, kan ha lika många perspektiv på en händelse som det finns människor. Hela mänskligheten kan förenas i ett ”gemensamt nu” – som Mcluhan drömde om. Men där är vi inte ännu, primärt av det faktum att alla människor på vår jord inte har tillgång till den nya tekniken. Och även om så vore fallet så är det åtminstone idag svårt att se hur alla jordens invånare skulle kunna förenas i någon slags global bygemenskap. Formerna för gemenskapen – hur alla ska kunna bli lyssnade på, hur man ska kunna uppnå någon slags konsensus vilket sedan kan leda till gemensamt handlande – återstår att snickra på. Dessutom är frågan om det finns en sådan vilja. Men den nya tekniken har redan fått stora effekter för medierna. Idag förekommer det att alternativa medier, antingen i form av att politiskt engagerade medborgare driver en nättidning eller bloggare, lyfter upp samhällsfrågor till diskussion som mainstreammedia har förbigått.

FRA-frågan är ett exempel som illustrerar den nya mediesituationen. FRA-lagen klubbades efter mycket kritik och diskussioner igenom i riksdagen. Lagen gör det möjligt att övervaka all trafik på nätet som korsar Sveriges gränser, inklusive all e-post. Regeringen hoppades att debatten skulle lägga sig men den fortsatte istället – på nätet. Ett stort antal medborgare, däribland många politiker, har genom sina bloggar hållit liv i frågan och regeringen fick därför se över sitt beslut igen. I Sveriges Radios P1 kunde man för några veckor sedan höra en diskussion om hur det kan komma sig att så många personer reagerat negativt på FRA-lagen. Det konstaterades att eftersom människors liv flyttar in på nätet blir det en demokratisk fråga om man inskränker friheten. I samma program nämndes även att formuleringsmakten håller på att förflyttas från de traditionella medierna till medborgarna. En dragkamp har börjat mellan ”gammelmedia” och ”nya medier”. Gammelmedia får inte

längre stå oemotsagt. Medborgare kritiserar numera inslag som man inte gillar eller tycker inte stämmer. Därmed minskar gammelmedias makt eftersom deras världsbild ifrågasätts och rollen som ensamt filter eller ”gate keeper” mellan ”verkligheten” och medborgarna mer eller mindre har upphört. Två paradigm står sida vid sida. Frågan blir nu hur gammelmedia ska tackla den nya situationen? Kommer dess journalistik att förändras – den kanske redan har förändrats? Vilka faror finns med den här utvecklingen?  läs vidare: Bauman, Zygmunt (2007): Flytande rädsla,  Göteborg: Daidalos. Boëthius, Maria-Pia (2001): Mediernas  svarta bok – en kriminografi, Stockholm: Ordfront. McLuhan, Marshall (2001): Media,  Stockholm, Pocky/Bokförlaget Tranan. Sandström, Lasse (2005): Rosengård i medie skugga, Stockholm: Sellin & Partner.

...liksom här.

Det ligger i medias natur att förenkla skeenden och hårdra sammanhang. Och det tycks ligga i människors natur att tänka att denna filtrering ger en fullgod bild av verkligheten. Ovan syns denna tidnings ledare, filtrerad genom wordle.net som visar de ord som förekommer illustration www.wordle.net oftast i texten.

perspektiv. Det sker av nödvändighet och ofta blir det bra. Problemen kommer om mediekonsumenten tror att nyheterna är verkligheten, att nyheterna i sig själva är sanna. Det nyheten förmedlar är bara ett perspektiv, eller möjligtvis två eller tre, medan verkligheten är oerhört komplex och består av oändligt många möjliga perspektiv.

Vad är verkligt?

Vi är tillbaka där vi började, med Rosenbergs undran ”vad är verkligt?”. En del av lösningen tror jag håller på att växa fram. Det som McLuhan profeterade om på 1960-talet kanske nu tar form, nämligen ”den globala byn”. Den nya informationsteknologin har revolutionerat och kommer att fortsätta förändra både människa och samhälle. I dag kan vi kommunicera blixtsnabbt med människor på andra sidan jordklotet med e-post och via mobiltelefon, oberoende av var vi befinner oss. Via internet är vi alla sammanlänkade och kan blixtsnabbt utbyta tankar, erfarenheter och information. Det som håller på att ske är att monopolet på information luckras upp. Varken sta-

”Via internet är vi alla sammanlänkade och kan blixtsnabbt utbyta tankar, erfarenheter och information. Det som håller på att ske är att monopolet på information luckras upp. ” Så här ser livet fortfarande ut i stora delar av världen. Det lär dröja innan mänskligheten kan förenas i en teknikbaserad global by.

foto helen johansson

S 15   ida

Magasin Nic


Kan man lita på media? – Det vet jag faktiskt inte vad jag ska svara på. Det är väl både och.

nic was here

Litar du i regel på vad som skrivs och sägs? – Ja… men ibland kan man läsa i tidningen om saker som inte har hänt, tidningsankor. Jag vet inte, jag är lite kluven. Tycker du att media beskriver vad som händer i samhället på ett riktigt sätt? – Ibland gör de det. När det gäller olyckor till exempel så stämmer det att de hänt, och media beskriver hur det har gått till. Vad tycker du om de nya medierna, som till exempel nättidningar, bloggar och att folk kan lägga ut filmer på nätet? – När det gäller filmer på nätet så tänker jag på barnporr och sådant. Det gillar jag inte alls. Jag tycker det är för hemskt med pedofiler på nätet. Nättidningar och bloggar då? – Det har jag svårt att uttala mig om, jag läser papperstidningar. Jag prenumererar på en dagstidning och läser gratistidningar. Men jag måste säga att de stämmer rätt så bra överens med varandra. De verkar samarbeta… eller så har de samma åsikter, jag vet inte.

Kan man lita på media? – Varken ja eller nej, det är så många som är inblandade nu. Vi har teve, internet och den avancerade tekniken. Ibland kanske de ljuger eller kamouflerar. Det är svårt att veta vad man kan lita på.

nic was here

Tycker du att media beskriver vad som händer i samhället på ett riktigt sätt? – Inte så ofta. Jag vet inte varför men det känns så. Vad är det som inte stämmer då? – Det kan jag tyvärr inte svara på? Vad tycker du om de nya medierna, som till exempel nättidningar, bloggar och att folk kan lägga ut filmer på nätet? – Nättidningar är väl ganska bra. Om man inte hinner köpa tidningen så kan man bläddra på nätet. Nu när det är så stressigt i samhället så är det inte alltid man kan sitta ner i en soffa och läsa tidningen. Och på nätet kan man läsa nyheter samtidigt som man jobbar eller letar information. Angelina Bravo och hunden Picasso

Knut Åkesson

Hej du malmöbo, litar du på media? mannekängintervjuare stefan karlsson foto babak payandeh

NIC-mannekäng # 1

 S 16  ida

Magasin Nic

NIC-mannekäng # 2

S 17   ida

Magasin Nic


väg genom

stan

P

å väg till Folkets park blir det rött. Jag stannar vid övergångsstället och trycker på knappen. Det var bredvid den där kiosken på andra sidan Amiralsgatan som en 55-årig kvinna för ett år sedan blev brutalt misshandlad, helt utan förvarning, helt utan skuld. Sådana händelser dröjer sig kvar som ärr i stadsbilden, synliga bara för dem som vet.

lyfter textraderna till något av det stiligaste och mest tankeväckande jag någonsin läst på en lyktstolpe. www.shhart.com står som avsändare, och naturligtvis går det inte att låta bli att gå in på sajten. Under rubriken ”Dåtid” hittar jag länken ”Folkets park”. Som en detektiv klickar jag mig fram och möts av följande text: Jag hade en liten tobaksaffär vid Folkets Park. Du ville köpa en filthatt, jag hade inga. Du var så vacker i din gröna klänning. Vi möttes tre dagar senare i en port under ett skyfall. Har inte slutat att tänka på dig sedan dess. Det var den... 1978. Vill du gifta dig med mig? Texten har signaturen folketspark@shhart.com. Man skulle kanske mejla en rad och se om man får svar: ”Tyvärr redan upptagen, men annars hade jag kunnat ge det ett försök”. Utan punkt förstås. Men så slår det mig att jag bara var 5 år gammal 1978, och att jag då bodde i Örebro. Jag lär inte ha varit på jakt efter filthattar i

Malmö och jag bar inte klänning, tidsandan till trots. Eftersom jag inte vill utge mig för att vara någon annan än den jag är bestämmer jag mig för att inte skicka mejlet. Färdigskrivet ligger det kvar i mappen Utkast. Kanske skickar jag det imorgon, idag vill jag inte vara någon annan. Så länge vilar jag i den lågmälda men medryckande urbankonstupplevelse som jag fått mig till livs av en händelse som inte bara såg ut som en tanke, utan som säkert också var det. Gatukonstverk är inte olika andra konstverk – när de är gjorda mer av passion än av självhävdelse lämnar de efter sig en slags plåster i stadsbilden, synliga för alla som är mottagliga.

text och foto henrik eklundh paglert

Knappast gatukonst, men väl ett prov på dansk humor (som blev extra effektfull av att båten låg förtöjd i fashionabla Västra Hamnen i Malmö.

Förväntansfull stencilkonst på p-huset Anna, som fyllde 30 år i år.

För en vuxen är det lätt att missa den lilla grodan som någon placerat på den gula byggnaden som hör till Monbijouskolan i Malmö.

Ett klistermärke fångar min uppmärksamhet där det sitter placerat på lyktstolpen strax ovanför knappen jag just tryckt på. Det finns inga flikar att dra av eller telefonnummer att memorera – ingen att kontakta om lägenhet eller bortsprungen katt. Då måste det vara reklam. Vilket gatusmart ungdomsförbund eller rebellisk undergroundrörelse vill nu att jag ska sälla mig till deras lagkamp mot det per definition oförstående maktetablissemaget? Ingen alls visar det sig. Det färgglada märket bär på följande små rader: Om din kärlek till mig är mörk och svår, skilj dig från mig i ditt sinne. När regnbågen visar sig och jag fortfarande finns vid din sida, gifter vi oss igen Om den där sista punkten har utelämnats medvetet vet jag inte, men just avsaknaden

 S 18  ida

Magasin Nic

S 19   ida

Magasin Nic


C

annes Lions International Advertising Festival är världens mest prestigefulla forum för folk i reklam- och marknadsföringsbranschen. Med arrangörernas ord: ”En global mötesplats för alla som är intresserade av kreativ kommunikation”. I siffror betyder det 10 000 delegater från 85 länder, 28 000 tävlingsbidrag uppdelade på tio kategorier, 50 seminarier, 20 workshops, fyra awards ceremonies och två galakvällar på ett av världens mest exklusiva hotell.

var – kunde jag dagen efter kvittera ut mitt entrépass i NICs namn. Reklamvärldens crème de la crème låg framför mina fötter. Om jag hade varit delegat hade sjudagarspasset kostat mig 18 300 kronor. I ”Grand Audio” – den jättelika aulan med världens mest fotograferade röda matta – ska reklambyrån Saatchi & Saatchi ha sin showcase. Av veckans alla programpunkter är det den alla vill se. Jag kom en timme och en kvart innan första insläpp – då var kön över 100 meter lång. Japaner, kineser, indier, skandinaver, engelsmän, australienare i en osalig röra. Det är grabbigt och gubbigt omvartannat och extremt uppdaterat vad gäller portabel kommunikationsteknik. Men viktigare: jag blir en av de lyckliga som får en plats i salongen.

700 journalister från hela världen stod redan beredda att sprida resultatet av tävlandet och minglandet. Eftersom mitt besök kom oplanerat blev jag tvungen att söka ackreditering på plats. Mitt svenska pressleg visade sig inte tillräckligt för att få tillträde till lokalerna som var desamma som för den ännu mer prestigefulla filmfestivalen som hålls i staden. – De vill veta att du skriver om just vår bransch, sade en korrekt dam i pressluckan. Då slog det mig att jag hade med mig förra numret av den tidning du håller i. Och trots att ingen på pressavdelningen lär ha kunnat läsa den – fransoser och amerikanare som de

Scenen är mörklagd och folk har för länge sedan börjat vissla åt förseningen som blivit. Några skumma figurer rör sig i dunklet på scenen. Plötsligt slås strålkastare på och – BAM! – en man blir skjuten och blodet sipprar fram genom hans vita skjorta. Han reser sig och springer vidare i ett frenetiskt tempo. Och så – BAM! – han springer rakt igenom en vägg och fortsätter därefter forcera det ena efter det andra allt mer osannolika hindret. Showen är igång och den heter Fearless.

Saatchi & Saatchis visning har blivit legendarisk i Cannes. I år hette den Fearless och inleddes med en spektakulär performance.

Efter introt som framfördes av en nycirkusgrupp följer det alla väntat på: en kavalkad kortfilmer gjorda av unga lovande filmare från hela världen. Parisaren Romain Gavras bidrag, från byrån Soixante Quinze, är något av det mest laddade jag sett på en bioduk. På nära håll får vi följa ett invandrargäng – det är (över)tydligt att killarna är just invandrade – som misshandlar och vandaliserar allt som kommer i deras väg. Hänsynslösheten är total. Vad vill filmaren säga med detta? Ska vi förstå och känna med de marginaliserade och stigmatiserade grupperna i Paris förorter? Knappast. Pojkarna är så kallhamrade att man omöjligen kan solidarisera sig med dem. Samtidigt är offren för deras framfart så undfallande, så uppgivna, att man olustigt nog

På jakt efter en bättre värld? På den prestigefulla reklamarfesten Cannes Lions visas ­mördande reklam för sociala frågor och mänskliga rättigheter. NICs utsände­lät sig förföras av gratis champagne och suggestiv marknadsföring. Men vågar man tro att det är en hållbar utveckling mot ökat ansvarstagande som reklambranschen genomgår?

text och foto henrik eklundh paglert

Reklamarnas motsvarighet till Filmfestivalen Cannes Lions startade 1954 av några reklamfilmare som saknade en motsvarighet till filmfestivalen som startat några år tidigare. Den allra första reklamfilmsfestivalen ägde rum i Venedig i närheten av de berömda lejonen på Piazza San Marco – därav namnet och logotypen. Sedan 1956 har den hållits i Cannes.

Rapport från Cannes Lions

År 2008 hölls den 55:e festivalen i ordningen. Med över 28 000 tävlingsbidrag från 85 olika länder är festivalen världens största och mest prestigefulla mötesplats och tävlingsforum för marknadsföringsbranschen. I år tillkom en ny tävlingsketegori, den tionde: Design Lions som ger pris år bästa förpackning och bästa miljövänliga form.

S 21   ida

Magasin Nic


inte heller kan känna någon sympati för dem. Jag upprörs och blir beklämd på samma gång och känslorna virvlar allt snabbare ända tills filmaren själv blir offer för pojkarnas knivar, knytnävar och spottloskor, och filmduken blir svart. Nima Nourizadeh från londonbyrån Partizan väcker också känslor. Här är det kvinnor som vrider sig i ursinne och plågor. Röd färg exploderar över deras ansikten och tankarna förs till både krig och våldtäkter, men också till födslovåndor och extas. Gråten, vreden och skrattet möts i sina extremer – döden och begynnelsen i ett. Det kunde lika gärna varit en videoinstallation på ett fashionabelt galleri. Joe Bartenhagen och Ryan Brown använder istället humor som murbräcka för att nå betraktaren. Det är en märkvärdig liten film om en man som jobbar med att fånga in kundvagnar som rymt eller blivit bortförda av giriga storköpskunder. Tramsfaktorn är maximal, men det går hem. Lika rolig är Pablo Polledris tecknade berättelse om de sju dödssynderna. En Linus på linjen-liknande gubbe tar ihjäl sin granne med sin girighet, för att sedan bli dräpt om livet av

en annan granne som blivit avundsjuk. Han mördas i sin tur av sin grannes frosseri, och så där fortsätter det tills alla synder är begångna. Man skrattar, men skrattet fastnar i halsen.

UNICEFs Steven Miller häpnades över det genomslag som Tap Water Project har fått. Idékläckaren, den världsberömde reklamaren David Droga (lilla bilden), hoppas att reklambranschen ska sluta konkurrera sinsemellan och börja jobba tillsammans med mer meningsfulla kampanjer.

Omtumlad lämnar jag visningen. Vad har det jag sett med reklam att göra? Jo, Saatchi & Saatchi har just visat det mest grundläggande inom reklammakeriet: förmågan att väcka känslor – behagliga såväl som obehagliga. De har också visat att reklamen har en särställning bland visuella uttrycksformer (till exempel bildkonst, dokumentärfilm, foto); den kan nämligen klä också de allra svåraste ämnen i en lättillgänglig form utan att bli banal och förlora i trovärdighet. Med andra ord: reklamen vågar skämta om döden. Däri ligger dess livsfarliga penetrationskraft. På mitt andra seminarium får jag ett nytt begrepp introducerat för mig: marknadsföringsaktivism. – Vare sig du ska störta regeringar eller sälja tvål, så är övertalningens principer desamma, säger Lewis Blackwell, creative advisor på bildbyrån Getty Images. Han är i Cannes för att moderera seminariet Advertising Activism! New Secrets for Going Beyond Propaganda.

Nima Nourizadeh från londonbyrån Partizan visade starka filmscener under Saatchi & Saatchis överfulla visning.

 S 

ida 22 Magasin Nic

S

 

ida 23 Magasin Nic


– Effektiv kommunikation måste motivera folk till att göra något. Men – nya medier, nya visuella landskap, ny moral och nya metoder – innebär radikalt förändrade utmaningar och möjligheter, säger Blackwell och presenterar sin panel. Först ut är Ted Royer, executive creative director på Droga 5, den australienska reklambyrån som ligger bakom omtalade Tap Water Project (läs mer längre fram). Royers senaste projekt går ut på att förse opriviligierade elever med mobiltelefoner. Under skoltid fungerar de som schema, kalender och miniräknare – efter skoltid även som telefon. Enligt Royer har det inte varit några problem att locka till sig vanligtvis profitsökande företagare som sponsorer. – Människor är av naturen goda, men lata. Ber du bara om lite, får du det, säger Ted Royer. Markus Beeko är kommunikations- och kampanjansvarig på Amnesty International Germany. Aktivism och mänskliga rättigheter är en central del av organisationens arbete. – Idag är tidningsartiklar inte tillräckligt för oss för att nå ut med vårt budskap. Reklamen kan hjälpa oss att visa vad vi annars inte kan visa. Reklamen kan påminna oss om vad vi tror på, säger Beeko och refererar till Amnestys uppmärksammade kampanjer mot bland annat tortyr. Men idag har medierna själva, menar Markus Beeko, börjat använda typiska ngotekniker (non-governmental organizations) får att nå fram med sina produkter. Fler och fler vill ha läsarnas – de presumptiva köparnas – uppmärksamhet. – Det behöver inte vara något fel med det. Vi fortsätter att göra vad som är meningsfullt för oss: att sprida budskapet att vi alla är med och bestämmer vilken värld vi vill leva i. Vår uppgift är att ge ökad kraft åt människorna. Hur åstadkommer man då ”empowerment” på effektivaste sätt? Frågan går till Tom Savigar, strategy and insight director på Future Laboratory. – Genom att tilltala alla sinnen, säger han. Idag lever vi alla i en mycket mer feminin hjärna; vi kräver mer och annorlunda stimulans för att engagera oss i en fråga än vad vi gjorde innan. Vi nöjer oss inte längre med en

 S 

ida 24 Magasin Nic

dialogue, vill vi ha en tryalogue. – Utmaningar är det som aktiverar vår aktivism, summerar Tom Savigar.

I mammas fotspår? Bondage for Freedom är namnet på Sam Roddicks aktivistgren av hennes företag Coco de Mer som säljer erotiska underkläder och andra tillbehör. Det var Roddicks mamma som en gång startade The Body Shop och var en av dem som myntade begreppet Fair Trade.

En som antagit en stor utmaning är den israeliska fotografen Jonathan Torgovnik. Efter att ha jobbat som reporter i Afrika sade han upp sig för att genomföra ett eget projekt: att intervjua och fotografera våldtagna mammor som fött sina förövares barn. Bara i Rwanda uppskattar man att det finns 20 000 barn som fötts efter våldtäkt. Torgovnik berättar om en kvinna vars man och tre barn mördades av en milisgrupp. Därefter våldtogs hon av så många män att hon förlorade räkningen; en av dessa män blev far till hennes nya barn. Går det att älska under sådana omständigheter? Torgovniks bilder är bevis för att kärleken kan övervinna allt. ”Sex och spektakel i gerillamarknadsföringsform och för en god sak” – så skulle man kunna summera nästa paneldeltagares mission. – Reklamindustrin måste aktivera sig och få en politiskt röst. Och för att åstadkomma förändring måste alla dra sitt strå till stacken. Orden kommer från Sam Roddick, grundare av den erotiska underklädesboutiquen Coco de Mer, och dotter till grundaren av The Body Shop. – Min mamma uppfann hela begreppet Fair Trade; trots det fick hon en massa skit från medierna. De försökte svartmåla henne helt utan orsak. Men allmänheten trodde inte på medierna! Publiken applåderar när Roddick bekymmerslöst hoppar fram och tillbaka i sitt tal. Som ensam kvinna på podiet, och utrustad med klänning, tatueringar och munnen full av rappa kommentarer, stjäl hon showen. Coco de Mer har också en aktivistgren, Bondage for Freedom. Ett kollektiv av kreativa tänkare som erbjuder gratis tjänster – aktioner, performance, film etcetera – åt organi-

S

 

ida 25 Magasin Nic


"Det återstår att se om reklambyråernas sociala engagemang har kommit för att stanna eller om det är en trend som fungerar som en green-wash åt det arbete de själva gör"

"Mitt barn är min fiendes barn". Den israeliske fotografen Jonathan Torgovnik har fotat krigsdrabbade och våldtagna mammor som blivit gravida med sina förövares barn.

