Aktuellt

Text: Mats Grundberg Nyhetstips? Mejla news@hansenforlag.se

15-watts gitarrförstärkare i fickformat

I en tävling om att göra en gitarrförstärkare så kompakt som möjligt skulle Electro-Harmonix ligga bra till med sin 15Watt Howitzer. Det är en komplett förstärkare i mycket kompakt format; den tar upp en yta på 12 x 10 cm – som en normalstor handflata – och ryms alltså ledigt på ett pedalbord. Det transistorbaserade slutsteget är av klass D-typ och lämnar 15 watt. Försteget är försett med reglage för såväl gain och volym som bas, mellanregister och diskant. Dessutom finns en bright/normal-omkopplare för ytterligare kontroll över toppdiskanten. Anslutningarna, som sitter på sidorna, utgörs av en gitarringång, en 8/16-ohms högtalarutgång samt en loop för inkoppling av externa effekter mellan för- och slutsteget. Smart. 15Watt Howitzer beskrivs som en perfekt grund för den som söker en maximalt minimerad gitarrigg men också som en bra backup att ha till hands om den ordinarie förstärkaren går i strejk. En specialanpassad strömadapter medföljer. Pris: 127,80 dollar.

Tillverkare: Electro-Harmonix, www.ehx.com

HX Stomp i större format

Line 6 Helix-baserade effekt- och förstärkarpedal HX Stomp har fått ett större syskon: HX Stomp XL. Den huvudsakliga nyheten är att HX Stomp XL rymmer fler fotomkopplare, åtta stycken jämfört med tre, vilket innebär att den erbjuder fler möjligheter att växla mellan olika ljud och funktioner. Samtidigt har den blivit större, vilket medfört att alla anslutningar nu ryms på baksidan i stället för att som tidigare vara fördelade runtom pedalen. Alla omkopplare är liksom tidigare färgkodade och beröringskänsliga, och även i övrigt är specifikationerna desamma: samma Sharc-DSP som i de stora Helix-enheterna, drygt 300 inbyggda effekter, förstärkar- och högtalaremuleringar, varav åtta kan användas samtidigt, stöd för IR-filer från tredje part, stereo in och ut, effektloop i stereo, möjlighet att ansluta expressionpedal, MIDI in/ut, hörlursuttag samt USB-anslutning för direktinspelning till dator. Via gratisprogrammet HX Edit kan man djupdyka bland

Frigjord FM-syntes från Reason Studios

Reason Studios har släppt Algoritm, en virtuell FM-synt som uppges vara såväl kraftfull som enkel och rolig att använda. FM-syntes ligger till grund för många klassiska syntljud men anses allmänt vara krånglig att arbeta med, något som Reason Studios säger sig ha ändrat på med Algoritm. FM-syntar har vanligen fyra eller sex operatorer som presenteras i ett antal fasta konfigurationer. Algoritm har i stället en modulär uppbyggnad med nio platser som kan utgöras av inte bara FM-operatorer, utan även vågformsoscillatorer, shaper-moduler och olika filter. De är heller inte fast förbundna med varandra; i stället kan modulerna kopplas ihop i precis den ordning man önskar. Det intuitiva, inbjudande gränssnittet till trots beskriver tillverkaren Algoritm som en av företagets mest avancerade syntar, och den är kapabel till ljud en bra bit bortom traditionell FM-syntes. Som utgångspunkt finns 250 förprogrammerade ljud att utforska samt en funktion som slumpmässigt skapar nya. Liksom övriga instrument från tillverkaren körs Algoritm i Reason Rack-pluggen. Pris: 109 euro, gratis för Reason Plus-abonnenter.

Tillverkare: Reason Studios, www.reasonstudios.com

parametrarna, hantera förinställda ljud, ladda in IR-filer med mera. Pris: 1 049,99 dollar.

Tillverkare: Line 6, www.line6.com

JD-800 återuppstår i Zen-miljö

Roland har utökat sitt Zen-baserade sortiment med JD-800, synten som med alla sina realtidskontroller gick mot 90-talsströmmen. I början av 90-talet var det legio med syntar med många preset men få kontroller. Med JD-800 gjorde Roland precis tvärt om. Panelen ovanför den femoktaviga klaviaturen var proppfull med knappar och reglar, vilket gjorde den populär bland folk som ville skruva till ljud i farten. Ljuden byggde på digitala vågformer som delvis ärvts från D-50 men som också uppdaterats för den tidens nya elektroniska musik. Den nu aktuella, virtuella versionen JD-800 Model Expansion uppges perfekt återge såväl ljudet hos originalet som omedelbarheten i hanteringen, och den kommer laddad med 64 preset att utgå ifrån. Den fungerar som plugin i valfritt musikprogram via Rolands cloud-baserade värdmiljö Zenology och uppges där ha beskedliga processorkrav, men den kan också laddas in i Zen-Core-kompatibla enheter som Jupiter X och XM. Pris: 149 dollar (Roland Cloud-abonnemang tillkommer).

Tillverkare: Roland, www.rolandcloud.com

Rat-dist på Wampler-vis

Brian Wampler har gjort en egen variant av den klassiska distpedalen Rat, på wamplerska döpt till Ratsbane. Liksom förlagan täcker Ratsbane hela spektret från lätt överstyrning med boosterkaraktär till mättad, övertonsrik fuzzliknande distorsion. Filter-kontrollen beskrivs som pedalens hemliga vapen och sveper tonen från distinkt och genomskärande till varm och len. Wampler har dock inte kunnat låta bli att sätta sin egen prägel på pedalen, och det har han gjort med två nya omkopplare, kallade Gain och Voice. Med den förra kan man välja mellan tre gainmodeller: en originaltrogen, en som ger en fast men mjuk gainökning och en som enligt uppgift ger galet mycket krämig dist. Voice-omkopplaren aktiverar en krets som subtilt ändrar pedalens kompressions- och klippkaraktär; disten blir tajtare och därmed mer kontrollerad vid

