22 minute read
Steinberg Backbone
Mycket mer än bara slagverk
Trumpluggar är det verkligen inte ont om, tvärtom. Därför var det med viss skepsis jag tog mig an Steinberg Backbone. Men det skulle visa sig att den här skapelsen inte har något gemensamt med andra slagverksmjukvaror. Vi tar en närmare titt på ett verktyg som klarar mycket mer än bara trummor.
Advertisement
TYP Mjukvaruinstrument för Mac och PC, 64 Bit. Pluginformat: VST 3, AAX (Native), AU (Mac) SYSTEMKRAV 2 GB ledigt utrymme på hårddisken. Mac OSX 10.14 Mojave eller nyare. PC Windows 8.1, 64 Bit eller nyare. PRIS 149 euro DISTRIBUTÖR Steinberg, www.steinberg.net
TESTDATOR
Windows 10 64-bit, Intel Core i79700F @ 3.00 GHz. 16 GB RAM
REKOMMENDERAR
✚ PLUS
• Långt mer än en trum-plugg • Ett måste för ljuddesigners • Kul att använda (nog så viktigt!)
■ MINUS
• Inget
Tillverkarens egen benämning för Backbone är ”Drum Re-synthesizer”, och själva grejen är att manipulera ljud som sedan exporteras som färdiga ljud, till någon annan samplespelare. I Steinbergs värld är det kanske primärt slagverks-pluggen Groove Agent som är top-of-mind.
INSTALLATION
Backbone inhandlas enkelt direkt via Steinbergs hemsida och efter inköp hämtas installationsfiler hem med den egna nedladdningsmjukvaran: Steinberg Download Manager. Efter installation drämmer man in licensen i eLicenser, men det finns inget krav på någon fysisk dongle att lägga licensen på. Det funkar fint med att låta datorn i sig själv agera hårdvarulås. Vill man vara mobil, och har en USB-nyckel, finns det ju i Steinbergs värld klara fördelar att låta licensen ligga på samma sticka som exempelvis Cubase. Du kan då ha med dig dina licenser och musicera i vilken dator/studio som helst.
Jag ber dock en stilla bön att det här med fysisk dongle är på upphällningen. Det skulle vara kalas-toppen om vi snart kunde erbjudas en fjärrlicensiering, lite på samma sätt som Reason Studios gör. Där finns också möjligheten att bränna in licensen i en dator men även att auktorisera varje session online, från programmet.
KONSEKVENT GRÄNSSNITT
Backbones gränssnitt är prydligt uppdelat i olika sektioner. De flesta övergripande funktioner är snabbt tillgängliga och för att komma på djupet klickar man på den färgglada ramen på respektive funktions ovansida. Det triggas inga pop up-rutor eller annat sattyg utan allt hålls i det ursprungliga programfönstret. Visningen blir därmed städad och konsekvent och ja: du kan själv ändra storlek på visningen.
LAGERARBETE
Konceptet bakom hela instrumentets upplägg är att arbeta i lager, därför är det också den första delen som återfinns om vi utgår från fönstrets vänstersida. Överst har vi en liten bonuspryl: en trigger som kan vara vettig när vi inte har klaviatur inom räckhåll.
Upp till åtta lager kan staplas i varje preset, där var och en av dessa blir en egen unik signalkedja. Det är alltså inte så att alla de ljud som läggs i Layers-traven delar på de olika ljuddesign-moduler som sedan följer i kedjan – varje lager kör sitt eget race. I praktiken är detta alltså en åttarösters-skapelse men det är i nuläget inte möjligt att ställa in separata tangent- eller velocity-zoner för att på så vis skapa ett färdigt kit direkt i Backbone. Spontant kan man tycka att det känns bakvänt och att man hänvisas till att exportera de färdiga ljuden för att bygga kit på annat håll. Till Steinbergs försvar kan jag säga att, de re-synthesize-funktioner och andra verktyg som kan läggas per röst, är av extremt hög kvalitet så det är lätt att få rejält mycket CPU-användning redan som det är. Med det sagt går det ju ändå att fuska till genom att exempelvis ladda olika instanser och trigga dem med en Drum Map i Cubase eller drämma in som enstaka celler i Abletons Drum Rack.