I festivalpalatsets källare visades vinnarna i de tio olika kategorierna upp. Många använde humor för att nå fram med sina budskap, och flera riktade in sig på att häckla överheten, ibland personifierad av Bush, ibland av Bin Laden. Parafrasen på granitbysterna vid Mount Rushmore bär titeln The Other Side of America och är en reklam för Queer-travel.de

sationer som kämpar för mänskliga rättigheter eller miljön. Målet är att ”göra ett snällare sätt att leva mer oemotståndligt”. – Knulla för en bättre framtid – jag menar det verkligen! Det är propaganda i ordets bästa bemärkelse, utropar Roddick. Under förra årets upplaga av Cannes Lions vann The Tap Project utmärkelsen för ”Best creative innovation”. Då hade David Droga, en av världens mest prisbelönta creative directors, nyligen kläckt den idé som skulle resultera i UNICEF:s mest framgångsrika insamlingskampanj på 60 år. Idén var genial i sin enkelhet: han skulle bygga ett varumärke kring en redan existerande produkt – kranvatten. Han skulle marknadsföra produkten och få folk att betala trots att den kan fås gratis. Pengarna skulle gå till ett behjärtansvärt ändamål. Steven Miller, ansvarig för UNICEF:s arbete för att skaffa fram rent dricksvatten till barn i Afrika, blev den som först fick höra talas om idén. – Miljontals barn i Afrika har inte tillgång till rent dricksvatten. Dödligheten bland barn 0–5 år ligger på 80 procent. Det är skandalöst och fullständigt oaccetabelt, säger Smiller på ett fullsatt seminarium i Grand Audio.

 S 26  ida

Magasin Nic

UNICEF nappade omedelbart på Drogas idé och projektet lanserades i New York. Inför World Water Day 2007 fick kampanjen en gratis annonssida i The Esquire där man uppmanade restaurangägare att ta minst en dollar i betalning för kranvatten. Pengarna skulle gå oavkortat till UNICEF. Det blev omedelbar succé. Snart var flera av USA:s främsta och i vanliga fall konkurrerande reklambyråer engagerade i projektet helt gratis. – Det var fantastiskt att se hela branschen jobba med samma sak samtidigt, säger David Droga. Se hur byråerna jobbade på olika sätt utifrån en och samma brief – och hur de gjorde bättre och bättre jobb. – Det var skrämmande för UNICEF, säger Steven Miller. Vi är en gammal organisation och rädda om vårt varumärke. Men tack vare ”Tap” har hittills tio miljoner barn fått ytterligare en dag med rent dricksvatten. Det fyller mig med förundran och ödmjukhet, och det har för alltid förändrat landskapet över vad UNICEF gör. Tap går nu in på sitt andra år med internationell spridning som främsta mål. – Jag går hellre på djupet med en eller två saker än att falla för det billiga och ytliga, säger Droga. Jag vill förstås också vinna fina priser,

På plats i Grand Audio var det svårt att inte undra över vilken filmkändis som suttit på just den stol man själv satt sig på.

men tänk om vi kunde bygga något bra tillsammans istället för att bråka och konkurrera! Steven Miller får sista frågan som handlar om risken med att stora företag sponsrar sociala eller gröna projekt och på så sätt använder dem som en ”green-wash” för deras egen verksamhet. – Helt allvarligt: det är bara bra. Pengarna finns idag inom den sociala och gröna branschen . Ju fler kampanjer som går in där desto bättre. Företagen med falska motiv kommer förr eller senare att slås ut. Överkonsumtion, objektifiering, stereotypisering – listan över reklamens negativa inverkan på oss kan göras lång. Men just på grund av sin effektivitet skulle reklamen också kunna vara en del av lösningen på många problem i vår värld. Genom sin unika potential att påverka oss till handling skulle den kunna bli det uttryckssätt som kan rädda oss från oss själva. Nästa år hålls den 56:e upplagan av Cannes Lions. Det återstår att se om reklambyråernas sociala ansvarstagande har kommit för att stanna eller om det bara var en trend som fungerar som en green-wash åt reklamarna själva. Så länge kan vi andra lära oss av reklamarna hur vi ska göra för att det vi säger ska gå fram.

S 27   ida

Magasin Nic


C S text och foto henrik eklundh paglert

anne utan medias strålglans

F ilmfestivalen har just avslutats och förberedelserna av reklamkongressenCannes Lions har påbörjats – ett av världens mest kända evenemang alla kategorier ersätts veckan efter av ett annat jättelikt och världsberömt arrangemang; det ärCannes i ett nötskal. M en det är under dagarna mellan de massmediala vrakmåltiderna som den riktiga staden tittar fram. En stad mycket vanligare än vad medierna berättar för dig.

T

vå dagar efter filmfestivalen är grève! säger mannen i informationsluckan. Den Cannes en sömnig stad. Restau- ”lilla” strejken gör ändå vårt tåg två timmar förratörerna på Croisetten är blase- senat – en omänskligt lång tid om man står på rade efter alla berömdheter som en perrong med en nyfödd och en treåring. Väl framme visar det sig att Cagnes Sur frekventerat deras restauranger; stranden är ogästvänlig på grund Mer inte alls ligger vid havet, som namnet gör av ännu inte bortplockade scener gällande. Men efter en kort busstur och därtill en promenad i skarp stigning så kommer vi och runways; butiksägarna längs mondäna rue d´Antibes har svårt att uppbåda den artighet fram. Redan trädgården visar sig vara värd det som de i vanliga fall visar även en turist från Malmö. Och cannesborna själva skrider tyst lilla reseäventyr som uppstått: här står pilar fram längs gatorna i oklanderlig klädsel och höga som hus och uråldriga, vindpinade olivträd. Utsikten norrut mot Provences bergsbysolglasögon från Dior. ar är magnifik och söderut breder det azurblå Det är vårt åttonde besök i staden och denna medelhavet ut sig under våra fötter. Det var gång piggar inte vädret upp oss: i Malmö är det här som Renoir målade många av sina nume29 grader, i Cannes 16,5 och regn. Klimatför- ra världsberömda kvinnoporträtt och landskap. ändringarna, muttrar fransmännen. Katastrof Det känns för en sekund som om tiden stått stilla sedan impressionismens födelse. för turistnäringen, skriver tidningarna. När solen väl tittar fram och vi gör oss beredda för en dag på playan då hissar badvak- Tillbaka i Cannes. Rivierans egen dagstidterna röd flagg: les méduses – brännmaneter – ning, Nice-Matin, har även den drabbats av ockuperar vår havskant. Ytterligare ett dåligt efter-filmfestivalen-syndromet: nyhetstorkan är påtaglig. Rubrikerna är desamma som i övklimattecken då maneter, precis som blågröna alger, gynnas av den globala uppvärmningen riga Frankrike: alla tidningar kör bilagor om Yves Saint Laurents liv och bortgång samt och föroreningen av havet. följetonger om presidenten Nicolas Sarkozys Vi beslutar oss för att göra en utflykt istället, utspel och privata förehavanden med sin fru: till det hus där konstnären Pierre-Auguste modellen och rocksångerskan Carla Bruni. Renoir (1841–1919) tillbringade sina sista lev- Hon ägnas också mycket mediauppmärksamhet på grund av hennes stundande skivsläpp: nadsår. Men just denna dag visar det sig vara Comme si de rien n’était, eller på svenska: Som tågstrejk. Pas de problème, c’est seulement une petite om ingenting hänt.

 S 28  ida

Magasin Nic

S 29   ida

Magasin Nic


Sarkozy, som alla vet, har gett sig tusan på att göra Frankrike till Europas nya moderna stormakt. En rad reformer har väckt protester, däribland förslaget om höjd pensionsålder (från 60 år till 63,5 år). Som justitieminister har han placerat den hypereleganta, blott 41-åriga, domaren Rachida Dati. Hon är den första muslim som fått en hög regeringspost i Frankrike och det är svårt att inte tänka på henne som Frankrikes motsvarighet till vår egen Nyamko Sabuni. Sarkozy håller Sverige som ett föregångsland, sägs det, men man undrar hur väl han känner till vårt sociala skyddsnät anno 2008. Vår parisiske vän, Michel Guilbault, summerade en kväll ”Sarkos” kvaliteter: ”Il n’est pas un homme politique, il est un homme de parole”. Han är främst en ’talets man’, en ’pratmakare’ om man så vill.

"M ajoriteten båtar har namn lika klämkäcka som provocerande: Don’t Worry, Let it Be, Carpe Diem – eller som den båt heter som vår kung hyrde sommaren som gick: Naughty by Nature."

Så en morgon var luften högre, himlen blåare, hustaken gulare och människorna ännu mer förtjusande. Klockan vara bara åtta men det kändes redan – medelhavsvärmen var kommen. Nu var semestern här! På en gång blev det mycket lättare att inte uppmärksamma zigenarkvinnan som sitter lutad mot Dolce & Gabbanas skyltfönster och tigger pengar. Plötsligt kan jag avskärma mig från mannen som ligger och sover i entrén till konstgalleriet La Malmaison, och likaså från honom som lägger sig bakom en bil på parkeringen nedanför vårt fönster för att vända sig mot Mecka. Den kvällen köpte vi färska räkor – stora som kräftor – och sköljde ner dem med rikliga mängder iskallt rosé. Den natten satte vi på luftkonditioneringen för första gången, och vi sov riktigt gott.

I Cannes finns inte bara en röd utan också en blå matta. Den leder upp till La Malmaison; en före detta paviljong till Grand Hôtel – idag ett känt konstgalleri.

Hamnen i Cannes är omöjlig att få nog av. Här utspelar sig varje dag och varje kväll ett skådespel som bara kan ses på en handfull platser i världen: här ligger för ankar de största lyx­ yachter som överhuvudtaget existerar. Somliga är 100 meter långa, har fyra våningar och helikopter på taket. Majoriteten har namn lika klämkäcka som provocerande: Don´t Worry, Let it Be, Carpe Diem – eller som den båt heter som vår kung hyrde sommaren som gick: Naughty by Nature. Att chartra henne en vecka kostar 69 000 euro, enligt båtens egen hemsida. Det var alltså dit en inte oansenlig del av apanaget gick det gångna året. Ombord på båtarna jobbar en besättning som dagarna i ända lastar på och av saker från svarta Mercedes-bussar. Tvättning och polering pågår ständigt. Ägarna ser man mycket sällan, men av båtarnas flagg ser man vart de kommer ifrån: Sydafrika, England, Saudiarabien och Ryssland. James Bond-känslan är påtaglig och hamnen är som en provkarta över världens starkaste ekonomier och över nationers behov av självhävdelse. Att befinna sig i hamnen eller på Croisetten – den berömda standpromenaden – ger overklighetskänslor. Ett motmedel är att ta sig till

 S 30  ida

Magasin Nic

S 31   ida

Magasin Nic


För den som vill slutar aldrig festen i Cannes – och alla är välkomna att delta.

”F öljande morgon kommer de att träffas igen, då iförda badmössor. Ingen kommer att skämmas för att visa upp sin gamla kropp, för i Cannes åtnjuter gamlingarna respekt på stranden – vare sig de har silikoninlägg eller inte.”

Det är lätt att förföras av det glättiga och glamourösa hos staden Cannes, men mellan mediernas högtider finns en fascinerande stad att upptäcka.

 S 32  ida

Magasin Nic

Monoprix, Frankrikes Ica, för att veckohandla. Här är madamerna buttra och lokalen inte omstylad sedan 80-talet, men utbudet imponerar: här finns dagsfärsk fisk direkt från medelhavet, nyskördade grönsaker, kyckling från Brest, gåslever från Perigord, men också minst fyra sorters egentillverkad nordafrikansk merguez (lammkorv) och en hel hylla med kosherprodukter. I Frankrike är mångkultur inte ett marknadsföringsknep, utan en realitet (låt vara inte friktionsfri). Att se solnedgången uppifrån kyrkan på toppen av berget i den gamla stadskärna Le Soquet är värt sin egen resa, som det heter i resehandböckerna. Här ser man det röda bergsmassivet Esterellerna i väst och hamnen och resten av Cannes i öst. På väg ner från kyrkan hamnar man i turistkvarteren där många av stadens restauranger ligger. Här träffar man alla dem man under dagen legat granne med på stranden och inte riktigt vet om man bör hälsa på. Längre bort på strandpromenaden, fast klockan är närmare 23.00, sitter tanter och farbröder uppslukade i samtal om väder och vind och om vem som inte längre orkar ta sig ner till de blå stolarna längs havet. Följande morgon kommer de att träffas igen, då iförda badmössor. Ingen kommer att skämmas för att visa upp sin gamla kropp, för i

Cannes åtnjuter gamlingarna respekt på stranden – vare sig de har silikoninlägg eller inte. Så en dag märkte jag att världens största och viktigaste reklammässa hålls i Cannes: Lions Advertising Festival. Det märktes dels på grund av att festivalpalatset draperades med en ful men säkerligen effektiv lejonlogotyp; dels på det faktum att staden bokstavligen invaderades av reklamare och mediafolk, och sådana som gärna vill synas i deras sällskap. Nu var det fest igen och det riktiga Cannes försvann bakom fotoblixtar, mingel och champagne (läs om detta på sid 20). Första gången jag och min fru var i Cannes anlände vi med viss skepsis. Vi hade just tågluffat runt Spanien: druckit sherry i Jerez, besökt Lorcas hus i Granada, dansat natten igenom i Sevilla och och varit på flamencofestival i Utrera. Världsvana och oduschade anlände vi till rivierans överglamourösa och mest ytliga stad. Idag inser vi att vår skepsis i själva verket var arrogans. Cannes är i grunden en stad som vilken annan, där folk föds, leker, arbetar, bråkar och dör. Den är som Malmö fast med "extra allt": mer utestängande och mer inbjudande – mer extravagant men lika tolerant. Det gäller bara att inte låta sig förledas av mediabilden och ens egna fördomar. 

S 33   ida

Magasin Nic


Media löser världsproblemen? Rapport från IAMCRs årliga med iamingel

 S 34  ida

Magasin Nic

Mediaforskarnas organisation IAMCR samlades i år i Stockholm för att hålla kongress på temat ”Media and global divides”. Kan media bidra till att minska klyftorna, eller är de kanske en del av problemet? Och kommer de nya medierna att kunna lösa problemet med bristande demokrati och delaktighet? Följ med oss in i forskarnas värld för att ta del av det man idag vet om medier. text och foto stefan karlsson

S 35   ida

Magasin Nic


Nya medier ger nya möjligheter

"I grund och botten tror jag inte att demokratins problem handlar om ett otillräckligt antal elektroniska apparater, utan om maktrelationer och brist på deltagande."

 S 36  ida

Magasin Nic

”The media is the message”. Peter Dahlgren har skrivit förordet till ny­utgåvan av Marshall McLuhans banbrytande bok: Media – Människans utbyggnader. Mer om den kan du läsa i Stefan Karlssons essä på sidan 8.

– men ökad demokrati kräver fortfarande engagerade medborgare Peter Dahlgren, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet, forskar på hur medborgare genom media kan förändra samhället. Under mediakongressen IAMCR fick vi tillfälle att prata med honom om nya och gamla medier. Vad är det egentligen för förändring av medielandskapet som vi ser idag? – Det handlar om allt från att amerikansk militär lägger ut sin version av vad som händer i Irak på Youtube till att miljoner människor bloggar och samarbetar med journalister på nya sätt. Den digitala revolutionen har gjort redskapen billigare. Mobiltelefonerna blir alltmer kopplade till nätet vilket medför en ny slags mobilitet. Sammantaget leder detta till att traditionella maktcentra inte längre har grepp om vad som sägs och hur det presenteras; inte samma kontroll över informationsflödet. – Ett intressant exempel är dokumentären ”Loose Change”. Den är gjord av tre amerikaner utan märkvärdiga utbildningar. Med en laptop och ett par tusen dollar producerade de en alternativ förklaring till vad som hände elfte september. Själv tycker jag att den är lite väl konspirationsteoretisk, men poängen är att de kunde göra den på ett sätt som ser vederhäftigt ut och sedan via Youtube sprida dokumentären till miljontals människor jorden runt, utan att den mäktigaste militärmakten i världen kunde stoppa den (SVT har visat en dokumentär om Loose change och konspirations­ teorierna kring elfte september, red anm). Hade det varit möjligt att visa den dokumentären i de etablerade medierna? – Förmodligen inte. Och det är just det som är det intressanta. Det håller på att växa fram många alternativa offentligheter. Mediarevolutionen innebär även att de traditionella medierna har flyttat in på nätet och använder det som ett massmedium, och att man använder sig av alternativa former av journalistik som görs av aktivister. Vi ser framväxten av mer eller mindre professionella alternativa nyhetsorganisationer där Indymedia är ett av de främsta exemplen. Det är en helt annan mediasituation idag: det är inte så länge sedan vi i Sverige hade en tevekanal, tre radiostationer och dagspress… …och de sa ungefär samma saker. – Ja, och det tenderar de ju att göra än idag. Men för den som är intresserad finns det ett mycket bredare politiskt spektrum av tolkningar och åsikter på nätet. Dessutom kan man delta själv. Går man in på Aftonbladets nättidning så uppmanas man att skicka in bilder och material. Man kan samarbeta med journalister och bli en medborgarjournalist. Jag var nyss på ett seminarium där de

hänvisade till en undersökning som visar att traditionella medier visserligen släpper in medborgarna, men att journalisterna fortfarande väljer ut vad som är en nyhet och vad som inte är det. – Oh ja, man vill ha medborgarna som assistenter och inte som konkurrenter. Vad som står på spel här är frågan om vad som är journalistik och vad som inte är det. Man har länge haft en gråzon med infotainment, underhållning och pratprogram. Nu kommer en annan sorts gränsdragning som handlar om vem som är journalist. Dels har vi PR-byråer och marknadsförare, men även gräsrötter och medborgarrörelser som utmanar. – Men det är viktigt att vara medveten om de nya mediernas begränsning och problem. Begränsningen är att bara en liten andel av befolkningen använder nätet för att ta del av nyheter. Ännu färre använder det för politiska ändamål. Sedan har vi det faktum att det inte bara är ”good guys” som håller till på nätet

"Man vill ha medborgarna som assistenter och inte som konkurrenter. Vad som står på spel här är frågan om vad som är journalistik och vad som inte är det." utan även rasister, nazister och andra. Man kan heller aldrig vara säker på om hemsidan låtsas vara någonting annat än vad den är. Det finns dolda agenda på olika håll. Ska vi betrakta de nya medierna som demokratins räddning? – Internetrevolutionen har radikalt förändrat villkoren för kommunikation i dagens samhälle; inte minst har medborgarna fått nya möjligheter för att delta i demokratin och detta är mycket spännande. Men om medborgarna verkligen kommer att använda medierna för att ändra på hur demokratin fungerar är en annan fråga. I grund och botten tror jag inte att demokratins problem handlar om ett otillräckligt antal elektroniska apparater, utan om maktrelationer och brist på deltagande. Det har nämnts att ”mainstreammedia” är en del av problemet med de globala klyftorna i världen. Hur ser du på saken? – Det är svårt att generalisera, men med undantag för delar av public service så är mainstreammedierna förankrade i kommersiell verksamhet. Kommersialisering är ingenting nytt men det har intensifierats de senaste två

decennierna. Kraven på snabba vinster har lett till att många stora mediakonglomerat satsar mindre på journalistiken. Ironiskt nog har utlandsnyheterna minskat i de flesta länder samtidigt som globaliseringen vuxit. Den här utvecklingen har lett till att medieföretagen satsar mindre på utbud som kräver att folk tänker och reflekterar, av rädsla för att konsumenten vänder på bladet eller byter kanal. Sammanhangen förenklas? – Ja, men jag har ingenting emot popularisering om det innebär att man gör journalistiken tillgänglig för fler människor. TV4:s nyheter är en lättversion av Rapport och Aktuellt, Metro fyller också den funktionen. Problemet är om konsumenterna vänjer sig vid det lättillgängliga att det känns konstigt att titta på en dokumentär som är krävande; där det presenteras en massa fakta. Det kan bli en ond cirkel. – En undersökning från Storbritannien visar på ett annat problem, nämligen att när media rapporterar om olika händelser upplever inte medborgarna att det finns någon ingång till politiskt handlande. Det här handlar om det politiska systemet men det förstärks av en journalistik som dagligen socialiserar medborgarna till att tycka och tänka att de inte har någon roll att spela. En slags passivisering? – Absolut. Och det är konkurrensen mellan medieföretagen som leder utvecklingen? – Ja, men samtidigt kan man säga att det är delvis tack vare de globala medierna som själva idén om demokrati har blivit så utbredd och får folk i diktaturer att offra sina liv. Så det är inte helt svart eller vitt. Tar man visionen om demokrati på allvar, och vill bygga upp ett mediesystem som gynnar den, skulle det bli ett system som inte särskilt mycket liknar det vi har idag. Kan man förutspå utvecklingen? Kommer de globala skillnaderna att minska, kommer andra krafter än de demokratiska att styra? – Det man kan tänka sig är att den politiska medvetenheten ökar genom den nya tekniken och att det i sin tur påverkar samhället. Till sist – är medborgarjournalistik här för att stanna? – Det beror på vad man menar med medborgarjournalistik. Jag tror det kommer att bli allt vanligare att folk säger sin åsikt på nätet och skickar bilder och sms, därför att det är så enkelt. Plötsligt kan några ivägskickade bilder, som i fallet med Abu Ghraib-fängelset i Irak, sätta begreppet tortyr på den politiska dagordningen. – Det finns definitivt möjligheter till positiva förändringar med de nya medierna, bland annat att utveckla demokratin, men det kommer att krävas initiativförmåga, energi och motivation från medborgarna. 