Softube-pluggar med färgstarka förlagor

Empirical Labs är kända för sina färgstarka hårdvaruprocessorer. Nu har Softube gjort pluginversioner av ett par av dem. De två pluggarna är Mike-E Comp och Lil FreEQ. Den förra baseras på Empirical Labs berömda Distressor, en analog kompressor som också tillför en dos mättnad/ överstyrning. Mike-E uppges i detalj återge förlagans karaktär i allt från att skapa förstklassigt snygga sångljud till aggressivt manglande trummor. Också Lil FrEQ har emulerats minutiöst: klassiskt EQ-sound med en modern parameteruppsättning, åtta frekvensområden med individuell bypass, de-esser med soft knee-limiter och en analog karaktär med tryck. Båda ovanstående fungerar som plugin i alla vanliga format, inklusive Console 1. Utöver dessa har man gjort en tredje plugin, Trak Pak, som är exklusiv för Console 1. Det är en kanallimpa med delar från Mike-E Comp och Lil FreEQ och beskrivs av tillverkaren som full av kraft, tryck, karaktär och värme. Pris: 2 600 kronor styck, 4 700 kronor för alla tillsammans.

Tillverkare: Softube, www.softube.com

höga gainnivåer samtidigt som det fuzziga dämpas och ger plats åt en dist av modernare high-gain-typ. Pris: 149,97 dollar.

Dynamisk slagverkstrio

Med Orchestral Chimes Collection har Soniccouture tagit sig an tre slagverksinstrument som de tycker förtjänar att porträtteras i detalj. Samlingen utgörs av rörklockor, klockspel och crotales, alla omsorgsfullt samplade i upp till sjutton dynamiknivåer. Klubbor av flera material har använts – gummi, plast, mässing, råhud och filt – och varje instrument har spelats in med tre typer vardera samt ur två mikrofonperspektiv som kan blandas i valfri mängd. I det Kontakt-baserade gränssnittet finns enveloper, LFO:er och filter som kan förändra ljudens karaktär på en mängd vis. Här finns även verktyg för finjustering av tonhöjd, hur ljuden ska svara på olika anslagsnivåer och om man vill låta slumpen styra slagen. Flera av Native Instruments egna effekter är tillgängliga men Soniccouture bjuder också på en samling egna IR-filer av olika rumsmiljöer. Orchestral Chimes Collection väger in på 13 GB, levereras med Kontakt Player (men fungerar förstås också i fullversionen) och är NKS-klar. Pris: 99 euro.

Tillverkare: Soniccouture, www.soniccouture.com

Mycket nytt i Studio One 5.2

Med version 5.2 har Presonus digitala arbetsstation Studio One fått över trettio nya funktioner och förbättringar. Här är ett axplock: Sound Variations är en funktion som gör det möjligt att enkelt hantera multipla spelstilar i exempelvis större orkesterbibliotek. Den liveanpassade Show Page-vyn har försetts med Arranger Tracks, så att man snabbt och utan avbrott kan trigga olika avsnitt i en låt, och med Studio One Remote kan flera användare styra olika delar av samma Show. Notskrivningsdelen har utökats med trumnotering och tabulatur, och i standardläget kan upp till fyra stämmor skapas per notsystem; ett nytt smart verktyg för notredigering har också tillkommit. Sphere-vyn kan nu öppnas direkt från browsern vilket förenklar filöverföringar i båda riktningarna. Bland övriga nyheter kan nämnas möjligheten att redigera ett ljud-clip utan att det påverkar alla förekomster, bättre integrering med FaderPort-kontroller samt en ny startmeny som gör det möjligt att isolera trilskande pluggar med mera. Pris: Gratis för registrerade Studio One 5-ägare

Tillverkare: Presonus, www.presonus.com

Pod Go blir sladdlös

När fler och fler prylar kommunicerar trådlöst, varför skulle inte effektpedaler göra det? Ja, och nu är Line 6 Pod Go Wireless här. Den stora nyheten med Pod Go Wireless är att den har en inbyggd Relaymottagare som kan paras ihop med den medföljande Relay G10TII-sändaren för sladddlös ljudöverföring. Smutt. I övrigt är den identisk med sin trådbundna stallkamrat Pod Go: en kompakt multieffektpedal med förstärkaremuleringar och effekter som hämtats från Helix-serien, ett lättarbetat gränssnitt med LCD-teckenfönster i färg, möjlighet att ladda in egna IR-filer av högtalare, snapshot-funktion för sömlös växling mellan olika preset, stereoeffektloop, anslutning för extern expressionpedal eller omkopplare, fyra kanaler in och ut i 24 bitar/96 kHz för inspelning och re-amping samt en skräddarsydd app för redigering och lagring av ljud. Och ja, pedalen kan även användas på vanligt sladdbundet vis. Pris: 629 euro.

Tillverkare: Line 6, www.line6.com

Klassiska harmonizereffekter i pedalform QuickBass sätter basen på plats

Med MicroPitch Delay har Eventide krympt ner sina klassiska pitch shift- och harmonizer-effekter till pedalform. MicroPitch Delay bygger på föregångare som H910 och H3000 och uppges kunna skapa såväl subtil fyllighet och stereobreddning som kraftfullt snedstämd delay och modulation och temposynkade specialeffekter. Utöver föregångarnas pitch shift-, delay-, detune- och modulationsfunktioner har MicroPitch Delay företts med en ny modulationskälla med både positivt och negativt förlopp. Pedalen ger tillgång till fem preset (127 via MIDI) som via tillhörande programvara för Mac och PC kan redigeras och bytas ut. Alla rattar har dubbla funktioner för åtkomst av olika parametrar direkt från pedalen. Anslutningarna omfattar en mono/stereo in, två utgångar, en anslutning för expressionpedal alternativt MIDI in/ut samt en USB-kontakt för kommunikation med dator. Man kan välja mellan flera bypass-alternativ och med en omkopplare kan MicroPitch Delay anpassas till såväl gitarr- som linjenivå, vilket enligt tillverkaren gör den användbar till alla tänkbara instrument, inklusive sång. Pris: 279 dollar. Instant Audio QuickBass är en plugin som skräddarsytts för att enkelt och effektivt få basen på plats i en mix. Målet med QuickBass är enligt tillverkaren att erbjuda alla nödvändiga verktyg för att få till det perfekta basljudet, fast med så få reglage som möjligt. Här finns en EQ-del som har fyra Style-knappar med vilka man kan aktivera inställningar som är specifika för olika spelstilar, men man har också tillgång till en rad individuella kontroller för finjustering. Här finns också en kompressordel med tre olika karaktärer: optisk, vari-mµ och FET. Vidare finns en Saturation-avdelning som uppges spänna från subtil analog mättnad till kaotisk distorsion och där effektsignalen kan mixas in steglöst, liksom en subbas- och en doubler-avdelning som lägger till låga frekvenser respektive snedstämda toner. Slutligen finns en ingångs- och en utgångsdel där nivåerna kan justeras från –24 till +24 dB. QuickBass är kompatibel med pluginformaten AAX, AU och VST. Pris: 99 euro.

