Eva Biaudet

B IAUD E T eva

1

Helsingfors | Helsinki

Människorna är Finlands viktigaste kapital

Medverkande bl.a.

Joan Edelmann Cecilia Malmström Barita Rosenström Christina Gestrin Tom Biaudet Märta Tikkanen:

Ja vi kan, vi vill, vi törs

Helsingfors

© Paula Kukkonen/Otavamedia

Johnny Åkerholm

2

BILAGA I HBL 11.4.2015

Bästa Helsingforsare J AG Ä R T I L L B A K A i politikens värld efter en paus på några år. Jag kandiderar i riksdagsvalet för att jag tror och vet att politiken är det centrala verktyget för att förändra samhället. En politiker måste vara modig och stå för det man tror på, för att få en bättre värld för oss alla.

En politiker är inte en intressebevakare för en viss grupp utan skapar lösningar för kompromisser som beaktar olika intressen, också minoriteters rättigheter. En politiker måste vara bra på att jobba tillsammans med andra människor - ja, det är kanske den allra viktigaste egenskapen. Som politiker måste man erkänna fakta och våga analysera konsekvenserna av besluten – men ibland också våga göra val där utgången inte är så säker eller så populär. Det är där politiken sitter, även i mindre beslut. En förnuftig syn på framtiden kräver öppenhet för nya idéer och nya sätt att verkställa dem.

De politiska lösningarna skall bära på lång sikt, och vara hållbara både socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Den ekonomiska politiken måste uppfattas som rättvis, människor måste behandlas likvärdigt och vi måste kunna lita på att samhällets grundfunktioner, såsom att polis och rättsväsende fungerar också i framtiden.

Vårt samhälle utvecklas enbart i växelverkan mellan individer och kulturer.

Innovationer föds när olika kulturer och människor möts i ett öppet och välkomnande samhällsklimat. Innovationer och entreprenörskap skall uppfattas som nödvändiga och positiva och vi bör på olika sätt underlätta att människor, unga och gamla, vågar ta steget till att bli företagare.

De mänskliga rättigheterna har alltid varit en röd tråd i min karriär – som riksdagsledamot, omsorgsminister, diplomat och särskild representant mot människohandel vid OSSE. Efter fem år som minoritetsombudsman och diskrimineringsombudsman siktar jag nu på att bli invald i riksdagen.

Att tro på politiken är att tro på demokratin.

I MITT FINLAND lämnas ingen vind för våg.

Varje barn är värdefullt, varje människa viktig. Vårt välfärdssamhälle är byggt på de framgångar vi nått i frågor som gäller jämställdhet och likabehandling.

De finländska barnen måste kunna lita på att vi vuxna ger dem en god framtid. Jag tror på en värld där de mänskliga rättigheterna respekteras och där var och en själv väljer sin egen identitet. Skyddet av minoriteter avspeglar hur vi respekterar människovärdet.

MINUN SUOMESSANI ketään ei jätetä heitteille.

Jokainen lapsi on arvokas, jokainen ihminen on tärkeä.

Yhteiskuntamme on rakennettu tasa-arvoisen ja yhdenvertaisen kohtelun tuottamalle menestykselle. Lasten on voitava luottaa siihen, että me aikuiset rakennamme heille hyvää tulevaisuutta. Uskon yhteiskuntaan, jossa ihmisoikeuksia kunnioitetaan ja jossa jokainen itse määrittelee oman identiteettinsä. Vähemmistöjen asema on peili sille miten kunnioitamme ihmisarvoa.

Eva för den liberala finlandssvenska traditionen vidare D E T G Å R E T T H U V U D S T R Å K genom den finlandssvenska kulturen som vid sidan av modersmålet förenar trots olikheter i ålder, geografiska avstånd och levnadsvillkor. I den strömmen finns en stark tro på tolerans och öppenhet, en respekt för människan oberoende av hennes kön, nationalitet eller tro. Det är en liberal tradition med rötter tillbaka i tiden. Ibland har jag tänkt att den beror på att vi är kustbor med havet och den öppna horisonten nära. Måhända är det den närheten som gjort det lättare att acceptera människor och kulturer som är olika oss.

Till den här traditionen hör att lyssna på andras argument, att uppleva diskussioner med

människor med olika åsikter som berikande. Dit hör också att försöka förstå motparten fastän man inte accepterar hans tankegångar. Jag hade privilegiet att få ta del av detta tänkesätt som ung redaktör på Rundradions svenska avdelning i början av 1960-talet. Det var inspirerande att ha chefer och äldre och yngre kolleger som Christoffer Schildt, P.O. Barck och Marcus Ölander.

Av dem lärde jag mig mycket om krig och censur, om åsiktsfrihet och öppenhet. Insikten om det motstånd mot både nazismen och kommunismen, mot diktatur och åsiktsförtryck som de här männen stod för i tidningspress och etern kom att prägla min livsåskådning. Den gjorde mig ock-

så medveten om hur viktigt det var att föra denna fåra i den finlandssvenska kulturen vidare.

Därför är det viktigt att Eva Biaudet ställer upp i riksdagsvalet. Vi är många äldre och yngre, kvinnor och män som beundrar hennes rakryggade arbete som minoritets- och diskrimineringsombudsman och för hennes engagemang för utsatta människor och mänskliga rättigheter. Det är en värdefull tradition som måste föras vidare för SFP och fosterlandet.

JOAN EDELMANN,

pensionär, f.d. direktör för Finlands Svenska Television

3

Några plock ur min karriär JAG ÄR MAMMA till fyra barn. Till familjen hör min man Thomas och barnen Amanda, Julia, David och Simon samt mopsarna Indie och Ada. JAG ÄR FÖR NÄRVARANDE Finlands diskrimineringsombudsman och min femåriga mandatperiod tar slut i maj.

JAG VAR RIKSDAGSLEDAMOT under fyra perioder under åren 1991– 2006.

