46
relativiserade. Marx hävdar inte att sådana uppfattningar aldrig varit giltiga, men begränsar deras giltighet till den kapitalistiska samhällsformationen när han visar på hur det som är historiskt specifikt i kapitalismen kan tas för att vara överhistoriskt. Kärnan i Marx analys av varan är att det kapitalistiska arbetet har en ”dubbelkaraktär”: det är både ”konkret arbete” och ”abstrakt arbete”.2 ”Konkret arbete” beskriver det faktum att någon form av det vi betraktar som arbetande aktivitet förmedlar människors interaktion med naturen i alla samhällen. ”Abstrakt arbete” beskriver inte bara konkret arbete såsom abstrakt, som ”arbete” i allmänhet, utan utgör en helt annan typ av kategori. Det betyder att arbetet under kapitalismen även har en unik social dimension som inte är inneboende i den arbetande aktiviteten som sådan: arbetet förmedlar en ny, kvasiobjektiv form av socialt ömsesidigt beroende. ”Abstrakt arbete”, som en historiskt specifik förmedlande funktion hos arbetet, är värdets innehåll, eller ännu bättre, dess ”substans”.3 Det kapitalistiska arbetet är alltså, enligt Marx, inte bara arbete på det överhistoriska och sunt förnuft-aktiga sätt som vi förstår det, utan också en historiskt specifik, socialt medierande aktivitet. Därför är dess objektifieringar – vara, kapital – båda två konkreta produkter av arbetet och objektifierade former av social mediering. Enligt denna analys