Instrumentet hämtas smidigt hem via Steinberg Download Assistant.
Jag provade båda varianterna och kan meddela att det är lätt att ditt projekt då inte klarar mer än ett trum-spår.
Sensmoral: Följ Steinbergs tips och exportera dina färdiga samplingar. Det är dessutom busenkelt – drag-n-drop, som det heter på modern ”svenska”.
I anslutning till Layer hittar vi alltså Main, som jag eventuellt hade kallat för Global nu när vi är varse om att den styr över alla åtta lager. Här ställer du som sagt in key- och velocity range, om ljuden ska tillåtas följa pitch från klaviatur eller trigga ett fast värde. Den sistnämna kan faktiskt sedan ställas in under Pitch-modulen för varje Layer. Jättebra när man vill separera klicket i början av en baskagge och bara låta den tonala delen följa pitch-värden.
I Main styr du också över de antal röster som ska få användas, eller om skapelsen kanske rent av ska vara mono-timbral. Vi erbjuds tre olika Trig Mode: Normal, Resume och Legato, med ställbar fade-tid på mellan 1 ms – 1 s för mjukvarans rösthantering.
Längre ned i Main-vyn hittar vi välbekanta synth-inställningar som anslagskurvor (Linear, Exponential eller Quantized). När boxen Fingered är ikryssad erbjuds ett läge där pitch/glide endast appliceras på toner som spelas legato. Mycket spelvänligt och expressivt!
Sist i reglagen har vi en global kontroll över pitch bends eventuella inverkan på hela schabraket.
Nej, nu jäklar, ska vi börja kika på det riktigt roliga: Modulerna!
SAMPLE
I sample-modulen hittar vi de grundläggande funktionerna för hur varje lagers ljud ska spelas upp. Först väljer vi om ljudet ska loopas och då antingen framåt eller fram-ochtillbaka (Alternate). Givetvis finns en knapp som aktiverar vanlig baklängesuppspelning, utan loop.
Note-On Delay förskjuter uppspelningen efter triggning, och här väljer vi antingen att jobba med millisekunder (0–5 000) eller aktivera synk-knappen för att hantera det hela mer musikaliskt. Inte nog med att vi erbjuds en massa diversioner av tempot, här finns också möjlighet att jobba med trioler.
Strax under hittar vi ett hög- respektive lågpass-filter, och om vi sedan flyttar blicken ännu längre ned hittar vi en riktigt trevlig funktion: Pitch Analysis. Denna kan inte bara analysera eventuell ton i ljudet, den erbjuder också att ställa iordning så att det ligger rätt på klaviaturen. Visst älskar
man när mjukvaror minimerar mängden tråk-göra?
RESYNTH
Resynth är en riktigt kraftfull historia i sammanhanget, där de allra tristaste samplingar kan få helt nytt liv. Tack vare avancerad analys av ett ljuds spektrala beståndsdelar öppnas och möjliggörs väldigt avancerad hantering av annars statiska ljud. Varje frekvens och överton separeras och kan därefter justeras på olika sätt. I användning glömmer man faktiskt rätt snabbt att det är en sampling man utgår ifrån. Det känns väldigt mycket synth i Resynth, helt enkelt.
Modulen utgår från två olika utgångspunkter att välja mellan; Tonal och Noise, som logiskt namngivits för att beskriva vilken typ av ljud de passar bäst på. Precis som i Sample-modulen finns olika varianter av loop-uppspelning och dessa är faktiskt länkade. Det är alltså ingen risk att de två delarna motverkar varandra.
Att gå igenom vad varje parameter gör med ljudet blir snabbt överdådigt för en övergripande text om hela instrumentet. Här finns djuplodande reglage som påverkar renhet, position, formant och hur ljudets modulering ska svara på exempelvis anslag och pitch. En funktion jag verkligen gillar är att man i Speed-sektionen kan välja Accel och då få ljudet att antingen accelerera eller sacka in efter anslaget. På så vis räddar man första anslaget som annars lätt kan smetas ut – tänk bara på hur time stretching brukar paja attacken i många ljud. Det råder alltså Steinberg-bot här. Och tycker man inte resynthesen analyserar rätt så finns avancerade HQ-lägen samt filter för att boosta eller dämpa signalen. Resynth skulle kunna ha varit ett eget instrument i sig. Det är oerhört spännande att laborera med reglagen och plötsligt är de gamla sönderscrollade ljudmapparna på hårddiskarna relevanta igen!
