37 minute read
Ableton Live 11
Kraftfulla nyheter inom både funktionalitet och kreativitet
Det har gått tre år sedan förra versionsuppdateringen av Abletons programvara Live släpptes. För en tid sedan kom version 11 där en majoritet av nyheterna är förfinande och fördjupande av funktioner. Programmet är idag långt mer en fullservicelösning än den live-fokuserade loophanterare som vi först stiftade bekantskap med i version 1, för 20 år sedan.
Advertisement
Ableton Live 1.0 släpptes alltså 2001 och var då något av en revolution med sitt ickelinjära sätt att hantera musik. Visst hade det funnits programvaror som var inne och nosade på det innan, men Berlinföretaget gjorde det hela nog bra mycket mer inspirerande
TESTDATORER
Dator 1 Windows 10 64-bit, Intel Core i7-9700F @ 3.00 GHz. 16 GB RAM Dator 2 MacBook Pro, 2,3 GHz Intel Core i7, 16 GB/RAM, OS 10.15.7 Catalina
TYP DAW för Mac och PC
SYSTEMKRAV
PC Intel Core i5-processor eller AMD multi-core-processor. Windows 10 Build 1909 eller nyare) Mac Intel Core i5-processor, 8 GB RAM, 3 GB ledigt utrymme på systemdisken för programmet (8 rekommenderas) och 76 GB ledigt på hårddisk för ljudbanker. OSX 10.13 eller nyare PRIS Intro: 79 Euro, Standard: 349 Euro, Suite: 599 Euro DISTRIBUTÖR Ableton, www.ableton.com
✚ PLUS
• Follow Action på Scene-nivå • De nya Chance-funktionerna gör det busenkelt att skapa variation • MPE-stöd • Nya Devices och ljud
■ MINUS
• Macro-snapshots kan ej automatiseras
och överskådligt än vad någon lyckats med före dem.
Vi har tidigare avhandlat det numera vedertagna (och nu kopierade) koncept. Programmet utgörs av två olika huvudvyer: Session View och Arrangement View. I det ickelinjära Session-läget jobbar du fritt fram låtidéer i form av vertikalt staplade, ofta loopade, Clips på olika kanaler. På horisontalledet får man då indirekt också tillgång till så kalllade Scenes, som triggar olika uppsättningar Clips. Det är alltså idealiskt att häri skapa olika Scenes för låtens uppbyggnad och hålla själva arret tämligen öppet under skapandeprocessen. Därefter spelas uppspelningsordningen, ditt jammande, enkelt in som ett traditionellt linjärt arrangemang som därefter återfinns i Arrangement View för mer konventionellt, linjärt arbete. Du hoppar snabbt mellan de två vyerna genom att använda Tab-tangenten och du kan också utgå från ett upplägg i Arrangement View samtidigt som du på vissa kanaler improviserar i Session View.
Installation
Programmet laddas ned via tillverkarens hemsida och genom att logga in har du inte bara tillgång till senaste versionen av programmet. Du har även koll på vad som ingår i din licens, inklusive så kallade Live Packs (ljud, effekter et cetera) och kan enkelt ladda ned dessa. Du behöver alltså inte spara kopior av installationsfilerna. Dessutom kan du sedan förra versionen hålla koll på vilka Live Packs som eventuellt saknas i din dator eller som behöver uppdateras, direkt inifrån programmet.
Ableton har tack och lov inte heller i version 11 börjat använda sig av någon prenumerationsmodell utan du köper en licens på version 11 – och därmed basta. Mjukvaran finns i olika versioner: Intro, Standard och Suite. I denna genomgång är det den sistnämnda som legat på testbordet och skillnaderna mellan de tre går enkelt att studera på tillverkarens hemsida. Ett av de stora argumenten för Suite är, enligt mig, Max for Live. Förutom att du via det tillägget får möjlighet att skapa egna Devices öppnas en värld av spännande kreationer från olika programmeringskunniga personer runt om i världen. Kopieringsskyddet fungerar som tidigare. Vid första starten ombeds du auktorisera din datamaskin och om du inte gör det, eller ännu inte har licens, fungerar programmet i demo-läge.
Comping
En orsak till att många Ableton-frälsta, inklusive jag, använder andra DAW-lösningar vid sidan av är att Live legat lite efter när det kommer till inspelning av mer traditionellt trackingupplägg. Ett exempel är när man spelar in sång och vill samla ihop en perfekt version av flera olika tagningar. Fram tills version 11 har detta inneburit omständliga work-arounds där man fått använda olika spår. Det är slut med detta nu; i nya versionen har vi en bra och effektiv comping, som dessutom går att synka över fler spår. Det är alltså ingen match att säkerställa att rätt tagning på multitrackade trummor klipps ihop. Ett extra plus för att detta också fungerar på MIDI-spår.
MPE-stöd
Midi Polyphonic Expression, i musikerfolkmun MPE, innebär att fler parametrar än de som från början var tänkt inom MIDI är polyfoniska. För att tillgodogöra sig detta i realtid krävs att den MIDI-kontroller man använder har stöd för det och tillverkaren Roli har blivit något av top-of-mind inom just detta område. Givetvis innebär MPE också rejält mycket mer klös i ren editering då du har helt nya möjligheter att hantera olika kontrollerdata på ett ton-individuellt sätt. Du kan alltså köra pitchbend på endast tersen i ett ackord, vibrato på kvinten eller cutoff-svep på bas-tonen. Ja, ni fattar: Saker som tidigare alltid inverkade på hela ljudet är nu betydligt mer öppet. En kul bonus för oss som använder Push är att MPE-implementeringen innebär tillgång till polyfonisk aftertouch.
På marknaden finns redan en hel del mjukvaruinstrument med MPE-stöd och jag misstänker att Ableton för fullt håller på att uppdatera sina interna. I nuläget är detta redan fixat
Trots nya funktioner och tillägg har Ableton lyckats hålla gränssnittet avskalat och konsekvent genom åren.
