Issuu on Google+

fadern, dottern & den heliga oskulden av david magnusson hannah modigh I tenderloin

--------------

Hur für bilden ett värde?

--------------

Fotografisk Tidskrift #1–2012


Oskuldslöfte

Under en »Purity Ball« möts pappor och döttrar i aftonklädsel framför en pastor och genomför en ceremoni där döttrarna lovar att helt avstå från sex innan äktenskapet. I gengäld skriver fäderna under ett dokument där de lovar att beskydda sina döttrar i deras val av renhet. Många byter ringar för att symbolisera sina löften. David Magnussons porträtt från usa belönades med Scanpix stipendium 2011. www.davidmagnusson.se Hope and James Smallwood Jr, Haughton, Louisiana.


portfolion

Rose and Randall Smoak, Dixie, Louisiana.

david magnusson


Grace and Gary Kruse, Colorado Springs, Colorado.


Jasmine and Pierce Nunley, Grand Cane, Louisiana.


Antonio, Laila and Maia Sa, Colorado Springs, Colorado.


Will and Nicole Roosma, Tucson, Arizona.


hej

jenny morelli chefRedaktör

läsarreaktioner Mejla oss på redaktion@sfoto.se

Kvalitet tar tid, vem kommer ha råd? »ordet fotobudget verkar ha försvunnit, nu heter det reklambudget och den får vi allt mindre del av på grund av reklambyråernas dåliga lönsamhet.« »Är man krånglig åker man ut och tusen andra står och väntar i kö.« Så skriver två av sff:s medlemmar när de svarade på frågorna som ligger till grund för Prisguiden 2012. En guide som de allra flesta medlemmar trots allt tycker är användbar när de förhandlar om priser med kunder.

Ofta är det jag som uppträder som »the bad guy«. Jag tar också amatörmässiga bilder till mina egna artiklar och publicerar på nätet. Många erfarenheter och tankar om hur förbundet bör jobba för att stärka yrkesfotografers villkor kom fram i svaren. Den största konkurrenten ett proffs har i dag är inte ortens andra proffs utan »Rasmus i receptionen som gillar att plåta och har en jättefin kamera.« Jag känner mig ibland helt schizofren. sff jobbar ju hårt för att höja proffsfotografernas och fotografins ställning. Som redaktör för F gör jag en tidskrift som ska belysa era villkor. Men det händer ofta att jag själv uppträder som the bad guy. Jag tar också amatörmässiga bilder och publicerar. Jag dealar ju också om priser med skribenter och fotografer. Skälet är att jag är budgetstyrd. En krympande påse pengar ska räcka till så mycket som möjligt. Allt för att läsarna, det vill säga ni, ska få så mycket innehåll som möjligt i varje nummer. Fotografisk Tidskrift fick 50 000 kronor i stöd från Kulturrådet, vilket jag är väldigt glad för, men samtidigt har anslaget från förbundet minskat och annonsmarknaden fortsätter att svaja. Därför kan vi inte längre göra en tidning på 52 sidor. För då slukas hela tillskottet av kostnader för tryck, porto, repro. I stället försöker jag lägga så mycket pengar som möjligt på innehåll. Det betyder rent krasst att webben kommer att innehålla fler artiklar när tidningen krymper. Men än har vi mycket att bjuda på: Det är roligt att få visa David Magnussons hittills opublicerade bilder från det mångfacetterade Purity-Ball-projektet. Vi intervjuar Hannah Modigh. Frilansfotografen Maria Steén skriver om hur man som proffsfotograf ska öka värdet hos sina egna bilder. Allas vår Stefan Ohlsson berättar om den svartvita bildens renässans och hur man får den att bli bra. Med mera. »Tur att jag är gift, annars skulle jag inte kunna leva på fotograferandet« skriver en medlem. När jag arbetade på Tidningen Vi var de mest genomarbetade texterna ofta skrivna av en gift kvinna i villa. Varför det? Jo, det var hon som framför allt hade tid att arbeta med sina artiklar och göra noggrann research för något hon i bästa fall kunde fakturera 15 000 kronor för. Kvalitet tar tid. Är det enbart den ekonomiska överklassen som ska hålla på med kulturnäringar i framtiden? Eller är vi kanske redan där? Jag bollar frågan vidare till er.

debattartikeln som vi publicerat på sfoto.se, och som du kan läsa på sidan 31 i detta nummer, har väckt reaktioner:

VEm avgör vad som är kränkande? För min del tycker jag att ett lagförslag som är inne och tafsar på medborgarnas yttrandefrihet bara ska genomdrivas om det finns ytterst starka skäl. Jag ser inte de skälen. Problemen med kränkande fotografering på allmän plats torde vara så obetydliga att de går att komma åt på andra sätt än att göra viss fotografering olaglig, och dessutom när skrivningen ger så stora möjligheter till olika tolkningar. För vem avgör vad som är kränkande?

bygger ju på floskler! Den där förbannade spa-bilden har jag gjort många gånger, ha ha ... och gissa vilken bild ur portfolion som säljer bäst? Floskelbilder/microstock är för mig ett suveränt (och ganska roligt) sätt att lära mig ljussättning, att arbeta med modeller osv. Det finns ju alltid en etablerad »sanning«, en sorts mall att jämföra med. Det gör att man kan stämma av och se om man börjar behärska tekniken. Lite pengar ger det också ... / Johan Steensland

/ Göran Segeholm

reaktionerna har varit starka på serien om portfolioklyschor, bilder som vissa bildredaktörer är mäkta trötta på att se. Här slår fotograferna tillbaka:

REDAKTÖRER KRÄVER klyschoR Det tråkigaste är väl inte att vi fotografer har floskelbilder i portfolion, utan det tråkigaste är att redaktörer/kunder förväntar sig att man ändå ska leverera rena (floskel) klichébilder! / Bengt Alm

stereotypa bilder SÄLJER Om jag lämnar in, låt oss säga fem bilder från ett reportage, därav en floskelbild så är det floskelbilden som publiceras i nio fall av tio. / Jurek Holzer

MICROSTOCK BYGGER JU PÅ FLOSKLER Jag inte bara känner mig, utan ÄR träffad :-) Jag fotar i perioder en hel del microstock, och det

SKITSNYGGT OMSLAG Förra numret med bilderna av Michael Christopher Brown: Skitsnyggt omslag. Jag tycker om den finkänsliga formen på F, jag får information om vad som händer i fotovärlden och bilderna kommer verkligen till sin rätt i tidningen och det är viktigt för mig som fotograf. Tidigare var det med F som att alla medlemmar skulle få plats och behagas men försöker man göra alla nöjda blir ingen nöjd. Jag ser att F tar ställning, det måste man göra om man vill göra en tidning som ska leva länge och inspirera till läsning. / Pieter ten Hoopen, fotograf

läs f på ipad Prenumeranter kan ladda ned F gratis från vår webbplats. Övriga läsare kan köpa F via Qiozk. fotografisk tidskrift | 8


marie sjøvold

14

»Då föredrar jag Filip och Fredrik.

Innehåll

Portfolio / David Magnusson / 1 Hej / Jenny Morelli »Jag är the bad guy«/ 8

hannah modigh

johan bergmark

Även om de inte är « sidan 16 fotografer. 44

Aktuellt / Ta betalt med Iphone / 10 Gästen / Nina Grundemark: »För många fotoutbildningar« / 11 5 frågor / Michelle Marie Roy & Maria Patomella / 12 Recensioner / Sjøvold, Strömholm och naturfotografi / 14

HANNAH MODIGH / Om söndagsångesten i Tenderloin / 16 DYR ELLER BILLIG / Vad är bilden värd? / 25 12

16 hans hammarskiöld

Medlemssidor / Nu åker vi på turné / 32 Ordfört / »Skjut inte pianisten!« / 33 Fotofika/ Hans Hammarskiöld med flera / 34

34 9 | no 1/2012

Teknik / Svartvitt på uppgång / 28


jacqueline hassink

aktuellt

TA BETALT MED IPHONE

LE CORBUSIER STÄMMER GETTY Arvtagare till den världsberömde designern Le Corbusier stämmer bildbyrån Getty Images i en fransk domstol. Getty Images står anklagad för upphovsrättsintrång, (intellectual property right infringement) efter att ha publicerat bilder av Le Corbusiers ikoniska möbler.

Hassinks blick in i maktens boning.

Maktens bord II på 1990-talet publicerade Jacqueline Hassink boken The table of power med fotografier från de då 40 största europeiska storföretagens styrelserum. Nu har projektet fått en uppföljare med boken The table of power 2 (Hatje Cantz, 2012). Den antropologiskt lagda Hassink, som även utmärkt sig för projektet Car girls, porträtt av lättklädda kvinnor som säljer olika bilmärken på mässor, berättar att det är stor skillnad på företagskultur före och efter finanskrisen. I dag är de största företagen mycket restriktiva med vilka de släpper in. När Hassink får frågan om hon är politisk i sitt bildspråk slår hon i från sig och säger att det är makt och bord som intresserar henne.

NORSKT FOTOHOTELL

bernt carlzon

modernclassics.com

Hittills har det varit svårt för småföretagare att ta betalt med mobilen. Men med tjänsten Izettle förvandlar du din Iphone eller Ipad till en kortterminal på ett par minuter och pengarna sätts in på ditt bankkonto. Säljaren betalar 1,50 kr + 2,75 procent av beloppet per transaktion. Användare är till exempel konsthantverkare, säljare på marknadsplatser, personliga tränare och flera fotografer, framför allt de som jobbar mot privatkunder.

