Page 1

INDIANKLUBBEN INDIANKLUBBEN

VOLYM 30 NUMMER 2 SOMMAR 2010

3


INDIANKLUBBEN

Ett kvartalsmagasin publicerat av INDIANKLUBBEN i Sverige. Utkommer med fyra nummer per år i: Mars, Juni, September och December. Nordamerikas Indianer är en tidskrift med historiskt och kulturellt material om indianer, skrivet av och för medlemmar i INDIANKLUBBEN.

Ansvarig utgivare: Redaktör: Grafiskform: Redaktionskommitté:

Lars Wennersten Bertil Thörn Jack Lindgren Bertil Thörn Hans-Olof Olsson Jack Lindgren

Tidningsredaktionens adress: c/o Bertil Thörn Bendzgatan 25 256 57 Helsingborg tel 042 - 29 13 61 ; 070 - 532 96 89 Postgiro: 32 57 43- 3 e-mail: bertil.thorn@bredband.net hansolof.ohlsson@telia.com jack.lindgren@yax.se INDIANKLUBBEN i Sverige är en icke kommersiell sammanslutning för alla, som är intresserade av frågor rörande Nordamerikas indianer, deras kultur och historia. Sammanslutningen tar inte ställning i politiska och sociala frågor. Sammanslutningen är inte en förening i gängse bemärkelse, då den saknar såväl styrelseorganisation som stadgar och formella regler för medlemskap. Syftet med sammanslutningen är att vara ett kontaktforum mellan indianintresserade. Ett forum där medlemmarna själva kan publicera sig och delge andra såväl kunskaper som aktuell information. Det sker dels genom denna kvartalstidskrift och dels genom informella träffar som anordnas när tillfälle ges. Vidare vill sammanslutningens medlemmar hjälpa till att sprida kunskap, även till övriga, om indianernas historia, kultur och nuvarande levnadsförhållanden. Det sker genom deltagande i utställningar och föredragsverksamhet, samt när tillfälle ges, egen bokutgivning. Övrig verksamhet, som kan utnyttjas av medlemmar, är gemensamma bokinköp till rabatterade priser, samt researrangemang när tillfälle ges.

4

VOLYM 30, NUMMER 2 SOMMAR 2010 Så var det dags igen. Här kommer årets andra nummer av Nordamerikas Indianer. Även det här numret domineras av artiklar med anknytning till Nordvästkustens kultur och historia. Detta naturligtvis föranlett av vår förestående medlemsresa till just det området. Men det här är det sista numret med den inriktningen, utom möjligen att en reseberättelse dyker upp i något senare nummer. I det här numret börjar vi nu med två artiklar som handlar om den militärbefälhavare som förde befälet i den våldsamma striden mot nez perceindianerna vid Big Hole i augusti 1877—överste John O. Gibbon. Först en biografi över honom och sedan en artikel som han själv skrev och som ska visa på hur många av arméns officerare personligen såg på indianerna och på den problematik som uppstod när den vita rasen trängde undan ursprungsbefolkningen. Nästa artikel är en av många indianska skapelsemyter. I det här fallet är det en variant av just nez perceindianernas syn på hur de själva blev till ett folk. En historia förknippad med en plats i Kamiah Valley, alldeles i östra utkanten av deras reservat i Idaho. En plats som är helig för folket och som skyddas av Nationalparksstyrelsen. Så presenterar vi en indiansk glaskonstnär, som vi även ska träffa under vår resa. Preston Singletary, med rötter bland tlingitindianerna, uppe i nordvästra Kanada, men som nu lever och verkar i Seattle, har skapat ett namn om sig med sina fantastiska skapelser i glas, där han hämtar sina motiv från sitt eget folks traditioner. Nästa artikel berättar en av flera historier om hur buffeln räddades åt eftervärlden i USA. Det finns naturligtvis flera personer och flera åtgärder och aktiviteter som har varit bidragande orsaker till att buffeln numera på nytt är ganska vanlig. Men det här är en lite speciell historia. En historia som berättar om hur en enskild indian fick för sig att föra ett antal buffelkalvar med sig hem från slättlanden uppe i norra Montana, där de sista resterna då levde. På det här numrets omslag ser ni en bild som ska representera just den händelsen. Mera om det nedan. En sista artikel blev en tyvärr tämligen kort och något rumphuggen beskrivning av ett mycket speciellt karaktärsdrag från just Nordvästkustens indiankulturer. Nämligen potlachfesterna. Ett kulturellt särdrag som naturligtvis har sina paralleller även bland andra kulturer. Men där det ingenstans har utvecklats till en så extrem ceremoni som just här uppe bland de kustnära fiskarbefolkningarna. Tyvärr fick den hållas mycket kort på grund av såväl tidsbrist som brist på utrymme. Men kanske kan det bli tillfälle att återkomma och vidareutveckla beskrivningen i något kommande nummer. Omslagets framsida på det här numret pryds av en målning gjord av den välkände westernkonstnären Tom Lovell. Han har titulerat den ‖Walking Coyote and the Buffalo Orphans‖. Det här är alltså Tom Lovells tolkning av hur det kan ha sett ut när Walking Coyote år 1873 förde de sex överlevande buffelkalvarna över bergen till sin hemtrakt i Flathead Valley. På baksidan är ett bildcollage av totempålar. Ett annat särdrag för just Nordvästkustens indianska kulturer. Bilderna är tagna av Anders Cassel, som välvilligt ställt dem till vårt förfogande. Slutligen kan ni längst ner på den här sidan se adressen till den nya hemsida vi nu har lagt upp och som vi hoppas kunna hålla mera aktuell.

INDIANKLUBBENS HEMSIDA http://www.indianklubben.org


INDIANKLUBBEN

JOHN OLIVER GIBBON BREVET MAJOR GENERAL ÖVERSTE 7:E INFANTERIREGEMENTET

Bertil Thörn Ett flertal högre officerare i den amerikanska armén kom att bli inblandade i de olika striderna med Chief Josephs nez perceindianer under de dramatiska striderna i Idaho och Montana år 1877. Den som kom att uppleva den kanske våldsammaste drabbningen var överste John O. Gibbon. John Oliver Gibbon var då regementschef för 7:e Infanteriregementet. Dessutom var han chef för Montanadistriktet, som var en underavdelning till ‖Military Department of the Dakotas‖. Ett ‖department‖ som leddes av general Alfred Terry, med högkvarter i St Paul, Minnesota. Och som i sin tur var ett av flera militära ‖departments‖ inom det jättelika ‖Military Division of the Missouri‖, med den välkände generallöjtnant Philip Sheridan som hårdför och ettrig chef. Från sitt högkvarter i Chicago styrde han sitt imperium med järnhand och han hade hela tiden sin överordnade, överbefälhavaren, generalen William Shermans öra och stöd, även om de två inte alltid hyste samma uppfattningar i indianfrågan som Inrikesdepartementet och Indianbyrån. Gibbon själv var en soldat med gedigen erfarenhet. Han hade gått ut krigshögskolan, West Point, redan 1847 och därefter deltagit både i den militära upprensningen i Mexico och i strider mot

seminolindianerna i Florida. Hans insatser under Inbördeskriget var omtalade och han hade snabbt avancerat till generalmajors grad i Frivilligarmén. En hederstitel som han nu hade rätt att åberopa även i fredsarmén, till vilken han återvände efter krigsslutet. Där fick han till en början kommandot över 36:e Infanteriregementet, med överstes grad som sin tjänstetitel. Tre år senare fick han så ta över befälet för 7:e Infanteriet och i början av 1870-talet utsågs han dessutom till chef för ‖District of Western Montana‖, med huvudkvarter i Fort Shaw, vid Sun River, i Montana. Vid den här tiden beskrevs han av en samtida som: ‖en typisk officer av den gamla skolan, inte speciellt hemfallen åt pompa och ståt, utan mera gav intryck av en kraftfull, pålitlig typ, som man kunde förvänta sig, till punkt och pricka, utföra alla de order han tilldelades‖. Han åtnjöt också överkommandots fulla förtroende. Efter att ha sårats svårt vid såväl Gettysburg som Fredericksburg, gick han nu med märkbart haltade gång och bland kråkindianerna var han känd under namnet ‖No Hipbone‖, medan siouxerna kallade honom ‖Limping Soldier‖. Brevet Major General John Oliver Gibbon föddes i stadsdelen Holmesburg, Philadelphia den 20 april, 1827, som fjärde barn (av totalt tio) till Dr. 5