JAG VAR ORDFÖRANDE för svenska riksdagsgruppen 1995–1999 och under min tid i riksdagen var jag medlem i bl.a. miljöutskottet, stora utskottet, utrikesutskottet (viceordförande), finansutskottet samt socialoch hälsovårdsutskottet. ÅREN 1999–2000 OCH 2002–2003 var jag omsorgs- och jämställdhetsminister i Lipponen II regeringen.

UNDER FINLANDS ORDFÖRANDESKAP I EU 1999 blev jag den första ministern i EU:s historia att leda ett ministerrådsmöte på svenska. ÅREN 2007–2010 fungerade jag som diplomat och särskild representant för bekämpning av människohandel vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Under den tiden bodde jag med min familj i Wien.

2009 fick jag av Frankrikes president utmärkelsen ’Chevalier de legion d’honneur’, dvs. jag blev medlem av franska hederslegionen.

2009–2013 var jag medlem av FN:s permanenta forum för ursprungsfolk (United Nations Permanent Forum on Indigenous Issues).

EN SPÄNNANDE HÄNDELSE var när jag sommaren 2011 belönades av USA:s utrikesminister Hillary Clinton för mitt arbete mot människohandel både i Finland och globalt (TIP Hero).

FÖR TILLFÄLLET representerar jag Finland i Asia-Europe Foundation (ASEF) i anslutning till ASEM. Det är en internationell stiftelse vars syfte är att främja samarbete mellan Asien och Europa genom internationellt kulturutbyte.

NUVARANDE FÖRTROENDEUPPDRAG: Ordförande för Yhteiset lapsemme r.f., Sjukhusclownerna r.f:s styrelsemedlem, styrelsemedlem i Samfundet Folkhälsan, ordförande för Folkhälsans landskapsförening i Nyland, styrelsemedlem i Suomi-seura och viceorförande i Helsingin turvakoti.

4

Varthän Europa?

E N AV D E S TA R K A S T E A M B I T I O N E R N A man som politiker måste ha är en vilja att förstå sin samtid - att analysera i vilken riktning samhällsutvecklingen på det nationella, europeiska och globala planet är på väg, och sedan utgående från den analysen aktivt försöka påverka framtiden i en riktning som är gynnsam, inte bara för en själv eller vissa, utan för alla. Politikerns uppgift skall inte vara att driva enskilda intressen utan att se till helheten. I dagens Finland och Europa verkar det emellanåt som om vi skulle ha glömt bort det här.

Med kunskapen om Europas våldsamma historia och att vårt gemensamma EU-projekt i grunden är ett ”fredsbygge” undrar jag hur det är möjligt att vårt perspektiv har blivit så kort och historielöst?

Vad är det som gör att enskilda EU-medlemsländer, inklusive Finland, i första hand fortsätter att driva egna egoistiska intressen utan att se de uppenbara farorna med det? Trots vårt kraftigt ökade välstånd och den snabba utvecklingen inom ekonomi och vetenskap har vi speciellt i kristider oerhört svårt att vara solidariska.

Finland och Europa står inför ett tydligt vägskäl. Skall vi tillsammans fortsätta att utveckla vårt land, vår region och vår omvärld med de verktyg som vår civilisation och dess framgång bygger på – frihet, öppenhet, tolerans, jämlikhet och fredlig samexistens – eller ska vi passivt se på när den övriga världen, som i många fall styrs av odemokratiska regimer, i allt högre grad påverkar historiens och mänsklighetens utveckling? Som så många gånger förut hänger Europas öde på hur vi agerar när krisen är ett faktum. Med tanke på hur vi tillsvidare har hanterat den senaste, ekonomiska krisen kan man med fog säga att det finns såväl hopp som orsak till djup oro. Jo, vi har till exempel lyckats skapa gemensamma regler och mekanismer som skall förhindra att enskilda medlemsländer missköter sin statsekonomi på ett sätt som drabbar hela EU-området. I hanteringen av Ukrainakrisen och i Europas förhållande till Ryssland har EU-länderna för det mesta också visat prov på inbördes solidaritet och en konsekvent och mogen utrikespolitik.

Det som man däremot inte har lyckats med, och som är grunden till min oro, är att vidareut-

”Hur kan vi år 2015 inom EU acceptera att muslimer, judar och romer utsätts för våldsamma attacker”

veckla våra samhällen så att alla människor oavsett inkomst och förmögenhet, religionstillhörighet, nationalitet, hudfärg, kön eller sexuell läggning känner sig delaktiga och jämbördiga. Hur kan vi år 2015 inom EU acceptera att muslimer, judar och romer utsätts för våldsamma attacker, i vissa fall medan myndigheterna som skall skydda också dessa personers trygghet, är delaktiga eller blundar för våldet? Vad är det som gör att vi inte i större utsträckning vill hjälpa barn och åldringar som har förlorat allting och inte har någon som helst tilltro till framtiden i det krisdrabbade Grekland?

Hur kommer det sig att rika länder som Finland visar en sådan uppenbar brist på solidaritet med övriga EU-länder i medelhavsregionen när det gäller att hjälpa flyktingar som i sin desperation och

med fara för sina liv rest hundratals kilometer över oroliga hav i en gummibåt?

Vi ska inte inbilla oss att historien inte kan upprepa sig. Det är mindre än 70 år sedan andra världskriget tog slut och mindre än 40 år sedan vissa EU-länder styrdes av totalitära regimer. Vi kan tyvärr inte ta våra tidigare framsteg för givna. Framväxandet av den allt starkare nationalismen, populismen och främlingsfientligheten i Europa gör mig mycket orolig. Med den rådande inåtblickande och ofta kortsiktiga politiken i EU-området känns det nästan paradoxalt att EU så sent som 2012 fick Nobels fredpris. I prismotiveringen sades det att ”EU i över sex decennier har bidragit till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter.” Det är både i Finland och inom EU dags att i högre grad återgå till att bedriva en politik som har sin grund i de ursprungliga motiven bakom det europeiska bygget. Att motverka konflikter och splittring, visa solidaritet med varandra och omvärlden och se till att allas mänskliga rättigheter respekteras. Det vill jag som din riksdagsledamot jobba för!

