SKÄRGÅRDSVIND

Den är honungslen, vinden som följer fjärdens och öarnas tungor, brisen som sveper ut över vattnet och vågen som kramar om klipporna. Ljudet som sommarskärgården gör när solen skiftar mot rött. Det tysta resonerar plötsligt harmoniskt. Att sitta på en fallfärdig brygga med stickor och tårna i vattnet känns plötsligt rätt. Plötsligt, när livet vaknat till liv efter vintern och dånar fram runt omkring en, är de honungslena tonerna från det stilla livet stämda. Den outhärdligt tysta vintern hörs inte genom svansången och svalornas ljudlösa jakt på mygg över vattnet. Imorgon kommer världen dåna och smattra, nederbörden göra sig hörd och plötsligt resonera harmoniskt med alla små kusiners stora rackartyg. Buslådan i deras bröstkorgar vibrerar febrilt vid blotta tanken av sattyg och i regn och i lera blomstrar deras fantasifoster. De bor i grannhusen här på udden, de små liven. Ibland flyger de förbi i knähöjd med sådan energi att jag får yrsel. Jag tänker att det inte är så konstigt, när de är så små att det bara ryms en känsla i dem åt gången. En svala tar höjd, vänder om och dyker. Den samlar fart mot vattnet, slår ut med vingarna och girar skarpt in under bryggan, susar ut på andra sidan och svänger upp i luften igen. Ljudlöst gör den sådant som jag bara kan drömma om. Susa fram tyst och aggressivt, till skillnad från det senaste och fram tills nyligen oskyldiga tillskottet på udden. En kusin. Ett odjur på typ två centimeter som lika smidigt som en anka smyger sig på bakifrån. Fhapp, fhapp, fhapp och splash! Plötsligt sitter jag på bryggan med tårna i vattnet, stickor i rumpan och ett kilo sand i nacken. Vad kallas den känslan må tro, jag-undrarnär-han-till-slut-använder-mig-som-en-macksten-eller-kanske-en-högljud-fender? Obekvämt vänder jag mig om mot det nu väldigt fnittriga odjuret som står med en tom sandhink i sina knubbiga nävar, sandkorn dansar längs ryggen mot byxlinning. Nu när jag sitter ner är våra ögon i samma höjd. Han ser sin kusins mungipor dra sig upp mot öronen i ett brett och elakt flin. Något dör i honom för en sekund, sen vaknar något nytt till liv och två sattygsaktiga leenden möter varandra i solens röda skärgårdsljus, i tystnaden på bryggan med stickor. Sekunderna drar ut på tiden, en byvind från kvällsbrisen sveper över, hjärtslagen slår hårt i kroppen. Lekfullheten strålar ur honom där han står spänd som en fiolsträng. Långt bort hörs en motorbåt gasa upp. Svallvågor mot klippor. I morgon kommer det lukta blött gräs, men nu luktar det bajs, svett och rackartyg. Jag höjer ett finger och vinkar till det fnissiga odjuret att komma närmare. Hans knubbiga tår krälar sig aktsamt mot mig längre ut på bryggan.

”Din lilla lort!” säger jag med låg röst och försöker se övertygande arg ut. Han svarar med ett ormliknande väsande till fniss, knyter armarna i en rosett över huvudet och förevisar ett knäböj.

”När det blir middag…” hans ögon spärras upp till två meloner ”då stoppar jag mammas kladdkaka i byxorna på dig!”

Elliot Andersson Skribent

Ett euforiskt ”jaaa!” följt av helt uppsträckta armar, spretande fingrar, en sandhink slängd tvärs över Stockholms skärgård och ett litet ljushopp ekar till svars över viken och på något sätt känns det inte som att budskapet helt gick fram. Det råder relativt lite tvekan om att jag kommer lämna duellen som den enda stora förloraren. Han ser för nöjd ut, det lilla lilla livet.

”Din fjant” muttrar jag ”om du inte hade varit så liten och värdelös hade jag slängt dig vattnet.”

Han svarar med ett primalljud och jag tvingas inse att det i så fall inte så mycket att säga till om och reser mig upp besegrat.

”Ska vi gå upp?” frågar jag.

Hans stora ögon stirrar upp i mina, en ömsesidig tystnad bryter ut och vi når något slags samförstånd. På vägen upp till huset hinner vi kasta samma sandhink åt skogen tre gånger och nästan få absolut tuppjuck för att en ekorre mot alla odds inte vill följa med oss, trots att den ju kan bo i hinken. Infernot från hans enda känsla trumfar potpurrit av mina och i hans ögon ser jag känslor som jag har glömt bort hur de känns. Det är nästan mystifikt att vara här med honom, som att återupptäcka bortglömda minnen. I över tjugo år har jag traskat runt här, sett det han ser och gjort det han gör. Att se på honom är som att se en renare version av mig själv. Kanske är det för att han ännu är så totalt jävla blank i huvudet. Längs backen upp mot det gula huset kysser en vindpust mig i nacken, en rysning sprider sig ut i kroppen och tvingar mig att andas djupt en gång. Sinnesron kommer och går med vinden ute i kustremsan. Skärgården visslar en melodi i botten av vinden som sätter sig i kroppen och lämnar en väl tillbaka på fastlandet. Jag ser ner i min kusins ögon igen och känner dess rytm från hans bröstkorg men jag är rätt säker på att han inte känner den utan snarare sömlöst blir ett med den. Livet blir på något sätt större med barn, jag tänker att det är för att världen blir mindre, allt de vet och allt de känner börjar och slutar här. Genom uterummet strömmar en doft av middag från köket och det låter som att mamma försöker få min lillasyster att inse faktum, att mer vaniljsocker inte betyder mer vaniljsmak. Men min kära syster tänker minsann inte inse ett skit, mamma ain’t got shit när det kommer till hennes TikTok-marshmello-microwave-teenagedream-wedding-party-cute-cup-cake-recept. Det är sommar och för en stund är jag hemma.