INDIANKLUBBEN

John Haysham Gibbons och Catharine Lardner Gibbons. När unge Gibbon var elva år, flyttade familjen till en plats i närheten av Charlotte, North Carolina, efter att fadern fått en tjänst som huvudkontrollant vid Myntverket. Den unge John Gibbon, som med tiden släppte ‖s‖ i efternamnet Gibbons, växte upp och sökte sig till krigshögskolan West Point. Han utexaminerades 1847 och fick en tjänst som Brevet Second Lieutenant (underlöjtnant) i 3:e Artilleriregementet. Som sådan tjänstgjorde han under Mexikanska Kriget, utan att egentligen delta i några strider. Därefter sändes han till Florida, för att ingå i de styrkor som hade till uppgift att slå ned seminolindianernas uppror. Senare utnämndes han till instruktör i artilleriteknik och föreläste vid West Point, där han då också var Kvartermästare under fem år. Efter det återgick han i aktiv fälttjänst som kapten i 4:e Artilleriregementet, med stationering i Fort Leavenworth. Han skrev senare en mycket detaljerad manual för artillerister. En manual som användes av såväl Nord– som Sydstatsarméerna under Inbördeskriget. 1855 gifte han sig med Francis ‖Fannie‖ North Moale. De fick fyra barn: Frances Moale Gibbon, Catharine "Katy" Lardner Gibbon, John Gibbon, Jr. (som dog som spädbarn) och John S. Gibbon. Trots att tre av hans bröder anslutit sig till Sydstatsarmén när Inbördeskriget bröt ut, så förblev han Nordstaterna trogen. På grund av sin bakgrund som artillerist, utnämndes han till chef för artilleriet i general McDowells brigad i oktober 1861. Den 2 maj 1862 befordrades han själv till brigadgeneral och fick befälet over en brigad bestående av regementen från Indiana och Wisconsin. För att ge sin brigad ett speciellt kännetecken utrustade han dem med stora, svarta filthattar och vita bälten. Snart kom de därför att kallas ‖the Black Hat Brigade‖. Bara ett par månader senare, i striderna vid South Moun6

tain, uppmärksammades också enheten av självaste arméchefen, general Hooker, något som ledde till att de därefter blev kända som ―the Iron Brigade‖.

General Hancock med några stabsofficerare. John O. Gibbon till höger Gibbon avancerade vidare och anförtroddes befälet över en division i general Reynolds ‖First Corps‖. Han sårades i december 1862 i slaget vid Fredericksburg. Efter tillfrisknandet återvände han och fick då ta över ledningen för Andra Divisionen i Major General Winfield S. Hancock's, II Corps. Sårad mycket svårt på nytt i de heta striderna vid Gettysburg, sändes han under en tid att basa över rekryteringskontoren i Philadelphia och Cleveland. Men han var tillbaka i sin division i tid för att delta i samtliga strider under Lieutenant General Ulysses S. Grant's 1864 Overland Campaign mot Petersburg, Virginia. Han befordrades till Major General, US Volunteers den 7 juni 1864. Ett halvår senare, i januari 1865, kommenderade han själv en hel armékår, den 24:e och han var en av de kommissio-


INDIANKLUBBEN

närer, som vid Appomattox accepterade Sydstatsarméns kapitulation, våren 1865.

truppenhet som först fann och begravde general Custers slagna styrkor. Året därpå ledde han delar av sitt regemente i striden mot nez perceindianerna vid Big Hole, Montana, där han på nytt sårades. Han befordrades ånyo den 10 juli 1885. Nu till brigadgeneral i den reguljära armén. Som sådan kom han att leda först Department of the Dakotas och därefter Department of the Columbia. Slutligen fick han även kommendera Military Division of the Pacific. Senare skrev han flera böcker om sitt liv i armén. Bland annat ―Personal Recollections of the Civil War‖ och ‖Adventures of the Western Frontier‖. Han innehade hederstiteln ―commander in chief of the Military Order of the Lo-

Brigadgeneral John Oliver Gibbon Efter Inbördeskriget mönstrades han ut ur Frivilligarmén den 15 januari 1866. Han hade då avancerat till generalmajor. I stället återgick han till aktiv tjänst i den reguljära armén och sändes västerut för att strida mot indianerna. Den 28 juli 1866 befordrades han till överste och fick befälet över 36:e Infanteriregementet. Men knappt åtta månader senare fick han ta över 7:e Infanteriregementet, med högkvarter i Fort Kearny, Nebraska. Han deltog i Little Big Hornkampanjen, där han kommendera den

yal Legion of the United States‖, när han dog den 6 februari 1896, i Baltimore. Han ligger begravd på krigskyrkogården Arlington, i Washington, Plot: Section 2, Lot 986. 7


INDIANKLUBBEN

SOLDATERS UPPFATTNING OM INDIANER av överste John O. Gibbon ***

bearbetning och översättning Bertil Thörn

S

oldater i den reguljära armén, som sändes ut i Västern, hade ett grundläggande uppdrag. Det var att upprätthålla ordningen i ett land där lag och ordning ännu inte hade etablerats. Och det var det vita Amerikas lag och ordning som skulle upprätthållas. De ursprungliga innevånarnas syn på saken frågade man inte efter. I kraft av sin överlägsna organisationsförmåga och sin tekniska överlägsenhet var det de vita som bestämde vad som skulle gälla. Indianerna var dömda att underkasta sig. Självfallet gjorde indianerna ändå motstånd och när konflikterna inte längre kunde hanteras på annat sätt, sändes armén in för att slå ner, vad man kallade ‖upproren‖. Att det många gånger fanns goda skäl för indianerna att protestera och när det inte längre gavs dem några andra möjligheter, även att ta till vapen, ja det var det sällan någon som erkände. Det var alltid indianerna som gavs skulden. Det var alltid indianerna som utmålades som ociviliserade, barbariska och grymma. Och som sådana hade de - underförstått - inga rättigheter. Ute vid vildmarksfronten var det här extremt tydligt. De vita som kom hit ut gjorde det för att tillskansa sig mark eller för att söka efter ädla metaller. De var människor som satsade allt på sin egen framgång. De kunde naturligtvis inte tillåta att ‖några ociviliserade vildar‖ skulle få stå i vägen för deras strävan. Här var det alltså inte så underligt, att sådant som vi idag skulle betrakta som rashat och krav på etnisk rensning, 8

var den allmänt accepterade inställningen. Och det var heller inget man hymlade om. Indianer betraktades som ohyra. Som något som bara borde utrotas. Och ju fortare ju bättre. Att det var soldaterna som sedan fick uppdraget att utföra det här många gånger smutsiga städjobbet gjorde att soldater lätt fick en stämpel på sig att vara ‖indianhatare‖, mördare och råskinn. Men var det på det viset egentligen…. Ja, säkert fanns det bland manskapet många ‖råskinn‖. Personer som hade sökt sig till armén för att komma ifrån platser och miljöer där de på grund av sitt eget beteende hade gjort sig omöjliga. Personer som vi idag skulle betrakta som kriminella. Och säkert fanns det individer som i grunden var just rashatare, även om det inte var specifikt riktat mot just indianer. Ser man till de frivilligstyrkor, som från tid till annan sattes upp för speciella uppdrag, när arméns egna resurser inte räckte till, ja då fanns det här i mycket stor utsträckning. Då genomsyrade det hela styrkans manskap, från befälhavare, via underbefäl och ner till meniga. Det här var ju personer som hade rekryterats direkt ur de grupper människor som var de som för egen vinning hade behov av att indianerna försvann. De var skulle man kunna säga ‖jäviga i målet‖. Men i den reguljära armén var det inte samma sak. Och speciellt bland de högre befälen fanns det välutbildade personer, med väl utvecklade sociala och mänskliga känslor och insikter. Personer som inte såg sina motståndare som sina personli-