”Eva är alltid inspirerande.

Det tycker jag att är viktigt för en

” Vi behöver politiker som står upp för människo -

”Eva har integritet. Hon

värdet.”

och sak kunsk ap behövs

politiker.”

i riksdagen.”

Mia Hafrén

Olav S. Melin

SKÅDESPELARE

S A M H Ä L L S D I R E K TÖ R

K O M M U N I K AT I O N S C H E F O C H K O LU M N I S T

vågar ta fajter för att försvara de svagaste i samhället.

Hennes engagemang

Mikael Sjövall

5

En port till förståelse och glädje

Handel väg ur krisen AT T FÅ A N S VA R F Ö R E U:S H A N D E L S F R ÅG O R är förstås en önskedröm för en liberal. Handel skapar jobb och tillväxt, öppnar ekonomier, skapar möjligheter för nya investeringar, idéer och för människor att mötas. Handel kräver regelverk så handelsavtal har också en positiv effekt på rättssystem och kampen mot korruptionen. Handel har varit en viktig del i Europas ekonomiska framgång och gett oss bland den högsta levnadsstandarden i världen.

Och inte minst, handel är ett viktigt medel för att bekämpa fattigdom. Inget land i världen har tagit sig ur fattigdom utan att handla.

Man skulle därför kunna tro att en stor majoritet européer, som sett vad den inre marknaden och handeln har betytt för Europa, skulle vara positivt inställda till att sluta fler frihandelsavtal, inte minst med vår viktiga partner USA. Att så inte är fallet har jag blivit brutalt varse under mina första månader som handelskommissionär. Det finns i vissa länder enorm rörelse runt om Europa som är skeptisk eller rent av direkt motståndare till ett avtal med USA. Som är övertygade om att det s.k TTIP-avtalet, det handelsavtal EU och USA nu förhandlar, kommer att innebära att vi invaderas av livsfarliga produkter, att miljöstandarder försvinner och arbetsrätten upphör.

Naturligtvis måste människors oro ta på allvar. Därför ägnar jag stor del av min tid åt att möta så många som möjligt – politiker, representanter för föreningsliv, fackföreningar, miljörörelser, företag etc. För att lyssna, försöka förstå och resonera. Naturligtvis handlar inte TTIP om att sänka standarder. Tvärtom, om EU och USA med sina gemensamma värderingar kan enas, kan vi sätta höga standarder globalt. Vi kommer inte att tillåta livsmedel som inte är tillåtna i Europa, inte produkter som är förbjudna på den europeiska marknaden. Offentliga sociala tjänster är undantagna ur förhandlingarna, liksom de för vissa länder så känsliga audiovisuella tjänsterna.

Vad det istället handlar om är att öppna marknaderna, ta bort krångligt regelverk som gör att tekniska produkter måste godkännas två gånger eller läkemedel skaffa dubbla licenser. Det handlar om att öppna upp för investeringar, jobb och ett större och billigare utbud för konsumenterna. Det är tuffa förhandlingar men detta är en historisk möjlighet för konsumenter, företag och investerare på båda sidor Atlanten.

VA R J E N Y T T S P R Å K vi lär oss ger glädje i en eller annan form. Glädje över att lära sig något nytt och få en inblick i det som tidigare kändes främmande. Det främmande och kanske skrämmande kan övervinnas. Det är och borde vara en lek att lära sig ett nytt språk. Inlärningen av ett nytt språk kunde ske så tidigt som möjligt. Alla barn kunde redan på första klass leka med det andra inhemska och på andra klass börja med ett nytt främmande språk. Det viktiga är att upplevelsen är positiv och lustfylld.

Vad hände med språkbadet? Det upptogs t.o.m. i regeringsprogrammet, som kompensation för, att det andra inhemska språket inte längre var obligatoriskt i studentexamen.

Det finns många solskenshistorier om hur barnen i språkbad gläds över sina kunskaper. Säkert finns det andra språket med i bagaget för resten av livet. Bland mina finskspråkiga bekanta fanns det många som undrade hur fortsättningen för språkbadsbarnen hade planerats. Det visade sig vara en stötesten. Detta som en fortsättning på det lyckade språkbadet.

Varför kan inte språkbadarna skriva två modersmål i studenten om de önskar?

Inte heller de svenskspråkiga barnen har en tillräckligt god kunskap i finska. Också här kunde språkbad eller andra former av en mer interaktiv språkundervisning vara ett bra alternativ. Förutom att stöda själva språkundervisningen skulle de sociala kontakterna mellan språkgrupperna ge större förståelse och vänskap över språkmurar. Detta gäller även Helsingforsbarnen i högsta grad. Här saknar de svenska skolorna även den mångkulturella vardagen som finns i de finska skolorna. De svenska barnen saknar en viktig del av erfarenheter av t.ex. flera religioner och barnen av andra minoritetstillhörigheter saknar kanske förståelse för det tvåspråkiga Finland.

Enspråkiga skolor skall inte betyda att det inte kan finnas andra alternativ parallellt. Jag välkomnar den nordiska skolan och all ökad växelverkan mellan skolor både inom vår stad, mellan olika regioner och olika länder. Skolan kan på det här sättet bättre avspegla den internationella verklighet som vi idag lever i och ge barnen kompetens att förstå varandra.

CECILIA MALMSTRÖM

BARITA ROSENSTRÖM

Sveriges EU-kommissionär

Helsingfors

”Jag blev glad när jag hörde att Eva k andide ”Eva är modig och står upp för sina ideal.”

Carl Haglund F Ö R S VA R S M I N I S T E R O C H PA R T I O R D F Ö R A N D E

rar. Vi behöver er farna och kunniga politiker med internationell er farenhet “

”SFP behöver i dessa dagar liberala k raf ter som Eva.”