MPE har smugit sig in i Abletons värld.
på instrumenten Wavetable och Sampler (och även till viss del lillebror Simpler) samt även arpeggiatorn.
Hybrid Reverb blandar rumsklang utifrån två paradigm: impulse/respons och algoritmiska. Nu behöver man alltså inte vara ängslig
Nya Devices
Devices, alltså Lives egna instrument och effekter, har också fått tillökning. för vilken väg man ska ta och det går alldeles utmärkt att blanda dessa två, du är inte låst till det ena eller andra. Du väljer själv om de två modulerna ska jobba linjärt eller seriellt och du har bra övergripande koll på allt viktigt som exempelvis mix, decay, rummets storlek, dämpning och EQ. Och förutom att effekt-devicen följer Abletons pedagogiska och lättbegripliga stuk låter den förträffligt. Här kan vi enkelt ratta till allt från dyra klanger till lo-fi.
Spectral Resonator är en annan nyhet som egentligen är flera olika typer av effekter i en och samma låda. I korthet kan man säga att den analyserar inkommande ljud och applicerar i realtid en harmonisk övertonsserie på klangbilden utifrån vald frekvens. Som namnet antyder är den gemensamma nämnaren den spektrala hanteringen, som dessutom även kan MIDI-styras. Därefter väljer du mellan Chorus, Wander och Granular för vilken slags behandling du ska utsätta de spektral-separerade delarna för och du väljer mellan 1–256 övertoner. Och det vi kan få fram är inte bara resonanta övertonsklanger utan även exempelvis robotliknande maskinljud eller vocoderkörer.
Vi får även ytterligare en spektral-effekt: Spectral Time. Här påverkar vi inte det harmoniska i de olika beståndsdelarna utan de får i stället åka vidare till en frekvensbaserad delay-enhet. Eftersom du jobbar med uppdelade bitar av ett ljud går tankarna till metalliska ekon men det går även utmärkt att få till mer reverb-liknande klanger, ofta av det mer kusliga slaget. Freeze-knappen är också kul att använda för att frysa klangen i ett visst ögonblick, något som dessutom kan synkas mot tempo. Mycket
gesvint för att skapa spännande övergångar eller rena effekter och fills. Freeze kan också auto-triggas mot peakar i ljudet, vilket gör den tämligen tämjbar mot exempelvis trumloopar.
På tal om effekter: Den nya Max for Livedevicen PitchLoop89 är skapad av Abletongrundaren och ljudgurun Robert Henke (även känd som Monolake). I denna modul har han låtit sig inspireras av den klassiska digitala effektenheten Publison DHM 89. Vi får här en avancerad, men hela vägen kul, pryl som både kan skapa subtil karaktär och själv-triggande industrimangel. Bitvis som Throbbing Gristles legendariska och hajpade Gristle Box, fast med långt mer utvecklade möjligheter till automation och kontroll.
När vi ändå klivit över gränsen till Max for Lives underbara, men ibland till synes oändliga, värld ska vi kika på en samling Devices som tagits fram av Dillon Bastan. Under parollen Inspired by Nature får vi här sex olika instrument och effekter som på olika sätt imiterar eller emulerar organiska förlopp. Dels genom Vector-samlingen FM, Grain och Delay, men även med en granulär synt med namnet Emit: ett växt-inspirerat instrument med namnet Tree Tone och en studs-emulerande mojäng som heter Bouncy Notes. På det hela taget känns hela upplägget väldigt new age-aktigt men med tiden har jag insett att det här är en bra verkstad för drones och ambienta saker.
I samband med versionslyftet till 11 har även gamla klassiska Devices fått lite nytt stuk och moderniserats. Flera av dem har dessutom slagits samman till nya, logiska lösningar. Till exempel Phaser-Flanger och Chorus-Ensemble. I dessa två fall blir effekten att du får samma utbud av ljudhantering i två olika Devices i stället för sex, som det var tidigare. Givetvis är denna nya optimering fullt bakåtkompatibel.
Följa tempo
Ableton har alltid varit bra på att integrera Live med kringutrustning och nu lägger de även till möjligheten för Live att via ljudinput följa tempot från extern ljudkälla. Visst, sådant här har gjorts förut men i det här fallet måste jag poängtera att resultatet är långt bättre än hos de flesta andra varianter jag provat. Funktionen aktiveras bland inställningarna och sedan är det väldigt festligt att skicka i väg en programmerad sekvens till en trummis som i realtid jammar loss – varefter programmet följer tempovariationerna. Vips blir allt levande. En väldigt bra hjälp när man ska spela in session-musiker som inte är vana vid att slava till tempot. Många tappar ju all feeling bara vi hör ordet click-track.
Bättre skalor
I MIDI-clip har vi nu bättre hantering av skalor i form av Key och Scale – och det går även att synka visningen i edit-fönstret så att endast ”rätt” toner är synliga.
För oss Push-användare är denna också helt synkad med hårdvaran på Clip-nivå. I praktiken innebär det att vi nu kan ha olika Scaleinställningar i Push, beroende på vilket Clip vi väljer att trigga. Otroligt välkommen nyhet som gör sig väldigt bra för oss som vill imponera med att spela slingor live på Push.
Macro-snapshots och mer rack
Det går nu att justera antalet rack-reglage mellan 1–16, tidigare var detta låst till 8. Samtidigt har man lagt till slumpgenerator som påverkar dessa reglage samt även möjligheten att spara snapshots av inställningarna och ha dem i en lista. Bra för att snabbt komma åt olika variationer av ett sound. Varje snapshot kan fjärrstyras men jag hittar dessvärre ingen möjlighet att automatisera. Det som blir inskrivet i automatisering är varje parameter i racket som påverkas. Klart helt i sin ordning men jag skulle gärna se en övergripande lane med namnen på mina olika macron. Blir enklare att exempelvis flytta inställningarna på ett breakdown lite efter behag.