Tillverkare: Instant Audio, www.unitedplugins.com

Tillverkare: Eventide, www.eventideaudio.com

80-talsgitarrer i nyutgåva från Fender

Fender återintroducerar några instrument från 1980-talet med nygamla japanbyggda Boxer Series. Enligt tillverkaren är serien framtagen för musiker med lite högre krav och utmärks, förutom den tidstypiska designen, av mickar med hög utsignal, lättspelade halsar och flexibel elektronik. Boxer Stratocaster HH (som släpptes tidigare i år) och Telecaster HH har båda kroppar av lind, halsar av lönn med C-profil och rosewoodgreppbrädor med 22 jumboband och 12 tums radie. Båda är bestyckade med splittbara humbuckermickar, trelägesomkopplare, mastervolym och en aktiv TBX-tonkontroll. Stratan har ett tvåpunktsupphängt svajstall och finns i färgerna silver och grönmetallic, medan Telen har ett fast stall och genomgående stränginfästning och finns i färgerna silver och rött. Boxer Precision Bass har samma kropps- och halsspecifikationer men 20 jumboband. Elektroniken består av en Pbas- och en J-basmick med var sin volymkontroll och en gemensam aktiv TBX-tonkontroll. Den finns i färgerna grönmetallic och rött. Alla har Gotoh-mekanik och levereras med gigbag. Priser: 14 299 kronor.

Naturtrogna flyglar utan namn

Nameless Grand är det samlade namnet på två flyglar som uppges kombinera det bästa av sampling och modelleringsteknik. Flyglarna – av okänt fabrikat – kallas Texas Grand och Baby Neo och uppges vara mycket välljudande alternativ till mer välkända märken. Grunden utgörs av samplingar, medan resten av ljudframställningen modelleras i tillverkarens uppspelningsmotor Neo Piano. Med denna uppger man sig kunna skapa tiotusentals dynamiknivåer, något som man hävdar både upplevs och hörs trots MIDI:s begränsning på 127 nivåer och som bidrar till klart ökad realism. Andra detaljer som höjer naturtrogenheten är att dynamikomfånget varierar något utmed klaviaturen, att utkilningen anpassas efter anslagskaraktären och att resonansen i flygelkroppen och mellan strängarna modelleras i realtid utifrån vad som spelas och hur. Instrumenten presenteras i flera mikrofonperspektiv, stödjer alla pedaler och innehåller en funktion med vilken man enkelt ställer om karaktären för olika musikstilar. Vill man gå på djupet bland parametrarna går det också bra. Nameless Grand stödjer pluginformaten VST och AU. Pris: 199 dollar.

Tillverkare: Sound Magic, www.neovst.com

Optimerad hörlurslyssning med Sienna

Från Acustica Audio kommer Sienna, en plugin som har till uppgift att korrigera studiohörlurar för optimal ljudåtergivning. Sienna består närmare bestämt av tre pluggar: Sienna Reference, Sienna Guru och Sienna Rooms. Den förstnämnda är den del som korrigerar hörlurarnas frekvenskurva. Den innehåller profiler av inte mindre än 150 hörlursmodeller från olika tillverkare, och var och en har analyserats och finjusterats genom idogt lyssnande – en tidskrävande metod som dock uppges höja kvaliteten och pålitligheten i korrigeringen påtagligt. Om man av någon anledning vill finjustera profilerna eller skapa egna finns verktygen för det i Sienna Guru. Med Sienna Rooms, slutligen, kan man placera sig i olika lyssningsmiljöer. Med Sienna följer en grundsamling, Vol. A, som emulerar två studiorum och fyra uppsättningar monitorer av hög klass. Två ytterligare samlingar, Vol. B och C, som kommer att säljas separat, är under utveckling. Pris: 149 euro.

Tillverkare: Acustica Audio, www.acustica-audio.com

Uppgraderade Focal-monitorer

Instegsserien bland Focals studiomonitorer, Alpha, har uppgraderats med ny teknik och design – och namntillägget Evo. Nykomlingen finns i två versioner, Alpha 50 Evo och Alpha 65 Evo, båda med inbyggda klass D-steg och bestyckade med var sin brett spridande 1-tums aluminiumtweeter och 5 respektive 6,5 tum stora woofers. Materialet i de sistnämnda är något Focal kallar Slatefiber, som består av återvunnen kolfiber och som tillsammans med den stora framåtriktade basreflexporten uppges ge en neutral och dynamisk ljudåtergivning. Kabinetten har fått en mer avrundad form och består av tjock MDF med interna förstärkningar för ökad stabilitet. Bland övriga nyheter märks att XLR- och phonoutgångarna kompletterats med en balanserad teledito, att den automatiska standbyfunktionen kan avaktiveras, att monitorerna försetts med fästen för väggmontering och att de levereras med löstagbara wooferskydd. Pris: 330 respektive 415 euro styck.

EZ-bas i gospelstil

Tätt i hälarna på trumexpansionen Gospel EZX släpper Toontrack en matchande partner för EZbass: Gospel EBX. Elbasen som använts till Gospel EBX är en femsträngad Andrew Gouche-modell från Tobias Bass. Den beskrivs som själva definitionen av tydlighet, balans och nyansrikedom och med adjektiv som varm, rund, morrande, ren, fyllig, mellanregisterbetonad och ljus – egenskaper som uppges passa väl för gospelbaserad musik. Den har samplats med både traditionellt fingeranslag och slap i såväl stall- som halsläge och med en mängd olika nyanser och uttryck, vilket enligt uppgift gör den till en spelare av rang. De medföljande preseten har försetts med såväl förstärkar- och högtalaremuleringar som olika mängder av överstyrning och andra effekter, men som komplement finns även rena DI-versioner av samplingarna i både hals- och stalläge. Med Gospel EBX följer en uppsättning MIDI-filer som inspirerats av såväl traditionell som modern gospelmusik. Pris: 599 kronor.

