FK-Nytt 2018-19 by FK-37

FK-Nytt

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Träffa

Våra juniorer presenterar sig Historia

Fjällskidarklubben 80 år Teknikhörnan

En perfekt sväng Resmål

Saas-Fee

Intervju med:

MARCUS SANDELL Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

FK-Nytt

Ordförandespalten Hejsan! Du håller i handen årets version av en förhoppningsvis fortlöpande tradition, Fjällskidarklubbens medlemstidning, FK-Nytt. I FK-Nytt vill vi naturligtvis berätta om aktuella ärenden gällande klubbens verksamhet, men även en del om dess historia. Klubben har ju en lång historia och har haft en central del i utvecklingen av de alpina grenarna i Finland. Detta känner de äldre medlemmarna säkert väl till, men samtidigt är ämnet relativt obekant för flera av oss yngre. Själv har jag ju bara hunnit vara medlem i knappt tio år och FK-37 omfattar så mycket att det även som styrelseordförande tagit några år att få grepp om allting. Vi vill också berätta om dagsaktuella saker inom den alpina skidsporten, dels för att dessa garanterat intresserar våra medlemmar, dels för att göra publikationen intressant även för allmänheten. Kärnan i vår verksamhet utgörs av barnens skidskola, träningsgrupperna, freestyle och Masters. Det är i första hand genom dessa aktiviteter som klubben förverkligar sitt syfte. Backen och stugan i Noux erbjuder utmärkta förhållanden för att idka denna verksamhet. Därför behandlar vi naturligtvis allt detta i FKNytt. I samband med detta vill jag tacka klubbens representanter i backbolagets styrelse: Casimir Bäck, Tobi Stenfors och Hannu Järvikallio, samt dess operativa ansvarsperson Pasi Tenkanen. Dessutom vill jag rikta ett tack till backens samarbetskumpaner: Folkhälsan Utbildning och Solvalla Stiftelse. Kaféet i backen drivs sedan ett år tillbaka av Pekka Väänänen och hans företag Green Window. Pekka har varit aktiv i Nouxtrakten i tiotals år och tog över kaféverksamheten från My Falck förra hösten. Vi intervjuar Pekka i tidningen och presenterar även hans övriga företagsverksamhet. Inför säsongen kommer det även att ske vissa förändringar i stugan. Det långvariga museiprojektet är på slutrakan och muséet kommer att öppna sina dörrar för medlemmarna i vinter. Vi kommer även att ställa ett skidserviceutrymme till medlemmarnas förfogande. Genom dessa förändringar strävar vi efter att allt effektivare utnyttja stugan som ett medlemsutrymme. Borta bra men hemma bäst heter det. För att uppskatta vår pärla i Noux måste man ibland resa längre bort. I denna anda presenterar vi ett intressant resemål i tidningen. Medlemmar uppmanas även att bidra med minnen från sina egna resor i framtida nummer. Under sommaren har det även skett mycket annat i föreningen. Klubben har beställt nya rockar åt sina medlemmar, totalt över 60 stycken, samt alldeles nya munktröjor. Det kommer att göras nya beställningar av båda klädesplaggen, så det finns ännu en chans att hinna med. Till sist vill jag ännu rikta ett tack till redaktionen, i första hand chefredaktör Mikko Mäntylä. Nu gäller det att svänga på bladet och läsa vidare i FK-Nytt, eller att ta på sig skidorna och göra några svängar först. Hoppas vi ses på GoExpo Winter, på Ylläs-lägret eller senast i Noux när backen öppnar. Med önskan om ett aktivt skidår för alla medlemmar!

-Peik

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Åström 3

Innehåll 5 7 14 18 20 27 31 34 37 39 41 43 46 49 50 51

Fjällskidarklubben -37 Intervju med Marcus Sandell Resmål: Saas-Fee, Schweiz Nuuksio Bike Park Fjällskidarklubbens första 80 år

Våra juniorer Våra Masters Våra tränare Skidskolan Skidskolelektion: Plogsväng Pekka Väänänen & Green Window På jakt efter den perfekta svängen 5 finska åkare som kan vinna guld på nästa OS

FK-37 frågesport Redaktionen rekommenderar på YouTube Händelsekalender

På pärmen: Marcus Sandell Pärmbild Ski Sport Finland Chefredaktör Mikko Mäntylä Layout Mikko Mäntylä

Bilder Max Staudinger Mikko Mäntylä Tom Karlemo Robin Falck Ski Sport Finland Ski Zenit FK-37:s arkiv

Tryckeri Reusner Ou, Tallin Upplaga 800 exemplar

46 Du hittar oss på:

FK-Nytt

Fjällskidarklubben -37 Fjällskidarklubben -37, grundad år 1937, är Finlands äldsta alpina skidförening. Idag har föreningen ca. 500 medlemmar. Klubbens språk är svenska. Vi bedriver skidskolegrupper för närmare 150 barn samt träningsverksamhet för dryga 50 juniorer och Masters. För detta ändamål anställer vi ett tjugotal skidlärare och tränare. Klubben idkar sin verksamhet i skidbacken Solvalla-Swinghill, vars majoritetsägare den är. Klubben driver även ett kafé i backen. Säsongen 2017-18 var lyckad även om backen öppnade några veckor senare än vanligt. Inför säsongen renoverades stugan och backens snösprutningssystem förnyades. Vintern fick sedan en ovanligt högtidlig start då klubben firade 80-årsjubileum i november. Över 60 gäster var närvarande. Senare ordnade föreningen snöläger till Stubai, Ylläs och Himos, samt medverkade i att ordna en regional juniortävling i Grankullabacken. Medlemmar från klassen U8 till Masters gjorde fint ifrån sig på tävlingar och säsongen gynnade sex FM-medaljer. På hemmafronten växte skidskolan rejält och onsdagstävlingarna lockade fler deltagare än på åratal. De två klubbkvällarna var synnerligen välbesökta. I handen håller du Fjällskidarklubben första medlemstidning. Den är ämnad att vara en viktig ny medlemsförmån och en ny kanal för klubbens medelanskaffning. Samtidigt hoppas vi att den ökar allmänhetens intresse för Fjällskidarklubbens verksamhet. Vi har försökt hitta en balans mellan material som angår klubben specifikt och skidvärlden generellt. Bland annat intervjuar vi Marcus Sandell, bekantar oss med klubbens juniorer, funderar på skidteknik och presenterar ett intressant resmål. Tidningen innehåller också reklamer från våra samarbetspartners. Inkomsterna från dessa går till att stöda juniorverksamheten. Därmed vill vi rikta ett varmt tack till varje företag som valt att bidra med en reklam! Vi hoppas också att du som läsare bekantar dig med vad dessa företag har att erbjuda. Till sist vill vi önska dig trevliga lässtunder! – Redaktionen Fjällskidarklubben på fjälltur i Ylläs-området för ”några” år sedan.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

AKTIIVISESSA YHTEISÖSSÄ TEEMME HYVÄÄ! Partioaitan ilmainen 365 Klubi koostuu reilusta 70 000 klubilaisesta, joita yhdistää arvostus luontoa kohtaan, halu nauttia raikkaasta ulkoilmasta ja joilla on kiinnostusta yhteiseen hyvään.

LUE LISÄÄ JA LIITY MUKAAN! 365klubi.fi • ilmaiset huoltopisteet myymälöissä G-1000-tuotteillesi ja kengillesi

• 365 -outdoor lehti 3 kertaa vuodessa

• vaihtuvia tuotetarjouksia

• laaja valikoima klubitapahtumia

• etuja lukuisilta partnereiltamme

• retkeilyvarusteiden lainauspalvelu

JOHTAJA

18 20

ALA

• 1% jokaisesta ostoksestasi kerryttää Ympäristöbonusta, vuonna 2017 lahjoitimme 94 464 euroa!

partioaitta.fi

INTERVJU MED:

MARCUS SANDELL Text: Mikko Mäntylä Bilder: Ski Sport Finland, Mikko Mäntylä

Marcus Sandell är den mest framgångsrika finlandssvenska skidåkaren någonsin. Hur ser han tillbaka på sin karriär och vad skall han göra till näst? Mikko Mäntylä träffade ”Mare” i Helsingfors. En molnig tisdag i juni anländer jag på restaurang Löyly på Ärtholmen och bemöts av en munter Marcus Sandell. Det har gått ungefär en månad sedan han anmälde att karriären är slut. Ännu när vi bokade intervjun trodde jag att vi skulle tala om kommande säsong och följande olympiad, men nu får det bli en tillbakablick på en fin karriär i stället. Hur tänker Marcus egentligen om det hela? En tillbakablick på karriären Utan diverse motgångar kunde du säkert ha nått den absoluta världstoppen. Blev något ogjort, eller är du nöjd med vad du åstadkom? – Jag är lite kluven på denna punkt. Å ena sidan vet jag att ifall saker hade gått annorlunda och kroppen fungerat, så skulle jag ha kunnat vara effektivare och skida flera säsonger. Å andra sidan tänker jag så här: jag skadade mig ordentligt, klarade av att komma tillbaka, kunde kontrollera skadorna och ändå ligga nära världstoppen. Det är jag jättenöjd med. Naturligtvis går det dagar då jag tänker på vad som kunde ha hänt, men jag fick nog allt ut av mig med tanke på omständigheterna.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Du råkade ut för en livsfarlig olycka år 2009. Hur förändrade det dig? – Som skidåkare gick allt från kvantitet till kvalitet. Jag började fundera på varför jag gör vissa saker. Jag ville förstå hur det jag gör med kroppen påverkar skidorna och min fart ut ur svängen. Samtidigt blev det lättare för mig att tävla. Jag insåg alltmer att detta bara är en sport, en hobby som blivit något lite mera. Det hela varar i högst 10-15 år, så man skall göra sitt bästa och njuta på vägen. Tidigare hade det alltid varit nervöst. Jag kände att jag måste lyckas i varje åk och varje tävling. Allt detta försvann i och med olyckan. Det fanns bara här och nu och vad jag kan göra för att bli bättre. Fakta: Marcus Sandell Född: 23.09.1987 (31 år) Bor i: Esbo och Stockholm Förening: GrIFK Alpine Familj: flickvän Skidor: Nordica Pjäxor: Nordica 7

7 snabba frågor till Marcus Var skulle du vara just nu om du skulle få välja? Fiska i Bahamas Motor- eller segelbåt? Motorbåt Stan eller Grani? Grani forever, men kanske stan just nu Bästa skidorten i världen? Alta Badia Favoritmat? Just nu en god aglio olio Favoritlåt? Rolling Stones: Gimme’ shelter Bästa skidåkaren någonsin? Viktigaste för mig personligen var Michael von Grünigen

Som person blev jag också lugnare. Nuförtiden blir jag hemskt sällan överrumplad eller panikslagen i någon situation. Jag vet helt enkelt hur jag fungerar. Vilken enskild framgång tittar du tillbaka på med största glädje och stolthet? – Jag har tidigare sagt att mitt största åstadkommande var att komma tillbaka från den stora skadan och kunna tävla i alla dessa år, men det är kanske ett tråkigt svar. Så om man i stället tänker på en enstaka tävling, så var ju nog första världscupspoängen grymma. Det hela hände jättesnabbt för mig. Före säsongen 2006-07 hade jag deltagit i någon enstaka Europa Cup och dessutom presterat dåligt. Inför säsongen började jag träna med EC-laget och så tog jag plötsligt mina första poäng i december. Allt gick alltså jättesnabbt från att bara vara en osäker och osannolik dröm till något som verkade realistiskt. Det förändrade allting. Jag blev hungrig på ett annat sätt, för jag insåg att jag har potentialen att utmana alla och vinna. Det var en otrolig känsla, särskilt då jag faktiskt var snabbast av alla i andra åket. Vilket var ditt enstaka bästa åk, på träning eller tävling? – Alla åk där jag varit snabbast har ju naturligtvis varit ganska bra. Men om man snarare tänker på känslan och tar i beaktande omständigheterna, så var finalen i St Moritz år 2016 ganska speciell.

”Det var krångligt när det tre tävlingar i rad kändes som att du inte kan hitta rätt position för att du har en kniv i ryggen.”

