Miranda guzman

och lyssnade på mormors historier.

Med handen på dörrhandtaget kände hon doften av julmat. Tamales, rostat fläsk och kokt torsk med lök och oliver. Det luktade jul och hem. Julsånger letade sig ut i natten. Melodier från förr som fyllde världsalltet med värme och fröjd.

Dörren gnisslade när Miranda öppnade den, från radion sjöng Vicente Fernandez mjuka stämma Las Mañanitas, dofterna av trygghet sköljde över henne.

På sin vanliga plats vid köksbordet satt mormor. Hon såg på Miranda och log. På andra sidan bordet satt en man Miranda aldrig tidigare sett, men som hon ändå kände väl igen. Lång, mörk och vacker var han, precis som en filmstjärna. Under sin uppväxt hade Miranda hört mormor berätta om honom varenda dag. Han vinkade åt henne att komma in. Innan Miranda hann stänga dörren hoppade Noir upp i morfars knä och spann belåtet. Miranda gick fram till mormor. ”Välkommen hem, min flicka.”

Miranda slängde sig i mormors famn. De knotiga armarna kramade henne så hårt att det kändes som hon aldrig ville släppa taget. ”Jag lovade ju att jag skulle komma tillbaka”, viskade Miranda i mormors öra.