INDIANKLUBBEN

ga fiender. Fiender som de själva hade något att vinna på att i första hand döda. De var professionella - de hade ett uppdrag och det var att uppdraget utfördes som var det viktigaste. Inte så mycket vad resultatet blev. Det var något som var politikernas sak… Det är inte så ovanligt att man i tidiga historieböcker gärna framställer historien väldigt ensidigt och att allt är antingen svart eller vitt. Det här har också kommit till uttryck i hur man har beskrivit enskilda personer. Flera av de mera kända personligheterna i den indianbekämpande armén har i mera än ett verk framställts som ‖indianhatare‖. Typiska sådana exempel är generaler som Harney och Custer. Men analyse-

General Custer 1864 rar man lite djupare vad de gjorde och under vilka förutsättningar de arbetade, ska man snart finna att de helt enkelt utförde de order som samhällets politiker och makthavare hade ålagt dem. I de allra flesta fall var det till och med så att officerare i de militära styrkorna var mycket kritiska till myndigheternas sätt att hantera indianfrågorna. Kampen mellan Inrikesdepartementet och Krigsdepartementet om var Indianbyrån skul-

le höra hemma är väl känd och var en evig följetong som drogs i långbänk under hela indiankrigstiden. Ett typiskt exempel på hur en erfaren officer såg på de här frågorna, har vi i form av en tidningsartikel, som överste John Gibbon skrev efter Little Bighornkampanjen 1876. Artikeln publicerades i ‖The American Catholic Quarterly Review‖ bara några månader efter att hans trupper återvänt till sin bas i Fort Shaw, Montana. Publikationen skedde uppdelad i journalens april- respektive oktobernummer, 1877 och har varit i det närmaste okänd för historiker sedan dess. Tack vare Mike Kouray, på Old Army Press, Fort Collins, Colorado, har vi fått tillgång till den. Det är en mycket detaljerad och läsvärd beskrivning av vad Gibbons truppenhet upplevde under den dramatiska kampanjen. Översten hade en förmåga att skriva på ett klart och tydligt, men ändå detaljerat sätt, om allt som hände. Visst lyser det igenom vilket sätt man hade att se på indianer i allmänhet under den här tiden. Men de uttrycksformer han använder, som till exempel ‖savages = vildar, barbarians = barbarer”, som i dagens språkbruk direkt skulle stämplas som rasistiskt, var vid den här tiden fullt normalt och utgjorde egentligen ingen värdering av indianernas status. Det här var helt enkelt den tidens normala sätt att uttrycka sig. Det här är den del av artikelserien som beskriver hans sätt att se på indianproblematiken. Han börjar med en liten sur anspelning på allmänhetens fallenhet för att alltid racka ner på arméns misslyckanden och den uppfattning som han tyckte var den allmänt förekommande, nämligen att armén var oduglig, aldrig klarade av sina uppdrag och att det hela bara kostade pengar. Stora pengar som skattebetalarna fick punga ut med. Känns situationen igen…? Så här skrev han : … Under truppens sex månader i fält har det antytts att deras uppnådda resultat inte stod i rimlig proportion till de ansträngningar och resurser som kräv9


INDIANKLUBBEN

des. Men skulle någon få för sig att kritisera bristen på resultat genom att sarkastiskt börja spekulera i hur många miljoner dollar det kostade att döda en indian, då kan det enda svaret bli - att sanningen, som är välkänd inom armén, är att krig alltid är mycket dyrare än fred och att det aldrig har varit och aldrig kommer att bli något som betalar sig! Krig är alltid kostsamma och i likhet med alla kommersiella åtaganden, kan man konstatera, att ju större åtaganden ju sämre tycks de vara handlagda. Det kan dock med säkerhet konstateras, att med beaktande av omständigheterna, indiankrig i princip inte är dyrare än andra krig. Det är förvisso sant, att den arbetsinsats som krävs i indiankrig är större än i så kallade ‖civiliserade‖ krig - om man nu kan kalla några krig civiliserade - allrahelst om man också betänker att de stackars soldaterna inte ens kan räkna med att få ett ärans omnämnande. Ära - ett begrepp som i frontlanden länge har varit liktydigt med ‖att ha blivit skjuten av en indian som varit gömd bakom en sten och därefter fått ditt namn felstavat i någon liten lokal tidning‖! Så om det amerikanska folket inte vill spendera några pengar så borde de låta bli att gå ut i krig. Utan tvekan skulle många då fråga sig, att det naturligtvis vore bra, men hur skulle det kunna undvikas? Svaret på den frågan är en motfråga som säger, hur gör man för att över huvud taget undvika något som heter krig? Svaren är säkert många. Men i de flesta fall kan det undvikas genom att vara villig till eftergifter och kompromisser och att uppträda rättvist, något som står i direkt motsatsförhållande till hur de vita i det här landet har behandlat de röda. Man kan inte peka på en enda avtalsöverenskommelse med indianerna som inte har brutits av de vita och man kan peka ut otaliga tillfällen då indianerna på det mest utstuderade sätt blivit svindlade av myndigheternas agenter. Så det stora undret är, inte varför vi har haft så många indiankrig, utan snarare varför vi har haft så få! Indianen, trots att han är en vilde, är 10

ändå en människa, med troligen samma instinktiva känsla för vad som är rätt och fel som en vit man och säkert är lika känslig för situationer där han blir utsatt för orättvis behandling. Hans resonemang är: Den vite mannen har kommit till mitt land och tagit allt som tidigare tillhörde mig. Han till och med driver bort och förstör de naturresurser som Den Store Anden har givit mig att leva av. För allt det borde han vara skyldig mig något. Men oftast vägrar han att betala. Med jämna mellanrum, i takt med att hans bosättningar tränger in på våra marker, lyckas vi få honom att lova oss årligt underhåll i form av mat och kläder så att våra kvinnor och barn inte ska behöva svälta eller frysa ihjäl. Men när hans agenter kommer för att lämna över detta till oss finner vi att de ständigt har allt mindre och mindre med sig för varje år, medan de själva blir allt rikare efter att ha sålt våra varor till andra. Vi försöker nå fram till vår ‖Store Faders‖ öra för att berätta för honom om våra problem och hur hans agenter lurar oss, men han är så långt borta att våra ord inte når fram till honom. Vi kan inte längre stillatigande åse hur våra kvinnor och barn svälter och hur de vita tränger sig allt längre in på våra områden. Områden som har garanterats oss genom högtidliga avtal. Så låt oss gå i krig för att driva bort intränglingarna, eller om vi måste dö, så låt oss åtminstone dö som krigare, inte som hundar! Låt därför det mäktiga amerikanska folket nu ta ställning till om inte indianen, trots sitt vilda sätt, ändå är logisk och de att grunder han resonerar utifrån är sunda. Ingen kan säga annat än att detta land har ockuperats och tagits ifrån honom för mindre än en spottstyver och få kan motsäga att det jaktvilt han levde av hänsynslöst har ödelagts av de vita så att det inom en snar framtid kan vara helt utrotat. Ingen, utom möjligen agenterna själva och deras tillskyndare, vill förneka att dessa agenter, med något enstaka undantag, när de drar sig tillbaka från sina poster, har kunnat berika


