Den detroniserade prinsen

migu el de l ibe s

g av r i l o f Ăś r l a g

Miguel Delibes Den detroniserade prinsen ĂśversĂ¤ttning Djordje Zarkovic Eva M Ă&#x2026;lander

Utgivningen av denna bok har möjliggjorts genom bidrag från Spaniens utbildnings-, kultur- och idrottsministerium. www.gavrilo.se © Miguel Delibes arvingar 1973 Originalets titel: El príncipe destronado Översättning: Djordje Zarkovic och Eva M Ålander Omslag: Anna Larsson Tryckt på miljömärkt papper av Pozkal, Polen Första upplagan 2013 isbn 978-91-973590-8-5

Tisdag 3 december 1963

klockan tio Han öppnade ögonen lite och uppfattade genast skimret som silade in genom glipan i fönsterluckan som inte gick att stänga ordentligt. Mot ljuset avtecknade sig den höj- och sänkbara lampan med breda vingar – Skyddsängeln – den blommönstrade galonfåtöljen och metallgavlarna på hans storebröders bokhylla. Ljuset som gled över bokryggarna lockade fram gnistor i rött, blått, grönt och gult. Det var en vacker provkarta, och på loven, när han vaknade samtidigt som sina bröder, brukade Pablo säga: »Titta, Quico, regnbågen.« Och han svarade fascinerat: »Ja, regnbågen, den är fin, eller hur?« Hans öron nåddes nu av brummandet från dammsugaren som fick parkettgolven i rummen att glänsa och det ihärdiga pipandet från en sparv på fönsterblecket. Han vred på sitt ljushåriga huvud utan att lyfta nacken från kudden, och i halvdagern kunde han urskilja Pablos tomma säng, ordentligt bäddad, och till vänster näst äldste brodern Marcos tomma bädd, med sängkläderna i oordning och pyjamasen i en hög längst ner. »Det är inte söndag«, sa han till sig själv med tunn, sömndrucken röst och sträckte 7

upp armarna och särade lite på fingrarna mot ljusstrimman och drog ihop dem och spärrade ut dem flera gånger och log och började reflexmässigt småsjunga: »De är jättegoda inuti, de är jättefina utanpå.« Plötsligt upphörde oljudet från dammsugaren långt där borta, och plötsligt blev han otålig och gastade: »Jag är vaaakeeen!« Hans lilla röst slank ut genom dörrspringan, färdades längs den långa korridoren, vek av åt vänster, tog sig in ge nom den halvöppna dörren till köket, och Mamma, som i det ögonblicket satte i gång tvättmaskinen, rätade på sig och sa: »Pojken ropar visst.« Vítora kom infarande i det halvdunkla rummet och slog upp fönsterluckorna. »Vad kan det vara för pojke«, sa hon, »som skriker så dant.« Men Quico hade dragit lakanet över sig från topp till tå och låg hopkrupen och leende och väntade på att överraska Vítora. Och Vítora tittade ner i barnsängen och sa: »Pojken är ju borta, vem kan ha tagit honom?« Och han väntade på att hon skulle gå flera varv runt i rummet och att hon skulle säga flera gånger: »Kära nån, kära nån, var kan ungen vara?« innan han stack fram huvudet, och då kom Vítora fram till honom och spelade för vånad och sa: »Din fuling, var har du varit någonstans?« Och hon pussade honom som tokig och han log glatt, mer med ögonen än med munnen, och sa: »Vito, vem trodde du hade tagit mig?« »Gubben med säcken«, svarade hon. 8

Och hon drog bort sängkläderna, undersökte lakanen noga och utbrast: »Är det möjligt, du har inte kissat i sängen?« »Nej, Vito.« »Men inte ens lite.« Pojken strök med händerna, en i taget, över pyjamasen: »Känn«, sa han. »Inte en droppe.« Hon svepte in honom i badrocken så att bara de nakna fötterna stack fram och lyfte upp honom. »Vänta, Vito«, sa pojken. »Jag ska bara ta den där.« »Vilken?« »Den där.« Han sträckte ut sin lilla hand mot bokhyllan och tog en tom tandkrämstub och började skruva fumligt på den röda hatten, han log hastigt så att de två framgaddarna syntes och sa: »Det är en lastbil.« Vítora gick ut i köket med pojken i famnen. »Frun«, sa hon, »Quico är en stor pojke nu, han har inte kissat i sängen.« »Är det sant?« sa Mamma. Quico log stolt och utmanande under den långa ljusa luggen som nästan skymde ögonen, krånglade av sig badrocken som han var insvept i och sa medan han om och om igen strök med händerna över pyjamasen: »Känn, inte en droppe.« Vítora satte honom på den vita stolen och öppnade kranen till det vita badkaret och tvättmaskinen brummade intill henne och medan vattnet rann skruvade pojken med koncentrerad min av och på den röda hatten till tuben och 9