Nu förstår jag att just den bakomliggande faktorn att det är just är macro-reglage förmodligen är orsaken till att detta inte ännu är löst. Om man vill köra total överkurs kan man kringgå detta med lite gammal hederlig MIDImek. Eftersom macro-reglagen kan fjärrstyras via MIDI och/eller tangentbord kan du via IAC på Mac eller Loop MIDI på Windows lösa detta via dummy-clips. Personligen använde jag liknande metod när jag tidigare brukade köra Ableton Live som Rewire-slav. Då för att komma åt triggning av Clips, då det inte var något man kom åt via Rewire-protokollet.
Logik och slump
Visningen i Clip-editorn för både MIDI och ljud uppdaterats, städats och snyggats till. Follow Action har ny funktionalitet där de bland annat kan länkas till ett Clips längd – men den stora nyheten på denna front för min egen räkning är att vi nu kan använda funktionen på Scene-nivå, alltså globalt. Det innebär att du snabbt kan göra ett arrangemang i Sessionläget, något som vi tidigare fått lösa med hjälp av Max for Live-Devices från tredje part.
I MIDI-cliphanteringen finns nu en ny lane: Chance. Här kan vi nu ställa in procentuellt hur sannolikt det är att ett MIDI-event triggas i ett clip. Väldigt bra om man vill ha små variationer men ändå samma flow överlag. Det kan röra sig om olika spökslag eller fills och genom att
Nya, välljudande Hybrid Reverb blandar både impuls/respons och algoritmiska rumsklanger.
vara kreativ med procentsatserna kan räcka med att programmera en endaste takt och sedan låta Chance stå för variationerna. En slumpfuntkion har även smugit sig in på Velocity-sidan, tillsammans med möjligheten att ställa in Velocity Range. Då kan alltså Ableton i realtid slumpa anslag utefter det och på så vis få till mindre mekanisk känsla. Klart välkommet för oss som inte nödvändigtvis anser hihat-programmering som det roligaste livet har att erbjuda.
Nya ljud
Ingen DAW-tillverkare anno 2021 vågar väl släppa ny version utan att skicka med lite nya ljud. I Ableton Live/Suite 11 får vi dels tre Live Packs som tagits fram i samarbete med Spitfire Audio: Upright Piano, Bass Quartet och Sring
Växt-inspirerade instrumentet Tree Tone är en del av Inspired by Nature, en samling Max for Live-devices som presentas i samarbete med Dillon Bastan.
förstå att Ableton Live är ett program som passar till all slags musik, inte bara elektronisk. Vi får även ytterligare tre Live Pack med lite mer
Quartet. Alla tre låter väldigt bra, kanske inte så bra att de ersätter mer sofistikerade lösningar för denna typ av orkestrala/akustiska ljud men då de är lättjusterade och snabbjobbade är kvaliteten ett bra snäpp över det jag förväntar mig som av något som följer med som bonus. Jag misstänker också att valet av denna typ av ljud är ett led i tillverkarens arbete för att få folk att nischade upplägg: Voicebox, Mood Reel och Drone Lab.
Fullvuxet DAW
Det har hänt mycket sedan första versionen av Ableton Live såg dagens ljus 2001. Än idag har programvaran en image som leder många att tro att det är något slags DJ-verktyg, alternativt ett instrument för elektronisk dansmusik. Enligt mig har Live sedan länge vuxit sig större än det och fungerar utmärkt till all form av musikskapande. Det som tidigare fått mig att lyfta över projekten till andra mjukvaror, i mitt fall Cubase, har först och främst varit avsaknaden av comping-funktioner. Nu är det åtgärdat så jag misstänker att jag, och många med mig, i allt större utsträckning kommer kunna hålla Live-projekt kvar i Abletons värld hela vägen, från inspiration till mastering.
Berlinföretaget ska också ha all heder för att de håller fast vid sitt gränssnitt, så när som små-små tweaks. Det gör att nya Devices och funktioner får betydligt lägre inlärningströskel än hos andra tillverkare. Det är konsekvent och uppstyrt, även om helheten aldrig blir stelbent utan snarare lekfull och inbjudande till ljudäventyr. —
Text: Gunnar E Olsson Foto: Gunnar E Olsson & Slate Digital
Slate Digital Virtual Microphone System – VMS ML1 & VMS-One Alla vintagemickar i en…
Visst vore det väl käckt om det fanns en mikrofon som hade en omkopplare, som man kunde ställa om så den lät som alla världens bästa studiomickar? Ledsen, det finns ingen sådan mick, men med Slate Virtual Microphone System kommer man en bra bit på den vägen.
SYSTEMKRAV
MAC OS macOS 10.12, eller senare Intel Processor, 4GB RAM AU, VST2, VST3, eller AAX 64-bitars värdprogram WINDOWS Windows 7, 8 eller 10 Intel or AMD Processor, 4GB RAM VST2, VST3, eller AAX 64-bitars värdprogram
VMS ML-1 kräver en iLok 2/3 dongle
TYP Mikrofonsystem som emulerar olika vintagemikrofoner HÅRDVARA SOM INGÅR Med VMSONE: Nätdel, IEC nätsladd; VMS ML-1: hård väska, mickhållare, ett kort med licens för mjukvaran MJUKVARA SOM INGÅR VMC Classic Tubes 1 & 2, VPC Virtual Preamp Collection PRIS VMS-One & ML-1: 10 795 kronor, VMS-ONE (separat): 4 495 kronor, ML-1 (separat): 7 990 kronor DISTRIBUTÖR Golden Age Music, www.goldenagemusic.mamutweb.com
Slate Digital beskriver själva sitt Virtual Microphone System som ett hybrid-system med en ytterst neutral och transparent kondensatormikrofon, en ljudmässigt neutral mick-preamp, och ett förstklassigt digitalt processorsystem, som kan återskapa soundet hos en mängd olika klassiska mikrofoner och kringutrustning med vintage-karaktär.
