Löftet - opera av Mats Larsson Gothe

Larsson Gothe: "Jag har inga hämningar" Intervju av Tony Lundman med tonsättaren Mats Larsson Gothe om operan Löftet.

Hanna Husáhr som Ava i Mats Larsson Gothes och Susanne Markos Löftet .

Foto: Henrik Halvarsson

Mats Larsson Gothe är numera en erfaren operatonsättare, och talar om vikten av att ta ut svängarna för dramatisk tydlighet. I nya operan Löftet har han också skrivit sitt livs aria.

Kriget är över, men förstås inte lidandet. Operan Löftet utspelar sig omedelbart efter krigsslutet 1945. I koncentrationslägret har Ava och hennes man Teo kommit ifrån varandra, och när lägren öppnas inleds hennes förtvivlade sökande efter honom. Det unga paret gifte sig 1943 i operans ljusa prolog från Ungern – bara för att kort därpå deporteras. Operan störtar ner i det mörker som följer, till det som är spillrorna av vår värld efter krigsslutet 1945.

Ava tar sig fram i ett sargat och traumatiserat Europa, tidvis i dröm- och mardrömsscener.

Librettisten Susanne Marko har betecknat detta som ”en tid utanför tiden”, detta när krigets offer försöker återerövra sin mänsklighet. Ava ger inte upp hoppet om att kunna återförenas med Teo, även om det är en till synes hopplös vandring.

Mats Larsson Gothe berättar att Susanne Marko, född 1947 i Budapest och i många år verksam som dramaturg på Stadsteatern i Stockholm, ringde honom kring 2015. Hon hade en operaidé.

– Jag var ganska stressad av andra uppdrag just då och lät nog måttligt intresserad. Jag har fått många libretton skickade till mig, men ofta är de alltför pratiga och talteatermässiga för att kunna bli opera.

Personen i andra änden av telefonluren gav sig inte. Susanne Marko skickade ett utkast av texten.

– En väldigt bra ingång är känslomässigt engagemang. Och jag blev berörd.

Någon beställning fanns inte, så Löftet började med möten mellan librettist och tonsättare.

Sedan kontaktades Kungliga Operan.

– Operachefen Birgitta Svendén hade sett mina tidigare operor och uttryckt en önskan om samarbete. Nu blev det av och Operan föreslog att premiären skulle ske på minnesdagen av Förintelsen, den 27 januari. Ursprungligen 2021, men den premiären fick ställas in.

Så vad var det då i texten som övertygade Mats Larsson Gothe om att komponera ännu en helaftonsopera?

– Det är så fantastiskt: för första gången har jag inte behövt banta och trimma ner en text.

Naturligtvis ändrade vi en hel del innan jag började komponera, men det har gått otroligt smidigt.

Stilen och språket är kanske lite ålderdomlig, också för rollfigurernas 1945. Är det tacksamt för en operatonsättare?

– Opera för mig är att höja sig över realism, till en annan form av realism. Jag vill inte arbeta med vardagstexter och mycket dialog. Med ett koncentrerat libretto som det här kan jag ge sången stort utrymme.

Man transporterar inte text med musiken?

– Exakt. Inga långdragna recitativ. Här har jag kunnat bygga upp stora linjer i sångstämmorna. Det är något jag velat göra i många år, alltså att lämna den reciterande talsången och bygga ihop orkestern och sången mer.

– I min första helaftonsopera, Poet and Prophetess, fick jag pröva mig fram. De tre akterna blev väldigt olika, eftersom jag gjorde erfarenheter under arbetets gång. Sen när jag skrev Blanche och Marie blev det mer homogent: jag arbetade mer med ledmotiv och koncentrerade mig på helheten. Nu har det fallit på plats ytterligare. Löftet är ännu mer sammanhållen; från första till sista takten sitter det ihop!

När du började komponera, vad utgick du ifrån musikaliskt i just det här fallet?

– Jag gjorde mycket research. Operan har ett uttalat judiskt tema, och jag studerade judisk musik. Jag hade bara några år tidigare, 2010, skrivit Lilits återkomst för ensemble och kör till text av den libanesiske poeten Joumana Haddad. Då studerade jag arabisk musik och den traditionens maqam (en sorts skalsystem eller modus). Det jag nu upptäckte i den judiska musiken var ibland identiskt. Till exempel finns en körsats i början av operan, med De överlevandes kör, som bygger på en skala jag tidigare hittat i arabisk musik.