INDIANKLUBBEN

Dr. James Irwin en av många indianagenter sig på indianernas bekostnad. Inte heller har dessa svindlerier, trots upprepade avslöjanden, någonsin resulterat i att en agent ställts inför rätta. Det enda som hänt är att indianerna lämnats till att lida brist på livets nödtorft. När sedan indianen, i desperation drivits till krigshandlingar - vilket även en kristen skulle göra - så kallas armén in för att tvinga ‖dessa statens myndlingar‖ till eftergivelse, för att på nytt igen behöva utsättas för nya svindlerier, ända till nästa krig bryter ut. Ändå är det militären som lastas för dessa kostsamma krig och dessutom av ‖Indianringen‖ (en gruppering filantroper, konstnärer och vetenskapsmän i Östern som vurmade för ‖den ädle vilden‖ och hans rätt) anklagas för att hela tiden behöva stilla sin stora blodtörst genom att ständigt jaga kringvandrande indianband mil efter mil genom vildmarken för att tvinga det folk på knä som dri-

vits till krig av agenter representerande den myndighet som sedan för krig med dem. Låt det amerikanska folket utplåna detta skamliga beteende genom att kräva att de röda måste behandlas med något som liknar rättvisa, lyssnas till och mötas med normal mänsklighet, samt se till att deras rättmätiga behov blir tillgodosedda i stället för att stjälas inom ett system som är en skam för tiden och för samhället. Den lilla ynkliga rest av den ras som en gång befolkade hela denna kontinent kan utan tvekan fås att leva i fredlig samvaro med de vita och det behöver inte ske genom något annat än att tillse, att de verkligen får del av de understöd som Kongressen årligen beviljar dem. Att föda och klä dem är under alla omständigheter mycket billigare än att föra krig mot dem. Och om de har mat och kläder så kommer de inte heller att starta några krig. Men om nu folket ändå insisterar på att fortsätta att göra båda delarna, så uppmana dem då åtminstone att sluta med att klaga över de kostnader som armén kostar och i stället lägga ansvaret där det rätteligen hör hemma. Hur kampen mellan civilisation och barbari kommer att sluta är inte så svår att förutse. Den röde mannens, förr eller senare, totala undergång är helt uppenbar. Han må kunna uppskjuta det från tillfälle till tillfälle, genom sådana enstaka framgångar som till exempel Fetterman- och Custermassakrerna, men det obevekliga slutet vill komma, efterhand som de vitas bebyggelse sakta men säkert krymper och skär av allt mer av hans nödvändiga jaktmarker. Men till dess besitter han fortfarande vidsträckta, tämligen outforskade vildmarker, dit militära trupper tvingas följa honom, när krig bryter ut. Områden vars geografi är så gott som totalt okänd för militären, som bara har att förlita sig på mer eller mindre inkompetenta guider och vägvisare, inte enbart för att finna sina vägar, utan framför allt för att finna det som är helt avgörande för att ens kunna vistas i dessa 11


INDIANKLUBBEN

ödsliga områden - nämligen vatten. Civiliserade krig utkämpas efter vissa väletablerade principer, där välgjorda kartor över krigsområdena är ett betydelsefullt hjälpmedel. Till det kommer också förutsättningen att uppdragets mål och platsen för angrepp hela tiden är känd och inte heller plötsligt bara flyttas till

distanser på kort tid och hans livsstil har med tiden gjort honom okänslig för varje form av ansträngning eller tillfällig brist på mat eller kläder. Ett stycke buffelkött fäst vid hans sadel och minsta möjliga behov av kläder är tillräckligt för att han ska klara sig dygnet runt i veckor, ja månader. Med hjälp av sina

Infanterikompani i skytteträning

någon annan plats, som ett indianskt läger ofta gör. För indianen är varje kvadratmeter av hans land lika välkänd för honom som vår egen hemträdgård är för oss. Han har vandrat och jagat över dessa områden ända sedan barnsben och känner varje stig, varje vattenhål lika säkert som områdets alla villebråd gör det. Han vet exakt var han kan gå och var han inte kan ta sig fram och han känner väl till alla utsiktspunkter från vilka han tryggt kan spana av det omkringliggande landet och på så vis i god tid få förvarningar om eventuella militära trupprörelser, som han då antingen kan undvika eller konfrontera. Som varande världens bästa ryttare, kan de på sina kvicka små hästar, vars snabbhet och uthållighet är ett under för varje vit man, tillryggalägga ofattbara 12

ögon, öron och även näsan är hans sinnen alltid på helspänn, precis som vilddjuren och han har en förmåga att varsebli alla tänkbara tecken på annalkande fiender betydligt kvickare och säkrare än någon vit man kan göra. Han kan läsa tecken i naturen som vi läser en bok. Han kan känna lukten från en avlägsen eld och tidigt på morgonen, från någon välvald höjd, sitta orörlig som en bronsstaty och spana efter avlägsna rökpelare, som vid den här tiden på dygnet stiger rakt upp i skyn. Tecken som för honom kan berätta om en fientlig styrka håller på att tillreda sin frukost, eller om någon mindre spejargrupp är ute och letar efter hans by. Om hans säkra öga upptäcker hästspår, så kan han med osviklig säkerhet säga hur många hästar det varit, om hästarna ri-


INDIANKLUBBEN

dits av vita eller indianer, om de har ga. Dessa enheter måste då vara starka skrittat, travat eller galopperat, om de nog för att var och en kunna ta sig an har färdats försiktigt eller obekymrat, fienden och de måste ledas av en hur många av hästarna som varit ridna gemensam ledning för att kunna samoch hur många som varit löshästar. Han ordnas effektivt. kan säga om hästarna varit trötta eller En annan faktor som också påverkar pigga och om de har färdats över långa truppers förmåga att jaga indianer och eller korta sträckor. Mycket av det här för vilken det fortfarande inte har skakan han utläsa av hästarnas spillning. pats någon godtagbar lösning, är hur Indianernas system för spionage är troman tar hand om eventuellt skadade ligen bland de bästa i världen. När det kamrater. I civiliserat krig kan man allbrådskar och inte ens den mest snabbfotid föra undan sårade till iordningställda tade häst är snabb nog för att överföra fältsjukhus. En indian är sällan oskadinformationen, har de ett system där de liggjord, med mindre än att han är död genom röksignaler, eller genom att reoch han nöjer sig heller aldrig med att flektera solljus med små speglar, kan enbart oskadligöra sina motståndare, överföra enkla meddelanden över långa utan han utlåter hela sin ilska och sitt distanser. hämndbegär över en stupad fiende, om När däremot trupper tränger in på fienthan bara får chansen. Han nöjer sig inte ligt område, som övervakas med hjälp ens med att döda sin fiende, han gör av sådana system, är trupperna näst intill hjälplösa. Deras möjlighet att se och höra vad som finns i omgivningarna är begränsade till en ytterst kort sträcka från den marscherande truppen och det här innebär att deras förutsättningar att föra krig Sårad soldat förs bort på bår mera liknar leken blindbock. Indianer kan alltid, på sommaren, undvika en dessutom allt han kan för att stympa enstaka truppenhet, eller själva välja och skända kroppen. Man kan alltså var och när de vill möta den. Och de aldrig tillåta sig att lämna sårade kamväljer aldrig att möta en fiende, om de rater på fältet. På grund av det här är inte är väl förberedda och känner att de redan ett litet antal sårade soldater tillhar alla fördelarna på sin sida. Därför räckligt för att paralysera även en stor finns det endast två sätt genom vilket trupp och tvinga den att avbryta alla ett militärt uppdrag mot indianer kan offensiva manövrer. Indianer kan alltså leda till en positiv utgång. Antingen att sägas vara bättre anpassade och bättre angripa dem på vintern, när deras rörförberedda på alla sätt än våra trupper lighet är begränsad, deras vaksamhet är att ta hand om sina sårade och vi kan, något sämre och spår lämnade i snön är som i de flesta andra fall, med fördel lika lätta att tyda för vita som för indialära oss av deras tekniker och metoder ner. Eller att sätta in flera samverkande även på det här området. enheter mot dem, så att de får svårigheter att på en gång ha krontroll på samtli—*—*— 13


INDIANKLUBBEN

14


INDIANKLUBBEN

HEART OF THE MONSTER - EN SKAPELSEMYT återberättad av Bertil Thörn

N

u ska jag berätta en otrolig historia för er… Det handlar om Coyote och om ett monster. Och om att hade det inte hade varit för Coyotes listighet, så hade allt folk fortfarande varit instängt i monstrets mage. Så, det var en gång… Coyote höll på att riva ner Celilo Falls och laxfångstplattformarna där, så att laxarna skulle kunna ta sig upp där folk kunde fånga dem. Han var mycket upptagen med vad han höll på att göra, när några andra djur kom förbi och stannade för att se vad han höll på med. Efter en stund frågade de honom: ‖Varför gör du dig allt det här bekymret? Allt folk är ju redan borta. Monstret har ju redan ätit upp dem.‖ Coyote funderade en stund, ruskade på sig och sade till sig själv: ‖Well, då slutar jag väl med det här, som jag höll på att göra för folket, om de nu redan är borta. Så då går väl jag också…‖ Han började vandra uppströms mot området vid Salmon River. Som han gick där råkade han trampa på ängspiplärkan och bröt av ett av hennes ben. Lärkan blev arg och ropade till honom: ‖Aj, aj, aj… se vad du nu har gjort! Hur tror du att du skulle kunna hitta folket, som du drullar omkring?!‖