Slate Digital
Företaget Slate Digital bildades 2008 av Steven Slate och Fabrice Gabriel, och målet var att kunna skapa de bästa möjliga digitala ljudverktygen. Målgruppen var redan då professionella producenter, mixare och ljudtekniker. Idag har man massvis av digitala pluggar på programmet, utöver en uppskattad uppsättning trumsamplingar, och hårdvara i form av både mikrofoner, micksteg och ljudkort. Dessutom har man ett omfattande samarbete med andra utvecklare som Overloud, kända för sina utmärkta gitarrförstärkar-emuleringar, och svenska Kilohearts, som utvecklat en stor mängd intressanta pluggar. Med sin Slate Academy bedriver man också kurser i ljudteknik. Man erbjuder också en stor mängd pluggar och mjukvaruinstrument på prenumerationsbasis i sitt ”All Access”-paket.
Virtual Mix Rack
En oerhört viktig beståndsdel i det Slate kallar sitt Virtual Microphone System är den virtuella mixracken, VMR. Slate började fundera på hur man skulle kunna utveckla konceptet med Virtual Mix Rack när han spelade in sina första trumsamplingar. Han hade då en hel rack med processorer och effekter, som alla kopplades till de mickar han tog upp trumljudet med. Han upptäckte att han föredrog
olika processorer för olika delar av ljudbilden. Han kunde till exempel använda en speciell EQ för toppfrekvenserna och en helt annan för att ta hand om andra delar av ljudspektrumet, och en speciell kompressor fick slutligen göra sitt för att hålla ihop ljudbilden. Just kombinationen av olika processorer i en och samma rack gav för honom ett mycket lyckat resultat. På den analoga sidan blev förstås detta ett vanligt fenomen i och med lanseringen av 500-rackserien från API, något som andra tillverkare raskt nappade på. År 2012 presenterade Slate sin idé om ett virtuellt racksystem för sin kollega Fabrice, som genast nappade på idén. Många timmars tänkande och utvecklande återstod innan man till sist kunde visa upp det färdiga virtuella racksystemet.
I VMR fungerar racken som en plugin-enhet och du har tillgång till ett antal fristående moduler, som du kan stoppa in i racken. Det
✚ PLUS
• Både mikrofon och preamp mycket välbyggda • Bra mikrofonhållare • Neutral ljudåtergivning hos hårdvaran • Kan emulera massor av gamla vintage-mickar • Jag har aldrig haft tillgång till en
Neumann U47 förut • Man har möjlighet att byta mick efter att inspelningen gjorts • Så mycket billigare än att köpa originalmickarna
■ MINUS
• Hårdvaran är beroende av mjukvaran för att ge full vintage-effekt
Här har vi de rackmoduler som ingår i grundpaketet.
Här använder vi en emulerad AKG ELA M 251 för sångpålägg.
innebär förstås en stor flexibilitet, där man själv kan välja de moduler/processorer man vill använda, och de kan uppdateras och licenseras via iLok-systemet på individuell basis eller i en bundle. Moduler som erbjuds kan vara av allehanda slag, som kompressorer, EQ, delay, reverb, mätare, och så vidare. Idag har VMR nått fram till version 2.0, och bland nyheterna hittar vi ett nydesignat gränssnitt, enklare undo/ redo-funktioner, nya sök- och clear-funktioner, lägre brus i några av vintage-modulerna, och framför allt något som kallas Dream Strips. De består av åtta färdiga preset, som lämpar sig för olika ändamål: mixning, sång, bas, etcetera. Man kan skapa egna drömuppsättningar och även spara dessa, men max antal strips är 8.
I den uppsättning av VMR som ingår när man köper en ML1-mikrofon ingår dock enbart en uppsättning mickar i form av en VMS-modul, två preampar, en kompressor, en sorts exciter eller harmonic enhancer, och en trimmer, vilket i princip är en volymkontroll med VU-mätare och fasvändare. Behöver man fler moduler kan man endera köpa till dem som en bundle eller prenumerera på hela All Access-paketet på månads- eller årsbasis. Priset på detta är från 9,99 dollar/månad.
Latency free processing
Ingen av alla de mjukvaror som ingår i VMSsystemet tillför någon fördröjning till systemet. Varken mjukvaruracken, eller Classic Tubes mikrofonmodulen (som består av emuleringar av ett antal klassiska mikrofoner), eller preamparna FG-73 och FG-76. Detsamma gäller de resterande tre pluggarna som ingår när man köper en VMS ML-1. Totalt sett är alltså VMSsystemet fritt från latency. Det innebär förstås fördelen att man kan spela in genom racken, utan att uppleva någon fördröjning, förutsatt att man använder ett raskt ljudkort med minimal buffer size. Ett snabbt USB 3-, eller thunderboltbaserat kort rekommenderas.
VMS ML-1
VMS ML-1 är en svart kondensatormikrofon av tämligen vanligt kinesiskt snitt. Den kommer i en trevlig väska, och både en rejäl stötdämpad mickhållare och extra gummiband ingår i paketet. Mycket omtänksamt, kan man tycka. Men även om det yttre hos mikrofonen inte är så frapperande, har man lagt ner många timmar på att få micken så neutral, transparent, och rak i frekvensgången som det är tekniskt möjligt. Inom vissa ekonomiska ramar, förstås. Tanken är ju att micken ska vara den kanvas som man målar upp egenskaperna från en mängd olika vintage-mickar på, och då får den ju helt enkelt inte ha några egenskaper som sticker ut för mycket. Även mikrofonkapseln proximitetseffekt ska likna den hos klassiska rörmikrofoner. I övrigt kan man beskriva VMS ML-1 som en välbyggd stormembranare med en kapsel med ”guld-bestänkt” 6-microns membran, och ett inbyggt FET-bestyckat drivsteg.