FK-Nytt

Jag låg sjätte efter första åket och förhållandena passade inte egentligen mig alls. Det blev för mosigt. Jag har nämligen alltid åkt rakt på porten och fått kämpa med att lämna lite mera utrymme. Om det inte är hårt underlag, har jag svårt att få ut det jag vill ur skidan. Då blir jag lätt passiv. Men det här åket i St Moritz var faktiskt bra. Efteråt visade det sig att Marcel Hirscher, som hade åkt före mig och legat fem hundradelar efter, vann med en hundradel i målet. Vi låg helt jämnt igenom åket. Det åket var som helhet ett sånt som jag alltid skulle vela ha kunnat klara av. Kroppen, taktiken och skidorna fungerade. Det kändes lätt och effektivt att åka. Vilken kändes däremot som lägsta stunden på din karriär? – Det finns vissa, till exempel båda OS harmar ju nog. Inför Vancouver hade jag just haft min stora skada och jobbat otroligt hårt för att överlag komma med. Jag tänkte väl att jag skulle få någon slags belöning för det jobbet, vilket jag nog med eftertanke fick, men när jag efter att ha varit 19. i första åket åkte ut i det andra kändes det inte så. Efter att ha kämpat så hårt kände jag mig felbehandlad, även om det förstås var en löljig tanke.

aldrig ens komma in på, att man inte tänker själv. Alla är ändå individuella. När ryggproblemen började skulle jag nog också ha tagit en längre paus. Särskilt vintern före Sotji borde jag ha haft mod att stå över några tävlingar. I så fall skulle mina ryggproblem kanske aldrig ha blivit så illa. På mentalsidan skulle jag också ha förhållt mig lite annorlunda. Vintern 2015 hade vi en tävling i Japan. Jag var till slut ungefär femtonde och kände mig usel. Med eftertanke var jag ju faktiskt femtonde bäst i världen, så kanske man kunde ha skippat att sitta på bussen och känna sig eländig. Vad kan vi lära oss av Marcus? Du har alltid varit hård mentalt? Vad är hemligheten bakom det? – För det första är detta en gren där man aldrig kan prestera på samma nivå varje dag. Åtminstone kan ingen förutom Marcel Hirscher göra det. Om man accepterar detta är man inte lika rädd för att

– Sotji var kanske allt som allt ännu svårare att behandla. Jag hade just året innan haft min bästa säsong någonsin och varit åttonde i storslalomcupen. Hela hösten flög jag. Vi tränade ofta med österrikarna och fransmännen och ingen kom nära mig på träningarna. Jag var i alldeles otrolig form. En vecka före säsongsstarten i Sölden skadade jag sedan ryggen. Hela veckan kunde jag bara åka ett eller två åk per träning. I Sölden klarade jag ännu av en sjätte plats, men sedan gick det neråt. Allt jag hade arbetat för och drömmen om att äntligen visa vad jag går för med en frisk kropp var borta. På OS avbröt jag sedan igen. Det kändes nog dåligt. Finns det något du med eftertanke skulle ha gjort annorlunda? – Jag började faktiskt träna ganska sent, ordentligt först som 15-16-åring. Det tror jag var avgörande i att jag någonsin orkade arbeta mig upp till toppen. Om jag skulle ha börjat tidigare skulle jag säkert ha tappat intresset. Under vissa perioder skulle jag definitivt ha tränat på ett sätt som inte skulle ha ansträngt ryggen så mycket. Som ung fick man ju ett träningsprogram i handen som man sedan följde, oavsett av hur det kändes. Det borde man

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Marcus karriär på en tidslinje. Segrare i Första Europa Cupen WC-poäng i storslalom (Hinterstoder, (säsongen 12/2006) 2006-07)

2006

2007

Kämpar sig tillbaka till sitt första vinter-OS (Vancouver, 2/2010)

2008

Silver på Första junior-VM top-10i storslalom placering (Flachau, (Whistler, 3/2007) 2/2008)

2009

Skadar sig allvarligt på träningar i Pitztal (09/2009)

2010

Deltar i det som blir hans sista WC-tävling (Beaver Creek, 12/2017)

8. i helhetscupen i storslalom (säsongen 2012-13)

2011

2012

10. plats på VM i storslalom (Garmisch, 02/2011)

misslyckas och kan mer fritt utöva det man vill. – Det andra är att man måste vara hemskt medveten om sig själv som idrottare. Det är ju omöjligt om man kommer till starten utan att veta vad man skall göra för att vara snabb. Då handlar det hela om tur: ibland har man en bra dag och ibland inte. Om man däremot vet exakt vad man skall göra för att vara snabb, kan man koncentrera sig enbart på det. Då behöver man inte tänka så mycket på vad man siktar på för resultat. Det händer av sig själv. – Det tredje som krävs är ett bra team som gör allt för att man skall kunna prestera bra. Jag var alltid noggrann med att ha en tränare jag kommer bra överens med, en fysiktränare jag litar på och en sakkunnig serviceman. När man har ett bra team, har man mycket att falla tillbaka på, vilket ger säkerhet. – Problemet var ju sen att jag sällan hade möjlighet att göra det jag ville för att kroppen inte tillät. Därför gick det upp och ner. Tidvis var det nog svårt att hålla motivationen uppe. Det var krångligt när det tre tävlingar i rad kändes som att du inte kan hitta rätt position för att du har en kniv i ryggen. Du verkar väldigt analytisk. Var du någonsin beroende av någon viss, magisk rätt känsla? – Den där magiska rätta känslan på en tävlingsdag hittade jag just via att veta precis vad jag skall göra. Som tur har jag alltid varit en åkare som presterar bäst när det är hårda, isiga och svåra förhållanden. Jag är beroende av en viss känsla. Om jag känner att det är mjukt och responsen från skidan är bristfällig, så kan jag bli lite råddig. Oftast är det som tur balkat och hårt i världscuppen. På många tävlingar var det så att jag värmde upp i en annan backe som var mjuk och det hela kändes lite fel. När jag kom till tävlingen hade jag väldigt kluvna tankar. Men då jag sedan stakade ut ur starttornet kände jag genast att det är panghårt och att skidan

2013

2014

2015

Andra vinter-OS 4. plats i (Sotji, WC-deltävling 2/2014) i storslalom (Garmisch, 02/2013)

2016

| |

2017

Avbryter sin säsong för en stor ryggoperation (01/2017)

2018 |

Anmäler att han slutar sin karriär (05/2018)

fungerar. I den stunden försvann all oro, för i såna förhållanden visste jag exakt vad jag måste göra för att vara snabb. Vad var det sista du tänkte på i starten? – När killen framför hade åkt hade man cirka två minuter tid på sig. Den använde jag för att gå igenom banan ännu en sista gång, främst vissa taktiska ställen; vad skall jag göra över den här kullen eller var kan jag pressa full fart. Jag försökte alltså skala ner det hela till bara en eller högst två tankar i huvudet. Jag försökte också bygga upp rätt aggressivitetsnivå, alltså skall man vara lite mjukare eller vad; handlar det om Beaver Creek där du skall föra svängarna långt eller Val d’Isere där du nästan måste hoppa framåt för att hinna med i följande sväng. Jag försökte helt enkelt hitta rätt laddning. Vad händer härnäst? Vad inom skidåkningen kommer du att sakna mest? – Mest kommer jag att sakna stämningen man har med laget. Man kunde säga att jag fick uppleva tre olika faser i landslaget. När jag steg till Europa Cup-laget och juniorlandslaget, hade jag supertyper runtomkring mig. Träningen blev väldigt professionell och man började analysera saker på ett nytt sätt. Där hjälpte även Kalle (Palander) mycket. Det kändes ju ganska speciellt i och med att Kalle igenom min barndom varit den stora idolen. Sen plötsligt var vi tillsammans, bodde tillsammans och jag fick skapa min egen tekniska stil tillsammans med honom. Senare kom en tid då jag länge var den enda idrottaren för att Kalle hade slutat och Jukka Leino var skadad. Under den perioden var det viktigt att jag hade ett roligt team runtomkring mig. Sen var det ju skoj när Samu (Torsti), Eemeli (Pirinen), Arttu (Niemelä) och andra började komma med.

FK-Nytt

”Nog är jag ju ibland oroad över vare sig jag kan hitta något som jag känner likadan passion för som skidåkning.” – Själva träningen var alltså rolig. Det är roligt att kunna utmana sig själv och kunna ta det nästa steget, särskilt när man är på en sådan nivå att varje lilla grej kan vara avgörande. Det saknar jag. Dessutom var ju livet nog fint. Du har många likasinnade typer runtomkring dig och det är roligt att hänga med dem runt i världen. Dessutom är ju själva tävlandet roligt, även om det var något av en berg- och dalbana för mig, där jag mådde dåligt och kände mig bra på samma gång. – Nu på efterhand märker jag dock hur trött jag är på allt resande, det eviga packandet och att leva i kappsäck. Det är roligt så länge du har ett bra gäng och det går bra, men sen när jag började ha alla världens problem och redan hade åstadkommit mycket, så gick det hela inte längre ihop. Den delen kommer jag nog inte att sakna överhuvudtaget. Hur fattade du beslutet att sluta? Var det svårt? – Det var en lång process som egentligen började för två år sen i december i Val d’Isere. Där bestämde jag mig för att ta en paus för att försöka fixa ryggen. Det beslutet var svårt att fatta och ännu svårare att motivera åt tränare, familj, Nordicas representanter och övriga. Tills dess hade jag alltid levt i hoppet om att när en frisk dag kommer så är jag

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

väldigt snabb. Därför var det svårt att ta en paus från tävlandet. Jag började ju dessutom även den säsongen så att jag var sjätte efter första åket. Men situationen blev ganska snabbt värre och till slut kunde jag knappt träna alls. Sista smällen var när det började påverka mitt övriga välmående. Jag åt starka mediciner och hade svårt att vara i det dagliga livet. I det skede bestämde vi att ta en paus. – Ett år senare hände samma på nytt. Orsakerna var olika, men stället samma. Den gången var beslutet redan mycket lättare. Småningom började jag inse att vägen tillbaka blivit massvis svårare än den varit tidigare. Mitt startnummer hade blivit uruselt och även efter operationerna begränsade min kropp hur mycket jag kunde träna. Samtidigt var jag ganska trött på hela rumban. I det skede blev beslutet egentligen ganska lätt. Efter operationerna är jag nu i en situation där jag mår bra i det övriga livet. Jag kan inte riktigt ännu spela fotboll, men hoppeligen snart. Att riskera min hälsa för att åstadkomma något som jag nästan redan åstadkommit var till slut inte längre vettigt. Vad är nu det nästa stora målet? Det är det jag försöker klura ut nu, så jag kan inte riktigt ännu svara på den frågan. Det jag hållit på 11

med hittills, även om det tidvis varit snävt, har gett massor och starkt påverkat den jag idag är. Jag tror att toppidrotten gett mig en bra bas för livet. Nog är jag ju ibland oroad över vare sig jag kan hitta något som jag känner likadan passion för som skidåkning. I första hand är planen nu att via studier eller jobb skapa en bra grund. Men för att jag skall vara glad om 10 år, skall jag nog ha fångat några rekordfiskar och allmänt ha njutit av livet. Om juniorer, drömmar, Noux och vänner Hurdana råd vill du ge åt dagens juniorer? – Det första är helt enkelt att våga drömma, för allt är möjligt. Det andra är att försöka förstå hur man fungerar och vad som passar en själv, men särskilt varför man gör saker. Varför tränar jag det här, varför upplever jag skidan på ett visst sätt, vad händer om jag gör så här med kroppen? Samma angår fysikträningen. Varför går du ut och springa, varför tränar du magmusklerna? Om man bryter ner och konkretiserar det hela, får man ganska mycket mera motivation. – I och med att alpin skidåkning är en sport där alla möter otaliga motgångar, så måste man tro på sig själv och inte ha för bråttom. Alla utvecklas i sin egen takt och det finns ingen genväg till toppen. Bara man tror på sig själv, är färdig att jobba tillräckligt och inte tar bakslag för drastiskt så kan man njuta av vägen. Det är ju det det hela handlar om, att ha roligt.

liten, vilket det förstås inte egentligen är. Dessutom var det roligt att åka i en lite större backe. Vad är en sak som mänskor inte vet om dig? – Jag vet inte om jag någonsin sagt det här. När man är skidåkare och börjar få framgång, så är det många som har en viss bild av en. De ser enbart skidåkaren Mare, vilket nog är helt trevligt, men annorlunda. För mig har det därför alltid varit viktigt att jag har ett kompisgäng som jag känt sedan jag var helt liten. För dem är jag alltid den Mare som gått i ettan. Vi talar inte ens egentligen om skidåkning med dem. Stunderna med dem är sist och slutligen kanske de roligaste man har. Då är jag Mare och inte skidåkaren Mare. I och med att jag slutat börjar jag nu egentligen gå tillbaka till att vara mig själv och inte bara skidåkare, vilket är ganska skönt på sitt sätt. Marcus tackar artigt för intervjun. Han verkar genuint ha njutit av våra lilla diskussion. Han lovar dessutom att vi kommer att ses i vinter i juniorträningskretsarna. Sen hoppar han i en stilig Audi och kör iväg.

Har du något minne från Noux som du kan dela med dig? – Jag hade faktiskt en av de bästa träningarna under mina juniorår i Noux. Jag var då 16 eller 17 år gammal och gick i alpint gymnasium. Det måste ha varit i februari eller mars. Förhållandena var som man skulle ha åkt på ett isplan – det blev inga spår, ingenting. Vi åkte säkert 30-40 åk slalom den kvällen och banan hölls perfekt hela den tiden. Det blev hård fart, vilket förstås är viktigt när man åker i en lite mindre backe. I den åldern var vi ju redan vana vid mellaneuropeiska backar i och med att vi åkte Europa Cup och så vidare. Den träningen var sjukt bra. Jag kommer ännu också ihåg träningen, vad jag försökte göra och ungefär hur banan var. – För övrigt var det alltid spännande att åka till Noux. Det kändes som en lång väg när man var 12

FK-Nytt

Familjeläger på Ylläs 5.-9./11.12 Tidtabell: 5.12 18.18 Tåget avgår 6.12 08.47 Tåget framme 11.00 Lunch på Stena 12.30 Buss till backen 13-16.15 Träning SL/GS 16.30 Buss till Stena 17.15 Bastu 18.30 Middag 7.-8.12 8.00 Väckning 8.30 Morgonmål 9.30 Buss till backen 10-12 Träning SL/GS 12-13 Lunch 13-15.15 Träning SL/GS 15.30 Bussen avgår 16.30 Bastu 18.30 Middag

Förutom tävlingsåkare, hoppas vi på rikligt deltagande från föräldrar och övriga klubbmedlemmar. Dessa kan boka liftkort, eller i stället välja att t.ex. skida terräng. Lägret har traditionellt varit ett trevligt socialt evenemang, med god mat, bastu och umgänge om kvällarna. Den 6.12 kommer vi naturligtvis att fira självständigheten.