S 37   ida

Magasin Nic


Ester Pollack

I Aula Magna på Stockholms universitet pågår en paneldebatt om globala klyftor inom medierna. Deltagarna kommer från olika världsdelar och ämnet kretsar kring odemokratiska krafters inflytande över pressen i fattiga länder och diktaturer. Både marknad och stat håller medierna i ett grepp som inte gynnar medborgarna, är huvudbudskapet. Det ges även exempel på hur det civila samhället lyckas få ut sina budskap till mainstreammedierna. Thomas Tufte från Roskilde universitet i Danmark föreläser om vilka klyftor medborgare världen över möter i sin vardag.

Varför finns nya medier? Varken media eller forskare tycks veta

Under årets varmaste vecka samlas över 800 akademiker från hela världen i Stockholm för att diskutera sin forskning kring media. Det övergripande temat för kongressen är Media och de globala klyftorna – ett gyllene tillfälle att få prata med ledande forskare om de nya mediernas framväxt och hur de kan tänkas påverka både journalistik och samhälle. När jag anländer hålls så många som 38 seminarier samtidigt i små klassrum på universitetsområdet. ”User participation in digital news” lockar mig främst.  Thorsten Quandt från Berlins universitet leder seminariet som handlar om i vilken omfattning och på vilket sätt som läsarna kan påverka innehållet i nättidningar. Forskarna talar i det här sammanhanget om participatory journalism – deltagarjournalistik. Thorsten Quandt ger som exempel Züddeutsche Zeitung som har en ungdomsavdelning på nättidningen där materialet till stor del är skrivet av ungdomar: – Det är ett exempel på hur mainstreammedia försöker anpassa sig till en ny situation. Den nya situationen kännetecknas av att

 S 38  ida

Magasin Nic

institutionen ”gammelmedia” inte längre fungerar på ett bra sätt, menar Thorsten Quandt. Gammelmedia bygger på idén att några, för ändamålet utbildade, medborgare (reportrarna) får i uppdrag att observera vad som händer i samhället och sedan rapportera tillbaka. I takt med att samhället blir alltmer komplicerat och specialiserat kan gammelmedia inte längre bevaka alla grupperingar och intressen. Thorsten Quandt varnar för att den ökade specialiseringen och individualiseringen kan leda till en upplösning av samhället: – En del säger att deltagarmedia kommer att lösa problemet eftersom människor som har samma intressen förs samman. Personer som till exempel är intresserade av datorer kan möta likasinnade på nätet. Jag är skeptisk till det, eftersom man för det första måste bevisa att deltagarmedia verkligen för samman människor med samma intressen. För det andra är det inte säkert att det kan föra samman alla människor i samhället. En annan aspekt av den nya mediasituationen är att gammelmedia försöker ta udden av utvecklingen genom att ta över eller inför-

liva delar av deltagarmedia, samtidigt som de behåller sin gamla mediainstitution, menar Thorsten Quandt.  David Domingo från Iowa universitet i USA presenterar resultatet från forskarlagets undersökning. De har tittat närmare på 16 nättidningar i 9 länder som alla kan sägas vara mainstreammedier och som innehåller element av deltagarjournalistik. Resultatet visar att de vanligaste sätten för läsarna att delta i mainstreammedierna är: 1. Omröstningar (polls) där läsaren kan rösta ja eller nej på en fråga. 2. Möjlighet att kommentera artiklar, 11 av 16 hade det. 3. Rösta på den bästa historien. 4. Möjlighet att skicka in bilder. De mest ovanliga inslagen är sådana som ger läsarna möjlighet att delta på ett mer genomgripande sätt som är vanligt i social websites så som Youtube. Domingo säger att det som kännetecknar de vanligaste förekomsterna är att läsaren fortfarande är publik (åskådare) och inte deltagare:

– du är forskare vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Stockholms universitet och sitter med i organisationskommittén för IAMCR. Hur kommer det sig att kongressen arrangeras just i Stockholm? – Nordiska forskare har länge varit väldigt engagerade, men aldrig tidigare i IAMCR:s 51-åriga historia har en kongress hållits i Norden. Vi tyckte det var dags nu och skickade in en ansökan.Vi fick uppdraget eftersom vi hade en genomtänkt idé om innehållet, och utvecklat ett bra tema. På vilket sätt kan media förändra de globala skillnaderna; minska klyftorna? – Trots att vi i vår del av världen talar mycket om globalisering kan man konstatera att media är väldigt nationellt orienterat. Att bli medveten om det är viktigt. Ett annat problem handlar om att medier är ekonomiska företag, vilket innebär att innehållet styrs av ekonomiska drivkrafter. Medierna ska egentligen bevaka profitdrivande företag och den utveckling de driver fram – fattigdom och miljöförstöring. När medierna själva blir en del av det här ekonomiska systemet så kan man inte riktigt lita på att de fullföljer sin granskande uppgift.

Framför en av utställningens 24 skärmar står MiSeon Rhee från Sungkyunkwanuniversitetet i Sydkorea. Hon visar stolt upp sin forskning som handlar om president­ kandidaternas bloggar inför det sjuttonde presidentvalet i Sydkorea. Bloggandet har slagit igenom stort i Sydkorea och hon ville ta reda på hur presidentkandidaterna använder sig av sina bloggar.

– Läsarna kan få reagera på eller kommentera innehållet men själva tillredningen av måltiden är reserverad för journalisterna.  För att få reda på hur tidningarna tänker och vilka motiv de har för att använda sig av ”användargenererat material” (AGM) intervjuade forskarna 23 redaktörer på nättidningarna, däribland USA Today, Washington Post, The Guardian, Times, Le Monde. Det framkom att nättidningarna involverar medborgarna av oklara anledningar, och ibland samtidigt som de ser medborgarjournalistik som ett hot mot den egna journalistiska verksamheten. Varför använder de sig då av AGM? – En del svarade att de var tvungna för att alla andra gör det. Andra menade att ”nu när vi finns på internet så måste vi använda oss av de möjligheter som finns – det är så här man gör på internet”. Ett annat motiv var att man ansåg att medborgarjournalistik är här för att stanna och därför är det bättre att samarbeta än att stänga det ute, säger Zvi Reich från Ben Gurion-universitetet i Israel.

Så medierna gör inte det de borde göra? – Nej, ofta gör de inte det på grund av att de har egna intressen eller inte uppmärksammar vissa frågor. Kan du ge något exempel? – Inledningstalaren Vandana Shiva tog upp problemet med mediernas tystnad i samband med matproduktion. Mat har blivit en vara som alla andra, där det är viktigare att tjäna pengar på produktionen än att föda världens befolkning. Relationen mellan ekonomiska drivkrafter och matproduktion, matkriser och miljökriser uppmärksammas inte, menar hon. I andra delar av världen kan medier ha rollen av att demokratisera och öppna upp, till exempel i diktaturer.

Det intensiva seminariet avslutas med konstaterandet att ett av de största problem som mainstreammedierna har är att de inte har någon konsekvent policy för deltagarjournalistik och AGM. De verkar agera på känn och har ingen klar uppfattning av när det är fördelaktigt att använda AGM och när det inte är det.  På torsdagen besöker jag ett seminarium med titeln ”Citizen Journalism”. Om fokus under det förra seminariet var på mainstreammedia och deras användning av AGM så flyttas det nu till något som kallas för medborgarjournalistik. Zvi Reich förklarar att man med det menar journalistik som görs av vanliga medborgare för vanliga medborgare. Han har undersökt nättidningen SCOOP i Israel, som har inspirerats av OhmyNews. De hade vid undersökningstillfället ungefär 1000 registrerade medborgarreportrar som arbetade för fyra mainstreamredaktörer. Zvi Reich har intervjuat 47 av medborgarreportrarna och en grupp mainstreamre-

De senaste åren har ”citizen journalism” ökat. Vilken betydelse har det för mediesituationen? – Det kan förändra journalistiken till det bättre genom att peka på de problem som finns och genom att fler röster kan bli hörda. Det kan skapa engagemang och visa på perspektiv som annars inte syns. Men de nya medierna kan även ha andra funktioner som att vara självförhärligande eller driva politiska kampanjer på grunder som är dolda för mediekonsumenten. Man kan ha ett visst hopp om utvecklingen men man ska inte överdriva. Att den nya teknologin och tillgången till internet är ojämnt fördelad i världen glömmer vi lätt bort. Tror du att mainstreammedia tvingas förändras? Kommer journalistiken att förändras? – Jag tror det är långt dit. De här ökade möjligheterna är nog lite av en chimär. Man vill ge sken av interaktivitet medan det i själva verket är redaktioner och andra som sätter upp gränser för hur mycket man släpper in medborgarna. Ibland tar sig nyheter från bloggen in i media och visar saker som annars inte skulle synas. Men jag tror ändå inte att man idag kan säga att de nya medierna med kraft förändrar mainstreammedia. Det är nog att hysa alltför stora förhoppningar.

S 39   ida

Magasin Nic


Bokförlagen passade på att sälja böcker med mediaanknytning. Många är skrivna av deltagare på kongressen.

portrar; dessutom har han intervjuat ett antal redaktörer. Medborgarjournalistik är en hybrid mellan mainstreamjournalistik och alternativ journalistik, säger han och fortsätter: – Man skulle kunna tro att medborgarjournalistik ligger nära alternativ journalistik men jag menar att det ligger närmare mainstream. Endast en fjärdedel av artiklarna var skrivna av ideologiska skäl – reportrarna ville förändra eller varna för någonting i samhället. Majoriteten var skrivna för att de ville berätta en bra historia, vilket är mer i linje med motivationen hos journalister i mainstreammedia. Zvi Reich har tittat närmare på vilka personer det är som blir medborgarjournalister. Han har funnit att de flesta är relativt högutbildade, de är i regel inte politiska aktivister och oftast inte arbetslösa. – Man kunde förvänta sig att de skulle vara mer kritiska än mainstreamjournalister men det verkar inte stämma, säger Zvi Reich. Medborgarreportrarna har begränsad tillgång till källor, till exempel presskonferenser och kontakt med regeringen. För att kompensera det använder de sig i stor utsträckning av nätet och kontakt med vanliga medborgare, menar han. En upptäckt forskarna har gjort handlar om förtroendet mellan redaktör och reporter. – I vanliga medieorganisationer litar redaktörerna på reportrarna och misstror källorna. Här är det tvärtom. Redaktörerna litar mer på källorna än på reportrarna, eftersom reportrarna inte har något rykte om sig. Reportrarna litar också mer än professionella reportrar på sina källor, vilket gör hela nyhetsorganisationen känslig för bedragare, säger Zvi Reich.

 S 40  ida

Magasin Nic

Zvi Reich menar att nättidningarna involverar medborgare av oklara andelningar och ibland samtidigt som de ser medborgarjournalistik som ett hot mot den egna verksamheten.

 Naila Hamdy på Amerikanska universitetet i Kairo i Egypten har forskat kring hur medborgarna i arabvärlden använder sig av de nya medierna. – När man diskuterar de här sakerna ska man ha klart för sig att mindre än fem procent av befolkning i mellanöstern använder internet. Trots det har bloggare och medborgarjournalister haft inflytande över mainstreammedia, säger Naila Hamdy. Hon menar att Irak-kriget drog igång en våg av politisk aktivism. Det handlar om bloggar men även foto och film som läggs upp på till exempel Youtube och Facebook i syfte att påverka andra och sätta press på regeringarna. – Jag har talat med företrädare för etablerade medier som säger att bloggare och medborgarjournalister har flyttat gränsen för ytt-

randefrihet i området och därigenom ökat friheten för vanliga arabiska journalister. En knivigare fråga är om de nya medierna har demokratiserat regionen. Mängden information har ökat men det finns ingen garanti för att den här typen av inflytande verkligen leder till demokrati, säger Naila Hamdy: – Om inte den arabiska befolkningen stödjer den demokratiska idén i större utsträckning spelar det ingen roll hur mycket de bloggar eller lägger ut material på nätet.  Thorsten Quandt summerar seminariet och ger en bild av var forskningen befinner sig i dagsläget. Han menar att det numera finns ett stort empiriskt material beträffande nya medier och medborgarjournalistik. Det finns bra beskrivningar av vad som sker men inte så mycket om varför det sker. – Även om inte mainstreamredaktörerna själva vet varför de använder sig av användargenererat material så bör vi ha en uppfattning. Det är fortfarande oklart om ökad interaktivitet verkligen leder till demokrati. Ibland är det så att det finns en aktiv minoritet som uttrycker sina åsikter och får oproportionerligt stort inflytande, menar Thorsten Quandt. AGM och medborgarjournalistik kan spela en roll för att minska de globala klyftorna i världen, men de är långt ifrån en garanti för att det blir så. – I den rika delen av världen är inte behovet så stort. När vi gjorde undersökningar i Tyskland var det många som menade att det mest är en tävling i att komma med den värsta förolämpningen. I länder med svaga mediasystem är däremot folk tacksamma över att det finns en möjlighet att uttrycka sin mening. 

NEWS by NICNEWS by NI

”Läsarna kan få reagera på, eller kommentera innehållet, men själva tillredningen av måltiden är reserverad för journalisterna.”

Sajt belyser det som sker där media inte är I bloggosfären slåss miljontals människor dygnet runt för att berätta sin historia. Hur vet man vem som är värd att lyssna till? Sajten Global Voices är ett försök att samla de mest trovärdiga och inflytelserika mediaaktivisterna från hela världen. Målet är en bredare världsbild. t e x t h e n r ik e k lu n dh pagle r t

“Global Voices seeks to aggregate, curate, and amplify the global conversation online – shining light on places and people other media often ignore. We work to develop tools, institutions and relationships that will help all voices, everywhere, to be heard.” Så lyder Global Voices programförklaring. Upprinnelsen till den ideella sajten var ett internationellt bloggmöte som hölls i december 2004 på The Berkman Center for Internet and Society, en tankesmedja knuten till Harvard University Law School och som fokuserar på internets påverkan på samhället. Global Voices består av ett nätverk av frivilligarbetande bloggare, redaktörer och översättare från hela världen.

– Vi har bjudit in dem därför att de bäst förstår den kontext och den relevans som informationen, tolkningarna och analyserna har som kommer från deras länder, skriver Global Voices på sin hemsida. De hjälper oss att begripa flödet från bloggar, podsändningar och andra typer av medborgarmedier, och de kan sätta fokus på just det som mainstreammedierna inte rapporterar om. Sajtens stomme utgörs av en lista där det varje vardag publiceras 5–10 länkar till de mest intressanta bloggarna. Därtill finns en blogg där medarbetare publicerar längre reportage om hur bloggdiskussionerna går i respektive land. Global Voices vill rätta till en del av den orättvisa mediabevakningen genom att öka kraften hos medborgar-

Företag köper information om din smak Att staten övervakar oss både här och där, det har vi vetat länge. Nyare är att det finns tjänster för företag som vill veta vad du skriver om deras varumärke på din blogg eller på Facebook. t e x t m ia ay lw ar d

Det världsledande marknadsundersökningsföretaget Nielsen har upprättat ett dotterbolag – Nielsen BuzzMetrics – som enbart fokuserar på att mäta och analysera surfares aktiviteter på internetforum och bloggar. I sin marknadskommunikation vänder sig BuzzMetrics till globala varumärken. Analyserna svarar på frågor

hur mycket aktiviteter det finns om ett varumärke och dess konkurrenter; vad som sägs om varumärken; av vilka grupper och i vilken kontext i förhållande till andra samhällstrender. Som internetanvändare bör man alltså känna till att undersökningsinstituten håller på att bli en passiv observatör för att sälja vidare information. Traditionella varumärkesundersökningar bygger på enkäter och djupintervjuer, där den intervjuade kan ifrågasätta frågeställningarna och framförallt acceptera sin medverkan. Nu sker undersökningarna av ens preferenser utan att man vet om att man blir undersökt.

medierna. – Genom att använda bloggar, podradio, foto, video, wikis, taggar och chat vill vi sätta fokus på samtal och ståndpunkter som vi hoppas ska bringa nytt ljus över vår sammankopplade värld. Organisationen har på kort tid fått flera förgreningar. Global Voices Advokacy är en del av organisationen som hjälper människor att föra sin talan i länder där de bli censurerade.Rising Voices hjälper marginaliserade grupper att använda medborgarmedier för att göra sina röster hörda. Global Voices Lingua är ett översättningsprojekt vars mål är att sprida det globala samtalet på andra språk än engelska. www. globalvoicesonline.org

Sextrenden fortsätter text h e n rik e klu dh pagle rt

►Först ville nätmagasinet Smith Magazine lära oss hur man skriver en biografi på bara sex ord (de var inspirerade av Hemingway, som en gång skrev: ”For sale: baby shoes, never worn.”). Six Word Memoirs – sexordsmemoarer – av kända och okända författare blev snart ett hett samtalsämne inte minst i bloggosfären. Nu ska vi ge oss på att beskriva dagens journalistik med sex ord. Det amerikanska journalistinstitutet The Poynter Institute har på sin hemsida Poynter Online utlyst tävlingen som går ut på just detta. Bland de inskickade bidragen märks bidrag som Get it right, write it tight och Journalism lives where the truth lies. NIC bidrar härmed med ett eget förslag: Journalism lives where the truth dies. Så kan det ju faktiskt också vara om man tänker på den typ av rubrik som denna notis har fått till exempel. www.poynteronline.org

666666

S 41   ida

Magasin Nic


Kan man lita på media? – Ja, i stort sett, men det beror på…

nic was here

Tycker du att de ger en bra bild av samhället och verkligheten? – Ja, ja. Men de måste vara mer aktiva och informera på rätt sätt. Har du varit med om att media rapporterat fel någon gång? – Nej. Vad tycker du om de nya medierna, som till exempel nättidningar, bloggar och att folk kan lägga ut filmer på nätet? – Internet är bra om man använder det på rätt sätt, men det finns en massa skit också, olagliga saker. Det är ett snabbt sätt att få nyheter, men jag är inte så bra på datorer så jag kollar mest på teve.

Sahit Ademi

Kan man lita på media? – Nej.

nic was here

Varför inte? – De förstorar upp saker och ting, för att tjäna pengar. Om de kunde hålla sig till sanningen, men det går inte. Så fungerar journalistiken. Beskriver inte media verkligheten som den är? – Nej, många gånger lägger de till och gör saker värre eller bättre. Nu till exempel när det är finanskris…visst, det är finanskris men de tar upp det så mycket att folk blir panikslagna – istället för att försöka lugna ner folk. Vad tycker du om de nya medierna, som till exempel nättidningar, bloggar och att folk kan lägga ut filmer på nätet? – Det är på gott och ont. Jag tycker det är kul med datorer och nyheter på nätet. När folk använder nätet i bra syften, till exempel för underhållning eller att träffa vänner, är det okej. Men när de lägger ut misshandelsfilmer på Youtube har det gått för långt. Eva Cyrén

Hej du malmöbo, litar du på media? mannekängintervjuare stefan karlsson foto babak payandeh

NIC-mannekäng # 3

 S 42  ida

Magasin Nic

NIC-mannekäng # 4

S 43   ida

Magasin Nic


stor en liten man med en

text henrik eklundh paglert foto anthony iswandi

Simeon Genov har en plan. Av Malmös gamla kalkbrott, där fridlysta grodor idag fått en fristad, vill han bygga en jättelik inglasad värld med en tropisk del och en vinterdel. – Vad skulle man annars göra, en soptipp? frågar sig Simeon Genov som tänkt ut planerna i minsta detalj.

idé

 S 44  ida

Magasin Nic

S 45   ida

Magasin Nic


Paradis på jorden

J

ag minns inte hur vi började prata med varandra, jag och Simeon Genov, men vi pratade om en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Han var fast besluten att samla ihop en grupp andligt orienterade själar för att genomföra den 80 mil långa vandringen från Frankrike till Spanien. Det bildades så småningom en liten grupp som började träningsgå och studera Den Heliga Birgitta. Men vad som sedermera hände vet jag inte. Så för ett halvår sedan kom jag och Simeon att tala med varandra igen. Han frågade mig vad jag tyckte man borde göra med kalkbrottet i Limhamn. Eftersom jag överhuvudtaget aldrig tänkt tanken att man skulle göra något av kalkbrottet upplevde jag frågan som närmast påflugen och inte särskilt seriös. Några dagar senare sågs vi på nytt och Simeon ställde frågan igen; borde man inte göra något av kalkbrottet? Inte vet jag, det finns säkert redan planer. Ska det inte bli bostäder, mumlade jag motvilligt fram. – Nej, men vad tycker du egentligen? Borde man inte göra något för malmöborna på den platsen? Något som skulle kunna bli en världsattraktion. Jamen, vad skulle det vara... – Tycker du att man borde göra en soptipp av den? Nej, det verkar väl inte så passande... – Vad tror du då om ett jättelikt inomhusparadis, en tropisk del och en vinterdel. Men, vad skulle inte det kosta... – En hel del, kanske någon miljard, men det skulle ett nytt Eiffeltorn också göra. Ser man det som en långsiktig investering så är det inte så farligt. En vecka gick innan jag såg Simeon igen. – Du jag skulle behöva hjälp med att visa min idé – är du intresserad? I ett svagt ögonblick svarade jag ja. Första steget skulle vara ett besök på kalkbrottet där Simeon ville förklara sina tankar närmare. Mitt ganska kraftiga tvivel över projektets genomförbarhet gjorde att jag förhalade vårt studiebesök i månader. Men så en tidig höstdag satt vi på våra cyklar på väg till kalkbrottet. Utsikten som mötte oss tog andan ur mig. – Tänk dig en gigantisk glaskupol över allt detta, säger Simeon. Den södra delen ska vara den varma, den norra ska vara snöriket. Där ska delfiner kunna leka – och där ska man kunna åka skidor. Längst ner ska det finnas en sjö, lite högre upp stränder, sedan tropisk växtlighet, terrarium, akvarium… Terasserna är redan klara, och skidbackarna, ser du? Simeon ser att jag inte är fullt uppmärksam. – Säg mig då, vad ska man annars göra här?