Coyote såg skamsen ut och frågade ängspiplärkan: ‖O faster, tala om för mig vad det är som har hänt och jag lovar att jag ska göra dig ett nytt ben av trä från körsbärsträdet.‖ Så ängspiplärkan berättade för honom: ‖Allt folk har redan blivit uppätet av monstret!‖ Coyote rev sig i huvudet och sade: ‖Okey, då är det väl dit jag också ska gå.‖ Sedan fixade han ängspiplärkans ben och fortsatte sin vandring, medan han funderade. Efter ett tag tog han sig ett ordentligt bad och sedan klädde han upp sig. ‖Det här är för att monstret ska tycka att jag smakar gott‖, sa han till sig själv. Så tog han långa råhudsrep och band fast sig själv vid tre höga berg. Det var berg där folkets unga brukade gå för att fasta och söka kontakt med sina wyakin - skyddsandar. Det var berg som vi idag kallar för Pilot Knob, Seven Devils Mountain och Cottonwood Butte. Så vandrade han vidare. Plötsligt såg han ett jättelikt huvud. Kvickt gömde han sig i gräset. Aldrig tidigare hade han sett något liknande. Huvudet var enormt och någonstans långt borta i fjärran kunde han skymta 15


INDIANKLUBBEN

en stor kropp. Men Coyote tog mod till sig och skrek åt monstret: ‖Oh monster, låt oss se vem som först kan suga i sig den andre!‖ Monstrets stora ögon irrade runt och sökte efter Coyote, men kunde inte se honom, då Coyote hade målat sig med lera som hade samma färg som gräset omkring honom. ‖Oh monster låt oss se vem som med sin andedräkt kan suga i sig den andre‖, ropade Coyote, allt medan han skakade gräset där han satt. Plötsligt, när monstret såg det svajande gräset, sa han: ‖Oh, du Coyote, du kan börja. Försök att suga in och svälja mig‖. Så Coyote försökte. Med stort frustande och stönande drog han andan så mycket han orkade, men det stora monstret bara skakade på sig. Sedan sa Coyote: ‖Nu är det din tur att försöka. Du har ju redan sugit i dig allt folket, så det är väl lika bra att du sväljer mig också, så att jag slipper vara ensam‖. Monstret kunde ju inte veta att Coyote hade fäst ett paket med lite ren kåda på ryggen innehållande fem flintknivar. Så han började dra andan så häftigt att Coyote bara sögs allt närmare. Men medan Coyote drogs allt närmare monstrets mun, så släppte han ut efter sig stora keh-mes (Camas lökar) och frön till stora rönnbärsbuskage, medan han viskade: ‖Här ska folk hitta dem och bli glada, för efter en tid kommer här att dyka upp Latetelwit (mänskliga varelser)‖. Så drogs han med stor kraft rakt in i monstrets mun. 16

Väl inne i munnen såg sig Coyote omkring och vandrade rakt ner i monstrets svalg. Längs vägen såg han några pojkar och han frågade dem: ‖Var är monstrets hjärta? Kom och visa mig.‖ När de nu var på väg däråt, kom plötsligt grizzlybjörnen rusande mot dem, rytande. Men Coyote blev inte rädd, utan sparkade honom på nosen. Det är därför grizzlybjörnar bara har korta nosar. Sedan passerade de skallerormen, som skallrade mot dem. Men Coyote bara stampade på dess huvud och det är därför som skallerormar har platt huvud än idag. Så mötte de brunbjörnen som sa: ‖Jag ser att monstret har tagit dig också till slut. Hah… Nu skulle jag vilja se, hur du ska rädda ditt folk.‖ Men efterhand började andra att heja på Coyote och prata med honom. Hans vän, rödräven, hejade på honom från sidan och varnade: ‖Monstret är farligt. Vad tänker du göra med honom?‖ Coyote svarade: ‖Du och de här pojkarna får gå och hitta lite ved, eller nåt annat som kan brinna.‖ Så småningom hade Coyote nått fram till monstrets hjärta. Han skar av fettslamsor från det stora hjärtat och kastade dem till folket. ‖Det är förskräckligt att ni är så hungriga‖, sa han till dem, ‖ät det här.‖ Coyote startade nu en eld med sina flintstycken och rök började tränga ut genom monstrets ögon, nos, öron och


INDIANKLUBBEN

anusöppning. Monstret skakade på sig och mumlade:

paket. Även den gick snart av. Då sade han till folket:

‖Oh du Coyote. Det var därför jag inte litade på dig. Nu måste jag kasta ut dig.‖

‖Samla nu ihop alla ben och bär fram dem till ögonen, öronen, nosen och anusöppningen. Lägg dem i högar och när monstret faller ner dött så sparka snabbt ut dem genom alla öppningarna.‖

Coyote svarade: ‖Om du gör det så kommer folket sedan att säga att den du kastade ut är den som ger mat åt folket.‖ ‖Well, gå då ut genom min nos eller genom mina öron‖, svarade monstret. ‖Om jag gör det‖, svarade Coyote, ‖kommer de att säga, att där är gammalt öronvax som kan fungera som föda åt folket.‖ Elden brann nu nära monstrets hjärta och han började känna smärtan. Coyote började nu hacka in på hjärtat med sina knivar ända till den första kniven gick av. Men han tog bara en ny ur sin

Sedan högg han vidare med den tredje kniven ända till även den brast. Och vidare med den fjärde, som också så småningom gick av. Nu återstod bara en kniv. Då vände han sig till folket igen och sa: ―All right, gör er redo nu, för när han faller död ner måste ni alla ta er ut genom den öppning som är närmast. För fram kvinnorna och de gamla till öppningarna, så att de lättare tar sig ut.‖ Nu hängde monstrets hjärta bara på några tunna muskeltrådar och Coyote fortsatte att bearbeta dem med sin sista kniv, när även den brast. Då kastade sig Coyote med all kraft mot hjärtat och

Platsen som kallas Heart of the Monster ligger i Kamiah Valley och är helig för nez percefolket

17


INDIANKLUBBEN

med sina bara händer lyckades han slita loss det. I det ögonblicket dog monstret och öppnade samtidigt alla sina öppningar. Folket sparkade ut alla ben och följde sedan själva efter ut. Också Coyote tog sig ut. Men när Monstret föll ner död började hans öppningar att sakta stänga sig igen. Alla var dock ute, utom myskråttan, som blivit kvar. I sista stund lyckades han ändå tränga sig ut genom anusöppningen. Men hans svans fastnade och när han förtvivlat drog och drog så kom den ändå till slut lös. Men allt hår hade skalats av. Därför har myskråttan en hårlös svans än i denna dag. Coyote retade honom och sa:

Till slut hade han delat ut alla stycken och det fanns inget mera kvar av monstret. Då kom rödräven förbi igen och sa till Coyote:

‖Vad gjorde du där inne? Du kom väl på att du skulle göra nåt i sista minuten som vanligt. Du är då alltid så saktfärdig!‖ Därefter sa han till folket:

‖Ge mig lite vatten, så jag kan tvätta mina händer.‖

‖Samla nu ihop alla ben och lägg dem noga tillrätta.‖ De gjorde som han sa till dem. Sedan sa Coyote: ‖Nu ska vi stycka upp monstret.‖ Coyote smorde blod på sina händer och stänkte sedan blodet på benen. Plötsligt kom de alla till liv igen, alla de som tidigare hade dött inne i monstret. Alla hjälpte sedan till att skära upp monstret och Coyote började delade ut delarna till olika delar av landet. Han lämnade ut delar till landet vid soluppgången och landet vid solnedgången och till det i norr och i söder. Till varje plats där han lämnade en del, gav han folket ett stamnamn och förklarade hur de skulle leva och se ut. Cayusefolket blev småvuxna och hetlevrade. Flatheads fick ett utseende med lutande pannor. Blackfeet blev långa, smidiga och krigiska. Coeur d’Alene och deras grannar i norr blev skickliga spelare. Yakima blev korta och satta, men blev duktiga fiskare.

