Page 1


INDEX. ..DET ABSURDA INTAR KONSTSCENEN ..KONSTPERSPEKTIV ..MAGISKT Mテ傍E MED SKULPTURER ..Tatorum, verem dicae, condaccivid conemervis. ..Fesses, C. Publiame consum ..nonerbis auter at, quissilina, cae et? ..Opiem tenic ..DET ABSURDA INTAR KONSTSCENEN ..KONSTPERSPEKTIV ..MAGISKT Mテ傍E MED SKULPTURER ..Tatorum, verem dicae, condaccivid conemervis. ..Fesses, C. Publiame consum ..nonerbis auter at, quissilina, cae et? ..Opiem tenic


Konstbiennalen Momentum 2006 Momentum 2006 med titeln ”Try again. Fail again. Fail better” pågår i norska Moss mellan den 2 september–15 oktober.

Det absurda intar konstscenen Nordens största biennal för samtidskonst har återuppstått i norska Moss. “Momentum” har vernissage i dag, med 31 konstnärer och grupper. Årets tema kretsar kring absurditet som konstnärlig strategi. Lars Vilks, känd som skaparen av Nimis, är veteranen bland de svenska konstnärerna. Han deltar med det platsspecifika verket “The hedge­hog”. Det är en paviljong i tre våningar som i färdig form skall innehålla de grundläggande kunskaper en nybörjare i samtidskonst kan behöva, exempelvis en guide över de dryga tjugo biennaler i världen som räknas som riktiga biennaler. En kortversion av Momentum ingår också: Annons: - Om besökaren har snålt med tid så är mitt konstverk ett alternativ. Man kan tycka att det har gått inflation i det här med biennaler. Men man måste veta vad som gäller, säger han, uppflugen på en flera meter hög träkonstruktion, med hammaren i högsta hugg. Den andra svenska deltagaren, Kajsa Dahlberg, arbetar med video, ljud och bild i sina undersökningar av det offentligas och


det privatas gränser. Till bokverket “The room” har hon samlat marginalanteckningar och understrykningar av Virginia Woolfs “Ett eget rum” från 1929. Ur en mängd biblioteksexemplar har hon kopierat sida för sida och med hjälp av ljusbordet gjort en ny bok i en upplaga på 1.000 ex. Där samsas originaltexten med spåren från hundratals anonyma läsare. - Jag har inte tänkt på om det finns något element av absurdism i mitt verk. Det kändes i och för sig ganska absurt att låna samma bok om och om igen. Bibliotekarierna har undrat en del, berättar hon. Får man verkligen anteckna i låneböcker? - Nej, det är lite konstigt att folk gör det ändå. Bibliotekarierna brukade sudda förut, men det har de inte tid med längre. Den tredje svensken, Johanna Billing, gör sina videoverk utifrån en iscensatt situation, och låter inbjudna gäster agera under särskilda förutsättningar. År 2005 gjorde hon filmen “A magical world”, där en barnkör i Zagreb övade på en viss sång om förändring. För Momentum har hon i sommar gjort en utvecklad remake av filmen. På “Another Album” har de vuxna, som tidigare fick hålla sig i bakgrunden, fått kliva fram och sjunga egna sånger. - Före kriget fanns det en enormt stark musikscen i Jugoslavien. Jag lade märke till hur körledaren och de andra vuxna satt i trädgården och sjöng sånger efter repetitionerna med barnen. Jag blev väldigt gripen av deras sjungande och den enorma egna repertoaren, som bestod av rock och pop från 1980-talet. I konstvärlden uppmuntras man så mycket att göra nya saker hela tiden. Men det här var något att återkomma till. Den fjärde Momentum-biennalen har frångått det strikt nordiska. 1990-talets “nordiska mirakel” har spelat ut sin roll. Nu omfattar projektet också nordeuropeisk konst.


- Det nordiska begreppet är inte längre något konstnärer identifierar sig med, säger den ena av biennalens två curatorer, Annette Kierulf. Hon är konstnär, lektor och grundare av det ickekommersiella galleriet By the Way i Bergen. - Det finns starka konventioner och normer för hur en biennal skall se ut, menar hon. - Men en biennal kan se ut på många sätt. Vi har haft två år på oss. Det har givit mycket tid för research och diskussioner. Annette Kierulf talar om hur historien, och inte minst konsthistorien, är fylld med skrymmande ideal och manifest. Många konstnärer vrider och vänder på historiska skeenden, och de tar ofta absurda och lekfulla strategier till hjälp. - Ofta går de utanför den breda mittfåran i sina undersökningar. Det känns som en terapeutisk process? - För att kunna se framåt måste man se bakåt. Många upplever nog att visionernas och de stora ordens tid är förbi. Att man kommer efter, har missat allt. Flera konstnärer har arbetat med frågeställningar kring staden Moss ekonomiska och kulturella historia. Den över hundraåriga pappersfabriken strax intill den ena utställningshallen spelar en nyckelroll i många verk. Norrmännen Endre Aalrust och Thomas Kilpper använder sig av fabrikens elefantlogotyp i en installation, och spanska Lara Almárcegui har förmått fabriken att låta ett område utvecklas till ett ingenmansland. KARIN FAXÈN