PITCH
Om Resynth var en komplex rackare är Pitchmodulen desto enklare. Det övergripande Pitch-reglaget klarar att justera ljudet upp till 60 halvtonsteg uppåt eller nedåt och strax intill har vi Envelope Amount- och ett Randomvred som klarar av allt från subtila små pitchvariationer till rejäla svaj. Här hittar vi också Velocity och Key Follow som också hjälper till att blåsa liv i redan inspelade och kanske ofta korta ljud. Kasta in lite random och en skvätt Velocity-input på en statisk hi-hat och vips låter det mer musik och mindre k-pist.
Filter-modulen erbjuder en rejäl samling med varianter och visar grafiskt också hur ljudet påverkas.
FILTER
Givetvis erbjuds en filterdel med reglage för Envelope, Cutoff, Distortion, Velocity, Resonance, Key Follow samt Decay med tillhörande Velocity och Key Follow. Här blir vi bortskämda när det kommer till urval. Vi får tillgång till hela HALion-arsenalen, prydligt uppdelat efter: Low-Pass, Band-Pass HighPass, Band-Reject samt All-Pass.
Och på dist-sidan i filtren hittar vi väl illustrerande benämningar som Tube Drive, Hard Clip, Bit Rate, Rate Red och Bit Red KF. Förkortningen KF syftar inte på en konsumentägd förening i dagligvaruhandeln, utan för Key Follow. Denna funktion gör det möjligt för överstyrningen på filtret att påverkas av tonhöjd av det du hamrar in på tangenterna. Väldigt musikaliskt i all sin oljuds-prakt. En kul detalj är att själva vågformsvisningen, om man klickat i det, återspeglar resultatet av det man ställt in. Alltså: Om du dragit på med bit-reducering kommer den illustrerade vågformen blir mer och mer kantig, i takt med att du vågar vrida på Dist-vredet. Vägledande och snudd på barnvänligt, i synnerhet med tanke på att denna visuella återgivning hänger med över de olika modulerna i Backbone.
AMP
Sist i modulkedjan hittar vi så klart Amp, med reglage som smidigt kontrollerar Width (stereobredd), Level, Pan och Velocity. Även här får vi ett Decay-reglage med tillhörande ratt för Velocity och Key Follow samt en fasvändare och en Headroom-switch som ger valen 0,6 eller 12 dB.
Ratten FX, som ställs mellan värdena 1 och 2, relaterar till de två effektkedjor som finns i mjukvaran, men mer om den strax. Du kan alltså själv balansera hur mycket som ska skickas in i vardera send-buss. Strax under detta vred finns också en knapp för att aktivera direktutgång för ljudet, utan att passera genom några effekter.
Annars finns det väl inte så mycket att tillägga, och samtidigt vill jag ge Steinberggänget en eloge för samtliga modulers Envelope-funktioner, som tillsammans med
De olika Filter-varianterna är prydligt indelade i olika kategorier. Förutom en massa bra HALion-effekter finns spännande variationer där användaren själv väljer hur signalkedjan ska se ut (och låta).
möjligheten att ändra visningen i X-led från tid till Sync gör det möjligt att enkelt göra rytmiska upptäcktsfärder i programvaran.
EFFECTS
Vi var lite inne på det här med effekter redan i stycket innan och redde då ut att det rör sig om två olika kedjor, som i sin tur kan inhysa fyra effekter vardera. Även här bjussar tillverkaren på en massa örongodis från deras allsmäktiga HALion och vi får totalt 16 effekter att leka med, fördelat på kategorierna: EQ/Filter, Dynamics, Distortion, Modulation, Pan och Time.
Du är inte heller begränsad till att jobba med två separerade signalkedjor. Det finns nämligen olika förinställningar för hur ljudet kan skickas genom effektdelen och bland dessa finns olika korsningar av de båda vägarna. Förutom den logiska inställningen Parallel så finns här också fyra olika Serial-varianter, där ljudet vid olika brytpunkter hoppar mellan de två effektlimporna.