 S 46  ida

Magasin Nic

Man kan såklart bygga bostäder, men man vill väl ha en utsikt? Dessutom vore det mycket riskabelt att bygga bostäder här nere. Men hur fick du den här idén egentligen? – Jag läste om något liknande i England och i Dubai. Jag hade redan tänkt fram och tillbaka på denna plats och tillslut kunde jag inte komma på någon bättre idé än detta. Men det är klart; man kan göra en soptipp också... Förlåt, men hur realistiskt är detta? – Helt och hållet – om man ser det som en långsiktig investering. Tänk på hur länge man diskuterade bron. Detta kan bli något mycket bra och vackert; en bit Afrika och en bit Alperna bredvid varandra. Det blir en stor attraktion för hela Sverige och något som kommer att ge mycket glädje till folk. Eiffeltornet är ing-

et jämfört med detta – det är ju bara järn. Det kommer såklart inte bli klart under min livstid, men det gör inget. Simeon har nu lyckats övertyga mig om idéns förträfflighet, men vem skulle bekosta det? – Det finns olika alternativ. Det bästa vore om flera stora regionala företag gick samman i ett konsortium, som man gjorde med brobygget. Man kan också låta allmänheten sätta in pengar i form av aktier – ungefär som när man bildar ett företag för att gräva efter guld. Mindre företag, som är beroende av turismen, borde också vara intresserade. Kommunen skulle kunna leda projektet, men finansieringen måste vara privat. Simeon, som är utbildad maskiningenjör, flydde från Bulgarien 1968. I Sverige har han

haft diverse arbeten, och har via aktier fått ihop ett eget, ganska stort, kapital. Skulle han själv satsa pengar på detta projekt? – Ja, om utformningen blir tillräckligt bra. I den stunden blir jag affärsman; allt måste skötas av experter. Kommer det inte att krävas enorma mängder energi – det känns inte så miljövänligt? – Behöver det inte göra. Allt kommer vara inglasat med glas som släpper in värme, men inte ut. Växtligheten och djuren hjälper till att skapa ett mikroklimat. Delfinerna kommer äta fisk från akvariet, och så vidare. Man kan ha massor av solceller och vindkaftverk i direkt anslutning. Vattnet som krävs hämtar man från havet här bredvid. De olika delarna skiljs åt med en välisolerad vägg med värmeväxlare

som ger värme åt ena håller och kyla åt andra. Det kan eventuellt uppstå ett energiöverskott på sommaren, men det krävs mer energi till kylan, så det går på jämnt ut. Bestämmer man sig för att borra efter jordvärme får man inte bara värme till anläggningen utan även så man kan sälja till omkringliggande bostäder. Tänker du ta inträde? – Självklart, 200–300 kronor måste det kosta. Och det kommer inte vara några problem att få hit folk flera gånger. På vintern kommer man hit för ljusterapi istället för att åka till Gambia. Akustiken kommer att vara bra, så man kan arrangera konserter och teatrar. Besökarna kommer att få gå en slingrande stig där de möter djur från den tropiska världen: ormar, krokodiler, pandor – specialister får naturligtvis avgöra

vilka djur som kan finnas här. En tunnel kommer att leda en genom ett akvarium och mynna ut på en strand där man möter delfinerna. Vattenfall kommer att finnas för att fukta luften. Som besökare kommer man att bli bjuden på de tropiska frukter som växer här, och språkkunniga papegojer kommer att hälsa folk välkomna på olika språk – vi talar om ett paradis. Och när står detta paradis klart? – Om 100 år kanske. Det blir när det blir, det är inte jag som bestämmer. Simeon tittar på mig: – Tycker du jag är tokig? Uppriktigt sagt – ja. – Okej, men den förste som ritade flyplanet betraktades också som tokig. Glöm inte att det är de tokiga som skapat världen.

S 47   ida

Magasin Nic


Nothing comes between me and my new media

J

ag har precis börjat blogga. Och jag är förvånad över hur snabbt jag har skapat min blogg tack vare de mallar som finns på nätet. Däremot har jag lagt åtskilligt med tid på att fundera ut ett bloggnamn, vinkla innehåll och lägga upp rätt sorts länkar. När jag entusiastiskt berättar om mitt nya projekt för en bekant får jag kommentaren: ”Är inte bloggar lite ute? Lite 2006?”. Visst kan jag hålla med om att blogghypen lagt sig. Jag tillhör verkligen inte early adopters, för nu bloggas det ute i alla stugor eller vägskäl om man råkar vara mobil. Men någonstans tyder väl ändå detta på bloggens succé? Att det finns något i bloggen som appellerar till oss alla. Det finns många olika stilar av bloggning. Vad min bekant inte tänkt på är att han faktiskt minibloggar varje dag på facebook (den texten längst upp där du berättar vad du gör). Så oavsett om du citat-, feature-, eller videobloggar för att nämna några format, är du med och skapar de nya medierna: de ”sociala medierna”. Jag tror inte att någon skulle vilja gå tillbaka till de gamla maktstrukturerna där en mindre grupp medieanställda bestämde agendan. Därför tror jag bloggen är här för att stanna, om än i förändring. Jag återgår till min tidsenliga 2008-blogg och filar på upplägget. Jag vill ju nå ut och synas bland alla andra miljontals bloggar. Då slår det mig att vad jag faktiskt sysslar med är strategisk marknadsföring. Likt ett företag som värnar om sitt varumärke och för att skilja sig från mängden – för i praktiken är de flesta produkter i princip identiska – så hjälper reklammakarna företagen att ladda produkter med emotionella värden och värderingar för att på så vis särskilja den ena prylen ifrån den andra. Att värdena är emotionella beror på att vi konsumenter vill att de ting vi omger oss med ska berätta något om vem vi är. Så allt jag gör på min blogg blir markörer för hur jag vill bli uppfattad: en identitetsmarkör. Min överskrift blir min tagline. Lite co-branding på bloggrullen värnar om vem jag vill bli för-

"Nästa gång någon frågar: ”Vem är du?” ska jag avkoda mig själv och svara ”en människa”.

 S 48  ida

Magasin Nic

knippad med. Sen väntar jag på kommentarer. Jag får in ett par stycken och dom är från snälla vänner. Jag surfar runt bland andras bloggar och upptäcker att de flesta kommentarer handlar om att ge bekräftelse. Vissa bloggar har mängder av kommentarer på ganska triviala ämnen, och jag suckar lite över mina ynka två. För det är just detta jag sitter och väntar på. Bekräftelse. För vad är en identitetsmarkör utan bekräftelse? Samtidigt vill jag ju bara vara en människa och inte uppslukas av ännu en ny typ av symbolspel. Men symbolerna underlättar min vardag eftersom jag snabbt kan bilda mig en uppfattning om vem det är jag möter, samspelar och interagerar med. Kläderna, bilen, heminredningen berättar en story. Men det har ju också kostat på med tanke på det akuta miljöläget. Bloggen som identitesmarkör kanske kan få oss att konsumera mindre prylar? I höst tänker jag inte köpa några nya märkesjeans. Istället kommer jag att identifiera mig med min nya blogg. Det känns kul att sitta på makten och skriva om vad jag vill. I de nya medierna är det konsumenten som vrider och vänder på produkter och tjänster; lägger till och drar ifrån värderingar; kräver att få insyn om vad som händer bakom kulisserna för att påverka en grön utveckling. Företagen har inte en chans att styra sin positionering som förr, och det kommer säkerligen att bli svårare att bygga ikoner. Förhopp-

Mia Aylward har jobbat länge i reklambyråsvängen med varumärken som Sony Ericsson, IKEA, BRIO och Tetrapak. Efter en sjukdom tog hennes liv en ny vändning och hon arbetar nu för en foto: jesper blomqvist hjälporganisation.

ningsvis kan den här utvecklingen bidra till att vi tar ett steg tillbaka och ser produkterna för vad de är, nämligen bruksföremål. Och kanske nästa gång någon frågar: ”Vem är du?” ska jag avkoda mig själv och svara ”en människa”.

av mia aylward

Blogg – publicerade inlägg på webbsida med datumangivelse och det senaste inlägget högst upp Bloggrulle – länklista som syftar till att rekommendera andras bloggar Co-branding – marknadsaktiviteter mellan två företag för att skapa synergier Early adopter – den grupp som är först ut att använda innovativa produkter/ tjänster. Positionering – den identitet företaget försöker skapa hos konsumenterna och som tydligt skiljer sig från konkurrenterna Sociala medier – aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och skapande av media (t ex internetforum, bloggar, wikier, poddradio och artikelkommentarer). Tagline – fras för att sammanfatta varumärkesvärdering Wiki – webbsida som tillåter besökare att lägga till och redigera innehåll (t ex uppslagsverket Wikipedia). (Källa för ordlista: http://en.wikipedia.org, http://sv.wikipedia.org)

NEWS by NICNEWS by NI

NIC KRÖNIKA

Public service hissas dagspressen dissas Sedan 1997 har Medieakademin mätt svenska folkets förtroende för samhällsinstitutioner, däribland media. Förändringarna över åren är ganska små men klart står att public service lyckats bäst med att vinna mediakonsumenternas förtroende. t e x t s t e f an k ar ls s o n

Årets undersökning bygger på en nätenkät som 1000 personer fått svara på. Intervjupersonerna har bland annat svarat på frågan: ”Hur stort förtroende har du för det sätt på vilket följande institutioner och verksamheter sköter sitt arbete?” Undersökningen visar att förtroendet för media varierar något över tid men håller sig ändå förhållandevis konstant. 1997 hade 61 procent av de tillfrågade mycket eller ganska stort förtroende för radio och teve. 2008 har siffran sjunkit till 52 procent. Motsvarande siffra för dagspressen 1997 var 32 procent och för 2008 34 pro-

cent. Radio och teve respektive dagspressen har alltså närmat sig varandra något. Kanske har skillnaderna med förtroendet för public service respektive kommersiell media att göra? Tittar man på skillnaden i förtroende mellan SVT, TV4 och TV3 tycks den tanken stämma. Andelen personer som har mycket eller ganska stort förtroende för SVT uppgår 2008 till hela 73 procent. Siffran för TV3 är endast 17 procent medan TV4 hamnar i en mellanposition med 47 procent. Skillnaden i förtroende mellan dagspress och kvällstidningar är slående. 58 procent av de tillfrågade hade 2008 mycket eller ganska stort förtroende för DN medan siffran för Aftonbladet stannade på 16 procent. I år har de tillfrågade personerna dessutom fått svara på frågor om hur mediernas innehåll påverkar människors kunskaper, åsikter, livsstilar, humör och känslor. Undersökningen visar att de områden där man tror att media har störst påver-

Boken alla talar om:

Flat Earth News t e x t s t e f an k ar ls s o n

►Nick Davies bok “Flat Earth News” har gjort succé världen över. I Sverige uppmärksammas den stort i både vänsterpress och borgerliga medier. Vad är det då Nick Davies har gjort? Han har gjort något så ovanligt som att kritisera sin egen yrkesgrupp – journalisterna – och det arbete de utför. I Flat Earth News får läsarna följa med in på redaktioner i Storbritannien och se hur nyheter skapas och sanningen förvrängs. Ska man tro Ulrika Kärnborg på DN så menar Davies att journalisterna snarare är tragiska offer än dem man ska lägga skulden på. Den stora boven i dramat är den medielogik som vuxit fram sedan medierna tagits över av stora företag som ser som sina främsta mål att leverera vinst till ägarna. Utvecklingen har lett till att antalet journalister på tidningarna i Storbritannien skurits

ner och särskilt utrikesbevakningen tycks ha blivit lidande. Den ökade tidspressen gör journalisterna sårbara för lobbygrupper och PR-byråer och de tvingas till allehanda fula tricks för att hinna leverera sina artiklar, är ett av budskapen i Nick Davies bok. Maria-Pia Boëthius skriver i ETC att när hon föreläser för människor om media säger hon numera till åhörarna att det viktigaste de kan göra är att läsa Flat Earth News. – Boken fungerar som en spegel där människor kan se vilka de själva är och var de befinner sig, säger hon. Boken har en webbsida med extramaterial och utdrag ur boken. Det finns även möjlighet att lämna kommentarer, och alla med erfarenhet av hur media förvränger verkligheten uppmanas att göra blogginlägg. www.flatearthnews.net

MedieAkademin grundades 1997 av Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet, Forsman & Bodenfors och NFO Infratest och presenterar varje år en ”förtroendebarometer”.

kan är åsikter och livsstilar. 90 procent tror att massmedierna har mycket stor eller ganska stor påverkan på människors åsikter. När det gäller frågan om påverkan är positiv eller negativ så är bilden inte så tydlig. 46 procent tror att påverkan är positiv när det gäller kunskaper medan 41 procent tror att massmedier påverkar åsikterna negativt.

Återvunnet medium

Har man väldigt många tidningar till övers kan man göra som Sumer Erek – bygga ett hus av dem. Läs mer på www.newspaperhouse. foto: george torode blogspot.com

S

 

ida 49 Magasin Nic


Comeback efter 8 år Tidningen Arbetet återuppstår som veckotidningen Efter Arbetet Den 20 februari är det premiär för veckotidningen Efter Arbetet – resultatet av åtta års kamp för att ta upp stafettpinnen efter nedlagda Arbetet. text johanna gustavson fot o babak payandeh

G

amla prenumeranter kommer att känna igen ledarsidornas skribenter liksom tidningens­ politiska kåseri. Men den nya vänsterrösten­ kommer inte att bli någon återuppstånden Arbetet, förklarar Petter Larsson, debattredaktör och ansvarig för ledarsidan med beteckningen ”oberoende socialdemokratisk”. – Vi har två reportrar och kommer ut med ett nummer i veckan. Det gör självklart att det blir ett annat tänkande, och en helt annan tidning. Vi kommer snarare att bli en komplementtidning och har inte heller samma bevakningsuppdrag som dagstidningarna. Men vi kommer att sträva efter att

”Tidningen kommer att ha ett brett tilltal med en radikal touch, utan att vara någon aktivisttidning.”

göra lika bra eller bättre samhällsgranskande journalistik. Det kommer att kräva lite tankemöda med våra begränsade resurser, säger Petter Larsson. Efter Arbetet kommer att ges ut varje fredag och förse läsaren med längre texter, nyheter och reportage om den verklighet som andra tidningar glömmer eller prioriterar bort, enligt presentationen på hemsidan. – Tidningen kommer att ha ett brett tilltal med en radikal touch, utan att vara någon aktivisttidning, säger Petter Larsson. Att starta en ny tidning när Sverige går in i en av de djupaste lågkonjunkturerna i mannaminne är inget som känns enbart olustigt för

Petter Larsson och hans kollegor. Tvärtom blir det extra tydligt nu att det behövs fler röster och större pluralism, menar Petter Larsson. – Det känns att vi behövs, samtidigt som det finns ett slags härligt vansinne i att starta just nu. Vi kommer att fokusera på arbetsmarknad och fackliga frågor, sådant som ofta glöms bort i mediabevakningen kring finanskrisen. Den liberala pressen har framför allt intresserat sig för bankernas problem medan det dröjt länge tills fokus hamnat på de människor som faktiskt blivit drabbade av krisen. Malmöborna kommer tydligt att märka av Efter Arbetet i debatten, lovar Petter Larsson. – Vi kommer i hög grad att

delta i den offentliga debatten, och visst vore det trevligt om vi kan erbjuda Sydsvenskan en samtalspartner. Det är presstödet och ett samarbete mellan ETC Förlag och Johan Ehrenberg som möjliggör projektet ekonomiskt. Drygt hälften av materialet till Efter Arbetet kommer att produceras i Malmö, och man räknar med minst 2000 prenumeranter till starten i februari. Resten – utrikes- och nationellt material – kommer från redaktionen i Stockholm. – Vi är en vänstertidning men med professionell nyhetsbevakning, vi är för mångfald i pressen. Av samma anledning hade det behövts en tydlig högertidning i stan, det hade den politiska pluralismen mått bra av.

1885 Axel Danielsson försöker bli akademiker men får jobb på tidningen Social-Demokraten. När Hjalmar Branting blir chefredaktör lämnar revolutionären Danielsson sin post. I Malmö etablerar han med hjälp av fackföreningsrörelserna en ny mer radikal tidning.

   

1887 utkommer första exemplaret av veckotidningen ­ rbetet. A 1888 döms Danielsson till 18 månaders fängelse för sina skrifter. 1892 Danielsson propagerar för parlamentarism, stat och demokrati.

 S 50  ida

Magasin Nic

... hur kände du när din tidning lades ner år 2000? – När Arbetet gick i graven var det inte bara en tidning som försvann, det var en hel kultur, säger Bo Bernhardsson, numera riksdagsman för socialdemokraterna och en av grundarna till Efter Arbetet (se artikel bredvid). – Kan folkrörelserna överleva utan medier undrade jag då; om man har något att berätta måste man ju ha någonstans att berätta det? Den borgerliga pressen skriver inte om det vi anser vara viktigt. Vi har en annan berättelse, andra frågor att diskutera. Med Efter Arbetet vill Bo Bernhardsson visa på en bättre mångfald och på praktisk demokrati. – Jag kan inte tänka mig ett välfärdssamhälle utan Arbetet, utan en debatt om vilket välfärdssamhälle vi vill ha. Det måste finnas andra röster, andra motiv som deltar i samhällsbygget än dem som nu dominerar det mediala landskapet. När jag var på Statarmuseet i Torup hade de tapetserat ett rum med gamla Arbetettidningar. Det

var symboliskt – värmande i dubbel bemärkelse. Varför en veckotidning? – Även om jag hade 100 miljoner på banken skulle jag inte starta en sjudagarstidning idag. Jag tror att finanskrisen kommer att krama till de stora tidningarna ytterligare. Därför satsar vi på en veckotidning, så började Arbetet en gång för över hundra år sedan. Och sedan jobbar vi mycket med vår nättidning. Kombinationen är framtiden. Hur kommer det sig att det blev ett samarbete med ETCs grundare? – Johan Ehrenberg ringde mig och frågade om intresse fanns för ett samarbete. Jag svarade ja och så lunchade vi. Så enkelt var det. Vad är demokrati för dig? – Demokrati och delaktighet är i stort sett samma sak för mig. Just nu är arbetarna till för företagen. Jag hävdar att företagen är till för människorna, att man har rätt att leva på jobbet istället för att leva för jobbet. Den radikala tanken hade kunnat skapa delaktighet, debatt och varaktig demokrati. Tänk om börslejonen insett att de borde organisera sig, gå samman och bilda en fackförening som kunde hävda deras rätt att leva. Vad radikalt!

Tidningen Arbetets historia ”Hvem bland våra vakna arbetare har ej länge känt behofvet af en arbetartidning? Och huru många finnas ej inom den frisinnade medelklassen, som med verklig glädje skulle hälsa en verklig folktidning i Malmö?”

Här i Cafe Tellus lokaler på Ystadsgatan 8 kommer tidningen Efter Arbetet att husera. Första numret släpps den 20 februari. - Möllevången är en unik plats i Sverige, en fattig invandrartät stadsdel mitt i staden som på många sätt påminner om Berlin. Det finns ett stort symbolvärde att vi har redaktionen i den här delen av Malmö, säger Petter Larsson, tidningens debattredaktör med ansvar för ledarsidan.

Hej där Bo Bernhardsson, intervju ann hingström före detta chef­redaktör på Arbetet...

1897 författar han socialdemokratins partiprogram.

Tidningen bevakar båda världskrigen, den växande fackföreningsrörelsen, industrialismens framfart i Europa och revolutionen i Ryssland utan att glömma bort malmöborna. Engagemanget i arbetarnas

levnadsförhållande och arbetssituationer, samtidens komplexa ekonomiska politik beskrivs genom människors berättelser och vittnesuppgifter.

