Laurence Ball har i ett antal papper 13 hävdat att uppgången i europeisk arbetslöshet på 1970- och 1980-talet kan förklaras av hysteresis-effekter, dvs. varaktiga effekter på arbetslösheten av tillfälliga efterfrågestörningar. Ball menar att långtidsarbetslösa har en stor risk att bli strukturellt arbetslösa. Denna effekt kan uppkomma av flera skäl. Dels kan den arbetslöse tappa motivationen att söka arbete eller förlora så mycket i humankapital att han inte längre kan konkurrera om de lediga jobben. Dels kan arbetsgivaren uppfatta långtidsarbetslösa som osäkra kort och därför systematiskt sortera bort sådana sökande. Dels kan de sysselsatta (”insiders”) anpassa lönekraven så att deras lön maximeras utan hänsyn till de arbetslösa (”outsiders”). Ball förnekar inte att de strukturella faktorer som LNJ pekar på kan ha en viss betydelse för graden av persistens men de är i sig inte huvudorsaken. Oavsett vilken mekanism som ligger bakom så menar Ball att långtidsarbetslösa tenderar att förlora sin förmåga att påverka löneutvecklingen och därmed uppkommer också hysteresis-effekten. En hög arbetslöshet kan därmed bli förenlig med en inflationstakt i linje med exempelvis ett inflationsmål. Ball presenterar också en indikator på hysteresis. Om jämviktsarbetslösheten stiger på grund av någon strukturell ”lönedrivande” förändring, så borde detta leda till stigande inflation. Om exempelvis höjd a-kasseersättning skulle minska människor benägenhet att arbeta skulle detta leda till stigande löner och stigande arbetslöshet. Om däremot inflationen faller samtidigt som jämviktsarbetslösheten stiger, så tyder detta däremot på en hysteresis-effekt. Det senare menar Ball är vad vi oftast har sett i OECDområdet. Ball menar också att penningpolitikens inriktning är en viktig förklaring till uppgången i arbetslöshet i Europa på 80-talet. Arbetslöshetsuppgången var särskilt stor i länder som bedrev en starkt disinflationistisk politik eller där en sådan politik bedrevs under lång tid.
Penningpolitiken i Sverige 1982-92 Sverige hade fram till 1992 haft en fast växelkursregim i stort sett hela sin moderna historia. Under 1970-talet utsattes den fasta växelkursen för starka påtryckningar. Inflationen ökade bland annat därför att lönebildningen inte anpassades till en långsammare produktivitetstillväxt. Problemet förvärrades av en trendmässig försämring av bytesförhållandet (terms-of-trade). 1982 devalverades kronan för ”sista gången”. Riksbanken fick i uppdrag att vidmakthålla växelkursen även om en högre inflationstakt skulle urholka konkurrenskraften. Ett återställande av konkurrenskraften skulle hädanefter ske via en inhemskt recession och därav följande nedväxling av den inhemska pris- och löneökningstakten. Dörren för ”ackommoderande” devalveringar var stängd för gott. 16