Frälsningsarmén i Red Light District

Mitt i Amsterdams Red Light District erbjuder Frälsningsarmén sedan 75 år en mötesplats där alla är välkomna. Grunden till det sociala arbetet lades av major Alida Bosshardt och i dag fortsätter kåren att möta människor i enlighet med hennes devis ”varje person räknas”.

Frälsningsofficeren Alida Bosshardt (1913 – 2007) startade 1948 ett välgörenhetsarbete i källaren på ett av Amsterdams äldsta hus, en tegelbyggnad från 1605 som hade renoverats 1940. I dag är inredningen på tre av husets våningar återställd som det såg ut på 70-talet och major Bosshardts hus har blivit ett museum som berättar historien om Frälsningsarméns sociala arbete i Amsterdam.

— Major Bosshardts hade bara 100 gulden och en flagga när hon flyttade in för att hjälpa människor i nöd. Hon hade ett speciellt hjärta för kvinnor och barn, berättar museiguiden när Stridsropet besöker museet.

Huset ligger mitt i Amsterdams Red Light District, ett område känt för bordeller, prostitution och för sina ”coffee shops” där man kan köpa cannabis. Fattigdomen var på 40-talet stor, alkoholmissbruk och kriminalitet utbrett och många barn var föräldralösa.

Välgörenhetsarbetet i Amsterdam har i dag vuxit till Frälsningsarméns omfattande sociala verksamheter som utförs av mer än 1 000 medarbetare i staden.

För Alida Bosshardt var inga dörrar stängda och hon blev snart mycket av Frälsningsarméns ansikte utåt. Hon hade kontakter i näringslivet och var till och med vän med drottning Juliana och syntes ofta i TV, radio och tidningar. Ett känt foto på majoren och prinsessan Beatrix (senare drottning) publicerades 1965 och visade hur de kom ut från en pub i Red Light district. Bilden publicerades till exempel i Daily Telegraph och spreds till alla tidningar i Holland.

Ändå fortsatte major Bosshardt hela sitt liv att tjäna Gud på gatorna. På kvällarna var

MAJOR BOSSHARDTS

HADE BARA 100 GUL-

DEN OCH EN FLAGGA

NÄR HON FLYTTADE

IN FÖR ATT HJÄLPA

MÄNNISKOR I NÖD.

HON HADE ETT

SPECIELLT HJÄRTA FÖR hon ute och sålde Stridsropet och samlade in pengar och mötte människor, alltid i uniform och med bonnetten på huvudet långt efter att andra slutat använda den. Ett par av hennes favorituttryck var ”varje person räknas” och ”att tjäna Gud är att tjäna människor, och att tjäna människor är att tjäna Gud”.

KVINNOR OCH BARN.

I dag bjuder Frälsningsarmén in skolor och andra till museet som ett sätt att bygga kännedom och intresse och även för att skaffa sponsorer till Frälsningsarméns sociala arbete. I rummet på översta våningen ser vi Amsterdams första härbärge för kvinnor, som kom till Frälsningsarmén från liv fyllda av alkoholmissbruk, våld i nära relationer, prostitution och utsatthet.

På en av våningarna i huset bodde en familj som hjälpte major Bosshardt i arbetet. Dottern i familjen, Henny, har tjänat Frälsningsarmén i Red Light District i 60 år, nu som pensionerad officer på kåren (församlingen) här.

Kåren ligger bara något kvarter i från major Bosshardts hus och när Stridsropet kommer förbi har kvinnor börjat dyka upp till en kvällssamling där de bland annat ska göra påskdekorationer tillsammans.

Henny berättar att hon är upplärd av major Bosshardt och att hon började som 17-åring med att bjuda på kaffe och prata med folk på gatorna. Nu har hon gått i pension men fortsätter att göra det hon älskar.

— I dag har vi en mötesplats här för kvin-

1948 startade Alida Bosshardt Frälsningsarméns välgörenhetsarbete i det hus som i dag har blivit ett museum och återställts som det såg ut på 70-talet.

norna som arbetar inom prostitution och för andra som bor i närområdet. Kåren fungerar som ett vardagsrum och alla är välkomna. Det är fullt både på söndagsgudstjänsterna och på våra olika aktiviteter, berättar hon.