BILDER FÖR FRAMTIDEN Den 25 och 26 april arrangeras konferensen »Bilder för framtiden« på Nordiska museet, Stockholm. Föreläsarna kommer att belysa det digitala fotografiet ur olika aspekter, som amatörers bilder och professionella fotografier, mobilbilder, sociala medier, kulturarvsfrågor, och exempel på insamlingar. Medverkande är bland andra Jeppe Wikström, Kari Andén–Papadopoulos och Sarah Giersing.

Stockholmare som stretar i uppförsbacke.

NORDISK GATUFOTOGRAFI »nordic streets« är Facebookgruppen som tar gatufotografi på största allvar. Den här bilden är tagen av fotografen Bernt Carlzon och

föreställer Slussen, Stockholm. Så här skriver Carlzon: – Ibland tänker jag på hur folket i framtiden, när nya Slussen blir klar, ska gå hem till Söder från sina arbeten nere i city.

hotell nordic sea i Stockholm fylls snart med fotografi taget av Bruno Ehrs, Hans Hammarskiöld, Gunnar Smoliansky och Dawid. Sune Nordgren, kurator, har varit ansvarig för konstinköp åt hotellet som ägs av den norske hotellkungen Petter Stordalen. – Jag har valt de bästa Stockholmsskildrarna. Och dessa fyra fotografer representerar verkligen olika stämningar, säger han. Som svar på frågan om varför ingen kvinna finns med i fotografbuketten svarar Nordgren att han har letat, men inte hittat några som tagit just bilder av Stockholm. fotografisk tidskrift | 10


privat

ai weiwei

gästen

Nina Grundemark kurator, konstvetare, gallerist och f.d. fotograf.

Sverige har för många fotoskolor Elinor carucci

allt fler fotoutbildningar startar i Sverige, till hösten börjar t.ex. en ny masterutbildning i fotojournalistik i Sundsvall. Intresset för att utbilda sig till yrkesfotograf verkar enormt. Samtidigt ökar antalet hobbyfotografer som levererar till bildbyråer eller tar porträttuppdrag. Fler skolor ska alltså föda en krympande bransch med allt fler fotografer. Hur kan vi försvara förekomsten av alla skolor? Vilka gagnar egentligen denna enorma mängd fotoutbildningar? Vi ska väl inte hålla på att fylla

Ai Weiwei visas för första gången i Sverige. Elinor Carucci kan ses på Fotografins hus.

utställningar PENTTI SAMMALLAHTI Gun Gallery, Stockholm 26 januari–4 mars

TUIJA LINDSTRÖM Swedish Photography, Berlin 3 februari–17 mars

CATHARINA GOTBY Centrum för fotografi, Stockholm 23 februari–18 mars

GERRY JOHANSSON Galleri Skarliden, Vara 4 februari–26 februari

LINDA HOFVANDER Breadfield, Malmö 11 februari–17 mars

MARTINA HOLMBERG kg52, Stockholm 16 februari–3 mars

ELINOR CARUCCI Fotografins hus, Stockholm 19 januari–3 mars

OSKAR OHLSON Galerie Helena, Stockholm 8 mars–26 mars

ANTON CORBIJN Fotografiska, Stockholm 14 januari–29 april

AI WEIWEI Magasin 3, Stockholm 3 februari–10 juni

ELIN BERGE Fotogalleriet [format], Malmö 28 januari–11 mars

CHRISTER STRÖMHOLM Swedish Photography, Berlin 24 mars–26 maj

ERNEST COLE Hasselblad center, Göteborg 21 januari–18 mars

LARS BYGDEMARK Stockholms läns museum, Nacka 28 januari–5 april

ANDREAS GURSKY Louisiana, Danmark 13 januari–13 maj

MATS BÄCKER Fotografiska, Stockholm 24 februari–7 maj

11 | no 1/2012

Finland har ett litet antal fotoskolor och har satsat mer på spets än på bredd, mycket få elever kommer in på de högre utbildningarna. platserna bara för att hålla igång skolorna – det är inte konkurrens utan urvattning. Om man tittar på alla folkhögskolor, grundläggande utbildningar, påbyggnadskurser, högre utbildningar, ky, yh och gud vet vad, så utexamineras ett stort antal fotografer i Sverige varje år. Till det kan vi lägga alla kortkurser, en väg som ytterligare en mängd fotostudenter tar. Är det regionalpolitik som säger att vi skall ha en fotoskola i varenda buske eller beror det på att vi har så ofantligt bra elevunderlag? Och finns det dessutom tillräckligt många bra lärare? Ärligt talat, det är många som funderar över om det verkligen finns en fungerande bransch att komma ut till. Alla skolor får varje år nya människor att satsa på ett yrke de aldrig kommer att jobba med. Jag vet inte hur många gånger jag hört att endast en student per årskull försörjer sig som fotograf. I Sverige alltså. Om vi tittar på vårt grannland i öster så ser det helt annorlunda ut. Finland har ett litet antal fotoskolor och har satsat mer på spets än på bredd, mycket få elever kommer in på de högre utbildningarna. Har då den sortens konkurrens gett något tillbaka till de som har passerat nålsögat och satsat flera års studier? Svar ja. Det finska fotoundret är vida känt, vi kan fråga vem som helst i hela världen som är intresserad av fotografi eller samtidskonst. Känner de till The Helsinki School (det fiffiga smeknamnet på fotoutbildningen inom Konstindustriella Högskolan i Helsingsfors)? Jag kan sätta en peng på att de svarar ja och att de dessutom gör det i positiva ordalag. Fråga samma person om de känner till de svenska motsvarigheterna som Fotohögskolan i Göteborg, Konstfack i Stockholm, Konsthögskolan i Malmö, Konsthögskolan i Umeå, Valand i Göteborg eller Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och jag sätter samma peng på att de inte har en aning. Alla dessa skolor har samma uppdrag, nämligen att utbilda fotografer och konstnärer där man som elev är fri att välja fotografi som uttryck. Min uppfattning är att alla dessa utbildningar leder till fotografisk kvantitet istället för kvalitet och det är inte vad som behövs. Nålsögat måste bli smalare, det kan lyfta fotografiet flera snäpp och det behöver vi.


johan bergmark

5 frågor

Maria och Michelle Marie välkomnar alla NAMN Michelle Marie Roy och Maria Patomella. yrke Kuratorer på Fotografiska, Stockholm. aktuella med Anton Corbijn, Marcus Bleasdale, André Kertész, Margaret M. de Lange, Aitor Ortiz med flera. Något särskilt ni ser fram emot? [mp] Stockholm Photography Week ska bli kul och jag är också särskilt nöjd över att att visa André Kertész.

[mmr] Steve Shapiro som har fotograferat Gudfadern. Han lär vara en riktigt bra storyteller. Och Marcus Bleasdale med sina skrämmande och vackra bilder av barnsoldater. Varför tror ni Fotografiska blivit så populärt? [mmr] För att man känner sig bekväm här och kan se många olika typer av fotografi, alla är välkomna oavsett om man bara vill ta en fika, se foto eller gå på en kurs. Hur ser ni på fotografi som konstform?

[mp] Konst skapas ju av sammanhanget. Mycket foto är konst, men allt foto är inte konst. [mmr] Om jag jämför med måleri är fotografi en sådan ung och vital konstform. Inte lika tyngd av tradition. Detta rörliga, livliga, samtida hos fotografiet – jag älskar det. Hur tänker ni när ni väljer ut en fotograf? [mp] Vi är måna om att skapa bredd. Vi reser mycket, håller hela tiden ögonen öppna. [mmr] Mejlar man bör man verkli-

gen ha ett genomarbetat projekt. Vi föredrar att få vernissageinbjudningar och själva komma och titta. Ni har fått kritik för att ni ibland tar hit redan paketerade utställningar – vad säger ni då? [mmr] Att merparten av utställningarna faktiskt är kurerade. [mp] Ja, och att man har missuppfattat kärnan i vår verksamhet. Vi vill ju ta hit och visa så många intressanta utställningar som möjligt. Vi vill ju vara snabbfotade. / Jenny Morelli

fotografisk tidskrift | 12


w w w. r a j a l a c a m e r a . s e Vid frågor angående leasing vänligen kontakta oss eller besök någon av våra butiker!

Rajala Pro Shop Stockholm mail: info@rajalacamera.se Herkulesgatan 11 13 | no 1/2012 Tel: 08 789 45 00

Rajala Pro Shop Malmö mail: malmo@rajalacamera.se Drottninggatan 36 Tel: 040 12 13 06


marie sjøvold

Marie Sjøvold river upp damm.

Gravid skräckfilmsstämning med böcker

Marie Sjøvold Dust catches light journal, 2012

solsängar från sextiotalet står övergivna i en beckmörk trädgård. En spindel promenerar förbi en gammal väckarklocka. Flugor vaknar sakta ur sin dvala. En dusch med dålig packning droppar B-skräckfilmsmässigt. Det bästa sättet att ta sig an Marie Sjøvolds fotobok om det hus där människor dör och föds är att börja med att se de filmer som följer med.