DECOMPOSE
Decompose känner vi igen från Groove Agent 5. Alltså fullversionen och inte SE-varianten som följer med Cubase. Här delas en ljudfil upp i två beståndsdelar, Tonal och Noise. Att göra detta är inte svårare än att ställa in en envelope eller ett filter. Med hjälp av reglagen Sensitivity, Cutoff, Duration, Tonal och Noise ställer du enkelt in så att delningen blir rätt – sedan är det bara att klicka på Apply. Det som händer då är att du får två olika samplingar i lager-traven. En för den tonbärande delen av ljudet, och en för det som klassas som noise. Tillsammans låter de som ursprungsljudet men, som du säkert begriper, erbjuder det här väldigt bra möjligheter till noggrann ljuddesign. Tack vare Decompose kan man nu pitch-styra tonen i en baskagge utan att förstöra det inledande klicket. trumplugg. Där är ju onekligen marknaden mättad, för att inte säga proppmätt.
Men ack så fel jag hade. Med facit i hand är ju faktiskt Backbone något mycket mer än bara ett designverktyg för slagverk. Att lyfta
Och givetvis är det inte bara applicerbart på trummor. En bra tumregel är att prova allt på allt.
DÄR SATT DEN
Ofta är jag skeptisk när en ny plugin lanseras. I regel rör det sig om något som redan finns, fast med någon annan kod och med annat grafiskt gränssnitt. I mjukvarustudions stenålder rörde det sig i huvudsak om att försöka återskapa gammal hårdvara, men med tiden har såväl tillverkare och användare mognat och det görs i allt större utsträckning pluggar som inte har någon gammal vintage-förlaga – och som istället utgår från just datormiljön i sin utformning.
Steinberg Backbone är ett exempel på detta och jag har svårt att se hur denna produkt skulle kunna fås till lika bra som ”riktig” hårdvara.
Som jag skrev inledningsvis var jag till en början något avigt inställd till detta instrument, i tron om att det rörde sig om ännu en ut Decompose-funktionen ur fullversionen av Groove Agent (där den faktiskt är så anonym att den lätt förbises) var något av det smartaste produktutvecklarna nere i Hamburg kunnat göra.
I ljuddesignsarbetet känns Backbone som ett söm- och gränslöst verktyg, där ingen funktion eller parameter är mer än ett lager och en knapptryckning bort. Visualiseringen lämnar heller inget övrigt att önska, och om jag måste försöka hitta något att gnälla på är det kanske att zoom-knapparna är lite små för oss med ögon som varit med ett tag. Jag är dock fullt medveten om att denna design följer Steinbergs övergripande formgivning. I Cubase och tillverkarens övriga pluggar så ser det ju likadant ut.
Effekterna är av högsta klass, som vanligt när man plockat från HALion. De blir liksom en extra bonusdimension i en verkstad som redan levererar i sina andra moduler. Snyggt jobbat! —
Bose L1 Pro8 och L1 Pro16
Ny generation kompakt-PA
TYP Kompakt PA med mixer och effekter EFFEKT 240 + 60 watt (Pro8), 1 000 + 250 watt (Pro16) BESTYCKNING 13 x 7 tums bas + 8 diskanter (Pro8), 18 x 10 tums bas + 16 diskanter (Pro16) MIXER 2 kanaler mik/line, 1 linjekanal, reverb, Bluetooth, ToneMatch presets FJÄRRSTYRNING Via gratis-app (Android och iOS) FODRAL Mjukt fodral till diskant och pelare ingår VIKT 17 kilogram (Pro8), 23 kilogram (Pro16) CIRKAPRIS L1 Pro8: 13 600 kronor, L1 Pro16: 20 900 kronor TILLVERKARE Bose Professional, www.bose.se
✚ PLUS
• Fantastiskt ljud, framför allt i Pro16 • Väldigt smidig ljudlösning totalt sett • Bra och redigerbara ToneMatch-presets • Mycket bra app
■ MINUS
Konceptet med pelarhögtalare har sina fördelar. Bas på golvet ger god botten och diskant i öronhöjd sprider bra. Inbyggd enkel mixer, snabb riggning och line array. Bose var tidigt ute, och nu kommer uppföljarna.