Tillverkare: Toontrack, www.toontrack.com

Längre strängliv med D’Addario XS

D’Addario har tagit fram en ny serie phosphor bronze-strängar, XS, som enligt tillverkaren har extra lång hållbarhet. Den stora nyheten med XS är att lindningstråden på de spunna strängarna försetts med ett extra tunt lager skyddande material, liksom att de ospunna bestrukits med ett polymerlager, vilket enligt uppgift resulterar i inte bara förlängd hållbarhet utan även en behagligare spelupplevelse. Övriga specifikationer delar de med syskonserien XT: sexkantig kärna för stabilare lindning på de spunna strängarna, fastgörning av ändkulan med fusion twist-teknik för minimerad töjning och stabilare stämning samt strängämne av högklassigt stål som under noggrann kontroll bearbetas i företagets egna fabriker. XS finns i flera dimensioner för sexsträngad gitarr samt för tolvsträngad. Priser: 6-strängsset: 229 kronor, 12-strängsset: 329 kronor.

Tillverkare: D’Addario, www.daddario.com

System 6000-effekter i pluginformat

TC Electronic har släppt pluginversioner av några av effekterna i det hårdvarubaserade flaggskeppet System 6000, nu med tillägget Native Series. Serien består i nuläget av fem pluggar, och liksom sina hårdvarusyskon är de framtagna för att möta professionella krav vid mixning, mastering och efterbearbetning. MD3 är en kombinerad fyrbands-EQ, trebands kompressor/expander och true peak-limiter som kan arbeta i både stereo och mid/side. MD4 HD liknar MD3 men har en EQ med sex band och en fembandskompressor med fyra kompressionstyper att välja mellan. VSS3 beskrivs som ett mycket realistiskt och flexibelt reverb, medan VSS HD tar effekten ett steg vidare med utvidgad detaljkontroll och rumsupplevelse. Nonlin2, slutligen, är ett reverb som kan skapa envelopestyrda, gejtade och reverserade klanger; det har även en Twist-funktion som uppges kunna åstadkomma unika, utomvärdsliga rymdklanger. Alla fem kan automatiseras i värdprogrammet och stödjer formaten VST, AU och AAX under MacOS och Windows. Priser: 199–249 dollar styck, 699 dollar i paket.

Text: Michael Dee Foto: Michael Wilson, Mascot Label Group/Provogue Records, Stax Records, Atlantic Records & Universal

En legend bland legender

Han spelade i The Mar-Keys och Booker T. & the M.G.’s, husbanden på Stax Studio i Memphis, var med och skrev Green Onions, In The Midnight Hour med Wilson Pickett, (Sittin On) The Dock of the Bay med Otis Redding och många fler klassiker. Steve Cropper hade egentligen inte tänkt göra någon mer platta men producenten John Tiven stod på sig och nu får vi äntligen ta del av resultatet, Fire It Up, där han går tillbaka till rötterna.

Steve Cropper eldar på i bästa stil på nya plattan.

När tidningen Mojo 1996 utsåg Steve Cropper till världens bäste gitarrist blev Keith Richards tillfrågad vad han tyckte om Cropper. Svaret blev kort, endast två ord, “Perfect man”. Jag misstänker att Richards kommer att gilla Croppers nya album, Fire It Up. När jag lyssnar på den tänker jag, “sådana här plattor görs helt enkelt inte längre.” 13 låtar som för en tillbaka till 60-talet, med grooves i Croppers omisskännliga stil, otroligt tajt, känslan av musiker som lyssnar på varandra, inte en maskintakt, och så spelet, kombinationen av komp, melodier och så tomrummen, där många andra skulle ha frestats att fylla på med en kaskad av noter.

Meningen var egentligen att Otis skulle kommit tillbaka till Memphis för att spela in fler låtar och alla var heltända. Plattan var inte ens klar när han dog och jag fick uppgiften att göra klar och mixa den.

Även inom facket «legender» framstår Steves meritlista som närmast ofattbar. Han spelade på den allra första LP:n som Stax Records släppte 1961, Last Night, med The Mar-Keys, och sedan rullade det på. Booker T. & the M.G.’s fick en internationell jättehit med Green Onions och medlemmarna Steve, Booker T. Jones på orgel och piano, Al Jackson Jr. på trummor och Donald “Duck” Dunn blev snart lika mytomspunna som de sångare de spelade in med. Steve gjorde sig också känd som låtskrivare med en förmåga att spetsa till låtar. Bland annat som mästare på intron. När producenten Isaac Hayes höll på att spela in Sam & Dave tyckte han att låten Soul Man saknade något. – Jag höll på att flytta rullband i en annan del av byggnaden när Isaac kom springande. “Kan du hjälpa mig? Jag vet att vi har skrivit en hitlåt men den behöver ett bra intro. Kan du ta din gitarr och komma?”, ”Visst”, så lyssnade jag på ackorden och introt kom helt spontant. Folk känner omedelbart igen låten på grund av introt. Och Sam Moore tackade genom att ropa “Play it Steve” när vi spelade in låten.

Steve blev god vän med Otis Redding och de skrev (Sittin On) The Dock of the Bay tillsammans. Redding omkom i en flygolycka 10 december 1967 och låten släpptes först efter hans död. Steve blir märkbart berörd när jag nämner det. – Meningen var egentligen att Otis skulle kommit tillbaka till Memphis för att spela in fler låtar och alla var heltända. Plattan var inte ens klar när han dog och jag fick uppgiften att göra klar och mixa den. Jag och Otis jobbade tätt ihop och när vi spelade in (Sittin On) The Dock of the Bay kom vi överens om att den behövde något ytterligare. Jag ville fullfölja detta så när jag mixade den la jag till vågskvalp och fiskmåsar. Jag höll på i 24 timmar tills den var klar men det var en pärs. Jag hade precis förlorat en av mina bästa vänner.