Maria Sid

Henrik Winberg

SKÅDESPELARE

D I R E K TÖ R

6

Miljödialogen kan bidra till utvecklingen av demokratin i Östersjöregionen O R O L I G H E T E R N A I U K R A I N A och de kyliga relationerna mellan Ryssland och EU och USA har haft en negativ effekt på samarbetet i Östersjöregionen.

Sedan flera årtionden tillbaka har flera Europeiska och nordiska finansieringsinstitut stött miljöprojekt i nordvästra Ryssland. Den 14 juli 2014 beslöt Europarådet att införa ekonomiska och politiska sanktioner mot Ryssland som en följd av Ukraina-krisen. Meningen var att de inte skulle påverka regionalt gränsöverskridande samarbete mellan EU och Ryssland. I praktiken gick det på ett annat sätt. Som en följd av sanktionerna beslöt internationella finansieringsinstitut, såsom den Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD), Europeiska Investeringsbanken (EIB) och Nordiska investeringsbanken att inte delta i finansieringen av nya projekt i nordvästra Ryssland. Nu är risken stor för att de 60 miljoner euro som reserverats för nordliga dimensionens miljöpartnerskap fram till 2017, inte kan användas.

Eftersom finansieringsstöd och expertis från västliga länder hittills alltid behövts för förbätt-

ringen av vattenreningsverk och andra miljöförbättringar i nordvästra Ryssland, är många nu oroliga för att den positiva utvecklingen i miljösamarbetet i EU:s närområde avbryts. Det är illa eftersom det finns över 180 bristfälligt fungerande avloppsvattenreningsverk i Leningradområdet och lantbruksanläggningar med bl.a. 20 miljoner höns som producerar berg av miljöbelastande gödsel samt riskfyllda avstjälpningsplatser, industrier mm. Allt detta utgör en stor miljörisk för Östersjön och kräver snabba miljöförbättrande åtgärder.

EU-länderna är eniga om att sanktionerna mot Ryssland är nödvändiga som en motreaktion mot Rysslands agerande i Ukraina-krisen. Frågan som ingen har ett svar på är hur långvariga sanktionerna blir. Sanktionerna berör inte all verksamhet.

Därför anser jag att man borde ha ställt miljösamarbetet utanför sanktionsåtgärderna. Då det gäller klimatförändringen och Östersjöns miljö har vi inte mycket tid på oss. Skulle det därför inte vara viktigt att upprätthålla politiska dialoger och kontakter i gränsöverskridande miljöfrågor och inom andra sektorer inom ramen för den nord-

liga dimensionen, såsom bekämpandet av smittosamma sjukdomar och spridningen av droger?

Demokratiutvecklingen i Ryssland har tagit sig ett stort kliv bakåt. Det innebär också att säkerhetsomgivningen försvagats i Rysslands närområden. Trots att det internationella förhandlingsklimatet just nu är på bottennivå så kan vi inte ge upp. Fungerande nätverk och kontakter för att lösa miljöproblemen i nordvästra Ryssland och hela Östersjöområdet är viktiga för miljöns framtid i Östersjöregionen och kan samtidigt bidra till att upprätthålla en konstruktiv dialog mellan Ryssland och EU. Jag önskar att den kommande regeringen och riksdagen skall agera aktivt i denna viktiga fråga.

CHRISTINA GESTRIN

Riksdagsledamot

MUS SUOMAS oktage ii báze okto. Juohke mánás lea árvu, juohke olmmoš lea dehalaš. Min servodat lea huksejuvvon dan ala, ahte dásseárvosaš ja ovttaveardásaš meannudeapmi buktá menestumi. Mánát galget sáhttit luohttit dasa, ahte mii ollesolbmot hukset sidjiide buori boahtteáiggi. Jáhkán servodahkii, mas olmmošvuoigatvuođat gudnejahttojuvvojit ja mas juohkehaš ieš meroštalla iežas identitehta. Vehádagaid sajádat lea speajal dasa mo mii gudnejahttit olmmošárvvu. Čuovvovaš riikkabeaivvit galget aktiivvalaččat doarjut sámegiela nannema ja ratifiseret ILO eamiálbmotsoahpamuša.

7

Stimulans eller nedskärningar? ”Mot bakgrund av rådande obalans i de ekonomiska strukturerna, så finns det inga möjligheter att undvika nedskärningar i de offentliga utgifterna.”

F I N L A N D U P P L E V E R den värsta ekonomiska nedgången under självständighetstiden. Mätt med BNP förlorade landet lika mycket inkomster mellan 2008 och 2014 som mellan 1990 och 1996. Men tillväxten var i kraftig uppgång under år 1996, medan prognoserna nu samstämmigt lovar magra tillväxtutsikter. Slutnotan från den här krisen kommer att bli större än räkningen från 1990-talets kris.

En del akademiska ekonomer rekommenderar – nu liksom då – stimulansåtgärder. Med detta avses att staten borde stöda den inhemska efterfrågan genom att ta mera lån. På 1990-talet var det här omöjligt, då Finland med sin stora utländska skuld var beroende av de utländska långivarna.

Dessa stängde finansieringskranarna, precis som de gjort i Greklands fall idag.

Idag finns finansiering tillgänglig, och den är extremt billig. Den här gången är begränsningarna strukturella. Vi har ett permanent resursgap i den offentliga sektorn, då förändringarna i befolkningsstrukturen sänker den ekonomiska tillväxten och ökar de offentliga utgifterna. Finland har i tillägg förlorat produktionskapacitet, i synnerhet inom exporten. Industrikapacitet har flyttats till billigare länder samtidigt som elektronikindustrin och pappersindustrin haft en kraftig minskning i produktionen. Resultatet är att 1/3 av industrins förädlingsvärde försvunnit.