   

1930 Arbetet köper 5 egna tidningsbilar. 1932 Teleprintrar inrättas. 1937 Bokens Dag startar.

1939 Arbetet flyttar till Bergsgatan.

1945 Arbetet blir dagstidning.

1966 Arbetet Väst-editionen upprättas.

Arbetet är under hela 1900-talet en stark röst i den politiska debatten. Mycket på grund av att svenskarna röstar socialdemokratiskt. Bärkraftigheten är dock de engagerade läsarna. De flesta industri­arbetarna kan inte tänka sig att prenumerera på någon annan tidning. De för i vissa fall dagliga samtal med redaktörerna. Närheten mellan sändare och mottagare är ett signum för tidningens medarbetare. Under slutet av 1980-talet är Arbetet den största lokaltidningen med en upplaga på 180 000 exemplar om dagen. Större än lokalkonkurrenten Sydsvenska Dagbladet.

1990 instiftas Diamantbollen, en utmärkelse till årets främsta damfotbollsspelare. Ett samarbete med Svenska Fotbollförbundet.

1992 A-Pressen går i konkurs men Arbetet räddas av Skånes näringsliv, fackföreningarna och av lojala prenumeranter.

1992 Nya Arbetet AB startar.

1995 namnbyte till Arbetet Nyheterna (AN). En utomstående konsult får i uppdrag att omforma tidningen. Denne har inte kunskap om det nära samarbetet mellan redaktionen och läsarna, Han skapar en tidning med Svenska Dagbladet som förebild. Förändringen uppskattas inte av läsarna och annonsörerna flyr. Trots utökat presstöd går tidningen back med tiotals miljoner om året. Ett samarbete med Helsingborgs Dagblad om annonser går i stöpet, likadant med Metro. LO vill inte längre ha något ansvar.

  

1999 återtas det gamla namnet Arbetet och tidningen övergår till tabloidformat. 2000 den 21 augusti går tidningen Arbetet i konkurs. 2000 LO säger nej till byggherren Percy Nilssons erbjudande

på 20 miljoner kronor. På mindre än en vecka utplånas en hundraårig tradition. Tystnaden från kollegorna vid Segekarusellen är kompakt.

2000 den 29 september samlas 4000 personer för att dricka gravöl. Stämningen är förtvivlad. Redaktörerna kan inte hålla tårarna borta. Några gamla prenumeranter svimmar i trängseln. Det luktar korv med bröd, Jan Malmsjö håller ett obegripligt tal från den scen där ett dansband försöker spela upp till dans. När pressarna går igång för sista gången skriker en trogen läsare att han fan i mig aldrig någonsin skulle prenumerera på en annan tidning.

2000 den 30 september utkommer det sista numret av Arbetet. Då är Axel Danielssons porträtt redan utauktionerat. Sydsvenskan har köpt text- och bildarkivet för 2000 kr.

2009 Tidningen Efter Arbetet startas av bland andra Bo Bernhardsson (riksdagsman), Petter Larsson (frilansjournalist) och Johan Ehrenberg (ETC). av ann hingström, tidigare journalist på Arbetet ( 1984- 2000)

S

 

ida 51 Magasin Nic


Ola Stockfelt tror på användarstyrd lokal-tv även i en tid med internet.

Allt fler pratar men vem lyssnar?

text felix holmgren

O

la Stockfelt är lektor i film- och musikvetenskap vid Göteborgs universitet, och har under många år varit aktiv i rörelsen för medborgarstyrda lokala TVkanaler. Han var med och startade Riksförbundet öppna kanaler i Sverige på nittiotalet och sitter i redaktionsrådet för Public Access, ett nyhetsbrev om yttrandefrihet och demokrati i media. Vad är målet med Öppna kanaler? – Yttrandefrihet är målet. Lagen skyddar yttrandefriheten även i etermedierna, men problemet är att det kostar en hel del pengar att sända TV och radio. I början av nittiotalet kartlade vi alla mediaverkstäder i landet och kom fram till att produktionsbiten var löst. Alla kunde i princip skapa musikvideos och kortfilmer och få tillgång till redigeringsutrustning. Men problemet var att de inte nådde ut. Filmerna samlade damm på hyllor. Ola och andra började titta på hur vanliga medborgare kunde ta plats i etern i andra länder. De fann inspiration bland annat i Tyskland och USA. – USA är inte känt för sitt demokratiarbete, men de hade bra lagar för community access television, där inte minst pensionärer var aktiva och sände bra program. I Tyskland gick en procent av kanalintäkterna till öppna kanaler och vi ville ha något liknande i Sverige. Enligt Ola var svenska politiker inte intresserade av att satsa pengar på den demokratiska tillgång till etermedia som lagstiftningen gav utrymme för. Istället har olika smygkommersiella initiativ dragit nytta av lagstiftningen, inte minst i Göteborg. – Bingolotto började sända på Öppna kanalen och påstod att de representerade föreningslivet. Olika kyrkor, inklusive scientologerna, tjänar fortfarande pengar genom TV-sändningar och betraktas per definition som goda. En kyrklig grupp visade i sändning hur en amerikansk frikyrkopastor välsignade deras nya redigeringsutrustning från Sony. Har idén om demokratisk medborgarTV misslyckats? – På vissa ställen har det blivit bra och vi har påverkat andra media, menar Ola. Som exempel nämner han Öppna kanalers initiativ att börja sända debatter direkt från riksdagen via egen kabel mellan Stockholm,

 S 52  ida

Magasin Nic

”Visst är det lättare att komma till tals, men det är ingen som lyssnar. I en diktatur är det också tillåtet att skrika i ett stängt rum. ”

Göteborg och Malmö. – Vi sände deras internsignal direkt ut. Först blev vi utskrattade för alla trodde att ljudet skulle vara uruselt. Men sen upptäckte de att vår signal var mycket bättre än SVT:s egna, så de bytte. På så sätt sparades mycket skattepengar och vi fick mycket bättre bevakning från riksdagen. Under snökaoset i Göteborg 1995 gav Öppna kanalen möjlighet för folk som blivit isolerade att kommunicera med varandra genom att ringa in meddelanden som lades ut som text i kanalens sändningar. De första som hörde av sig var räddningsverket, polisen och Sahlgrenska sjukhuset, som själva inte förmådde nå ut med sina meddelanden. Ett annat tillfälle då det visade sig vilken viktig funktion lokal-TV kan fylla var efter diskoteksbranden i Göteborg för tio år sedan, då sextio ungdomar dog. – Efter branden florerade olika rykten, berättar Ola. Det fanns en väldig misstro mel-

i l l ustr at i on a nn hi ng s trö m

lan olika etniska grupper i stan. Det enda sättet att hantera situationen var att låta de olika grupperna informera på sitt eget språk. Kommunen gick in med en stor slant och vi producerade flera program som gjorde slut på ryktesspridningen. Ola minns också när det i Angered spreds rykten om att det fanns grisprotein i en viss välling. Många muslimska föräldrar blev oroliga och satte stor press på vårdcentralen och kommunen. Då gjorde två somaliska kvinnor ett program där de gick in i en butik och visade upp vällingen och berättade om vad som fanns i den. Kan man säga att visionen om när-tv som en kanal för yttrandefriheten har misslyckats men att Öppna kanaler ändå har lyckats påverka mediautvecklingen? – Det kan man kanske säga. Men Öppna kanaler har stor betydelse, inte minst för vissa minoritetsgrupper. De eritreanska sändningarna på Öppna kanalen i Stockholm hade till exempel flest eritreanska tittare av alla kanaler i världen ett tag. Det kan tyckas som om internet och fenomen som Youtube gjort Öppna kanaler överflödiga. Ola håller med om att nätet hjälper folk att kommunicera, men anser samtidigt att olika grupper förblir isolerade. Narrowcasting beskriver han detta som: man ser bara det man vill se. – TV som medium har inte samma samlande roll idag och nätsändningar­fyller en

del av­­de funktioner som vi arbetade för. Assyrierna är spridda över världen men de har sin nation på internet med nationalsång och allt. Men de når inte andra grupper. Problemet med internet är att folk får se sig själva, men de hittar inte varandra. Men ur demokratisynpunkt har väl internet gjort det mycket lättare för enskilda medborgare att göra sin röst hörd? – Visst är det lättare att komma till tals, men det är ingen som lyssnar. I en diktatur är det också tillåtet att skrika i ett stängt rum. Vare sig det är en betongvägg eller mediaskugga som stänger ute din röst så kan man inte kalla det ett demokratiskt forum. Som forskare rör sig Ola i ”gränslandet mellan musikvetenskap och filmvetenskap”. Han har bland annat forskat om musikvideos, filmmusik och muzak, den omärkliga bakgrundsmusik som påstods kunna få människor att köpa mer. – Det var mest bluff, hävdar Ola. Den forskning som visade att muzak kunde påverka folk var beställd av de företag som producerade muzak. Och nu förtiden lyssnar människor på sina mp3-spelare istället. Världen förändras, ibland till det bättre. Ola anser att audiovisuell kommunikation har mycket större påverkan på människor idag än vad verbala budskap har, och tycker att det saknas kritisk insikt om detta. – Om någon säger att ”John McCain är en tönt” och jag inte håller med om det så kan jag reflektera över budskapet. Men om man med kameravinklar, ljussättning och klippning framställer honom som en tönt så är det mycket svårare att bli medveten om budskapet. Man accepterar det eftersom man tycker att man sett det med sina egna ögon. Nästan alla filmer använder ju samma knep, även de som man själv tycker har ett viktigt budskap. Men du menar att de audiovisuella mediernas förmåga att manipulera är farlig? – Alla språk är till för att användas, det är inte fel i sig. Men den kritiska diskussionen i samhället rör nästan bara ord, trots att visuella intryck och kanske framför allt ljud är grunden för all kommunikation. Vi måste bli bättre på att analysera de budskap vi får genom dessa media.

”den kritiska diskussionen i samhället rör nästan bara ord, trots att visuella intryck och kanske framför allt ljud är grunden för all kommunikation. ”

ÖPPNA KANALER Idag finns icke-kommersiella radiostationer i 165 svenska kommuner och icke-kommersiella tv-kanaler i 91 kommuner. Dessa så kallade öppna kanaler är till för att främja demokratin genom att skapa möjlighet för föreningar och olika minoritets- och intressegrupper att göra sina röster hörda. Meningen är att medborgarna inte bara ska få komma till tals, utan helt självständigt organisera produktionen i alla led utan inblandning från myndigheter. Cirka 2 miljoner hushåll nås idag av öppna kanaler. Det finns förhoppningar om att ännu fler kommer att nås om det skapas utrymme för öppna kanaler även i det markbundna digitalnätet. Inspirationen till idén med öppna kanaler kommer från Tyskland och USA. I dessa länder finansieras kanalerna av TV-licenser eller avgifter från kabelbolagen, men i Sverige finns inget sådant system för finansiering utan de föreningar som driver kanalerna får hitta egna finansieringsformer. Bland annat i Malmö drivs projekt där ­intellektuellt funktionshindrade producerar TVprogram som sänds på Öppna kanalen. Glokala folkhögskolan sänder ”GlokalTV” på Öppna kanalen i Malmö varje torsdag (läs mer om detta på sid 90).

EU föreslår statligt stöd till indiemedier Europaparlamentet har uppmanat medlemsstaterna till att aktivt stödja ideellt drivna medier, den så kallade tredje mediesektorn. t e x t h e n r ik e k lu n dh p agle rt

Det var i september som parlamentet (med röstsiffrorna 471-41) antog ett betänkande som uttalar stöd för icke-kommersiella lokala eller alternativa medier inom EU. Fokus ligger på etermedier. Förslaget kommer från den österrikiske ledamoten Karin Resetarits (liberalerna) och syftet är att öka mångfalden i mediesektorn och på kulturområdet, och att tydligare definiera sektorn som en särskild grupp vid sidan av public service och kommersiella medier. Europaparlamentet menar att dessa medier bidrar till att stärka identiteten hos särskilda intressegrupper, samtidigt som de lokala medierna ger de personer som ingår i dessa grupper möjlighet att nå ut till andra samhällsgrupper. På så vis kan de spela en viktig roll för att öka toleransen och mångfalden i samhället. Organisationen Community Media Forum Europe (CMFE), som har till syfte att få medborgarmedier erkänt inom EU, skriver så här i en pressrelease apropå betänkandet: ”Lokala icke-kommersiella­medier är ett effektivt sätt att främja social integrering och lokalt självstyre. De kan vara verktyg för att

öka kompetensen hos enskilda personer som arbetar i mediesektorn. Det hjälper dessa personer inte bara till anställningar i mediesektorn utan gynnar också deras självbild och självförtroende.” Parlamentet anser att ett mer aktivt stöd är bra för mångfalden i medierna. Därför bör tillsynsmyndigheterna på EU- och nationell nivå tilldela de lokala medierna sändningsfrekvenser och se till att de lokala medierna bereds plats i den digitala miljön, även efter övergången till digital sändningsteknik. Man anser också att ideella mediainitiativ ska få bättre möjligheter att ta del av EU-medel; till exempel föreslår man ett europeiskt internetbaserat system som är särskilt avpassat för de lokala medierna att söka stöd. Parlamentet vill också att kommissionen överväger att låta den tredje sektorns medier delta i diskussionerna på EU-nivå. ”Att det saknas omnämnanden av de lokala medierna i EU:s handlingar tyder starkt på att sektorn inte har någon kontakt med lagstiftare och tjänstemän på EUnivå. ” skriver CMFE. Betänkandet finns att läsa på www.communitymedia.se/europe/EUPCM08.pdf fotnot: Inom EU finns idag över 3 000 icke-kommersiella radiostationer (bl.a. 150 närradiostationer i Sverige) och några hundra motsvarande tv-kanaler (som Öppna kanalen i Sverige).

kort Historik över ideella etermedia Lokala medier uppstod i Sydamerika på 1940-talet som en proteströrelse i en tenngruva, och vidareutvecklades i Nordamerika under 1950-talet. I Västeuropa växte de lokala medierna fram på 1960- och 1970-talen. De strävade efter att tillhandahålla ett alternativt innehåll jämfört med de statsägda radio- och tv-sändningarna. Under 1980-talets avregleringar fick vissa lokala medieprojekt ett rättsligt erkännande. Sedan dess har sektorn fortsatt växa i Västeuropa. I många av de länder som blev medlemmar i Europeiska unionen 2004 och 2007 har sektorns historia sett annorlunda ut. Piratsändningar var ett sätt för medborgarrättsrörelser att protestera mot auktoritära regeringar. Vidare har kyrkan spelat en viktig roll för utvecklingen av alternativa medier i vissa andra centraleuropeiska länder. Internets framväxt de senaste åren har gett sektorn en skjuts in i vad somliga kallar de lokala mediernas tredje epok. Källa: Europaparlamentets betänkande ”om ideellt drivna ickekommersiella lokalsamfundsmedier i Europa” (2008/2011(INI))

S 53   ida

Magasin Nic


Inget område i Malmö är så skildrat av medier som Möllevången; de gamla arbetarkvarteren söder om stadens centrum. Möllan är svartklubbar, barhäng, caféer, mord, mångkultur, slum, lyxrenovering, våld, folkrörelser, rökheroin, charm och Sveriges högsta otrygghet – charmigt eller sjaskigt, förföriskt eller förrädiskt.

Men nio tusen människor lever sina liv på Möllevången. De arbetar, går i skolan, handlar mellanmjölk på Ica, går ut med hunden, har skoj, får p-böter, skäller på sina grannar, spelar på lotto, längtar efter sommaren – kort sagt – de lever. Och för alla dem finns en vardag som medierna sällan tar notis om. Det var med denna vardag i sikte som fotografen och möllevångsbon Jesper Blomqvist påbörjade sitt projekt som bär arbetstiteln Möllevången – från mångfald till enfald? NIC kan här visa några av hans märkvärdigt alldagliga bilder.

Vardag på Möllan en bildberättelse av Jesper Blomqvist

 S 54  ida

Magasin Nic

S 55   ida

Magasin Nic


 S 56  ida

Magasin Nic

S 57   ida

Magasin Nic


The End

 S 58  ida

Magasin Nic

S 59   ida

Magasin Nic


 S 60  ida

Magasin Nic

Hål i huvudet?

Programmet ”Hål i väggen” är en direkt kopia av den japanska tv-leken ”Human tetris” och blev en svensk tittarsuccé. I premiäravsnittet tävlade bild viasat komikerna Björn Gustafsson, Felix Herngren och Henrik Schyffert.

text a nna lund holm

Japansk humor har blivit trendig i svensk tv. Programmet ”Hål i väggen” blev en tittarsuccé och nästa år lanserar kanal 5 ”Silent library”, ett program där de tävlande utsätts för extrema situationer och utmaningar. Förnedringsteve eller inte? Åsikterna går isär. Magasin Nic tittar närmare på fenomenet och hör vad japansvenskar tycker om programmens förlagor.

NIC TRENDSPANAR

Programledaren Johan Pettersson demonstrerar en lämplig taktik för att ta sig igenom hålen. bild viasat

R

edan i 1980-talets ”Oss skojare emellan” med Ingvar Oldsberg åkte svenskar rutsch­kana i blöjor och fick tårtor i huvudet. Ett populärt program som samtidigt kritiserades för att vara förnedrande. Vid samma tid sneglade programmet ”Fönster mot tv-världen” mot andra tv-kulturer. Men då framställdes japanska studiolekar som något hämtat från en annan planet. Kulmen för skruvade tv-koncept kom i och med amerikanska serier som ”Jackass” och ”Fear factor”. I Sverige ligger Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på topp bland populära tv-profiler. Två komiker som inte räds galna koncept som ”Vem kan slå Filip och Fredrik?” med grenar som balansgång mellan höga hus, bilhoppning genom eld och komjölkning. Japanska tv-lekar är alltså ingen ny inspirationskälla, men först nu följer tv-kanaler deras koncept i sömmarna. Ett avsnitt av ”Simpsons” har till och med anammat trenden. Familjen har blivit fast i Tokyo och för att vinna biljetter hem ställer de upp i en japansk gameshow. Men japanska tv-producenter har framförallt Youtube att tacka, möjligheten att via sajten ta del av japanernas nöjeskultur har också lett till ett ökat intresse för programmen. Vissa klipp såsom ”Human tetris” (svenska ”Hål i Väggen”) och ”Silent library” hör till de mest populära.

”Hål i väggen” hade premiär i tv6 i början av hösten, ett program där gästerna ska forma kroppen efter ett hål iförda silvertrikåer. Första avsnittet gästades av Björn Gustafsson, Felix Herngren och Henrik Schyffert och förväntningarna var höga. – Premiären av ”Hål i Väggen” är överlägset det mest betittade programmet i TV6s historia, sportevenemang undantaget, säger Anders Knave, programchef på Viasat. Kanalen hade inte alls räknat med det genomslag som programmet faktiskt fick. – Det har blivit omtalat bland svenskarna och i media, så vi är jättenöjda, fortsätter han. Anders Knave säger att det finns många programidéer som är influerade av japansk galenskap just nu, så det kan hända att det även framöver dyker upp något program i samma anda. Kanal 5 har också anammat den nya trenden och sänder nästa år ett svenskt format av det populära japanska ”Silent library”. Det är en tv-lek som helt verkar sakna gränser. De tävlande måste vara knäpptysta då de utsätts för diverse fysiska utmaningar såsom stinkande dofter eller örfilar, sittandes i ett bibliotek. Kanal 5:s programchef Lars Beckung föll för programmets upplägg. – Det är bra att man premieras om man lyckas hålla tyst under dessa prövningar. Upplägget med tystnaden är bra för att det är en ny vinkel på bus-tv. Jackass killarna var ju allt annat än lågmälda, säger han. – Det fanns dessutom ett antal väldigt nyskapande inslag i formatet. Jag tycker att det är mycket man inte sett förut och att det i all sin äcklighet finns ett nytänkande i ”grenarna”. Lars Beckung tycker det är roligt att göra en tävling av den sortens bus som egentligen funnits i alla tider, men som blivit riktigt stort i och med program som ”Jackass” och sajter som Youtube. Även SVT har kommenterat att de tycker japanska tv-lekar är roliga och bra programidéer men att de ändå vill hålla linjen och inte förnedra eller göra sig roliga på andras bekostnad. Japansk humor i svenskt format bemöts alltså ofta positivt både i och utanför mediebranschen. – Vilken typ av tv-underhållning som funkar bäst för stunden går i vågor. Med jämna mellanrum behöver tv-publiken ha något nytt och just nu verkar den japanska touchen gå hem. Det är färgstark, högljudd och fysisk underhållning, säger Anders Knave. Lars Beckung tror också att japansk tv-lek vunnit på att den fortsatt utvecklas, medan den till exempel i Europa blev omodern ett tag under 80-talet. Men på frågan om det svenska ”Hål i väggen” verkligen är en direkt kopia av ”Human tetris” säger Anders Knave. – Där japanerna gränsar till pennalism lyckas vi här i Europa ersätta det med en skön glimt i ögat.

S 61   ida

Magasin Nic


Marita Lindqvist om de japanska tv-lekarna:

Varken nytt eller bra Japans public service är nära att drunkna i all kommersiell underhållning, menar japanentusiasten Marita Lindqvist, som är kritisk till att unga människor ser på tv-lekar.

text anna lundholm

Samhällets hierarki föder det förtryck som finns i många av tv-lekarna, men japanerna själva uppfattar inte lekarna som förnedrande utan som ren humor, menar Gunnar Jinmei Linder som föreläser i interkulturell kommunikation. Sonen Rikard bekräftar tesen.