Att kalla (Sittin On ) The Dock of the Bay en dunderhit räcker liksom inte till. Den och många av de andra låtarna som Steve var med och skrev har blivit en del av populärmusikens DNA. 1970 blev en vändpunkt för Steve. Han lämnade Stax Records och startade TMI Studios. Under de kommande åren spelade han med och/ eller producerade en rad artister, däribland John Lennon, Ringo Starr, Jeff Beck, Rod Stewart och Tower of Power. I slutet på 70-talet gjorde han två plattor med Levon Helm, känd från The Band, följt av bandet och filmen The Blues Brothers 1980. Och ändå är allt detta bara en bråkdel av det han gjort genom åren. Till det kan läggas alla insatser han gjort åt bland andra Dolly Parton, Richie Havens, Paul Simon, Roy Orbison och så naturligtvis de egna plattorna.

Steve släppte sin sitt första soloalbum 1969, With a Little Help From My Friends, och anser själv att den nya plattan Fire It Up är det första riktiga soloalbumet han gjort sedan dess. Fast det blev ett antal höjdare emellan, som Nudge It Up a Notch med Felix Cavaliere (2008) och Dedicated – A Salute to the 5 Royales (2011).

Fire It Up

Steve föddes 1941 på en bondgård i närheten av Willow Springs i Missouri och när han var nio år flyttade familjen till Memphis, Tennessee. Även om han flyttat en del genom åren så har han behållit den nästan sjungande accenten.

Vi börjar med att prata om den nya plattan, Fire It Up. – Jag hade egentligen inga planer på att göra ett nytt soloalbum för det skulle ha inneburit att jag också skulle varit tvungen att sjunga, som jag gjorde på plattorna på 80-talet, men det hade jag ingen lust med längre. Men det fanns låtar på lager. Jag hade skrivit en packe låtar tillsammans med Felix Cavaliere till ett projekt han höll på med. Av någon anledning så ville Felix inte lägga sång på dem så de blev inte färdiga, “gör vad du vill med dem” sa han. Därefter glömde jag liksom av dem. John Tiven som jag har jobbat med i många år har en egen studio. Han plockade fram låtarna då och då och testade dem på olika projekt han höll på med. En dag ringde han mig och sa: “Steve, jag vet att du inte vill göra en ny platta men låtarna är så bra att de borde komma ut.”

Så hur byggde ni upp plattan?

– De flesta av låtarna byggdes upp med loopar. Därefter plockade John in trumslagaren Nioshi Jackson som gjorde otroliga insatser. Jag lyssnade noggrant på hans spel, la på gitarrer och basar och John som är en fantastisk multiinstrumentalist la på Hammond-orgel, saxofon, piano och munspel. Jag ville som sagt inte sjunga själv och det fanns heller inte texter till de flesta låtarna. John har jobbat med sångaren och låtskrivaren Roger C. Reale i snart 40 år. De har skrivit låtar åt folk som B.B. King, Johnny Winter, Buddy Guy och John Lang. Så han föreslog att bjuda in Roger att skriva texter och sjunga. Och det fungerade helt förträffligt.

Den här plattan är delvis gjord under pandemin. Hur bemästrade ni det?

– Roger bor norröver och kunde inte resa till Johns studio så John skickade spåren till honom så att han kunde göra påläggen med en iPhone,

faktiskt, och skickade sedan tillbaka dem till John. Låter underligt men det blev väldigt bra. Meningen var egentligen att plattan skulle kommit ut innan jul men allt drog ut på tiden på grund av viruset så Mascot beslöt att vänta, ett smart drag i min mening.

Jag hade egentligen inga planer på att göra ett nytt soloalbum för det skulle ha inneburit att jag också skulle varit tvungen att sjunga, som jag gjorde på plattorna på 80-talet, men det hade jag ingen lust med längre.

Det är många höjdarlåtar på plattan men One Good Turn sticker verkligen ut med sin i-nöd-och-lust-text.

– Det tycks som att de flesta fastnar för den. Det är den som har det mest tillbakalutade groovet på hela plattan. Och grooven är det som utmärker plattan, precis som vi gjorde på 60-talet. Jag tillfrågas ofta om mitt gitarrspel men det är egentligen inte att spela som är den stora njutningen för mig utan det är att få folk att dansa. Det är en riktig kick.

Vilka gitarrer och förstärkare använde du den här gången?

– Jag använde bara en gitarr, en randig custom tillverkad Peavey av Telecaster-typ som Jim Ceola byggde åt mig. Bättre än någon Fender Telecaster i min mening och jag körde med samma förstärkare, en Victoria Tweed, tillverkad i Chicago.

Du har som sagt jobbat länge med John Tiven? Ni gjorde också plattan Dedicated tillsammans 2011?

– Det är inte bara det att vi klickar musikaliskt. Han förstår att ro iland grejer och vet när ett projekt är gediget. Det var också John som knuffade till mig och såg till att Dedicated blev gjord. Han ringde mig en dag och sa, “I varenda intervju du gör så refererar du till gitarristen Lowman ’Pete’ Pauling i The Royales. Varför inte göra en platta med hans låtar?” The Royales var vad jag växte upp med när jag var liten. Discjockeys på radion brukade alltid dra på namnet “Och här kommer The 5 Roooyaaaals!” Pauling var en fantastisk gitarrist. Jag fick reda på långt senare att de flesta låtarna skrevs redan på 40-talet. The Royales var oerhört smarta. De köpte mastertaperna och gav ut dem igen på 50-talet och fick hits. Det var väldigt ovanligt i musikbranschen på den tiden att artister hade den sortens kontroll.

När började du spela själv?

– Ganska sent. Till skillnad mot många andra kom jag inte från en musikalisk familj. Jag hade en farbror som spelade piano, gitarr och fiol och minns att jag som åttaåring ibland fick lov att spela på gitarren. Det var först när jag var 14 som jag köpte en egen gitarr. Jag tjänade ihop pengar till den själv, putsade skor och annat, tills jag fått ihop 17 dollar att köpa en gitarr från Sears postorderkatalog. Den kördes ut med lastbil och jag satt på verandan och väntade. Jag hade exakt 17 dollar och hade inte tänkt på att utkörningen kostade 25 cent. Där ställde mamma upp. Hon var alltid stolt över att hon hjälpt mig en bra bit på vägen.