‖Vad är din mening med allt det här? Här har du delat ut allting till en massa platser långt bort, men inte sparat något åt dig själv och den här platsen.‖ ‖Well, snäste Coyote, varför sa du inget till mig om det förut? Jag var ju så upptagen att jag inte tänkte på det själv.‖ Sedan vände han sig till folket och sa:

Han tvättade sina händer och vattnet blev alldeles blodigt. Så tog han vattnet och började stänk ut det omkring sig och så sa han: ‖Ni kommer att vara ett litet men mycket kraftfullt folk. Ni kommer att vara små eftersom jag inte gav er någon stor bit av monstrets kropp, men ni kommer att bli mycket tappra och djärva och ni kommer att vara mycket intelligenta och arbeta hårt. Snart nog kommer Latetelwit (mänskliga varelser) och ni kommer att bli kända som Ne-me-pu. Det var så Ne-me-pu-folket föddes. Ännu idag kan man se monstrets hjärta och lever i den vackra Kamiah Valley, i form av en stor jordkulle, som ligger strax öster om byn Kamiah, i det land som ända sedan den dagen har ägts av Nez Percestammen. Platsen har inhägnats och med Nationalparkstyrelsens hjälp har här skapats en besöksplats, där intresserade kan lära sig om Nez Percefolkets tillkomst och historia.

* * * 18


INDIANKLUBBEN

PRESTON SINGLETARY indiansk glaskonstnär med svensk anknytning

av Bertil Thörn

P

Efter att intresserat ha studerat kända reston Sinletary föddes 1963 i glasblåsare, som kom till Glass Eye för San Francisco, Kalifornien. att arbeta, sådana som till exempel den Han växte dock upp i staden Seattle, italienske konstnären Lino Tagliapietra, där han hela tiden fick lyssna till de hiblev han alltmer fascinerad av processtorier som hans morföräldrar berättasen. de. Historier som hade sin bakgrund i 1984 sökte han därför inträde vid den deras etniska ursprung—tlingitstammen kända glaskonstskolan Pilchuck Class i nordligaste Kanada. School, som blev till ett centrum för Under sin högden raskt framskoletid blev han växande glasblåkompis med sartraditionen i Dante Marioni, Seattle. Här kom som var son till han så småningden italienske om att arbeta glaskonstnären som assistent till Paul Marioni. den legendariske (Även Dante MaDale Chihuly, rioni kom med tisamtidigt som den att bli en behan studerade vitydande glasdare för Tagliapikonstnär). Glasetra. Under den konst var då inghär perioden var et som Preston han naturligt nog SEATTLE reflekterade så i första hand inmycket över. spirerad av den Hans stora intresitalienska skolan se var musik. och av ett italiHan spelade själv enskt forspråk. basgitarr o flera En av hans föreolika band. Bland bilder var då Naannat ett som poleone Martikallade sig nuzzi, som var en ‖Ironing Pants betydande föreDefinitely‖. Men det var ju inget man trädare för Art Deco-trenden och han kunde leva på och när skolan var slut producerade själv en hel del verk i den behövde Preston ett jobb. Hans vän, stilen. Dante Marioni, hjälpte honom då att få I början av 1990-talet började hans verk ett jobb som nattvakt på ett glasblåseri att dyka upp på en del utställningar som hette ‖Glass Eye‖, numera runtom i landet och samtidigt började ‖Benjamin Moore, Inc.‖. Så direkt efter han söka inspiration från andra delar av nattliga spelningar på olika klubbar i världen. Det ledde till att han 1993 kom Seattle rusade han till arbetet för att till Sverige och Kosta-Boda, för att starta upp ugnarna till glasblåsarna och göra några föreläsningar. Under sin tid förbereda dagens arbeten. här framställde han en serie vaser, som 19


INDIANKLUBBEN

han kallade The Genies. Det var tre olika delar i kontrasterande ljusblå färger.

Delar ur serien The Genies, som Preston producerade i Sverige Hans period här i Sverige kom att få stor betydelse för Preston, inte enbart i hans yrkesutveckling. Han kom nämligen under tiden att bli bekant med en svensk glasblåsarlärling, Åsa Sandlund, som senare kom att bli hans hustru. De gifte sig 1995 och bor numera i Seattle. Preston hävdar att det till stor del var hennes förtjänst, att han år 2000 kom att söka upp Steve Brown vid Seattle Art Museum och Marvin Oliver, professor i American Indian Studies vid University of Washington, Seattle. Allt i syfte att börja studera den traditionella Nordvästkustens konst. Tanken var alltså att kunna väva in Preston Singletary den traditioi arbete nella konsten i sitt glasblåseri. Något som han därefter har utvecklat till sin fulländning och 20

som har gjort honom berömd, inte enbart i USA, utan också i stora delar av världen. Hans framgångar har gjort honom eftersökt som lärare och föreläsare och han har, förutom i Sverige, och varit ibland annat Finland och Italien för att såväl studera som att lära ut. Han har deltagit i åtskilliga stora och uppmärksammade utställningar runt om i världen och under hösten kommer en stor utställning kallad ‖Echoes, Fire and Shadows‖ att visas på Tacoma Museum of Glass. En utställning som kommer att visa en stor del av hans verk från tidig utveckling och till dagens produktion. Det är ingen tvekan om annat än att hans etniska ursprung alltmer har satt sin prägel på hans bildspråk. Något som han heller inte förnekar. Tvärtom säger han, att han finner en tillfredställelse i att kunna medverka till att föra denna tradition vidare. Han säger att, trots att det är mycket mera tidskrävande och svårare än vanligt glasblåseri, så ger det honom själv så mycket mera. ‖Det ger mig en bättre förståelse för vem jag är och varifrån jag kommer‖, säger han. ‖Det ger mig också en tröst och en tacksamhet, att veta att jag har ett så fascinerande släktskapsarv att förvalta och en så rik kulturell tradition att falla tillbaka på‖, fortsätter han.

* * *


INDIANKLUBBEN

WALKING COYOTE och hans moderlösa buffelkalvar bertil thörn De vitas framfart på den nordamerikanska kontinenten har resulterat i en mängd katastrofer för naturen. Inom loppet av bara några århundraden har man lyckats decimera och i vissa fall helt utrota det en gång mycket rika viltbeståndet. En av de allra talrikaste djurgrupperna var de stora och betydelsefulla bisonoxarna, bufflarna, som i hjordar innehållande oräkneliga individer strövade vida omkring över i stort sett hela kontinenten. Siffror på så mycket som sextio miljoner djur har nämnts. Ändå lyckades de vita, när det plötsligt stod klart att de stora djurens hudar kunde utnyttjas kommersiellt, på bara några tiotal år näst intill utrota alla dessa. Mot slutet av 1800-talet fanns det bara en ytterst liten spillra kvar. En spillra så liten, att det egentligen inte fanns någon realistisk chans att rädda dem. Men med lite tur och med hjälp av några förutseende personer lyckades det ändå, även om det var i den allra sista sekunden. Ett par av dessa betydelsefulla personer var indianer. Den mest fantastiska historien är kanske den som handlar om Samuel Walking Coyote. Det finns ett otal historier om honom och ett lika stort antal varianter på dessa och vad som egentligen hände vet vi kanske inte med säkerhet. Men kanske gick det till så här. Samuel Walking Coyote var en indian från Pend d’Oreille-stammen. Han hade gift sig med en kvinna ur flatheadstammen och han levde tillsammans med dem på deras reservat i vad som nu är västra Montana. Av någon anledning lämnade han sin hustru på sommaren 1872 och begav sig ut på en lång vandring, över Klippiga Bergen och upp till svartfotsindianerna. Där stannade han