Mickarna i grundpaketet
inkluderas en uppsättning mikrofonemuleringar i paketet, det som tidigare var Virtual Mic Collection eller VMC Classic Tubes 1 och 2. Som alltid när det gäller att emulera hårdvara utan originaltillverkarens goda minne har utvecklaren känt sig tvungen att hitta på egna namn på mickarna. Nu är det inte alltför svårt att genomskåda vilka produkter det rör sig om – det brukar ju inte vara det. I grundpaketet ingår följande mikrofonemuleringar: FG-47 (Neumann U47), FG-M7 (Shure M7), FG-251 (AKG/Telefunken ELA M251), och FG-800 (Sony C800g), FG-12 (AKG C12), FG-800M (Sony C800), FG-269 (Neumann M269), och FG67 (Neumann U67).
Många av förlagorna till de här mikrofonemuleringarna behöver ingen närmare presentation. Neumann U47, U67, AKG ELA M 251, och många av de andra är ju verkliga klassiker inom ljudvärlden. Andra kanske inte är lika välkända, som till exempel de båda Sonymickarna C800 och C800g.
Den senare är en modern, mycket populär rörmick som används av otaliga sångare. Sting lär vara en av dem. C800 är däremot en äldre rörmick som framför allt var tänkt som instrumentmick. Den har ett bättre frekvensomfång än g-modellen, men har inte lika vässad diskant som den. Många jämför den med den äldre rörmicken C37a.
Neumann M269 är en uppdaterad version av U67, och ganska sällsynt. Tyska ”Rundfunk” (radion) var inte riktigt nöjda med U67, så Neumann uppgraderade den med bland annat ett annat rör. M269 lär låta gudomligt till sång.
FG-M7 är en emulering av Shure M7, enligt uppgift Michael Jacksons favoritmick då det begav sig. Här har dock Slate kompletterat den med rörsteget från en U47. En klart intressant kombination.
Ytterligare expansionspaket
Dessutom har Slate Digital ytterligare ett par uppsättningar av vintagemikrofoner som man kan erbjuda. Dels har vi Classic Tubes 3, som innehåller de fem emuleringarna FG-49 (Neumann M49), FG-67 mkII (U67), FG37A (Sony C37a), FG-44 (AEA R44), och FG-47 mkII (U47). Om dessa kan vi berätta att Neumann M49 har dubbla membran och det gjorde den till den första kondensatormick där man kunde ändra riktningskarakteristiken från nätaggregatet utan att känsligheten förändrades. Liksom flera andra Neumannmickar togs den fram i samarbete med tyska radion, och den blev en succé bland radiopratare när den släpptes 1951. Den användes även flitigt för överhäng vid större orkesterinspelningar. M49 hade från början den klassiska M7-kapseln, men 1960 bytes den ut mot K49-kapseln som lär vara identisk med den K47-kapsel som sitter i U47. Även rören har under åren bytts mot några med lägre brus. Den här mikrofonen är känd för att kunna få även strävare och mindre vackra sångröster att låta varmt och behagligt. Kanske något man kan säga om många av dessa klassiska Neumanmickar, i och för sig.
I den här samlingen finns även två Neumannmickar där man hittat representanter som
Och hur skulle man klara sig utan ett bra reverb?
Ett bra Delay är också användbart.
låter så pass olikt sin namne, att det känts befogat att ta med dem. Det är alltså verkligen inte ”dubletter” som erbjuds. FG-67 mkII är ett exempel, där standardmodellen hade en filtermodifiering som gjorde att den lät ”ljusare” än en typisk 67:a. Här har man hittat en ytterst välljudande ”omoddad” U67, som man emulerat. Rekommenderas till allt som ska låta lite vintage.
Sony C37a nämnde vi tidigare. Det är en av de mest beryktade japanske rörmikrofonerna. Slate beskriver den som ”kanske den mest smickrande mikrofonen i hela samlingen”. Den lär även låta bra till akustiska instrument, trumöverhäng och till piano.
Med FG-44 har vi den första emulerade bandmikrofonen i Slate-samlingen. Man har adderat ett custombyggt rörsteg för att ge micken mer rörsound, med en viss mättnad i ljudet. Perfekt för allt som behöver lite ”ultra smooth vintage vibes!”, enligt utvecklaren.
Även FG-47 mkII är en variant på en Neumannmick, som låter annorlunda än den i grundpaketet. MkII lär ha både ett något lenare övre mellanregister, och en fetare lägre mid, enligt Slate.
Blackbird Mics Expansion Pack
För det sista paketet har teknikerna hos Slate Digital begett sig till
Nashville’s Blackbird Studios där man har en mikrofonuppsättning innehållande 1 400 mikrofoner av både modernt och vintage-snitt. John McBride, som äger studion, handplockade fem av sina mest välljudande vintagemickar till det här expansionspaketet. Det lär vara fem av de mest välljudande vintage rörmickarna i världen. Inte illa!