Vi har hittills fyllt resursgapet genom att höja skatter och öka den offentliga sektorns skuld. Det senare har skett i så stor utsträckning att landets skuldsättning till utlandet börjat växa, dvs. bytesbalansen uppvisar ett underskott. Varken offentlig skuldsättning eller utländsk skuldsättning är någon katastrof på kort sikt, om lånen används för att investera i framtida produktion. Nu används emellertid lånen till att finansiera konsumtion.

Vi måste nu få nya företag inom nya områden. Vad som krävs i form av åtgärder är väl känt efter alla utredningar; vi måste stimulera risktagning och acceptera att denna ibland misslyckas, och ibland lyckas den och någon blir förmögen.

Vi måste också acceptera att näringslivet är globalt, och också nya aktiviteter skall klara sig i internationell konkurrens. Dessa skall i allt större utsträckning bygga på kunskapskapital för att vi skall kunna höja förädlingsvärdet och finansiera levnadsstandarden. Vi måste också öka flexibiliteten på arbetsmarknaden för att möjliggöra den nödvändiga omflyttningen av resurserna.

Det är politikernas uppgift att skapa förutsättningarna för detta. Däremot behöver de inte avgöra vilka branscher och företag som har framtiden framför sig, ifall de inte har för avsikt att starta eget.

Offentlig skuldsättning stimulerar inte de aktiviteter som vi nu behöver. Å andra sidan är det svårt att snabbt reducera de offentliga lånebeho-

ven genom drastiska nedskärningar och skattehöjningar. Dessa tär på den inhemska efterfrågan och reducerar resurstillgången ytterligare. Första prioritet är därför att stärka basen för framtida ekonomisk tillväxt och minska trycket på nedskärningar.

Den nya riksdagen måste genast från början besluta om de nödvändiga strukturella åtgärderna. Mot bakgrund av rådande obalans i de ekonomiska strukturerna, så finns det inga möjligheter att undvika nedskärningar i de offentliga utgifterna. Också dessa kräver snabba beslut och lagstiftning, i synnerhet efter senaste års erfarenheter. Men ifall man kan skapa en klar bild av hur ekonomin skall kunna växa och skapa nya resurser, så kan man också ta mera tid på sig för att implementera anpassningsåtgärderna, trots att EU-reglerna säger något annat. Ifall nästa regering och riksdag inte lyckas genomföra de nödvändiga strukturella åtgärderna, så blir tidtabellen för nedskärningarna mycket stramare, och ekonomin utvecklas fortsättningsvis svagt.

JOHNNY ÅKERHOLM

Pol. lic. f.d. statssekreterare på Finansministeriet

Att stöda uppväxt är att stöda tillväxt D E T Ä R V I K T I G T AT T S AT S A på barn och unga. Det är väldigt viktigt är att försöka komma in med stöd till barn, unga och familjer i ett så tidigt skede som möjligt. Att ge stöd i ett tidigt skede kallas för förebyggande arbete och är något som det talas väldigt mycket om – men trots det inte ges resurser. Mycket konkret syns det här i ett av vårt samhälles, och Europas, stora problem, dvs. ungas arbetslöshet, utanförskap och marginalisering.

Jag vill att det tidiga stödet skall förbättras. För att vi skall kunna göra det måste vi bättre fokusera på vad vi gjort nu och hur vi kan förbättra det vi gör.

Vi vet att det i Europa finns ca 5 miljoner arbetslösa som är under 25 år gamla. I början av år 2015 var antalet unga arbetslösa (15–24) 56 000 i Finland. Totalt har vi nästan 650 000 unga i åldern 15-24.

Lösningen måste ligga på ett plan där vi vänder på sättet att tänka. De unga skall inte delas

upp i olika ”bitar” som varje sektor för sig försöker jobba med problemorienterat. Vi måste våga ställa resurser till de ungas förfogande, där den unga hörs och är ägare av hela sitt liv, inte en summa av problem. Det kan se slösaktigt ut, men det är antagligen effektivare i längden.

Allt kan inte förebyggas. Vi vet från det uppsökande ungdomsarbetet och ungdomsverkstäderna, som har varit den bäst fungerande delen av ungdomsgarantin, att bara en liten del av de unga har väldigt många och stora problem. Vi vet också att man inte kan ”vaccineras” för problem i ungdomsåren. Unga med en väldigt god barndom kan, under den process för att hitta sig själv som ungdomstiden är, få problem. Det finns problem av väldigt olika art, från de som är bundna till det egna jaget, så som psykisk hälsa, och sådana som inte har något att göra med personen, så som bostadslöshet.

Jag nämner uttryckligen dessa två, inte bara

som exempel, utan för att de är två helheter som är väldigt viktiga att vi jobbar mer med om vi skall kunna bli bättre på att minska ungas utanförskap och marginalisering. Utan en fast adress, ett hem, är det väldigt svårt att studera eller jobba. I slutet av år 2014 hade vi ca 1 600 unga utan bostad, av dessa var ca 400 långtidsbostadslösa.

Problemet är koncentrerat till Helsingfors och huvudstadsregionen. Av alla unga bostadslösa var 44 % från Helsingfors. Räknar man ihop med Vanda och Esbo var 63 % av de unga utan bostad från dessa tre städer. Gällande mental hälsa vet vi från stora befolkningsundersökningar att nästan hälften av de mentala problem som vuxna har, kan anses ha börjat före 14 års ålder och tre fjärdedelar har börjat före man fyllt 24 år. Unga har problem med den mentala hälsan dubbelt så ofta som barn. Nästa riksdag måste skynda med att hitta nya lösningar för att stöda de unga.

8

Både och – inte varken eller En god invandringspolitik är en balanserad helhet, som bygger på kloka, ansvarsfulla beslut och en stark bas i våra grundrättigheter.

E N K R I T I K E R R O S A D debutförfattare. En rap-artist och radiokanalchef. En kampanjchef i Europavalet. En stand-up-komiker. En kretsombudsman. En barnmorska. En lite kontroversiell fotbollstränare. En projektchef. En patolog vid ett centralsjukhus.

