Stora diakonisshuset
mars och var under många år framöver en tillflyktsort för elever och systrar som i stillhet, bön och lovsång upplevde Gudsmötet inför ett litet altare. 1940 blev ett viktigt år i Diakonisshusets historia. Föreståndarinnan, s. Elisabeth Holmqvist skriver i ett rundbrev om en donation – den största gåva Ersta någonsin fått av en och samma person – nämligen mer 400 000 kr från presidentskan Augusta Lovén, som var en trofast Erstavän – mer än 25 år aktiv i Diakonissarbetsföreningens styrelse och åren 1919-1936 i Svenska Diakoniss-sällskapets styrelse. Förutom penningmedel fick Ersta vid hennes bortgång också andra gåvor, bl.a. en stor kristallkrona, som placerades i bönsalen, där det under hösten 1940 gjorts en nödvändig renovering. Glädjen var stor och får sitt uttryck i orden: ”Tacksamhet och ansvar åligger oss alla inför vad som blivit oss anförtrott”. S. Elsa Scheutz skriver, efter den första samlingen i den förnyade bönsalen: ”Ljuset strålade från den ståtliga kristallkronan… Tak och väggar ha ommålats i vita och grå färger som tillsammans med de nya gardinerna förlänar salen ett utseende av stilla och ren stilfullhet”. Takkronan hänger idag i Norrbysalen, dvs i den tidigare matsalen. 1940 slås Mariahemmets kök samman med diakonisshusets kök. Det innebar en ökad arbetsbörda för syster Klara Svensson, men ”s. Klara och hennes stab klarar även detta”, står det lite skämtsamt i Olivebladet. På Dick Helanders tid (1936-41) genomfördes en mängd åtgärder för att rationalisera de vardagliga sysslorna i köken. Bl.a. ändrade man sina inköpsrutiner, från att ha gjort inköpen hos detaljhandlare
43