Konstperspektiv #1 2008 In swedish only: “...Jag minns mitt första besök på Sankt Petersplatsen i Rom. Jag hade hjärtklappning och kunde knappt prata. Här var det, allt det fantastiska, som jag förut bara sett på dammiga diabilder. Men min killkompis raljerade på sin grövsta göteborgska över ”hur de hade fläskat på”. Han syftade på konsten, arkitekturen, Michelangelos Pietà. Jag blev rasande på honom. Tyckte att han pajade allting, tog ner mig på jorden.Vad han i själva verket gjorde var att ge luft åt vår kulturs komplexfyllda förhållande till religion och religiösa manifestationer. I samtidkonsten har det länge varit lika tabubelagt, och konstigt, att ta upp frågor om andlighet och vårt kristna arv som att hålla på med måleri. Men nu börjar flera konstnärer intressera sig för den här problematiken. De är unga. Ofta lever och arbetar de på landsbygden, snarare än innanför tullarna. Jag hälsade på Ellen S. Holtskog (född 1976) i samband med hennes utställning ”Individuals” på Halmstads Nya Stadsgalleri en januaridag. Du arbetar huvudsakligen med svart-vitt fotografi i installationsform. Installationen ”Come with me!” (2008) består av tre stora transparenta fotografier. De visar gestalter, sedda bakifrån, som lyfter armarna utåt och uppåt. Bilderna är monterade direkt mot glasväggen och förändras med dagsljuset. Människor som rör sig utanför på gatan drar genom dem som skuggor.Vad har du fått för reaktioner på verket? -Alla möjliga, hela spektrat – någon visste precis hur jag hade det


och ville leda mig rätt, ”du kommer nog snart tillbaka, stackars dig”, någon blev väldigt osäker – typ är det här ”religiös konst”… verket startar många samtal och berör uppenbarligen något hos många. En del vill berätta om andliga upplevelser, vanliga, vardagliga, inte rotade i någon religion. Andra talar om sin osäkerhet ifråga om tro. Och så finns det de som bara tycker att det är vackert, estetiskt tilltalande. Jag kan bli förvånad över hur mycket verket rör upp. Det är inte ofta som besökare delger sina konstupplevelser för konstnären, men dina verk får en del reaktioner. -Ja, de väcker en hel del väldigt olika funderingar, beroende på vad man har för bakgrund, om man är troende eller inte, och beroende på hur troende man är.Vad man har för förklaringsmodell av verkligheten helt enkelt. Vilken är den det mest extrema reaktion du har fått? -Det var i samband med ett offentligt verk, ”Den gode vilje”, 2004, i Oslo. Jag deltog i Höstutställningen (Norges motsvarighet till Liljevalchs vårsalong). Verket bestod av meningen ”Fräls kära Jesus, den damen på busshållplatsen som talade med mig, du känner henne Herre” uppsatt ovanför huvudingången till Centralstationen. En person ringde från en religiös tidskrift och ville skriva om verket. När han fattade att jag inte var troende, att det inte handlade om mission, så drog han sig ur direkt. Han tyckte att jag var en lurendrejare. I de tre bilderna ”Between” (2001-2008) smälter en person nästan samman med stora svartvita landskap. -Bilderna är tagna i Norge. Jag tog dem för ett tag sedan men arbetade med dem till den här utställningen. Det handlar om två förhållningssätt till himmel och jord, det andliga och det fysiska. På i synnerhet mittbilden, som är en dubbelexponering, håller en människa på att lösas upp i himlen eller i


jorden, man vet inte. Du växte upp i en frikyrklig församling i Oslo. Hur har det präglat dig? Jag gavs en väldigt enkel förklaringsmodell av verkligheten. Det fanns ont och gott, svart och vitt. Himlen var inte bara något fysiskt, det var verkligen en annan dimension, det fanns ett paradis. Den synen på tillvaron har varit verklighet och vardag för mig. Jag vet hur det är att tro på riktigt. Jag vet hur det är att tänka ”gud talade till mig”. Det är en del av mig. Det är som att ha två kulturer, att vara tvåspråkig. I mitt arbete försöker jag balansera det positiva som fanns i min uppväxt, tron på en mening med saker och ting, och det andra, som byggde på att alla tänkte på precis samma sätt, som jag upplevde som kvävande. Min bakgrund har präglat mig på andra vis också – jag drack aldrig alkohol till exempel; jag kan aldrig bli en trendig partykonstnär i Stockholm… När bröt du med den frireligiösa världen? -Det var en process. Jag var i artonårsåldern. Det sista jag gjorde var en missionsresa till Afrika i ett halvår. I så många år hade jag drömt om den här resan, och jag sögs in i det, att frälsa världen, en sista gång. Men, så hände det saker som gjorde att jag kände jag att jag var färdig med allt det där, när jag kom tillbaka.aspekterna…” Karin FaxÉn