Vad var det för gitarr? Och vilka gitarrister hämtade du inspiration från?

– Det var en Silvertop. Ingen vidare gitarr men när min pappa såg mig spela sa han, “Om du lär dig spela på den där ordentligt så köper jag en bra gitarr åt dig.” Och det löftet höll han. Jag lyssnade som sagt på Chet Atkins, Jimmy Reed, Chuck Berry och Lowan Pauling.

Stax Records blev berömt och fick enormt inflytande men det började i blygsam skala, när Jim Stewart startade Satellite Records i sitt garage 1957. Året efter amorterade hans syster Estelle Axton sitt hus för att investera i bolaget, vilket innebar att de kunde köpa en Ampex 350 Mono Console-bandspelare.

– Sedermera var Jim Stewart och Grandma Axton tvungna att byta namn på bolaget eftersom det fanns ett annat bolag som hette Satellite. Så de satte ihop de två första bokstäverna i sina namn till Stax. Studion låg i Brunswick de första åren men flyttade sedan till Memphis, där den låg i en före detta biograf. Jag var med att fixa till den men jag jobbade annars i deras skivbutik som låg precis bredvid studion. Grandma Axton var oerhört skärpt. Hon brukade alltid komma till våra livespelningar, vanligtvis på lördagar och söndagar. Hon tittade inte på bandet utan på publiken. Vad var det som fick folk att dansa? På måndagar var det demoinspelning och då fick hon oss att spela det publiken gillat mest.

När började du spela professionellt?

– Den allra första session jag gjorde för Stax Records var I’m Going Home med Prince Conley. Det var en bra låt men blev ingen jättehit. Vi hade ett band i High School, The Royal Spades, lett av Smoochie Smith, som egentligen hette Jerry Lee men som av förklarliga skäl bytte namn. Vi bytte senare namn till The Mar-Keys. Det var Smoochie som kom på Last Night. Vi spelade in plattan med Chips Moman som var hustekniker på Stax Records. När jag spelade upp den för min mamma började hon dansa twist och då förstod jag att den kunde bli en stor hit. Det blev den också så vi spelade på klubbar och turnerade.

Du lämnade bandet året därpå?

– Ja, jag var ung och gillade inte turnélivet. Så jag ringde Grandma Axton och frågade om jag kunde få tillbaka mitt gamla jobb i skivbutiken. Visst, inga problem sa hon. Så jag köpte en bussbiljett hem till Memphis.

Det var ett fantastiskt band som sedan bildades på Stax Records, Booker T. & the M.G.’s. Historien om hur Green Onions kom till är ganska märklig, att den kom till för att sångaren Billy Lee Riley inte dök upp för en session?

– Jag fick långt senare höra att Billy Lee faktiskt dök upp, i skivbutiken vill säga, och han sa till Grandma Axton att det inte var någon idé att gå in i studion eftersom han tappat det mesta av rösten. Så vi började jamma på något, som till slut blev Behave Yourself. Vi behövde en b-sida till den och jammade på ett riff som Booker hade spelat live och det var så Green Onions kom till. Jag begrep direkt att den skulle kunna bli en jättehit så lika snart som de första skivorna var pressade tog jag en låda och åkte runt till radiostationer med den.

Vid det laget hade du redan börjat bli lite av en legend för din unika spelstil. Hur uppstod den?

– Jag lärde mig på jobbet. Chips Moman bad mig spela på en session och jag frågade hur jag skulle spela. “Spela vad du känner för. Om de inte gillar det så säger de till”. Det var också han som lärde mig att använda en icke-lindad G sträng. En lindad G-sträng var för hård att bända så jag använde en B-sträng som G-sträng och det fungerade utmärkt.

Booker T & the M.G.’s blev omedelbart stora över hela världen. Och så plötsligt lämnade Booker bandet under en turné?

– Jo, han ville studera på universitet. Vi andra fattade inte varför med tanke på den enorma framgången. Vi fick dock en mycket duktig ersättare som hoppade in när Booker inte kunde, Isaac Hayes, och han kom också att jobba som producent på Stax Records.

Du gjorde inspelningar men skrev också låtar, bland andra In The Midnight Hour med Wilson Pickett och Knock on Wood med Eddie Floyd?

– Ja, och det finns en koppling mellan just de där två låtarna. Jag behövde ett intro till Knock on Wood och fick idén att ta introt jag skrivit till In the Midnight Hour och helt enkelt vända på notföljden. Knock on Wood kom till en sen kväll. Jag och Eddie Floyd strålade ihop för att skriva en låt, på temat vidskepelse. Vi radade upp varenda vidskepelse vi kunde komma på, svarta katter och annat men vi kom ingen vart. Till slut kom att jag att tänka på vad folk gör för att värja sig mot vidskepelser “Knock on Wood” [red.anm, ”ta i trä” på svenska]. Därefter kom låten snabbt. Jag och Eddie skrev bra tillsammans. Inte bara åt honom utan också åt Sam & Dave, Wilson Pickett och Johnnie Taylor. Vi skulle nog kunna göra det fortfarande om det fanns någon marknad för den typen av låtar men det är en annan typ av musik på listorna idag.

Trots det omges de inspelningar du gjorde på 60-talet av ett gyllene skimmer, även bland yngre. De gjordes med väldigt enkel utrustning med dagens mått mätt.

– De första plattorna spelades in på en kanal, mono, sedan skulle det helst vara stereo och det skedde med så kallad simulerad stereo, där ekot låg åt ena sidan. Det är svårt att förklara, för yngre som är vana vid hur många kanaler som helst, hur vi jobbade på den tiden. Vi drog igenom låtarna men vi tryckte aldrig på “record” innan alla nickat. De flesta plattorna var andra eller tredje tagningen. Vi var så tajta att Al Jackson

Första gången jag fick syn på Otis trodde jag faktiskt att han var roadie eller chaufför.

som var trumslagare, tekniker och producent, kunde redigera ihop bitar från första och tionde tagningen utan minsta variation i tempot. Jag har ofta fått frågan, “Hur kunde ni vara så tajta utan att använda hörlurar?” Förklaringen är enkel, jag tittade alltid på Als händer. Ett bra exempel är In The Midnight Hour. Supertajt! Bolaget ville ändå ha en starkare accent på virveltrumman så de flög Al till New York för att göra ett pålägg.