Bland annat innehåller den en Neumann U47 som George Massenburg har klassat som ”den bästa 47:a jag någonsin hört”. Dessutom innehåller samlingen en M 251 med serienummer 584, som tidigare reserverats enbart för Johns fru, sångerskan Martina McBride. De sista tre mickarna i paketet är en AKG C12 som ”inte på något vis låter som den i grundpaketet”, en U67, som är ”underbart varm och mörk, men ändå har en bra presens”, samt en U49, som ligger väldigt nära en standard-49:a ”men den har mer luft i diskanten, och mer djup i det lägre registret”. Allt enligt utvecklaren Steven Slate. Det finns folk som haft invändningar mot att några av vintagemodellerna dyker upp i olika skepnad i flera av mickpaketen. För dessa förklarar Slate att det faktiskt är så att (och det här känner förstås både du och jag till) olika exemplar av samma mikrofonmodell kan låta tämligen olika. Dels har ju många av vintagemickarna i vissa fall 50–60 år på nacken. Komponenter har åldrats, och i vissa fall bytts ut. De har hållits efter och servats i olika hög grad. De har fått utstå allehanda olika behandlingar – såväl oömma som mer försiktiga. Och (det här ju också ganska viktigt) de kanske inte ens lät likadant när de var nytillverkade. Många klassiker har ju tillverkats under en
lång serie år. Komponenter och specifikationer kan ha ändrats under resans gång. Allt detta sammantaget kan göra att skillnaden kan vara väldigt stor emellan två mickar som till det yttre ser närmast identiska ut.
Två virtuella preampar
Det behövs förstås även mick-preampar för att driva dessa virtuella mikrofoner. Och inte heller där lämnar Slate Digital oss i sticket. I paketet ingår dels FG-73; ett brittiskt, klassiskt diskret micksteg (en emulering av Neve 1073), och FG76; som bygger på ett tyskt rörsteg (Telefunken V76). Självklart kan man, förutom att använda dessa till mikrofonen VMS ML-1, använda dem när man spelar in syntar, keyboard, eller till och med genom andra mikrofoner än ML-1. Båda dessa micksteg har modelerats efter extremt uppskattade och flitigt använda klassiker i inspelningsvärlden. Tanken är förstås att de ska bidra med vintage-känsla, på samma sätt som förlagorna har gjort i många år. Båda har – visserligen i olika hög grad – ett varmt sound, som fungerar alldeles utmärkt i de flesta musikaliska sammanhang, men den tyska förlagan har med sitt rörsound, ett visst övertag om man vill få riktig vintage rörvärme. Dessutom ingår ju, som vi tidigare nämnt, Revival (en exciter/enhancer), Monster (kompressor), och Trimmer (VU-mätare, fasvändare och volymkontroll) i rackenheterna. Behöver man fler än dessa, finns en hel del att välja på i Slates program.
Försteget VMS-ONE
Sedan erbjuder Slate även en verklig mikrofonförstärkare – någon form av förstärkning behöver man ju. Det går att använda andra bra micksteg till VMS ML-1, men utvecklaren rekommenderar VMS-One, som deras egen preamp heter. Precis som hos mikrofonen ML-1 har försteget tagits fram för att ha ett så neutralt sound som det går att åstadkomma. Den är extremt linjär i frekvensgången, och distorsionsvärdena är mycket låga. Även här är tanken att all färgning av ljudet ska ske i mjukvaran som ingår i systemet.
Paul Wolff, mannen bakom VMS-One, har designat professionell ljudutrustning ända sedan 1975. Efter en del turer landade han hos API, där han bland annat konstruerade mixerbord. Under de följande åren utvecklade Wolff och API massor av idag klassiska produkter, som Lunchbox 500-serien, 550A och 550B EQ, preampen 512b, och så vidare.
Wolff lämnade firman 2004, och har sedan dess varit med och skapat en mängd olika produkter åt olika företag runt om i världen, bland annat 500-modulen för svenska Lindell Audio. Sedan en tid hjälper han Steven Slate, och ligger alltså bakom micksteget VMSONE. På programmet har nu Slate även ett thunderboltbaserat ljudkort, VRS8, med åtta preampar motsvarande den som sitter i VMSOne. Kanske vi får möjlighet att kika på den lite längre fram…
Hantering
Det krävs lite pyssel innan man kommer i gång med VMS-systemet. Mjukvaran ska laddas ner, installeras och auktoriseras. Väl på plats är det bara att köra som vilken mjukvara som helst. Man väljer sin mikrofon, sitt micksteg, och eventuella andra processorer, och gör den justering som behövs. Det finns fabriksinställningar på både racknivå och på individuell komponentnivå, och alla ändringar du gör kan sparas som egna preset. Vad beträffar micken kan du också förstärka effekten av dess speciella egenskaper – hur den värmer och mättar ljudet, till exempel – med en regel som går upp till 150 procent. De flesta mikrofonerna i systemet är ju rörmikrofoner, och det ska ju märkas, eller hur? Det finns massor av videor på tillverkarens hemsida, där man noggrant går igenom de olika modulerna. Dessutom ger man en mängd olika tips på hur man kan använda allt detta i en mix. Är man nyfiken på hur det kan låta med både mickarna och de andra modulerna, finns en hel demolåt som heter Alone Together med Brennin Hunt att ladda ner från Slate Digitals hemsida. Den är inspelad i studio med Slate-mickar och hela systemet. Du kan välja om du vill ha låten i Logic eller Pro Tools-format, och du kan samtidigt få 14-dagars licenser för alla de pluggar som ingår. Sen kan du mixa och fixa för allt vad tygeln håller. Det är ett trevligt initiativ, och man får säkerligen många som nappar på Slate-konceptet efter att ha suttit och lekt med den låten. Själv blev jag helfrälst. ”All Access”, sign me up!
Intryck
Vad beträffar VMS-One, preampen, kan jag inte säga att den låter på något speciellt sätt. Typ: ”har ett väldigt transparent mellanregister”, ”fast bas, luftig diskant”, och så vidare. Men det var ju heller inte meningen när man anlitade Paul Wolff för att konstruera den. Arbetsbeskrivningen var antagligen: Gör den så neutral i ljudbilden som det bara går. Och det har han faktiskt lyckats med – och detsamma måste man säga om micken ML-1. Det är på inga sätt en speciellt märkvärdig mikrofon. Det är ett standardmässigt kinabygge, om än i den något högre kvalitetsklassen.
Men tanken är ju att hela systemet ska låta neutralt. All färgning ska ske i de olika mjukvarorna – i preamp-pluggarna, och alla de olika emuleringarna av olika vintage-mickar. Så, ”mission accomplished”, som de säger i det stora landet.