över vintern 1872 till 1873 och jagade buffel tillsammans med dem. Där kom han att förälska sig i en ung svartfotsindianska och till slut övertalade han henne att gifta sig med honom. Han tänkte nu inte så mycket på sin andra hustru, där väster om bergen, men när våren kom började han få hemlängtan och föreslog att de båda skulle vandra tillbaka till hans ursprungliga hemtrakter. Men ju mera han funderade och planerade för deras förestående vandring, ju mera började han att bekymra sig för hur det skulle bli, när han kom hem med en ny hustru. Och speciellt oroade han sig för hur de stränga jesuitprästerna vid St. Ignatius Mission, på reservatet, skulle reagera. Han visste ju, att det i deras ögon var förbjudet att ha mera än en hustru. Han grubblade mycket på hur han skulle göra för att blidka dem. En dag råkade han hitta åtta stycken små buffelkalvar bland sina hästar. Antagligen var det kalvar som hade förlorat sina mödrar under jakten eller genom andra olyckor. Nu hade de sökt sig till hästarnas sällskap och de var så pass orädda för människor att Walking Coyote kunde närma sig utan att de sprang iväg. Under en tid lyckades han hjälpa dem med mat så pass, att de till slut kunde klara sig själva. Under tiden väcktes idén i hans huvud, att om han kunde föra kalvarna med sig hem och ge dem i present till prästerna, så skulle de kanske bli så glada, att de hade överseende med hans lilla felsteg. Sagt och gjort, planeringen för återvändandet tog fart och när våren övergick i sommar startade han västerut med sin nya hustru och med de åtta buffelkalvarna. Det var en lång och svår väg upp och över bergen och två av kalvarna or21


INDIANKLUBBEN

kade inte med strapatserna, utan dog på vägen. Men de övriga sex lyckades han föra med sig. Men om han nu trott att hans svårigheter var över och han hemma skulle mötas av glada ansikten, så blev han snabbt tagen ur den villfarelsen. Prästerna hade fått information om att han var på väg och de hade beordrat reservatets indianpolis att arrestera Walking Coyote. Så i stället för att få ett hjärtligt mottagande, råkade han ut för en hård och våldsam bestraffning av indianpoliserna, som därefter beordrade honom att försvinna från reservatet. Det var bestraffningen för att han brutit mot förbudet att ha mera än en hustru. Den, som han tyckte orättvisa behandlingen, fick Walking Coyote att ilskna till och nu tänkte han minsann inte ge prästerna några presenter. I stället bestämde han sig för att själv behålla bufflarna. Så med sin hustru och sina sex buffelkalvar letade han upp en avsides belägen plats i Flathead Valley, där de slog sig ned. Hans buffelkalvar växte snart på sig i den frodiga dalen. Samtidigt blev de sällsynt tama. När de unga kvigorna efter fyra år blev könsmogna födde de alla var sin kalv och flera kom de påföljande åren. Det resulterade i att Walking Coyote 1884 hade inte mindre än tretton djur! Men nu, när flera av dem var fullvuxna, hade de också kommit att bli alltmer av ett problem. Trots att de ursprungliga kalvarna till en början varit otroligt tama så blev nu gruppen allt mera svårhanterlig. Att ordna med tillräckliga inhägnader innebär alltför stora kostnader och grannarna började klaga. Till slut bestämde sig därför Walking Coyote för att han måste sälja bufflarna. Det var ett tufft beslut för honom att ta. Han hade fäst sig väldigt mycket vid sina bufflar. D. McDonald, en handelsman på reservatet fick reda på att bufflarna var till salu och började förhandla med Walking Coyote. Under tiden spreds ryktet 22

och en framgångsrik ranchägare i närheten, Charles. A. Allard, fick också reda på det. Han hade sedan en tid haft idéer om att kanske starta uppfödning. Han sökte upp en annan ranchägare, barndomsvännen Michel Pablo och övertalade honom att de två skulle köpa Walking Coyotes hjord. Så innan McDonald kom till skott, hade Allard och Pablo redan gjort affär med Walking Coyote. För tvåtusen dollar skulle

de köpa hela hjorden. Men när de skulle betala vägrade Walking Coyote att ta emot en check. Han krävde i stället hela betalningen i kontanter! Men det löste sig. De tre möttes senare vid en bäck ute i vildmarken och där räknades de tvåtusen dollarna upp i guld och Walking Coyotes tretton djur bytte ägare. Walking Coyote tog pengarna och begav sig raka vägen ner till staden Missoula, där han satte igång att rumla upp alla pengarna. Strax därefter hittade man honom död under en bro i staden. Han hade inte några pengar kvar! Trots hans tragiska slut har historien inte glömt bort honom. Hans tretton bufflar kom att bli kärnan i en betydligt större hjord, som idag, i sin tur, är ursprunget till många privata och statligt ägda hjordar över hela Amerika. Den hjord som nu finns vid National Bison Range, i Moiese Wildlife Preserve, är bland dem som har sitt ursprung i Allards och Pablos hjord.

* * *


INDIANKLUBBEN

POTLATCH SKRYTFEST ELLER ORGANISERAT MUTKALAS

bertil thörn

D

e indianska fiskar- och jägarfolk som levde längs den nordamerikanska Stilla Havskusten i norr hade alla förutsättningar för ett mycket rikt liv. Med en närmast outsinlig tillgång på föda, behövde de inte ägna så mycket tid åt att skaffa mat för att överleva. I stället kunde de utveckla ett mycket rikt socialt liv med komplicerade samhällsformer. Det blev ett samhälle uppdelat i tydliga klasser, men ett samhälle där varje klass hade sina givna förmåner och privilegier. Till och med slavarna hade vissa förutsättningar att tidvis leva ett drägligt liv. Och deras ställning kunde till och med förvandlas under livets gång. Maktstrukturen i dessa samhällen upprätthölls bland annat med hjälp av omfattande och komplicerade ceremonier och många av dem gick ut på att uppnå högre och högre status. Status som erhölls genom att visa omsorg och givmildhet gentemot samhällets lägre stående klasser. Potlatch är en karaktäristisk ceremoni som förekommit bland folken längs nordvästkusten. Allt ifrån Columbiaflodens utlopp i söder och upp till Alaska. En ceremoni som företrädesvis genomfördes under vinterhalvåret. Dess namn har hämtats från det ‖konstgjorda‖ språk som kallats ‖Chinook jargon‖, men är troligen en förvanskning av begreppet ‖patshatl‖. Ett ord som kommer från nootkaindianernas språk och betyder ‖gåva‖, eller ‖att ge‖. En potlatch hade till syfte att stärka samhörighetsbanden mellan olika släktklaner eller mellan olika samhällen, men den omedelbara orsak som triggade en potlatch kunde uppkomma ur olika händelser och ha olika mål. Vi talar därför om olika typer av potlatchfester. En av de viktigaste var att hedra och minnas en

avliden ledare. Alltså en typ av åminnelsehögtid eller kanske man kan klassa det som en tacksägelsefest. Ett viktigt syfte med en sådan fest var att fastställa arvsrätten efter den avlidne. Man kan kanske lit vanvördigt säga att det var en samling för att upprätta en bouppteckning. Men det kunde också vara en fest som hade till syfte att initiera en eller flera unga familjemedlemmar i samhället och fastlägga deras sociala status och plats i detta samhälle. Men så fanns det även en något avvikande orsak. Nämligen en rent konkurrensfrämjande tillställning, som närmast kan liknas vid en kamp mellan två betydande ledare om vem som var rikast och därmed skulle betraktas som mäktigast. Det gällde alltså att på alla sätt övertrumfa motståndarens statusnivå. Under sådana potlatcher såg man tydligast slöseriet i dessa kulturer. Här gick det till och med så långt, att man inte bara gav bort enorma värden, utan till och med helt enkelt förstörde stora mängder värdefulla varor, bara för att visa att man var så rik så att varorna i sig inte längre betydde något. Och den som då slösade mest och kunde ge bort eller förstöra mest, måste enligt deras sätt att se det vara den rikaste och därmed den mäktigaste. En potlatch var i grunden alltså till för att fastställa en persons - och därmed också en släktklans - sociala status. Status var i nästa steg också den faktor runt vilken hela samhället kretsade. Och det var inte bara den enskilde individen, ledaren, som påverkades av statusställningen. Det var alltså hela hans släkt som drog fördel av hans personliga status. Därför var en potlatch något som var en angelägenhet för hela släkten. Alla klanmedlemmarna bidrog, var 23


