Hösttankar Nu sitter jag här i den varma juli månaden och drömmer mig bort en stund till hösten. Kanske det känns lite svalare då? Alla årstider har sin tjusning tycker jag, även om jag har svårt att tåla värmen. När det gäller hösten så är planen att vi ska kunna starta upp verksamhet utifrån Folkhälsomyndighetens restriktioner/ rekommendationer. Det känns så länge sedan. I skrivande stund är det helg och jag hör radion med Sommar i P1 i bakgrunden och blickar ut mot vetefälten utanför Söderköping. Lovad vare du Gud, som vattnar fälten med ditt regn, och frambringar jordens gröda som blir vårt dagliga bröd i vårt land. Hjälp oss att rätt bruka och förvalta vår jord. Plötsligt kommer jag att tänka på när jag började första klass 1973. Jag hade precis fyllt 7 år strax innan skolstart. (Visst längtade jag till födelsedagen, men ändå inte för då var det slut med sovmorgnar på vardagarna.) Jag fick då bland annat en gul skolväska med en vit häst på. (Jag älskade hästar och red varje vecka. Numera blir det några gånger per år.) Jag minns att jag tyckte att de barn som gick i mellanstadiet var väldigt stora. En gång hade ett par tjejer i sjätte klass, tror jag det var, släppt
ur luften ur mina däck på min cykel lagom till skoldagens slut. Så jag fick gå hem. När jag kommit en bit så gav de sig på mig. Det var hemskt och när jag kom hem till min mamma med skrapade knän och näsblod. Mamma blev väldigt arg och ringde till min lärare. Hon blev också arg förstås och dagen därpå läxade hon upp de två flickorna. Vet inte hur det gick till, men de rörde mig aldrig mer sedan. Min lärare vara sträng men rättvis. Gud, låt varje barn bli sett och hjälp oss vuxna att se och gripa in. För mig är hösten en tid för nystart, men också en tid att förundras över. Kvällarna är fortfarande ganska ljusa när de första tecknen på att sommaren börjar gå mot sitt slut visar sig. Hösten kan vara väldigt vacker och dagarna kan fortfarande bjuda på riktig högsommarvärme. Våra traditioner tar sin plats under hösten. Skördetid. Kräftskiva; kanske med roliga hattar. Älgjakten. Tacksägelsedagen. Den helige Mikaels dag. Alla helgons och alla själars dag. Ljusen tänds, liksom längtan efter bön och reflektion. När vi nu kliver ur våra badskor och återvänder från vår semester och kanske sommarstugor får vi förhoppningsvis återgå till en någorlunda normal vardag igen, med fortsatt avstånd förstås. Efter en tid i ovisshet om hur lång pandemitiden
ska ha oss i sitt grepp i en diffus tillvaro. Vi längtar efter att gemenskaper ska återupptas och att livet ska få fortsätta. Hösten har förstås ett visst mått av vemod i sig, nämligen påminnelsen om livets förgänglighet. Gud kom till oss när tvivel råder, hjälp oss då att växa och mogna i vår tro. Låt ditt ljus få lysa i våra hjärtan och vägled oss på vår stig i mörkret. Gud, tack för att du fortsätter att kalla oss att arbeta för rättvisa, fred och försoning. I en värld märkt och sårad av orättvisa, våld och likgiltighet. Fyll oss med ett hopp bortom allt förnuft och mana oss att inte ge upp i åkallan och bön. ”Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig, och vad jag ber vill du höra.” Sv.Ps. 210:2 Jag önskar Dig en färgsprakande höst och att vi ses i våra församlingshem och i våra kyrkor. Väl mött! /Anette Andersson
25