Varför flyga till New York?

– Om man ville ha fler kanaler fick man åka till New York. Stax hade som sagt bara en enkanalsbandspelare i början. Jim Stewart köpte senare en tvåkanalsbandspelare, främst för att spela in live. Nästa steg på Stax var fyra kanaler. Atlantic Records hade en av de första åttakanalsbandspelarna i landet så dit åkte vi när det behövdes. Och inte bara vi, även Tamla Motown åkte dit, för att göra pålägg på bland annat The Supremes plattor.

Kommer du ihåg ditt första möte med Otis Redding?

– Första gången jag fick syn på Otis trodde jag faktiskt att han var roadie eller chaufför. Han kom körande i en stor Cadillac och parkerade utanför Stax Studio. Jag fick lite senare reda på att han var sångare i Pat Teacakes band tillsammans med Johnny Jenkins och Jenkins hade inte förnyat sitt körkort. Nå, bilen stannade och Otis började plocka förstärkare och mikrofoner ur bakluckan. Jag vet inte vad de hade väntat sig så vi sa “Vi har mikrofoner i studion!” Hur som helst, inspelningen började med att gå igenom några låtar och sätta grunderna. Efter att det var avslutat fortsatte arbetet i kontrollrummet. Al Jackson var producent den dagen och sa till mig, “Du, den där killen är på mig hela tiden om att göra en session med honom. Han är otroligt jobbig, kan du inte lyssna på honom så att jag slipper?”, ”Ok”, sa jag, och bad Otis gå ut i studion. Jag bad honom spela något på pianot, “Jag spelar inte piano, gör du?”, “Nödtorftigt, men tillräckligt för att kunna skriva låtar”, sa jag, och så spelade jag några ackord han föreslog. Och då började han sjunga These arms of mine. Då ställde sig håren på mina armar, jag blev så tagen att jag slutade spela. “Gillade du det inte?” frågade han. “Jo, men jag vill att Jim Stewart, Al och de andra ska höra.” De reagerade likadant som jag och samma dag spelade vi in låten. Otis skrev kontrakt med Stax Records och låten blev en hit.

Du spelade live med honom också, bland annat på Montereyfestivalen 1967. Det var första gången Otis Redding spelat för en större, i huvudsak vit publik. Som David Crosby senare sa, “Oh, Boy! Was that a lesson!” Ett rykande framträdande.

– Det är en bra beskrivning för Otis ville att vi skulle spela snabbare så musiken fullkomligt flög. Det märkliga med den där filmen är att jag inte minns det hela som det beskrivs i den, att vi jammade under scenen till exempel. När vi kom ut på scenen hade det regnat hela dagen men det slutade direkt när vi började spela. Det var annars en fantastisk upplevelse det hela.

En annan höjdpunkt på festivalen var Jimi Hendrix. Han fick sitt genombrott efter att han flyttat till London. Eric Clapton var nära att få ett nervsammanbrott första gången han fick höra honom spela, till den grad att han och Pete Townshend träffades några dagar i en mörk biograf för att diskutera hur de skulle bemöta denna naturkraft. Monterey var första gången Hendrix visade upp sitt band i USA, och han gjorde det rejält, genom att tända eld på gitarren under Wild Thing.

– Jag var lika tagen som alla andra av hans framträdande på Montereyfestivalen. Jag stötte på Jimi långt innan det, redan innan han kompade mer kända artister. Han dök upp vid Stax Studio och hängde omkring i flera timmar för att få träffa mig. Det var i sig inte ovanligt. Det var många

gitarrister som gjorde det men han dröjde sig kvar hela eftermiddagen. Jag höll på att jobba i studio. När jag var klar för dagen sa receptionisten, “Han som ville träffa dig tidigare gick precis till restaurangen mitt emot”. Synd att han fått vänta tänkte jag och gick dit för att prata med honom. Det visade sig att han spelat gitarr på Don Covays platta Mercy, som jag älskade, så det slutade med att vi gick till studion och spelade några timmar. Sedan dröjde det några år innan jag såg honom igen, då han kompade The Isley Brothers.

Höll ni kontakten efter det?

– Jag stötte på honom regelbundet då och då men jag hängde nog mer med Noel Redding. Jimi tycktes alltid vara på väg någonstans, till en klubb, till ett jam, till en inspelning. Sista gången jag träffade Jimi var några månader innan han dog, måste ha varit sommaren 1970. Han kom in på en klubb, “Hej Jimi!” sa jag, han tittade upp men kände inte igen mig utan satte sig vid ett bord med sina följeslagare. En timme senare gick jag över för att hälsa på honom, “Hej Jimi, det är Cropper!” Han tittade trevande, men så log han. Jag tog ett rejält tag i en av hans kompisar och sa, “Om inte ni ser till att han får ordning på sig själv kommer han att dö!” Men de ville bara se honom hög. Och så gick det som det gick. Förfärligt!

Stax-eran fick en renässans tack vare The Blues Brothers 1980, ledda av John Belushi och Dan Ackroyd men jag har för mig att Belushi först vägrade tro att du var gitarrist?

– Stämmer, med långt hår och skägg trodde han att jag var roadie. Omöjligen någon som kunde spela soul. Det hela kom sig av att Dan Ackroyd var bluesfanatiker och han och Belushi började göra sketcher för TV-programmet Saturday Night Live. Snart var Belushi lika fanatisk.

Affisch för filmen The Blues Brothers 1980.

Det ledde till att de började kalla sig The Blues Brothers och därefter föddes idén om att de skulle turnera. Till det behövdes ett band, som hade djupa rötter. Belushi övertalade Donald “Duck” Dunn och ringde sedan mig och tjatade och till slut gav jag med mig och sa ja. Resten är historia, vi gjorde plattan Briefcase full of Blues, sedan kom filmen, enormt framgångsrikt alltihop.

