PAPPA MUSSOLINI

AV: BERNO TJYL

Det här med att skriva lite rader och snacka lite trams är ju bland det putslustigaste man vet, och som man har längtat! Det blir ju nästan som man var född ur en saga, haha. Men vad vore en saga utan att benämna vårt tätt bebodda grisiga campus, jo, inget jävla ting.

Nu när mansförkylningen har lagt sig, har man märkt att på den anrika homosapiens att man har tagit dedär eftertraktade djupa andetaget och börja på en helt ny kula. Det är nästan som hela campus har fått ett otroligt lyft.

Pandemin, pandemin, pandemin, den har man lagt på hyllan. Nästan som man älskar pandemin? Så när den lägger sig, då startar typ WW3, passar utmärkt! Sitta skräckslagen på bibliotekets rooftop med en red bull-vodka i handen och bara vänta in att de ska droppa ett gäng missiler över Växjö.

Men så ljust och roligt det har blivit? Man vaknar med ett tanigt ljud av fågelkvitter, träden har börjat blomma och spritförrådet börjar öppnas. Sen sitter man där i solen, kollar mot himmelen och tänker på Bosse och guld och gröna skogar, vilket är en bra metafor och som stämmer bra överens med framtiden, då vi befinner oss i Europas grönaste och tråkigaste stad. Efter en tjock intervju med Hasse Andersson så ställde vi till sist frågan ”Vad menas med guldet och vad tycker du det finns i Växjö”? Ett lustigt leende och en med glimt i ögat svara Bosse, ”det vet du redan, haha”. Dock saknar jag tiden då Jacob Eriksson satt och styrde bakom spakarna. Vilken kontroll killen hade! Då var allt i sin ordning, nästan så stillsamt som att sitta på en kryssning till Karibien med Clara Henry.

Sista orden som sades av Josette Bushell-Mingo

- Medan vi lever, skapar vi.

// Berno Tjyl