För tio år sedan fick jag syn på en märklig skapelse – Bose L1 Compact. En kompakt liten ljudanläggning som var lätt att ta med sig och gick att montera på en minut. Den var inte precis jättebillig, pris runt 10 000 kronor, men den lät ohyggligt bra och mäktade med att sprida ljudet fint i inte alltför stora lokaler.
Tiden har gått, och många andra märken har hakat på. I MM nummer 8 2019 testades Yamaha Stagepas 1k, och det finns ytterligare en drös modeller från över ett dussin tillverkare.
L1 PRO8
Konceptet med pelarhögtalare lever vidare och har utvecklats. Bose har tagit god tid på sig, och nu finns tre nya modeller i den kompakta L1-serien. L1 Pro8 är den minsta av de tre och består av en basdel som står på golvet. Däri finns slutstegen på 240 plus 60 watt som driver bashögtalare respektive diskantelement.
Baselementet är av en typ som kallas racetrack och har formen av en löparbana runt en fotbollsplan. Storleken är 13 x 7 tum, ett ovanligt format, men fördelen är att basmodulen kunnat göras smalare, samtidigt som de 13 tummen ger basprestanda som konkurrerar med en 12-tumshögtalare, enligt Bose.
Ovanpå basmodulen fäster man pinnen som innehåller diskanthögtalarna – antingen med distanspelare, och då blir den totala höjden två meter, eller utan. Man kan alltså anpassa höjden till om man sitter ner och vill ha L1:an som medhörning eller om man kör den som PA.
Egentligen är det fel att prata om diskanthögtalare, för delningen sker runt 250 Hertz. Mellanregister/diskant vore korrektare, men jag är lat.
Med topparna i den lägre positionen funkar Pro16 utmärkt som lyssning för en sittande musiker, men med Pro8 blir det tyvärr alldeles för lågt.
L1 PRO16
Det skiljer en del mellan Pro8 och mellansyster Pro16. Effekten i den senare är 1000 plus 250 watt. Basen är större, 18 x 10 tum och diskanthögtalarna dubbelt så många, 16 stycken mot 8 i Pro8. Pro16 är naturligtvis också större och starkare.
I övrigt är mixerdelen identisk de två modellerna, så vilken av dem du väljer är en fråga om uteffekt samt hur mycket grejerna får väga. Och kosta.
L1 PRO32 plus Sub1 eller Sub2
Storasyster heter Pro32 och är lite annorlunda byggd. Här ryms alla de 32 diskantelementen i en hög, tvådelad pelare som står i en platt golvenhet, och denna rymmer även mixern samt ett slutsteg på 480 watt. Som separat basenhet kan man välja mellan två moduler – Sub1 med ett 13 x 7-tumselement och 480 watt eller Sub2 med 18 x 10 tum och 1 000 watt.
Priserna för detta alternativ är 21900
kronor för Pro32, 9400 kronor för Sub1 och 13600 kronor för Sub2.
LINE ARRAY
En ordinär PA-låda har ofta en tolvtumsbas och ett diskantelement. Det är en billig och effektiv lösning, men nackdelen är att diskanten ofta upplevs olika starkt beroende på lyssnarens vinkel och avstånd till högtalarlådan. Ljudet sprids inte jämnt i lokalen.
I L1-familjen är högtalarna för mellanregister och diskant av typen line array. I ett sådant system jobbar många små högtalare, 2 tum i det här fallet, tillsammans. Fördelen med denna princip är, att ljudet sprids väldigt bra, både i bredd och i längdled. Man kan nästan säga, att det blir ungefär samma frekvensgång och volym nära högtalarna som längst bak i rummet.
Pro16 och Pro32 är konstruerade på ett sätt som sprider ljudet i en smalare vinkel vertikalt, och då slipper man en massa studsar från golv och tak. Ljudet projiceras ännu mer dit det ska, mot publiken, och det kan vara en anledning att välja Pro16 eller rentav Pro32. En annan nackdel med kompakta PAlådor är, att bashögtalaren sitter en dryg meter upp på en pinne (om man inte har kostat på sig separat baslåda). Bas på golvet ger bättre botten, och i Bose-konceptet får man den lösningen på köpet.
