Prolog ”
V
åga språnget, pojk!” ropar fadern till sin tioårige son som högst upp i hopptornet oroligt närmar sig avsatsen. ”Hur ska det gå för honom här i livet, rädd och försiktig som han är?” frågar han tyst sig själv och uppmanar återigen sin son att hoppa. Tveksamt och med korta hasande steg närmar sig pojken kanten. Hans ben skakar. Han sväljer för att kväva den gråt som vill tränga fram. Faderns högljudda uppmaningar har fått de övriga badgästerna i stadens simhall att nyfiket stanna upp med vad de har för sig för att ta del av det som händer vid hopptornets trampoliner. Med ögonen hårt ihopknipna, och driven av en rädsla att inte duga, tar pojken det sista steget över kanten och faller utan kontroll ned mot vattnet fem meter under sig. I en annan tid, fyrtio år senare, är denne pojke gift och far till två söner. Stadsomvandlingen i staden pågår och präglar till viss del vardagslivet för de flesta människor i samhället. Inte på så sätt att invånarna dagligen bekymrar sig över sin framtida situation, men känslan finns där, likt en diffus förnimmelse av att nya tider stundar, på gott och ont. Gruvbolaget LKAB, Luossavaara Kiirunavaara Aktiebolag, och gruvsamhället Kiruna har alltsedan brytning av malmfyndigheten inleddes levt i symbios. Ett förhållande som har varit till gagn för bägge parter och där ingendera parten kan klarar sig utan den andra. LKAB driver den ojämförligast största verksamheten inom Kiruna kommun. Därför är åtkomsten av järnmalm livs viktigt, både för gruvföretaget och för samhällets fortlevnad 5