INDIANKLUBBEN

och en på sitt sätt, till genomförandet av en potlatch. En potlatch bestod i att en släkt under en längre eller kortare tid samlade på sig en i det närmaste ofattbar mängd värdeföremål. Allt i avsikt, att vid ett i förväg utannonserat tillfälle, skänka bort allt till namngivna mottagare utanför den egna klanen. Ju större mängd bortskänkta varor, ju större ära och därmed ökande status. Mottagarna var i de flesta fall klanens motklan. En man inbjöd alltså sin hustrus klan som mottagare. Det här var en ordning som stärkte de sociala banden mellan de olika släktklanerna. Den mängd mat, redskap, husgeråd, vapen och allehanda andra varor och värdeföremål som under några dagars ohämmat festande skänkes bort var av en omfattning som praktiskt taget gjorde givaren helt utfattig. Men alla visste att det snart var mottagarnas tur att hålla en liknande potlatch. En potlatch som då helst skulle övertrumfa den man just upplevt och då fick naturligtvis givaren tillbaka motsvarande, eller helst ännu lite mera. För att det här skulle fungera var det inte enbart en person som anskaffade alla gåvor. Utan det här var ett samarbete där hela släkten var involverad. Klanens ledare annonserade i god tid att han planerade hålla en potlatch och vädjade då till alla sina släktingar att ställa upp och hjälpa till med insamlandet. Eftersom det skulle vara en katastrof om man inte lyckades samla in så mycket att mottagarna överraskades positivt, skulle det innebära att den egna klanens ledare skulle förlora i status. Och om han förlorade i status skulle hela klanen också förlora i status. Så alla gjorde sitt yttersta för att den kommande potlatchen skulle övertrumfa allt som dittills hade setts. När en klanmedlem hade avlidit var det alltid motklanens manliga medlemmar som ombads att ombesörja begravningen. För det skulle de naturligtvis ha betalt. Den betalningen fick de i samband med en efterföljande potlatch, där en del av de utdelade gåvorna alltså egent24

ligen utgjorde regelrätt betalning för en utförd tjänst. Samma sak gällde när en ny klanledares nya hus skulle byggas. Det gjordes också av motklanens manliga medlemmar och för det skulle de, förutom mat och husrum under själva byggtiden, också ha en väl tilltagen ‖betalning‖. Detsamma gällde för de hantverkare som högg den nya totempåle, som restes framför det nya husets gavel. Den potlatch som gavs i samband med inflyttningen i det nya huset, eller efter begravningen av en betydelsefull person, utgjorde samtidigt ett slags officiellt bekräftande att den avlidnes ställning i samhället nu övertogs, eller ‖ärvdes‖ om man så vill uttrycka det, av den nye ledaren. För att samhällets övriga medlemmar skulle ‖godkänna‖ övertagandet krävdes dock att den nye ledaren visade sig väl värd deras aktning. Den nye ledarens status fastställdes huvudsakligen genom den klass hans potlatch kunde uppvisa. En vanlig potlatch kunde pågå under flera dagar, eller ibland flera veckor, beroende hur länge de hopsamlade varorna räckte. Helst skulle det vara så mycket mat, att gästerna helt enkelt inte kunde äta upp allt, utan skulle bli tvungna att be att få ta det överblivna med sig hem. I sällsynta fall kunde en potlatch sträcka sig över flera år och då vara uppdelad i olika avsnitt. I ett känt fall beslutade två bröder att hålla en potlatch till åminnelse av en avliden släkting. En potlatch som skulle sträcka sig över en treårsperiod, med en betydande del avverkade vid bestämda tillfällen under vart och ett av åren. Under det första årets fest skulle tre unga pojkars framtida status stakas ut och garanteras, genom att de skulle ges namn med övernaturlig kraft. Under det andra årets fest skulle två unga flickor initieras i ett hemligt danssällskap. Det sista årets andel av festligheterna var till för att de två bröderna själva skulle anta den avliden anförvantens familjenamn och genom det också få fastställt, att de nu hade rätt att överta den ställning och status han hade åtnjutit och samtidigt få


INDIANKLUBBEN

rätten till hans hus fastställt. När det här sista steget väl var genomfört, signalerade det också att sorgeperioden för den avlidne nu var till ända. Till skillnad från sådana här tillställningar var en potlatch av ‖konkurrenstyp‖ något annorlunda. Grundtanken med en potlatch var i vanliga fall att stärka banden mellan klanerna i samhället. Men en potlatch av den här typen var något annat. Det har sagts att man här snarast kan se ett tema av hämnd. Om en betydande klanledare ansåg sig ha blivit utsatt för en skymf av något slag, eller hans ära blivit besudlad av någon annan ledare, kunde han återupprätta sin ära genom att kräva att de två skulle inveckla sig i en slags tävlan, närmast som en duell, där den som känt sig förnärmad kunde försöka skämma ut sin opponent genom att tvinga honom att övertrumfa den potlatch som den förfördelade satte upp. Här var det inte så mycket en fråga om att få övriga samhällsmedborgare förbluffade över den rikedom och givmildhet han kunde uppvisa, utan här gällde de snarast att i varje drag överglänsa sin motståndares drag. Här förekom i stor skala just förstörelse av värden, som till exempel att fylla en stor ceremonikanot full med dyrbar fiskolja och sedan bara hugga hål i den så att den gick till botten med hela sin last. Motståndaren skulle då vara tvungen att göra något ännu mera spektakulärt för att inte tappa ansiktet. Kanske låta sänka två kanoter, eller något liknande. En snarlika form var den upprättelsepotlatch man kunde bjuda in till om man trampat i klaveret eller gjort bort sig på något sätt. Om till exempel en högtstående ledare, när han skulle stiga ur kanoten, hade snubblat och trillat på öronen i vattnet inför alla bybornas åsyn. Då kunde en sådan potlatch komma ifråga för att släta över händelsen och få alla att glömma den förargliga händelsen. Men här var det inte frågan om att skämma ut någon annan. Här kunde man mera tänka sig att hövdingen smorde - mutade - alla som sett eller

hört talas om hans försmädliga klavertramp, i utbyte mot att de då skulle låtsas glömma bort det hela och aldrig med ett ord nämna händelsen. En potlatch kunde alltså ha åtskilliga syften och vara förorsakad av många händelser och företeelser. Men i grunden hade de att göra med att fastlägga hierarkin i samhället. Något som utgick från på den status enskilda individer lyckades uppnå. En status som i huvudsak byggde på hur rik personen i fråga var, eller snarare hur rik släktklanen var som han kunde räkna sig till. Och det var något som bevisades genom att man ställde till fester där rikedomen och dess omfattning demonstrerades i form av att man gav bort allt man hade. Allt skedde då under stor ceremoniell pompa och efter ett mycket detaljerat och strikt protokoll. Det kunde vara en långt utdragen process med såväl dramatiska som lustiga inslag och tanken var att alla gäster skulle bli så överväldigade av allt de fick vara med om att man tyckte att man aldrig hade varit med om något liknande. En sådan potlatch kom man ihåg och den pratade man länge om. Det innebar att givaren hade uppnått sitt syfte. Hans rykte och hans status hade stärkts, eller ännu hellre, förbättrats. En ledares status spillde sedan av sig på de andra medlemmarna i klanen, som då också förbättrade sitt rykte. Därför var alla klanmedlemmar mycket aktiva med att hjälpa sin ledare att samla ihop så mycket varor och så stort värde som möjligt, för att man skulle nå sitt syfte, att bli uppskattade och värderade i samhället. Sådant samarbete och sådan enighet var något som stärkte samhället och det var egentligen det som var meningen med vad vi kan tycka helt vansinniga, slösaktiga bortkastandet av materiella värden.

25


INDIANKLUBBEN

26

Foto Anders Cassel

Nordamerikas Indianer nr 2 2010  

Medlemstidskrift för INDIANKLUBBEN

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you