I filmen Hide & seek spökar hennes nyligen döda farföräldrar. I korta While we were sleeping, sammansatt av bilder tagna medan den gravida fotografen sover, spökar hennes ofödda barn i magen. marie sjøvold är en av alla skandinaviska åttiotalister med konstnärsambitioner som flyttade till Berlin på 00-talet. Höggravid flyttade hon häromåret hem till Norge igen för att föda barnet och hamnade mitt i generationernas ursymboliska sammanträffande: Samtidigt som människan runt 30 får sitt första barn går hennes far- eller morföräldrar i barndom. Demensen tar dem tillbaka

till livets allra första år och försätter dem i en ny blöjålder. De gamla och skrynkliga ska snart lämna plats åt en ny, skrynklig person som inte heller klarar sig själv. I Sjøvolds fotoboksdebut placeras detta rollbyte inom fyra väggar – de gamlas hus som töms på femtio års liv när de flyttat in på hem. Där sitter barnbarnet och äter fil med frånvarande blick och järntablettspaketet framför sig, i en av de bästa illustrationerna av höggraviditetens tristess jag sett. En solros håller på att vissna, morgonrocken är öppen, antingen för att den inte går att knäppa längre eller bara för att hon ändå slutat betrakta sin kropp som enskild egendom.

Snart, på en annan bild: den gravidas obligatoriska näsblod i full blom. En helt vanlig dag som intagen av en järnätande alien. I det spöklika huset går fotografen omkring och provar kläder med den uppgivna men fascinerade blick bara en gravid kan ha när hon upptäcker att inget passar. Farmor smyger bakom en garderobsdörr av sjuttiotalsfanér – för i en lek med att försöka stoppa tiden bygger Sjøvold pappfigurer av de gamla och placerar ut i huset, som en slags fotografens symboliska och mer ofarliga svar på hur författaren som bearbetar en död släkting ofta gör. Som Karl Ove Knausgård i Min kamp eller Paul fotografisk tidskrift | 14


christer strömholm

papp-farmor Auster i Att uppfinna ensamheten, båda analyserar de en förälder samtidigt som de får egna barn. Marie Sjøvold leker med att vara tre generationer, tre kvinnofigurer, med en och samma svällande kropp som bokstavligen är intagen av en annan. Ställer sig i en glänta i trädgården med magen mot linsen och armen om papp-farmor. och som för att ännu mer understryka att det hon gör är en lek med verkligheten och fiktionen och likaså med familjealbumet, stoppar Sjøvold in en avbildning av ett album mitt i boken. Det är hon själv som sammanställt det, av bilder morföräldrarna 15 | no 1/2012

inte ville ha. En lång rad kroppar som visas upp i badkläder i samma berså. Den lite pretentiösa men ändå fina titeln syftar inte bara på hur damm spricker upp som stjärnstoft i solen. Den syftar också på det damm hon river ut ur hörnen. Jag som ibland kan tröttna ordentligt på den nyromantiska självporträttsfotografin och undra varför den verkar så rädd för världen, tycker mycket om Dust catches light. Inte minst för att den är så anspråkslös och tunn men verkligen gör skäl för att vara bok. Och för att den faktiskt lyckas med idén att efterlikna ett hus – ett slags dockskåpshus – med källare och allt. / Malena rydell

Närgånget och respektfullt.

Praktfull men problematisk.

Foto i mästerklass

BESVÄRANDE SKUGGA

Christer Strömholm Les amies de Place Blanche aman iman éditions/ dewi lewis publishing, 2011

Bildurval: Martin Borg, Erland Eide, Johan Schmitz Photonatura #1 photonatura, 2011

På sextiotalet bodde Christer Strömholm i närheten av Place Blanche i Paris. Så här skriver han: »Varje kväll tog jag min pipa, min gamla Leica, några få rullar Tri-X, den lilla franska jag kunde och gick ner till brasseriet vid Place Blanche. Alla visste vad jag höll på med. Jag stal mig aldrig några bilder.« Detta var de transsexuellas kvarter. Hit sökte sig män från hela Frankrike som inom sig kände att de fötts till fel kön. För att träffa vänner och kanske för att genomgå Operationen. Det här är en bok fylld med svartvita porträtt, närgångna men respektfulla bilder på människor som höll på att erövra en helt ny identitet. Många prövar sin nya roll genom att vara utstuderat flörtiga, andra är fortfarande sköra och vilsna. Vänskapen och närheten mellan de transsexuella är skildrat med stor empati. Detta är humanistisk fotografi av mästarklass.

Flera av Photonaturas medlemmar är de mest framgångsrika naturfotograferna i branschen. Bland de medverkande i boken finns även Terje Hellesö som avslöjats med att manipulera sina bilder. Många naturfotografer har sedan dess kraftfullt förtydligat att deras bilder inte är manipulerade. Men det räcker inte. För visst läser jag Terje Hellesös bilder på ett särskilt misstänksamt­sätt, vilket även smittar av sig på övriga medverkande. Jag har inga problem med fotografier som öppet erkänner digital bearbetning, men för just denna genre är det besvärligt. Den som levt så högt på autenticitet, på »Klumskavedermödor och strapatser«, närvaro och kärlek till naturen. »Photonatura #1« är en prakfull och vacker bok med ett bitvis fantastisk bildinnehåll, men helhetsintrycket förmörkas av en besvärande skugga.

/ Tommy Arvidson

/ Stefan Nilsson


rchimedes fick sin snilleblixt när han låg i badet i Syrakusa. För Hannah Modigh föll allt på plats i en dusch i ett slitet hotell i San Francisco. Hon stod som vanligt och funderade och slölyssnade lite på radion. Låten som spelades var Kris Kristoffersons Sunday morning coming down. – Jag är intresserad av vad som händer på morgonen, vad som kommer ikapp en människa innan han eller hon kan dölja sig i mörker och berusning. Ångesten blir extra påtaglig på söndagar, när man förväntas vara med sin familj och sina vänner. Men de här människorna jag porträtterat har sällan några familjer.

Titeln och låtens tema, om just söndagsångest, passade perfekt på Hannah Modighs projekt om unga prostituerade män och transsexuella i San Francisco-stadsdelen Tenderloin. Hannah har tidigare jobbat på ett härbärge för kvinnliga prostituerade i Köpenhamn och skildrat slovenska sexarbetare i ett fotoprojekt. – Jag är nyfiken på vad som får folk att prostituera sig. Vad som gör att man kommer ända till den punkten att man öppnar upp sig helt för någon annan. Den här gången packade Hannah kameran och begav sig till Kalifornien. San Francisco är en stad som är känd för att vara »öppen och välkomn-

ande« och med en liberal syn på sexualitet. Hennes grundidé var att skildra manlig prostitution, men projektet kom att handla lika mycket om shemales eller transsexuella, droger och allmän utsatthet. Hannah tog kontakt med folk genom eskortannonser, men också genom att gå och ringa på dörrarna på de slitna motell som nu fungerar som härbärgen och korttidsboenden för hemlösa. – Polisen stoppade mig när jag gick omkring med kameran runt halsen i Tenderloin. De tyckte att jag utmanade ödet lite för mycket, så jag blev tillsagd att inte gå med kamera där.

HannahModi Hannah Modigh tycker begreppet »white trash« är förolämpande. Hon dras till fattiga, hårda platser där hon kan hitta något som är vackert. Efter att ha slagit igenom med »Hillbilly heroin, honey« har turen kommit till San Francisco. Där fångar hon vänskapen och söndags­ångesten hos unga prostituerade män. text oskar hammarkrantz bild susanne walström

fotografisk tidskrift | 16


gh 17 | no 1/2012


Hannah kom ganska snabbt i kontakt med flera prostituerade och transsexuella. Extra nära kom hon Chance, en ung kille som var beroende av crystal meth, eller metamfetamin. Han dödför­ klarades när han föddes, men kom tillbaka och fick en andra chans, därav namnet. Under perioder bodde Hannah till och med hos Chance. Hon menar själv att det finns både för- och nackdelar att komma väldigt nära den man ska porträttera eller dokumentera. – Det är en balansgång, hur bra kompisar man kan bli. Självklart är det en fördel att att känna någon, men det blir också jobbigt när projektet är färdigt och man måste bryta kontakten. Jag hjälpte Chance att komma in på rehab, och hjälpte honom att städa i två dagar. Under de dagarna valde jag att inte ta en enda bild eller ens ha med mig kameran. Det var helt enkelt för närgånget.

Om man kommer för nära det man jobbar med, kan det också vara svårt att ha distans och välja rätt bilder. – När jag är klar med ett projekt brukar jag låta bilderna ligga i ett år innan jag gör urvalet. Annars blir det svårt att se bilderna som de är, i stället ser man situationer som man själv kommer ihåg och känner starkt för. Bilderna från »Sunday morning coming down« har nyligen plockats ned från Galleri Kontrast i Stockholm, och just nu väntar Hannah på besked om var utställningen ska dyka upp härnäst. Förhoppningsvis kommer projektet även att resultera i en bok. De bleka, närmast utfrätta bilderna är plåtade i tidigt morgonljus. Dels av skälet som nämnts ovan, att Hannah vill skildra morgonångesten innan man hunnit bedöva sig. Men också av tekniska skäl.