Det är ju bara på skoj Familjen Jinmei Linder har bott i Japan i 15 år, men är idag tillbaka i Sverige. Sonen Rikard talar varmt om den japanska tvhumorn medan pappa Gunnar är mer tveksam. Men en sak är de eniga om: den japanska humorn är både bredare och mer utmanande.

text anna lundholm När Rikard Jinmei Linder, 16, får frågan om vad han gillade bäst med att bo i Japan svarar han direkt: – De underhållande tv-programmen, de var väldigt roliga. Rikard har konsumerat japanska medier sedan bebisåldern men är besviken på Sveriges kopia av ”Human tetris”. – Den japanska versionen har mer humor och högre tempo än ”Hål i väggen”. För svenskarna är det viktigast att lyckas ta sig igenom hålet, säger han. Rikard berättar att i Japan finns det mängder av komiker som försöker bli kända genom att göra sig roliga i olika tv-lekar. Där handlar det inte om att lyckas passa in i ett hål perfekt, snarare att underhålla genom att göra bort sig. I Sverige sätts själva tävlingen i fokus. Han tycker också att svenskarna har för mycket snacktid mellan varje ny tävling, i Japan kör man bara på. – På japansk tv finns mycket mer humor än här, det är en viktig del av deras kultur,

 S 62  ida

Magasin Nic

Rikard Jinmei Linder tycker att japanska humorprogram är roligare och mer avslappnade än foto privat svenska.

Pappa Gunnar Jinmei Linder tror att pennalismen har en koppling till samhällets hierarkiska ordning. foto privat

fortsätter Rikard. Han tror att den svenska versionen skulle fungera bättre om Sverige hade fler komiker. Rikards japanska favoritkomiker är duon Hitoshi Matsumoto och Masatoshi Hamada. De leder humorshowen ”Gaki no Tsukai” som är mest känd för sina olika bestraffningslekar. Klarar de tävlande inte utmaningarna så väntar bestraffningar, jämfört med det lite snällare Sverige där det i regel är vinnarna som istället hyllas. Rikard berättar att det självklart också finns humorprogram som inte är förnedrande i Japan. Han pratar varmt om ”Manzai”, ett program där man hittar på skämt och pratar om roliga saker. Att Rikard såg tv-lekarna under sin tid i

Japan hade flera orsaker. – De flesta pratar om serierna i skolan, så man måste kolla på dem för att hänga med. Det var också ett led i den vördnad man som ung japan ofta visar de äldre och mer erfarna. Programmen har en lång historia med många erfarna komiker. – Det är rangordnat i en hierarki, man måste lyssna på dem som står över en själv, säger han. Pappa Gunnar Jinmei Linder tror också att det är just hierarkin som föder det förtryck som finns i många av tv-lekarna. Han påpekar dessutom att förnedring kan vara en ventil för det plikt och ansvarsförhållande som finns i de flesta mänskliga relationer i Japan. Gunnar Jinmei Linder har frilansat inom mängder av områden, bland annat som japansk föredragsledare inom verksamheter som berör interkulturell kommunikation. Han uppskattar inte grövre former av förnedrande humor, men säger att han ändå kunde dra på munnen åt en hel del av det han såg i Japan. – ”Hål i väggen” är en ganska mild form av så kallad förnedrings-tv. Gunnar menar också att japanerna själva inte uppfattar deras program som förnedrande på samma sätt som svenskar gör – för dem är det bara en fråga om ren humor. – De ser ingenting avskräckande eller äcklande i det, säger han. Hans uppfattning är att tv-lekarna görs på ett sådant sätt att de tävlande inte ska behöva känna sig utsatta. – Jag tror inte att alla i Japan uppskattar det, men visst har den här typen av humor en stor tittarskara.

Japansk public service kämpar hårt för att behålla tittare. Det är här de omtalade lekprogrammen kommer in. – Vissa ser aldrig ett vettigt nyhetsprogram, debattprogram, kvalitetsdokumentär eller annan kultur än den mest lättsmälta. Det är svårt att få unga människor att se på annat än torftiga, för det mesta svintråkiga, tv-serier och lekprogram, säger Marita Lindqvist. Marita är journalist och skriver mycket om Japan och japansk populärkultur. Hon har också gett ut en bok och gjort en dokumentärfilm på temat. För henne är japanska tv-lekar moraliskt tveksamma. – De känns både unkna och omoderna. Men hon menar samtidigt att det är ett allmänmänskligt drag att skratta åt andras olycka. Enligt henne är det fel att lyfta fram de japanska tv-lekarna som särskilt revolutionerande. – Programmen bygger på enkel humor. Man skrattar när någon trillar på ändan eller får en tårta i ansiktet. Den typen av humor är klassisk och har funnits i alla tider och de flesta kulturer. Marita påstår att det inte finns någon speciell förnedrings-tv i Japan, det är mest en västerländsk tolkning av vad de japanska lekprogrammen går ut på. Hon säger att det enda som gör den japanska tv-leken annorlunda är att man bestraffar förlorare istället för att hylla vinnare. Men faktum kvarstår ändå att Japan har betydligt mer av den typen av tv-lekar än Sverige. Marita tror att en orsak kan vara att japanerna har en stark tradition av att skilja på fantasi och verklighet. – Tv är inte verklighet och därför behöver man i ett japanskt lekprogram varken vara artig eller empatisk. Men i övrigt ser hon samma tendens som här hemma i Sverige. Japanerna jobbar långa

”Tv är inte verklighet och därför behöver man i ett japanskt lekprogram varken vara artig eller empatisk.”

Marita Lindqvist har skrivit mängder av artiklar om japaner och dess populärkultur. Hon är kritisk till foto privat de kommersiella kanalernas starka genomslagskraft.

dagar och när de kommer hem vill de titta på något lättsamt. – De vill ha bara något som står på utan att det kräver tankeverksamhet. Men Marita spår ingen fortsatt blomstringstid för tv-lekarna. – I Japan är programmen mindre vanliga

nu än vad de var för tio år sedan. Jag tror inte heller att svenska program som ”Hål i väggen” kommer att lämna några djupa spår. Jag tror att de flesta svenskar kräver lite mer av sin TV-kväll än barnsliga ”ramlaomkullprogram”. Men genom artiklar som denna är det kanske just vad de gjort.

S 63   ida

Magasin Nic


NEWS by NICNEWS by NI

 S 64  ida

Magasin Nic

En gång nätet alltid nätet? Var det internet som gällde för dig när du växte upp? Då är det sannolikt att du kommer att känna dig mest bekväm med det mediet även när du blir äldre. t e x t h e n r ik e k lu n dh pagle r t

De mediavanor som man skaffar sig under åren 15–24 år stannar nämligen kvar – det visar i alla fall den årliga undersökningen Mediabarometern som görs av Nordiskt informationscenter för medieoch kommunikationsforskning. Resultatet stod klart när forskarna sammanställde årets 4 200 enkätsvar och märkte att ungdomarna tenderar att ta med sig sina mediavanor upp i åldern. Mediabarometerns slutsatser kring våra mediavanor innehåller både förväntade och mer förvånande inslag. Den svenske genomsnittsanvändaren använder något media sex timmar per dygn. Den yngsta gruppen närmar sig sju timmar och använder internet alltmer, och böcker, teve och radio allt mindre. Andelen 9–79-åringar som använder internet en vanlig dag har ökat från 33 till 64 procent på fyra år. Det som lockar är kommunikation, underhållning och

illustration anthony iswandi

egen spridning av text och bild, enligt mätningen. Dock är det bara två procent som övergått till att läsa dagstidningen på nätet. Än så länge läser hela 72 procent av svenskarna den vanliga morgontidningen varje dag. Vad gäller kvällstidningsläsandet är det fler som gått över till den digitala formen – närmare bestämt 14 procent, vilket motsvarar nästan hälften av de 31 procent som uppgivit att de läser kvällstidningen dagligen. När det kommer till internet finns stora socioekonomiska skillnader. Knappt 30 procent av de lågutbildade använder

nätet varje dag, medan hela 64 procent av de högutbildade gör det. Och det är cirka tio procentenheter fler män än kvinnor som surfar på webben. Vad gäller tidskrifter så läser 40 procent av de tillfrågade en sådan en genomsnittlig dag; en siffra som varit ganska stabil de senaste åren. Andelen som ser på teve har hållit sig ganska konstant sedan tio år tillbaka, men färre tittar på nyheter på teve. Radio lyssnar 74 procent på varje dag, P4 är störst följt av Rix FM. källa: mediabarometern och journalisten

Oumbärliga Uppsving för den hederliga blaskan för frusna Det pågår en tidningsboom i världens tillväxtregioner. Över 530 miljoner människor köper en tidning varje dag. Försäljningen har ökat med nästan tio procent sedan 2003, sett över hela världen. t e x t h e n r ik e k lu n dh pagle r t

Mest ökar försäljningen i Asien och Latinamerika – hela 75 procent av de bäst säljande tidningarna i världen publiceras i Asien. Detta trots en ökad konkurrens från gratis- och webbtidningar. Siffrorna kommer från World Association of Newspapers. En förklaring till ökningen tros vara den ekonomiska tillväxten i regionerna. Fler har möjlighet att gå i

skolan, och med fler läskunniga med en bättre ekonomi ökar efterfrågan på magasin och tidningar. Mer pengar i omlopp betyder också fler annonser och därmed mer pengar till redaktionerna. Fler har råd att starta nya tidningar. Ett av de tydligaste exemplen är Brasilien där tidningarna har ökat sina upplagor med 22 procent de senaste fem åren, och den pakistanska pressen har fördubblat sina upplagor jämfört med tio år tillbaka. Men det är inte bara tidningarna som frodas i tillväxtländerna, så gör även etermedier. För tolv år sedan fanns i Pakistan fyra tevekanaler: idag finns över 60 stycken, varav de flesta är inriktade på nyheter. källa: world association of newspapers och journalisten.

Ipod-dyrkare text h e n rik e klu dh pagle rt

Har du en vet du hur irriterande det kan vara – en touchscreen av något slag som inte vill fungera när du har vantar på dig. Lagom till jul kan du köpa dig ett par Dots: vantar med metallprickar längs ute på varje finger så att du bekymmersfritt kan nyttja din I-pod utan att föfrysa fingsarna. Kostar en hundring och finns i flera kulörer.

S 65   ida

Magasin Nic


text j oha nna g usta v son foto ter esa olson, christian jimenez och cern1

urbankonst

Det var i New York som graffitikulturen föddes. På 1970-talet, när graffitin var ung, förknippades den med gängkrig och taggande på tunnelbanetåg. Men snart blev graffiti också ett viktigt element inom hiphopen. De gamla skolorna finns kvar, men idag är NYs gatukonst ett myller av stilar och staden en kittel där gatukonstnärer från hela världen flyttar gränserna för hur offentlig konst kan se ut. När NIC i somras besökte ”det stora äpplet” är det ett par månader kvar till valet och den politiska gatukonsten har tagit över gatorna.

en

.D ork w Y treet. e r i N 3rd s tse pla South v a or orsar k ass å m enue p ns d Av y s r r ilde dfo rs b r Be lke g, dä a k W ur Nic liamsb i Wl

r

nns n fi

i

e bild

gatukonst i

E

n av de oräkneliga gatukonstnärer som satt sin prägel på New Yorks gator går under preudonymen Cern1. Han är i trettioårsåldern, född och uppvuxen newyorkbo och har varit verksam graffittikonstnär i nästan tjugo år. Cern1 ingår i graffitikollektivet YMI crew och har bland annat varit med och organiserat Meeting of styles i New York, en mäktig graffitifestival med sex år på nacken.

 S 66  ida

Magasin Nic

NY williamsburg

Ett tjugotal av hans verk visades nyligen i skivbutiken Tropicalia in Furs i East Village på Manhattan, känd för en fantastisk samling av jazz, blues, gammal soul och psykedelia, allt i vinyl. Cern1s lika experimentella som naturromantiska bilder funkar fint i butikens filmiska miljö. Vi befinner oss i Williamsburg, Brooklyn, stadsdelen där ruffa låghus och slitna fabrikslokaler fortfarande är ett vanligt inslag stadsbilden. Under de senaste tio åren är det hit som horder av karriärsugna musiker, konstnärer och

designers har flyttat för att leva konstnärsliv, starta business eller flytta in i någon billig före detta fabrikslokal. Men stadsdelen har förändrats kraftigt under de senare åren och hyrorna har skjutit i höjden i takt med stigande hippfaktor. Än så länge är dock Williamsburg fri från skyskrapor och multinationella jättar som Mc Donalds och Starbucks. Vi följer med Cern1 för att titta närmare på några av de väggar han målat. Han började hänga med de äldre graffitimålarna när han var tretton år. Det var en händelse som gjorde att

hans ögon öppnades för en helt ny värld, berättar han. New York-graffaren Probe BTS hade gjort en wild style på en vägg utanför skolan när Cern1 var tretton år, och alla ville plötsligt imitera honom. – Alla var där och tittade på lunchrasten, och vi blev helt fascinerade. Det var en tekniskt fulländad målning, helt överlägset allt annat, och plötsligt ville alla ta efter hans stil. Det är otroligt häftigt hur en enskild händelse kan påverka människor att själva vilja börja måla, säger Cern1.

S 67   ida

Magasin Nic


Cern1 föddes i Queens för lite drygt 30 år sedan och målar lika gärna med sprayburk som med oljefärg. Mer porträttbild än så här fick vi inte ta.

Vi står på Grattan Steet i området Bushwick i Williamsburg, även kallad Hipwick efter dess många gallerier, trendiga butiker och kaféer och alla hipsters som hänger i området. Ett gigantiskt porträtt av Obama och en lång politisk text täcker den fem meter långa, tre meter höga väggen. Den är målad nyligen av en lokal konstnär. – Jag gillar verkligen politisk graffiti, men med tanke på hur mycket anti Bush-graffiti det fanns när George Bush blev omvald förra omgången så är jag tveksam till om det egentligen gör så stor skillnad. Men Obama har verkligen skapat ett engagemang hos unga människor och det gör att de stödjer honom. Det syns på gatorna. Folk uppmuntras att göra sina röst hörda. Ett kvarter längre bort finns en husvägg som Cern1 målat tillsammans med tio vänner. Muralmålningen innehåller många olika bildelement, och influenser från flera olika länder. – Det var ett spännande projekt, för det skapade en väldigt fin sammanhållning både bland oss som målade och i kvarteret. Boende i området kunde se verket växa fram, säger Cern1. Cern1 hade gått förbi väggen flera gånger och var sugen på att göra något av den. Det var en ren dröm att få så mycket yta att jobba med, berättar han. – Jag tog min portfolio, gick och pratade med husägaren och förklarade att jag ville göra något dekorativt. Han var helt positiv och det slutade med att vi fick måla hela väggen mot att han betalade färgen och sponsrade med mat från sin butik. Det var ett väldigt lyckat projekt – särskilt för att alla inblandade graffare lärde känna varandra. Cern1 började att göra muralmålningar på uppdrag för några år sedan. För honom är det självklart att väga sitt personliga uttryck mot

att beställaren ska trivas med bilden. Men likt många andra graffitikonstnärer tjänar Cern1 numera sitt huvudsakliga uppehälle som grafisk designer, ett vanligt yrkesval för många graffitikonstnärer som exempelvis svenske A-kay och engelsmannen Banksy. – Gatukonst och grafisk formgivning har gått lite hand i hand ett tag nu. Jag tycker att det är begripligt att de som hållit på mellan 15 och 30 år i viss mån upphör med de olagliga grejerna och börjar jobba som grafisk formgivare för att kunna försörja sig på sin konst. Hellre det än att något företag snor konstnärens stil och gör pengar på det. Cern1 skakar på huvudet åt New Yorks tuffa antigraffitilagar som bland annat gör det olagligt att sälja sprayburkar till personer under 18 år. Att ta med en vattenfast penna eller sprayfärg in i en offentlig lokal kan vara olagligt, och den som rapporterar om olaglig graffiti kan hämta ut en belöning på 500 dollar. Med tanke på att graffitirörelsen föddes i New York är det pinsamt att det inte finns mer utrymme för konstformen i det offentliga rummet, menar Cern1. – Det finns mängder av offentliga skateboardramper och fotbollsplaner, och samtidigt finns det knappt några legala platser för gatukonst. Jag önskar att det hade kunnat fungera på ett mer demokratiskt sätt. Om till exempel ungarna på en skola hade velat måla någon vägg på sin skolgård, så borde det finnas större möjligheter att göra det. Jag önskar att det kunde finnas en balans mellan reklam och folkets eget uttryck i den offentliga miljön. Bussar och tåg är fulla av reklam och företagsloggor, folkets egna bilder måste också få plats. Cern1 förstår att det finns husägare som föredrar sina fasader orörda. Men det hade behövts fler alternativ för alla de fastighetsägare i New York som vill göra något annat med sina hus, menar han. – Jag vill skapa en organisation där konstnärer och ungdomsrörelser länkas samman med husägare som vill ha väggmålningar istället för bara gråa eller röda fasader. New York behöver en organiserad motvikt till antigraffitirörelsen. Det kommer ständigt mängder av konstnärer till New York från olika länder, och jag tror att detta hade kunnat utvecklas till ett internationellt nätverk, säger Cern1.

Cern1:s vänner och bekanta från olika länder hjälptes åt att göra målningen Hip Hop Mother. Graffitikonstnärer som Native från Nigeria, chilenske Cekis och Skope från Australien råkade av en händelse befinna sig i New York samtidigt och alla hjälptes åt. – Husägaren var helt positiv och det slutade med att vi fick måla hela väggen mot att han betalade färgen och sponsrade med mat från sin butik, berättar Cern1.

”Jag vill skapa en organisation där konstnärer och ungdomsrörelser länkas samman med husägare som vill ha väggmålningar istället för bara gråa eller röda fasader.” CERN1

Gatukonst-igt sammanträffande I förra numret av NIC fanns en artikel om gatukonsten i Valparaiso. NICs utsände hade varit och träffat graffitikonstnärerna Inti och Gigi, och deras målningar blev till ett stort reportage i tidningen. Mötet innebar även ett samarbete mellan målarna och Glokala folkhögskolan i Malmö. Inti bjöds in för att undervisa på skolans hiphop-kurs och som ett resultat av detta finns en helvägg i Sofielund signerad Inti. I NY visade det sig att Cern1 är god vän med de chilenska graffarna. – Inti berättade för mig att han varit i Sverige och undervisat om graffiti och målat, hur coolt som helst, säger Cern1. Cern1 har försökt minska på graffitimåleriet på senare år. – Det är lätt att man blir besatt, jag har så många intressen och försöker göra lite av varje. Men under sommaren är det lätt att vara ute och hålla på från morgon till kväll.

 S 68  ida

Magasin Nic

S 69   ida

Magasin Nic


Är Nick Walker i själva verket Banksy?

Graffitiartisten Nick Walker från Bristol påminner i sin stil om landsmannen Banksy, världens just nu kanske mest erkända gatukonstnär. Det sägs vara just Nick Walker och ingen annan som målat den jättelika giraffen i Williamsburg. Giraffen klottrar med pennan i sin mun ordet VANDAL högst upp på väggen på restaurangen Roebling Tea i korsningen Metropolitan Avenue och Roebling street. Den är fjärrstyrd av en prydlig engelsk herre i plommonstop. Ser man sig runt på gatorna i Brooklyn finns det en hel del målningar av prydliga små herrar i plommonstop, som spränger råttor i luften och gömmer sig under paraplyer. De bilder som signeras Nick Walker är ofta satiriska och lätt samhällskritiska, precis som Banksys. I somras avslöjade brittiska tidningen The Mail on Sunday att Banksy heter Robin Cunningham och är 34 år. Lösa rykten på olika graffitibloggar har under sommaren gjort gällande att Banksy egentligen är samme man som Nick Walker. Spekulationerna fortsätter och en viss mytologisering är ju lite av grejen med graffiti som skapas under hemlig identitet. 

 S 70  ida

Magasin Nic

Omkring Bedford Avenue i Williamsburg kryllar det av affischkonst.

Deras stil blandas ofta samman. Jätteråttan i "Let them eat crack" är dock skapad av Banksy och är en av många muralmålningar som anknyter till hans djuraffärsinstallation i West Village (se sid 73).

Vill du veta mer om gatukonst i New York? Woostercollective.com är ett gatukonstforum i New York som samlar artister från hela världen. theyounity.com samlar kvinnor verksamma inom graffiti och konst. Missa heller inte Banksys egen sajt.

