”Här är man friare i tron”

Kristoffer och Anita Paulsson-Santander träffades i Spanien och tillhör Söderkåren i Stockholm. Att vara kristen och frälsningssoldat skiljer sig åt i de två länderna, tycker de. Här samtalar de om stolthet, respekt, frihet och plikt.

TEXT OCH FOTO: TERESIA JANSSON

Hur kom du till tro och till Frälsningsarmén?

KRISTOFFER: Jag har inget datum för min frälsning utan har insett längs resans väg att jag tror på detta. Mina föräldrar är frälsningsofficerare men ibland har jag velat söka mig någonstans där det pratats mer teologi. Men Frälsningsarmén känns hemma för mig oavsett vilket land jag är i och jag uppskattar det sociala arbetet.

ANITA: Jag växte upp i Ecuador med katolska traditioner, när jag var tio år flyttade vi till Spanien och i tonåren följde jag med vänner till en protestantisk kyrka och Frälsningsarmén. Där förstod jag att man kan ha en nära relation med Gud och att han kan tala direkt till en. Det pratades mycket om kärlek och att hjälpa utsatta människor och jag kände ”wow, här vill jag vara!”

KRISTOFFER: Jag gillar böcker och poddar men som förälder räcker tiden inte till. Min tvååriga son ger min tro näring, han stärker känslan av att det finns något större än mig själv.

ANITA: Genom att gå i kyrkan, dela tron med andra och prata om livet och Jesus. Men också att göra kärlekshandlingar, som att fika med en kompis som är ledsen.

KRISTOFFER: Vetskapen om att vara tillräcklig och att jag inte behöver ha en massa pengar och statusprylar för att vara hel. Jag kan omfamna att jag och mitt liv inte är perfekta i världens ögon.

ANITA: Guds dagliga välsignelser och glädjen att vara frisk, ha en familj, boende och mat och att vara bland människor som älskar Gud.

KRISTOFFER: När andra tycker att man ska vara på ett visst sätt, läsa Bibeln varje dag och ha koll på alla verser i den. Oftast kommer åsikterna från dem som själva är troende och då känner man sig aldrig tillräcklig.

I Spanien är de flesta troende men inte praktiserande kristna.

ANITA: När min tro utvecklades i Spanien var jag jätteglad och pratade mycket om Gud men då blev jag ifrågasatt och fick höra att jag var med i en sekt. I Sverige upplever jag mer respekt, harmoni och frihet att tro som jag vill, även i samtal med ateister.

KRISTOFFER: I Spanien är den protestantiska kyrkan väldigt liten och det finns bara nio kårer. Frälsningsarmén är inte så känd bland allmänheten men man är ute mycket på gator och torg och evangeliserar. Det finns en större stolthet över den egna kåren och en starkare plikt att dra sitt strå till stacken, vilket också kan vara uttömmande. Uniformen är superviktig för att visa tillhörighet. Gudstjänsterna är längre och man pratar mer om himmel/helvete och synd/frälsning. I Sverige är talet om Gud mer anpassat efter ett sekulariserat samhälle.

ANITA: Istället för sångbok har man ungdomliga lovsångsband i Spanien och det är mer livligt och högljutt under gudstjänsterna. Mötena är lagom långa i Sverige och det talas mer om Guds kärlek. Här kan man ha byxor till uniformsjackan även om jag känner mig som en rebell då

Ser ni några utmaningar/fördelar med att ni två är från olika kulturer?

KRISTOFFER: Jag trodde det skulle vara större skillnader. Anita är mer konservativ tros-, och

Vad är ditt roligaste minne från Frälsningsarmén?

KRISTOFFER SVARAR: När Frälsningsarmén firade 120 år i Lidköping var jag ungdomsledare där. Jag skulle ta första biten av den stora tårtan och fick börja vart jag ville så jag skar ut nollan så då såg det ut som att vi firade tolv år i stället.

Vad önskar du att du hade fått höra tidigare om att vara kristen?

ANITA SVARAR: Att allt i livet inte är svart eller vitt. I Spanien kändes det som att man måste vara ett helgon för att komma till kyrkan och det kunde kännas tungt. Jag hade önskat höra mer om Guds kärlek än om mina fel och min synd.

kulturmässigt men väldigt öppen för mina idéer och för att tänka utanför boxen. En fördel är att vår son får se att man kan tänka och vara olika men ändå respektera varandra.

ANITA: Den spanska kulturen är mer hierarkisk, man ser upp mycket till en lärare eller pastor. För mig är det bra att komma utanför min comfort zone och jag tycker att vi kompletterar varandra.

KRISTOFFER: Att få en provocerande fråga eller läsa något av en oliktänkande gör att man måste reflektera själv och det ser jag som något positivt. En tro som står stilla är en död tro.

ANITA: När min syster blev sjuk i leukemi, min bror fick ett träd över sig och blev förla- mad och mina föräldrar skiljde sig, men tack vare att vi bodde i Spanien fick mina syskon bra vård och vi bad för dem. Båda är nu friska så dessa prövningar har stärkt min tro.

KRISTOFFER: Den ständiga frågan och utgångspunkten som jag alltid kommer tillbaka till även om jag gör fel eller går vilse. Jesus ställde många frågor men svarade på väldigt få

ANITA: Min pappa och vän som är i centrum av vår familj. Han finns där när jag är ledsen och jag är glad och tacksam för det han gör för mig.

KRISTOFFER: David för att musiken var viktig för honom och för att han trampade i klaveret flera gånger, precis som jag. Lukasevangeliet för att författaren systematiskt samlat vad ögonvittnen sett Jesus göra.

ANITA: Rut för hon hade en jättebra relation till sin svärmor. När jag kände mig ensam här och inte kunde språket så fick min svärmor mig att känna mig som en i familjen.

KRISTOFFER: Min fru, mina föräldrar, författaren Brian D. McLaren men också barn för att de så tydligt uttrycker sina känslor. Kårledarna i Mitcham, England, där jag bott, diskuterar jag tro och kristna böcker med.

ANITA: Kristoffer, min svärmor och Birgitta Ekman som var min första kårledare i Sverige. Hon kan portugisiska så vi förstår varandra. Min första kårledare i Spanien, Angelica Aguilera, hjälpte mig att utvecklas i tron och vi hörs fortfarande.