– Jag är helt enkelt inte så väldigt duktig på att jobba med extra ljus, så jag gillar att arbeta med dagsljus. Dessutom är det ett väldigt vackert ljus i San Francisco på morgnarna. Jag har försökt fånga hur ljuset träffar huden. Hannah använder en Mamiya 7 med mellanformatsfilm. En kamera som inte inbjuder till actionplåtning, utan i stället både kräver och nästan skapar en viss stillsamhet. Att man bara kan ta åtta bilder i taget innan man tvingas byta rulle, gör också att kompositionerna blir mer genomtänkta. – Fördelen med att jobba med mellanformatsfilm är att jag inte behöver jobba så mycket med bilderna i efterhand. Jag vill inte gå in och ändra för mycket. Men jag fick lite panik nu när jag hörde att Kodak gått i konkurs. Hur ska jag nu hitta film? Det är inte första gången Hannah porträtterat fotografisk tidskrift | 18


»I Virginia var bilen min fristad. Jag kunde sätta mig i den och köra någonstans när jag behövde återhämta mig från alla intryck.«

19 | no 1/2012

fattigdom och utsatthet i usa. Hennes förra projekt, Hillbilly heroin, honey, skildrar livet i den fattiga kolgruvestaden St. Charles i Virginia. Den utställningen resulterade i en bok med samma namn, som dessutom utsågs till Årets fotobok 2011. De två projekten skildrar dock två helt olika typer av fattigdom. – I Virginia hade de hus och familj, även om husen var nedgångna. Men de kunde inte ta sig därifrån. De hade inga förebilder som tagit sig vidare och lyckats. Ingen tradition av att ge sig av och skapa ett bättre liv. I San Francisco hade många varken bostad eller familj, men de hade storstadens alla möjligheter runt hörnet. De hade ändå något slags framtidshopp. Och i San Francisco verkar alla nära en dröm om att bli konstnär ... De två projekten skiljer sig också åt på andra sätt. När man som relativt välbärgad svensk kommer in i

de fattiga miljöerna är det svårt att bara stå utanför och dokumentera, och inte hjälpa till. – I San Francisco hände det ganska ofta att jag köpte ett paket cigg eller bjöd på någon öl till de jag plåtade. Men i Virginia gjorde vi nästan ingenting som kostade pengar. En kväll ville jag och en kille åka till en bar i närheten. Han var tvungen att sälja några tv-spel för att ens kunna följa med och dricka några öl. Sådan fattigdom träffar åtminstone jag på väldigt sällan. I San Francisco kom Hannah också nära genom att hela tiden bo i samma område som de hon plåtade, och ibland också hemma hos dem. – I Virginia var bilen min fristad. Jag kunde sätta mig i den och kanske köra någonstans när jag behövde komma ifrån och återhämta mig från alla intryck. I San Francisco hade jag inte den möjligheten.


Fattigdom, hopplöshet, misär och prostitution finns ju även här hemma i Sverige. Så varför inte porträttera Rosengård eller en avfolkningsbyggd i Norrlands inland? – Jag känner inte att jag har något ansvar att berätta om alla människors elände. Det finns ju andra fotografer som gör det i Sverige, och gör det jättefint. Men det finns också rent praktiska och estetiska skäl för Hannah att jobba i usa. – Det passar mig bra att ha en begränsad tidsperiod. Jag vet att jag har ett visum som gäller i tre månader, så då jobbar jag fokuserat under den tiden och är sedan färdig. Jobbar man här hemma kan man ju alltid komma tillbaka och komplettera, och på det sättet aldrig bli riktigt färdig. Sedan är usa ett spännande land med starka kontraster. Och ett vackert ljus. Just ljuset och klimatet spelar faktiskt ganska stor roll. På många ställen är det varmare än

»jag gillar inte Terry Richardson alls, han är ju bara exploa­terande. Jag vill inte se hans snopp en enda gång till.«

här, så folk lever större delen av sitt liv utomhus. Då är det lättare att komma i kontakt med folk än i Sverige, där många sitter instängda i sina lägenheter. »Hillbilly heroin, honey« publicerades för första gången i den amerikanska tidningen Vice 2008. En tidning där jeansreklamestetik och det dokumentära ofta ligga nära varandra. – De var de första som kontaktade mig, så jag blev så klart smickrad. Men jag visste inte då riktigt vad det var för tidning, att den anspelar så mycket på sex. Exempelvis gillar jag inte Terry Richardson alls, han är ju bara exploaterande. Jag vill inte se hans snopp en enda gång till. Då föredrar jag Filip och Fredrik. Även om de ju inte är fotografer. De kommer nära folk, de använder sig själva och det finns en kärlek i det de gör. De är raka motsatsen till Terry Richardson. fotografisk tidskrift | 20


Kombinationen fattigdom, spännande miljöer och vackert ljus leder till en svår gränsdragning där man kan hamna i exotism. På senare år har filmer som Winter’s Bone, Frozen River och filmare som Harmony Korine och Larry Clark skildrat usa:s underklass på ett estetiskt tilltalande sätt. »White trash« har helt enkelt blivit hippt. – Jag ogillar ordet »white trash«. Det är en föro­ lämpning. Säg hellre »hillbilly« eller »redneck«, ord som de jag träffade i St Charles faktiskt är stolta över. Det är möjligt att mina bilder närmar sig exotism. Det är inget jag själv tänker på. Jag fotograferar det jag är nyfiken på. Jag åker gärna till en plats som är hård och försöker hitta det vackra i det hårda. Att dokumentera utanförskap, prostitution och transsexuella är en stark svensk fototradition, från Christer Strömholms Paris-transvestiter på 21 | no 1/2012

1950-talet till Anders Petersens bilder från1970talets Hamburg. Hannah Modigh känner dock inte att hon går i giganternas fotspår. – När jag var liten rev jag ut bilder ur mammas fototidningar och satte upp på väggen. En del av dem var Strömholm, men det hade jag ingen aning om då. Och jag tycker att jag ligger långt från Petersens bildspråk. Men det gör mig inget att bli jämförd med dem, jag blir mest smickrad. Att mycket handlar om utanförskap beror på att jag alltid sökt mig till saker som jag får starka känslor av. Jag tycker om att bli omruskad. Det mest deprimerande är att inte känna någonting. Hannah föddes i Stockholm, men eftersom pappan jobbade för Unicef flyttade familjen med till Madras i Indien när Hannah var tre år, och när

det var dags för henne att börja skolan landade hon först i Stockholm och sedan på Österlen. Hon fick en kamera av sin mamma och be­stämde sig för att bli fotograf redan som 13-åring. – Jag plåtade mina systrar nakna hela tiden. Lite Sally Mann-aktigt. Sedan växte det fram mer och mer att jag ville bli fotograf. Jag plåtade mycket när vi reste, väldigt National Geographicinspirerat. Jag ville plåta exotiska kulturer. Jag ville göra något kreativt, samtidigt som jag fick träffa människor. Efter skolan studerade Hannah på både Fatamorgana i Köpenhamn och på Nordens Fotoskola på Biskops Arnö. Därefter har det blivit vikariat och frilansande på bland annat Stockholm City, Dagens Nyheter, Aftonbladet och de lokala Mitt i-tidningarna i Stockholm.


I sitt senaste projekt har Hannah återvänt till Sverige. Whispering howls, som följer ett antal högstadieelever i skånska Simrishamn, kommer att ingå i en grupputställning med elva andra europeiska fotografer, som har premiär på Haus der Photographie på Deichtorhallen i Hamburg. Därefter åker utställningen vidare till Lucca Photo Fest i Toscana, Fotofestivalen i Paris i november och slutligen Oslo i januari 2013. – Perioden mellan 12 och 15 år är väldigt speciell. Man är förvirrad och sökande, det pågår ett inre kaos, medan man försöker vara cool på utsidan. Jag själv testade alla gränser och ville vara vuxen direkt. Hannah har haft hjälp av sin 15-åriga lillebror för att komma i kontakt med högstadieeleverna. Men samtidigt har hon varit noga med att inga andra vuxna har fått vara med vid plåtningarna. – Det är lätt att hamna i att man är en vuxen som tittar på barn. Så jag har försökt vara på samma nivå som dem, att inte vara dömande och moraliserande.

Hannah har själv tagit stora kliv in vuxenvärlden, när hon blev mamma för två år sedan. Hur det kommer att påverka hennes fotograferande vet hon inte riktigt än. – Det är möjligt att jag inte kommer att utsätta mig för lika farliga miljöer som tidigare, nu när jag är mamma. Jag vet inte om det blir lika lätt att resa iväg och jobba framöver. Vi får se, helt enkelt. En gång när jag sov över hos Chance stack han iväg på morgonen och lämnade dörren olåst. Då var jag livrädd. Det vet jag inte om jag skulle utsätta mig för igen. Men någon utställning med mammans bilder på den unga sonen behöver vi inte oroa oss för ... – Det där är lite lustigt. Mina kompisar har mycket fler bilder på sina barn än vad jag har. Jag börjar tänka på ljus och komposition och kan inte bara ta en enkel »bild«. Och min man har inte ens någon kamera, eftersom jag ju ändå är fotograf. Så det finns inte särskilt många bilder på vår son, haha.

Hannah Modigh Ålder 31 år. Bor I Stockholm. Familj Man och en 2-årig son. Utrustning Mamiya 7, Canon eos-3. Inspirationskällor Hellen van Meene, Paul Graham, Mark Steinmetz, Rinko Kawauchi och Richard Billingham. Inspirationsplats Gillade verkligen Peredvizjniki-utställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Vill prova Jobba mer med storformat. Aktuell Projektet »Whispering howls« som har premiär i Hamburg 2 maj. fotografisk tidskrift | 22


Senso.