S 71   ida

Magasin Nic


Gatukonst i politikens tjänst Tidigt i år gav sig gatukonstnären och grafiska designern Obey, född Shepard Fairey, in i kampanjen för Barack Obama. Hans planscher och T-shirtar med strama Obama-tryck sägs ha dragit in omkring 400 000 dollar, pengar som ska ha gått oavkortat till kampanjen. Tidernas snyggaste Populistiskt eller ej? valaffisch? Obey har hur som helst gått från samhällskritisk undergroundkonstnär till att ha blivit ett namn även i de bredare lagren – och det blev gatusmart att gilla Obama. Shepard Fairey var djupt kritisk till George Bush redan år 2000 och ägnade sig då åt omfattande antibush-konst. Men det är först i och med Obamakampanjen som han har slagit igenom stort. När Fairey gjorde sin första affisch med Obamas ansikte och ordet PROGRESS, blev plötsligt hans bild en inofficiell symbol för hela kampanjen. Hans bilder för tankarna till Bauhaus-skolan, eller gamla ryska propagandaaffischer med den skillnaden att det är amerikanen Barack Obamas allvarsamma drag som avbildats. Shepard Fairey jobbade inte på spekulation. Han sökte och fick ett godkännande från Obamas högkvarter innan han tryckte den första affischen. Inspirationen kom från den välkända bilden av Che Guevara, och när den första printen släpptes i januari sålde den slut på några minuter. Det dröjde inte länge tills Obey fick ett tackbrev från Obama själv samt erbjudande om att ingå i kampanjen och trycka fler printar till försäljning på sajten. Denna gång med kampanjens egen logga och slogan; numera välkända HOPE och CHANGE. – De tyckte att progress (framsteg) lät för marxistiskt, sade Fairey i en intervju med Wired. Obamas ansikte och orden change och hope har synts överallt under valkampanjen. Inte bara på affischer och t-sthirtsbröst, utan även som ett starkt inslag i konsten på New Yorks gator. Under den pågående kampanjen menade många kritiker att Obama slängde sig med vaga begrepp utan innebörd. Men efter sitt stora tal i Denver i slutet på augusti började det låta annorlunda. Republikanernas John McCain har under

 S 72 ida

Magasin Nic

hela valrörelsen kritiserats för att vara djupt okunnig om vikten av att nå ut till folk med moderna kommunikationsmetoder. Barack Obama lyckades nå ut till människor som tidigare inte sett poängen med att rösta, och vände oengagerade ungdomar till aktiva valarbetare. Redskap som Youtube, Facebook och Myspace har varit avgörande för hans stora genomslagskraft bland unga människor, menar Lennart Frantzell som driver bloggen "Det progressiva USA" och arbetar med IT och Web 2.0-teknologi i Silicon Valley. Obamas hemsida har under hela valkampanjen gjort det möjligt för folk att själva starta en lokal valrörelse där de bor. Ett exempel på nätets sprängkraft och betydelse för Obamas framgång, är numera välkända musikvideon "Yes We Can". Den kom till helt utan inblandning från Obamas officiella kampanj, men betraktas idag som en av USA:s genom tiderna mest slagkraftiga politiska videor. Den kom till då hiphopartisten will.i.am och 37 andra artister på eget initiativ bestämde sig för att ge sitt stöd åt Barack Obama, i januari 2008, när opinionssiffrorna vek neråt. Musikvideon spelades in på bara några dagar, med Bob Dylans son Jesse Dylan som producent. Några dagar senare släpptes videon på Youtube, där den ett halvår efNär hiphop-artisten will.i.am , ter releasen tillsammans med 37 andra musiker har setts av anslöt sig till kampanjen, kom omkring initiativet inte uppifrån utan från artisterna själva. Låten ”Yes we 16 miljocan” producerades och lades ut ner .  på Youtube på rekordtid.

Barack Obama vann med stor majoritet i presidentvalet den 4 november. Han lyckades nå ut till unga väljare, och människor som aldrig tidigare brytt sig om politik, genom att kommunicera med starka grafiska uttryck och med hjälp av samma forum som ungdomarna själva använder till vardags. Obama knöt tidigt en av grundarna för Facebook till kampanjen. Kampanjens informationsnav och superhemsida my.barackobama.com är en slags blandning av Facebook, Youtube, Wikipedia, bloggcentral. Här finns allt som rör Obamas politik tillgängligt. foto: obeygiant.com Är det humor på djurens bekostnad eller är de lustiga objekten en bild av oss människor? De komiska dragen i Banksys fejkade djuraffär i West Village väcker dubbla känslor hos publiken.

Banksy ifrågasätter vår relation till djur När New York skakar som bäst av börsras och bankkriser gör världskände Banksy en banbrytande installation i form av en fejkad djuraffär.

Banksy tog under hösten sin konsumtionskritiska konst till en ny dimension, när han för första gången använder sig av mekanik. Den mycket otypiska utställningen The Village Pet Store and Charcoal Grill består av såväl låtsasdjur som djur i form av mat. En sovande leopard i ett träd är egentligen en fuskpäls försedd med andningsrörelser; den vita kaninen som filar klorna framför spegeln i sin bur är också den en robot, liksom den tv-tittande schimpansen med dj-hörlurar. Animerade fiskpinnar i guldfiskskålar och friterade kycklingbitar på ben, i färd med att picka i sig sötsur dipp. Och jodå, gatukonst är det eftersom man kan se det från gatan, menar Banksy. – Jag ville utforska vårt förhållande till djuren och

Friterad kyckling på ben, någon? Många betraktare verkade missa konsumtionskritiken i Banksy´s utställning.

de etiska aspekter som finns kring fabriksuppfödning. Men slutresultatet blev några sjungande Chicken Mc nuggets. Jag använde pengarna från min förra utställning där jag exploaterade ett djur (Banksy använde en levande, målad elefant i en installation) till att göra en ny utställning som handlar om vår exploatering av djuren”, förklarar Banksy. NICs utsände i New York, Christian Jimenez, tog en titt på utställningen

The Village Pet Store i West Village: – Vissa besökare kan nog ha missat utställningens djuretiska budskap. Apan glor på tv, äter pizza och hinkar öl precis som vi människor, men det han tittar på är apor i det fria medan han själv sitter i bur. – Utställningen är dubbeltydig, och objekten är komiska. Men många av besökarna skrattade utan att verka notera att de komiska objekten egentligen är en bild av oss själva.

S 73   ida

Magasin Nic


cfuk galleri – extended version CFUK Galleri är ett Centrum för Urbans Konsts pappersformat för all form av urban konst. På dessa sidor kommer du att få ta del av gatukonst som du vanligtvis bara ser i stan, om du överhuvudtaget hinner se den innan den nötts, målats eller tvättats bort. Läs mer på www.cfuk.se

 S 74  ida

Magasin Nic

S 75   ida

Magasin Nic


 S 76  ida

Magasin Nic

S 77   ida

Magasin Nic


 S 78  ida

Magasin Nic

S 79   ida

Magasin Nic


 S 80  ida

Magasin Nic

S 81   ida

Magasin Nic


a v a nn hing str öm

BOK TIPS M edan ”Klottrets fiende no 1” åker förbi mig med sina saneringsmaskiner, högtryckstvättar och ”miljövänliga” kemikalier på jakt efter klotter, graffiti och urbankonst läser jag vidare i Banksy Location & Tours av Martin Bull (Shellshock publishing). Boken är upplagd som en turistguide med fotografier, vägbeskrivningar och personliga kommentarer, fast den överblickar inte Big Ben, The Dome och Buckingham Palace. Istället introduceras en tur för samtidsintresserade som vill guidas runt i London för att hitta bilder av Banksy, vår tids mest mytomspunna stencilgraffare. Det är inte illa att förlag och turistnäring ställer upp på något sådant!

M

edan fienden dränker en lyktstolpe med desinfektionsmedel med en nitisk inställning bläddrar jag i min nya bibel, Street Sketchbook av Tristan Manco (Thames & Hudson). Här får jag vara med – följa streetkonstnärernas hela arbetsprocess – från första skiss till färdigt resultat. Jag får titta i deras skissblock, njuta av kaffefläckar som blandas med tuschets plumpar och trycksvärtan från en dagstidning. Känna hur det luktar av regnvåta mössor, neonspray och vässade pennor. Det är nära, svettigt, rått och rock'n roll över den här boken. Jag vill krypa in i den, vara en del av den. Kanske äta upp den. Frågan är då om jag kan hjälpa till med att luckra upp de oftast vattentäta skotten mellan de som tror sig äga det offentliga rummet (kommunaltjänstemän, fastighetsägare, arkitekter med flera) och vi medborgare som är de egentliga ägarna?

I

Stencil graffiti också av Tristan Manco (Thames & Hudson) får jag metoderna och tekniken om hur jag ska gå till väga, men också inspiration och goda skratt. Det är en generös bok av en generös och seriös konstkritiker och kännare.

O

m jag sedan bläddrar vidare i Street renegades av Francesca Gavin (Laurence King Publishing) där Mark Jenkins pryder omslaget med sin telefontejpskulptur, så är jag nästan hemma. Det rycker i armar och ben och jag måste i alla fall lacka upp min turkosa kanin någonstans. Boken innehåller 200 fotografier där vart och ett är tillräckligt för ett asgarv. Det finns ju en risk att någon påstår sig inte kunna teckna och därför bara vill njuta av streetartisternas humor. Vill du inte ge dig ut i mörkret själv med din presenning och din sprayburk så kan du utan dåligt samvete luta dig tillbaka mot kuddarna, sippa på ditt english breakfastte och njuta av dessa konstverk, denna politiska satir, och modiga strävan efter ett bättre och rikare liv.

Å

ngrar du dig sedan, så börja med Graffiti coloring book av Uzi (Dokument förlag & distribution): ”Sixty of Scandinavia's best graffiti writers have provided the outlines. You choose the colors.”

 S 82  ida

Magasin Nic

S 83   ida

Magasin Nic


ida

Magasin Nic

M

agasin Nic träffade August Nilsson, 23, en gång före och en gång efter European Social Forum (ESF) i Malmö. Första gången var August förväntansfull men också frustrerad över hur trögt det kan vara att organisera ett forum för 20 000 aktivister från hela Europa. – Många av oss aktiva i förberedelserna kommer inte från Malmö, sa han. Vi har flyttat hit för att plugga, eller för att bo i en stad som är i förändring. – För att engagera malmöborna krävs ingångar i den lokala politiken, exempelvis bostadsfrågor. Det är inte lätt att få till logistiken när vi inte har några givna kontakter i de rätta kretsarna. Men fastän vi bara har sju anställda för att driva igenom forumet så har vi 550 volontärer och 400 solidaritetsboenden! Andra gången var han trött, lycklig och glad. – Det var över förväntan! När 15 000 personer går i ett gigantiskt demonstrationståg från Rosengård till centrum känner man att det är värt allt. Jag blir alltid rörd av stora folksamlingar. Även om jag personligen hade en liten roll som ansvarig för två informationsbodar och därför inte hann med så många seminarier och kulturupplevelser som jag önskat, så är jag mer än nöjd. Vi genomförde den största manifestationen på många år i Sverige. Vi visade kärleken till varandra och till världen – och att glädjen är en samlande kraft! En liten ppd – post production depression – kunde dock noteras. – Jovisst, medger August, nu måste jag hitta tillbaka till min nyfikenhet, hitta en ny process att arbeta med, ta itu med mina statsvetenskapliga studier som kommit i skymundan. Under den korta tid som flutit mellan de båda intervjutillfällena hann vår värld förändras. Vid första mötet diskuterade vi om Sveriges demokratibegrepp borde uppdateras, framförallt på kommunal nivå. Vi talade om de oskrivna lagar som kräver att människan ska vara en god konsument och om att rättvisehandeln i kombination med en hållbar global utveckling är nödvändig. Vid flera tillfällen påpekade ESF-arrangörerna att forumet skulle vara samling för förståelse och kärlek; för förbehållslösa möten där nya världar öppnas och insikter och erfarenheter delas.

En kärlekens budbärare text ann hingström foto babak payandeh

gram och var aktiv i elevkåren. När han deltog i Internationella arbetslags utbytesprojekt och gjorde filmen Modiga hjärtan utan reträtt, om klädindustrin i Kambodja, drogs han direkt in i kampen för rättvis handel. Vidare åkte han till Argentina för att förstå social mobilisering. Han berättar om ESF i London, Rättvi-

”64% av det som trycks har sitt ursprung i PR-material. Hur kan stora medier ha blivit så okritiska?”

”Vi visade kärleken till varandra och till världen – och att glädjen är en samlande kraft! ”

Massmedia – ett sätt att inte tänka

August Nilsson och sex personer till utgjorde den grupp som ordnade boende och program för de tusentals aktivister som kom till ESF i Malmö. Fortfarande pågår arbetet med den utvärdering som ska skickas till nästa värdstad: Istanbul.

Andra gången vi sågs hade inte bara ESF avlöpt över Augusts förväntan – dessutom var finanskrisen ett faktum. Men August är inte den sortens människa som skulle utbrista att ”Vad var det jag sa!”. Han bara ler och pratar om att kärleken kunde vara ett politiskt uttryck för någonting, något som borde vara närvarande i alla beslutsprocesser. – Marknaden får inte vara prioritet nummer ett. August Nilsson är uppväxt i Vasastan i Stockholm med två bildade pedagoger och politiskt aktiva föräldrar. Förutom att de gett honom tillförsikt har de också uppmuntrat hans politiska engagemang. Augusts mamma var exempelvis med på ESF i Malmö. – Hon reflekterade bland annat över hur hotfullt poliserna uppträdde när hon som äldre aktivist vågade möta deras blickar, berättar August Nilsson. Att poliserna tagit åt sig äran för att de inte ingrep under den vandalism som kom att förknippas med det officiella ESF, skakar August på huvudet åt. – Det är skrämmande att medie-

landskapet är så begränsat, att den nationella bevakningen av en manifestation som ESF är så onyanserad. – Det är provocerande med poliser i en sådan omfattning. Samspelet mellan dessa två är... paradoxalt. Tänk om det varit så att tidningar, TV och radio rapporterat om huliganer och polisbevakning på en fotbollsmatch men inte nämnt hur det gick i matchen, eller ens vem som spelade! August har trots sin ålder en lång politisk karriär bakom sig. När han gick i 9:an blev han medlem i Attac, anmälde sig året efter till en teaterutbildning i Röda Korsets Ungdomsförbunds regi och gav sig tillsammans med teatergruppen ut för att spela forumteater på allmänna platser. De tog upp ämnen som identitet, diskriminering, civilkurage och om att göra motstånd. – Vi övade på att våga ta plats i det offentliga rummet. Teater är ett utmärkt sätt att uttrycka sig på, kulturen är ett viktigt verktyg i den utomparlamentariska debatten. Han gick samhällsvetenskapligt pro-

seakademin, kulturseminarium, om möten med unika karaktärer och en tågluffarturné i Europa där hans teatergrupp, Teater Olga, spelade på gatorna, bodde i ockuperade hus och sov utomhus. ESF arbetade han med samtidigt som han gick på Glokala folkhögskolan i Malmö. – Det är alldeles nödvändigt att hitta en förändring, säger han. Vi måste skapa ett system för att kunna leva tillsammans. Klimatkrisen och finanskrisen spinner runt varandra som en DNAtråd. Nu har vi chansen att påverka! Efterarbetet med ESF är tungt och tidskrävande. Tolkbåsen ska säljas vidare, arvoden betalas ut och entusiasmen hållas kvar. En utvärdering ska skickas vidare till arrangörerna i Istanbul som är värdar för nästa ESF, 2010. Innan dess är det WSF (World Social Forum) i Belem, Amazonas Brasilien, och COP15 klimatkongress i Köpenhamn nästa år. – En bättre värld är möjlig, säger August utan att tvivla. 

►Det var titeln på ett seminarium under ESF. Journalister från tidningarna Flamman, Arbetaren, Mana och Liberación diskuterade alternativa mediers villkor och framtid i ett hårdnande marknadsekonomiskt klimat. Seminariets centralfigur var den världskände journalisten Ignacio Ramonet från Le Monde Diplomatique. Att Ramonet, tidigare redaktör på ”Le Diplo” och initiativtagare till Attac, skulle medverka kom som en total överraskning, och en stor del av seminariet ägnades åt den berömde gästen. Ignacio Ramonet berättar om de utomordentliga förutsättningar man haft på Le Monde diplomatique, vilket gjort att tidningen idag finns i 70 länder och har en upplaga på 350 000. Det handlar bland annat om ekonomiskt stöd från den stora franska dagstidningen Le Monde. Den alternativa pressen i Sverige har helt andra förutsättningar, trots det statliga presstödet. Aron Etzler från Flamman menar att seminarietiteln anspelar på det som håller på att hända nu när bolag tar över medierna och förvandlar information till en vara. – Det finns information dygnet runt men problemet är att vi inte vet om den är sann. Det författaren Nick Davies fann var att 64% av det som trycks har

sitt ursprung i PR-material. Hur kan stora medier ha blivit så okritiska? Det handlar Ignacio Ramonet om brist på tid! Alternativa medier bör därför för det första granska den desinformation som finns runtomkring oss och för det andra berätta de historier som annars inte berättas, säger Aron Etzler. Ignacio Ramonet håller med om att det finns luckor i main­ streammediernas rapportering och det är viktigt att alternativa medier försöker fylla dem: – Det är inte medborgarnas intressen som styr informationen utan marknadens. Det betyder att den blir mer lättsam, banal och passiviserar. Målet för de stora medieföretagen är inte att skapa medvetna medborgare utan att folket ska vara lydigt och passivt. En svårighet i dagens samhälle är att många inte orkar leta efter den alternativa information som trots allt finns, säger Rebecka Bohlin på Arbetaren: – När man kommer hem från jobbet blir det en såpa på teve eller en kvällstidning med de senaste skandalerna. Men när obegripliga saker händer, som kravallerna i Göteborg eller 11:e september, då vaknar

folk upp och söker alternativ information. Därför bör vi jobba mer aktivt med nätet. Det Rebecka Bohlin säger är viktigt, menar Ignacio Ramonet och utvecklar sina tankar: – En stor svårighet är att nå ut med information som inte stämmer överens med den som finns i de kommersiella medierna. Det är till exempel svårt att delta i en tevedebatt om man har en uppfattning som inte stämmer med vad som redan sagts i medierna. Det behövs mer tid för att förklara och för medborgarna att förstå. Därför har det här så kallade demokratiska systemet svårt att hantera alternativ information. Det dominerande mediesystemet handlar till stor del om repetition. Babak Rahimi på Mana tycker att medias rapportering av ESF är belysande: – Det handlar mycket om ifall det ska bli slagsmål, eller så ser man på det som en happening då många träffas för att ha trevligt och diskutera. Men ingen rapporterar om vad som diskuteras. Där har alternativa medier en uppgift. Hur ser då framtiden ut för de alternativa medierna i Sverige? Aron Etzler har ett mål: – Jag tycker vi ska ha som mål en vänsterdagstidning i Sverige, även om det skulle ta 20 år.

text och foto stefan karlsson

Aktuellt föreningsliv

 S 84 

European Social Forum blev i medierna synonymt med kravaller å ena sidan och gullgull i gröngräset å andra sidan. Vi träffade en av arrangörerna för att få en inifrånbild av ESF.

S 85   ida

Magasin Nic


Aktuellt föreningsliv

 S 86  ida

Magasin Nic

GÄSTKRÖNIKA Torsten Bussenius från Glokala folkhögskolan filosoferar kring hur medierna påverkar vår världsbild.

