Page 1

Roman

Gavrilo fรถrlag

Dulce Chacรณn Den sovande rรถsten

den sovande rรถsten


Dulce Chacón Den sovande rösten översättning Djordje Zarkovic


Av Dulce Chacón har tidigare utgivits: Himlar av lera (2008)

www.gavrilo.se © Dulce Chacón 2002 Originalets titel: La voz dormida Omslagsfotografi: »Miliskvinna i Columna Uribarry med ett barn i famnen.« © Spaniens utbildnings-, kultur- och idrottsministerium. Archivo General de Administración, Alcalá de Henares. Översättning: Djordje Zarkovic Omslag: Anna Larsson Tryckt på miljömärkt papper av Pozkal, Polen Första upplagan 2013 isbn 978-91-973590-7-8


Till dem som tvingades till tystnad


Fรถrsta delen


Förgäves målar du hjärtan på fönstret: nere på borggården värvar tystnadens general soldater. Paul Celan


1. Kvinnan som skulle dö hette Hortensia. Hon hade mörka ögon och pratade aldrig med hög röst. Det var bara när hennes mun fylldes med skratt som hon ibland undslapp sig ett Å herre min gud i himmelen som hon fortfarande inte hade lärt sig hålla tillbaka, och hon nästan skrek ut det om hon tog sig om magen. Stora delar av dagarna satt hon och skrev i en blå anteckningsbok. Hennes långa hår var tvinnat till en fläta som föll ner längs hela ryggen, och hon var i nionde månaden. Hon hade redan vant sig vid att tala tyst, om än med mö­ da, men hon hade vant sig. Och hon hade lärt sig att inte ställa frågor till sig själv, och att acceptera att ett nederlag smyger sig långt in, ända längst in, utan att be om tillåtelse och utan att ge förklaringar. Och hon var hungrig, och hon frös, och hon hade ont i knäna, men nu kunde hon inte sluta skratta. Hon skrattade. Hon skrattade därför att Elvira, den yngsta av hennes kamrater, hade fyllt en vante med kikärtor till huvud åt en kasperdocka och tyngden gjorde att hon inte kunde styra den. Men hon gav sig inte. Hennes små fingrar kämpade med yllevanten 9


och hon ackompanjerade pantomimen med en pipig röst för att jaga bort rädslan. Elviras rädsla. Hortensias rädsla. Rädslan hos kvinnorna som delade vanan att prata med låg röst. Rädslan i deras röster. Och rädslan i deras undflyende blickar, för att slippa se blodet. För att slippa se rädslan, undflyende den med, i sina släktingars ögon. Det var besöksdag. Kvinnan som skulle dö visste inte att hon skulle dö.

2. Elviras docka blir en vante igen på hennes högerhand. Hortensia tittar på den utan att sluta stryka med händerna över magen och försöker undvika att Elvira lägger märke till hennes blick. En vante. En vanlig vante, en liten vante stickad av en mors kärleksfulla händer kan förvandlas till förtvivlan om man inte är försiktig, om försiktigheten slutar vara ens res­ kamrat på grund av slarv, för ett litet ögonblick, tillräckligt länge för att ett ansikte ska återvända, för att ett par ögon ska se något som de helst inte borde se. Hortensia stod bredvid Elvira i besöksrummet, ett utrymme med en mittgång med ett tätt metallstängsel utmed båda sidorna. En vakt gick i gången och övervakade fångarna och deras släktingar. Elvira hade besök av sin morfar och Hortensia av sin syster Pepa. Ingen av de fyra lyckades höra någonting. Hortensia gestikulerade för att systern skulle förstå att graviditeten inte besvärade henne. Hon uttalade de nödvändiga orden, de exakta, ett och ett, långsamt, för att Pepa skulle ta med sig många kyssar till hennes man. Och hon kramade om sig själv för att skicka en kram till honom. Oväsendet från alla besökare hindrade Hortensia från att höra det som hennes syster gjorde sitt bästa för att säga. 10


Pepa försökte skrikande underrätta henne om att datumet för hennes rättegång fortfarande inte var fastställt. – Det är fortfarande inte klart när du ska upp i rätten. – Va? – Rätten, inget är klart än. Hortensia tryckte sig mot ståltrådsnätet som kantade gång­ en som skilde henne från Pepa. Pepa tryckte sig mot nätet mittemot för att komma närmare henne; det var då båda två såg att vakten som gick av och an i gången vände sig om och att hennes blick fastnade på Elviras vante.