Light light.

www.broncolor.com

Senso A2 & A4 • Mycket ljus för pengarna • 13-1200 eller 26-2400 Ws • 3 lamputtag med 2 kanalers asymmetri • Stabil färgtemperatur • Inbyggd radiosynk • Kompakt med låg vikt Litos • Kompakt lamphuvud särskilt anpassat för Senso • Kompatibel med de flesta ljusformare från broncolor TIPA-award winner 2011. Kom in för en DEMO!

”Servicedepån för yrkesfotografer" Västberga Allé 60 • 08-680 15 70 • www.molanders.se

Scoro.

Simply the Best. Asymmetri 10 bländarstegs oberoende effektkontroll på alla 3 lamputtag Effektomfång på 3200 J - 3 J med konstant färgstabilitet Brinntider ställbara ner till extrema 1/8000 t0,1 (1/12.000 t0,5) Färgtemperatur ställbar i +/- 200 K steg Uppladdningstider 2400 J varje 0,8 sek

Ring för mer info! Niclas Blyberg 070-747 36 12 Hjalmar von Rüdiger 08-680 15 73

Since 1921

www.broncolor.com

Göran Moberg 070-618 15 78


Sff presenterar turnén

”En ovanligt nyttig lunch om bildrättigheter, avtal och fotografyrket”. Bildköpare och uppdragsgivare inbjuds under våren och hösten 2012 till ett lunchseminarium som handlar om allt som en professionell bildanvändare behöver känna till. Mer information finns på www.sfoto.se/sff/sffs-turne-2012

21 mars i Umeå 26 mars i Östersund

TURNÉN UNDER VÅREN 2012:

Malmö Umeå Östersund Sundsvall Växjö Visby

TURNÉN UNDER HÖSTEN 2012:

Helsingborg Karlstad Örebro Norrköping Göteborg Stockholm

19 april i Sundsvall

15 mars 21 mars 26 mars 19 april 9 maj 9 maj

10 september 19 september 4 oktober 11 oktober 24 oktober 22 november

4 oktober i Örebro

19 september i Karlstad

22 november i Stockholm

11 oktober i Norrköping

9 maj i Visby

24 oktober i Göteborg

10 september i Helsingborg 15 mars i Malmö

9 maj i Växjö


marknad

Vad är bilden värd? En allt billigare dussinvara på tidningsredaktioner men samtidigt ett glödhett samlarobjekt på auktioner. Vad styr egentligen värdet på ett fotografi i dag? Och hur ska jag som fotograf hantera mina personliga projekt för att de ska ha ett värde i morgon? text maria steén

25 | no 1/2012

Bengt och Berit Swegmark är grundare av Abecita Corsettfabrik i Borås. De har under 40 år byggt upp landets största privata samling av fotografi. Hur hittar de nya bilder? – Vi letar hela tiden efter nya uttryck. Har vi sett ett visst uttryck över hundra gånger så köper vi inte det hundraförsta exemplaret, säger Bengt Swegmark. Makarna Swegmark har även byggt upp en stor samling äldre svartvita fotografier som de anser håller hög kvalitet i allt från bildval till framställning. Men det är inte på auktionerna som de letar. – Priserna är vansinniga nu. Budgivning på auktion är ingenting vi deltar i, säger han. I stället åker de på internationella mässor och följer utvecklingen på andra sätt. – Ibland bestämmer vi oss i förväg om vi sett mycket av någon viss fotograf. Då plockar vi ut det som vi är intresserade av och sedan kontaktar vi vederbörande. Vi köper aldrig någonting slumpmässigt.

richard avedon

– Att köpa fotografi på auktion är som att köpa guld eller hus, alltså verkligen hårdvaluta, säger Hasse Persson, internationell kurator, fotograf och rådgivare åt auktionshuset Bukowskis. Guld, skog och fotografi har varit väldigt stabila investeringsobjekt och priserna har stigit oavbrutet sedan 1970-talet. Ett av skälen är att marknaden är liten och exklusiv, jämfört med till exempel olja. Om man vet vad man gör finns stora pengar att tjäna. De som samlar fotografi gör det för att de älskar det och säljer inte alltid vidare. Ta ett objekt av Richard Avedon som sällan kommer ut på marknaden. För seriösa samlare är det en eftertraktad ikon man gärna vill ha, efterfrågan är alltså stor och priserna rusar uppåt. I usa, England, Frankrike och Japan har det länge funntis en marknad för konstfotografi. – Redan i början av 1970-talet gav Marlborough Gallery i New York en av de första utställningarna med Irving Penn. Med lång fördröjning är det detta som ligger bakom det nyvaknande intresse som vi ser i Sverige i dag, säger Hasse Persson. En annan viktig förklaring till det ökade intresset för fotografi är att dagens konstköpare tillhör en generation som har växt upp med tv, foto och film. De ser fotografi som konst, något som de äldre och traditionsbundna måleriköparna inte alltid gjort.

Dyrt var det här. Richard Avedons »Dovima with the elephants«  såldes för över 1 miljon dollar 2010. Världens dyraste fotografi är Andreas Gurskys »Rhein II«, 1999. Det såldes för 4,3 miljoner dollar på Christie’s i New York, november 2011.

För att en fotografisk bild ska öka i värde krävs kvalitet i minsta detalj. Lena Nytén, intendent och fotoexpert på Bukowskis poängterar att fotografen bör skaffa sig absolut kontroll över vad han eller hon lämnar ifrån sig, redan från början.


pieter ten hoppen

anders petersen

»Lily och Rosen« av Anders Petersen såldes för 30 000 kronor på Bukowskis 2011.

Bilden från serien »Balakot« av Pieter ten Hoopen är populär. Den säljs för 3 500 kronor på Galleri Kontrast, Stockholm.

Irving Penns bilder är bra skolexempel. På 1970-talet kunde man köpa en Irving Penn för 5 000 kronor i Sverige. I dag värderas hans bilder till 200 000 – 300 000 kronor. För vissa får man betala uppåt 800 000 – 900  000. – Penn var tidigt utställd på välrenommerade ställen och han har aldrig släppt ifrån sig en bild som inte är signerad och numrerad. På bilderna står dessutom noggrant redovisat när de är tagna och antalet framtagna exemplar. Sådant har stor betydelse och det är detta som folk betalar för i dag. Att kunden vet när och hur exemplaret de håller i sin hand är gjort och hur unikt det är. Bukowskis har tackat nej till svartvita bilder av mycket kända namn därför att bilderna haft fläckar eller skador. – Skölj ur ordentligt. Ta ansvar för ditt verk. Släpp bara ifrån dig en kopia som är tiptop och i bästa skick. Då först signerar du, säger hon. Lena Nytén poängterar att värdeökningen inte sker med alla typer av fotografi. Bukowskis tar till exempel aldrig emot fotografi som varit pressbilder. – Det är stor skillnad på pressbilder och signerade, numrerade bilder som är tänkta som konstnärliga verk från början. Jag kan inte sätta ett värde på dina pressbilder, om jag uttrycker mig klart. Det är också viktigt att klargöra att vi pratar om auktion nu. Gallerierna har sin agenda och sin prisbild, vi värderar bilderna utifrån tidigare försäljningar på auktionsmarknaden, säger hon. På Galleri Kontrast i Stockholm säljer Mia Klintewall dokumentär- och pressfotografi till en stadigt växande kundkrets. Mia Klintewall är kritisk till de uppdrivna auktionspriserna på fotografi: – Folk blir vilseledda när media bara skriver om auktionerna som om objekten inte skulle vara tillgängliga någon annanstans. För samtida fotografer som representeras av agenter och gallerister

behöver man faktiskt inte trissa upp priserna eller jaga efter dem på auktion. När Anders Petersens bild Lily och Rosen såldes på auktionshus fanns den samtidigt att köpa på Galleri Kontrast, 9 000 kronor billigare. Mia Klintewall ser inte att hennes försäljning påverkas av auktionspriser eller andra trender. – Att försäljningen ökar beror helt enkelt på att jag jobbar med den hela tiden. Många tror att de har uppfunnit hjulet men fotografi fanns ju innan Fotografiska också, säger hon. Hennes kunder är ofta privatpersoner som »vill ha något lite bättre hemma« och över 200 konstföreningar som köper regelbundet. Även fotograferna själva köper en hel del. – Väldigt många fotografer köpte till exempel bilder av Pieter ten Hoopen. Vi sålde över 100 stycken. Guld, skog och fotografi ... Vilka investeringar krävs då av mig själv som fotograf för att mina projekt ska få ett värde på lång sikt? Jag frågar Hasse Persson som har ett helt yrkesliv med fotografi bakom sig. – Det är de projekt som man har tagit på allvar som överlever. Det du gör för brödfödan kan du glömma. Själv har jag 17 meter fotopärmar på Scanpix. Nittionio procent av de bilderna kommer jag aldrig att sätta min signatur på. Sedan har jag bilderna från Studio 54 som jag har gjort i tolv exemplar och är väldigt restriktiv och noggrann med. Man måste skilja på vad som är viktigt i ett längre perspektiv och i ett kortare. Det vanligaste misstaget fotografer gör är att inte ta sig själv på allvar. Han tror att en fotograf kan göra mellan tre och fem riktigt bra projekt under sin livstid, inte fler. – Ju djupare du söker i dig själv för att leta efter det unika desto större frihet har du för det finns ingen annan som du. Du är inte lik någon annan människa. Letar man tillräckligt djupt i sig själv så har man inga konkurrenter, säger han.

