Beväringsbloggen

Bevärings BLOGGEN

Värnplikten ur två olika perspektiv

Jag bestämde mig i januari 2021 att jag vill utföra frivillig tjänstgöring och helst redan samma sommar. Jag ville till Sandhamn som stadsjägare (kaupunkijääkäri siis). Men jag hörde att det är osannolikt att få påbörja sin tjänstgöring redan samma år som man ansökt eftersom det är så många som vill till just Sandhamn. Då blev jag tipsad om Nylands brigad. Först tog jag inte tanken om Dragsvik seriöst eftersom jag inte kunde mer svenska än det lilla jag lärt mig i skolan. Sedan började jag tänka efter och jag hörde att bristfälliga svenska kunskaper inte skulle vara något hinder för att tjänstgöra vid Nylands Brigad. Så jag bestämde mig för att slå två flugor i en smäll: utföra beväringstjänst och lära mig svenska.

När jag sedan ryckte in på sommaren var jag naturligtvis nervös för själva tjänstgöringen, men ännu mer för hur jag skulle klara mig med svenskan. Genast under rekrytskedet blev jag förvånad över hur snabbt jag lärde mig och vande mig vid språket och kunde hänga med i vad som hände. Jag bestämde mig redan i början att jag inte skulle låta bli att tala svenska även om det ibland blev helt fel. Redan efter två veckor började svenskan rulla på.

Ett nytt språk har även medfört utmaningar. Speciellt under rekrytskedet var det tungt då jag måste koncentrera mig dubbelt så hårt på alla direktiv för att först kunna översätta dem till finska och sedan verkställa. Å andra sidan spelar inte språket så stor skillnad i många saker. Som exempel har det inte varit någon betydelse om man lärt sig vapnets delar på finska eller svenska, då termerna ändå är nya.

Språkbarriären har även lett till ett antal missförstånd och roliga situationer. Då det sitter en österbottning, som talar med stark dialekt, mittemot en i Creutz, måste man aktivera alla hjärnceller för att förstå ens hälften av pratet. Jag har också märkt att vissa blir upprörda då jag säger att en stugkamrat gått bort, medan jag berättar om att hen flyttat till en annan stuga. Nu, då det gått nästan ett halft år av tjänstgöringstiden kan jag säga att jag är nöjd med mitt val att komma till Nylands brigad. Jag spände mig i onödan för hur man som finskspråkig skulle klara sig här. Tjänstgöringskamraterna har varit en oersättlig hjälp med tanke på språket. Jag har lärt mig mer svenska här än under hela min skoltid. En bättre tjänstgöringsplats kunde jag inte ha valt!

Emmi Tuominen Underofficerselev, Stabs- och Signalkompaniet

Foto: Anton Holmberg Jägare och grafiker

Mitt namn är Christian Dailey, och jag kommer från Texas, USA. Jag är 21 år gammal, och det här är mina erfarenheter som utlänning i den finska militären.

Att göra militärtjänst här i Dragsvik var ett utmärkt beslut. Jag har trivts här, erfarenheterna har bjudit på allt som jag hoppades att de skulle göra, och mer än så. Det har verkligen inte varit lätt, men jag ville inte heller att det skulle vara lätt, jag ville testa mina gränser, eftersom man aldrig kommer underfund med sitt sanna jag eller med andra om det inte blir svåra tider och man möter verkliga motgångar.

När jag anlände i januari 2021 förväntade jag mig aldrig att jag skulle bli vald till underofficersskolan, men jag är så glad att mina chefer såg min potential och trodde på mig. Jag ville bli kustjägare och jag är så glad att jag gjorde det, för jag älskar utmaningen, och de tjänstgöringskamrater jag mött här har blivit mina vänner för livet. Jag skulle inte ha klarat mig igenom denna erfarenhet utan deras hjälp, eftersom språkmuren var så svår för mig då jag inte alls kan finska och minimalt med svenska. Jag trodde att jag kunde svenska när jag kom hit, eftersom min mamma och hennes familj alla talade svenska med mig när jag växte upp, men verkligheten var helt annorlunda. Efter ett års tjänstgöring har jag lärt mig svenska mycket bättre, eftersom det inte finns något bättre sätt att lära sig än att vara omgiven av det varje dag. Det fanns många skäl som kunde ha gjort att jag skulle misslyckas eller ge upp, och därför är jag så stolt över mig själv för att jag hållit ut i 347 dagar och gjort det bästa av tiden.

Ett av mina bästa minnen här är då jag fick rätten att bära den gröna baretten. Jag hade sagt till min familj att jag inte tänkte återvända till Texas utan den. Att jag ställde upp ett sådant mål och nådde det kändes väldigt bra.

Jag har verkligen tyckt om att bli undersergeant och kunna hjälpa de nya rekryterna här, eftersom jag kommer ihåg hur jag själv kände mig som färsk rekryt då mina chefer inte hjälpte så mycket. Så jag ville bli den chef jag själv hade önskat mig. Ledarskap är inget som känns naturligt för mig, men det var en av de nyttigaste sakerna för mig, eftersom det kommer att vara till mycket stor hjälp för mig i mitt civila liv. Det finns alltför många historier om bra och dåliga saker för att jag skulle kunna berätta om dem. Men som helhet sett är jag extremt tacksam för att jag har tjänstgjort i det här landet som jag älskar så mycket, och jag kommer för alltid att minnas den här tiden. Det jag kommer att sakna mest är broderskapet. De minnen vi fått är oförglömliga, och jag kommer aldrig att kunna tacka mina vänner nog för de uppoffringar de gjort för att hjälpa mig framåt.

Christian Dailey Undersergeant, 1. Kustjägarkompaniet

Foto: Anton Holmberg Jägare och grafiker