3. Kikärtorna i kasperdockans huvud var fortfarande blodfläckade. Elvira tog isär dockan inför sin morfars förvånade blick från andra sidan gången. Hon lyfte upp vanten. Vakten trodde att den unga flickan roade sin morfar med en lek och stannade inte upp utan fortsatte gången fram med bestämda steg och händerna på ryggen. När hon var tillräckligt långt borta tog Elvira ut de blodiga kikärtorna och pekade på sina knän. Avståndet och halvdunklet hindrade den gamle mannen från att se sitt barnbarns fortfarande öppna sår. Vakten stannar tvärt. Hon vänder på huvudet. Ansiktsuttrycket hårdnar. Hon skriker: Elvira, backa! Hon fortsätter att långsamt gå mot Elvira och pressar samman läpparna i ett falskt leende. Hon vrider sina händer utan att ta dem från ryggen och skriker på nytt: – Elvira, backa! Elvira tar ett steg bakåt just som fångvaktaren slår till ståltrådsnätet med vänster hand i höjd med Elviras ansikte. – Besöket är över för er del. Gå tillbaka till er avdelning och vänta på mig där. 11


Och vänd mot Elviras morfar tillägger hon, utan att skrika: – Ge er iväg. Den gamle tittar på kvinnan bredvid sig, på systern till kvin­ nan som ska dö, på Pepa. Han ser undrande på henne, men han frågar inte vad som hände eftersom det är klokast att inte ställa några frågor. – Ge er av, gamle man, besöket är över för ert barnbarn och er. Elvira stoppar ner kikärtorna i fickan, drar vanten över sin lilla hand, som hon också gömmer i fickan, och tvingar sig att låta bli att vinka farväl till sin morfar. Den gamle vågar inte heller ta farväl. Han tittar på henne. Och vänder sig sedan om. Han banar sig väg bland alla släktingar, som fortsätter skrika samtidigt som de försöker knuffa sig fram till den plats han har lämnat invid metallstängslet. Och han går sin väg utan att ha förstått någonting. Ingenting. Överhuvudtaget.

4. Det hade inte snöat. Kvinnorna trängde ihop sig i smågrupper på gården för att samla den ljumma värmen från sina kroppar, för att tillsammans uppbåda lite värme. Lite. De tittade upp mot himlen i hopp om att snön skulle börja falla. Om det snöar blir det varmare, framhärdade Reme, den äldsta i gruppen, medan Tomasa, en kvinna från Extremadura med grönblek hy och mandelformade ögon, stirrade klentroget på henne. – Tro mig, det gör det. – Vad vet du. – Jag vet det för att min son bor i León och han har berättat det för mig. Och förresten, när det snöade förra året blev det varmare. 12


– Vi får väl se. De hade tittat upp mot himlen i tre dagar redan. – Och vad gör din son i León? – Jobbar i gruvan. – Och har han sett havet? – Det finns väl inget hav i León. – Jaså. – Men en dag såg han Pasionaria. – Nähä! Reme höll fingrarna sysselsatta med att kamma Hortensia och flätade och löste upp hennes hår gång på gång. – Så här långt hår hade jag också. Och så här svart. – Såg din son verkligen Pasionaria? – På långt håll, men han såg henne. I tre dagar stod de och tittade upp mot himlen. Och i tre dagar kunde Elvira inte se den. De tre dagar hon satt i isoleringscellen för att ha försökt förklara för sin morfar att hon hade uthärdat smärtan under förhören, på knä på kikärtorna, utan att öppna munnen, utan att svara på en enda fråga, utan att avslöja sin bror Paulinos identitet. Och nu sitter Elvira hopkrupen i ett hörn av rastgården och smeker sina kinder med vantarna som hennes mor har stickat åt henne, efter att ha tackat nej till att stå tillsammans med Tomasa, Reme och Hortensia och försöka mildra kylan. Och hon började hosta. – Elvirita har blivit dålig. – Hon har haft feber ända sedan hon släpptes ur »hinken«. – Vi får säga till vakten. – Som om hon skulle bry sig om dig. Reme slutade fläta Hortensias hår. – Jag tänker gå dit. – Gör du det, du är snart tillbaka. 13

Den sovande rösten - Dulce Chacón  

Gavrilo förlag 2013

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you