MIXERN
Inget PA utan mixer, men vilken mixer behövs egentligen? Om du uppträder ensam med komp från gitarr, klaviatur och/eller backingtrack, klarar du dig förmodligen fint med en kanal för röst, en för instrument och en för inspelad musik. En sådan uppsättning klarar nästan alla sådana här pelarsystem.
Den nya L1 Pro-serien är fiffig och mångsidig. Två identiska kanaler bjuder på volym, bas, diskant och reverb som sköts av samma ratt. En omkopplare låter dig välja mellan två ToneMatch-preset för sång, instrument eller ett neutralt läge. Ingångarna är av typen kombinerad XLR och tele.
En tredje ingång är enbart för linjenivå, och här kopplar man lämpligen in en extern mixer via balanserat telejack eller en musikspelare via stereo-minitele. En knapptryckning aktiverar Bluetooth, om man vill köra trådlöst på den här kanalen. På utgången kan man välja ett av fyra
olika lägen för system-EQ. Alla tre ingångarna har varsin mute-knapp och de två första en gemensam omkopplare för fantommatning på/av.
HUR LÅTER DET DÅ?
Nog snackat, dags att rycka i reglagen. Plugga in en Shuremick och dra upp volymen till klockan elva. Jo tack, ett lite platt men väl fungerande ljud. Aktivera Mic-inställningen, och genast blir ljudet bättre. Denna preset har ett högpassfilter som rensar i lågbasen samt en presenshöjning.
Upp med volymen till klockan tolv, och min röst fyller hela rummet. Här går det att provocera fram rundgång, men är man bara någon meter eller mer från högtaleriet funkar det fint. Jag har en teori om det där med rundgång. I dåliga system, där både mikrofon och högtalare har en krokig frekvenskurva, brukar det vara närmare till återkoppling. De två frekvenskurvornas toppar träffar varandra, och så tjuter det redan vid ganska låg volym. Följaktligen, med påkostad utrustning och plattare (jämnare) frekvensgång finns det färre toppar som kan mötas, och här kan man komma upp i högre volym innan feedback inträder. Bose-prylarna hör ju definitivt till den senare kategorin, så här kan man dra på ordentligt utan problem.
Jag kopplar in elbasen. Pro8 kan inte ersätta en fet basförstärkare, men Pro16 skulle kunna göra det. Pro8 är effektiv upp till en viss gräns och kan spela ganska starkt, men effektreserven finns inte där. Man får dra på extra bas, då blir det bra. Pro 16 däremot har kraft så det räcker och tillräckligt med botten redan vid rak EQ. Imponerande!
En akustisk gitarr kopplas in, och den låter bra redan utan EQ. Med ToneMatch-preseten Instrument blir det nästan lite väl ljust och basfattigt för ensamspel men ett fungerande ljud för att spela i grupp. Ett fantastiskt ljud hursomhelst.
VÄLJA RÄTT
Jag gillar ljudet i Bose L1 Pro8. Det påminner om studiolyssningen hemma, alltså rent och rakt. ToneMatch-inställningarna gör mycket god nytta, och med tonkontrollerna därtill är möjligheterna fullt tillräckliga.
Merkostnaden på dryga 7000 kronor för Pro16 kräver eftertanke. Vilken ska man välja? Den större modellen klarar att leverera mycket starkare utvolym, och ljudet är också en klass upp. I jämförelse känns Pro8 som aningen nasal i presensområdet och basen som lite övertydlig vid 100 Hertz samtidigt som det saknas lågbas. Ett mycket bra och fullt användbart ljud utan tvekan, dock.
I Pro16 är hela frekvensområdet jämnare, och det är skönt med ordentlig lågbas och effektreserv. Det låter starkt och vackert, ett lyxigt ljud som motsvarar prislappen. Den här modellen skulle jag välja, om resurser funnes.
HANDHAVANDE
I en kompakt anläggning märks det tydligt, att tillverkaren vill ha så få reglage som möjligt, men inte så få att produkten blir oanvändbar.
I L1-serien finns det bara en ratt per ingång. Vrid för volym, tryck en gång på ratten för att ändra diskant, en gång till för bas och slutligen reverb. Ett fjärde tryck tar dig tillbaka till volym, och en lampa indikerar vilket läge du befinner dig i. Detta funkar bra, men man får vara lite försiktig, så att man inte rubbar någon inställning samtidigt som man trycker på ratten.