-- 6 dagar --

-- 4 dagar --

9.12 Samma som 7.-8.12

9.12 8.00 Väckning 8.30 Morgonmål 9.30 Buss till backen 10-13 Träning SL/GS 13.15 Buss till Stena 14.00 Lunch på Stena 16.00 Bussen avgår 18.10 Tåget avgår

10.12 6.30 Väckning 6.45 Morgonmål 7.35 Bil till backen 8.15-10.15 Träning SG 10.30-11.30 Lunch 11.30-13.30 Träning GS 13.45 Bilarna avgår 15.00 Bastu 17.30 Middag 11.12 6.30 Väckning 6.45 Morgonmål 7.35 Bil till backen 8-12 Träning SG/GS 12.15 Bilarna avgår 13.00 Lunch 16.00 Bussen avgår 18.30 Flyget avgår

Det har blivit dags att anmäla sig till vårt traditionsenliga familjeläger på Ylläs. I år erbjuder vi två alternativa lägerpaket, antingen fyra eller sex dagar. Det längre alternativet är i första hand ämnat för juniorer i grupperna Bormio och St Anton, samt Masters. Vi åker tåg upp tillsammans, medan de som stannar sex dagar flyger hem.

10.12 09.14 Framme i Hfors

Grupperna JOC och France åker slalom på lägret. Bormio och St Anton åker fyra dagar storslalom och därefter två dagar super-g. Vi har hela backen för oss själva på måndagoch tisdagmorgnarna. Anmäl dig nu på följande sätt: 1. Meddela att du är på väg åt Mikko (mikko@fk-37.fi) eller Tom (tom@fk-37.fi) 2. Ifall du stannar 6 dagar, boka Finnairs ﬂyg Kittilä-HFors 11.12 kl 18:30. Skidorna får man hem med Mikko i bilen! Infomera oss om eventuella specialarrangemang och specialdieter!

Priser: -12 år 4 dagar 540 € 6 dagar 620 €

12-16 år 645 € 765 €

16- år Förälder med/utan liftkort 690 € 590/425 € 860 € 700/480€

Priserna täcker alla kostnader under lägret, förutom flyget tillbaka om man stannar 6 dagar.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Resmål:

Saas-Fee, Schweiz I och med att klimatet hela tiden blir varmare, finns det allt färre glaciärer i Europa som är öppna under sommaren. En av de som finns kvar ligger i Schweiz, undangömd bland Europas högsta toppar, intill den italienska gränsen. Text: Mikko Mäntylä Bilder: Ski Zenit, Ski Sport Finland

FK-Nytt

I år spenderade jag den kanske mest otroliga sommaren i mitt liv i Saas-Fee i Schweiz. Jag hade möjligheten att jobba som tränare för Ski Zenit, ett lokalt företag som ordnar läger åt idrottare från runtomkring världen och att därmed spendera åtta veckor på denna världskända glaciär. Saas-Fee är en liten by nära den italienska gränsen, längst inne i dalen Saastal. Folkmängden är dryga 1600. De lokala härstammar med få undantag från bara fyra familjer. De talar en dialekt av tyska som utomstående har svårt att förstå och håller sig mest för sig själv. Nästan alla driver hotell. Motordrivna bilar är föbjudna i byn. I stället använder lokala företag sig av små, elektriska fordon.

En snösäker glaciär Glaciären i Saas-Fee heter Allalingletscher. Skidområdet ligger mellan ungefär 3200 och 3500 meter över havet. Detta är ett ganska typisk höjdläge för europeiska glaciärer, men nästan 400 meter lägre än grannen Zermatt. När vi anlände i juli bemöttes vi av över två meter vacker vit snö uppe på toppen, men före slutet av augusti hade hälften smultit och resten blivit brun.

Förhållandena var i varje fall i stort sett ypperliga. När man börjar skida omkring 7.30 är det allt som oftast fruset och hårt. Detta fortsätter till ungefär klockan 10 beroende på dagen. Klockan tolv stänger glaciären. I juli var det regnigt, vilket betydde att Under sommarmånaderna övertas byn däremot av glaciären var stängd i genomsnitt varannan dag. en väldigt annorlunda värld. Från och med att glaNär vi skidade var det nästan alltid soligt. Mot slutet ciären öppnar i början av juli till att tävlingssäsongen av augusti blev förhållandena allt kallare och bättre. börjar i oktober, flockar sig världens bästa skidåkare hit i letan efter snö. Paketbilar fulla med Upp på glaciären tar man sig med två gondoler skidor rullar in, restauranger förvandlas till skidseroch ett underjordståg. Själva skidområdet har tre viceutrymmen och sportplanet fylls av muskulösa ankarlifter. Mängden backar är inte konstant, utan figurer i landslagsklädsel. Man stöter på Resi Stieg- nya lagas enligt behov. I slutet av augusti fanns det ler i matbutiken, ser det finska landslaget spela sju, av vilka två var reserverade för friåkning. En var minigolf och möter Dave Ryding på gatan. Men vad däremot stängd för fartträning. Resten var proppfulfår landslagen att komma just hit? la av slalom- och storslalombanor. Dessutom finns det en park och en skicrossbana. Backarna är av

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Fakta: Saas-Fee Kanton: Valais Folkmängd: 1636 (2016) Höjdläge: 1800 m ö.h. Trivia: Saas-Fee omringas av tretton toppar som är över 4000 meters höga. Den högsta av dem, Dom, är 4545 meter hög och därmed tredje högsta toppen i Alperna.

I Saas-Fee tränar juniorer och världsstjärnor sida vid sida. Dessutom är vyerna sällan illa. varierande profil. Vissa är ganska flacka, medan några sluttar så att man tänker glida ner när man lägger bana. Detta är en av sakerna som lockar världscupåkare hit, att de kan träna i krävande förhållanden. Träning med de bästa i världen I Saas-Fee är allt planerat på tävlingsåkarnas villkor. På morgonen åker tränarna först upp med gondolen klockan 6.15. Detta efterföljs av världscupsåkarna klockan 6.25. Resten får köa och släpps in från och med 6.30. Landslag som vill träna fartgrenar åker upp kl. 4.30. Ofta kan man se dem åka ner till byn när man själv först är på väg upp. Klockan 10.00 varje dag ordnas ett möte där banområden för följande dag allokeras. För att få de bästa linjerna måste man antingen vara lokal, världscupstränare eller skrika högst. Vi använde allt som oftast den sistnämnda strategin. På morgonen måste man sedan rusa till banområdet, för tomma linjer tas över blixtsnabbt. Regeln är att den som har första linjen märker sin bana och resten följer efter parallelt. Resultatet är en djungel av identiska banor i alla regnbågens färger. Det fina med systemet är att du kan hamna parallelt med vem som helst i världen. En vecka tränade mina 10-13-åriga juniorer slalom bredvid Dave Ryding. Vi skidade alltså fem meter ifrån killen som ledde efter första åket i Levi och dessutom på en identisk bana. Uppe hälsade han glatt på barnen och let dem åka först om de var redo.

I somras spenderade det finska herrlandslaget 20 dagar i Saas-Fee. Landslagens närvaro ger annars också träningen sin helt egna stämning. Vart än man tittar, ser man garanterat någon som är bland de hundra bästa åkarna i världen. Nästan varje dag åker man ankarlift med någon som man sett åka på tv. Allt som oftast berättar de gärna om sig själva och frågar intresserat om vad man håller på med. Det hela får en att inse hur demokratisk vår sport egentligen är. Det är ju inte så ofta som fotbollsjuniorer får sparka boll med Lionel Messi. Omringad av otrolig natur Min favoritstund under dagen var när man kom upp på glaciären för att lägga bana. Det var helt tyst däruppe. Ovanför en bergskedja som sträcker sig så långt ögat kan nå steg solen. Det hela var sagolikt och väldigt vackert. Saas-Fee är förövrigt också omringad av otrolig natur. Bergen reser sig direkt vid kanten av byn och erbjuden otaliga fina vandringar. Uppe på

FK-Nytt

sluttningarna bor bergsgetter och murmeldjur. Om man vill upp på de högre topparna eller glaciären kan man boka en bergsguide. En mysig alpby Själva byn är bland de mysigaste jag besökt. Cyklar ligger olåsta, barn traskar ensamma hem från skolan och hundar springer lösa. Här litar man på medmänskorna. Att det inte finns bilar gör helheten lugn och tyst. Alltid nu och då kan någon lokal vara lite brysk, men oftast bemöts man av leenden. Största delen talar bra engelska.

En dag då glaciären var stängd klättrade vi upp med de äldsta juniorerna till Mittagshorn (3142 m). Vägen upp tog dryga tre och en halv timmmar.

Byn är inte stor. Man kan gå från ena ändan till den andra på 20 minuter. Även i byn syns skidåkningen starkt. Lokala Intersport säljer tävlingsskidor och skidservice kan man hitta runt varje hörn. För torrträning finns ett modernt och fint idrottsplan. Dessutom finns här en av tre inneskidningsanläggningar i Schweiz. Det handlar om en matta, lite som en springmatta, som man skidar på. Den visar sig vara fantastisk för att förbättra grundtekniken.

skidförhållandena något som vem som helst garanterat njuter av. Pisterna är ju inte många, så hemskt många dagar kanske man inte trivs, men om man letar efter några dagars lite annorlunda sommarlov, är Saas-Fee garanterat värt ett besök. Framtiden

Även om Saas-Fee hör till de mest snösäkra glaciärerna i Europa, ser framtiden dyster ut. Klimatförändringen syns nämligen allra tydligast just här, uppe i bergen. Varje sommar är det närmare att skidområdet måste stängas. Själva glaciären drar sig tillbaka flera meter per år. Man kan se att den legat nästan en kilometer längre ner i dalen inom Varför komma? de senaste hundra åren. Samma öde har drabbat hela Alperna. Många glaciärer som ännu för några Med tanke på sommarträning är Saas-Fee garanårtionden sedan garanterat var öppna hela sommaterat en av Europas bästa glaciärer. Men har byn ren, tvingas nu stänga nästan årligen. Allt flera lag något att erbjuda åt hobbyskidaren? Uppe ser man hamnar flyga till södra halvklotet i stället, vilket ökar få turister. Detta är förståeligt – mödan och kostna- kostnaderna. Tyvärr är vi säkert den sista generatioderna kan kännas stora om man inte kommer hit för nen som regelbundet kan sommarträna i Alperna. att träna. Samtidigt är den vackra byn och de fina Det gäller att passa på så länge det hela varar! Mitt enda klagomål är hur dyrt allt är. I matbutiken kan man multiplicera inhemska priser med en och en halv. I restauranger är prisskillnaderna ännu mer drastiska. Även liftkortens priser orsakar svindel – 1500 euro för hela sommaren.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Text: Mikko Mäntylä

Nuuksio Bikepark

FK-Nytt

Om man råkat vistas i backen i höstas, har man inte kunnat missa att där har pågått en ny slags verksamhet, nämligen downhillcykling. Efter en två månaders provperiod i år, är tanken att grenen skall etablera sig som en del av Swinghill. Men vad handlar det hela egentligen om? En modegren Downhillcyklingens historia sträcker sig till 70-talets USA, men utvecklingen mot det den är idag tog sin tid. I dagens läge finns det en världscup och världsmästerskapstävlingar. Grenen har under de senaste åren fått allt starkare fotfäste i Finland. Särskilt populärt har det blivit för skidcentra att bygga rutter invid lifterna. Även i Noux åker man knapplift uppför backen. Detta gör Nuuksio Bikepark unik i huvudstadsregionen. Något för alla Det finns fyra rutter. Easy Rider i familjebacken passar barn och nybörjare, samt såna som inte har butikens dyraste terrängcykel. Snakes on a Plane i tävlingsbacken är redan betydligt mer krävande, med hopp och vissa ganska branta partier. I skogen bortom ankarliften hittas Narnia som är ytterst krävande. Träden växer helt intill rutten och vissa bitar är skrämmande branta. Den allra nyaste rutten, Forrest, som ligger mellan familje- och tävlingsbacken, är även den skräckinjagande. Nuuksio Bike Park erbjuder alltså något för alla, från nybörjare till landslagsåkare. Det roliga är att man en typisk lördag faktiskt hittar hela denna skala i backen. En provar grenen för första gången, medan en annan tränar inför tävlingar. Nybörjare gynnas stort av att det finns cyklar och skydd att hyra. Vilken som helst terrängcykel

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

duger nämligen inte och man behöver förhållandevis rejäl skyddsutrustning. En lyckad första säsong Bikeparken hann vara öppen i två månader denna sommar. Provperioden kan konstateras ha varit en succé. Under en öppna dörrars dag i augusti hittade kring tvåhundra cyklister till Noux. Den 7 oktober ordnades det däremot en nationell endurotävling i backen. Enduro är en mildare variant av egentlig downhillcykling. Tävlingens 150 platser gick åt snabbt och många blev utan. Allt detta visar att det finns efterfrågan på downhillcykling i huvudstadsregionen. Byggdes på talko Att Bikeparken överlag blev färdig i somras var något av ett mirakel. En stor del av arbetet gjordes nämligen på talko. Vissa frivilliga var i backen flera gånger i veckan under sommaren. Klubben vill rikta ett varmt tack till dessa, samt naturligtvis Swinghills anställda personal, för ett fantastiskt arbete. Vi välkomnar denna nya form av verksamhet med iver. En gren för var och en att prova Många klubbmedlemmar har redan hittat till Bikeparken, flera utan någon tidigare erfarenhet. Det har visat sig att grenen är fartfylld, fysiskt krävande och grymt rolig, samt tidvis lite skrämmande. Den är också utmärkt fysikträning för de som tävlar i skidåkning. Bikeparken kommer att börja beredas nästa vår så strax snön smultit. Efter det hoppas vi se så många klubbmedlemmar som möjligt hoppa på en cykel och prova grenen.

