Miranda guzman

tidigare föddes storebror Armando, och nu var det snart dags för ett syskon. Det var den glada nyheten som räddade mormor. Hon berättade ofta för Miranda att hon nästan dog av sorg när morfar försvann. Att det inte fanns någon anledning för henne att leva längre. Men nyheten om mammas graviditet blev mormors livlina. Hon ville leva länge nog för att välkomna sitt andra barnbarn. Miranda var stolt över att hon räddat livet på mormor, precis som morfar gjort där vid brunnen för så länge sedan. ”Men hur kunde du svara om du inte visste vad morfar sa?” frågade Miranda.

Naturligtvis visste hon redan svaret på frågan, men det var alltid lika kul att se mormor bli häpen över att något så tokigt slank ur hennes mun. ”Flicka lilla”, sa mormor och lutade sig fram. ”Kärleken har sitt eget språk.” Hon hytte med sin knotiga näve mot Miranda för att visa hur stark kärleken kan vara. Miranda log och såg hur cigarettaskan som vuxit sig lång föll ned på den svarta klänningen. Mormor borstade bort det grå pulvret, slickade på tummen och gnuggade bort det sista. ”När två människor är förälskade behövs inga ord”, sa hon och tittade ut i rummet med en avlägsen blick. ”Deras tankar är en och densamma. Orden kommer senare.”

Ibland försvann mormor djupt in i sina egna tankar, då visste Miranda att hon var med morfar. Hon brukade berätta att det inte gick en dag, inte en timme utan att han var där vid hennes sida. Det var vackert. Mormor var så fin när hon tänkte på den ståtlige mannen som för så länge sedan räddat henne från att trilla i brunnen. Historien var så romantisk att det värkte i Mirandas bröst.

Noir spann dovt i hennes knä när hon strök honom över ryggen.

Någonstans i utkanten av Valdosta, Georgia, tjugonde december 2011 Med varliga steg klev Miranda över de krossade glasflaskorna som låg på parkeringen utanför Shellmacken längs Interstate 75 strax norr om Valdosta. Buskarna runt macken var fulla av tillknycklade ölburkar och plastpåsar. Det var tydligen länge sedan staden bemödat sig om att städa upp längs genomfartsleden, förmodligen för att de enda som stannade till där var lastbilschaufförer som inte brydde sig ett jota om vägen kantades av skräp. Interstate 75 tycktes vara byggd enbart för de glänsande långtradare som susade fram och tillbaka genom det torra landskapet, sällan såg man en personbil, aldrig en fotgängare.

Miranda gillade inte macken. För att komma dit var hon tvungen att springa över Interstate 75 så fort benen bar när ingen lastbil var inom synhåll. Det var otäckt, och trots att pappa sagt åt henne att hon inte fick gå dit smög hon ibland iväg för att köpa sig en läsk.