VAD klubbades FOTOGRAFIERNA FÖR? GUNNAR SMOLIANSKY »Saltsjö-Boo«, 1977 15 500 kronor TUIJA LINDSTRÖM »Iron 2«, 1991 66 000 kronor MARIA MIESENBERGER »Utan titel (Lilla bollen)« 1993 82 000 kronor HELENA BLOMQVIST »Girl in red coat«, 2006 27 000 kronor MARIA FRIBERG »Almost there«, 2000 165 000 kronor LENNART DUREHED »Kontrabas«, 1997 10 000 kronor LARS TUNBJÖRK »Skara sommarland«, 1989 12 000 kronor CHRISTER STRÖMHOLM »Bleka damen, Barcelona«,1959 95 000 kronor HANS HAMMARSKIÖLD »Spanska ridskolan«, 1952 35 000 kronor MIRIAM BÄCKSTRÖM »29 variations of light«, 2002 400 000 kronor MIKAEL JANSSON »Mini Andén«, 1996 40 000 kronor EVA KLASSON »Paris 1975«, 2008 8 500 kronor

Källa: Bukowskis Contemporary, 2012 fotografisk tidskrift | 26


Foto: Dawid

Du har v채l bokat?

kameradoktorn Birger Jarlsgatan 38 | Tel.08-410 50 450 | www.kameradoktorn.se


Ovan: Den grundläggande konverteringen har lagts på. Nedan: Det slutliga resultatet, när vignettering, korn och kontrastkurva lagts på. På sfoto.se kan du se alla steg.

fotografisk tidskrift | 28


praktik

Digitala gråtoner Renässans för svartvita bilder. Svartvitt har fått en renässans. Vi har fått skrivare som har flera gråa bläck. Utskrifterna får därigenom en lång och nyanserad valörskala. Det finns papper som har en yta och lyster som är snarlika de svartvita fotopapper som vi använde i mörkrummet. Och det är inte bara i utskrifter som vi återigen kan få fram bra svartvita bilder. Även i tryck kan i dag svartvita bilder återges med en stabil gråton och med djup svärta. Problemet är bara att få fram snygga svartvita filer från våra digitala kameror. På de flesta digitalkameror finns ett svartvitt läge, vilket är det effektivaste sättet att få fram slätstrukna och tråkiga svartvita bilder. Fotografera i stället i råformat och gör den svartvita konverteringen i efterhand. Genom att du där kan variera hur mycket information du hämtar från respektive färgkanal kan du därigenom styra hur din färgbild omvandlas till svartvitt. Det finns en rad olika tilläggsprogram för ditt bildbehandlingsprogram som gör detta jobb. Jag har testat ett par av dem och har inte hittat något som gör jobbet bättre än de filter som finns i Photoshop. Men i Photoshop det många metoder att göra konverteringen. Den sämsta är att gå till Bild > Läge > Gråskala. En bättre metod är att använda Blanda kanaler (Lager > Nytt justeringslager > Blanda kanaler) och där kryssa för Monokrom. Genom att sedan kombinera de tre kanalerna på olika sätt är det enkelt att styra utseendet på den svartvita bilden. Ännu större flexibilitet får du om du lägger ett Nyans-/mättnadslager mellan ditt bakgrundslager och kanalblandningslagret. Då kan du ändra på färgernas intensitet och ton i nyans-/mättnadslagret och på så sätt 29 | no 1/2012

påverka hur ditt kanalblandningslager gör om bilden till svartvitt. Svartvitt justeringslager Men den smidigaste metoden är att använda justeringslagret Svartvitt (Lager > Nytt justeringslager > Svartvitt). Genom att klicka på justeringsfingret i dialogrutan kan du sedan klicka på olika färger i den ursprungliga färgbilden. Sedan drar du till vänster med fingret för att mörka ner dessa färger, åt höger för att göra dessa färger ljusare i den svartvita bilden. Jag brukar sträva efter att få till en bra grundkorrigering först, där så många av valörerna har fått det utseende jag vill att de ska ha. Men det är nästan alltid några delar av bilden där jag vill ha en högre tonseparation. Och här visar sig den största fördelen med att arbeta med en färgbild som underlag för den svartvita bilden. Släck ditt svartvita justeringslager genom att klicka på ögat i lagerpanelen. Markera sedan ditt bakgrundslager genom att klicka på detta lager i lagerpanelen. Gör sedan en markering av den färg som du vill

Vill jag göra en bild som ser ut som om den vore tagen på svartvit film nöjer jag mig inte med att konvertera bilden.

ljusa upp eller mörka ner. Enklast gör du det genom kommandot Färgområde (Markera > Färgområde). Med markeringen på plats lägger du till ett likadant svartvitt justeringslager som tidigare. Genom att nu göra om den svartvita konverteringen och ändra på hur du översätter denna färg till gråskala får du nu ett mycket flexibelt arbetsflöde. När du justerat denna färg aktiverar du igen ditt ursprungliga konverteringslager. Genom att den färgen redan är konverterad till svartvitt kommer den inte att ändra sig i ton. Om jag vill göra en bild som ser ut som om den vore tagen på svartvit film brukar jag inte nöja mig med att konvertera bilden till svartvitt. Jag brukar först addera en vignettering och sedan lägga på lite kornstruktur. Till slut justerar jag kontrasten i bilden med ett kurvjusteringslager. Vignettering Vignetteringen är enkel att skapa. Lägg till ett kurvjusteringslager och dra kurvans mittpunkt nedåt till dess att hela bilden blivit för mörk. Överdriv gärna effekten i detta läget, eftersom du sedan kan minska påverkan på bilden. Välj sedan övertoningsverktyget och se till att du har svart som förgrundsfärg och vitt som bakgrundsfärg. Kontrollera att du har den vanliga övertoningen vald (Förgrund till bakgrund) och välj Radiell övertoning. Klicka i mitten av bilden och dra ut mot bildkanten med musknappen nedtryckt. Släpp upp musknappen när du når kanten av bilden. Du ser då hur din nedmörkning försvinner i mitten av bilden. Utåt bildkanterna är den dock fortfarande synlig. Vill du minska effekten i de centrala delarna av bilden ännu

mer ser du först till att din mask är markerad. Gör sedan en nivåjustering (Bild > Justera > Nivåer) på din mask genom att dra den svarta triangeln in mot mitten. Din mask kommer att bli helt svart i mitten av bilden och därigenom minskas nedmörkningen. Avsluta med att dra i ditt opacitetsreglage i lagerpanelen till dess att du får en lagom vignettering. Korn Att skapa en snygg kornstruktur är svårt i Photoshop. Jag gör det genom att addera ett par, tre lager som jag fyller med grå färg och sedan lägger i blandningslägena Täcka över, Mjukt ljus eller Hårt ljus. Sedan lägger jag på brus på dessa lager (Filter > Brus > Addera brus). För att få fram lite mer slumpmässsig variation på kornstrukturen använder jag olika inställningar på mängden i respektive lager. Jag avslutar med att öppna lagrets Lagerstil (Lager > Lagerstil > Blandningsalternativ) och dra bort synbarheten på dessa lager genom att dra den svarta och vita triangeln i det underliggande lagret mot mitten. På så sätt syns kornet mest i mellandagrarna och mindre i hög- och lågdagrar, vilket skapar en trovärdigare effekt. Jag avslutar alltid en konvertering till svartvitt med ett kurvjusteringslager, där jag trycker samman skugg- och högdagertonerna och ökar kontrasten i mellantonerna. Den svartvita filmen har en helt annan tonskala än vad vi får från våra digitala kameror. För att få fram ett resultat som mera påminner om vad film ger är denna kontrastökning viktig. På sfoto.se kan du följa hur jag har bearbetat bilden steg för steg. Där hittar du också de makron jag använder. / Stefan ohlsson


Barbara Davidson

teknik

Betaversion av nya Lightroom Lightroom 4 Beta kan laddas ner gratis och användas fram till dess att programmet släpps i en skarp version. Den skarpa versionen förväntas komma ut under april i år. Nyheterna i den nya versionen är en uppdaterad process, vilket gör att brusreducering och skärpa blir bättre. Adobe har också förändrat gränssnittet för inställningarna, vilket till en början kan verka rätt ovant, men efterhand blir betydligt naturligare än de gamla inställningarna med sina rätt förvirrande namn. Andra nyheter är en funktion för att skapa bokdokument, utökat stöd för videofiler, simulering på skärmen av bildens utseende efter utskrift och att om bilderna är geo-taggade kan man se var bilderna är tagna via Google maps.

Hög precision.

Datacolor uppdaterar Spyder De nya generationerna av skärmar med stort färg- och kontrastomfång har varit en utmaning för tillverkare av skärmkalibratorer. Datacolor har nu uppdaterat sina kalibratorer för att kunna hantera dessa skärmar bättre. Datacolor Spyder 4 har en högre precision framför allt vid mätning vid låga ljusnivåer på skärmen.

Nu med hörlursingång.

Nikon D4 med lägre brusnivå nikon uppdaterar sin avancerade proffsmodell till D4, som har en upplösning på 16 megapixlar och en maximal fotograferingshastighet på 10 bilder/sek. Känslighetsomfånget är 100 – 12 800 iso i normalt läge, 50 – 204 800 iso i utvidgat läge. Nikon hävdar att D4 har ett steg lägre brusnivå jämfört med föregångaren D3s. Nikon har en plats för ett Compact flash-kort och en för den nya kortstandarden qxd, som ska ge högre utläsningshastighet än vad Compact flash-kort kan komma upp till. Nikon D4 har fått hörlursutgång, vilket gör att man kan lyssna på det ingående ljudet under videoinspelning. I full hd kan man spela in i 24, 25 eller 30 bilder/sek, i 720p går det också att använda 50 och 60 b/s. Maximal tid för ett klipp är 20 minuter, oavsett upplösning.