När

vi tänker media tänker vi oftast på tidningar och annan litteratur, på tv, radio, film, internet med mera. Men vad är media, egentligen? Det är det medel genom vilket världen blir känd för oss. Men hur känd blir den för oss, egentligen? Det har vi sannolikt väldigt olika åsikter om. Åsikter, men inte många insikter. Finns det ett svenskt sätt att se på världen, ett sätt att ”känna igen” den på? Ser man på nyheter i olika tevekanaler eller dagstidningar, känns världen väldigt liten. Alla nyheter är desamma och handlar ofta i veckor om samma saker. Ofta går historien om nyheten i repris flera gånger. Färdiga nyheter med samma infallsvinklar. Men, händer det verkligen inte mer i världen? Som barnvisan säger; Världen är så stor så stor, mycket större än vi tror. Är vi kanske lurade att tro att vi känner till vad som händer i världen? Media är inte bara massmedia. All information som inte är direktupplevd utan förmedlad av någon annan förmedlas via något media. Det kan vara grannen som berättar om en annan granne, till exempel. Sådant kallades för skvaller och skvallret i sig var mera intressant än personen man skvallrade om. Just att man skvallrade om henne, visade att skandalen om henne var viktigare än hon som person. Precis det fenomenet har nu spridit sig från trappuppgångar till riksnivå. Nu gör man till och med människor kända endast för att kunna skvallra om dem. Medier skapar egna nyheter om personer som skapas av medier. I veckopressen kan man läsa om människor som berättar om sina livsöden. Bredvid finns då ofta en helsidesbild av en person. Undertill finns en text som säger att personen på bilden inte alls har med texten att göra. Man blir förundrad. Men man inser bildens betydelse för oss människor. Om man skriver om en kändis – till exempel att hon ska skiljas – sätter man dit någon gammal bild där personen ser väldigt ledsen ut. Ofta hamnar bilden även på löpsedlarna. Precis som om någon pressfotograf hade råkat vara i närheten just vid ögonblicket för den sorgliga nyheten. Men man förstår att man i själva verket bara har letat i sitt bildarkiv efter en lämplig bild i sammanhanget. Är jag kritisk till pressen? Naturligtvis, men den som lyssnar på skvaller är precis lika skyldig som den som sprider det. Det sprids just för att vi lyssnar. Eller läser. Verklighet är svår. Den är svår att se

En helt annan verklighet

och kanske ännu svårare att bedöma. Ofta frågar vi varandra för att samstämma vår uppfattning om vad vi sett. Vår gemenskap är bara möjlig om vi upplever samma värld. Är kanske alla krig egentligen krig om hur verkligheten ser ut och hur vi bedömer den? Om två länder har varit i krig med varandra, hur lik är då deras historieskrivning om perioden? Världen är betydligt mer okänd än vi vanligen tror. Det krävs en vakenhet för att se hur okänd den egentligen är. Det är en svår konst att leva både i den subjektiva och den objektiva världen samtidigt. Om det fanns en objektiv människa, skulle denna nog te sig obegriplig för oss andra. För den objektiva världen måste för oss förbli okänd. Man kan inte spegla någonting med krökta

spegelglas och få en sann bild. Därför lever vi i den subjektiva världen som vi tror är sann. Och är samtidigt livrädda för den objektiva världen där vi inte ens vet vem vi själva är. Men hur ska vi kunna se rakt, när till och med själva rummet, enligt Einstein, är krökt? Finns det en objektiv värld, eller är den i sig själv subjektiv? Om man ser den objektivt, ser man kanske då att den är subjektiv? Det är som att vandra på en ensam strand mellan land och hav. Havet är den okända världen och stranden är den mänskliga, uppfattbara världen. Världen som vi känner igen genom alla namnen och som bara finns till genom dess olika namn. Men vad är världen när den inte har

några namn? När den inte är sönderdelad av våra namn? När den inte är sönder utan hel? När den är ett enda hav som vi inte vill veta av, då allting verkar opålitligt i det? När hotfulla vågor slår in över våra stränder och förändrar vårt landskap? Det är en svår konst att vandra mellan hav och strand, men vilka fantastiska utsikter! Ordet media kommer av att vara mellan, mitt emellan, som att ha sin utsiktspunkt i mitten. Att vara mitt i eller mellan två ytterligheter är en bra utsiktspunkt. Det betyder inte menlös eller ställningslös, men det betyder att man kan ha kvar sin utsiktspunkt och se åt alla håll samtidigt. Idag betyder ordet media bara att förmedla. Massmedia betyder att förmedla någonting till många. Att förmedla vad som helst. Våra dagstidningar tillhör ju olika politiska ideologier. Har man möjlighet så väljer man oftast den

tidning där man får sina egna åsikter bekräftade. Det mår vi bäst av. Kanske bör man ibland tvinga sig till att se saker från ett annat håll? Alltså, media är också och kanske framför allt till för att påverka oss i ”rätt” riktning. Och kanske är det bättre att vi vet att en tidning är subjektiv, än att vi tror att den är objektiv, vilket ju är omöjligt att helt vara. Det är media som talar om för oss vad som är verklighet. Vetenskapen till exempel talar om för oss via media vad vi ska veta. Vi kan aldrig veta någonting. Du kan veta något. Du kan inse något, förstå något och se med dina egna ögon. Berättar du det för någon annan kan denne bara tro eller misstro dig. Man kan lika lite veta någonting för någon annan, som man kan äta en annan människa mätt. Hur mycket av vår verklighet är direktupplevd? Hur intresserade är vi egentligen av vad

text och foto torsten Bussenius

”Ordet media kommer av att vara mellan, mitt emellan, som att ha sin utsiktspunkt i mitten. Att vara mitt i eller mellan två ytterligheter är en bra utsiktspunkt. Det betyder inte menlös eller ställningslös, men det betyder att man kan ha kvar sin utsiktspunkt och se åt alla håll samtidigt.”

som är verklighet? Även våra egna sinnen är ju medier. Och bakom våra sinnen sitter alltid en subjektiv journalist, vi själva, som bedömer vad vi ser och hör. Men vad vet vi, egentligen? Frågan är viktig, för mer än någonsin bildar vi oss en uppfattning om allting omkring oss via medier. Som om det är de som bestämmer vad vi ska tycka. Sedan läser vi sådan litteratur som bekräftar den verklighet vi har valt. Vi väljer ofta vänner som tycker likadant, kanske även arbetsplatser. Vi blir ”formaterade” enligt vår kulturs gemensamma bild om allting. Till exempel om någon för en normalsvensk idag presenterar en religiös filosofi. Ofta blir den första frågan: Det är väl ingen sekt? För media har bara förmedlat religiösa idéer som sekter som styrs av egenintressen och diktatoriska medel och att folk i dem blir fatalister. Men även kristendomen, buddhismen och islam började en gång som sekter. En sekt är ju en minoritet som tänker om tillvaron på ett för sin tid annorlunda sätt. Till exempel att jorden kretsar kring solen. Om nu nästan hela vår uppfattning och inställning till omvärlden bestäms av media, hur viktigt är det då inte att de anstränger sig att tala sanning och att de försöker vara så objektiva om möjligt! Eller att man åtminstone försöker bedöma saker ur olika perspektiv. Man blir misstänksam när alla tänker likadant, när man inte talar enskilt utan i stora körer. Träffar du någon som har en politisk eller religiös verklighetsuppfattning som för dig är chockerande, kan du vara säker på att den personen har läst andra böcker och tidningar än du. Den verklighet vi en gång har valt, den vill vi få bekräftad. Verklighet är svårt! Den kräver ansträngning och vaksamhet. Framför allt kräver den ens egen ensamma tankeförmåga, ens eget seende. Utanför ditt fönster finns en annan verklighet, den som aldrig medierna skriver om. Socialt engagerade texter och program är väldigt viktiga, men det är också den värld utanför ditt fönster, som är mera svårbedömd. Vi har lärt oss att tycka om allting. Inte att tycka om allting, utan att tycka om allting. Alla har tagit ställning till allting. Alla vet allting idag. Om du inte har tagit en tydlig ställning för eller emot, tror man att du är oengagerad. I verkligheten kan det vara tvärtom. Bryr man sig egentligen om vad som är verklighet om man allt för lätt vet vad som är rätt? Skvaller, i alla fall det jag hört, vill alltid någon annan illa. Om vi talar väl om varandra kallas det ju inte för skvaller. Intresset kan betraktas som en sjukdom. Troligen har man en låg uppfattning om sig själv; skvaller är ett sätt att försöka dra ner den man skvallrar om till sin egen nivå. Det är aldrig någon som ringer hem till mig och skvallrar om andra människor. Det är jag stolt över. Förmodligen för att jag inte sprider det vidare eller för att jag ofta försvarar personen man skvallrar om. Elden vill sprida sig själv, den vill inte kvävas.

S 87   ida

Magasin Nic


Aktuellt föreningsliv

 S 88  ida

Magasin Nic

text anton Svens s on f ot o hans paul

– Nej det tycker jag inte. Det handlar om väldigt små utsnitt av verkligheten som fokuserar på någon speciell fråga, dessutom är det svårt att bedöma vad verkligheten är. Hur definierar du ett medborgarmedium? – Kunde du inte lika gärna ha frågat mig om Gud finns? Det finns för mig ingen enkel definition, men det är någon form av ideellt producerad medium. Det finns massor av tidskrifter, lokal-tv och närradio, men den typ av medborgarmedier som kommer mer och mer nu är bloggarna. Idag råder det närmast konflikt mellan gamla och nya medieformer – klassisk journalistik som värnar om objektivitet och trovärdighet, mot medborgarmediers hyllande av deltagardemokrati och yttrandefrihet. Ser du några risker med det? – Om man väljer att säga att medborgarmedierna står för frihet och demokrati och representerar människans röst, medan etablerade medier inte gör det, så är man inne på en ganska farlig väg. Inom medborgarmedier kan man till exempel stoppa in en hel del högerextrema tidsskrifter – står dessa för frihet, demokrati och den lilla människans röst? – Många etablerade medier är goda krafter och vi ska vara tacksamma att vi har dem. Det råder egentligen ingen konflikt mellan ny- och gammelmedier och vi bör därför inte försöka skapa en heller. Det råder bara en konflikt mellan schyssta och oschyssta människor, medan olika medieformer endast befruktar varandra och göder varandra. Hur ser framtiden ut? Kommer nymedier och gammelmedier att närma sig varandra? – Gammelmedier för mig är medier i kontrast till webben eller bloggen – alltså webb kontra papperstidningar

Mediejättarna riskerar falla på eget grepp

"vi är väldigt dåliga på att inkludera andra grupper i läsar-vi:et."

Jolin Boldt, grundare av tidningen Sesam och idag frilansjournalist och debattör, har länge kämpat för att tillgängliggöra medierna för en bredare skara. Under ESF deltog hon i ett seminarium om mediernas roll i förtryckandet av minoritetsgrupper. NIC frågade henne om inte de medborgarstyrda medierna ger en rättvisare bild av verkligheten än vad traditionella medier gör.

"Det finns uppenbarligen utrymme för enorma mängder medier utan att de hotar varandra. Om man idag uppfann papperstidningen skulle den bli en gigantisk succé." JOLIN BOLDT eller radio och TV. Historiskt har det alltid varit så att när det kommer ett nytt medium så blir folk väldigt rädda och tror att de gamla medierna kommer att slukas. När radion kom trodde man att tidningarna skulle försvinna, när TV:n kom trodde man att radion skulle försvinna och när webben kom trodde man att TV:n skulle försvinna och lik förbannat så lever de och dansar allihop. Det finns uppenbarligen utrymme för enorma mängder medier utan att de hotar varandra. Om man idag uppfann papperstidningen skulle den bli en gigantisk succé. Är de traditionella mediernas maktposition alls hotad? – Inte hotad men däremot kommer vi troligtvis att hamna i en situation där papperstidningarnas upplagor minskar med färre prenumeranter. De traditionella mediernas inflytande kommer troligtvis fortfarande att vara stort eftersom exempelvis papperstidningarna har egenskaper som webben inte tillfredsställer. Finns det risk för en försämrad

kvalitet hos de traditionella medierna om de blir färre och har mindre upplagor? – Det tror jag inte. Idag använder många redaktörer kvaliteten som ett försäljningsargument. Snabba nyheter kan man få på webben, medan de långsamma, mer ingående analyserna kan nås genom papperstidningar. Det behövs, och kommer alltid att behövas, medier som är trovärdiga och pålitliga. Är det en brist i medierna idag att man exkluderar människor som inte har tillräcklig språkkunskap eller bakgrundskunskap för att kunna ta till sig det som rapporteras? – När jag startade Sesam, en tidning som talade för minoriteterna, talade medierna om invandrare och minoritetsgrupper på ett väldigt uteslutande sätt. Många av mina vänner sade upp exempelvis DN för att de inte orkade läsa om sig själva som galna, underliga typer. En föraktfull och nedlåtande ton mot grupper som är i minoritet är en svår sak att hantera. Som en svepande generalisering kan man säga att vi är väldigt dåliga på att inkludera andra grupper i läsar-vi:et. Saker blir bättre efterhand men fortfarande har vi enorma problem. Det skulle vara härligt om mångfalden också inbegrep en stark röst för dem som inte tillhör majoritetsgrupper. – Ett exempel på medial diskriminering är att det fortfarande är svårt för kvinnor att komma till tals i medier på samma sätt som män. Här skulle medborgarmedierna kunna spela en roll, och inte bara i den här frågan, utan i alla möjliga frågor. I de icke­ etablerade medierna pågår samtal som inte bedrivs på andra ställen. De som jobbar med de här frågorna får ett forum och nya möjligheter att diskutera, hantera och fundera. – Alla medborgarmedier drivs av något slags intressegrupper och ger dem styrka och erfarenhet i mötet med det etablerade – man lär sig argumentera och diskutera sina frågor i de egna alternativa medierna. Och medborgarmedierna är viktiga för att lyfta upp frågor till debatt på ett mer övergripande samhälleligt plan.

FAKTA Jolin Boldt är frilansjournalist, författare och debattör samt bosatt i Stockholm. Hon är initiativtagare och grundare till tidningen Sesam i dess ursprungliga form, och har jobbat mycket med att tillgängliggöra medier genom ett enklare och mer direkt språk som fler har möjlighet att ta till sig. De senaste åren har hon utöver sitt skrivande ägnat sig åt att undervisa i journalistik på bland annat Södertörns högskola och Kaggeholms folkhögskola.

F

"Utan att darra på manschetten utmanade hon åhörarna med att hävda att svenskarna är konflikträdda. Och ingen sa emot."

krönika & illustration ann hingström

ör ett par år sedan gjorde vi en satsning på barnkulturen i Malmö som vi kallade ”Byn vid havet”, en resa för barnen med häst och vagn genom Malmös historia, skildrad via tablåteater. Projektet berörde över tiotusen malmöbarn och de fick varsin rikt illustrerad och påkostad bok med sig hem. När vi kontaktade pressen fick jag kontakt med en dåvarande nöjesreporter på Sydsvenska Dagbladet. Hon var inte intresserad och hänvisade till lokal­sidorna. Men de var inte heller intresserade. Hon avslutade vår diskussion så här: – Vi är journalister, inte informatörer, om ni vill informera om era aktiviteter så får ni betala annonsplats. Vissa av hennes kollegor tyckte att det var coolt sagt. Jag tyckte det var arrogant, men uttalandet har jag tänkt mycket på. Var det gratisannonser jag var ute efter? Hur ser egentligen kommunikationen mellan samhällets medborgare och dem som tror att de fortfarande äger ett medialt centrum ut? Vem blir sedd, vem blir det inte? Anne Knudsen, chefredaktör för danska Weekendavisen funderade på att etablera sin tidning i Sverige. Men kom fram till att det var omöjligt eftersom Sverige saknar en oenig offentlighet som är grunden för en hetsig och analyserande kulturjournalistik och politisk debatt. Utan att darra på manschetten utmanade hon åhörarna på den föreläsning hon deltog i med att hävda att svenskarna är konflikträdda. Och ingen sa emot... Knudsen skrattade länge åt sin egen ”kupp”. David Karlsson, idéhistoriker och verksam för Nätverkstan i Göteborg, menade att det inte längre finns något centrum – att kommuner, landsting, stat och mediecentraler blivit självupptagna och maktfullkomliga. De har stängt allmänheten ute. Det skapar i sin tur subkulturer som agerar och existerar helt utanför den traditionella bevakningen. De har sina egna informationskanaler och samlingslokaler, de fixar sina egna föreläsningar, diskuterar på bloggen och är inte intresserade av fåfängan och den egna makten. Människor agerar i utkanterna, i skuggan av de stora kodade mediekomplexen, och själva ämnet är den samlande kraften. Det kan vara Kaninklubbens aktiviteter, globala rättviserörelsen, dostojevskitolkare, ESF, house-idkare, flugfiskare, linedansare, rashundsutställare, industrihistoriker, glasblåsare eller nätverket för dem som känner sig utanför (utanförskap.se). De struntar i vad som händer i maktens korridorer eftersom de har tappat förtroendet för dem som jobbar där. Ett bra exempel är ESF-bevakningen. 20 000 människor från hela Europa träffades i Malmö för att diskutera global rättvise-, jämlikhets-, freds- och klimatfrågor. Dags- och kvällspress svarade med att blåsa upp några fulla ungdomars bärsärkagång på löpoch förstasidor och kalla det krvaller. Det finns således inget centrum längre. De som vill bevara ordningen och håller sig till centrumstrukturen anklagar läsare, lyssnare och tittare för att vara oengagerade. De säger sig tvingas att ”tolka” vad mottagarna vill ha och förutsätter då att vi i den stora massan vill ha skit och snaskigheter. I själva verket är det deras egen brist på empati och engagemang som lyser igenom. De ”vet” att ” ingen” skulle läsa om barnkultur, för att ta ett exempel. – Vissa stora tidningars fall kan bli att de dels ser ”alla” som sin målgrupp, dels inte intresserar sig tillräckligt för det nya och unga, avslutade Karlsson. Vi kan inte veta hur subkulturerna formar sig, men det är definitivt något helt annat än det vi ser idag.

S 89   ida

Magasin Nic


Aktuellt föreningsliv

 S 90  ida

Magasin Nic

ICKE-KOMMERSIELL MEDBORGARTEVE Glokal-TV är ett icke-kommersiellt teveprogram som drivs av Glokala folkhögskolan och som sänds via TVMalmö. Kanalen har folkbildning som drivkraft och vill ge röst åt ”det ohörda och det oerhörda”. Tablån består av promotionbilder (anti-kommersiell reklam, intressanta händelser i lokalsamhället), samhällsdialog, öppen scen för konst, musik, lyrik/text, barnens Konsthall, bildspel/videos om verksamheter i vårt samhälle, informationsflöde för subkultur; ungdomskultur, barnkultur, pensionärskultur. Glokal-TV sänder varje torsdag 24 timmar. Varannan vecka är det nytt material och varannan vecka sänds repris av förra veckans program. Från och med årsskiftet sänds Glokal-TV över hela landet. Programmen läggs även upp som webb-tv på www.tvmalmo.se. Redaktion och tevestudio finns på Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16, Malmö. www.glokala.se/glokaltv

Xxxxxx är en av deltagare på kursen Allmän kurs för kvinnor på Holma som xxxxxxxx

”Ett sätt att förstå media är att göra media, därför får alla deltagare på Glokala folkhögskolan möjlighet att sända ut sina funderingar, berättelser och konstnärliga verk.

Medborgar-t v med oerhörda ber ättelser – Vi är inte SVT, vi är inte MTV, vi är medborgarröster från närsamhället. Så beskriver Liv Zetterling Glokal-TV.

text ann hings trö m

– Vi vill vara i nuet, i det som pågår, i de tankar, dialoger, bilder, attityder och kontexter som människorna omkring oss är i. Vi vill göra det nära universiellt och komplettera det medie­landskap som är etablerat och finns omkring oss. Det icke-kommersiella är också vår passion! Sedan flera år har Folkbildningsföreningen varit aktiv i forskningscirkeln ”Lokala medier i en global värld” med forskarmedverkan från Sociologen i Lund via Anders Järnegren. När det första numret av Magasin NIC var på väg att skapas – en branschtidning för ideella föreningar – börja-

de fler idéer att dryftas. Skulle det vara möjligt att skapa fler plattformar för att, som Liv Zetterling uttrycker det, ”ge röst åt det ohörda, måla bilder av det osedda och välja ord för det tysta”? Fanns det någon möjlighet att gestalta det ohörda och göra en tv-kanal för, av och med medborgarna? Den 28 februari 2008 var det premiär. Utan resurser, utan redaktionskontor och i ett rasande tempo – men med folkbildningsidealen för ögonen – var nu Glokal-TV ett faktum. Via Öppna kanaler, vars like finns över hela världen, sändes i Malmö från och med nu program om hur världen vaknar, hur Malmö vaknar, om pågående samtal, aktiviteter, eftertankar och mellanrum. – Inställningen är att göra dokumentärer om vår omedelbara närhet, en malmöstudents rapport från ett latinameri-

”Var skulle annars en 5-årings tankar om livet, reflektioner över samtiden och omedelbara inställning till ögonblicken visas?”

kanskt kooperativ är lika viktig som en novell uppläst av en deltagare på skolan. – Ett sätt att förstå media är att göra media, fortsätter Liv Zetterling, därför är det viktigt att alla deltagare på Glokala folkhögskolan har lika rätt och möjlighet att få sända ut sina funderingar, berättelser och konstnärliga verk. Hon berättar om hur Glokal-TVs redaktion ”samskapade” med Glokala folkhögskolans Allmän kurs för kvinnor på

Holma. Kursens huvudlärare Madeleine Lundin jobbade med kvinnornas personliga berättelser. Därefter kom Liv och hennes redaktionsmedarbetare Dijana Mijatovic och Muska Andar dit och hade en motivationsträff. Filma? Vad är det? Vad innebär det? Hur skulle man kunna göra? – Det blev helt fantastiskt! Kvinn­or­ na kom med kläder, hantverk, minnen, skor, smycken och ceremoniella ting. Vi gjorde en mannekänguppvisning, en utställning och flera inläsningar av deltagarnas egna texter. De kvinnor som inte ville bli filmade gjorde ett skuggspel och allihop var med och diskuterade runt vilket material som skulle visas. Ett annat inslag i Glokal-TVs tablå är ”Kidsroom/Barnens konsthall”. Första programmet gjordes av och med Elvira som hade fått en digitalkamera i 4-årspresent. Under 2007 dokumenterade

hon sitt liv. Dessa bilder visades som bildspel på Barnens konsthall. Var skulle en 5-årings tankar om livet, reflektioner över samtiden och omedelbara inställning till ögonblicken visas om inte på Glokal-TV, frågar sig Liv Zetterling. Programmen sänds via Öppna Kanalen/TV Malmö och på webben (glokaltv.se). Varannan vecka är det en ny programtablå, varannan är det repris. 135 000 kan se sändningarna i Malmö, ungefär 17 000 beräknas följa dem. Det finns planer på att även sända i Göteborgs öppna kanal och sedan i internationella open channels. – Om folk bara visste! säger Liv som hoppas att inflödet av idéer ska öka. Under vårterminen 2009 startar Glokala folkhögskolan en produktionskurs som heter Glokal-TV. Där ska deltagarna kunna gå direkt från idé till handling och jobba i skarpt läge från första stund. 

Bakom glasrutan skymtas Pierre Schori som intervjuas av Håkan Hermansson. David Z filmar och vid redigeringsbordet står bildproducenten Felipe Lundin.

Elvira xxxxx, 5 år, var den första att ställa ut på glokal-TVs program Barnens konsthall.

S 91   ida

Magasin Nic


Glokal-TV produktionskurs

inriktning subkultur - demokrati - dokumentärfilm solidaritet & samskaparglädje

lära & skapa & producera

lokalt & världsomfattande ordinärt & extraordinärt vibrerande & smakfullt ljudlöst & känslosamt vidsynt & inskränkt nära & tänkvärt sunt & sant

csn-berättigande heltidsstudier glokala Folkhögskolan i Malmö kursperiod: 12/1 - 5/6 2009 Sök online via glokala.se mail: liv@glokala.se 8 platser sök nu!


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.