Så återstår då all härlig mjukvara, som man kan gotta sig åt och använda för att skapa karaktär åt alla sina ljudspår. Jag har själv ingen som helst möjlighet att jämföra emuleringarna av vintage-mickar och annan hårdvara med ”the real thing” – inte många har det. Sen är det ju så att två stycken slumpmässigt utplockade 50–60 år gamla Neumann U47:or, AKG C12 eller 251 sällan (eller kanske rentav aldrig) låter exakt likadant. De har åldrats på olika sätt, och de kanske inte ens som nya lät exakt likadant. Vi pratar om analoga grejer, och det händer en hel del med sådana, speciellt om de används flitigt under en längre tid. Det är ju
Här väljer vi band de mickar som ingår i Blackbird Studio-paketet.
På vissa mick-emuleringar kan man även justera proximitets-effekten.
precis därför Slate erbjuder flera versioner av samma mickmodell. Och det är precis därför som vissa exemplar (helt rättmätigt) fått rykte om sig att låta extra bra.
Sammanfattning
Tanken att kunna ha en hel uppsättning gamla rörmikrofoner i garderoben har väl alltid tilltalat inspelningsintresserade musikanter. Nu kan Slate Digital med sitt Virtual Microphone System erbjuda detta, eller i alla fall en mjukvara som tillsammans med en given hårdvara kan emulera just detta. Mjukvaran i form en virtuell rack, där man kan stoppa in både olika mikrofoner, preampar, och andra välljudande processor, omvandlar de inkommande ljudsignalerna från mikrofonen VMS ML-1 till något man tidigare bara kunde höra i mycket välutrustade inspelningsstudior. För att bättra på vintage-oddsen något ytterligare kan man ta hjälp av en riktigt neutral och ofärgad mikrofonförstärkare i form av VMS-ONE från samma firma. Skillnaden mot vad all hårdvara i originalform skulle betinga är ändå milsvid. Mikrofoner av den här kalibern kan betinga tiotusentals dollar på den öppna marknaden. Det är helt enkelt omöjligt att lösa.
Och som alla säkert förstår har varken jag, eller så många andra här i landet, haft möjlighet att kunna jämföra den uppsjö av olika emuleringar av vintagemickar som Slate Digital VMS-systemet erbjuder, med motsvarande originalmickar från Neumann, Telefunken, AKG, Sony och andra. Det krävs en hel del resurser för ett dylikt projekt. Men ute i den stora världen, där studior fortfarande förfogar över många olika vintagemickar i den här klassen sysselsätter man sig ofta med sådana projekt.
Det har gjorts jämförelser mellan både VMSsystemet, andra liknande system, och många vintage-mickar. Jag har lyssnat igenom högvis med 24-bitars ljudfiler i 96 kHz-formatet, där man kan jämföra hur nära en originalmikrofon de olika systemen från Slate Digital, Townsend Labs, och Antelope kan komma. Jag har kommit till ungefär samma slutsatser, som de flesta som har lyssnat. 1: Det är mycket svårt att höra några skillnader. Visst, de finns, men de är förvånansvärt små. 2: Det är ofta väldigt svårt att säga vad som låter ”bäst”. 3: Man hör ofta skillnader mellan olika exemplar av samma vintagemodell. 4: Den digitala utvecklingen vad gäller emuleringsteknik har kommit oerhört långt de senaste åren.
Så… Vad blir då slutsatsen?
För de här pengarna får man ett system som gör verkligt bra ifrån sig, när det gäller att emulera en mängd olika vintage-mickar. Mickar som tillsammans skulle ha kostat så mycket mer än vad jag någonsin skulle haft råd att betala, om jag så hade haft fjorton extrajobb vid sidan om.
Enbart röret i en U47 (VF14) skulle, om det behövde bytas, kunna betinga ett pris på den öppna marknaden (till exempel eBay), på 25–35 000 kronor, om det är i gott skick. Vem har väl råd med något sådant? —
101 Drums ”1”
Ett nytt sound
101 Drums fokuserar först och främst på custombyggda virveltrummor men lät bygga två hela trumset när Gyllene Tider skulle ut på turné 2019. Ett av seten gick till Micke Syd och det andra står uppställt för pressvisning och test hos JAM Studio i Halmstad. Vi har varit där för att känna på dem.
TYP Trumset STOMME Hemligt träfiberrecept – förstärkningsringar i samma material i pukorna HÅRDVARA Gibraltar LUGS Tube lugs, black chrome SKINN Evans FINISH Smokey Diamond PRIS 58 000 kronor i detta utförande med en 14” x 5,5”-virvel, dock utan stativ TILLVERKARE 101 Drums, www. oneoonedrums.com
Konstruktion
Vid det här laget är 101 Drums något mer etablerade än när vi skrev om dem sist – vi recenserade en av deras virveltrummor 2019, Smokey Diamond 14”x5,5”. Trumsetet bygger på samma konstruktion: receptet på deras träfiberstommar är lika hemligt som Coca Colas recept, därför kan vi inte berätta något ingående på den fronten. Det vi däremot kan förtälja är att träfiberkompositen som utgör trummornas stommar härdar i en ugn, som resulterar i trummor som är lätta och tåliga, och som heller inte är temperaturkänsliga. Att de inte är temperaturkänsliga är en underskattad egenskap. Är du ute och lirar mycket och får slita och dra i all utrustning på egen hand, får utrustningen utstå ganska stora temperaturväxlingar. I och med att träfiberkompositen inte är ”levande” på samma sätt som trä, slipper man detta bekymmer, bland annat risken för sprickbildningar.