Vad har de här personerna gemensamt? Deras, eller deras föräldrars, hemländer ger en fingervisning: Afghanistan, Kosovo, Angola, Bosnien-Herzegovina, Iran, Somalia, Kenya.

Alla de här personerna har själva eller som barn tillsammans med sina föräldrar sökt asyl eller annars kommit till Finland som flyktingar. Idag är de alla aktiva resurspersoner i det finländska samhället.

Finland har egentligen varit ett mottagarland för flyktingar i bara ett kvartssekel. Finland har haft ett fungerande system för hanterande av asylansökningar sedan början av 1990-talet, tar emot kvotflyktingar varje år. Ändå är vi fortfarande en mycket liten aktör i det internationella skyddet av flyktingar. Finland har troligen gett skydd åt ungefär lika många flyktingar sedan år 1990

som Sverige kommer att ta emot år 2014: kring 40 000–50 000.

I debatten om flykting- och asylpolitiken argumenterar motståndarna till flyktingmottagande ofta med att det är effektivare att hjälpa flyktingarna ”där de är”. ”Där” är ett mycket vitt begrepp i de här diskussionerna, och ofta så verkar ”där” närmast definieras av att det är långt borta från Finland. Och samtidigt så blir siffrorna och proportionerna helt annorlunda ”där” än här hemma. ”Där” – t ex i Libanon – fungerar det galant att ge skydd åt t o m en miljon flyktingar. Här hemma så upplevs det som en okontrollerad invasion om det anländer 3 000–4 000 asylsökande per år, av vilka ungefär hälften får stanna.

Likaså har vi fått en uppdelning i migrationsdebatten, där flyktingmottagande ses som en enbart humanitär insats, och där man ser flyktingarna enbart som en kostnad för samhället, och arbetskraftsinvandringen ses som en motsats.

Den uppdelningen är verklighetsfrämmande.

Flyktingar kommer från de mest varierande förhållanden och har alla olika förutsättningar och intressen. Flyktingskapet är visserligen en tung

börda, men samtidigt vill alla flyktingar skapa sig ett produktivt liv och en bättre framtid i ett nytt hemland. Att påstå annat är att förneka flyktingar en del av deras människovärde, deras rätt till drömmar och framtidstro.

Dessutom är invandring ett fenomen som ändras med tiden, och där orsakerna till att lämna det egna hemlandet varierar. På så sätt är bekanta och släktingar till 1990-talets flyktingar från Balkan idag ofta arbetskraftsinvandrare. Närpes är ett utmärkt exempel: stadens framgångsrika industri och primärproduktion skulle knappast ha klarat sig utan bosniska invandrare under detta millennium. Vi har regioner och branscher i Finland idag som klart behöver arbetskraft, och arbetskraftsinvandringen ska också ses som ett sätt att få vår ekonomi att växa. Många nationalekonomer understryker idag att tillgången på arbete inte är konstant, utan växer när arbetskraften växer. Men samma sätt kan också de invandrare som flyttat till Finland på grund av familjeband eller studier få en bättre situation på den finländska arbetsmarknaden, bara deras potential och tidigare kunnande kan tas i bättre bruk.

Invandringspolitiken ska ses som en helhet, där en god integration för alla invandrare, en aktiv flyktingpolitik med både flyktingkvot och mottagande av asylsökande, och också en politik för arbetskraftsinvandring som möjliggör en snabb, smidig uppehållstillståndsprocess är delar av helheten. Alla helheter ska fungera, om vi ska ge bilden av ett inkluderande, välkomnande Finland, som också tar sitt humanitära ansvar. Därför handlar en god invandringspolitik inte om antingen flyktinginvandring eller arbetskraft. En god invandringspolitik är en balanserad helhet, som bygger på kloka, ansvarsfulla beslut och en stark bas i våra grundrättigheter.

Namnen? Ovan handlade det om till exempel Nasima Razmyar, Pajtim Statovci, Sebastian Da Costa (Daco Junior), Fatbarde Hetemaj, Ali Jahangir, Zahra Abdulla, Emina Arnautovic, Shefki Kuqi, Esther Leander, Edmond Nushi, eller någon av deras landsmän och -kvinnor, med liknande levnadsöden som är en del av vårt Finland på 2010-talet. Mindes du ens att de är flyktingar?

9

Okunskap som grund för rasism R A S I S M O C H I S L A M A F O B I befruktas av okunskap. För att motarbeta dessa, måste vi aktivare arbeta för att vårt samhälle skall vara öppnare, mer nyfiket och kompromisslöst värna om respekten för allas människovärde.

Har vi finländare rätt att stämpla stora folkgrupper för brott eller grymheter som vissa medlemmar av deras etniska eller religiösa tillhörighet begått? Själv skulle jag bli mycket illa berörd om säkerhetspersonalen på mitt semesterhotell skulle utföra speciell övervakning av mig på grund av att vi i Finland har exceptionellt höga siffror på våld mot kvinnor. Inte heller vill jag bli stämplad som rasist eller kriminell för att det förekommer sådana rasistiska, våldsbrukande och kriminella rörelser som kallar sig kristna, såsom t.ex. Ku Klux Klan, Rihgt to Life, IRA etc.

Ett av de fenomen som är ägnat att sprida fördomar och rädsla är användandet av uttrycket ”Ji-

”Jag har följt med Evas strävan i många år.”

Birgitta Ulfsson SKÅDESPELARE

had”. Terrorister och krigförande grupper kallar sig Jihadister för att religiöst kunna rättfärdiga sina våldsdåd. De västerländska medierna har tyvärr bifallit dessa grupper genom att de använder denna benämning då de beskriver terroristerna och självmordsbombarna. I själva verket är ordet ”Jihad”, så som Koranen beskriver det, ett positivt ord. Jihad är människans inre kamp för att övervinna sina onda egenskaper och kämpa emot de begär och känslor som får oss att begå handlingar som inte är respektfulla gentemot våra medmänniskor eller oss själva.