Text: Mikko Mäntylä Bilder: FK:s arkiv

Historia:

Fjällskidarklubbens första 80 år

FK-Nytt

Förra året firade Fjällskidarklubben sitt 80-årsjubileum. När klubben grundades kunde någon knappast ana att den en dag skulle ha en egen backe och stuga eller skicka representanter till både VM och OS. Å andra sidan rymmer klubbens historia också svåra tider, främst av ekonomiska skäl. I denna artikel gör vi en kort djupdykning i klubbens första 80 år.

År 1937 satt sex unga studenter på ölkällaren Ma-

”Skidåkandet var det viktiga. Det var upphovet till det hela”, har han sagt om sina första år i klubben.

”Klubben grundades för att medlemmarna skulle ha roligt”, har Walter Bretenstein, en av grundarna sagt.

Tankarna om ett slutet sällskap fick skrotas och klubben registrerades 1939. Vid det laget drog två av grundarna sig tillbaka och grundade Djuphavssimmarna i stället.

non och tyckte att sällskapslivet i Helsingfors behövde en injektion.

Namnet valdes för att några av de närvarande var aktiva fjällskidare, men skidandet spelade egentligen en liten roll i klubbens tillkomst. Ett aktivt skidintresse fanns förvisso, men det var först när klubbens första ordförande, Pelle Taucher, kom in i bilden som skidåkningen började dominera.

användas på den tiden, utan man fick åka buss eller promenera, ibland hela vägen från Grankulla till Helsingfors. Drömmen om egen backe Under krigsåren började huvudstadens kullar kännas otillräckliga och blickarna riktades västerut. Till en början hyrde klubben flera stugor i Esbo, men snart föddes drömmen om en egen backe. För att samla ihop medel ordnades det lotterier och fester. Klubbens danstillställningar i frack och långklänning var särskilt välbesökta. Redan tidigare hade Dick Waller studerat Esbokar

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Till en början idkades utförsåkning i Brunnsparken, i Alphyddan, på Observatorieberget och i Grankullabacken som invigits redan -34. I Grankulla fanns det till och med belysning. Den släcktes under kriget när det blev alarm, vilket gjorde åkandet extra spännande. Bensinbristen gjorde att inga privatbilar kunde

tan noggrant och konstaterat att de högsta höjdskillnaderna ligger där backen idag är belägen. En inspektionsrunda företogs av klubbens ledande experter, Rabbe Schauman och Gunnar Stenfors. De var till en början oroliga över att backen var för brant och undrade om snön skulle hållas kvar i en sådan sluttning. Efter ytterligare ett besök fattades ändå beslutet: här skulle klubbens backe ligga. Lyckligtvis kunde markområdet köpas till skäligt pris av tre olika ägare. Andan lär ha varit sådan då, bad man om något fick man det. Hösten 1946 började backen röjas. Nere på branten växte höga träd, medan övre flacken var ett enda 21

albuskage. Träd skulle fällas, buskar röjas och stubbar sprängas. Hela arbetet gjordes av frivillig talkokraft. På söndagmorgnar åkte en lastbil runt i Helsingfors och samlade de ivriga på flaket. På kvällen fick de skjuts tillbaka hem. Egentligen präglas hela klubbens tidiga historia av en otrolig talkoanda. Kanske var det kriget som sammansvetsat folket, kanske fanns det bara en stark gemensam vilja att trots knappa år bygga upp en fungerande förening. Otroligt nog skedde inga olyckor under röjningsarbetet och backen kunde invigas år 1947. Detta gjordes med en slalomtävling. Det som än idag är Helsingforsnejdens högsta, brantaste och tuffaste backe var ett faktum.

Backen invgides 1947 med en slalomtävling.

Tidig tävlingsframgång År 1937 ordnades de första FM-tävlingarna i utförsåkning i Salla. Klubbmedlemmen Gunnar Stenfors tog en tredje plats i slalom. År 1939 skickades han till Zakopane på VM, där han tog en 34. plats i störtlopp. Under krigsåren blev de inhemska tävlingsarrangemangen mer sporadiska, men 1943 hade situationen på fronten lugnat ner sig och FM kunde ordnas i Grankullabacken. FK-37 var tävlingsarrangör och slalom låg på agendan. Detta var även första gången en damklass ingick i FM. Carita Weber segrade med sju sekunder över Liisa Siimes från Slalom-Seura och gav därmed klubben dess första FM-guld. Roligt nog representerade 5 av de 6 damåkarna FK-37. Weber vann FM i slalom även -44 och -45.

Klubben ordnade FM-tävlingar i Granibacken år 1943.

Först backe, sedan stuga

en lokal timmerman, Georg Skogström byggde den.

1947 var backen färdig, men en central problematik återstod: vägen till Noux var lång och besvärlig och bussarna gick sällan. Medlemmarna behövde en stuga med plats för övernattning. Till en början såg många detta som en utopi, men tack vare den otroliga talkoandan stod stugan färdig inom två år.

Även medlemmarna spelade en stor roll. Allt hantlangararbete gjordes på talko. En traktor drog upp virket för backen med stockar som medar.

Lätt var det inte. Karin Stenberg fick traktera tre bergsråd på Kämp och medlemmar som var skogsägare fick övertalas. Man var ändå ute i rätt ögonblick för till slut fanns det glas, spik och virke. Stugan byggdes i stort sett av donerat material. Arkitekten Kurt Simberg gick med på att rita stugan gratis och

”Bygget blev en samlingplats, dit man gärna for på söndagarna för att jobba”, har Karin Stenberg sagt. ”Det fanns inte så mycket annat då.” Arbetet hade påbörjats sommaren -48 och stugan kunde invigas i december -49. Ett år senare byggdes bastu, tork- och tvättrum i källaren. Som en rolig anekdot hittade Skogström på att gjuta in alla flaskor som låg kvar efter talkoarbetarna i källargolvet.

FK-Nytt

Efter att stugan låg färdig blev det liv i backen. Medlemmar tog bussen ut på lördag och övernattade i stugan. Skolbarn for iväg med genast efter skolan. Man parkerade på Långträskets is och skidade upp med packningen. På den tiden fanns inte ens rinnande vatten i stugan så allt fick bäras. Pojkarna sov i våningssängar i storstugan och flickorna uppe på vinden som kallades för Halditshokko. Någon vuxen höll reda på ungdomarna. Kafé fanns inte ännu då, men Vera Lindholm fungerade som frivillig husmor och såg till att det fanns ärtsoppa att köpa. Från den tiden lever flera historier kvar. Det berättas om Malajen, en legendarisk stuguguru och något av en enstöring som alltid var där för att hålla ett öga på barnen. Även Hjalmar Hallberg, senare ordförande i klubben, var alltid på plats. En gång hade någon av killarna grammofon med sig och det blev dans. Detta var emot stugans oskrivna regler och efteråt hade alla dåligt samvete. Under början av 50-talet blev trängseln så stor att klubben började begränsa tillträde för utomstående. I flera decennier framöver pryddes stugans vägg av en skylt: ”Endast för medlemmar”. Strax efteråt utvidgades stugan med en sovrumsflygel med 20 sängar, den som senare har använts som skiduthyrning. När den stod färdig hade den dock redan överlevt sig själv. Allt fler rörde sig med egen bil och åkte hem till kvällen. Småningom blev stugan alltmer ett kafé- och förrådsutrymme, vilket den är än i dag. Backen utvecklas, lifter byggs Under backens tidiga år var det självklart att den skulle utvecklas med tanke på träning och tävling. Ett högt starttorn rustades och 1950 byggdes en hoppbacke ungefär där ankarliften nuförtiden ligger. Den lär ha möjliggjort hopp på upp till 25 meter. ”I Noux går utvecklingen mot ett verkligt skidparadis raskt framåt”, skrev Rabbe Schauman i Vår Idrott år 1950. På 50-talet röjdes även en till, smalare och brantare backe på andra sidan om den nuvarande ankarliften. Satsningarna hämtade också resultat på idrottssidan. År 1956 var det FM i slalom i den nybyggda Rukabacken. Birgit Skogström från FK segrade på damsidan. Hon upprepade prestationen även -57 och -59. I början av 50-talet fick Nouxbacken en primitiv replift med en kapacitet på 400 åkare i timmen. Alldeles till en början höll man fast i repet med bara händerna. Senare byttes repet ut mot en vajer som åkarna hakade fast ett bälte i. Det hela var farligt och

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Fjällskidarklubben under eget tak Till en av årets större prestationer för befrämjandet av skidsporten måste räknas FK-37:s nybygge i Noux. Stugan som blivit döpt till Slalomhyddan ligger i grannskapet av Solvalla-institutet vid en av södra Finlands största slalombackar, som mäter en längd av 350 m med en ca 70 meters fallhöjd. Denna backe är helt och håller iordningsställd med talkoarbete av klubbens egna medlemmar. Stugan är byggd i två våningar och kan bereda plats för 22 personer för övernattning.

Citat ur Vår Idrott 1949. Stugan kallades länge för Slalomhyddan.

Backen under sina tidiga år. obekvämt. Kapaciteten visade sig också snart vara otillräcklig. På initiativ av ordförande Johan Ehrnrooth börjades det år 1963 planeras en ny och modern lift. Liften skulle beställas från franska tillverkaren Pomagalski. Några markbyten gav klubben det område som behövdes. År 1969 var sockeln gjuten. Arbetet fortsatte med Georg Sergelius som ordförande. Liften kostade 65 000 mark, en avsevärd summa då. Medlemmarna gick i borgen för lånet. Till slut var liften klar och visade sig fungera utmärkt med en kapacitet på 750 åkare i timmen. Liften kallades Poman och var i bruk fram till 2013. Vid det laget var den den äldsta skidliften i landet. Även på andra fronter skedde utveckling. På 60-talet drogs vägen ända fram till klubbens markområde. Det irriterade flera äldre medlemmar och någon skrev t.om. ut sig i protest. Som en följd av den nya vägen ökade backens användning så mycket att en vakt anställdes. Backens namn ändrades till Swinghill. Tanken var att det skulle hjälpa marknadsföringen till olika språkgrupper, men än i dag kan fråga sig om backen samtidigt tappade lite av sin identitet. 23

År 1962 såg det hela redan ganska likadant ut som idag. Själva backen förbättrades också i samband med den nya liften. Staden gav lov att fälla träd för att göra backen bredare. Den utjämnades och fick belysning. Åkandet blev säkrare, tidigare hade nämligen benbrott och andra skador varit vanliga. Fina tävlingar ordnades i backen och juniorverksamheten blomstrade. För mindre erfarna åkare och skidskoleverksamhet fick man även låna sluttningen på andra sidan om den nuvarande landsvägen. Den döptes till Morribacken. Svåra tider Direkt efter att Poman stod färdig kom två snölösa vintrar. Det ekonomiska bakslaget blev betydligt. Borgensmannaringen utökades för att få in 25 000 mark och Penningautomatföreningen stödde föreningen med 30 000 mark. Klubben bytte även sin hemort från Helsingfors till Esbo, i och med att den förstnämnda aldrig visat något intresse för verksamheten. Över de kommande åren beviljade Esbo stad regelbundet understöd för verksamheten. De snölösa vintrarna blev i varje fall startskottet för de ekonomiska svårigheter som kom att belasta klubben i tre decennier framöver. Fram till medlet av 70-talet hade backen fungerat mer eller mindre som en privatbacke för medlemmarna. Vid det här laget blev det klart att ekonomin inte skulle klara av en fortsättning på detta sätt, utan backen måste aktivt marknadsföras till den större allmänheten. Klubbens verksamhet började alltmer

påminna om ett aktiebolags. Samtidigt gick kapprustningen södra Finlands backar emellan allt snabbare framåt, vilket krävde betydande investeringar. Först kom trampmaskinerna. Klubben började med att hyra en, men var strax tvungen att skaffa en egen. Vid 70-80-talsskiftet investerade klubben i snökanoner. En pump byggdes på grannens mark nere vid Långträsket och en kompressor måste anskaffas. Backen förbättrades också kontinuerligt under flera år. Den grävdes ut nertill och jordmassorna användes för att höja upp den. Den s.k. Gistuskullen sprängdes 1984 och sprängstenen användes för att bygga ett nytt starttorn. På bara några år mer än fördubblades backområdets yta. Parkeringsplatsen blev också för trång och fick utvidgas. Den stora ekonomiska smällen kom dock 1982. Pomaliftens kapacitet räckte inte längre till för det ökande besökarantalet så en ny måste byggas. En ankarlift, den som ännu idag finns kvar, beställdes från Doppelmayr. Med alla installeringar och grundarbeten blev priset 600 000 mark. Efter detta arbete återstod bara Tävlingsbacken, i och med att liften byggdes ovanpå den andra backen. Det hela gjorde att klubben fann sig alltmer skuldsatt. Klubben måste bl.a. sälja en tomt i Lappland som den länge ägt. Samtidigt var det hela ju inte bara negativt. Backen förbättrades i snabb takt och därmed mångdubblades dess besökarantal från 70- till 80-talet. Även på

FK-Nytt

föreningssidan skedde ett uppsving. Medlemsantalet som år 1948 varit 411, nådde 900 mot slutet av 80-talet. Träningsmöjlighterna för juniorer utvecklades kraftigt.

mirakulöst sätt hade klubben blivit skuldfri utan att behöva avstå sin backe! Samma medlemsanda som en gång möjliggjort att backen byggts på talko, hade nu räddat den i form av ekonomiska bidrag.