I kårens hus hålls också personliga samtal. Besökarna kan få hjälp med mat, kläder, att hitta någonstans att bo, kontakter med vård och myndigheter samt att bygga nätverk och att få juridisk hjälp om de utsatts för människohandel eller arbetskraftsexploatering.

Alida Bosshardt var också den som initierade Frälsningsarméns arbete mot människohandel i Amsterdam, ett arbete som utvecklats och i dag omfattar allt från specialiserade boenden socialt och juridiskt stöd.

Henny går också ut och besöker ”sexarbetarna” för att prata med dem och höra hur de mår, bjuda på kaffe och te och hjälpa till med praktiska saker, olika sätt att visa dem Guds kärlek, menar hon.

— Jag är nog lika välkänd som major Bosshardt var här i grannskapet, men inte alls på samma sätt i hela landet, berättar Henny och menar att det hänger ihop med att hon också har ägnat tid och kraft åt sin familj, medan major Bosshardt levde helt för sitt uppdrag i Frälsningsarmén. g fakta frälsningsarmÈn i nederländerna

Startade: År 1887.

Antal kårer: Cirka 60 kårer och utposter. Grannskapscenter på cirka 110 platser.

Antal soldater, civilmedlemmar och juniorsoldater: cirka 4 500

Officerer i aktiv tjänst: 100

Organisation: Verksamheten är uppdelad i en kyrklig del och en professionell organisation för vård och socialt arbete, W&G (Welzijns- en Gezondheidszorg).

Totalt antal anställda: Cirka 7 800

I Frälsningsarméns fastighet i Almere finns bland annat en second hand-butik med kafé- och samtalsdel och en gudstjänstlokal.

Tjugo minuters bilresa från Amsterdam ligger Almere. Här finns Frälsningsarméns högkvarter i Nederländerna och även kåren (församlingen) ’t Klankbord, som betyder ungefär Bollplanket. Ett namn som passar bra som beskrivning för de aktiviteter som pågick när Stridsropet besökte kåren en måndagsförmiddag i slutet av mars.

ALMERE ÄR EN UNG STAD, det första huset var färdigbyggt 1976. Idag har invånarantalet stigit till drygt 200 000. Frälsningsarmén i Almere har ungefär 300 medlemmar på listan och 100-150 personer deltar i mötena.

Roel van Kesteren, koordinator för kårens verksamhet, tar emot oss i en stor lokal där det både finns en second hand-butik och ett stort bord med många stolar, samt kaffe och te för dem som är sugna.

Varje måndagsmorgon har man här en träff för ukrainska flyktingar. Det bor mellan 600 och 1000 ukrainare i Almere. 70 procent av dem har något slags arbete och många vill stanna i Nederländerna, medan vissa vill åka tillbaka till Ukraina. Framför allt gäller det dem som har familj kvar i landet.

Betty Timmerman, som är ansvarig för kårens sociala arbete, håller i måndagsmötena. Det började med att de ukrainska flyktingarna sågs i kyrkan. Många av dem kommer på söndagsgudstjänsterna, och även i dag har man en liten andakt med dem i gudstjänstlokalen.

Under måndagsmötet får de ta upp vad de behöver hjälp med. Representanterna från Frälsningsarmén tar reda på svaren på deras frågor och stöttar dem på olika sätt. Det kan handla om allt från hjälp med att skaffa boende och skolor för barnen till medicin, läkarbesök och språklektioner. En av dem, Ivan, har just blivit opererad och ligger på sjukhus och ska få besök av den pensionerade frälsningsofficeren Ina och några ukrainska vänner.

Måndagen innan hade man besök av en kansler från Stadshuset som lyssnade på ukrainarnas frågor. I dag följer man upp flera frågor kring deras boende. Vissa har känt oro för att säkerhetspersoner kommit in i deras rum på hotellet och Betty lovar att kolla upp det med ledningen för boendena.

Från den 1 april finns det möjlighet att flytta från gemensamma boenden på hotell till ett nytt boende där alla har sin egen tvårumslägenhet med dusch och kök. Betty går igenom status och vilka grupper, främst mödrar med barn under 18 år, som är prioriterade.

Kåren har en omfattande verksamhet för alla åldrar, såväl kyrklig som social. Varje vardag bjuder man personer i utsatthet på sopplunch och middag finns att ta med sig tre gånger i veckan.g