uppfattade någonstans de mjuka rörelserna från morgonrocken med röda och gröna blommor och plötsligt kom morgonrocken fram till honom och han kände en blöt puss som trycktes mot båda kinderna och hörde Mammas röst: »Vad har du där? Vad är det för skräp?« Quico lyfte tvärt på huvudet. »Det är inget skräp«, sa han. »Det är en lastbil.« Vítora hissade upp honom i luften medan Mamma drog av honom byxorna och när han rörde vid vattnet knep han ihop tårna och Vítora sa: »Bränns det?« Och han: »Ja, det bränns, Vito.« Vítora vred på kallvattenkranen med armbågen och sat te till slut ner honom i badet och han tittade på sin nakna kropp och skrattade när han såg sitt pyttelilla bihang. »Titta, snoppen«, sa han. »Den rör man inte, hör du det?« »Den heliga snoppen«, tillade pojken utan att släppa taget om tandkrämstuben i vänster hand. »Vad är det för dumheter pojken pratar?« sa Mamma. Quico lät tuben glida på vattenytan och gjorde »booonboooon« och sa: »Det är en båt.« Och Vítora sa: »Inte vet jag! Något han har fått i skallen bara.« »Det måste ju vara någon som lär honom«, sa Mamma menande och stoppade in pojkens pyjamas i tvättmaskinen. Vítora blev alldeles nervös: 10

»Ja, inte är det en annan i alla fall … Jag tänker att det kommer från bönerna. Ungen hör väl det där om den helige ande och kan inte hålla isär det bara.« Hon ställde pojken upp och tvålade in benen och stjärten. Sedan sa hon: »Sätt dig ner. Om du inte lipar när jag tvättar dig i ansiktet får du följa med ner och hämta mjölken hos herr Avelino.« Pojken pressade ihop munnen och ögonlocken hårt när Vítora gnuggade honom i ansiktet med tvättsvampen. Han klarade flera sekunder utan att andas och till slut skrek han: »Det räcker, Vito!« Vítora tog tag under pojkens armar, svepte in honom i en stor jordgubbsröd handduk och gick ut med honom i köket, och då fick Loren, fru Paulinas hembiträde, som stod på varuhissens avsats, syn på honom genom glasdörren och vinkade och ropade: »Quico, din sömntuta! Stiger du upp först nu?« Vítora torkade honom med handduken och viskade: »Säg God morgon, Loren.« Och pojken ropade under den röda handduken: »God morgon, Loren.« Och Loren sa: »God morgon, lille vän. Vet du att katten har dött? Titta!« Hon lyfte upp ett svart bylte i luften och pojken såg den genom gallret, som en fånge, och sa: »Varför dog han, Loren?« Loren svarade med gäll och skärande röst som trängde igenom glasrutorna som en solstråle: »Vet du varför sådant händer? Hans stund var kommen och det är inte mer med det.« 11

Pojken släppte inte taget om tuben. Han sa halvhögt till Vítora: »Vad säger Loren?« Vítora lyssnade inte på honom. Till Loren sa hon: »Nu kommer du allt att få höra från frun.« »Du kan ju tänka dig.« Loren slängde kattliket i soptunnan. »Ska du inte begrava honom, Loren?« tjöt Quico. »Vill du att vi ska begrava de här soporna också?« »Jaa«, sa pojken. Mamma gick hela tiden in och ut ur köket. Pojken sträckte fram armen med tandkrämstuben i handen och klagade: »Titta. Kanonen är blöt. Torka den.« Vítora drog över den två gånger med handduken. Hon sa: »Var det inte en lastbil?« »Nej«, sa Quico och tog av hatten och visade öppningen på tuben, »det är en kanon, ser du inte det?« »Och vad sjutton ska du med en kanon till?« »Gå ut i pappas krig«, sa han. När han hade sagt det hostade han, och morgonrocken med röda och gröna blommor sa: »Den här pojken har blivit förkyld.« Sedan gick hon därifrån och virvelrörelsen från morgonrocken med röda och gröna blommor låg kvar i luften som en strimma av tröst. Medan Vítora tog på pojken nätundertröjan sa hon: »Om du hostar ringer vi efter Longinos.« »Nej!« »Vill du inte att Longinos ska komma?« »Nej!« 12

»Ja, mig stack han en gång och det gjorde inte ont.« Hon krängde på honom en liten blå blus och drog en klarröd tröja över. Sedan satte hon på honom ett par kortbyxor i manchester. Quico rynkade ögonbrynen lite och höll sig alldeles stilla, som om han grubblade. Till slut sa han: »Jag vill inte att Longinos ska komma.« »Låt bli att hosta då.« Quico protesterade: »Jag vet inte när jag hostar.« Vítora var färdig med påklädningen och satte ner honom på golvet, vek ihop den röda handduken och lade den över ryggstödet på den vita stolen, gick bort till badkaret och drog ur proppen så att vattnet skulle rinna ur. Hon såg på pojken som satt övergiven kvar och sa: »Longinos är snäll. Han kommer när du är sjuk och sticker dig så du blir frisk.« Hon pratade högt för att överrösta brummandet från tvättmaskinen. Pojken lyfte på huvudet för att få bättre utsikt än bara fållen på Vítoras blårandiga städrock. »Och var sticker han dig, Vito?« frågade han. »I rumpan?« »Såklart, var annars. Men säg inte så, det är en synd.« »Är rumpan en synd?« »Ja. Och om du säger det kommer djävlarna och tar dig till helvetet.« Pojken skruvade omedvetet på och av hatten på den tom ma tandkrämstuben. De blå ögonen såg frånvarande ut. Han sa: »Juan säger att djävlar har vingar, Vito. Är det sant att djävlar har vingar?« 13