Under dessa år lyckades klubben också lyfta fram flera unga löften. Harri Roschier, senare även chefredaktör för Skimbaaja, tog FM-guld i storslalom åren -79 och -80. Han efterföljdes av Nina Ehrnrooth, som mellan -83 och -89 vann totalt 12 FM-guld. Hon deltog i ett antal världscuptävlingar och dessutom i OS i Calgary 1988. Där avbröt hon både i slalom och storslalom. Hennes slalomskidor från den resan hänger på kaféväggen i hemmabacken som minne.

Följande steg var att lista ut hur backen skulle återställas i användbart skick och vad som sedan skulle göras med den. Medlemmarna röstade ursprungligen för att driva den privat, men det konstaterades att detta inte var realistiskt. År 2000 grundades sedan ett aktiebolag, Oy Swinghill Ab. Klubben blev minoritetsägare och övriga aktier köptes av bl.a. Svenska Folkskolans Vänner, Esbo Stad, Solvalla stiftelse, Solvalla-Finns ab (numera Folkhälsan utbildning) samt ett trettiotal medlemmar. Tanken var att klubbens ekonomi inte längre direkt skulle behöva belastas av backens och att föreningsverksamheten skulle koncentreras på föreningens syfte.

På 1990-talet slog Riitta Pitkänen igenom. Hon tog ett FM-guld i storslalom på Ylläs 1998. Följande år deltog hon i VM i Vail och tog en sensationell femte plats i slalom, bara 12 hundradedelssekunder från Finlands första podiumplacering på VM-nivå. En viss Tanja Poutiainen var 24.

Tillbaka på egna fötter

Med hjälp av riktade aktieemissioner till de dåvaOy Swinghill Ab rande ägarna samt stora understöd från bl.a. Sparbanksstiftelsen, började återrupplivandet av backen. Den grundläggande problematiken med backen Samtidigt övergick man till att anlita anställd persokvarstod tyvärr. Klubben, som ursprungligen grunnal för att driva backen. Den ekonomiska situationen dats som en ideell förening, belastades allt mera av de förbättrades småningom så mycket att man kunde ekonomiska åtaganden som backen krävde. Som en börja planera en till backe, den som idag kallas Faföljd fick den egentliga föreningsverksamheten gå på miljebacken. Den blev färdig till vintern 2003. 2013 sparlåga. De flesta av konkurranterna var aktiebolag och 2014 sålde Esbo stad och Svenska Folkskolan med anställd personal, medan största delen av arbeVänner sina aktier i Oy Swinghill Ab till Fjällskidartet i Noux ännu gjordes på talko. klubben -37. Ungefär fram till medlet av 90-talet kunde verksamheten upprätthållas, men utan några större investeringar. Småningom slets anläggningarna då det inte fanns medel att underhålla dem. Vintern 1998 blev riktigt miserabel. Vädret var varmt och snösprutningssystemet helt och hållet sönder. Backen kunde öppnas för endast en dryg vecka under sportlovet. ”Tyst och öde ligger Swinghill”, skrev Hufvudstadsbladet på våren efter en intervju med ordförande Olle Nyberg. Följande vinter var backen öppen två veckoslut i mars. Juniorerna var tvungna att träna i Granibacken och medlemsantalet började sjunka. Sommaren 1998 uppgick klubbens skuld till 1 miljon mark. På årsmötet i juni föreslog styrelsen att backen skulle överlämnas åt Aktia som ersättning för skulden. Detta röstades snabbt ner. I stället bad man medlemmarna om bidrag och diskuterade med Aktia. 160 000 mark samlades in och accepterades av banken som slutgiltig reglering av lånet. På ett

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

År 2003 drog juniorverksamheten åter igång i egen backe. Klubbmästerskapen lockade 40 åkare, en nationell juniortävling ordnades av klubben och styrelsens sekreterare My Falck tog åt sig kaféverksamheten. Allt var igen som förr. Den positiva trenden fortsatte in på 2000-talet. Juniorträningen och skidskolan utvecklades och växte. Detta fick medlemsantalet att stiga tillbaka ovanför 500-sträcket. Klubbens placering i Ski Sport Finlands föreningsranking var som bäst åttonde år 2011, utav omkring 50 föreningar. I dagens läge vet vi att det goda juniorarbetet börjat bära frukt. Som främsta exempel vann Niko Kukkonen år 2017 FM-guld i storslalom i klassen U18. Vid början av 2010-talet hade både backens och föreningens ekonomi förstärkts betydligt. Detta möjliggjorde betydande investeringar. En ny uthyrning byggdes uppe vid parkeringsplatsen och en ny barnbacke strax intill. I januari 2014 invigdes en ny knapplift där Poman stått. År 2017 förnyades stora delar av snösprutningssystemet.

Viktiga årtal 1937: Klubben grundas 1939: Klubben registreras 1939: Gunnar Stenfors åker på VM till Zakopane 1943: Carita Weber tar klubbens första FM-guld 1947: Backen invigs 1949: Stugan invigs ca. 1952: Backen får en primitiv replift ca. 1970: Pomaliften tas i bruk 1979: Harri Roschier tar klubbens första FM-guld i den allmänna herrklassen 1982: Ankarliften tas i bruk 1988: Nina Ehrnrooth deltar på OS i Calgary 1999: Riitta Pitkänen placerar sig femte på VM i Vail 2000: Oy Swinghill Ab grundas 2003: Familjebacken invigs 2014: Den nya knappliften tas i bruk 2017: Niko Kukkonen vinner FM i storslalom i klassen U18

Därmed är vi nu i skrivande stund! I mars 2017 stod backen värd för en nationell Audi Cup-deltävling.

FK-Nytt

Text: Mikko Mäntylä Bilder: Tom Karlemo, Mikko Mäntylä

VÅRA JUNIORER

Juniorträningen ligger i centrum av klubbens verksamhet. Lär dig känna våra framtidslöften och hör vad de drömmer om att uppnå.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

För snart 10 år sedan stod jag i starttornet i backen och väntade på min tur att åka. Det var en kall och mörk onsdagskväll i mars. Det var min första intressetävling någonsin. Pappa stod framför uthyrningen och såg på. Jag har knappast någonsin varit så spänd. Åket som efterföljde kommer jag inte ihåg och ärligt sagt var det knappast så bra, men känslan av lättnad och stolthet när jag korsade målllinjen förblir ett av mina bästa minnen. Idag, i egenskap av juniorträningschef, får jag varje vintervecka medleva i tiotals juniorers motsvarande spänning, lättnad, stolhet och sorg. Jag får se dem sova borta hemifrån för första gången på läger, stolt titta på när de överträffar sig på en tävling och generellt medleva i den familj som är Fjällskidarklubbens juniorträningsgrupper. När jag tittar på vad juniorerna själva skrivit på nästa sida, känner jag igen den pojke som för tio år sedan stod i starttornet. Jag kommer ihåg hur jag hela veckoslutet väntade på måndagsträningarna och hur det var sorgligt att åka hem efter läger. Att våra juniorer än idag upplever träningen på liknande sätt, glädjer mig över allt. Grupperna I dagens läge har vi fyra träningsgrupper. Dessa presenterar vi på sidan 30. Grupperna skiljer sig enligt ålder, träningsmängd och läger. Alla grupper tränar i Swinghill om vintern. Dessutom torrtränar vissa grupper på Drumsö utanför säsongen. På läger åker vi till bl.a. Ruka, Ylläs och Himos.

Många av juniorerna tävlar även aktivt. Alla börjar på våra egna onsdagstävlingar och framskrider enligt ålder och kunskap till den regionala ES-Cupen och senare den nationella Audi Cupen. Vissa av våra juniorer har även fortsatt till internationell FIS-nivå. Kommande säsong Inför nästa säsong har det skett vissa förändringar på juniorträningssidan. För det första har vi fått en hel del nya juniorer, främst duktiga barn som flyttat över från skidskolan. Totalt har vi nu omkring 40 juniorer. För att svara på efterfrågan har vi rekryterat några nya tränare, både internt och externt. Juniortränarna presenteras på sidan 34. Vi kommer även att ordna ett antal nationella tävlingar i backen. Den 2.3 blir det Audi Cup för juniorer i klasserna U14-U18, den 3.3 FAM-tävling för våra allra äldsta juniorer och den 4.3 SFSI Skolmästerskap för alla klasser. Tala om superveckoslut! I skrivande stund rullar torrträningarna redan på. Juniorerna har haft två torrträningsläger i Noux och den 8 november åker vi till Ruka på första snölägret. Flera juniorer utvecklades i grym takt förra säsongen och vi hoppas naturligtvis på att denna trend fortsätter. Undertecnad har spenderat två månader i Saas-Fee under sommaren och har en hel härva av nya träningsidéer att komma med. I väntan på vinter och snö!

- Mikko Mäntylä

FK-Nytt

Vi ställde några frågor till våra juniorer för att du skulle lära känna dem bättre. Vad är det bästa med FK? Stämningen är bra och det är bäst Swinghill Laskeminen Ryhmähenki, kannustus Roliga träningar och stämningen Att få träna Kivat opet on ollu kivoi Vapaalaskut ja leikit sekä mitalin ja pokaalin voittaminen Att skida Alla är snälla Kamratskapen och framsteg för både andra och en själv Hyvä henki ja kaverit. Baanojen bygaaminen on kans kivaa. Att det är så rento mieninki och vi har roligt på träningarna. Samhörigheten, att det känns som en annan ”familj” Nya kompisar från tävlingar Stämningen, alla är alltid positiva Alla pratar svenska och är snälla Bästa backen Kypärä Att man lär sig nya tekniker

Vad vill du uppnå som skidåkare? Bli bra Isona minusta tulee laskija Haluan saavuttaa pokaaleja Jag vill vinna och bli bra Att bli en olympisk skidåkare Regelbundet vinna Mikko Bli tävlingsåkare Alltid bli bättre Jag vill bli mycket bättre på puikka och fortsätta tävla tills jag blir Master Haluan olla kohtalainen alppihiihtäjä ja hyvä koutsi Jag vill vinna OS och utveckla andra juniorers intresse Åka bra lillaportsbanan Suurpujottelun Suomen mestari Mä haluun opeks Jag vill blir skidtränare Att komma topp tre på en ES-cup Hyvä laskija Maailman huipulle Jag vill blir jättebra hyppyriåkare Mitt mål är att bli världens bästa skidåkare

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Juniorträningsgrupperna France är en grupp för våra allra yngsta juniorer – alltså de i klasserna U8 och U10.

Ålder: | 6

| 8

| | | | | | | | | | 10 12 14 16 18

| 1

| 2

| 3

| 1

| 2

| 4

Lägerdagar/år:

| 0

| 4

| 8

| 3

| 6

| 8

| 0

| 4 Tränare: Henni och Chris

| | | | | | | | | | 10 12 14 16 18 | 2

| 3

| 1

| 2

Lägerdagar/år:

| 0

| 4

| 8

| 3

| 2

| 3

| 4

| 1

| 2

| 0

| 4

| 8

| 4

| | | | | | | | 12 16 20 24

Tränare: Bianca och Christina

JOC är en hobbygrupp som i första hand är ämnad för juniorer som är 12 år och äldre.