Inte heller kvinnoförtryck är bundet till religionen inom Islam. Tvärtom uppmanar Koranen till respekt för kvinnan. Den allra första jämställda grundlagen i mänsklighetens historia lät faktiskt Profeten Muhammed uppföras för staden Medina under sin landsflykt där. Det kvinnoförtryck vi trots allt ser i länder där Islam är

”Jag stöder Eva för att hon jobbar för ett samhälle som bär det kollektiva ansvaret, men inte på bekostnad av individuella strävanden.”

dominerande, måste därför mera betraktas som en kulturell tradition än en religiös regel. Vi kan också med fog anta att diskriminering gentemot kvinnor minskar genom ökad utbildning.

En allmänt godtagbar och en universell etisk regel är att man skall behandla sina medmänniskor så som man själv önskar bli behandlad. Idag flyttar ungefär lika många personer från Finland som det flyttar in till vårt land. Vore det inte klokare att försöka hjälpa de inflyttande att leva människovärdiga och kanske samhällsnyttiga liv i Finland än att utesluta dem ur vår gemenskap, vår arbetsmarknad och vår fritid, och därmed ytterligare ge vind i seglen för dem som vill sprida sina fobier mot utlänningar och muslimer?

TOM BIAUDET

”Jag litar på Eva.”

Leif Nystén

Jonna Järnefelt

M U S I K V E TA R E

SKÅDESPELARE

10

Mänskliga rättigheter handlar om allas värde A L L A MÄ N N I S KO R är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Så lyder artikel 1 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen återspeglar den värdegrund som Finlands grundlag, rättsväsende och samhällsskick bygger på. Fast texten i deklarationen och i människorättskonventioner kan kännas yvig eller teoretisk så prövas tillämpningen av de mänskliga rättigheterna uttryckligen i vardagen och det alldagliga umgänget mellan människor.

Därför genomsyrar också brott mot de mänskliga rättigheterna vardagen för miljontals människor. Det kan handla om allt från förbud mot att etablera ett företag för att ditt namn representerar fel etnicitet till att bli förhindrad skolgång för att dina föräldrar inte har råd till det eller till den grymmaste tortyr på grund av “fel” politisk åsikt.

Att upprätthålla och övervaka mänskliga rättigheter är staters uppgift. Och det är uttryckligen stater som också har kanaler och möjligheter

att inom den internationella politiken påverka varandras handlingar. Varje stat väljer ändå själv vilken väg man vill gå i den internationella politiken: tystnaden och därmed godkännandet också av de grovaste människorättskränkningarna, eller en aktiv politik där man söker likatänkande stater och aktivt främjar mänskliga rättigheter, via diplomatin, biståndet och handelspolitiken.

Det går att uppnå förändring via internationell politik: apartheid-regimen föll i Sydafrika tack vare en enad internationell opinion. Det går också att uppnå förändring via en biståndspolitik som stöder uppbyggandet av demokratiska strukturer, kvinnors utkomstmöjligheter eller stigar till utbildning för barn.

Jag vill att Finland har en konsekvent och hög människorättsprofil. En konsekvent profil innebär att vi själva aktivt befrämjar de mänskliga rättigheterna i samhällspolitiken, och på så sätt lever upp till de internationella avtal vi förbundit oss till. Den profilen ger oss sedan stöd att ha en hög internationell profil, och påtala behovet och fördelarna av mänskliga rättigheter, men också att använda oss av utrikespolitikens medel för att

förhindra och fördöma människorättskränkningar.

Det är viktigt att förstå att försvarande av mänskliga rättigheter är en komplex helhet som också kan kräva mod, och där det ibland också är värdefullt att ge en klar markering. En sådan var när Elisabeth Rehn som vikarie för utrikesminister Paavo Väyrynen år 1992 vägrade föredra införande av visumtvång för Bosnien-Herzegovina. Väyrynen tvingades avbryta sin semester för att föredra ärendet, men markeringen blev klar: det var omoraliskt att belägga ett land där ett fruktansvärt grymt inbördeskrig härjade med ett visumtvång som i praktiken hindrade mänskor i dödsfara från att fly.

Det kan hända att främjande av mänskliga rättigheter ibland kan te sig i konflikt t ex med handelspolitiska intressen. Men bättre mänskliga rättigheter innebär ändå på sikt större stabilitet, bättre förtroende i samhället, och därmed också nycklarna till företagsamhet och ekonomisk tillväxt.

Alla människor har lika värde – och alla de som respekterar sin medmänniskas lika värde gynnas också av de mänskliga rättigheterna.

Unites States Department of State

2011 HERO ACTING TO END MODERN-DAY SLAVERY AWARD Presented to Eva Biaudet In recognition of her courage in advocating for trafficking victims, her relentless attention to detail in analyzing human trafficking in Finland, and her outstanding leadership against human trafficking both domestically and internationally.

June 2011

Hillary Rodham Clinton Secretary of State

11

Mrs Eva Biaudet’s speech at the UN conference

“Women in power and decision-making: Building a different world” Santiago, Chile Host: President of Chile, Michelle Bachelet OMBUDSMAN FOR NON-DISCRIMINATION OF FINLAND 28 February 2015

Dear Friends, Queridas Amiga’s y Amigos, It is with great joy I participate as the representative of Finland in this event on Women in power and decision making: making a world of difference, together with so many distinguished and brilliant leading women from all over the world.

It gives me particular joy that President Michelle Bachelet, also in this way has continued her work of empowering women globally, and raising gender equality on the very highest political agenda.

We all, and indeed also our daughters and the growing generation of young people, need to see more women leaders carrying heavy political responsibilities, women sharing power in parliaments and more women in business and economic decision making. More than half of the world’s population are female. It is time to take action and remove the obstacles for women’s equal participation in society and for women making a difference, as is stated in the Beijing Platform of Action.