Fuji utvecklar ny systemkamera

Mamiya och Leaf slås samman

fujifilm x-pro1 har ett nytt sätt att placera ut färgfiltren över sensorytan. Fuji säger att man inspirerats av filmens mer slumpmässiga fördelning. Det medför att risken för moaré reduceras och Fuji har tagit bort aafiltret. Kameran använder en hybridsökare och har en ny objektivbajonett med kort registeravstånd. Det gör det enkelt att göra adaptrar för olika objektiv. Redan från början finns en adapter för objektiv med

kameratillverkaren Mamiya och bakstyckestillverkaren Leaf går samman i en enhet. Under namnet Mamiya Leaf kommer de att koordinera sin utvecklingsverksamhet. Både Mamiya och Leaf ägs av PhaseOne. Avsikten är att skapa en tätare integrering mellan kamera och bakstycke, säger företagen som motivering till samarbetet. Kamerorna och objektiven från Mamiya och bakstyckena från Leaf kommer dock fortfarande marknadsföras under respektive namn.

Ny objektivbajonett.

Leica M-bajonett. Men Fuji har också tagit fram egna objektiv. Först ut i det system som Fuji säger att de ska utveckla är en 18 mm f/2, en 35 mm f/1,4 R och en 60 mm f/2,4 makro. Eftersom sensorn har en storlek på 23,6 x 15,6 mm motsvarar detta brännvidder på 27, 52,5 och 90 mm.

fotografisk tidskrift | 30


Niklas briselius förbundsjurist

debatt

Catharina Ekdahl SFF:s vd

Oseriös debatt skapar hjärnspöken SFF:s jurist Niklas Briselius och SFF:s vd Catharina Ekdahl om de skadliga osanningarna om lagförslaget om olovlig fotografering. Artikeln har även publicerats i Medievärlden och Journalisten. Många har blivit upprörda över förslaget om så kallad olovlig fotografering som presenterades i januari 2011 av Justitiedepartementet. Orsaken till oron skyller vi på den debatt som förts i media och på olika platser runt om i landet. Enligt vår uppfattning är den djupt oseriös och präglas av stor okunskap om vad lagförslaget egentligen innebär. Det är anmärkningsvärt att normalt sett kloka personer sjunger med i den offervisa om kränkningar av pressfriheten och ingrepp i yttrandefriheten. Syftet med dessa utspel tycks vara att skrämma yrkesfotografer, uppvigla allmänheten och ta chansen att få banna politiker. För något stöd för klagosången finns inte i lagförslaget. Vi ser däremot en mycket stor fara i att debatten planterar en missuppfattning hos allmänheten som kan medföra svårigheter för yrkesfotografer att utföra sina uppdrag framöver. Lagförslaget tar för det första inte alls sikte på seriöst arbetande yrkesfotografer. Det vill komma åt kränkningar av privatpersoners integritet som sker med teknisk utrustning. Det är fråga om fotografering eller filmning som 1) sker utan tillstånd på en plats dit allmänheten inte ska ha insyn (t.ex. bostaden, omklädningsrum, offentlig

31 | no 1/2012

toalett m.m.) och som är ägnat att kränka den personliga integriteten, 2) sker påträngande, närgånget eller dolt oavsett plats och som allvarligt kränker den personliga integriteten (exempelvis vid våldtäkts-, misshandels- och olyckssituationer när privatpersoner är särskilt utsatta och försvarslösa). Det är förhållandevis hårda krav som uppställs för att det överhuvudtaget ska handla om en kriminell handling. Vad debattörerna tycks tro är att den här typen av kränkande beteende inte behöver föras in i lagstiftningen. En dom i Europadomstolen från år 2004, som populärt kallas Lex Caroline, fick dåvarande regeringen att tillsätta en utredning med uppdrag att se över vår svenska skyddslagstiftning för den personliga integriteten. Tillsammans med ett par svårdömda rättsfall, där exempelvis en hyresvärd hade låtit installera en kamera i en kvinnlig hyresgästs badrum konstaterade utredningen att det finns en lucka i lagen och att Sverige inte uppfyller det som konventionen för mänskliga rättigheter kräver av nationell lagstiftning. Sverige är ett av de få länder som inte har något förbud mot fotografering av den här typen. Det räcker att vi går till våra nordiska

grannländer för att hitta fotograferingsförbud som skulle få debattörerna att baxna. Det bör tilläggas att något krav på kränkning inte finns inskriven i några nordiska förbud mot fotografering. Än mindre finns det undantag där allmänintresse skulle kunna motivera handlingen. Just undantag för bland annat allmänintresset i det svenska förslaget är en rejäl anledning att slippa oroa sig som yrkesfotograf. Det finns nämligen ett så kallat försvarlighetsrekvisit inskrivet som tveklöst skulle fria de bilder som främst yrkesfotografer tar, även om det har skett olovligt, kränkande, dolt eller på insynsskyddad plats. Det är för oss en gåta att debattörerna så samfällt har undvikit att nämna det här viktiga undantaget. I motiveringen till undantag nämns särskilt om fotograferingen sker i nyhetsförmedling eller för konstnärligt syfte. Vår uppfattning är alltså att denna undantagsregel ytterst friar all seriös bildjournalistik från den föreslagna kriminaliseringen. Det bekräftar även att syftet med lagförslaget inte är att hindra yrkesfotografer från att utföra sina uppdrag. Vad vi ytterligare vill nämna är att Justitiedepartementet planerar att lägga fram en lagrådsremiss om

förslaget i februari och slutligen en proposition i mars månad. Det är med andra ord ett tåg som rullar på. Vad vi dessutom känner till är att Justitiedepartementet överväger att byta namn på förslaget från »Olovlig fotografering« till »Kränkande fotografering«. Ytterligare ett kvitto för oss som jurister och företrädare för yrkesverksamma fotografer genom Svenska Fotografers Förbund att kriminaliseringen inte avser eller ens berör dessa. Vår enda och allvarliga farhåga är att en fortsatt felaktig och missvisande debatt om att det ska införas ett fotograferingsförbud skapar hjärnspöken hos yrkesverksamma fotografer och därigenom hämmar dem i fotograferingsögonblicket. På samma sätt bidrar den hittills besinningslösa debatten till att allmänheten får för sig att de framöver kan stoppa yrkesverksamma fotografer från att fotografera. Vår förhoppning är att vi nu har lyckats bringa klarhet i den oseriösa debattens virrvarr och övertygat fotograferna att de lugnt kan fortsätta att fotografera om, eller snarare när, lagförslaget blir verklighet.

Detta är en förkortad version av artikeln som finns att läsa i sin helhet på sfoto.se.


johan gunséus

medlem

NYA MEDLEMMAR

Nyttig lunch för bildköpare.

SFF-turnén drar igång tolv orter får besök av sff under våren och hösten 2012. Turnén sparkar igång i Malmö den 15 mars. Medlemmar kommer i mitten av februari att få en särskild möjlighet att bjuda in sina uppdragsgivare till ett ovanligt nyttigt lunchseminarium, där en lättare lunch varvas med föredrag om bildrättigheter, fotografyrket och avtalsrätt. Vi vänder oss direkt till olika kategorier av bildköpare och bildanvändare med inbjudan. Under våren besöker vi även Umeå, 21 mars och Östersund, 26 mars. Lunchseminariet kommer att vara avgiftsbelagt och anmälan är bindande. Mer info, se annons på sidan 24.

PRISGUIDEN ÄR HÄR

Pasi Ilvesviita ny medlem.

Hej, Pasi ilvesviita! Varför gick du med i SFF? – Jag gick med för att känna större trygghet och kunna bolla med några som har koll på branschen som helhet. Och för hjälp med tvister som jag hamnat i med stora företag då jag känt mig helt maktlös, här har SFF hjälpt mig mycket. Och jag vill visa mina kunder att jag är en seriös yrkesfotograf.

drygt 400 av sff:s fotografer har svarat på frågor om arvoden, användningsrättighet, priser och omsättning. Birgitta Karlsson som sammanställt enkäten ser att problemen att hävda sina priser och rättigheter kvarstår, att det är köparnas marknad. – När man jämför svaren från olika platser i Sverige ser man att det finns en större förståelse och respekt för professionella fotografer i storstadsregionerna och hos större kunder, säger hon. Läs mer på sfoto.se

knut koivisto

Johanna Jedenius

Terése Andersson, Örebro; Malin Arnesson, Bua; Lo Birgersson, Göteborg; Tobias Björkgren, Stockholm; Fredrik Broman, Gunnarsbyn; David Ellersten, Spånga; Simon Fagéus, Göteborg; Vidir Geirsson, Trelleborg; Pasi Ilvesviita, Göteborg; Leona Kangur, Stockholm; Maria Langen, Stockholm; Cecilia Lidholm, Lidköping; Jan Lindblad jr, Nyköping; Jonas Lindstedt, Göteborg; Eliq Maranik, Stockholm; Johanna Nyholm, Stockholm; Anna Persson, Stockholm; Ken Pils, Linköping; Daniel Rönnbäck, Åre; Niclas Sandberg, Norrköping; Alice Öberg, HusbyRekarne; Lars Öberg, Umeå; Bert Öhman, Kvissleby; Pernilla Önnerdal, Knivsta.

samarbete med Varningsinfo erbjuds sff:s medlemmar nu 30 procent rabatt. Läs mer på varningsinfo.se.