Ålder: | 6

| 3

| | | | | | | | | | 10 12 14 16 18

Snöträningar/vecka: | 4

Torrträningar/vecka: | 0

| | | | | | | | | | 10 12 14 16 18

Lägerdagar/år:

St Anton är vår tävlingsgrupp för juniorer i klasserna U14 och uppåt.

| 1

| 0

Snöträningar/vecka: | 0

| 8

Torrträningar/vecka:

| | | | | | | | 12 16 20 24

Ålder:

Snöträningar/vecka:

Torrträningar/vecka: | 0

Ålder: | 6

Snöträningar/vecka: | 0

Bormio är vår tävlingsgrupp för juniorer i klasserna U10 och U12.

| 0 Tränare: Mikko

| 4

| | | | | | | | 12 16 20 24

| 1

| 2

| 3

| 4

Torrträningar/vecka: | 0

| 1

| 2

Lägerdagar/år:

| 0

| 4

| 8

| 3

Tränare: Tom | 4

| | | | | | | | 12 16 20 24

FK-Nytt

Text: Tom Karlemo Bilder: Max Staudinger, Tom Karlemo

VÅRA MASTERS Masters-verksamheten har länge varit aktiv i FK och är i dagens läge en av landest främsta.

Christian Malm står i starttornet på Levi och förbereder sig för sitt andra tävlingsåk. Solen står högt uppe på den klarblåa himlen och temperaturen är snäppet över nollstrecket. Det är vindstilla, perfekt Lapplandsväder.

Om vi backar blott 10 minuter finner vi Kricke lugn och avslappnad utanför starttornet. Han skämtar med sina konkurranter. Småningom drar han av sig sina shorts och sin klubbrock. Strax börjar vårluften kännas ganska kall och Kricke får värma upp lite.

Skidorna känns hala mot den hårdtrampade snön. Det verkar som om vallningen lyckats bra. Det kommer knappast att vara avgörande, men Kricke satsade på den ändå, för säkerhets skull. Banan är ju nämligen lång. Fallhöjden från start till mål är hela 250 meter. Längs med den har arrangörerna lagt ut 41 portar i rött och blått. Här krävs utöver svartblänkande, fluorvallade, rakbladsvassa FIS-storslalomskidor fullständig koncentration, en tigers styrka och en gams uthållighet.

Plötsligt avbryts lugnet av en bestämd mansröst uppifrån starttornet. Kricke hör sitt startnummer ropas. Hjärtat börjar bulta, magen pirra och Kricke känner hur kroppen fylls av adrenalin. Nu känner han inte av kylan längre. Stämningen är dels hopplöst spännande, dels ivrig och förväntansfull. Hur många gånger han än stått i ett starttorn blir han aldrig van vid känslan däruppe.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

För att hålla nervositeten borta försöker han falla tillbaka på sina rutiner. Före han sätter på skidorna 31

Kricke Malm i hemmabacken på klubbmästerskapen 2016. putsar han noggrant pjäxornas bottnar. Han vill ju inte att något skall gå fel i ett åk där hastigheten kommer att nudda 80 km/h och banan vara isig och sliten. Samtidigt kanske det ändå främst handlar om ett psykologiskt maner. Inne i starttornet är det helt tyst. Emellanåt ber startdomaren följande göra sig redo för start. Eventuellt sluddrar radiotelefonen till, men detta noterar Kricke inte. Hans ögon är fästa på Esa Hämäläinens stjärt och inne i huvudet rullar de kluvna tankarna på. Han sparkar lite på skidorna, kanske för att hålla dem rena från snö, kanske bara för att hålla borta nervositeten. Till slut får Esa startlov och stakar iväg. Den majestetiska fjällvyn öppnar sig framför Kricke. En annan gång skulle han säkert bli och beundra utsikten, men nu knäpper han i stället hastigt pjäxorna. Han stänger spännena i samma ordning som alltid förr. Det gör lite ont, men smärtan känns egentligen bara bekant och lugnande på ett konstigt sätt. Så här skall det kännas inför ett tävlingsåk. Till näst trär Kricke bekant på sig stavarna och lägger på brillorna. Till sin stora glädje konstaterar han att de inte är immiga. Kricke tänker tillbaka på sitt första åk. Tiden blev 1:12.52. Det var ett riktigt bra åk och han leder tävlingen framför Esa. Han tar en titt på banan framför sig. Portarna glöder i solskenet och snön gnistrar. Ingen imma ännu heller.

”Sauat”, säger startdomaren. Krikke lyfter försiktigt stavarna över startpinnen och försäkrar sig om bra fäste. Sedan böjer han lite på knäna och andas djupt för att hålla sig lugn. Startdomaren räknar ner från fem. Krikke spänner varje muskel i sin kropp, ryter till och kastar sig ut i banan. Den dryga minut som efterföljer kommer Kricke efteråt inte ihåg något av. När han räcker ut handen och korsar mållinjen känns det som om han vaknat upp ur en dröm. Han vänder sig om tittar upp mot fjället. Över högtalarna berättas det att hans tid blev 1:12.47. Sammanlagt är han exakt två sekunder snabbare än Esa som får nöja sig med andra plats. Tom Brandt från GrIFK tar brons. Krikke är nybakad finskmästare i klassen Herrar 65. Han får medalj, en precis likadan som mästarna i allmänna klassen. Nästa dag upprepar han bravaden och tar FM-guld i super-g. Detta var Krikkes första FM-tävling i alpin skidåkning. Dessutom är detta hans första säsong i den nationella Finnish Alpine Masters-cuppen. Han vågade sig med efter att ha tävlat i Nouxbacken i tiotals år. På den nationella FAM-cuppen tävlar upp till 100 aktiva damer och herrar. På klubbnivå är mängden mångdubbel. Bara i FK-37 har vi över 20 aktiva Masters som tränar 2-3 gånger i veckan samt deltar i våra egna onsdagstävlingar. Sedan 2010 har nästan 120 vuxna deltagit i intressetävlingarna och intresset sitter i. Slalom är en fantastisk sport som passar likväl unga som gamla. Nisse Eklundh

FK-Nytt

tog sina sista svängar i Nouxbacken för några år sedan som 95 år gammal. Alla som är intresserade är välkomna med i vår Masters-verksamhet. Ingen tidigare erfarenhet krävs. För att däremot ta hem ett klubbmästerskap i vuxenklasserna får man vara väldigt duktig. Vi kan nämligen i FK-37 stoltsera med att ha bland de absolut bästa och snabbaste Masters i Finland. Ja, kanske till och med i hela världen. En bra indikation på den punkten kommer vi att få på VM i Zagreb i mars, där klubben kommer att vara representerad. Vi önkskar Kricke lycka till på årets tävlingar! Er övriga hoppas vi se i backen och på träningarna bara kylan når södra Finland.

Kohti pilveä ja sen yli!

Kom med i Masters-grupperna! För att komma med på träningarna, kan du börja med att läsa mera på hemsidan och sedan meddela ditt intresse åt Tom Karlemo (tom@fk-37.fi). Masters tränar måndagar och söndagar i Swinghill.

Nyhet: Föräldragrupp Vi kommer att starta en ny föräldragrupp som går vid sidan om skidskolegrupperna. Den är ämnad för föräldrar som vill uppdatera sin teknik och lära sig mera. Vi återkommer med noggrannare info i hösten.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Microsoft- konsultointia ja koulutusta rautaisella ammattitaidolla. @sulavaoy 33

VÅRA TRÄNARE Våra tränare är ansvariga för att skola upp juniorerna till framtida världstjärnor. Ingen lätt uppgift, men själva tror de på sina chanser.

Mikko Mäntylä, 22 år Juniorträningschef Grupper: St Anton

Bästa prestation som skidåkare? Inget vidare – kanske FK:s klubbmästerskap i superslalom 2018. Alla åk där jag gett mitt yttersta och att Chris inte ännu regelbundet slår mig. Mikkos bästa tips åt juniorerna: Roligaste med att vara tränare? 1. Trycket på ytterskidan, all Att få se hur barn utvecklas och annan teknik finns egentligen bara är stolta över sig själva. där för att möjliggöra detta. Dina mål som tränare? 2. Älska att skida – magen skall Att någon av mina juniorer en dag pirra av glädje varje gång du slår tar ett FM-guld, oavsett av klass. fast bindningarna. Vad är bäst med FK? 3. Lär dig att känna dig själv som Var skall man börja: samhörigheten, idrottare – hur lär du dig bäst, när backen, alla de fantastiska minnena. åker du bästa åken på tävlingar? Känslan av att man hör hemma här.

FK-Nytt

Biancas bästa tips åt juniorerna: 1. Lyssna på vad tränarna säger. De finns där för att hjälp dig bli bättre. 2. Jämför dig inte med andra, alla utvecklas i olika takt. 3. Ge inte upp! Alla har dåliga träningar och tävlingar ibland.

Bästa prestation som skidåkare? Tävlade i Audi Cupen i flera år. Roligaste med att vara tränare? Att få jobba med barn och se dem utvecklas som skidåkare. Dina mål som tränare? Att få en eller flera FKare till toppen inom skidåkning. Vad är bäst med FK? Detta är mitt första år i FK, men jag hoppas att det kommer att bli roligt och ser fram emot lägren och träningarna!

Bästa prestation som skidåkare? Inget vidare – många bra åk under de senaste två åren. Roligaste med att vara tränare? Att jobba med barn och hjälpa dem att lära sig. Man blir på gott humör när barn lär sig något nytt och tycker om att skida. Dina mål som tränare? Att få en FKare till OS. Henni Mustonen, 17 år Tränare Grupper: France

Toms bästa tips åt juniorerna: 1. Träna plogning fastän du redan kan det. 2. Skida så mycket du kan även utanför träningarna. 3. Undvik offpist när du skidar i Alperna.

Vad är bäst med FK? Samhörigheten, alla härliga mänskor och resor/läger. Backen är naturligtvis också helt bäst!

Hennis bästa tips åt juniorerna: 1. Jämför inte dig själv med andra. Alla är olika och bra på olika saker. 2. Försök alltid så mycket du kan och lite mera. Man kan inte utvecklas om man inte pressar sig själv till det yttersta. Don’t give up! 3. Ha det roligt på träningarna och lyssna alltid noggrannt på din tränare :)

Bästa prestation som skidåkare? Ett klubbmästerskap i GS samt fem Masters FM-brons och ett silver. Roligaste med att vara tränare? När juniorerna har det roligt, när de klarar sig på tävlingar och när det råder bra laganda. Dina mål som tränare? Lära mig så mycket jag kan om sporten och föra vidare kunskapen till de jag tränar och nya tränare. Vad är bäst med FK? Bästa backen i södra Finland samt enastående klubbverksamhet.

Bianca Björksten, 18 år Tränare Grupper: Bormio

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Tom Karlemo, 56 år Träningschef Grupper: JOC, Masters 35

Bästa prestation som skidåkare? Bästa måste nog vara då jag segrade i FAM-cuppen i åldersklassen 16-29 säsongen 2017-18.

Chris Karlemo, 17 år Hjälptränare Grupper: France

Christinas bästa tips åt juniorerna:

Roligaste med att vara tränare? Chris top 3 tips åt juniorerna: Utan tvekan att se sina åkare utvecklas 1. Kom till backen med inställninsamt att själv kunna förklara på ett sporrande sätt vad som skall förbättras. gen: ”idag skall jag utvecklas och bli bättre”. Dina mål som tränare? 2. Lyssna på vad tränaren säger Att ge åkarna en positiv, rolig och och försök därtill verkligen göra sporrande bild av slalom. Då utveckdet som tränaren bad. las de bäst. Vad är bäst med FK? Samhörigheten och de positiva kommentarerna som ges. Alltig som görs i klubben görs för andras bästa.

3. Jämför dig inte med andra, utan med dina egna tidigare resultat. Ta kritik som inspiration och inte som nedslagning.

Bästa prestation som skidåkare? Många lyckade träningsåk.

1. Viktigaste är att du har det roligt och försöker ditt bästa.

Roligaste med att vara tränare? Att se barnen göra framsteg med skidningen och att se hur de trivs med sin sport.

2. Vi alla har dåliga dagar i backen, ge int upp utan försök på nytt ända tills det lyckas.

Dina mål som tränare? Mina mål som tränare är att alla skall lära sig och göra sitt bästa.

3. Ingen blir en felfri skidåkare under en natt utan vi måste kämpa.

Vad är bäst med FK? Christina Lempinen, 18 år Trivseln är väldigt bra i FK, alla har alltid Tränare roligt på träningarna! Grupper: Bormio

TDK SkiRacing @Triggerboy62

FK-Nytt

SKIDSKOLAN

Skidskolan är en väsentlig del av klubbens verksamhet. Den är nu mera populär än någonsing. Läs mera om och vem som har möjliggjort detta. Text: Tom Karlemo Bilder: Max Staudinger FK-37

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Det är lördagmorgon i medlet av februari och inne i och utanför uthyrningen vimlar det av ivriga barn och deras föräldrar. Klockan är halv tio och skidskolans pass håller på att köra igång. Utanför uthyrningen vid skidskolans samlingsplats vajar flaggor för att eleverna skall hitta sin grupp. Varje grupp betecknas av en av färgerna från den alpina färgkoden för pisternas svårighetsgrad. Gröna gruppen är för de allra minsta som går första året i skidskolan medan blåa är för dem som redan klarar sig självständigt upp med liften och helt för egen maskin ner igen. I den röda gruppen lär man sig redan åka med skidorna parallella och i svarta gruppen lär man sig carving, puckelpist och after ski. Det finns även en äldre juniorgrupp JOC, en föräldragrupp MOC och en för freestyle.

na. Arbetet är tungt och intensivt, men mycket roligt och ett bra sätt att tjäna lite pengar vid sidan om studier eller jobb.