– I judisk musik finns också ett klagande element som stämmer så väl med innehållet i operan. Jag fick efterhand in synagogornas mässande sång i mitt blodomlopp. Men det finns inga citat, utom Mazel tov, som spelas på bröllopet i operans inledning.

Betyder det här att Mats Larsson Gothe förklätt sig?

– Nu berättade jag bara om bakgrunden. För att kunna måla måste man blanda till färgerna.

Jag blandade till färgerna för Löftet. Vad som sen är ”Mats” eller inte kan jag inte bedöma Men för det dig i nya riktningar när du gör den sortens research?

– Det ger mig ramar att arbeta inom, vilket också påverkar enhetligheten. I det här fallet med det judiska och de överstigande intervall som förekommer så ofta i operan.

I Löftet är också kören viktig. Eller snarare körerna.

– Det är verkligen en köropera. Det finns två ”körroller” i Löftet: De dödas kör, och De överlevandes kör.

– Jag har faktiskt sett på det här verket som ett dramatiskt oratorium, musik som ska kunna stå på egna ben och även framföras konsertant, som man ibland gör med de klassiska operorna.

Det vore fint om jag lyckats skapa en ny opera som inte bara är illustrativ musik. Det kräver att musiken utgör ett starkt bygge som självständig komposition.

Kan du berätta något om hur de två körgrupperna skiljer sig åt?

– De överlevandes kör kämpar hela tiden. Den är inte harmonisk; den kommer inte tillrätta med sig själv. Här ljuder de överstigande intervallen i klagande tonfall: smärtan i den judiska musiken. De dödas kör är däremot ljus. När den gör sin första entré är det med rena kvinter och ljusa klanger. Det är svårare att överleva än att vara död. ”Glöm oss inte”, sjunger De dödas kör, men det finns inget lidande, inget agg.

I huvuddelen av berättelsen står alltså Ava i centrum, vi följer hennes sökande efter Teo. Han ska senare komma tillbaka i handlingen, men finns också med i Avas drömmar och syner på vägen dit.

Hur har drömsekvenserna lösts?

– I musikalisk mening sker övergången med ett tydligt stilbrott, som i en scen ganska tidigt i operan när Teo lösgör sig ur kören. I drömtillståndet förvandlas min musik till något slags Puccini. Det tydliggör att vi befinner oss i en annan värld.

Mats Larsson Gothe understryker vikten av tydlighet, överdrifter och kontraster när han komponerar opera.

– Det handlar om att ta ut svängarna. Alla medel måste användas fullt ut. Jag har inga hämningar. Den stora utmaningen är att göra det inom samma komposition, så att det inte blir collage.

Precis där i slutet av Löftet ligger en känslig och avskalad aria.

– Det är när Ava hittat Teo och försöker få kontakt med honom, vinna honom tillbaka. Han verkar ha gett upp… och hon börjar sjunga. ”Kom in i mitt liv, min vän.” Det var librettisten Susanne Marko som övertygade mig om att den här arian borde vara enkel, inte som jag först tänkt mig. Det här är den mest innerliga, vackra och spröda musik som jag någonsin har skrivit.

Sjunger du själv medan du komponerar?

– Det gör jag, men kanske inte alltid så vackert. När vi arbetat tillsammans, Susanne Marko och jag, har jag många gånger sjungit igenom operan. Hennes katt började med tiden attackera mig. En musikalisk katt. Vi fick till slut låsa in den i ett annat rum tills jag var klar.

Musiken är så dramatisk emellanåt, så det brast för katten. Publiken får gärna känna lika starkt.

Tony Lundman Fakta: Mats Larsson Gothe (född 1965) Bland verken kan nämnas tre symfonier och en rad andra orkesterverk och solokonserter samt kammar- och vokalmusik. Poet and Prophetess (2008) var den första helaftonsoperan, därefter följde Blanche & Marie (2014, efter P.O. Enquists roman) och Silverfågeln (2015, om Jussi Björling, efter Yrsa Stenius bok). Man kan också nämna Ringen – ”en kammaroperamelodram” i en akt för baryton och stråktrio (2017, efter ett romanfragment av Hjalmar Söderberg).

Löftet får sin urpremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 27 januari 2022, på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Alan Gilbert dirigerar och Stefan Larsson regisserar. Huvudrollen Ava sjungs av Hanna Husáhr.