We face enormous challenges. We have too many conflicts. And when resolving conflicts, there are still very few peace processes where women and women’s issues are at core. We still have too much poverty and misery, discrimination and exploitation of women continue. Violence against women is not in practice considered a high pri-

ority, trafficking in women is a high profit and low risk activity for criminals. The demand of sex-services is still not sufficiently addressed.

For UN Women, the work to ensure that women’s rights are also human rights, this must be the starting point.

Next year a global report on how UN resolution 1325 has been implemented during its 15 years will be published. I am proud to say that UN Women has invited one of my political role models, Finnish Minister Elisabeth Rehn to participate in the high level expert group preparing this important report. Ms Rehn was the first female Minister of Defense of Finland, and has acted for instance as the UN special rapporteur for Human Rights in Bosnia and Herzegovina.

Understanding that the promotion of universal human rights is one of the most basic elements for building sustainable societies, we need to take dramatic steps improving the participation of women in political processes. Women of ethnic minorities and indigenous peoples deserve our particular attention since they often represent the poorest of the poor.

A recent ILO report shows that more women are in paid employment than ever and their growing presence in the job market has been the biggest engine of global growth and competitiveness. According to many studies companies with

more women in top roles tend to perform well.

More women are managers in business than ever but only 5% are chief executives of the world’s largest companies. As documented by ILO, evidence based public policy design and gender smart private sector practices can make a big difference comments the World Banks gender secretariat. The UK, Sweden, Norway and Finland are the four countries with more than 20 % women in board seats. With these humble numbers we must remind the world, and ourselves, that we women are half the world.

We have fought illiteracy with success. Now it is the time to count out loud. We need to count the numbers of women in influential positions - in politics, but also in media, in academia, in local government and in civil society. And we need gender statistics that show gender consequences and we need to count with a loud voice! Numbers have amazing effect.

Mrs. Chairperson, This is what I would like to see addressed in the final conclusions of this top level Summit, in particular that numbers do matter – hence the need for gender statistics and analysis that show gender consequences on women in all walks of life.

Ja vi kan, vi vill, vi törs!

S J U T T I OTA L E T H Ö R T I L L D E B Ä S TA av mitt livs decennier. Det mesta kändes roligt och nästan allt var möjligt bara man gjorde det tillsammans. Det som angick mig kunde också angå världen. Det var bara att ge det röst. Vi skrivande kvinnor hittade rätt på varandra. Experterna skakade på huvudet och buntade ihop oss: rapporter från skurhinkar, från spisar, barnkammare, förlossningsbord och skilsmässoförhandlingar. Inte för intet var detta åren när kvinnliga erfarenheter plötsligt tog sig ton och utrymme, inte bara inom litteraturen utan framför allt ute i tillvaron, iRL – in Real Life.

På Stockholms Stadsteater spelades Margareta Garpes och Suzanne Ostens Jösses flickor med sin smittande refräng Ja vi kan, vi vill, vi törs!

Och det visade sig småningom att det faktiskt var rena rama sanningen och den smittade av sig också på vad manliga författare hade att rapportera. En ny närhet till verkstadsgolv och vardag tänjde på gränserna och redovisade stämningar och känslor som tidigare inte hade befunnits värdiga och rumsrena.

Ute i Norden ordnades seminarier för, som det hette, kvinnliga skribenter. För det visade sig att de flesta av oss inte kallade sig författare trots flera utgivna böcker. När vi måste ange vårt yrke sa vi att vi var bibliotekarier. Eller lärare. Eller journalister. Eller hemmamammor.

”Vi gapskrattade och insåg själva hur galet detta var.

Hur skulle nån kunna respektera oss som yrkesförfattare om vi inte själva vågade göra det.”

Vi satt i grupper på folkhögskolan Biskops-Arnös gräsmattor sommaren 1978 och grät och skrattade tillsammans och ordnade program för varandra i matsalen. Första kvällen stod svenskorna för underhållningen. I tur och ordning marscherade de upp på estraden: – Jag är ingen riktig författare, jag skriver för barn.

– Jag är ingen riktig författare, jag skriver om mig själv.

– Jag är ingen riktig författare, mina böcker är för roliga.

Vi gapskrattade och insåg själva hur galet detta var. Hur skulle nån kunna respektera oss som yrkesförfattare om vi inte själva vågade göra det. Ändå hade vi ju alla läst Edith Södergran: – Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Vi kunde. Vi ville. Vi vågade.

Sen blev det seminarier i Danmark och Norge. Att vi här i Finland inte kunde ta emot våra kolleger var en stor besvikelse: inga medel beviljades. Men kontakterna mellan Nordens skrivande kvinnor blev bestående och finns fortfarande också om ingen idag spolas på grund av sitt kön. Vare sig inom litteraturen eller politiken. Ta i trä.

MÄRTA TIKKANEN

“Evas röst behövs i det finländsk a samhället – en röst för omtänksamhet, mångfald och solidaritet. Och hennes röst är en k lock ren röst för landets tvåspråk ighet.”

Astrid Thors H Ö G K O M M I S S I O N Ä R F Ö R N AT I O N E L L A M I N O R I T E T E R OSSE

BIAUDET eva

A f t e r W o r k t i s 1 4 . 4 k l 1 7 p å Te a t t e r i Norra esplanaden 2

Välkommen till min VALTILLSTÄLLNING på Restaurang Teatern.

Jag har bjudit in min medkandidat N a s i m a R a z my a r och under ledning av Peter Nyman ska vi diskutera aktuella frågor. För underhållningen står Lineah Svärd från Mamma Mia! Servering.

evabiaudet.fi Tidningen är en bilaga i HBL 11.4.2015

facebook.com/evabiaudet2015 Ansvarig utgivare: Eva Biaudet

Finansierad av Stödgruppen för Eva Biaudet

Upplaga: 22 000 exemplar