Skidskolan har alltid varit en väsentlig del av klubbens verksamhet. Dessutom är det den vägen vi idag får in flest nya medlemmar till föreningen. Skidskolan har också vuxit till sig de senaste åren och förväntas bli rekordstor i år med över 150 barn. En annan viktig uppgift som skidskolan har är att mata träningsgrupperna med juniorer som börjar träna och tävla. För att allt detta skall fungera möjligast bra jobbar alla inom juniorverksamheten ihop. Säsongen är kort och hektisk, men alla jobbar hårt och stämningen är fantastiskt fin. Säsongen avslutas med ett stort kalas i form av Schools Out-jippo.

Så småningom har alla hittat sina grupper och området töms an efter att skidlärarna beger sig iväg med barnen. Skidskolans chef Alexandra Krabbe som hållit i trådarna även denna morgon pustar ut. Dagens första och största ”hässäkkä” är fixad. Nu återstår bara två till. Den blir någon annans ansvar för Alexandra har fyra privatlektioner i följd inprickade från och med 10:00. ”Ingen lunchpaus idag igen”, skrattar hon i förbifarten och försvinner in i uthyrningen på jakt efter Josefina som aldrig stått på skidor förut och bara är 3 år gammal. De traditionella skidskoledagarna i FK-37 är måndag och lördag. Det finns även grupper på torsdagar. Dessutom kan man beställa privatlektioner under veckosluten. Alexandra arrangerar och administrerar skidskolan i år för tredje året i rad. I det civila är hon gymnastiklärare och en mycket erfaren och kompetent barnledare. Hon har även tävlingsbakgrund och en Första hjälpen-skolning. Övriga skidskolelärare är aktiva föreningsmedlemmar. Många har vuxit upp i backen och antingen gått i skidskolan själva eller tränat i träningsgrupper-

Alexandra & Co önskar alla en riktigt fin vinter och önskar såväl nya som gamla barn varmt välkomna till skidskolegrupperna!

Anmälningen öppnar: 31.10 kl 12 Anmälningen sker via MyClub. För mera info, kontakta: Alexandra Krabbe alexandra@fk-37.fi 050 5695968

FK-Nytt

Skidskolelektion: Plogsväng

Text: Tom Karlemo

Plogsvängen är den första svängtekniken vi lär ut i skidskolan. Låt vår skidlärare Tom Karlemo visa hur man bemästrar den. Många förknippar plogsvängen med nybörjarteknik, men så är inte alls fallet. Plogandet är väldigt nyttigt för alla skidåkare oberoende av kunskapsnivå och definitivt inget man behöver skämmas över. Parallellsvängen och även den mycket avancerade carvingsvängen grundar sig båda på plogsvängen. Det finns alltså all orsak att lära sig ploga grundligt. I träningsgrupperna ingår också plogandet som en del av teknikövningarna som tränas parallellt med banåkandet. Plogsvängen lär dig hur du:

Frigör trycket från innerskidan Balanserar över yttreskidan För in höften i svängen Gör en rund jämn sväng Separerar övre och undre kroppen

Så här gör du en bra plogsväng: 1. Glid framåt tvärs över backen med skidorna i plog och med övre kroppen svagt framåtlutad. Trycket bör vara en aning på yttre skidan, i och med att kroppen lutar lite grann neråt backen. 2. Initiera plogsvängen genom att luta din övre kropp sidlänges upp mot backen, ut över den nya ytterskidan. Du kan använda händerna till din hjälp. Undvik att aktivt försöka svänga eller vrida på benen och skidorna. Frigör samtidigt trycket från den nya innerskidan genom att kippa benet en aning in mot svängen. Båda rörelserna är små, men viktiga. Kombinationen av dessa rörelser orsakar tryck på ytterskidan och får dig att styra nerför backen. Svängen har börjat. 3. Bibehåll trycket på ytterskidan genom hela svängen genom att aktivt luta utåt i svängen. Svängen är avslutad då man kontrollerat glider tvärs över backen åt motsatt håll, färdig att börja följande sväng.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Fรถretag som stรถtt denna publikation:

FK-Nytt

Pekka Väänänen

Green Window

Lär dig känna vår nya kaféföretagare Pekka Väänänen och hans företag, Green Window.

Jag sitter på kaféets terrass i Noux. Det är en närapå perfekt vårdag – solen skiner, vinden susar mjukt och emellanåt springer en enstaka löpare förbi och hälsar glatt. Plötsligt avbryts lugnet av ett ödsligt fågelskri nerifrån Noux Långträsk. ”Smålom”, säger Pekka Väänänen utan en stunds tvekan, ”det finns åtminstone tre par här i trakten”. Av allt att bedöma är detta en man som känner naturen och Noux väl. Detta är ingen överraskning – Pekka har årligen spenderat omkring 300 dagar i Noux skogar sedan 1986. De senaste tjugo har han jobbat som vildmarksguide. När Pekka talar om naturen tar inte historierna genast slut. Han berättar om hur han som sexåring rymde till skogen för att leta efter Snövit och hennes dvärgar, om hur han en gång såg en ung lokatt på tre meters avstånd på Kattilavägen och om hur han känner sig liten när han är omringad av mäktiga träd. Det finns något poetiskt i hur han beskriver sitt förhållande till naturen. ”I skogen är alla jämlika – där betyder titlar ingenting”. Han forstätter: ”jag vet inget bättre än att få föra mänskor till naturen och se dem njuta av den, särskilt barn”. I något skede frågar jag Pekka om hans framtidsplaner. Han säger att varje dag är en chans att göra något nytt och annorlunda. En dag vill han besöka Kanadas vildmark. Där skall han fiska lax och njuta av vyerna. Till min fråga om var han ser sig själv om tio år svarar han: ”i Lappland och vaska guld”. Jag har svårt att avgöra om han skämtar. En stund senare tillägger han: ”eller kanske jag bara är där och fotograferar. På vintrarna tänker jag i varje fall sitta på kaféets terass här i Noux och berätta om mina resor.” Pekka är ju faktiskt duktig naturfotograf med tusentals följare i diverse sociala medier. Bilderna tar han med sin telefon och i första hand utan desto mer planering. Småningom lider diskussionen in på kaféverksamheten i backen. När jag påstår att vår kafébyggnad är unik i

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Född: 27.09.1960 (58 år) Bor i: Suna, Esbo Familj: Fru och fyra barn Motto: ”Imorgon kan allt vara annorlunda” Driver FK-37:s café samt företaget Green Window. www.greenwindow.fi

Finland nickar Pekka. ”Hela året har jag försökt uppehålla stämningen som råder här. Tanken är att man skall kunna stiga in hit som i någons vardagsrum. Här skall alla bemötas hjärtligt och utan överlopps tjatande”. Pekka har 20 års erfarenhet som kock på Green Window och talar även ivrigt om mat och kundbetjäning. ”Om man gör något skall man göra det med hjärtat”.

”Min dröm är att kunna vara lite som Robin Hood – erbjuda naturupplevelser åt dem som inte själv har medel att skaffa såna.” Ett tag senare står jag i Kattila, på gränsen mellan Esbo och Vichtis, framför ett mäktigt vitt stenhus, omringad av en förtjusande herrgårdmiljö. Det är här Pekka har drivit sitt företag, Green Window, sedan 2002. Företaget erbjuder bl.a. vandringar, paddling, svampresor, logi, mötestjänster, rökbastu och teamdagar. Dessutom driver det en restaurang. Pekka berättar att hans utländska kunder lockas hit av naturen, medan de finska letar efter bastu och bespisning. Bland de utländska kundgrupperna är kineserna den största, efterföljt av japaner och amerikaner. I år har Pekka haft omkring 60 kinesiska grupper och nästan lika många japanska. Pekka berättar att när man en gång lockat en 41

grupp mänskor till Noux, kommer de allt som oftast även tillbaka. När man tittar omkring i Kattila är allt snyggt och prydligt, men samtidigt omgivet av naturen. Utöver 1930-tals herrgården finns det bl.a. ett tradionellt torp från 1880-talet, en traditionell stockhydda och en strandbastu. Pekka hyr sina lokaler från Forststyrelsen. Runtomkring öppnar sig nationalparkens fantastiska vyer åt alla håll. Det är lätt att tänka sig att man skulle trivas här. Till min stora överraskning berättar Pekka att Harry Potter-stjärnan Oliver Phelps valde Noux och specifikt Green Window till ett av världens tio bästa resemål efter sitt besök. Pekka säger att den finska sommarnatten förtrollade Phelps och nämner utmärkelsen som bästa minnet från sin karriär. Pekka säger att Green Window varken är det dyraste eller billigaste alternativet inom branschen, men garanterat det där man får mest värde för sina pengar. Gällande framtiden säger han att han tänker gå i pension som 65-åring. I det skede tar hans son Lauri över verksamheten. Alla Pekkas barn har vuxit upp i naturen och han tror att Lauri är en mer än värdig efterträdare. Till sist vill Pekka önska alla klubbmedlemmar välkomna till Kattila!

Café-37

Stugan i backen kan bokas för b.la. följande slags privattillställningar: - Bastukvällar - Fonduekvällar - Möten För att boka, kontakta: 040 7506001 cafeswinghill@gmail.com

FK-Nytt

På jakt efter den perfekta svängen Text och bilder: Mikko Mäntylä

Vårt framtidslöfte Chris Karlemo visar och vår juniorträningschef Mikko Mäntylä förklarar hur man gör en perfekt sväng – eller åtminstone något som är nära en. Hur ser en perfekt sväng ut? Hur känns den? Hur lär man en åkare att göra en? Dessa frågor har jag funderat på mycket som både tränare och skidåkare.

möjligt, för det ger en extra tid i en bana. Till sist måste den ännu lagra så mycket potentialenergi i skidorna som möjligt, och sedan använda denna energi till godo.

Ändamålet med skidåkning är sist och slutligen hemskt enkelt. Slå på ett par plankor, åk runt portar i rött och blått, gör det så snabbt som möjligt. Hur man gör detta är däremot svårare och kräver att hundratals muskler gör precis rätt sak i rätt stund.

Ett problem är att dessa ändamål ibland är motstridiga. Att svänga skarpt kräver stora kantvinklar, vilket i sin tur kräver att kroppens massmedelpunkt är långt innanför skidorna. Tyvärr blir det då svårt att hålla balansen ovanför skidorna.

Det finns heller inte ett rätt svar på frågan. Toppskidåkare åker alla lite olika och det finns lika många åsikter som tränare.

En annan svårighet är att krafterna i skidåkning hela tiden ökar. Idag kan en toppskidåkare utsättas för flera gånger sin egen kroppsvikt över ytterskidan. Fysiska kraven ökar alltså hela tiden och vår gren flörtar redan med gränsen för vad mänskokroppen kan tåla.

En perfekt sväng måste i varje fall uppnå några konkreta saker. För det första måste den vara balanserad, annars fungerar ju det hela inte. För det andra måste den vara skärande, för sladd saktar av fart. För det tredje måste den vara så skarp som

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Nu skall vi i varje fall ta en titt på en tolkning av den perfekta svängen! 43

Nuförtiden är tränare relativt ense om att svängen bör börja från en låg ställning. Det talas ofta om att det skall se ut som att man sitter på toaletten. Alltid var det inte så – ännu för några år sen tyckte många att man skulle hoppa upp mellan svängarna. Detta var dels ett rudiment från tiden före carvingskidor, dels en följd av att den tidens skidor var svårare att överföra från sväng till sväng. Nuförtiden, när skidorna genererar mera kraft ut ur svängen och egentligen avbelastar sig själva, skall man i varje fall börja lågt. En låg ställning i transitionsfasen möjliggör att skidorna bättre hålls i kontakt med snön och att man har kontroll över dem. Dessutom eliminerar detta överlopps rörelser som för tid och möjliggör att belasta skidan genom att sträcka på ytterbenet när man börjar sin sväng. När man sedan börjar svängen skall det ske två saker. För det första skall ytterbenet relativt snabbt sträckas ut ända tills det är rakt. För det andra skall man luta sina höft och sin övre kropp inåt i svängen. Ännu i det här skedet kan höftet och övre kroppen röra sig tillsammans. Kombinationen av dessa rörelser gör att skidorna förs på kant så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Kroppens massmedelpunkt hamnar också innanför skidorna och tar den kortaste möjliga rutten runt porten. Att sträcka på ytterbenet producerar tryck tidigt i svängen, vilket är kritiskt. Det sista att notera är att Chris höft och övre kropp är roterad lite utåt i förhållande till skidorna. Detta gör det lättare att belasta ytterskidan i början av svängen, men måste åtgärdas senare.

Medan man närmar sig fallinjen lutar man sig längre in i svängen. Ofta ser man att åkarens hand nuddar snön ovanför porten – detta är inget man skall sträva efter i sig, men nog ett tecken på att man har fått skidrona rejält på kant. Man måste se till att man inte lutar sig in för snabbt och hamnar med trycket på inskidan. Det är nämligen väsentligt för både tryck och balans att stå starkt på ytterskidan i det här skedet av svängen. En annan sak att notera är Chris linje och timing på bilden. Han är några meter ovanför porten och skidorna pekar redan nästan ner längs med fallinjen. Dessutom har han placerat sig utanför porten. Han kommer alltså att hinna komplettera över hälften av svängen före porten. Detta är en bra linje att välja.