En sista fråga, blir det någon mer platta i framtiden?

– Fire it Up var fantastiskt kul att göra och jag är helnöjd med resultatet så det skulle jag tro. —

24

Ableton Live 11

MJUKVARA

Det har gått tre år sedan förra versionsuppdateringen av Abletons programvara Live släpptes. För en tid sedan kom version 11 där en majoritet av nyheterna är förfinande och fördjupande av funktioner. Programmet är idag långt mer en fullservicelösning än den live-fokuserade loophanterare som vi först stiftade bekantskap med i version 1, för 20 år sedan.

MÅNADENS TESTER

32 40 44

Slate Digital VMS ML1 & VMS-One

MJUK- & HÅRDVARA

Visst vore det väl käckt om det fanns en mikrofon som hade en omkopplare, som man kunde ställa om så den lät som alla världens bästa studiomickar? Ledsen, det finns ingen sådan mick, men med Slate Virtual Microphone System kommer man en bra bit på den vägen.

101 Drums ”1”

TRUMMOR

101 Drums fokuserar först och främst på custombyggda virveltrummor men lät bygga två hela trumset när Gyllene Tider skulle ut på turné 2019. Ett av seten gick till Micke Syd och det andra står uppställt för pressvisning och test hos JAM Studio i Halmstad. Vi har varit där för att känna på dem.

Empirical Labs Arousor

PIGGA PLUGGAR

Idag ska vi kika på tre olika pluggar som på olika sätt försöker emulera några riktiga klassiker i studiosammanhang. Först ut är det amerikanska företaget Empirical Labs som ligger bakom en rad klassiska studioprocessorer. Arousor – som är den mjukvara vi fokuserar på idag – är en vidareutveckling av deras Distressor, en klassisk kompressor med ett i studiokretsar väldigt uppskattat sound. 45 Wavesfactory Echo Cat & Sonimus Satson CS PIGGA PLUGGAR

SÅ HÄR GÅR VÅRA TEST TILL

Alla tester i MM är utförda av skribenter med hög expertis och lång erfarenhet inom sitt eller sina områden. Samtliga produkter granskas utefter en generös testperiod för att skribenten ska kunna genomföra en rigorös bedömning av allt från spelbarhet ned till minsta komponent. Men det allra viktigaste är att du som läsare får dina frågor besvarade: • Är den här produkten bra? • Passar den här produkten mig? • Är den prisvärd?

REKOMMENDERAR

MM REKOMMENDERAR

MM Rekommenderar är det högsta betyget vi delar ut. För att en produkt ska erhålla den här utmärkelsen krävs att den håller tillräckligt hög nivå för inget ska nämnas under rubriken ”Minus” i betygsättningen.

MM REKOMMENDERAR

IK Multimedia Hammond B-3X Steinberg Backbone

TESTADES I NR 2021-2

Vi borde haft den här testen långt tidigare, men vår testförare har inte kunnat slita sig från tangenterna. Han dök ner i sitt klaviatur direkt efter att ha laddat ner mjukvaran Hammond B-3X från IK Multimedia, och där blev han fast. På sätt och vis förstår vi honom.

795 SEK

Slick

Hand-Aged Pickups 2021-1

Gitarrpickuper som både ser ut och låter som gamla vintage-pickuper, och som dessutom har en prislapp som verkligen tilltalar en fattig musikant, växer verkligen inte på trän. Den gamle rock-ikonen Earl Slick ligger hursomhelst bakom en sådan produkt, och det är klart att MM måste kolla lite på den. 1 395 SEK Tens Custom Drums

14x6,5 2020-8

Tens Custom Drums levererar en djup trävirvel i bok, komplett med sargar, lugs och sejarmekanik i trä. Varenda liten detalj har bearbetats med högsta precision. Lufthålet är i trä, och emblemen i skinn är pricken över i. Och ljudet? Bland toppskiktet i segmentet. 7 000 SEK

Toontrack The Rooms of Hansa SDX

2020-5

Toontrackgänget har rest ner till Hansastudion i Berlin och fått hjälp av en legendar bland inspelningsgurus, Michael Ilbert. Resultatet blev något vi helt enkelt bara måste lyssna på. Häng med! Avid S1

2020-3

Avid har sen urminnes tid levererat både små och stora kontrollytor för Pro Tools, och nu har vi en minsting i familjen: Avid S1. Åtta reglar, OLED-skärmar, rattar och ett gäng knappar – som vanligt styrt över nätverk, och nu har kontrollytan fått en oskiljaktig bästis i form av en läsplatta! 125 EURO

TESTADES I NR 2021-2

Trumpluggar är det verkligen inte ont om, tvärtom. Därför var det med viss skepsis jag tog mig an Steinberg Backbone. Men det skulle visa sig att den här skapelsen inte har något gemensamt med andra slagverksmjukvaror. Vi tar en närmare titt på ett verktyg som klarar mycket mer än bara trummor. 149 EURO

Arturia

3 Modulation FX You’ll actually use 2020-8

Alla goda ting äro tre, sa man förr. I vår värld, som är fylld av olika mjukvaror, tycks detta fortfarande gälla som ett axiom – i alla fall om man frågar franska Arturia.

399 EURO Neunaber Audio

Wet Reverberator, Neuron Guitar Preamp & Immerse Reverberator Mk II 2020-7

Det är inte ofta man träffar på tillverkare som kan visa upp både effektpedaler för gitarr och mjukvarupluggar för inspelning i sitt sortiment – alla med samma höga kvalitet. Neunaber Audio är ett sånt företag. 99 USD

IK Multimedia AmpliTube Brian May

2020-1

Vem skulle väl inte vilja kunna spela gitarr som Brian May i Queen? Nåja, det kräver väl sin man, men om det bara är Mays klassiska sound ni är ute efter, har IK Multimedia nu en mjukvara som ska kunna fixa det. Vi kollar det! Rare Signals Transatlantic Plate Reverb

2019-9

Plate-reverb eller plåtar har plötsligt blivit högsta mode, och många utvecklar sin egen mjukvaruversion av dem. En av dessa utvecklare är företaget Rare Signals. Vi slår en kik på deras Transatlantic Plate reverb. 149 USD