I master-sektionen finns en system-EQ med fyra lägen. Off, Live, Music och Speech. De två sistnämnda ger avsevärd förbättring beroende på sammanhang, men finessen med Live-läget känns inte lika självklar.
Den tredje kanalen har alltså stereo in för minitele, Bluetooth och Bose-mixern ToneMatch T4S, men om man kopplar in en andra L1-enhet via den första enhetens Line Out, blir ljudet ändå i mono. För att få stereoljud krävs att man
kopplar två kablar från mixern/ljudkällan, en till varje L1.
EN HJÄLPSAM APP
Att ansluta L1 till gratis-appen Bose L1 Mix är lätt. Ett tryck på Bluetooth-knappen, och saken är klar. Från appen, som är lite pillig på en iPhone 11, kan man fjärrstyra sin L1, vilket är väldigt praktiskt i många lägen. Det går även att fintrimma ToneMatch-inställningarna för mick- och instrumentlägena. Man kan välja mellan ett fyrtiotal mikrofonmodeller och minst 130 olika instrument, och detta alltså individuellt per kanal. Suveränt!
Appen erbjuder också den enda möjligheten att snabbt stänga av reverbet. Om det är viktigt för dig att kunna prata mellan låtarna utan en massa reverb, får du ha mobilen till hands eller böja dig ner till basmodulen och ändra på ratten. Som så många andra tillverkare har Bose glömt att borra ett uttag för fotomkopplare att slå på och av effekten med. Svagt.
Appen är en rejäl hjälpreda, eftersom man kan spara alla inställningar i preset. I en idealisk värld skulle man alltså kunna koppla upp grejerna, välja ”Zaras Pizzeria” och sedan börja spela direkt.
ATT LEVA MED BOSE L1
Jag har kuskat runt med föregångaren Bose L1 Compact i tio år nu. Den är verkligen kompakt och väger bara 13 kilo. Det är smidigt. Pro8 väger drygt 17 och Pro16 23 kilo, men så spelar också de nyare modellerna betydligt starkare och med bättre botten. Det bör också tilläggas, att pelaren och diskanten packas i separat paket, så enbart basmodulen väger 2–3 kilo mindre.
Diskantenhet och pelare bor i en egen tygväska, men fodral till basen får man köpa till extra. Ett enklare överdrag kostar under femhundringen, medan de stadigare modellerna som rymmer hela riggen kostar 2100 respektive 3100 kronor (den senare med hjul).
Det har förekommit rapporter om, att infästningen mellan basenhet och mellanpelaren glappar. På exemplaren jag testade märktes det inte mycket, men detta är sannolikt något man får hålla kolla på under en längre tids användning. Ett mindre glapp är väl oundvikligt, för hade grejerna suttit ihop ännu tajtare skulle det nog varit besvärligt att dra isär dem efter avslutad spelning.
SAMMANFATTNING
Jag älskar verkligen konceptet med pelarhögtalare. Måttlig vikt, snabb riggning, inbyggd mixer och bra spridning av ljudet är uppenbara fördelar gentemot de flesta andra lösningar. Bose brukar vara duktiga på att bygga fina grejer och på att ta betalt, och detta bevisas än en gång med L1 Pro-serien.
Line array-tänket är verkligen lätt att älska. Bose har varit pionjärer inom det här segmentet, och Pro8/16 visar än en gång var högtalaren ska stå. De testade modellerna gör livet både lätt och behagligt för den giggande musikern.
Jag har de senaste femton åren lirat med PA bakom mig och bandet. Då hör man själv hur utmixen blir och man slipper rodda med monitorhögtalare. Med snyggt och någorlunda linjärt ljud har jag sluppit problem med rundgång, och det skulle kännas osäkert att återgå till PA vid scenkanten. Här kommer line array-tekniken verkligen till sin rätt!
Jag har tidigare haft en liten kompakt rigg för trubadurgig och rep och ett större PA för ösiga gig. Kanske är det smartare att satsa på en enda ljudrigg bestående av ett par L1 Pro8 eller Pro16. Dags att köpa trisslotter. —