Detta är väl den stereotypa bilden på en bra sväng. Här har Chris nått fallinjen. Nu lutar han alltså inte längre ner längs med backen. För att hålla balansen, har han därmed börjat kippa övre kroppen utåt över skidorna. Samtidigt har han fört höften ännu lägre ner mot snön för att få maximal vinkel på skidorna. Skidorna svänger nämligen snabbare desto mera man lägger dem på kant. Notera att Chris huvud har vänt sig lite utåt och att hans yttre hand sjunkit ner för att hjälpa kippa övre kroppen. Generellt sätt håller Chris också händerna brett för bättre balans och långt framför kroppen för att driva vikten framåt. Händerna hålls också neutrala i förhållande till övre kroppens vridning, vilket är viktigt. En sista sak att notera som inte riktigt syns på bilden är att Chris hela tiden hålls relativt framåtlutad från vristerna, vilket får vikten att hållas framme över skidspetsarna.

FK-Nytt

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

På den här bilden har Chris nått porten. Hans skidor pekar dock redan mot nästa port, vilket tyder på en bra, tidig linje. Ungefär här når han maximalt tryck. Det är ett vanligt misstag att detta sker först senare i svängen. Någorlunda ointuitivt är det här man skall börja tänka på att sluta svängen. Detta betyder att yttre benet börjar böjas och höftet stiga från marken. Övre kroppen kippar även ännu längre utåt. Här skall axellinjen vara så gott som parallell med backen. Det hela känns lite som att övre kroppen redan rör sig mot följande sväng, medan skidorna ännu gör föregående. I annat fall hamnar man för snabbt på inskidan i slutet av svängen. Här börjar även potentialenergin som var lagrad i den böjda ytterskidan accelera skidorna framåt. Man måste vara kompakt i kroppen för att inte bli efter och hamna i bakvikt.

Chris närmar sig slutet av svängen. En väsentlig sak är att han driver ytterhanden framåt. Detta har två effekter: för det första får det vikten att allmänt hållas framme medan skidorna accelerar, för det andra roterar det hans höft bort från motvridningen som han hade tidigare i svängen. Detta underlättar att komma bort från svängen. På denna bild har Chris tyvärr hamnat i mjuksnö med ytterskidan, vilket har fått den att bli efter och kommer att försvåra slutet av svängen. Därmed har också vikten hamnat på inskidan för tidigt. Det hela understryker hur viktigt bra grepp med ytterskidan är.

Här ser vi konsekvenserna av det som hände tidigare. Chris har fallit in på inskidan och tappat kontrollen över ytterskidan. Ställningen har blivit onödigt bred och ytterskidan har blivit efter kroppen. Chris får inte maximal acceleration från ytterskidan och kantbytet blir långsamt. Inte alltså en perfekt sväng, men nära nog. För övrigt händer här rätt saker – kroppen övergår till en neutral, upprätt position genom att ytterbenet böjs och höftet kippar utåt. Från den här ställningen är det lätt att bara låta skidorna glida under kroppen och över in på nya innerkanten. När man lär sig att avsluta svängen rätt kan det kännas som att man hamnar i bakvikt, vilket man faktiskt gör. Detta åtgärdas med att höftet rör sig framåt och i sidled när man börjar svängen.

Här har Chris kommit tillbaka upp i startpositionen och är färdig att börja följande sväng. Det kan vara bra att sträva efter ett ganska lungt kantbyte om man har tid. Man kan låta skidorna glida en stund på sina bottnar. Alltid har man ju inte tid med det och då kan ett mera förhastat kantbyte krävas. Detta gäller särskilt slalom. Notera även att en sväng som ovan enbart kan användas då man har tid och backen är i gott skick – i annat fall måste den varieras. Exempelvis kanske man inte alltid hinner gå så långt ner i svängen, banan kan vara för mjuk för så stora vinklar, eller man kan vela ha mera felmarginal i hög fart på en skrovlig bana. Svängen ovan, det man kan kalla en grundsväng, är i varje fall en bra startpunkt för alla variatoner och dessutom den bästa alltid när omständigheterna tillåter.

Fem finska åkare som kan vinna guld på nästa OS

3 4

FK-Nytt

Rubriken må vara provokativ men en sak är saker – finska skidåkare är på väg tillbaka mot internationell framgång! Vi har redan juniorer som är bland de bästa i världen i sin ålder. Ungdomen ser faktiskt starkare ut just nu en någonsin förut. Inom fyra år är det mer än sannolikt att någon av våra åkare har nått den absoluta världstoppen. I den här artikeln tar vi en titt på de mest lovande kandidaterna. Text: Mikko Mäntylä, Bilder: Ski Sport Finland

Samu Torsti

Född: 5.9.1991 (27 år) Klubb: Vasa Skidklubb Lag: Herrarnas A-landslag Skidor: Nordica Pjäxor: Nordica

Nella Korpio

Född: 12.07.1999 (19 år) Klubb: Helsinki Ski Club Lag: Damernas B-landslag Skidor: Atomic Pjäxor: Atomic

Samu är väl det självklara valet till en sådan här lista. Storslalomspecialisten från Vasa är redan vid det här laget del av herrarnas A-landslag. Som bäst har han placerat sig 10. i världscuppen. Detta skedde i Adelboden 2017. Han är också den enda på listan som deltog i OS i år. Där tog han en avsevärd 17. plats i storslalom. Han har ännu aldrig riktigt slagit igenom i världscuppen, men vid bara 27 år, har han ännu lätt en eller två olympiader på sig att göra det. Hans kraftiga teknik och flat out-mentalitet, samt utmärkt stöd från Nordicas skidfabrik, betyder att vad som helst är möjligt. Nästa säsong borde han regelbundet ligga i top 10 i världscuppen.

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Vid bara 19 år är Nella redan flerfaldig finsk mästare i damklassen och har en podiumplacering från European Youth Olympics. Hon är slalomspecialist, och är rankad högst i grenen av Finlands damer, samt femte i världen bland åkare i sin ålder. Inkommande säsong måste hon slå igenom ordentligt i Europa Cupen. Hon kommer även garanterat att åka enstaka världscuptävlingar. Om allt går perfekt är någon enstaka poängplacering inte utopi. Nellas styrka är en så gott som perfekt åkteknik. När hon kommer ner för backen kunde det vara frågan om vilken som helst världsstjärna. Dessutom verkar hon ha en fantantastiskt positiv attityd.

Riikka Honkanen Riikka har redan i flera år varit en del av damlandslaget. Hon har avsevärda prestationer från Europa cupen bakom sig och har även startat i världscuppen, men än så länge utan framgång. Hon tog en tredje plats på junior-VM i år i klassen U21. Hon är rankad högst av Finlands damer i storslalom och dessutom sjunde bland åkare i sin ålder i världen. Nästa år måste hon regelbundet vara inom top 10 i Europa cupen. Poäng i världscuppen är inte heller en utopi om allt går bra. Född: 17.07.1998 (20 år) Klubb: Helsinki Ski Club Lag: Damernas B-landslag Skidor: Atomic Pjäxor: Atomic

Turo Torvinen

Född: 13.10.2000 (17 år) Klubb: Santa Claus Ski Team Lag: Juniorlandslaget Skidor: Augment Pjäxor: Lange

Vid bara 17 år överraskade Turo alla med att ta finskt mästerskap i herrklassen i både parallellslalom och kombinerat i våras. År 2017 tog han dessutom en podiumplacering på European Youth Olympics. Han är rankad tredje i världen i storslalom i sin åldersklass och även bland 10 bästa i slalom. Han tränar som bäst med juniorlandslaget. I år kommer han antagligen att debutera på Europa Cupen och borde ha alla chanser att klara sig väl. Med tanke på hans ålder och form ser bara himlen ut att vara gränsen.

Erika Pykäläinen

Född: 21.04.2001 (17 år) Klubb: Hyvinkään Slalomseura Lag: Damernas B-landslag Skidor: Atomic Pjäxor: Atomic

Erika är den yngsta åkaren på listan, men också eventuellt den mest begåvade. Hon dominerade juniorserierna i hemlandet och hade en otroligt debutsäsong på FIS-nivå. Bl.a. vann hon damernas FM-guld i storslalom, tog brons i junior-VM, debuterade i Europa Cupen och är högst antagligen den bästa teknikåkaren i sin ålder i världen. År 2017 segrade hon på barnens inofficiella VM-tävlingar i Folgaria. Om hon fortsätter utvecklas i den här takten kommer hon att nå världstoppen inom några år. Samtidigt är hela finska alpina världens ögon fästa på henne, så hon kommer att hamna behandla press. Dessutom måste hon ännu jobba på sin fysik.

FK-Nytt

FK-37 frågesport

Rätta svaren finns på sidan 50

1. Hur många allmänna klassens FM-guld har klubbens representanter vunnit? a) 6 st b) 11 st c) 16 st d) 21 st 2. Vad är backens fallhöjd (källa: ski.fi)? a) 67 m b) 72 m c) 77 m d) 82 m 3. Vad är klubbens bästa resultat på VM-nivå? a) 5. plats b) 12. plats c) 24. plats d) 34. plats 4. FK-37 har en gång skickat en representant till OS. När? a) St. Moritz, 1948 b) Innsbruck, 1964 c) Calgary, 1988 d) Torino, 2006 5. Hur många medlemmar deltog totalt på någon onsdagstävling förra året? a) 46 st b) 56 st c) 66 st d) 76 st 6. Vad är klubbmedlemmarnas medelålder? a) 27 år b) 37 år c) 47 år d) 57 år 7. Swinghill blev relativt nyligen vald till ”Vuoden lähirinne”. Vilket år? a) 2011 b) 2013 c) 2015 d) 2017

Redaktionen rekommenderar på YouTube: The Progression of a Ski Racer from Age 2 - 16 / MY STORY Vår träningschef Tom Karlemo har producerat en fantastisk video på sin sons skidåkning igenom åren. Den berättar en inspirerande berättelse om hur en skidåkares utveckling sällan är linjär eller enkel och hur man kan bli duktig även om man inte tar den rakaste vägen dit. Toms kanal heter Triggerboy62 och innehåller även många andra videosnuttar som är värda en titt. Flera av hans videon har tiotusentals visningar runtomkring världen.

HBL:s skidskola - del 1 Under sportlovet 2018 producerade klubben i samarbete med Hufvudstadsbladet en skidskoleserie på tre avsnitt. Videon i fråga är den första i serien. I varje avsnitt håller våra egna skidlärare Tom och Chris Karlemo en skidskolelektion. En bild på killarna hamnade till och med på HBL:s framsida. Serien innehåller användbara tips för åkare av olika nivåer och är även ett gott argument för varför vår skidskola är en av landets främsta.

Auto ja persoona - Teräsvaari Nils-Olof Eklundh & Skoda Octavia (Teknavi 2014) Den legendariska klubbmedlemmen Nils-Olof ”Nisse” Eklundh lämnade oss för några år sedan och saknas än idag. Minnena och historierna lever i varje fall kvar. För den som vill få en glimt av hans energiska personlighet och visa livsråd, är denna intervju som bilprogrammet Teknavi publicerade för några år sen fantastisk. I den berättar Nisse om sina körvanor och bilen han kör, men även mycket om sitt liv och sina principer. Visste att Nisse i tiderna deltog i Monte Carlo-rallyt?

Frågesportens svar: 1. d 2. c 3. a 4. c 5. c 6. b 7. c 50

FK-Nytt

Händelsekalender 2018-19 2018 31.10 2-4.11 8-11.11 5-11.12 27-30.12

Skidskoleanmälningarna öppnar kl 12.00 GoExpo Winter – FK-37 har avdelning Juniorläger på Ruka Familjeläger på Ylläs Juniorläger på Himos

2019 5.1 16.1 23.1 25.1 30.1 6.2 10.2 13.2 27.2 2.3 3.3 4.3 6.3 10.3 13.3 17.3 20.3 24.3 30.3

Skidskolegrupperna kör igång Onsdagstävling I, slalom Onsdagstävling II, superslalom Klubbkväll I Onsdagstävling III, storslalom Onsdagstävling IV, slalom Backen stängd kl 10-14 för privattillfälle Onsdagstävling V, slalom Onsdagstävling VI, superslalom Audi Cup-deltävling i Swinghill FAM-deltävling i Swinghill SFSI Skolmästerskap i Swinghill Onsdagstävling VII, slalom Ace of Air-freestyletävling Onsdagstävling VIII, storslalom Setämies Open Klubbkamp mot GrIFK och PeSLA Klubbmästerskap (preliminärt datum) Boot Pack Race

Notera: Klubbmedlemmar har möjlighet att köpa rabatterat säsongskort fram till den 30.11. 6-11 år: 150 € (normalt 230 €) 12-64 år: 200 € (normalt 280 €) 65-74 år: 150 € (normalt 230 €) Kolla hemsidan för mera info!

Fjällskidarklubbens medlemstidning 2018-2019

Ennakkokausikortit myydään nyt! Köp ditt säsongskort nu! www.swinghill.fi/talvi *Alennetut hinnat voimassa 4.11. asti. *De rabatterade priserna gäller fram till den 4.11