Krister Henriksson Ålder: Fyller 66 år den 12 november Bor: Södermalm i Stockholm Meriter: Har tilldelats O’Neil-stipendiet av Dramaten 1997 samt guldbaggar för bästa manliga huvudroll 1998 och 2005. Krister var professor i scenisk gestaltning på Teaterhögskolan mellan 2002 och 2006. Han driver även filmproduktionsbolaget Tåbb AB samt är delägare i ljudboksförlaget AB Svenska Ljud Audioförlag. Filmer i urval: Min store tjocke far, Juloratoriet, Veranda för en tenor, Solstorm, Sex, hopp & kärlek och snart 26 Wallander-filmer
Men trots dessa smickrande ord fick det hela bero under många år. Det var inte förrän Krister var mitt uppe i inspelningarna av de första filmerna om Henning Mankells litterära poliskommissarie Kurt Wallander som tanken om att själv göra Doktor Glas åter dök upp. Under kvällar och nätter på hotell i Ystad lärde han sig Allan Edwalls manus utantill för att sedan med egna pengar producera pjäsen i egen regi. – Allan hade gjort Doktor Glas i en salong inför 50 personer, jag smällde upp den på Vasateatern som tar in 700 personer. Till en början var det tänkt att bara bli två föreställningar, men det gick så bra att jag nu har gjort föreställningen till och från under cirka sex års tid, säger Krister. Totalt har det hunnit bli närmare
200 föreställningar, varav de senaste på Dramatens stora scen. Och fler kommer det att bli. I mars 2013 är han tillbaka på den svenska nationalscenen.
Men vägen till var han befinner sig i dag har varit brant och fylld av hinder. Till exempel led Krister under många år av scenskräck som periodvis var på väg att ödelägga hela hans karriär. Under två års tid la han av helt med skådespeleriet och låg till och med inne på sjukhus för att han inte klarade av lidandet. – Men när jag blev äldre hände något. Kroppen klarade inte av alla chocker varje gång och sa ifrån. Den orkade inte vara nervös längre. Jag är snart 66 år och arbetar på övertid, jag kan lägga av i morgon om jag vill, säger han. Numera kan Krister stå bakom ridån inför föreställningarna och tittar ut över den stora publiken utan att känna sig skakis. – Varje kväll är annorlunda eftersom jag varje gång har en ny publik framför mig som påverkar mig på olika sätt. Ibland blir det allvarlig stämning, ibland väldigt lättsamt. Jag känner av det med detsamma men vet inte hur det går till, det bara är så.
Att stå i rampljuset på en scen inför en förväntansfull publik är en stor utmaning. Att sedan göra det helt själv och framföra en 90 minuter lång monolog gör inte direkt saken lättare. Men för Krister är det inte längre något problem. Han har till och med slutat med att ha sufflör. – För säkerhetsskull ligger dock manuset i en byrålåda på scenen i fall jag skulle komma av mig, men hittills har jag aldrig behövt använda det.
Egentligen hade Krister tänkt
bli läkare och började också studera till det som ung. Uppväxten i Grisslehamn i ett ”ganska ointellektuellt arbetarhem” gjorde att tankarna på att bli skådespelare kom ganska sent. Och när de väl kom möttes han av motstånd hemifrån. – För mina föräldrar var det chockartat att jag skulle bli skådespelare. Men för mig var det mest bra eftersom jag då fick prova min vilja. Det har krävts mycket råstyrka för att lyckats.