FÖRFATTARFONDEN

Hanna Teleman ny på jobbet.

fortsätta sin frilansverksamhet på halvtid. Hennes mejl är hanna.teleman@sfoto.se Läs en intervju med henne på sfoto.se.

VI FÖRSTÄRKER RÅDGIVNINGEN

SLIPP BLUFFFAKTUROR

den 1 februari började Hanna Teleman arbeta som medlemsrådgivare på Svenska Fotografers Förbund. Hon är fotograf och kommer

problemet med bluffakturor från oseriösa företag växer lavinartat. Den grupp som blir mest utsatt för detta är småföretagarna. Genom ett

mellan den 1 februari och 1 mars kan du som gett ut en bok/medverkat i en bok söka pengar från Författarfonden. Läs mer och ladda ned ansökan på sfoto.se.

BOKA IN 27–28 APRIL årsstämman för sff och årsmöte för Fotoförfattarna sker lördagen den 28 april och inspirationsdagen ligger dagen före, det vill säga fredagen den 27 april. Inspirationsdagen med ett digert program kommer att äga rum på Fotografiska. Den 28 april avslutas stämman med en stor fest. Mer information kommer. fotografisk tidskrift | 32


fråga juristen

reklam på facebook Hej juristen! På sistone har jag fotograferat en del personer och skulle nu vilja lägga upp dessa som exempelbilder på Facebook. Behöver jag ha godkännande från de avbildade? Hälsningar Fredrik Svar: Hej Fredrik! Syftet

med att lägga upp bilderna är att göra reklam för din fotografiska verksamhet. Enligt lagen om namn och bild i reklam behöver du inhämta samtycke från de avbildade personerna. Lagen omfattar levande och identifierbara personer. Ibland behöver man göra en bedömning av om den avbildade är identifierbar.  I ditt fall uppfattar jag att de avbildade personerna är identifierbara och du behöver då inhämta samtycke för att få lägga upp bilderna. Det finns inget formkrav för hur samtycke ska komma till uttryck, men eftersom samtycket ska vara aktivt där man ska förstå vad man samtycker till är sff:s rekommendation att man inhämtar de samtycken som behövs skriftligen. Använd gärna de mallar för modellrelease som du hittar på sfoto.se.   

vad är användningsrätt? Hej! Jag har diskussioner med en kund som säger att de behöver förvärva äganderätt till bilderna. Jag har hävdat att det vi ska komma överens om är deras användningsrätt men de vill inte vika sig på den här punkten. Kan du klargöra skillnaden mellan äganderätt och användningsrätt? /Anonym Svar: Du har rätt i vad du sagt

till kunden. Överenskommelsen mellan dig och kunden 33 | no 1/2012

niklas briselius förbundsjurist sff

handlar om hur de ska få använda de bilder som du har upphovsrätten till. Med äganderätt avses vem som äger de fysiska eller digitala exemplaren av fotografierna. Om en kund behöver ha tillgång till det material som du äger kan ni komma överens om formerna för det. Kunden behöver ingen äganderätt för att kunna göra bruk av den användningsrätt som ni överenskommer om. Levererade bilder, liksom idé- och skissbilder har fotografen äganderätten till, och ska efter avtalad användning returneras till fotografen. Äganderätten bör således alltid separeras från användningsrätten i en överenskommelse.

kund vill ha upphovsrätt Hej! En av mina uppdragsgivare hävdar att de per automatik tagit över upphovsrätten till de bilder som jag levererat till dem eftersom de är beställare till bilderna, kan detta verkligen stämma? Jag vore tacksam för ett klargörande! /Lena Svar: Hej Lena! I den gamla

fotolagen, som upphörde när fotografier fördes in i upphovsrättslagen, fanns den s.k. beställarregeln som innebar en automatisk rättighetsövergång till en beställare. Sedan fotolagens upphörande 1994 uppstår numera alltid ensamrätt till fotografierna hos fotografen! Svaret på din fråga är således att din uppdragsgivare inte förvärvat upphovsrätten till bilderna utan att ni måste överenskomma om hur de får använda bilderna och att upphovsrätten till bilderna är din.

ordfört

lotta Schwarz ordförande sFF

Ska vi verkligen skjuta pianisten? hur många fotografer behövs det egentligen? Svaret kan vara noll. Samhället går inte under utan fotografer. Inte på det sätt som det skulle göra utan läkare eller bönder. Svaret kan också vara hundratusen eller så. Fotografer som berikar världen med bilder, för att kommunicera, för att berätta, för att försköna. Men egentligen är det inte den frågan som bör ställas. Det handlar mer om hur många utbildningsplatser på våra hög- och yrkesskolor som ska finansie-

Människor är tack och lov fria att välja vad de vill utbilda sig till om de betalar själva. Man får både drömma och satsa. ras med skattepengar. sff för då och då samtal med utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheter, för att hitta en gemensam och rimlig bild av samtida och framtida behov. Det är lite lättare att räkna ut hur många lågstadielärare som behövs. Man räknar barnen och alla ska ju gå i skolan när de blir sex år. Om jag ändå ska ge mig på att räkna, så kan det se ut så här: Svenska fotografers förbund har ca 2 400 medlemmar. Sedan finns det ett okänt antal fotografer som inte är med i förbundet. Om jag säger 1 600 så får jag en rund siffra. Slår man ut det på ett 40-årigt yrkesliv så blir det en pensionsavgång på 100 individer om året. Så för att behålla samma antal yrkesverksamma bör staten finansiera lika många utbildningsplatser. I Sverige finns det fem skolor som är statsfinansierade. Tillsammans släpper de ut ungefär 100 färdiga fotografer varje år, varav några söker sig till den konstnärliga arenan där konkurrensen är av ett annat slag. Plus-minus-noll. Därutöver finns några privata utbildningsföretag som ger längre kvalificerad yrkesutbildning. Det får de faktiskt göra hur mycket de vill. Studenterna betalar terminsavgifter med egna pengar. Det får de också göra hur mycket de vill. Människor är tack och lov fria att välja vad de vill utbilda sig till om de betalar själva. Man är också fri att starta företag och konkurrera på ett marknadsmässigt sätt. Man får både drömma och satsa. Varför gapas det då om att det måste dras ner på antalet utbildningsplatser? 100 är inte så många. Inte jämfört med 6 600 nya ekonomer varje år. Ligger inte problemet någon annanstans? Kunder som betalar för lite, vilket tvingar varje fotograf att ta fler uppdrag för att komma upp i en omsättning det går att leva av? Så ska vi verkligen skjuta pianisten? Ska inte strålkastaren och pekfingret riktas mot vissa bildköpare i stället? Det tror i alla fall jag. Under hela 2012 kommer vi att turnera runt i landet och träffa era kunder. Vi bjuder in statliga verk, kommuner, landsting, reklambyråer och företag för att prata pris och avtal. Du hittar turnéplanen i detta nummer. Ta en titt och bjud gärna in dina egna kunder när vi kommer till en ort nära dig! Det blir en dag i bildningens tecken. För det är ju ändå inte så att kunderna vill oss illa. De behöver kanske bara lite ny kunskap. Och utbildning är ju väldigt, väldigt bra!


sfoto.se

hans hammarskiöld

sfoto.se hade över 33 000 unika besökare under januari 2012 och förutom artiklar, debatter, tekniknyheter, vår teknikredaktör Stefan Ohlssons tester, forum sidor, köp och sälj, är sidor som »Vad kostar en bild?« och »Sök fotograf« mycket välbesökta. Du som är medlem i sff, logga in och använd sidorna, delta i och påverka samtalet du också. På hemsidan kan du som är prenumerant också ladda ned Fotografisk Tidskrift för läsning på ipad.

»Jag behöver motstånd för att kunna göra ett bra jobb.« Hans hammarskiöld vad har fotograferna Hans Hammarskiöld, Monica Englund, Åke Sandström och Saga Berlin gemensamt? Ja, bland annat har de alla blivit intervjuade i intervjuserien »Fotofika« som finns publicerad på vår webbplats. Hans Hammarskiöld anser att den alltför perfekta bilden är tråkig. – Jag behöver motstånd för att kunna göra ett bra jobb, säger han i ett samtal om estetik och om hur slumpen styr våra liv. – Sjukt roligt och fett nervöst, tycker Saga Berlin om sin konstnärliga debut på Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm.

Fotografisk Tidskrift Nr 1 2012, årgång 124 Chefredaktör och ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se AD Anders Birgersson anders@birgersson.se Formgivning Maria Loohufvud maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm

Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning , Tove Falk Olsson, Johan Gunséus, Oskar Hammarkrantz, Ann Törnkvist Omslagsbild David Magnusson Bildbylines Knut Koivisto Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Årstaängsvägen 5 b, 7 trappor 117 43 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Årstaängsvägen 5 b, 7 trappor 117 43 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se

F sälj digitalt genom Qiozk.com

ISSN 284-7035

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

fotografisk tidskrift | 34


Thrihnukagigur är en slocknad vulkan. På vår expedition in i magmakammaren, den enda existerande på jorden som man kan ta sig in i, firade vi ned oss 130 meter genom det vertikala schaktet till botten. Utan en bra kameraförsäkring hade jag aldrig tagit med min Hasselbladare.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Hans Strand

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se




  


Fotografisk Tidskrift 1 2012