DN lördag 30 augusti 2008

”Magiskt möte med skulpturer” När samtid möter forntid uppstår något som bara kan beskrivas som magiskt. Man märker dem nästan inte till en början. Laura Fords minimänniskor i medeltida rustningar ligger alldeles stilla i gräset bland betande får, domarringar och gravhögar. Vad här hänt? Har dessa små krigare sorterats ut från sitt århundrade? Pilane på ön Tjörn, några mil norr om Göteborg, är med omkring nittio gravar ett av Bohusläns största gravfält. På initiativ av journalisten/bonden Peter Lennby görs nu för andra sommaren i rad en ambitiös utställningssatsning, där samtida skulptur i världsklass går i klinch med ett laddat landskap. Mer eller mindre monumentala verk av bland andra Tony Cragg, Hanneke Beaumont och Zhang Huan finner sig så väl till rätta i den forntida terrängen att de känns platsspecifika. Stackars Tjörn har alltför länge dragits med ett seglivat rykte som näste för fortkörning och hembränning. Det är dags för ett nytt rykte nu: när samtid möter forntid uppstår något som bara kan beskrivas som magiskt. Hoppas bara att Peter Lennby orkar – när lamningen krockar med utställningsarbetet på våren har han sin tuffaste tid. KARIN FAXÉN


Publicerat 2007-08-23 16:37

Biennal vill hitta Nu drar konstsäsongen i gång på allvar. Göteborgs Internationella Konstbiennal är först på plan. Årets upplaga har en uttalat politisk approach. -Jag är fullständigt fri. Jag är inte rädd för någonting! 23-åriga Yali Romagoza ler segervisst bakom solglasögonen och tänder ännu en kubansk H Uppman. Hon och hennes pojkvän Ezequiel Suárez turistar på heltid i Göteborg under tio dagar. Deras resa ut från Kuba, och turistandet, ingår i Tanya Brugueras verk “The new man”: -Det brukar heta att konst inte är användbart. Men mitt verk är ett bevis på det motsatta. Det är oerhört svårt att komma ut ur Kuba om man bara vill resa - det finns inga kubanska turister. För konstnärer är det något lättare. Annons: Årets biennal är den fjärde i ordningen pågår fram till den 25 november. Inriktningen på årets festival visar sig i titeln “Rethinking dissent - Om politikens begränsningar och motståndets möjligheter”. På Röhsska visar Henrik Zeitler stora färgfotografier från två lokaler för vänsterradikala ungdomsrörelser i Oslo, “Blitz” och nu rivna “Ya Basta!”. -Jag undervisade i Oslo en period. Då bodde jag i Ya Bastas! teverum. Jag fascinerades av estetiken. Det ser så exakt likadant ut i hela Europa, på Autonoma Central i Berlin såväl som i Ungdomshuset i Köpenhamn. Samma klistermärken som cirkulerar, samma politik, samma texter på väggarna... Vissa verk på biennalen har redan skapat diskussion. I Galleri Kaustik kommer Pål Hollenders installation “Clean” att finnas till beskådan, ett slags vapenamnesti fast för droger. Besökare ska ha


politiska verktyg möjlighet att göra sig av med eventuella substanser de går och bär på genom en särskild, mycket diskret ritual: -Ingen kommer att kunna se om någon besökare gör sig av med sitt stash. Får man göra så här, som du gör? -Allt jag har sagt är att det möjligen kan förekomma olagliga substanser i verket. Den här jättehögen vitt pulver i gallerirummet är på ett ungefär så mycket som svenska folket drar i sig på ett år. Att använda kokain är inte något som bara den typiske missbrukaren håller på med. Det är ett folknöje. Ytterligare konstnärer som deltar på Göteborgs Internationella Konstbiennal är Thomas Hirshhorn, Mandana Mogadam, Catti Brandelius, Marianne Lindberg de Geer och Melik Ohanian. En mängd satellitutställningar går i dialog med huvudutställningen. Bland annat visas Hito Steyerls film “In Dependence” på 300 m3 Art Space och Gabriela Golders “Vaca” på Atalante. Det mobila konstnärsdrivna galleriet Lådan ska placeras på olika platser och visa utställningar under titeln “Flexibility of a Syringe”. Biennalens huvudutställning är curerad av Edi Muka, initiativtagare till och konstnärlig ledare av Tiranas konstbiennal, och Joa Ljungberg, projektledare för Statens konstråd. -Vår ambition är att biennalen ska erbjuda besökaren en uppsättning verktyg för att tänka politiskt. Finns det möjliga alternativ till den rådande globala världsordningen? Men verken öppnar för många olika läsningar - biennalen är en fysisk såväl som en mental resa. Karin FaxÉn


0 76 8 -7 9 0 8 6 8 k a r i n . fa x e n @ g m a i l .c o m

Faxen_fanzine  

mköäsmkävm

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you