Själva stommen är 2,5 mm tjock med integrerade stödsargar. Stödsargarna ger en totalbredd lokalt på 5 mm. På slagsidan är kanten av basebollträ-sort, alltså en rundad kant som oftast syns på större trummor. Vetenskapen bakom denna kant är intressant – ljudet blir lite mjukare och faktiskt lite varmare. Ett genidrag av 101 Drums.
På undersidan har man valt 45/45 – det
här ska ge ett bredare stämfönster och längre sustain. På pappret är båda dessa detaljer genialiska. Men hur funkar de i praktiken? Vi kommer dit.
Bastrumman har en tjockare stomme med 5 mm runtom och inga stödsargar. Fräsningen av kanterna är även här som hos pukorna, med basebollträ och 45/45 på slagsida respektive undersida (framsida).
Detta set har finishen Smokey Diamond och har två hängpukor, 10”x7” och 12”x8”, och två golvpukor, 14”x13” och 16”x15”. Bastrumman är en klassisk 22”x16”, med en djupare sarg på framsidan. Hårdvaran som sitter på är standardhårdvara – alltså inte egentillverkad
”Det här är lovande. Det här är mycket lovande.”
REKOMMENDERAR
✚ PLUS
• Kontrollerat ljud • Ej temperaturkänsliga
■ MINUS
av 101 Drums. På detta set sitter tube lugs i finishen black chrome, med svarta stämskruvar. Tube lugs ger ett lite mer klassiskt utseende och ser särskilt snyggt ut här. Sargarna på pukorna är pressade 2,3 mm stålsargar och skinnen som sitter på är Evans: G2 på slagsidan och G1 på undersidan. På kicken sitter Evans EQ3 och EMAD. Pukupphängningen är det Gibraltar som står för.
I användning
När vi recenserade 101 Drums tidigare i Musikermagasinet visade den svenska trumtillverkaren prov på fantastiskt hantverk och en trumma som levererar toppljud. Då handlade det om en virveltrumma, vilket ändå får anses vara deras paradgren. Att de skulle komma med ett helt trumset var nästan för bra för att vara sant; ursprungligen var det ett samarbete med Micke Syd och Gyllene Tider. Ett svenskt band med en svensk trummis – varför inte slänga med ett svenskt trumset? Sagt och gjort. Trumsetet som fick hänga med på Gyllene Tiders sista turné (om det nu verkligen är deras sista turné) är detta som vi nu har fått äran att testa. Okej, inte samma kit som Micke Syd bankade fram ljuva toner på, utan ett tvillingkit. 101 Drums byggde två likadana, varav det ena lackerades i Ferrari-rött till GT40-turnén. Det andra står uppställt på JAM Studio i Halmstad för bland annat demonstrationer. Det härliga gänget på JAM Studio använder kitet även till sina egna produktioner och inspelningar.
Inför testet hade jag inga förväntningar, jag försökte hålla ett öppet sinne och känna in trummorna. Jag hade ett hum om hur de lät då jag hörde trummorna live på Stadion i Stockholm. Arenaljud är inte det lättaste om man vill utföra en ljudanalys, trummorna lät som man kunde förvänta sig.
På plats i Halmstad och JAM Studio börjar jag med att sätta mig bakom trumsetet. Jag gör mig bekväm genom att höja virveln lite och vinkla hängpukan aningen mer åt mitt håll, för att sedan köra i gång. ”Det här är lovande. Det här är mycket lovande”, tänker jag direkt för mig själv. Det första jag slås av är hur väl 101 Drums lyckats få fram ett kontrollerat ljud. Alla ni trummisar som känt på ett riktigt fint kit vet hur det känns när ljudet ”stämmer” på en gång. Och det räcker med endast ett slag för att få den
känslan. Här finns varken jobbiga övertoner eller andra missljud som stör – som en len sommarvind. Det här måste vara det goda resultatet av de olika kantfräsningarna.
Baskaggen känns väldigt närvarande. Jag var rädd att den skulle upplevas som jobbigt stor i ljudet och bumlig, och kanske lite kal, som jag hade fått för mig. Den var nog mest överraskande då ljudet var väldigt kontrollerat och ”studiofärdigt”, i min mening. Direktheten fanns, men även djupet, utan att vara diffust. Golvpukorna är också i en klass för sig. Stora golvpukar kan vara svåra att få till utan lite dämpning och nästintill perfekt stämning. Här stämde allt, möjligen lite tack vare de vita skinnen, men som nämnt ovan fanns inga oljud eller tendenser till övertoner eller annat störande. Detsamma kan sägas om resten av pukorna också. En annan klassiker är hängpuka nummer två, som gärna ställer till det. Inte här. Dock var setet uppställt med en hängpuka, därför fick jag byta ut hängpukan varje gång jag ville känna på nästa storlek. Men harmoni råder, och trummorna låter otroligt bra ihop.
För att försöka ge en förklaring på ljudet så drar det snarare åt trä/fiberglas-hållet än åt akrylhållet. Och ljudet påminner faktiskt inte alls om de traditionella träslagen som lönn eller björk. Möjligen finns det en känsla av mahogny, med värmen från lönn och botten från björk. Men att säga att 101 Drums-träfiberstomme påminner om det ena eller det andra är svårt. Ljudet är mer levande än akryl men mer kontrollerat än trä.
Sammanfattning
Om det här är 101 Drums första trumset – och de har lyckats så här bra – hur kommer det här att sluta? Att lyckas så rätt från början är nästan oroväckande spännande. Min enda kritik skulle vara att trummorna möjligen inte matchade till 100 procent med virveltrumman. Trumsetet upplevs hålla en lite lägre generell volymnivå, medan virveltrumman upplevs låta mycket högre, som om virveln är för hög i en studiomix, eller att pukorna har skruvats ned aningen för mycket. Det här går lätt att fixa i studiosammanhang så klart, och live för den delen också. Emblemen får man som kund för övrigt själv vara med och designa. Och väntetiden? Just nu är den ungefär sex veckor. —
